Kategori: gulinghumor

Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår

I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.

Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).

Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.

Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).

För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.

Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.

Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.

DN:s Namn och Nytt-sida kan bara inte hålla sig utan måste helt enkelt passa på att publicera ett s k ”gulinghumor”-inslag för att roa sina läsare innan vinter-OS i Peking är över

Gång efter annan har jag genom åren ”hängt ut” DN för att regelbundet publicera olika visuella och/eller textuella s k putslustiga s k ”gulinghumor”-inslag som antingen emanerar från DN:s läsare eller från DN:s redaktion och nu känner jag mig tyvärr tvingad att göra det igen.

Tidigare brukade DN:s ledarstick som handlade om Asien (t ex om Japan, Nordkorea eller Kina) illustreras med ibland rejält grova rasstereotypa teckningar föreställande asiater, DN har på nyhetsplats publicerat en hel serie med foton föreställande asiatiska turister från olika länder som rör sig i grupp i Stockholms innerstad och fotograferar och kommenterat det på ett ”skojigt” sätt och enskilda DN-journalister har intervjuat asiatiska personer i tidningen och samtidigt passat på att ställa ”skojiga” frågor om att bl a äta ris o s v.

Detta ”skojiga” fotografi som en viss Tomas Lagerhed i Lidingö ser ut att ha skickat in till DN härrör från gårdagens DN och publicerades på dess Namn och Nytt (NoN)-sida som har en särdeles lång historia av just s k ”gulinghumor”.

Kontexten är då kort att i stort sett varje gång som ett större internationellt idrottsevenemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så tenderar alltför många icke-asiater att passa på att ha ”kul” åt hur asiater anses se ut rent kroppsligen (d v s utseendemässigt) liksom hur de anses bete sig (t ex vad gäller kroppsspråk och ansiktsmimik), hur de anses låta (t ex i form av låtsasasiatiska interjektioner i stil med ”tjing tjong” eller fraser i stil med ”sayonara” o s v)  och vad de anses inmundiga (t e x vad de äter liksom även hur de äter o s v). 

Ibland kan enskilda icke-asiatiska idrottare och t o m hela icke-asiatiska lag larva sig genom att dra i ögonen så att de ser smala och sneda ut eller buga underdånigt och le löjligt lismande och inte minst brukar icke-asiatiska fans världen över göra det och samtidigt fotografera sig själva och därefter massprida fotona i sociala medier, på bloggar och t o m i s k mainstream-medier för att verkligen dela med sig av de känslor av lust och njutning som den s k ”gulinghumorn” alltid verka locka fram hos icke-asiater.

Var Sveriges förlust i fotbollsmatchen mot Japan under OS 1936 Sveriges motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, britternas nederlag i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954? Om den svenska rasförnedringen i Berlin och den svenska rasrevanschen mot Sydkorea i London 1948

Inte förrän nu när jag har satt mig in lite mer i hur (öst- och sydost)asiater har framställts i svensk press med tonvikt på 1900-talet har jag förstått på djupet vilken fullständig (raslig) förnedring Japan faktiskt utsatte Sverige för under (nazi-)OS i Berlin 1936 när Sverige förlorade mot Japan i den fotbollsmatch som Sven Jerring kom att föreviga i svenska språket genom det bevingade uttrycket ”japaner, japaner, japaner” (som kan tolkas som att dom är så många, dom ser likadana ut, dom är överallt, dom är så disciplinerade, dom är så ettriga o s v).

Dåtidens press kunde skriva att slår Sverige inte de ”snedögda aporna” är svenskarna inte längre ett kulturfolk att räkna med och den svenske målvakten Sven ”Svenne Berka” Bergquist kunde så sent som 1995 frejdigt berätta i intervjuer att hans målvaktsknep att titta motståndarna i ögonen inte fungerade just i Berlin 1936 för ”inte sjutton gick det att titta snedögda japaner i ögonen” enligt denne.

Det är f ö troligt att känslan av raslig förnedring blev ännu starkare p g a att Sverige förlorade inför ögonen på tyskarna – d v s den svenska förlusten fick en ännu starkare förnedringsdimension då den ägde rum i Nazi-Tyskland.

