Kategori: gulinghumor

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Den svenska ”gulinghumorn” har även letat sig in i Wistis antirasistiska satirvärld

Trist att tvingas konstatera att även duen i vänstersammanhang populära antirasisten och antifascisten Kent Wisti hemfaller åt någon slags åtminstone implicit ”gulinghumor”, som i sin tur sannolikt får andra (icke-asiater) att ”dra pi smilbanden” – d v s blotta antydan om skämt om Kinarestauranger och omnämnandet av stapelfödan ris slår helt enkelt sannolikt an den så folkkära och socialt accepterade svenska ”gulinghumor”-nerven, som tyvärr har traderats i generationer och som numera även delas av alltför många minoritetsinvånare.

Sedan är det samtidigt helt rätt av Wisti att både kritisera friskolorna i Sverige och Kinas regim på en och samma gång och inte heller jag är så klart för att Kina ska börja driva friskolor i Sverige.

Några timmar efter att jag postade detta inlägg svarade Kent på Twitter och förklarade att han nu förstår att han riskerar att spä på redan existerande stereotyper om kineser och asiater.

Idag intervjuades jag i SVT om de svenska och västerländska rasstereotyperna av asiater tillsammans med Evelyn Mok och i relation till frågan om rasism mot asiater under pandemin

Idag intervjuades jag för tredje gången (gillt) i Sveriges Television inom knappt en månads tid (och f ö har jag dessutom också intervjuats av Sveriges Radio vid tre tillfällen inom knappt en månads tid):

https://www.svt.se/kultur/sa-stereotypiseras-ostasiater-i-kulturen

Denna gång handlade det om ett inslag i och för SVT Kulturnyheterna, som nyligen sändes i samband med SVT:s Morgonstudion, och som handlade om rasstereotyper av (sydost- och öst)asiater i samband med att komikern Evelyn Mok gästade kulturredaktionen och berättade om rasism mot asiater under pandemin.

Det jag säger är helt enkelt att för att förstå rasismen mot asiater under pandemin så måste en/vi samtidigt också förstå den kulturella (d v s svenska och västerländska) kontext inom vilken hatbrotten och trakasserierna mot asiater äger rum.

Det handlar om att ingen annan minoritet i Sverige och i Väst är så (ras)stereotypiserad som asiater, att dessa stereotyper både är oerhört (folkligt) populära bland icke-asiater (och både bland vita och icke-vita) liksom helt och hållet socialt accepterade (d v s inga icke-asiater ser dessa stereotyper som just stereotyper) och kulturellt institutionaliserade (inom både hög- och populärkulturen och inom både konstnärliga och kommersiella kultursammanhang), att de avhumaniserar och samtidigt kläs i humor (s k ”gulinghumor”) samt att det finns klara paralleller till de likaledes vardagligfierade och normaliserade (antisemitiska) stereotyperna av judar som florerade i Sverige och i Väst innan Förintelsen och vilka också verkade avhumaniserande bland icke-judar samtidigt som rasstereotyperna av judar ofta också kläddes i humor.

Det som dock inte kom med i inslaget var mitt måhända ”eviga” och hämningslösa ”hänga ut”/”out:a”-”namedrop:ande” av alla de svenska kändisar (och både vita och icke-vita komiker, sångare, artister, skådespelare, musiker, författare o s v) vilka genom åren har iscensatt sig själva i s k ”yellowface” och spelat asiater på ett i stort sett alltid stereotypt och nedsättande vis i olika filmer, shower, musikvideos, pjäser, sketcher, tv-program och scenkonstföreställningar och kanske var det lika bra det mot bakgrund av alla (dyra) förtalsmål som jag har hamnat i genom åren p g a att jag ofta anses förolämpa och förnedra inte minst kändisar av olika slag genom att just hämningslöst namnge desamma.

Likaså kom inte min kritik av SVT med i inslaget i den meningen att jag också vid flera tillfällen påpekade att SVT i mycket hög grad både har producerat och distribuerat (d v s masspridit, och ofta på s k ”prime time”) närmast otaliga exempel på (ras)stereotyper av asiater genom decennierna för att leverera lust och njutning åt den icke-asiatiska mångmiljonhövdade tv-publiken i form av s k ”gulinghumor” och kanske var det lika bra det mot bakgrund av jag nog har ”bitit den hand som föder mig” tillräckligt många gånger vid det här laget vilket har kostat alltför mycket för min del genom åren.

Deltog idag i det längsta radioinslaget hittills i Sverige om rasism mot asiater

Världens fortfarande mest inflytelserika (västerländska) magasin/tidskrift Time (bredvid Newsweek) har just nu och för första gången någonsin rasism mot asiater som (huvud)tema.

Hatbrotten mot asiater har exploderat i antal under pandemin medan hatbrotten mot andra minoriteter tvärtom har gått ned i antal och till skillnad från hatbrotten mot andra minoriteter är det (de asiatiska) kvinnorna som utsätts allra mest (och inte männen).

