Kategori: gulinghumor

Stort reportage om rasism mot asiater

I senaste numret av Tidningen Vi (mars 2020) skriver Kristina Lindh om den rasism som ingen (eller i varje fall ytterst få) ens uppfattar som rasism – d v s rasism mot asiater – och intervjuar Patrik Lundberg, Jiang Millington och Danny Lam (själv anses jag då alltför kontroversiell i detta sammanhang samtidigt som jag fortfarande är den ende av landets forskare som har studerat och skrivit ”spaltmeter” om ämnet):
 
Namnlöst.jpg
 
 
”Rasismen flyttar fram positionerna. Rädslan och föraktet för den som känns främmande formuleras i allt mer ohöljda termer. Samtidigt ökar medvetenheten. Ord och bilder som vi för bara ett par decennium sedan lät passera, förstår vi i dag är kränkande mot den som utpekas. Mellan dessa båda poler finns ett laddat spänningsfält, ett spänningsfält som utgör en av våra allra viktigaste politiska frågor just nu.
 
 
 
Mitt i allt detta finns samtidigt en grupp som länge varit anmärkningsvärt frånvarande i diskussionen, nämligen personer med östasiatiskt ursprung. Det beror på att rasismen mot östasiater på flera punkter avviker från annan rasism och gör den mindre synlig för den som inte drabbas.”
 
 
 
(…)
 
 
 
”Det säger författaren och journalisten Patrik Lundberg. Han är en av de få röster som bevakat och skrivit om ämnet i forum som når en större läsekrets.
 
 
Rasismen mot östasiater är en folkkär tradition i Sverige, konstaterar han och drar en röd tråd från Povel Ramels drift med japansk mimik, via Anders Lundins rishatt i Allsång på Skansen, till Sanna Nielsens roll som den kåta geishan Gittan i en föreställning på Oscarsteatern.
 
 
– Det här är våra mest omtyckta personligheter. Jag menar inte att de är rasister utan att de reproducerar nidbilder som är socialt accepterade. Vi älskar de här skämten. Vi älskar att gå på kinarestaurang och beställa mat bara för att få höra kyparen säga ”stekt lis”, säger Patrik Lundberg.
 
 
”Guling-humor”, kallas den. Till skillnad från annan rasism mot stora folkgrupper präglas rasismen mot asiater av ett förlöjligande. Därför ses den inte som lika allvarlig.
 
– Samtidigt är den svår att kartlägga eftersom det särskilt i östasiatisk kultur ses som oerhört förnedrande att tappa ansiktet eller att erkänna att du har blivit förlöjligad. Det gör det svårt för de här grupperna att organisera sig så som andra grupper organiserar sig.
 
 
Rasismen mot asiater ses inte bara som mindre allvarlig. Den ses också som peppande. Positiv rasism, som det heter, bygger på att man projicerar goda egenskaper på vissa folkgrupper.
 
 
Patrik Lundberg adopterades från Korea när han var tio månader. Visst blev han skolgårdsretad på samma sätt som många andra med samma bakgrund. Med ”mamma kines, pappa japan”-ramsor och med att ”tjing-tjong” ropades rakt ut i luften när han gick förbi.
 
 
Men han har också mött andra sidan av myntet. Den som säger att asiater är skötsamma och duktiga i skolan, att de arbetar hårt och inte begår brott.
 
– Det som slagit mig genom åren är att fördomarna gärna ställs som en motpol till hur andra invandrargrupper porträtteras. Asiaten används som ett exempel på att invandring visst skulle kunna vara bra om det inte vore för de där afrikanerna eller muslimerna från Mellanöstern.
 
 
Kort sagt: Asiater är okej eftersom de vet sin plats.
 
– Den som går på krogen i valfri storstad i Sverige ser inga asiater ute. De har egna fester. Det arrangeras enorma fester där det enbart är asiater, för att de känner sig trygga i de rummen. Det är en hel subkultur, men det är ingen som är intresserad av den. Man vill bara att vi ska servera den här sushin och inte säga emot när någon klär ut sig till kines.
 
Positiv och osynlig. Rasismen mot asiater har dock ett ännu tydligare särdrag: Det är en rasism som gör stor skillnad på kvinnor och män. Asiatiska kvinnor översexualiseras. Asiatiska män avsexualiseras.
 