Sverige fick dock sin revansch mot ”gulingarna” i OS i London 1948 när Sydkorea deltog för första gången som en självständig stat och kom att möta Sverige i en fotbollsmatch. Den svenska pressen skrev nämligen inför matchen att Sverige hade en revansch att fordra för det ”illdåd” som ”de snedögda släktingarna till koreanerna” hade förorsakat svenskarna under fotbollsmatchen i Berlin 1936. En tidning kunde t ex skriva att koreanerna var ”gula” och ”snedögda” såsom japanerna och därför var det ur svenskarnas perspektiv en fråga om en revanschmatch. Detta skedde också mycket riktigt – d v s Sverige vann överlägset över Sydkorea i London vilket föranledde Aftonbladet att publicera denna putslustiga teckning som signalerade att de koreanska spelarna inte hade haft en chans mot de både hög- och storväxta ”superariska” svenskarna.

Ibland känns det nästan som att Japans seger över Sverige i fotbollsmatchen i Berlin 1936 var något av svenskarnas (ras)traumatiska motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, amerikanernas nederlag i Pearl Harbor 1941, britternas nederlag mot japanerna i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954 även om det måhända är en rejäl överdrift och inte minst en oetisk jämförelse men 12 år senare lyckades svenskarna uppenbarligen hämnas på ett rasligt plan enligt den svenska (ras)synen på det hela – d v s utifrån idén om att japanerna och koreanerna i praktiken är av samma rasliga skrot och korn”

En detalj i sammanhanget är f ö att en av de japanska spelarna i Berlin 1936 var korean då Korea var en japansk koloni vid den tiden och det fanns även fler koreaner som tävlade för Japan just 1936 såsom inte minst Sohn Kee-chung som tog hem guldmedaljen i maratonlöpning.

År 1990 publicerade GP en grov rasstereotypisk teckning av en japansk man

Har under mitt sökande efter ursprunget till de specifikt svenska rasstereotyperna av (sydost- och öst)asiater på sistone ”sprungit” på ett flertal lite äldre visuella framställningar av asiater och inte minst i form av den svenska dagspressens teckningar och en av dem kan nog vara en av de grövsta rasstereotypa representationerna av en asiatisk person som åtminstone jag har stött på i ett svenskt sammanhang:

År 1990 publicerade Göteborgs-Posten ett stort reportage om hur den amerikanska bilindustrin gick på knäna på grund av den japanska dito (och under den extrema högkonjunkturperiod som i Japan brukar kallas bubbelekonomiåren) och reportaget illustrerades med en teckning som hade den dåvarande GP-tecknaren Ulf Sveningson som upphovsperson.

Sveningsons bild slår nog t o m DN:s tecknare Hans Lindströms rasstereotypa framställningar av asiater och bl a av nordkoreaner som illustrerade DN:s ledarstick på 2000- och 2010-talen och står inte långt efter de mest extrema amerikanska s k ”Japan bashing”-bilderna som kunde publiceras i amerikansk press på 80-talet som ett sätt att bearbeta den ”gula faran”-panik som präglade USA och västvärlden i övrigt under Japans s k bubbelekonomi-period.

Grova för att inte säga groteska rasstereotyper av judar, romer, samer, svarta, turkar, indier och latinamerikaner m fl s k folkgrupper har genom årtiondena publicerats i riklig mängd i svensk press liksom i andra tryckta, analoga (pappers)sammanhang men det är svårt att tänka sig att en motsvarighet till denna bild föreställande exempelvis en afrikan eller en arab skulle ha kunnat publiceras i en svensk dagstidning år 1990.

En snäll tolkning av Sveningsons bild säger att den föreställer en patriarkal japansk företagsägare eller direktör som Sveningson har valt att feminisera eller kanske t o m queera (de rödfärgade ”geishakinderna”) för att uttrycka ett antikapitalistiskt och antipatriarkalt budskap på en och samma gång och cowboyutstyrseln kan kanske tolkas som en kritik av den vita amerikanska hypermaskuliniteten men det mest troliga är nog att Sveningson medvetet eller omedvetet har låtit sig inspireras av de amerikanska s k ”Japan bashing”-nidbilder som han bör ha stött på under 80-talet och vilka i sin tur går tillbaka till de äldsta, moderna, västerländska rasstereotyperna av asiater vilka uppstod i USA vid 1800-talets slut och firade triumfer i den allierade antijapanska krigspropagandan under Andra världskriget liksom delvis även under de efterföljande Korea- och Vietnamkrigen.