Rasism mot asiater var även temat i dagens avsnitt av Sveriges Radios och P1:s program Nordegren & Epstein där Thomas Nordegren, Nanna Olasdotter Hallberg, Evelyn Mok och jag (Louise Epstein är tyvärr covid-19-sjukskriven) deltog och samtalade om frågan i ett specifikt svenskt sammanhang.

Varför ökar vardagsrasismen, trakasserierna och de fysiska attackerna mot asiater även i Sverige? Varför finns det ingen forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen ? (såsom bl a Henrik Schyffert, Filip Dikmen, Lotta Lundgren, Pernilla Wahlgren, Mi Ridell, Shan Atci, Per Moberg, Anders Lundin, Sanna Nielsen, Sissela Kyle m fl m fl)

Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Allt detta hann mer eller mindre avhandlas i inslaget som med all sannolikhet var det hittills längsta inslaget i svensk radio om frågan om rasism mot asiater någonsin – det varade då i nästan 30 minuter.

I inslaget berättade Evelyn om hur hon senast för någon dag sedan trakasserades och förföljdes av en icke-asiatisk man i Göteborg och hon nämnde även händelsen i Flemingsberg i Huddinge för någon vecka sedan när en städerska med asiatisk bakgrund på Karolinska sjukhuset (i just Flemingsberg) förföljdes av två icke-asiatiska män som attackerade henne och t o m försökte knivhugga henne.

Själv berättade jag om den obefintliga svenska forskningen om rasism mot asiater och om att i stort sett inga andra svenska forskare än jag själv har intresserat sig för denna idag mycket stora minoritet som börjar närma sig en kvarts miljon eller 250 000 invånare varav kring 2/3 är utrikes födda, över 2/3 är kvinnor, en fjärdedel eller 25% är blandade eller mixade (med i huvudsak asiatiska mammor och vita eller andra icke-asiatiska pappor) och 15% är adopterade. Lyssna gärna på inslaget mellan ca 7.40-32.45:

”Hur har corona-pandemin och de alltmer spända politiska relationer med Kina påverkat rasismen mot östasiater? Inbjudna till programmet för att prata om detta är ståupkomikern Evelyn Mok och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karslstads universitet.”

https://podcasts.apple.com/fi/podcast/har-corona-pandemin-ökat-rasismen-mot-östasiater-i-sverige/id417006224?i=1000515029060

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

Återigen om den svenska s k ”gulinghumorn”: Det är de svenska asiaternas närhet till vitheten som förklarar den sociala acceptansen för rasstereotyper av asiater i Sverige

Veckorevyns Amanda Spångberg intervjuar Sofia Vu som berättar om den svenska tyvärr helt och hållet normaliserade, kulturellt institutionaliserade och fr a och sist men inte minst socialt accepterade vardagsrasismen mot (nordost- och sydost)asiater och den bland icke-asiater (och tyvärr både bland icke-asiatiska minoritets- och majoritetssvenskar) så älskade s k ”gulinghumorn” (d v s även svenska latinos/as, afrosvenskar, svenska muslimer, sverigefinnar och andra minoritetssvenskar delar tyvärr också denna fullkomliga förtjusning i rasstereotyper av asiater).

Sofia lade ut en video på Instagram som visar hur ett flertal både icke-vita och vita barn och ungdomar i Sverige öppet och ohämmat flinar åt och hånar henne (och specifikt hennes asiatiska utseende) så fort hon dyker upp i bild då barnen och ungdomarna högst sannolikt har växt upp med och konsumerar rasstereotyper av asiater i allehanda former. Sofia kritiserades sedan för att ha ”hängt ut” personerna ifråga på ett oetiskt och hänsynslöst sätt och flera föräldrar hörde av sig till henne och hotade med polisanmälan för sina barns skull och alltför många personer fortsatte sedan att håna henne, vilket hon berättar om i intervjun.

Jag är sannolikt den forskare i Sverige, och antagligen också den person i Sverige, som har studerat, publicerat om och debatterat den svenska vardagsrasismen mot asiater, svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumor” (en term som jag f ö också har myntat och även masspritt) allra längst och allra mest och, skulle nog alltför många säga, allra mest ”extremistiskt” och ”omvänt rasistiskt” liksom ”oetiskt” och ”hänsynslöst” då jag i närmare 20 års tid har hängt ut och anklagat mängder av både minoritets- och majoritetssvenskar för att ge uttryck för s k ”gulinghumor”.

I alltför många fall har de jag attackerat varit feminister, antirasister och personer på vänsterkanten liksom personer med bakgrund i MENA-regionen eller Latinamerika vilka själva är underordnade eller homosexuella vilka ju också är underordnade, d v s det är då inte bara högutbildade och s k framgångsrika (och rika) majoritetssvenskar med höga inkomster och stora förmögenheter som ägnar sig åt den s k ”gulinghumorn” utan också t ex icke-vita andragenerationstjejer och andragenerationskillar i ”Orten”.