 
Schablonen har historiska rötter, från den stora immigrationsvågen till Amerika på 1800-talet liksom från tiden kring andra världskriget och Vietnamkriget.
 
 
När kineser och japaner, båda grupperna ofta ganska välutbildade, anlände till förrförra seklets USA sågs de som ett hot mot jobben. Restriktioner infördes om att de endast fick arbeta inom vissa yrken. Yrken som klassades som feminina. Så skapades bilden av den feminina asiatiska mannen som saknar attraktionskraft.
 
 
Under andra världskriget var Japan fiendenation. Som i alla krig blev sexualiseringen av motståndarsidans kvinnor ett sätt att utöva makt. Den asiatiska kvinnan blev den asiatiska horan som vem som helst hade rätt till.
 
 
– Jag skulle säga att det största problemet med den här rasismen är att den är så internaliserad även hos oss asiater. Vi har gått på det här med att östasiatiska män är asexuella och att asiatiska kvinnor är sexuellt tillgängliga.
 
 
Det säger Jiang Millington som adopterades från Sydkorea 1972, när hon var ett år.
 
– Adopterade asiatiska män i Sverige har jättesvårt att få tjejer. Det gör något med en människa att ständigt framställas som impotent.
 
 
Själv vet hon hur det är att som tjej promenera på stan med sin pappa och känna hur omgivningens blickar förutsätter att hon är en kvinna han hämtat hem för sitt eget nöjes skull.
 
 
– Från det att jag var liten har förslagen kommit. Om att jag skulle ställa upp. En av de vanligaste raggningsreplikerna var ”Jag gillar bara asiatiska tjejer”. Vissa vita män har specialiserat sig på att ragga på asiatiska kvinnor. De fattar inte att det är ett uttryck för rasism utan tror att det är en komplimang.”
 
 
(…)
 
 
”Ett stort antal av de svenskar som har östasiatiskt ursprung är adopterade. Adoptionsaspekten är enligt många viktig för att förstå både rasismen och de utpekades sätt att hantera den.
 
 
Med start i slutet av 1960-talet blev Sverige ett stort adoptionsland, med Sydkorea som en av de framträdande parterna. Till skillnad från i många andra länder, där internationell adoption framför allt motiverades med reproduktionsargument, färgades adoptionsfrågan i Sverige av 70-talets ideologiska vindar.
 
 
”Att adoptera ett barn från tredje världen sågs som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt”, skriver Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och en av dem som i många år forskat om rasism och varit både tongivande och omstridd debattör.
 
 
I själva verket var det en verksamhet med både nykoloniala och rasistiska undertoner, menar Hübinette och andra med honom.
 
 
Jiang Millington instämmer i grundkritiken.
 
 
– Det finns fortfarande de som tycker att man gör världen en god gärning när man adopterar, och som blundar för alla de problematiska aspekter som finns kring adoption, till exempel hur det förekommer att barn stjäls.”
 
 
 
(…)
 
 
”Sverige finns i dag 200 000 invandrade asiater. De adopterade är ungefär en tiondel. Bland dem finns en radikal och adoptionskritisk krets, men också en stor krets som inte är så intresserad av att diskutera adoptionsfrågan. Där finns en rad olika självbilder och identiteter.
 
 
 
Många av dem som är adopterade delar dock upplevelsen av ett så kallat mellanförskap.
 
 
– Vi som adopterades från Korea på 70-talet fick inte hemspråksundervisning, vi kan inte relatera till invandrade koreaner. Om man får problem med sin identitet har man ingenstans att vända sig. Du ses inte som invandrare av invandrarna och inte som svensk av svenskarna, säger Jiang Millington.
 
 
 
Var kommer du ifrån, egentligen?. Så heter en ny antologi om vardagsrasism. I den skriver ett antal unga människor om sina erfarenheter. Påfallande många av dem har östasiatiska rötter.
 
 
Startskottet till boken avfyrades för fyra år sedan, när Danny Lam sjösatte ”Tnkvrt”, en nätplattform som samlar in berättelser om rasism. Danny Lam är 26 år, uppvuxen i Helsingborg som barn till föräldrar som invandrat från Vietnam. Han är en del av en ung generation östasiater som vill prata om rasismen på ett nytt sätt.
 
 
 
– Vi vill ta plats. Det är en tydlig förändring på bara några år. Jag kan jämföra med mina sju år äldre systrar. De har förhållit sig på liknande sätt som vår föräldrageneration, där man fokuserat på att vara tacksam för att man fått möjlighet till ett bättre liv. Man vill absolut inte riskera att framstå som ett offer.
 