Den svenska s k ”gulinghumorns” urscen stod kung Karl XV för när han i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Stockholm

På senare tid har jag haft anledning att återvända till frågan om den specifika svenska s k ”gulinghumorn” och antiasiatiska rasismen då jag dels i dagarna har skickat in en forskningsprojektansökan om ämnet tillsammans med en annan svensk forskare och dels nyligen lagt sista handen vid ännu en artikel i ämnet i en kommande akademisk antologi.

Jag har därför ägnat några timmar på Kungl. biblioteket åt att gräva mig bakåt i historien och kan nu kort och gott konstatera att ett mycket grovt rasistiskt språkbruk kontinuerligt har använts om människor med bakgrund i Sydost- och Östasien i svenskspråkiga texter och sammanhang fr o m andra halvan av 1800-talet och under större delen av 1900-talet. Måhända förvånar detta inte och det finns utan tvekan rejält med fog för att argumentera för att rasstereotyper av asiater är långt mer accepterade än de rasstereotyper som drabbar andra minoriteter fortfarande än idag.

Vad gäller den mycket speciella svenska s k ”gulinghumorn” som både är socialt accepterad och mycket folkkär så tycks den ha anor som går tillbaka till självaste kungen och närmare bestämt till kung Karl XV som i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Sverige.

Detta skedde i samband med en audiens i Stockholm och i samband med den högtidliga ceremonin utbrast kungen plötsligt ”era små fula gulingar, vad har ni här att göra?” och fortsatte med att säga till det högst rankade kinesiska sändebudet mandarinen Pin ”du, som just står framför mig med dina sneda ögon, ditt pergamentsfärgade skråpuksansikte” samt tillade ”du ser ju ut, så man kunde skratta sig fördärvad”.

Att kungen sade så har personer som var på plats i efterhand vittnat om och det sägs också att kungen blev ”bannad” av representanter för hovet efter mötet då han uppfattades ha äventyrat rikets diplomatiska förbindelser. Det hör samtidigt till saken att kungen utbrast detta på svenska så de kinesiska diplomaterna förstod inte vad han sade utan ska ha lett artigt tillbaka enligt vittnen på plats.

Detta ohämmade för att inte säga skamlösa uttalande från den dåvarande bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norges självaste monarks sida kan i efterhand på ett symboliskt plan sägas vara något av den svenska s k ”gulinghumorns” urscen liksom inte minst startskottet för de officiella svensk-kinesiska relationerna, vilka idag som bekant är ”all time low”.

En ”parallell” som åtminstone jag associerar till i sammanhanget är det första mötet mellan amerikaner och japaner som ägde rum i Tokyobukten 1853: Några av de amerikanska marinsoldaterna och sjömännen ska då enligt uppgift ha uppfört en s k minstrel-show i s k blackface, d v s en rasperformativ föreställning där de vita amerikanerna iscensatte sig själva som svarta amerikaner, som ett sätt att överkomma både språkförbistringen och den spända situationen. Japanerna ska dock inte förstått vad föreställningen ens handlade om då de saknade de amerikanska och västerländska rasstereotypa referenserna och de rörde enligt uppgift därför inte en min under föreställningens gång.

