Kategori: Heidi von Born

Författaren Heidi von Born har gått bort

Författaren, översättaren, hedersdoktorn och friherrinnan mm Heidi von Born har nyligen gått bort och vars (samtids)historiska romaner gärna bär spår av hennes finlandssvenska adelsfamiljs dramatiska öden och dessutom gärna utspelar sig i Vasastan i Stockholm.
48419548_10156117164225847_8512088550278168576_n.jpg
 
Heidis far swedenborgaren, genealogen, författaren och friherren mm Eric von Born var då en av den både finska och svenska extremhögerns (och den s k ”överklassnazismens” – delar av den finlandssvenska aristokratin var då om möjligt än mer högerradikaliserad än den rikssvenska adeln) mest mångåriga aktivister, skribenter och intellektuella (han verkar ha varit aktiv inom denna politiska miljö i närmare ett halvt sekel, d v s från och med 1920-talets slut och fram till sin bortgång 1975) och åtminstone jag tycker mig kunna avläsa spår av detta i vissa av Heidis romaner (mig veterligen berättade Heidi aldrig om sin högerextrema uppväxt och om sin nazistiskt och antisemitiskt lagde far i offentligheten) såsom i ”En högtidlig yra” från 2003 som Åke Leijonhufvud anmälde på följande vis i Svenska Dagbladet.
 
 
””En högtidlig yra” är en roman med stark tidsdoft, så stark att man ibland tycker sig se Sickan Carlsson och Hasse Ekman uppträda på scenen. Tiden är 1946, det är vargavinter, man använder galoscher och Stockholm är fullt av konditorier och spårvagnar.
 
Familjen von Morian vaknar upp efter kriget. Men det vore fel att säga att de skakats om av det. De åtnjuter det skydd som namn och börd ännu på 40-talet gav sina bärare. De enda konflikter de upplever är de som utspelas i familjen eller inom dem själva.
 
Ansel von Morian forskar i gamla släktöden och lider av bacillskräck och kanske också livsskräck. Djupare är den dock inte än att han har två små utomäktenskapliga barn på betryggande avstånd från den vackra sexrummaren på Apelbergsgatan. Hans hustru Charlotta hjälper Rädda Barnen med klädinsamlingar men har svårt att hjälpa sig själv. Deras båda vuxna barn Henrika och Stellan söker förgäves en fast punkt i tillvaron, vingklippta som de är av traditionens och förväntningarnas krav.”
 
(…)
 
”Här och var strör Heidi von Born in små lustiga kännetecken för den klass hon beskriver, finstilta men pregnanta. När familjen von Morian går på Stockholms gator gör de det försiktigt för att inte halka på isskorpan under snön. Och när solen träffar det stora porträttet av Charlotta i våningen på Apelbergsgatan, flyttas det raskt för att inte färgerna ska blekna och suddas ut. Den verkliga Charlotta kan gå mot sin upplösning, men porträttet av henne får inte skadas.
 
Vi får heller inte glömma Satu, det finska hembiträdet. Precis som amerikanska långfilmer sparar Heidi von Born mycket av det bästa till bifigurerna. Denna robusta men förskrämda flicka iakttar sitt herrskap med stum förvåning, stryker barons skjortor och serverar kokt gös till middag. Det står en fläkt av stora skogar och karelska insjöar kring henne!
 
Säkert har Heidi von Born tänkt sig en fortsättning på ”En högtidlig yra”. Vi får då hoppas att hon ger plats åt Ansel von Morians båda utomäktenskapliga, undangömda barn som nu bara skymtar i några hastiga men talande scener. De har säkert mycket att berätta om ett liv i de bättre familjernas skamvrå.”