Kategori: Grönland

Danmark ber nu de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet

Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu äntligen å den danska statens och det danska majoritetssamhällets vägnar bett de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit och arbeta som chefer inom den danska administrationen på Grönland.

https://politiken.dk/indland/art8026438/Mette-Frederiksen-siger-undskyld-til-22-eksperimentbørn

Flera av de 22 grönländska barnen kom att adopteras av majoritetsdanskar och detta sociala experiment slutade i katastrof då barnen längtade hem till sina föräldrar, familjer och släktingar och till sitt hemland och under uppväxten och som vuxna började flera missbruka alkohol och droger och många gick senare bort i förtid efter att ha utvecklat olika former av psykisk ohälsa och ett självdestruktivt leverne. Idag lever fortfarande sex av de ursprungligen 22 grönländska barnen som ingick i den större planen att ”modernisera” och ”utveckla” Grönland efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska besittning då metropolen och ”moderlandet” hade befriats i och med Andra världskrigets slut.

Ända sedan 1500-talet använde sig de europeiska kolonialmakterna av s k infödda barn vilka utan sina föräldrar fick växa upp hos och med européerna och de europeiska bosättarna i kolonierna över haven för att senare i livet återvända till sitt land och sitt folk och utgöra en slags länk mellan kolonialmakten och de s k infödda. På 1600-talet transporterades exempelvis en grupp samiska barn till Uppsala utan sina föräldrar och på riksrådet Johan Skyttes initiativ för att studera där och med syftet att som vuxna återvända till Sameland för att verka som missionärer.

Den allomfattande ”master-planen” bakom denna typ av barnöverföringar och barnförflyttningar (de s k infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) från 1500-talet och fram tills 1900-talet var då att de s k infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”assimileras” (och samtidigt ”avvildas”) och till slut mer eller mindre bli som dem och därefter skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att missionera bland sitt ursprungsfolk och ”civilisera” sitt ursprungsland.

Dags för en svensk adoptionsutredning?

Den danska journalisten Anne Kirstine Hermann skriver idag i DN om hur de 22 grönländska barnen som (tvångs)placerades i foster- och adoptivhem i Danmark på 1950-talet var brickor i den danska kolonialpolitikens maktspel i Nordatlanten med målet att skapa en s k infödd västerlandiserad elit som skulle hjälpa det Danska imperiet att ”civilisera” grönländarna under efterkrigstiden som ett sätt för Danmark att behålla Grönland som koloni även efter avkolonialiseringen.
 
grön.jpg
 
”Tvångsförflyttningarna, fördanskningen och experimentet med de 22 barnen anses av historiker vara den värsta delen av den danska kolonialhistorien på Grönland. Den postkoloniala forskaren Lars Jensen skriver: ”den danska kolonisationen av Grönland var faktiskt mest omfattande efter att den formella kolonialperioden avslutades 1953…”
 
Och en stillsam undran från min sida: Kanske är det även dags för en svensk uppgörelse med och utredning rörande den internationella adoptionens ursprung och framväxt i Sverige på 1960- och 70-talen?
 
Alltför mycket tyder nämligen på att hela detta gigantiska barn(tvångs)migrationsprojekt som Sverige initierade på 1960-talet i anslutning till den vänsterliberala s k 68-revolutionen, och som har resulterat i att inget annat folk på jorden sedan dess har adopterat så många barn från andra länder som just (majoritets)svenskarna, också handlade om att (adoptiv)barnen var brickor i ett större spel som handlade om att vänja (de vita majoritets)svenskarna vid att komma nära och umgås med människor som ser annorlunda ut i ett land som så sent som 1970 kanske var Västeuropas allra vitaste och mest homogena land bredvid Finland och Irland (år 1970 fanns det ungefär 10 000 utomeuropéer i Sverige motsvarande 0,15% av totalbefolkningen och varav just de adopterade utgjorde kanske en fjärdedel och så sent som 1980 var en bra bit under 1% av invånarna i Sverige utomeuropéer) och i förlängningen om att skapa en antirasistisk nation när Sverige närmast över en natt ville lämna sin tidigare rasbesatthet bakom sig.
53435271_10156291845105847_5470449464948817920_n.jpg
 