 
 
Asiater är den sista grupp som det är okej att skämta rasistiskt om, säger han. När han var liten retades kamraterna genom att dra ut sina ögon så de blev smala och visa framtänderna på ett töntigt sätt. Danny Lam tyckte att det var jobbigt men han förstod inte att det var rasism.
 
 
 
– Man pratade inte om rasism mot asiater då. Det vill vi ändra på. Det finns absolut en grov och skrämmande rasism mot muslimer, judar och svarta, som måste diskuteras. Men det utesluter inte att vi också samtalar om den rasism som vi varit med om.
 
Nu ser han hur fler plattformar växer fram, till exempel Instagramkontot asiansofsweden, där man lyfter asiater i Sverige för att visa på den mångfald som ryms inom gruppen. Eller stulen identitet, även det på Instagram, där man diskuterar adoptionskritik.
 
 
 
Danny Lam tar också filmer som fjolårets Crazy Rich Asians som exempel på hur framställningen av asiater genomgår en förändring på bredare front.
Hur det är med nämnda film må vara omdiskuterat. Vissa kritiker anser att den trots att den ger plats åt asiatiska karaktärer och skådespelare fortfarande rider på gamla nidbilder.”
 
 
(…)
 
 
 
”Är den asiatiske mannen äntligen på väg att bli sexuell? Hollywood har i rollen som västvärldens länge ledande populärkulturproducent haft stor makt över bilden av etnisk och kulturell identitet. När det gäller skildringar av asiater är det ett föga imponerande track record.
 
 
Fortfarande förekommer fenomenet ”yellow face”, det vill säga att asiatiska karaktärer rollbesätts med europeiska och amerikanska skådisar som med mer eller mindre tydliga attribut ska fås att se asiatiska ut.
 
 
Jiang Millington hör till dem som trots det ser hoppfulla tecken i populärkulturen. Hon tar Bangtan Boys som exempel. Bandet blev tidigare i år första sydkoreanska band att toppa Billboardlistan.
 
 
 
– Jag vill tro att det här enorma uppsvinget för sydkoreansk K-popkultur som pågår just nu bryter fördomarna. Det är en värld där man har en helt annan bild av vad som gör en man attraktiv. Där gråter män offentligt, de är söta, sminkar sig och är jättenoga med att hålla sig snygga i hyn. Jag hoppas att det kommer påverka både vår bild av maskulinitet och vår bild av den asiatiske mannen.
 
 
 
Den asiatiska kvinnan då, kommer även bilden av henne att förändras? Kommer översexualiseringen avta?
 
 
Patrik Lundberg lutar sig mot svensk rättskipning när han ger sitt nedslående svar. 2013 stoppades en grupp kvinnor med thailändsk bakgrund när de skulle in på restaurang Harrys i Växjö. Värden antog att de var prostituerade, vilket de inte var. Kvinnorna anmälde krogen men tingsrätten konstaterade att det inte var diskriminering nog för en fällande dom.
 
 
– Det är det enda fallet jag vet och därmed sannolikt prejudicerande. Förmodligen är det helt okej att stoppa asiatiska kvinnor från att gå in på en krog med argumentet att de troligtvis är prostituerade, säger Patrik Lundberg.
 
 
 
En viktig historisk orsak till rasismen mot asiater ligger i västvärldens behov av att detronisera hotet från maktnationer som Japan och Kina. Den gula faran, har det kallats. Sett till dagens geopolitiska utveckling, med ett Kina på stark offensiv, är upplevelsen av fara knappast mindre nu än förr. Om den tidigare logiken håller i sig torde det snarare innebära ett förnyat behov av att förlöjliga.
 
 
 
”En guling är en guling, en elak liten fuling”, skrev Tage Danielsson 1973 i den svenska tolkningen av klassikern As Time Goes By. Men tiden går fick den heta på svenska. Redan då såg man nidbilderna av asiater som något som tillhörde det förgångna.
 
 
Nu vet vi att de inte var det. Förminskandet pågår än. Även av dem som vill väl.
 
 
I Rinkeby, Rosengård och Bergsjön bor det fullt av vietnameser och kineser, säger Patrik Lundberg. Men när medierna beskriver förorterna pratar man bara med dem som passar in i föreställningen om vem som utsätts för rasism, alltså människor från Mellanöstern eller Afrika.
 