Ännu ett trist möte med den s k gulinghumorn och denna gång återigen förmedlad via icke-vita andragenerationskillar

Tre Orten-killar av andragenerationstyp iförda dyra märkeskläder och med typiska Hitler Jugend-Orten-frisyrer kom igår kväll plötsligt fram till mig på Centralstationen i Stockholm och skrek närmast i kör på s k kreolsvenska och med en oefterhärmlig Söderort-accent ”du är Squid Game”, ”för f-n brushan du är Squid Game” o s v och hånskrattade likaledes i kör. Två av dem tilltvingade sig sedan typiska Orten-handslag av och med mig och var i övrigt mycket fysiskt närgångna och mina fördomar sade i samma sekund att männen säkerligen inte är vaccinerade. En av dem tog t o m upp sin mobiltelefon och fotade sig själv tillsammans med mig och vrålade samtidigt ”du är ju Squid Game” rakt ut med ett ironiskt leende på sina läppar som sade ”j-vl-r vad vi andragenerationskillar i förorterna med bakgrund i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika föraktar och spottar på er feminina asiater som är så löjliga jämfört med oss riktiga Orten-män och t o m i relation till de tysta och tröga svennebögarna samtidigt som ni faktiskt gör balla och häftiga tv-serier och filmer med mycket blod och ultravåld för det gillar ändå vi grabbar i Orten som lever självförbrännande no limits-liv.”

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Den svenska ”gulinghumorn” har även letat sig in i Wistis antirasistiska satirvärld

Trist att tvingas konstatera att även duen i vänstersammanhang populära antirasisten och antifascisten Kent Wisti hemfaller åt någon slags åtminstone implicit ”gulinghumor”, som i sin tur sannolikt får andra (icke-asiater) att ”dra pi smilbanden” – d v s blotta antydan om skämt om Kinarestauranger och omnämnandet av stapelfödan ris slår helt enkelt sannolikt an den så folkkära och socialt accepterade svenska ”gulinghumor”-nerven, som tyvärr har traderats i generationer och som numera även delas av alltför många minoritetsinvånare.

Sedan är det samtidigt helt rätt av Wisti att både kritisera friskolorna i Sverige och Kinas regim på en och samma gång och inte heller jag är så klart för att Kina ska börja driva friskolor i Sverige.

Några timmar efter att jag postade detta inlägg svarade Kent på Twitter och förklarade att han nu förstår att han riskerar att spä på redan existerande stereotyper om kineser och asiater.

Idag intervjuades jag i SVT om de svenska och västerländska rasstereotyperna av asiater tillsammans med Evelyn Mok och i relation till frågan om rasism mot asiater under pandemin

Idag intervjuades jag för tredje gången (gillt) i Sveriges Television inom knappt en månads tid (och f ö har jag dessutom också intervjuats av Sveriges Radio vid tre tillfällen inom knappt en månads tid):

https://www.svt.se/kultur/sa-stereotypiseras-ostasiater-i-kulturen

Denna gång handlade det om ett inslag i och för SVT Kulturnyheterna, som nyligen sändes i samband med SVT:s Morgonstudion, och som handlade om rasstereotyper av (sydost- och öst)asiater i samband med att komikern Evelyn Mok gästade kulturredaktionen och berättade om rasism mot asiater under pandemin.

Det jag säger är helt enkelt att för att förstå rasismen mot asiater under pandemin så måste en/vi samtidigt också förstå den kulturella (d v s svenska och västerländska) kontext inom vilken hatbrotten och trakasserierna mot asiater äger rum.

Det handlar om att ingen annan minoritet i Sverige och i Väst är så (ras)stereotypiserad som asiater, att dessa stereotyper både är oerhört (folkligt) populära bland icke-asiater (och både bland vita och icke-vita) liksom helt och hållet socialt accepterade (d v s inga icke-asiater ser dessa stereotyper som just stereotyper) och kulturellt institutionaliserade (inom både hög- och populärkulturen och inom både konstnärliga och kommersiella kultursammanhang), att de avhumaniserar och samtidigt kläs i humor (s k ”gulinghumor”) samt att det finns klara paralleller till de likaledes vardagligfierade och normaliserade (antisemitiska) stereotyperna av judar som florerade i Sverige och i Väst innan Förintelsen och vilka också verkade avhumaniserande bland icke-judar samtidigt som rasstereotyperna av judar ofta också kläddes i humor.