Till skillnad från den danska kolonialpolitiken så handlade m a o de första adoptionerna av utomeuropeiska barn i Sverige om en antirasistisk politik men i praktiken var detta visserligen vällovliga syfte att vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor och därmed få dem att sluta att vara så s k ”rasfixerade” och intoleranta (på 1960-talet publicerades attitydundersökningar som visade att dåtidens svenskar var utpräglat s k rasmedvetna och intoleranta mot människor som dåtidens svenskarna inte betraktade som vita) också ett uttryck för koloniala attityder som såg de icke-vita adoptivbarnen från Tredje världen som verktyg för ett högre syfte – d v s för den på 1960-talet gryende svenska antirasismen som senare kom att utvecklas till världens mest militanta och radikala antirasism i form av den så unika och specifika svenska färgblinda antirasismen.

Danmark gör upp med tvångsomhändertagandet av de grönländska barnen

Danmark ska nu äntligen göra upp med det koloniala ”civilisationsprojekt” som drabbade 22 grönländska barn på 1950-talet när Danmark försökte skapa en s k infödd elit som tillsammans med danskarna skulle leda arbetet med att ”modernisera” Grönland under efterkrigstiden och efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska koloni (Grönland är då något av det Danska imperiets ”juvelen i kronan”) efter att ”moderlandet” hade varit ockuperat av tyskarna under krigsåren.
 
Att ta barn från infödda och koloniserade folk och transportera dem till imperiemetropolen (d v s till kolonialmaktens ”moderland” och huvudstad) och där placera dem i vita, kristna och västerländska fosterhem och adoptivhem har en lång tradition i kolonialismens historia och de första ”sociala experimenten” av detta slag genomfördes redan på 1500- och 1600-talen (och i Sverige skedde då detta med samiska barn).
 
”Master-planen” bakom denna typ av regelrätta kidnappningar (de infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn till kolonialherrarna eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) var då att de infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”civiliseras” (och ”avvildas”) och till slut bli som dem och sedan skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att både missionera bland, ”civilisera” och ”modernisera” sitt ursprungsland.
 
”Danmark och Grönland har beslutat om en historisk utredning kring de 22 grönländska barn som 1951 fördes till Danmark för ett socialt experiment.”
 
 
”– Min mor sa nej två gånger, tredje gången bestämde de bara, säger Helene Thiesen.
 
Hon var 1951 sju år och ett av de 22 grönländska barn som valdes ut för ett socialt experiment. Barnen fördes till Danmark där de skulle bilda förtrupp för det nya tvåspråkiga skolsystemet på Grönland. De skulle lära sig det danska språket och ta till sig dansk kultur för att sedan influera andra grönländska barn.
 
När Helene Thiesen efter 18 månader i Danmark fick träffa sin mor på Grönland kunde de inte längre tala med varandra.
 
– Jag sprang för att krama min mamma och började berätta om allt som hänt i Danmark. Men jag såg att hon inte förstod mig, jag hade tappat grönländskan, säger hon.
 
Helene Thiesen tog ifrån sin mor igen och sattes på barnhem på Grönland där man fortsatt bara fick tala danska. De 22 barnen återförenades inte med sina familjer utan växte upp på barnhem eller i fosterhem där de tappade språk, kultur och familj. Både Helene Thiesen och många av de andra barnen har haft men för livet.
 
– Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans, säger hon.
 
Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen och Grönlands regeringschef, Kim Kielsen skrev i förra veckan under ett avtal om att det ska göras en historisk utredning om experimentet. Men i ett pressmeddelande förtydligar den danske statsministern att utredningen inte handlar om att placera skuld eller att be om ursäkt.
 
Organisationen Rädda Barnen, som var med och gjorde urvalet 1951, har bett om ursäkt, men det har inte den danska staten gjort.
 
– Jag hoppas att den här utredningen gör dem klokare och att staten ber oss om ursäkt, säger Helene Thiesen.”