Min sammanfattande analys av varför den svenska vardagsrasismen mot asiater är så utbredd, och som det verkar både bland kvinnor och män, bland hög och låg, bland ung och gammal, bland minoritet och majoritet och bland heteros och icke-heteros handlar om att asiater inte ses som underordnade i Sverige och då svensk humor generellt slår uppåt så anses det vara okej att ha kul åt hur asiater ser ut och anses bete sig (såsom asiaters ansiktsmimik och kroppsspråk, asiaters klädskick och matvanor, asiaters sätt att bryta på svenska/engelska o s v). Även i den moderna historien anses inte asiater ha varit underordnade trots att de har varit minst lika utsatta för kolonialism och har genomlidit minst lika mycket krig som t ex subsahariska afrikaner eller MENA-regionen, utan snarare ses asiater fr a idag som överordnade som kommer till Latinamerika, Afrika och Mellanöstern som ”förtryckare” i form av investerare, fabriksägare och ingenjörer.

Sedan finns det också en specifik svensk orsak och aspekt av frågan: Om någon månad eller två kommer en vetenskaplig artikel som jag har författat att publiceras i en akademisk tidskrift där jag gör en stor poäng av att de svenska asiaterna, till skillnad från asiaterna i andra västländer, kännetecknas statistiskt-demografiskt av en mycket hög fysisk-kroppslig och ”biologisk-juridisk” koppling till majoritetsbefolkningen. Även om det är gott om asiater också i miljonprogramsområdena så är lever mycket stora andelar av de svenska asiaterna i ett hushåll där också en majoritetssvensk är folkbokförd.

Det är sannolikt så att ingen annan minoritetsgrupp har en sådan ”proximity to whiteness” som just de svenska asiaterna p g a att 10 000-tals av dem är adopterade och att 10 000-tals av fr a de asiatiska kvinnorna är tillsammans med icke-asiater och 10 000-tals svenska asiater är därför idag blandade eller mixade. Denna unika och specifika ”närhet till vithet” som gäller för de svenska asiaterna just och i långt högre utsträckning än för asiater i bl a Frankrike, USA, Australien, Italien, Storbritannien, Tyskland eller Spanien, är antagligen ytterligare en förklaring till att asiaterna just i Sverige uppfattas som att de är överordnade och inte underordnade då många asiater helt enkelt bor och lever tillsammans med vita personer i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena p g a adoption och intimrelationer och därför uppfattas som att de närmast ingår i den svenska vitheten till skillnad från de andra invandrar- och minoritetsgrupperna i landet.

Asiaterna i Sverige ses därför ibland som ”sell-outs” och t o m som ”rasförrädare” då de bor med vita svenskar som adoptivbarn och vad gäller de asiatiska heterosexuella kvinnorna då de bor med och lever i intimrelationer med vita män och får och har blandade barn med dem och därför anses de knappt tillhöra och ingå i minoritets-Sverige och i det icke-vita Sverige då många också uppfattar att asiater nästan är helt frånvarande i ”Orten”-rörelser, inom den antirasistiska rörelsen och överhuvudtaget i den svenska offentligheten i relation till frågor om rasism medan det samtidigt vimlar av personer med bakgrund i bl a Latinamerika, Mellanöstern, Balkan och Afrika i minoritets- och antirasistiska sammanhang.

För majoritetssvenskarna är Asien och asiater idag så välbekant/a att de allra flesta av majoritetsinvånarna antagligen upplever att skämt om asiater är som Norgehistorier mot bakgrund av att 100 000-tals svenskar besöker Nordost- och Sydostasien varje år, att 10 000-tals svenskar faktiskt även bor där permanent och att 100 000-tals svenskar just har en asiat i sin familj/släkt eller åtminstone i sitt ”extended kin network” inklusive även blandade eller mixade asiater. Därtill äter antagligen miljontals majoritetssvenskar asiatisk mat och om inte dagligen så definitivt regelbundet och har asiatiska artefakter i sina hem och ägnar sig åt asiatiska praktiker av olika slag på ett sätt som inte går att jämföra med de majoritetssvenskar som engagerar sig i och för t ex Latinamerika, MENA-regionen eller Afrika.

”Barn som ropar ”kines” och skrattar, kändisar som skämtar om östasiater och tv-kanaler som ger nidbilder av en japan. De märker inte när de går över gränsen. Men det märker de som blir utsatta. Nittonåriga Sofia Vu är en av dem.”

Hon vittnar om rasismen mot östasiater – och blir hotad med polisanmälningar

””Tjing tjong”. Orden kommer från några killar som sitter på samma buss som Sofia Vu. Deras pekfingrar är riktade mot henne. Tolv år gammal ställer hon sig upp från sitt säte och tittar på pojkarna medan hon skriker: ”vad sa ni era jävla idioter?”. Ingen på den fullsatta bussen gör något.

På Instagram hittade Sofia videor upplagda av östasiater i USA. I videorna filmar de sig själva och de rasister som kränker och imiterar dem. Hon kunde knappt tro sina ögon så hon bestämde sig för att se ifall det var lika illa i Sverige. Hon gick in på OmeTV, en hemsida där man kan videochatta med främmande människor. Där fick hon ta emot kommentarer från människor som sa ”tjing tjong”, drog upp ögonen med fingrarna och beskyllde henne för att ha orsakat spridning av coronaviruset. Hon spelade in allt och delade videon på sitt Instagramkonto och via kontot @tnkvrt, där orättvisor tas upp genom personliga berättelser, vittnen och nyheter.