 
 
– Asiater osynliggörs därmed även av icke-rasister eller till och med antirasister.
 
 
Ändå vill han se ljust på framtiden.
 
 
 
– När jag började skriva om de här frågorna för tio år sedan kände jag mig helt ensam. I dag finns det så många unga vuxna som är bildade, skarpa och så mycket argare och mer pedagogiska än vad jag någonsin har varit. En förändring kommer.”

Tareq Taylor iscensätter sig själv som asiat i SVT:s program ”Trädgårdstider”

Kocken Tareq Taylor som är blandad (med en arabisk far från Palestina och en majoritetssvensk mor) iscensätter sig själv som ”kines” i SVT:s program ”Trädgårdstider” och självklart har SVT bistått med ”asiatisk” musik och kinesiska tecken för att på ett övertydligt sätt ackompanjera och illustrera Taylors rasperformativa iscensättning och Pernilla Månsson Colt som är ”Trädgårdstiders” programledare tycker naturligtvis att asiater också är lite roliga (det tycker väl alla i Sverige) och kan därför inte låta bli att skratta åt ”kinesen” som Taylor iscensätter (se 47.20 och framåt).
 
 
#gulinghumor #rashumor #rasperformativitet #rasstereotyper
OBS 1: Självklart är det jobbigare att ha bakgrund från den s k MENA-regionen än från Nordost- och Sydostasien.
OBS 2: Självklart är det frestande att vilja leka och spela ”asiat” när en lagar asiatisk mat i ett tv-program.
xxxx.jpg
xx.jpg

Filip Dikmen från SVT:s program ”Suleyman söker svar” masssprider just nu ”gulinghumor” och rasstereotyper av asiater till sina 300 000 följare och hyllas dessutom för det

Att Filip Dikmen alias ”Suleyman” såsom han kallar sig i sitt SVT-program ”Suleyman söker svar”, d v s en av Sveriges större och mer populära manliga komiker och s k ”influencers” med utomeuropeisk bakgrund som har över 300 000 följare på Instagram, igår repriserade och postade sitt bedrövligt rasstereotypa och rasperformativa ”gulinghumor”-nummer ”Sushi” från 2007 (se https://www.instagram.com/p/BuuCuO3oNd7 eller https://www.youtube.com/watch?v=e9f26BCY2Gg) är bara att beklaga och kanske än mer att han ”inkasserar” och ”höstar in” över 70 00 visningar och över 900 kommentarer innan ens ett helt dygn har hunnit passera och bland kommentarerna, som uppenbarligen förestås av både majoritets- och minoritetssvenskar, hittar i varje fall jag inga kritiska eller negativa sådana utom mitt eget som verkar ha raderats nu och som just påpekade att denna ”gulinghumor”-sketch är ett av närmast otaliga exempel på samtida svenska rasstereotyper av (sydost- och nordost)asiater vilka ständigt framkallar lust och njutning bland ett närmast otaligt antal majoritets- och minoritetssvenskar i form av (hån)skratt och (hån)leenden som grundar sig i att ”det faktiskt är j-v-l-gt kul med asiater” (d v s deras kroppar och utseenden, vad de äter, hur de rör sig, hur de klär sig, vad de sysslar med, att männen är feminina och därmed löjliga och inte uppfyller ens en tillstymmelse av maskulinitet, att kvinnorna är hyperfeminina och därmed också löjliga o s v o s v).
Namnlöst.jpg
 
Sedan fattar väl jag också att det säkert är riktigt tufft att ha bakgrund i den s k MENA-regionen och särskilt som ung man samt att den mycket myckna förekomsten av rasstereotyper av asiater i dagens Sverige som då emanerar från både majoritets- och minoritetssvenskar möjligen avspeglar en slags ”antiimperalistisk” och ”vänsterradikal” s k ”underdog”-humor som handlar om att många och särskilt just många unga människor i både västvärlden och i den utomvästerländska världen inklusive många unga både majoritets- och minoritetsinvånare i Sverige faktiskt oroar sig för Sydost- och Nordostasiens till synes ostoppbara utveckling och tillväxt med Kina i spetsen och att denna måhända förståeliga oro bland unga människor i Sverige och i världen i övrigt som tidigare kallades den s k ”gula faran” kanske behöver bearbetas i form av humor och just i form av den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn”.
 

