Kategori: Gösta Knutsson

Termen ”antirasist” användes för första gången i tryckt form om Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson

”Upptäckte” och insåg fr a idag att första gången ordet ”antirasist” förekom i åtminstone tryckt form var i en artikel i Expressen från 1969 som uppmärksammade att Gösta Knutsson hade fått motta klagobrev för att han i Barnens melodiradio i P3 hade uttalat sympatier för 47 franska romer som hade utvisats från Sverige under samma år och tidningen konstaterade att ”i sina klassiska Pelle Svanslös-böcker framträder han på ett smidigt sätt som en rättviseälskande och klar antirasist”, vilket definitivt får sägas ha varit en korrekt beskrivning av Knutsson.
 
91989099_574594216488258_6327295650954215424_n.jpg
Innan dess fanns det ingen ”överenskommen” term på svenska för en person som ville beteckna sig själv som just antirasist eller som andra ville benämna som det och i början av 1960-talet hade exempelvis en person kallat sig för ”anti-rasfantast”, vilket bör ha betytt samma sak som antirasist, men det ordet fick då aldrig någon spridning.
 
Idag förstod jag också till slut att ordet ”rasism” slog igenom på allvar inom den svensktalande gemenskapen först 1967-69.
 
År 1967 skrev författaren Anderz Harning om ”engelsmännens rasdiskriminering” i Göteborgs-Tidningen och han använde då termen ”racism”, det vill säga fortfarande så sent som 1967 kunde denna stavning användas i en svensk dagstidning, som då var en påminnelse om att ordet en gång i tiden hade myntats på franska på 1890-talet i samband med Dreyfus-affären. Detta gjorde även Alva Myrdal under samma år när hon talade på allmänna kyrkomötet i Malmö och bland annat sade att ”racismens gift måste utrotas även hos vårt folk” enligt Arbetets referat som antagligen bara hade återgivit stavningen i Myrdals talmanus.
 
Att ordet ”racism” eller ”rasism” uppfattades som ett nytt ord bland de svensktalande under 60-talets andra hälft framkom också under en diskussionskväll som handlade om nazismen på Arbetareföreningen i Åmål då Sven Olof Deland, som också agerade diskussionsledare, under kvällen föreslog införandet av termen ”rasism” i svenska språket enligt Provinstidningen Dalslands utsände på plats.
 
I augusti 1968 skrev sedan litteraturvetaren Staffan Björck i Dagens Nyheter följande om termen ”rasism” som han hade noterat hade blivit allt vanligare i svenska språket:
 
”Ordet rasism är inte ens om det stavas med c något gammalt europeiskt ord. Det är säkert kalkerat på nazism, ett begrepp som sedan länge släppt förbindelsen med sitt ursprung i Hitlers Tyskland… Men orden nazism och fascism lever kvar som tecken på något ruskigt. Ordet rasism övertar denna negativa laddning.”

”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Den just nu bioaktuella animerade filmen ”Pelle Svanslös” påminner mig om att bredvid Bamses värld så bör Pelle Svanslös (Uppsala-)värld vara den mest antifascistiska av den svenska barnkulturens och barnbokslitteraturens alla fiktiva världar (och huvudkaraktärer) och vilket inte minst förklaras av att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson liksom Bamses skapare Rune Andréasson själv var en aktiv antifascist innan och under krigsåren.
89763664_10157238085345847_1450018290985336832_n.jpg
 
Det är därför inte en slump att Pelles plågoande (det faktum att Pelle är svanslös kan f ö med lite fantasi tolkas som att Pelle är omskuren…) Måns framställs och framstår som en slags ”negativt” karismatisk högerradikal ledartyp medan Måns underhuggare Bill och Bull står bakom denne i enlighet med någon slags ledarprincip.
 