När filmklippet lades ut fylldes hennes inkorg med flera hundra meddelanden. Ungefär hälften var från östasiater som varit med om liknande påhopp. Resten var stöd från vänner och okända, men även ifrågasättanden och kommentarer från människor som skrev att de skulle polisanmäla henne om hon inte tog bort den. Sofia Vu kom till Sverige när hon var tio år. Från Vietnam till Göteborg. Trots att hon snart har bott här i halva sitt liv är det ingen som gör något när hon blir attackerad med rasistiska kränkningar i vardagen.

– Vissa vuxna kan stanna upp förvånat och titta på när jag argumenterar emot dem som hånar mig, men sen går de bara.

Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, är forskare i ämnet rasism. I en intervju med SVT berättar han att rasismen mot östasiater oftast är inlindad i humor. Eftersom humor är kopplat till något positivt kan det därför vara svårt att motarbeta problemet.

I Sofias kompiskrets har det hänt att den smygrasistiska humorn tagit plats. Hon minns när hon som femtonåring, tillsammans med sina vänner, åt mat som innehöll ris. Frågan om var ris kommer ifrån kom på tal under middagen. En av hennes vänner svarade med att dra upp ögonen med fingrarna, för att indikera att riset är från Kina.

– Jag minns att jag sa ifrån och att min kompis kände sig offended. Alla runt bordet blev helt knäpptysta, säger Sofia.

Hübinette säger också att många inte förstår att människors skämt mot asiater kan uppfattas som rasism eftersom det är så integrerat och normaliserat i samhället. Ett exempel kan hämtas från sommaren 2008, när den kinesiska artisten Wei Wei framträdde i ”Allsång på Skansen”. Då hade Anders Lundin på sig en rishatt och sa ord som ”tjing tjong”. Eller när Kanal 5 släppte humorserien ”Oumi” där Mi Ridell framförde en nidbild av en nördig japan med stora framtänder och sneda ögon.

Sofia tycker att barn i skolan borde lära sig mer om hur östasiater blivit behandlade genom historien, för att de ska förstå hur rasism fungerar. Det ska inte behöva vara de förtrycktas ansvar att lära ut. Hon tycker att hennes video skulle kunna vara ett bevis på att rasism mot östasiater finns och att det är ett strukturellt problem i samhället. Dessutom upplever hon att många riktar fokuset på fel problem när hon tar upp ämnet i sin Instagramvideo.

– Det som är problematiskt är att många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet istället för att rikta uppmärksamheten på att de i videon säger rasistiska saker om mig. Dessutom borde föräldrarna ta ansvar för att deras barn inte är inne på chattforum med artonårsgräns och ha koll på barnens beteenden.

– Föräldrarna skrev även att de skulle polisanmäla mig om jag inte censurerade deras barn i filmklippet. Första natten efter videons publicering på Instagram har Sofia ont i magen. Först tror hon att det är yoghurten hon ätit som får henne att må som hon gör. Hon försöker gå på toaletten, men det går inte. Hon stannar kvar i badrummet och försöker spy. Men det går inte heller. Allt snurrar i huvudet på henne och till slut blir allting svart. I trettio minuter ligger hon på sitt badrumsgolv med en kall handduk som hjälp. Den natten har hon svårt att somna och kommer inte i säng förrän 04:00. Ångesten håller henne sällskap.

Sedan videon publicerades på Instagram har Sofia känt sig alltmer spänd. Det var som en försvarsmekanism, att hon spände sin nacke. Hon letade hela tiden efter hot och hat för att det hade blivit en vana för henne. Från att ha varit ganska ensam, till att få meddelanden från alla håll och kanter gjorde att hon kände sig överrumplad.

– Jag lade ut videon igen, men med censurerade ansikten och tog bort den gamla. Då var responsen inte lika stor som efter den första videon jag lade ut. Den fick inte lika många visningar. Hon blev besviken eftersom det inte borde vara en trend att stå upp mot rasism.

– När den andra videon lades ut fortsatte många skriva till mig för att få mig att må dåligt. Folk skrev att om en vecka kommer alla ha glömt bort det här och att ingen kommer att uppmärksamma det. Idag, fyra veckor efter andra videons publicering, mår hon bättre och hot och hat är inte längre något hon får dagligen. För henne var detta något som svenska folket behövde se för att inse allvaret. Trots den ångest som följt henne efter publiceringen av videon är det inget hon ångrar för fem öre.”

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

SVT intervjuar Sofia Vu och mig om problematiken med rasism mot asiater

”Sofia Vu, 19, publicerade en video som visar den rasism och de kränkningar hon utsattes för när hon besökte en videochatt. Videon (https://www.instagram.com/tv/CJGzgu_DODJ/?utm_source=ig_web_copy_link&fbclid=IwAR2oGDhRSxA1-4MR-q73G0E5FuFRqkKCVv8xDhOvi1H_MVPTgEn52UOSZBo) har hyllats för att den tar upp diskussionen om rasism mot asiater – men också polisanmälts av föräldrar för ärekränkning.”