UR Tänk till uppmärksammar de svenska rasstereotyperna av asiater: ”Varför tas inte rasism mot östasiater på allvar?”

UR Tänk till om ”Varför tas inte rasism mot östasiater på allvar?”:
 
Svenska asiater (och både invandrare, ”andrageneration:are”, blandade och adopterade med bakgrund i Nordost- och Sydostasien – sammantaget är de svenska asiaterna som räknar över 200 000 invånare i landet ungefär lika många som antalet afrosvenskar men tyvärr finns det än så länge mycket få offentliga och kända svenska asiater) samtalar om svenska rasstereotyper av asiater mot bakgrund av SVT:s mycket uppmärksammade och kritiserade ”gulinghumor”-inslag i programmet ”Svenska nyheter”.
 
42546728_877903479072016_3012864707116662784_n.jpg
 
I samtalet, som är unikt i sig (d v s aldrig tidigare har ett svenskt medieföretag, och i detta fall UR, överhuvudtaget ägnat sig åt svenska asiaters situation då allt fokus i den svenska offentligheten och debatten annars är på andra minoriteter såsom svenska samer, svenska judar, svenska romer, afrosvenskar, svenska muslimer, svenska latinamerikaner o s v), framkommer det bl a att det tyvärr inte bara är majoritetssvenskar som ”har kul åt” (d v s ”frossar i” och njuter av den vid det här laget så famösa svenska ”gulinghumorn”) hur asiaters kroppar och utseenden anses se ut och anses ”funka” och hur asiater anses bete sig och anses ”vara”.
 
Vidare framgår det att asiater sannolikt är den mest privilegierade att alla svenska minoriteter vad gäller (kroppslig) närhet till majoritetssvenskarna (och vilket per automatik ju i stort sett alltid innebär en skapligt eller t o m rejält hög materiell standard: de svenska asiaterna har då tack vare alla 10 000-tals adoptioner och blandrelationer/blandäktenskap, och naturligtvis både hetero- och homosexuella sådana, i praktiken kommit att bli den enda av Sveriges alla minoriteter som har ”uppstått och ”skapats” och som fr a upprätthålls via intima band med majoritetssvenskarna) samt att asiatiska kvinnor hypersexualiseras och asiatiska män avsexualiseras medan både asiatiska kvinnor och män infantiliseras.
 
Allt detta sammantaget förklarar antagligen varför de svenska asiaterna inte är särskilt närvarande överhuvudtaget i det svenska samhällslivet (d v s så många av dem har intima relationer och band med majoritetssvenskar), varför de inte mobiliserar och protesterar mot de stereotyper de utsätts för (d v s det är en mycket splittrad minoritet som både består av invandrare, ”andrageneration:are”, blandade och adopterade och vilka sinsemellan knappt ens har kontakt med varandra) och varför majoritetssvenskarna inte har ”dåligt samvete” gentemot dem (d v s de svenska asiaterna upplevs som privilegierade och inte som marginaliserade och fattiga s k ”underdogs” såsom i stort sett alla andra minoriteter upplevs som utom möjligen de svenska judarna) och vilket i sin tur ”legitimerar” den svenska ”gulinghumorns” fortsatta (folkkära) existens.

SVT gör en ”omvändelse under galgen” och ”kryper till korset” och ber om ursäkt till alla de som ”känner sig kränkta av vårt inslag” i Svenska nyheter

I veckan har nu historia skrivits två gånger om vad gäller svenska rasstereotyper av asiater: För första gången någonsin har en asiatisk ambassad kritiserat svenska rasstereotyper av asiater (d v s Kinas ambassad) och för första gången någonsin har ett svenskt medieföretag bett om ursäkt för att ha producerat och distribuerat svenska rasstereotyper av asiater (d v s SVT):
 
SVT ber nu om ursäkt via sin ansvarige utgivare programdirektör Thomas Hall efter inslaget med rasstereotyper av kineser och asiater i SVT-programmet ”Svenska nyheter” men inte till Kina som stat utan till de som ”känner sig kränkta av vårt inslag” (d v s i första hand till landets kineser och asiater).
 