Det som dock inte kom med i inslaget var mitt måhända ”eviga” och hämningslösa ”hänga ut”/”out:a”-”namedrop:ande” av alla de svenska kändisar (och både vita och icke-vita komiker, sångare, artister, skådespelare, musiker, författare o s v) vilka genom åren har iscensatt sig själva i s k ”yellowface” och spelat asiater på ett i stort sett alltid stereotypt och nedsättande vis i olika filmer, shower, musikvideos, pjäser, sketcher, tv-program och scenkonstföreställningar och kanske var det lika bra det mot bakgrund av alla (dyra) förtalsmål som jag har hamnat i genom åren p g a att jag ofta anses förolämpa och förnedra inte minst kändisar av olika slag genom att just hämningslöst namnge desamma.

Likaså kom inte min kritik av SVT med i inslaget i den meningen att jag också vid flera tillfällen påpekade att SVT i mycket hög grad både har producerat och distribuerat (d v s masspridit, och ofta på s k ”prime time”) närmast otaliga exempel på (ras)stereotyper av asiater genom decennierna för att leverera lust och njutning åt den icke-asiatiska mångmiljonhövdade tv-publiken i form av s k ”gulinghumor” och kanske var det lika bra det mot bakgrund av jag nog har ”bitit den hand som föder mig” tillräckligt många gånger vid det här laget vilket har kostat alltför mycket för min del genom åren.

Deltog idag i det längsta radioinslaget hittills i Sverige om rasism mot asiater

Världens fortfarande mest inflytelserika (västerländska) magasin/tidskrift Time (bredvid Newsweek) har just nu och för första gången någonsin rasism mot asiater som (huvud)tema.

Hatbrotten mot asiater har exploderat i antal under pandemin medan hatbrotten mot andra minoriteter tvärtom har gått ned i antal och till skillnad från hatbrotten mot andra minoriteter är det (de asiatiska) kvinnorna som utsätts allra mest (och inte männen).

Rasism mot asiater var även temat i dagens avsnitt av Sveriges Radios och P1:s program Nordegren & Epstein där Thomas Nordegren, Nanna Olasdotter Hallberg, Evelyn Mok och jag (Louise Epstein är tyvärr covid-19-sjukskriven) deltog och samtalade om frågan i ett specifikt svenskt sammanhang.

Varför ökar vardagsrasismen, trakasserierna och de fysiska attackerna mot asiater även i Sverige? Varför finns det ingen forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen ? (såsom bl a Henrik Schyffert, Filip Dikmen, Lotta Lundgren, Pernilla Wahlgren, Mi Ridell, Shan Atci, Per Moberg, Anders Lundin, Sanna Nielsen, Sissela Kyle m fl m fl)

Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Allt detta hann mer eller mindre avhandlas i inslaget som med all sannolikhet var det hittills längsta inslaget i svensk radio om frågan om rasism mot asiater någonsin – det varade då i nästan 30 minuter.

I inslaget berättade Evelyn om hur hon senast för någon dag sedan trakasserades och förföljdes av en icke-asiatisk man i Göteborg och hon nämnde även händelsen i Flemingsberg i Huddinge för någon vecka sedan när en städerska med asiatisk bakgrund på Karolinska sjukhuset (i just Flemingsberg) förföljdes av två icke-asiatiska män som attackerade henne och t o m försökte knivhugga henne.

Själv berättade jag om den obefintliga svenska forskningen om rasism mot asiater och om att i stort sett inga andra svenska forskare än jag själv har intresserat sig för denna idag mycket stora minoritet som börjar närma sig en kvarts miljon eller 250 000 invånare varav kring 2/3 är utrikes födda, över 2/3 är kvinnor, en fjärdedel eller 25% är blandade eller mixade (med i huvudsak asiatiska mammor och vita eller andra icke-asiatiska pappor) och 15% är adopterade. Lyssna gärna på inslaget mellan ca 7.40-32.45:

”Hur har corona-pandemin och de alltmer spända politiska relationer med Kina påverkat rasismen mot östasiater? Inbjudna till programmet för att prata om detta är ståupkomikern Evelyn Mok och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karslstads universitet.”

https://podcasts.apple.com/fi/podcast/har-corona-pandemin-ökat-rasismen-mot-östasiater-i-sverige/id417006224?i=1000515029060