”Sedan jag flyttade till Sverige så har jag blivit väldigt van vid att höra ”tjing tjong”, ”hundätare”, ”är du kines?”. Och folk ropar efter mig, både vuxna och barn.

Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det. Eller så säger folk, ”ja men det är bara ett skämt, du måste skoja med lite”.”

(…)

”Så fort någon ser mig så är deras första tanke att dra upp ögonen eller säga ”ni hao” och göra en massa ”kinesiska” imiterande ljud. Och nu under pandemin så blir det också ett skuldbeläggande av mig för att dom antar att jag är kines.”

(…)

”Även nu när min video har blivit så stor så finns det många som tror att rasism mot östasiater inte är ett riktigt problem i det svenska samhället. Men det är det och den har funnits i flera generationer. Och folk säger alltid att det är ett skämt och att man ska bjuda på sig själv. Det har blivit så normaliserat så att folk inte ens tror att den finns. Men det är inte roligt att skoja om en folkgrupp och om hur dom ser ut.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sofia-spelade-in-rasismen-hon-fick-motta-pa-chattforum-polisanmaldes

”Sofia Vu, 19, säger att hon blivit van vid att höra människor ropa rasistiska eller kränkande ord efter henne sedan hon flyttade till Sverige. Samtidigt upplever hon att få tar det på allvar.

– Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det, eller så säger de att det är ett skämt och att man måste skoja med. Därför kände jag att jag behövde spela in det.

Hon ställde in Sverige som plats i appen. När hon satte igång videochattarna började personerna på andra sidan direkt kommentera hennes utseende, många innan hon ens sagt ett ord. En del antog att hon var från Kina och anklagade henne för att vara orsaken till coronaviruset.

– Så fort någon ser mig är deras första tanke att dra upp ögonen, säga ‘nǐ hǎo’ (hej på kinesiska) eller imitera kinesiska ljud eller ord.

Sofia Vu klippte ihop det hon var med om och publicerade videon i sociala medier. Den fick stor spridning.

Efteråt har hon fått ta emot mycket kärlek, men också hat och hot. I videon förekommer minderåriga personer. Sofia valde därför att ta ner videon för att lägga upp en anonymiserad version.

– Vissa föräldrar till barnen har polisanmält mig för ärekränkning och förtal. De säger att jag hänger ut deras barn på internet, säger hon.

– Föräldrarna borde ha i tanken att deras barn som är minderåriga deltar på en sida som är för personer över 18 år. De borde ta ett snack med barnen och inte skylla problemet på mig.

Tobias Hübinette är lektor vid Karlstads universitet och forskar i ämnet rasism.

– Det är definitivt så att den specifika rasismen mot asiater är inlindad i humor. Det är den stereotypen av asiater som vi ofta ser i kultursammanhang och i populärkulturen. Den är därför svår att bekämpa –  just för att humor uppfattas som något positivt.

Tobias Hübinette menar att det finns en brist på medvetenhet kring hur rasism mot asiater ter sig.   

–  Vi har idag lärt oss i Sverige att rasism riktas mot olika minoriteter på olika sätt, det förstår de flesta numera. Rasism tar sig olika uttryck eftersom rasism mot olika minoriteter har olika historiska bakgrunder. När det gäller rasism mot asiater är det dock blankt för de allra flesta, många förstår inte ens att det uppfattas som rasism över huvud taget.”

Andres Lokko slår idag ett slag för (ras)humorn

Andres Lokko skriver idag i SvD om den populärkulturella ”kanon-klassiska” sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och visst har jag varit en av dem som utan tvivel allra mest/hårdast har kritiserat och attackerat (och många skulle väl kanske säga ”hängt ut”, ”hatat på” och möjligen t o m ”hotat” liksom ”trakasserat”) Lokko, Henrik Schyffert, Johan Rheberg, Robert Gustafsson och de andra i den gamla humorgruppen Killinggänget som står bakom sketchen men jag har då aldrig krävt censur och förbud i någon slags s k (vänsterradikal) politisk korrekthets och s k (svensk-asiatisk) identitetspolitiks namn och inte ens när SVT eller Schyffert själva år efter år hyllar sketchen som visserligen vid det här laget har utvecklats till en av landets mest odödliggjorda och folkliga sketcher (OBS: naturligtvis är det fel och förkastligt att t o m privat söka upp Schyffert, Lokko och de andra som jag då har gjort ibland bara för att de har fått miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar att vrida sig av skratt och leva ut sin lust och njutning när de har kul åt hur asiater anses se ut, anses röra sig, anses låta och anses bete sig):
104296931_745358616292903_2086419548543219208_n
 
 
”När jag själv pysslade med tv-humor i Killinggänget gjorde vi i mitten av 1990-talet en sketch i serien ”NileCity 105,6” där Robert Gustafsson i en liten roll presenterar sina föräldrar som föreställer två frukter. Detta för att visualisera en idiotisk ordvits – de är hans koreanska adoptivpäron. Den slutar med att personerna i fruktdräkter med vanvettigt överdrivet låtsasasiatiskt uttal väser Lou Reeds ”Walk on the wild side”.
 