Tidigare har SVT genom åren tvingats ”krypa till korset” och valt att be om ursäkt till andra minoriteter efter att ha sänt olika problematiska program och inslag som stereotypiserar och stigmatiserar dessa men aldrig tidigare har detta då hänt i relation till asiater även om detta visserligen och uppenbarligen är en ”omvändelse under galgen” efter den kinesiske utrikesministerns hårda kritik och så sent som 2015 försvarade samme Thomas Hall att SVT återsände (och även twittrade ut att den skulle sändas tillsammans med antirasisten Henrik Schyffert som också gjorde ”reklam” för sketchen här på Facebook) den visserligen oerhört folkkära och i praktiken kanoniserade Nile City-”gulinghumor”-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” med orden ”det här är väldigt skruvad humor och det finns ju så vitt jag kan se inte något kränkande syfte med sketchen, den snarare driver med schabloner”.
 
 
”Med anledning av de reaktioner som förra veckans episod av Svenska Nyheter har skapat vill jag som ansvarig utgivare säga följande:
 
Svenska Nyheter är ett satirprogram som ska kommentera aktuella händelser. Även om satirformen medger ett extra högt tak för vad som sägs så ska det vi gör vara försvarbart utifrån SVT:s övergripande principer och regler för programverksamheten.
 
Vår avsikt med förra veckans omdebatterade inslag var anti-rasistiskt. Udden var riktad mot en blind fläck i Sverige där rasistiska uttryck gentemot kineser av någon anledning ofta tillåts passera. Min uppfattning är att publiceringen var förenlig med de regler som vi har att följa på SVT. Jag är öppen för att det finns andra uppfattningar och att Granskningsnämnden kan göra en annan bedömning. Däremot kan jag konstatera att vi i den sketch som avslutar inslaget om Kina var okänsliga för hur det kunde uppfattas och det var fel av oss att klippa loss det ur sitt sammanhang.
 
Av den anledningen vill jag härmed framföra en uppriktig ursäkt till de enskilda individer som känner sig kränkta av vårt inslag.
 
Det är olyckligt när goda intentioner går förlorade längs vägen. Vi kommer att fortsätta att kommentera och belysa vår omvärld med rolig och begåvad satir såsom vi gjort i de 11 avsnitt och över 60 ämnen vi hittills sänt.”

En dag i den svenska ”gulinghumorns” tecken

Sannerligen märkliga tider och en märklig (arbets)dag:
 
Presenterade idag om svenska rasstereotyper av asiater och om den svenska s k ”gulinghumorn” på Kungl. Vitterhetsakademien i Stockholm (d v s i det s k Rettigska huset där Herbert Rettig en gång bodde som var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren) inför och i sällskap med en fantastisk samling forskare och andra som är engagerade i frågan om ras i både historisk och samtida svensk visuell, textuell, audiovisuell, materiell, performativ (d v s på scenen) och audiell (d v s inom musiken) kultur såsom Åsa Bharathi Larsson som stod som arrangör, Jeff Werner, Tomas Björk, Johanna Gondouin, Johan Höglund, Ulrika Kjellman, Ryan Skinner, Catrin Lundström, Moa Matthis, Joanna Rubin Dranger, Katarina Nitsch, Katarina Pirak Sikku, Therese Svensson, Maja Hagerman, Jason ”Timbuktu” Diakité m fl och blev bara några minuter innan symposiet inleddes uppringd av alternativhöger-nyhetssajten Nyheter idag som vissa dygn har fler läsare än flertalet papperstidningar och ”gammelmedier”.
42217491_10155924933645847_9179685918737432576_n.jpg
 
Reportern från Nyheter idag ville intervjua mig angående fredagens inslag om rasstereotyper av asiater i SVT-programmet ”Svenska nyheter” och frågade bl a om SVT hade vågat sig på ett inslag om stereotyper av judar, romer, afrosvenskar, samer eller muslimer och han ville få det till att jag stöttar Kinas ambassad som har kritiserat SVT för inslaget (se https://www.svt.se/kultur/kina-kraver-ursakt-av-svt) och att detta inte är okej som anställd vid en (statlig) svensk högskola (d v s i Karlstad) liksom indirekt som svensk medborgare då jag dels borde vara lojal mot Sverige och dels inte stötta en diktatur. Och precis efter att jag var tvungen att lämna symposiet i förtid så ringer SVT:s program ”Opinion live” och frågar hur jag ser på inslaget samt undrar om jag vill vara med i en planerad direktsänd debatt om svenska rasstereotyper av asiater nu på torsdag.
42452705_10155924934230847_5279946267844149248_n.jpg

Kinesiska ambassaden kritiserar SVT för ”gulinghumor”

Äntligen händer det – en asiatisk beskickning i Sverige (d v s kinesiska ambassaden) kritiserar och protesterar nu mot svenska rasstereotyper av asiater och mot den så älskade svenska s k ”gulinghumorn” (d v s detta har jag gått om väntat på i åratal då den asiatiska minoriteten i Sverige inte har en särskilt stark röst i den svenska offentligheten) som bl a SVT gärna både uppmuntrar till och (mass)sprider.
 