Det råder delade meningar om Måns förlaga (alla karaktärer i Gösta Knutssons värld har då verkliga förlagor och de adresser och platser som anges i böckerna och i filmen finns och existerar i Uppsala) vars namn ska ha hämtats från en gammal latinlärare som Knutsson tyckte illa om men den hypotes som jag själv är anhängare av (och ingen hypotes är väl sämre än någon annan) säger att Måns förlaga var den svenska radikalkonservatismens legendariska portalfigur Arvid Fredborg vars ande svävar över dagens SD samtidigt som hans namn sällan nämns idag (och kanske likt Voldemorts namn, då Fredborgs ideologiska och intellektuella arv ännu ej anses tillräckligt rumsrent just i Sverige) men inom konservativa kretsar i Europa är han då ibland omtalad som något av ”1900-talskonservatismens svar på Marx”.
 
Bills och Bulls båda förlagor Bengt Lindberg och Olof Rydbeck var liksom Fredborg medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och återigen liksom Fredborg i dess antisemitiskt och rasideologiskt radikala Uppsala-avdelning.
 
När SNF 1933 inrättade sina paramilitära s k kampgrupper (KG) (som f ö leddes av Sveriges blivande riksbibliotekarie Kungl. Bibliotekets chef Uno Willers) vars gatukampsaktivister var skrudade i enhetliga stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar (och naturligtvis också iförda svarta, blankputsade höga stövlar) var det just Fredborg som ”designade” KG-uniformen och det är inte utan att en börjar ”fantisera” om att både Lindberg och Rydbeck kan ha varit s k KG-aktivister mot bakgrund av hur Knutsson skildrar och porträtterar Bill och Bull i relation till Måns.
 
Sannolikt deltog f ö både Fredborg, Lindberg och Rydbeck (d v s både Måns, Bill och Bull) i dåvarande Moderaternas s k ”nationella medborgartåg” som samlade 40-50 000 deltagare och som marscherade genom Östermalm i Stockholm den 21 maj 1933. Denna s k uppmarsch var rejält inspirerad av de då aktuella händelserna i Tyskland vad gäller ”koreograferingen” i form av en skog av fanor, ett flertal musikkårer som spelade marschmusik och s k fosterländska sånger, snörräta och ”oändliga” kolonner som taktfast marscherade fram på Östermalms paradgator och en magnifik massmötesestetik som inte stod långt efter de dåtida tyskarnas dito.
 
Den 24:e kolonnen i Moderaternas ”medborgartåg” bestod av hela 800 uniformerade KG-aktivister från SNF (som på den tiden motsvarade dåtidens MUF) av s k ”pappas pojkar”-typ och vilka enligt den dåtida pressen renderade särskilt många applådåskor och jubelrop från de 10 000-tals åskådare som kantade gatorna på Östermalm för att titta på den ståtliga ”uppmarschen”. Slagorden för det moderata ”medborgartåget” var ”nationell väckelse”, ”kamp mot bolsjevismen” och ”ned med klasskampen” och en tidning rapporterade att mången Östermalmsdam som hade kommit ut från sina enorma våningar för att beskåda den ”nationella uppmarschen” fällde en tår av lycka när de såg ”amiralen” (d v s Arvid Lindman, d v s Moderaternas dåvarande ledare, d v s den dåvarande svenska borgerlighetens förgrundsfigur) passera förbi i täten av den jättelika ”uppmarschen” som skulle rädda damerna från klasskampens ”upplösningstendenser” och återskapa ”den nationella enheten” bland det s k svenska folket.
 
Så hur gick det då för verklighetens Bill, Bull och Måns efter 1945 och trots eller tack vare en gedigen högerradikal studenttid i Uppsala?
 
Medan Bill/Bengt Lindberg blev direktör för SAS och Bull/Olof Rydbeck chef för SR/SVT samt Sveriges FN-ambassadör så slutade Måns/Arvid Fredborg som något av den paneuropeiska radikalkonservatismens ”grand old man” och ”éminance grise” och långt före sin tid ifrågasatte han både jämställdhetspolitiken, den utomeuropeiska och postkoloniala invandringen, det s k ”kosmopolitiska” etablissemanget och den s k ”vänsterliberala” medie- och kultur”eliten” när denna typ av åsikter endast florerade inom överklassbetonade ”mellan skål och vägg”-sammanhang och ”elake Måns” hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hans tankar och idéer idag skulle erhålla stöd av uppemot en fjärdedel av det s k svenska folket.