Sketchen har sedan dess anklagats för att vara rasistisk. Jag – och mina killingkolleger – har accepterat detta och förklarat att vi i dag, ett kvarts sekel senare, knappast skulle skriva och framföra en sådan sketch.
 
Sketchen om de koreanska adoptivpäronen har inget som helst djup, det finns inga satiriskt intelligenta lager gömda under den tramsiga ytan. Den är vad den är. Och, ja, en stor del av humorn är baserad på en uråldrig rasistisk västerländsk schablonbild av asiater. Och eftersom sketchens enda egentliga funktion är att bete sig surrealistiskt så finns det ingenting att försvara. Eller?
 
Jo, det finns någonting att försvara. Sketchen i fråga är fiktion.
 
Förlegad, irrelevant och gammal, ja, och innehållande rasistiska stereotyper men fortfarande en form av konst.
 
Precis som Basil Fawlty.
 
De blottlägger upphovspersonernas egna – och sin tids – fördomar, rädslor och okunskap. Eller kommenterar åsikter som – fortfarande – existerar. Humorn pekar på dessa i all deras anskrämliga nakenhet. Jag förstår inte vem som ska avgöra hur korrekt konst och lämplig satir ser ut.
Jag undrar bara försynt om den som, med all rätt, har tolkningsföreträde i ämnet verkligen vill ta på sig ansvaret att avgöra vilken konst och fiktion – ny eller gammal – som ska få visas, höras och läsas.
 
Varningstexter och pedagogisk kontextualisering har jag förstås inga som helst problem med, i synnerhet inte mitt i en viktig kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
 
Men jag finner censurering av konst och fiktion så genuint läskig eftersom jag inte är kapabel att begripa hur det kan sluta i något annat än en katastrof.”

Stort reportage om rasism mot asiater

I senaste numret av Tidningen Vi (mars 2020) skriver Kristina Lindh om den rasism som ingen (eller i varje fall ytterst få) ens uppfattar som rasism – d v s rasism mot asiater – och intervjuar Patrik Lundberg, Jiang Millington och Danny Lam (själv anses jag då alltför kontroversiell i detta sammanhang samtidigt som jag fortfarande är den ende av landets forskare som har studerat och skrivit ”spaltmeter” om ämnet):
 
Namnlöst.jpg
 
 
”Rasismen flyttar fram positionerna. Rädslan och föraktet för den som känns främmande formuleras i allt mer ohöljda termer. Samtidigt ökar medvetenheten. Ord och bilder som vi för bara ett par decennium sedan lät passera, förstår vi i dag är kränkande mot den som utpekas. Mellan dessa båda poler finns ett laddat spänningsfält, ett spänningsfält som utgör en av våra allra viktigaste politiska frågor just nu.
 
 
 
Mitt i allt detta finns samtidigt en grupp som länge varit anmärkningsvärt frånvarande i diskussionen, nämligen personer med östasiatiskt ursprung. Det beror på att rasismen mot östasiater på flera punkter avviker från annan rasism och gör den mindre synlig för den som inte drabbas.”
 
 
 
(…)
 
 
 
”Det säger författaren och journalisten Patrik Lundberg. Han är en av de få röster som bevakat och skrivit om ämnet i forum som når en större läsekrets.
 
 
Rasismen mot östasiater är en folkkär tradition i Sverige, konstaterar han och drar en röd tråd från Povel Ramels drift med japansk mimik, via Anders Lundins rishatt i Allsång på Skansen, till Sanna Nielsens roll som den kåta geishan Gittan i en föreställning på Oscarsteatern.
 
 
– Det här är våra mest omtyckta personligheter. Jag menar inte att de är rasister utan att de reproducerar nidbilder som är socialt accepterade. Vi älskar de här skämten. Vi älskar att gå på kinarestaurang och beställa mat bara för att få höra kyparen säga ”stekt lis”, säger Patrik Lundberg.
 
 
”Guling-humor”, kallas den. Till skillnad från annan rasism mot stora folkgrupper präglas rasismen mot asiater av ett förlöjligande. Därför ses den inte som lika allvarlig.
 
– Samtidigt är den svår att kartlägga eftersom det särskilt i östasiatisk kultur ses som oerhört förnedrande att tappa ansiktet eller att erkänna att du har blivit förlöjligad. Det gör det svårt för de här grupperna att organisera sig så som andra grupper organiserar sig.
 
 
Rasismen mot asiater ses inte bara som mindre allvarlig. Den ses också som peppande. Positiv rasism, som det heter, bygger på att man projicerar goda egenskaper på vissa folkgrupper.
 
 
Patrik Lundberg adopterades från Korea när han var tio månader. Visst blev han skolgårdsretad på samma sätt som många andra med samma bakgrund. Med ”mamma kines, pappa japan”-ramsor och med att ”tjing-tjong” ropades rakt ut i luften när han gick förbi.
 
 
Men han har också mött andra sidan av myntet. Den som säger att asiater är skötsamma och duktiga i skolan, att de arbetar hårt och inte begår brott.
 