 
Visserligen har thailändska ambassaden tidigare protesterat mot den orientaliserande (hyper)sexualisering som thailändska och asiatiska kvinnor utsätts för särskilt i Sverige och visserligen styrs det s k fastlands-Kina eller den kinesiska folkrepubliken av en på alla sätt och vis problematisk regim men inte ens de syd- eller nordkoreanska, japanska eller vietnamesiska ambassaderna har tidigare vågat kritisera den svenska ”gulinghumorn” trots att jag själv titt som tätt har ”tjallat” och informerat desamma om den myckna förekomsten av rasstereotyper av asiater i Sverige (jag har t o m visat exempel på svenska rasstereotyper av asiater för sydkoreansk ambassadpersonal men då förgäves fram tills nu i varje fall).
Namnlöst.jpg
Jesper Rönndahl försökte sig på en slags postkolonial och antirasistisk metakritk av svenska rasstereotyper av asiater i ”Svenska nyheter” och visst var det vällovligt att försöka att få publiken att skratta åt sig själv men tyvärr så fick i alla fall jag känslan av att publiken ändå i första hand skrattade åt ”gulinghumorn”.

Nygammal bok tar bl a upp svenska stereotyper av asiater

Nu är den äntligen ute – Ordfronts nytryck av Christian Catomeris sedan länge slutsålda bok ”Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna” från 2004 som innehåller ett nyskrivet kapitel om svenska (ras)stereotyper av (öst- och sydost)asiater (liksom ett nytt förord).
25139287_10155258570545847_1691918296_oinnehåll 1
gul Linnégulinghumor
Jag kom i kontakt med Christian 1994 när han var chefredaktör för tidskriften Creol (som bredvid Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt var den första minoritetstidskriften på svenska som gjorde anspråk på att representera det nya minoritets-Sverige utan att kopplas till en specifik invandrargrupp/minoritetsgrupp såsom senare bl a Gringo och Rummet även gjorde) och när denne publicerade en (av mig författad) mening i tidskriften som jag har fått äta upp otaliga gånger om därefter (d v s att västerlandet ska gå under i blod och lidande o s v) med kommentaren ”Malcolm X” och som underförstått innebar att jag skulle vara någon slags svensk motsvarighet till denne (som ju då räknas som en s k omvänd rasist och en s k antivästerländsk extremist). Jag hade skickat in en längre artikel till Creol som handlade om att vara icke-vit svensk och adopterad och som också publicerades i Adopterade koreaners förenings tidskrift. Um & Yang men Christian valde att enbart publicera det vid det här laget närmast odödliggjorda citatet taget ur sitt sammanhang även om det så klart är mycket grovt och nedsättande att uttrycka sig så gentemot vita människor och gentemot den västerländska civilisationen och det är naturligtvis inget jag står för idag.
Creol
Vi fortsatte sedan att ha sporadisk kontakt och år 2004 besökte Christian mig på min dåvarande arbetsplats vid Stockholms universitet när jag var doktorand där inför utgivningen av ”Det ohyggliga arvet”. Jag fick läsa boken i förväg då Christian visste att även jag (liksom han) var rätt rejält besatt och fixerad vid att samla på mig enorma mängder svenska texter, bilder, filmer, sånger o s v som handlade om olika minoriteter (och vilket jag fortfarande är – jag har därigenom i min ägo ett omfattande material som just handlar om svenska rasstereotyper i text, i bild, i musik, på scen o s v) och jag har för mig att jag också lånade ut en del material till Christian.
Osbeckasiatiska kvinnor
På den tiden var jag även mycket aktiv i offentligheten vad gäller att kritisera och debattera svenska rasstereotyper av asiater och jag minns mycket väl att i min läsning av och ”feedback” på Christians bok så ingick frågan – varför har du inte något kapitel om svenska stereotyper av asiater tillsammans med de andra kapitlen som tar upp svenska stereotyper av afrikaner och svarta, av ”orientaler” och muslimer, av samer, av romer, av finländare, av judar och av resande?
25189505_10155258571735847_2139993056_o25189530_10155258571575847_703114967_o
Christian svarade då att han inte hade undersökt stereotyper av asiater, det hade han s a s ”missat” och det beklagade han sig över, och jag har faktiskt för mig att han också sade att om en ny upplaga av boken blir aktuell någon gång i framtiden så skulle han även inkludera stereotyper av asiater. Oavsett om jag minns rätt eller ej så är jag oerhört glad och tacksam över att nytrycket av ”Det ohyggliga arvet” nu 13 år senare innehåller ett kapitel om asiater inklusive om adopterade asiater och inte minst då jag under många år har känt mig väldigt ensam vad gäller att studera och skriva om denna minoritet (d v s om svenska asiater och om adopterade asiater liksom också om asiatiska kvinnor) och om denna fråga (d v s om svenska attityder till och stereotyper av asiater).
källa 2.jpg