– Det som slagit mig genom åren är att fördomarna gärna ställs som en motpol till hur andra invandrargrupper porträtteras. Asiaten används som ett exempel på att invandring visst skulle kunna vara bra om det inte vore för de där afrikanerna eller muslimerna från Mellanöstern.
 
 
Kort sagt: Asiater är okej eftersom de vet sin plats.
 
– Den som går på krogen i valfri storstad i Sverige ser inga asiater ute. De har egna fester. Det arrangeras enorma fester där det enbart är asiater, för att de känner sig trygga i de rummen. Det är en hel subkultur, men det är ingen som är intresserad av den. Man vill bara att vi ska servera den här sushin och inte säga emot när någon klär ut sig till kines.
 
Positiv och osynlig. Rasismen mot asiater har dock ett ännu tydligare särdrag: Det är en rasism som gör stor skillnad på kvinnor och män. Asiatiska kvinnor översexualiseras. Asiatiska män avsexualiseras.
 
 
Schablonen har historiska rötter, från den stora immigrationsvågen till Amerika på 1800-talet liksom från tiden kring andra världskriget och Vietnamkriget.
 
 
När kineser och japaner, båda grupperna ofta ganska välutbildade, anlände till förrförra seklets USA sågs de som ett hot mot jobben. Restriktioner infördes om att de endast fick arbeta inom vissa yrken. Yrken som klassades som feminina. Så skapades bilden av den feminina asiatiska mannen som saknar attraktionskraft.
 
 
Under andra världskriget var Japan fiendenation. Som i alla krig blev sexualiseringen av motståndarsidans kvinnor ett sätt att utöva makt. Den asiatiska kvinnan blev den asiatiska horan som vem som helst hade rätt till.
 
 
– Jag skulle säga att det största problemet med den här rasismen är att den är så internaliserad även hos oss asiater. Vi har gått på det här med att östasiatiska män är asexuella och att asiatiska kvinnor är sexuellt tillgängliga.
 
 
Det säger Jiang Millington som adopterades från Sydkorea 1972, när hon var ett år.
 
– Adopterade asiatiska män i Sverige har jättesvårt att få tjejer. Det gör något med en människa att ständigt framställas som impotent.
 
 
Själv vet hon hur det är att som tjej promenera på stan med sin pappa och känna hur omgivningens blickar förutsätter att hon är en kvinna han hämtat hem för sitt eget nöjes skull.
 
 
– Från det att jag var liten har förslagen kommit. Om att jag skulle ställa upp. En av de vanligaste raggningsreplikerna var ”Jag gillar bara asiatiska tjejer”. Vissa vita män har specialiserat sig på att ragga på asiatiska kvinnor. De fattar inte att det är ett uttryck för rasism utan tror att det är en komplimang.”
 
 
(…)
 
 
”Ett stort antal av de svenskar som har östasiatiskt ursprung är adopterade. Adoptionsaspekten är enligt många viktig för att förstå både rasismen och de utpekades sätt att hantera den.
 
 
Med start i slutet av 1960-talet blev Sverige ett stort adoptionsland, med Sydkorea som en av de framträdande parterna. Till skillnad från i många andra länder, där internationell adoption framför allt motiverades med reproduktionsargument, färgades adoptionsfrågan i Sverige av 70-talets ideologiska vindar.
 
 
”Att adoptera ett barn från tredje världen sågs som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt”, skriver Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och en av dem som i många år forskat om rasism och varit både tongivande och omstridd debattör.
 
 
I själva verket var det en verksamhet med både nykoloniala och rasistiska undertoner, menar Hübinette och andra med honom.
 
 
Jiang Millington instämmer i grundkritiken.
 
 
– Det finns fortfarande de som tycker att man gör världen en god gärning när man adopterar, och som blundar för alla de problematiska aspekter som finns kring adoption, till exempel hur det förekommer att barn stjäls.”
 
 
 
(…)
 
 
”Sverige finns i dag 200 000 invandrade asiater. De adopterade är ungefär en tiondel. Bland dem finns en radikal och adoptionskritisk krets, men också en stor krets som inte är så intresserad av att diskutera adoptionsfrågan. Där finns en rad olika självbilder och identiteter.
 
 
 
Många av dem som är adopterade delar dock upplevelsen av ett så kallat mellanförskap.
 
 
– Vi som adopterades från Korea på 70-talet fick inte hemspråksundervisning, vi kan inte relatera till invandrade koreaner. Om man får problem med sin identitet har man ingenstans att vända sig. Du ses inte som invandrare av invandrarna och inte som svensk av svenskarna, säger Jiang Millington.
 
 
 
Var kommer du ifrån, egentligen?. Så heter en ny antologi om vardagsrasism. I den skriver ett antal unga människor om sina erfarenheter. Påfallande många av dem har östasiatiska rötter.
 
 
Startskottet till boken avfyrades för fyra år sedan, när Danny Lam sjösatte ”Tnkvrt”, en nätplattform som samlar in berättelser om rasism. Danny Lam är 26 år, uppvuxen i Helsingborg som barn till föräldrar som invandrat från Vietnam. Han är en del av en ung generation östasiater som vill prata om rasismen på ett nytt sätt.
 