SVT:s mångfaldssatsning fortsätter att fira triumfer

Konstaterar att två av SVT:s julvärdar ”på raken” har iscensatt ”asiater” i olika sammanhang och även kritiserats för det – d v s Sanna Nielsen (förra årets julvärd) och Lotta Lundgren (som är detta års julvärd tillsammans med Erik Haag):
 
24232876_10155245813060847_8474121458114011513_n.jpg
 
Naturligtvis har SVT:s val av de båda som julvärdar ingenting att göra med deras ”gulinghumor”-karaktärer utan i båda fallen handlar det så klart om att både Nielsen och Lundgren är s k progressivt (politiskt) lagda (d v s de är feminister och antirasister) liksom att de är s k folkkära.
 
SVT:s antirasistiska mångfaldssatsning fortsätter m a o att fira triumfer.

Den svenska ”gulinghumorn” firar nya triumfer: Lotta ”Historieätarna” Lundgren iscensätter yellowface-”gulingen” i Coops nya reklamfilm för asiatisk mat

Vad har egentligen Povel Ramel, Björn Skifs, Jarl Borssén, Carola Häggkvist, Åke Cato, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Sissela Kyle, Anders Lundin, Sanna Nielsen och Robert Gustafsson m fl m fl och nu även Lotta Lundgren gemensamt förutom att de var respektive är folkkära kändisar?

 

 

maxresdefault.jpg

Jo de har alla iscensatt rasstereotypen av ”gulingen” och i detta i det västland vars invånare ojämförligt har adopterat allra flest asiatiska barn och ingått i intimrelationer med allra flest asistiska kvinnor samt rest till och i Asien ojämförligt mest per capita, d v s i det land där snart sagt var och varannan vit invånare har någon slags relation till en människa som bor i en asiatisk kropp och i många fall också har eller har haft en intimrelation med en asiatisk person och vare sig det handlar om adoption, äktenskap eller via en ”semesterflirt” i Thailand, Kina, Japan eller Filippinerna (OBS: det är så klart inget fel på adoptioner, intimrelationer och familjebildningar över rasgränserna).

 

videopuff-kinestiskt-flask.jpg

Nu har Coop, d v s Sveriges näst största matvarukedja som dessutom är ett kooperativ och åtminstone tidigare hade någon slags progressiv stämpel på sig, även svarat på kritiken av den nya reklamfamlljen där den folkkära Lotta ”Historieätarna” Lundgren har iscensatt ”gulingen” och som dessutom är antirasist och progressivt lagd likt Sanna Nielsen, Henrik Schyffert, Sissela Kyle m fl.
”Hej, vår tanke med matfilmerna med Lotta är att skapa matglädje och visa att god mat kan vara billig. I veckans film vill vi skicka en blinkning till filmmaneret i gamla kung-fu-actionfilmer, inget annat. Om det kan uppfattas på något annat sätt ber vi om ursäkt. Tack för era kommentarer – vi tar dem till oss.”
Med andra ord samma svar som alltid när den svenska ”gulinghumorn” och svenska rasstereotyper av asiater försvaras med näbbar och klor av de som både beställer, producerar, distribuerar och iscensätter den: ”Vi vill bara skapa och sprida lust, njutning och glädje och vad är det för fel på det?” (OBS: min ”mellan raderna”-översättning).

 

21361938_10155013030945847_891857692_o.jpg