 
 
– Vi vill ta plats. Det är en tydlig förändring på bara några år. Jag kan jämföra med mina sju år äldre systrar. De har förhållit sig på liknande sätt som vår föräldrageneration, där man fokuserat på att vara tacksam för att man fått möjlighet till ett bättre liv. Man vill absolut inte riskera att framstå som ett offer.
 
 
 
Asiater är den sista grupp som det är okej att skämta rasistiskt om, säger han. När han var liten retades kamraterna genom att dra ut sina ögon så de blev smala och visa framtänderna på ett töntigt sätt. Danny Lam tyckte att det var jobbigt men han förstod inte att det var rasism.
 
 
 
– Man pratade inte om rasism mot asiater då. Det vill vi ändra på. Det finns absolut en grov och skrämmande rasism mot muslimer, judar och svarta, som måste diskuteras. Men det utesluter inte att vi också samtalar om den rasism som vi varit med om.
 
Nu ser han hur fler plattformar växer fram, till exempel Instagramkontot asiansofsweden, där man lyfter asiater i Sverige för att visa på den mångfald som ryms inom gruppen. Eller stulen identitet, även det på Instagram, där man diskuterar adoptionskritik.
 
 
 
Danny Lam tar också filmer som fjolårets Crazy Rich Asians som exempel på hur framställningen av asiater genomgår en förändring på bredare front.
Hur det är med nämnda film må vara omdiskuterat. Vissa kritiker anser att den trots att den ger plats åt asiatiska karaktärer och skådespelare fortfarande rider på gamla nidbilder.”
 
 
(…)
 
 
 
”Är den asiatiske mannen äntligen på väg att bli sexuell? Hollywood har i rollen som västvärldens länge ledande populärkulturproducent haft stor makt över bilden av etnisk och kulturell identitet. När det gäller skildringar av asiater är det ett föga imponerande track record.
 
 
Fortfarande förekommer fenomenet ”yellow face”, det vill säga att asiatiska karaktärer rollbesätts med europeiska och amerikanska skådisar som med mer eller mindre tydliga attribut ska fås att se asiatiska ut.
 
 
Jiang Millington hör till dem som trots det ser hoppfulla tecken i populärkulturen. Hon tar Bangtan Boys som exempel. Bandet blev tidigare i år första sydkoreanska band att toppa Billboardlistan.
 
 
 
– Jag vill tro att det här enorma uppsvinget för sydkoreansk K-popkultur som pågår just nu bryter fördomarna. Det är en värld där man har en helt annan bild av vad som gör en man attraktiv. Där gråter män offentligt, de är söta, sminkar sig och är jättenoga med att hålla sig snygga i hyn. Jag hoppas att det kommer påverka både vår bild av maskulinitet och vår bild av den asiatiske mannen.
 
 
 
Den asiatiska kvinnan då, kommer även bilden av henne att förändras? Kommer översexualiseringen avta?
 
 
Patrik Lundberg lutar sig mot svensk rättskipning när han ger sitt nedslående svar. 2013 stoppades en grupp kvinnor med thailändsk bakgrund när de skulle in på restaurang Harrys i Växjö. Värden antog att de var prostituerade, vilket de inte var. Kvinnorna anmälde krogen men tingsrätten konstaterade att det inte var diskriminering nog för en fällande dom.
 
 
– Det är det enda fallet jag vet och därmed sannolikt prejudicerande. Förmodligen är det helt okej att stoppa asiatiska kvinnor från att gå in på en krog med argumentet att de troligtvis är prostituerade, säger Patrik Lundberg.
 
 
 
En viktig historisk orsak till rasismen mot asiater ligger i västvärldens behov av att detronisera hotet från maktnationer som Japan och Kina. Den gula faran, har det kallats. Sett till dagens geopolitiska utveckling, med ett Kina på stark offensiv, är upplevelsen av fara knappast mindre nu än förr. Om den tidigare logiken håller i sig torde det snarare innebära ett förnyat behov av att förlöjliga.
 
 
 
”En guling är en guling, en elak liten fuling”, skrev Tage Danielsson 1973 i den svenska tolkningen av klassikern As Time Goes By. Men tiden går fick den heta på svenska. Redan då såg man nidbilderna av asiater som något som tillhörde det förgångna.
 
 
Nu vet vi att de inte var det. Förminskandet pågår än. Även av dem som vill väl.
 
 
I Rinkeby, Rosengård och Bergsjön bor det fullt av vietnameser och kineser, säger Patrik Lundberg. Men när medierna beskriver förorterna pratar man bara med dem som passar in i föreställningen om vem som utsätts för rasism, alltså människor från Mellanöstern eller Afrika.
 
 
 
– Asiater osynliggörs därmed även av icke-rasister eller till och med antirasister.
 
 
Ändå vill han se ljust på framtiden.
 
 
 
– När jag började skriva om de här frågorna för tio år sedan kände jag mig helt ensam. I dag finns det så många unga vuxna som är bildade, skarpa och så mycket argare och mer pedagogiska än vad jag någonsin har varit. En förändring kommer.”