Kategori: furstehus
Gårdagens kröningsceremoni ägde rum i ett land som är en skugga av sitt forna jag
Igår kröntes som bekant Charles III av Huset Windsor till kung av de förenade kungarikena England och Skottland, vilket förklarar närvaron av den urgamla keltiska Liá fail eller Ödets sten som dagen till ära hade fraktats från Edinburgh till London och temporärt fästs under kröningstronen och för första gången någonsin användes både iriska, kymriska och skotsk-gaeliska i samband med ceremonin. F ö har Charles redan krönts en gång tidigare – 1969 i Caernarfon som Tywysog Cymru eller furste av Wales och det var antagligen sista gången som detta skedde då Charles III har valt att inte låta kröna sin son William till furste av Wales.
Till skillnad från sin mor Elizabeth II som kröntes 1953 skedde gårdagens ceremoni i ett land som inte längre styr över ett globalt imperium ”där solen aldrig går ned” och där det gamla imperiets utomeuropeiska undersåtar numera hittas som invånare på självaste de brittiska öarna och t o m utgör majoritetsbefolkningen i åtskilliga engelska städer och stadsdelar samtidigt som höga procentandelar i både Skottland och Wales vill ha självständighet medan den katolska, keltiska och anti-brittiska populationen på Nordirland som vill återförenas med den södra irländska republiken numera är i demografisk majoritet. Det finns m a o en del som tyder på att dagens kröning kan vara den sista av sitt slag.
Även om detta är en nedbantad version av 1953 års ceremoni så går det ändå inte att undgå att fascineras av att merparten av Europas och även världens alla suveräna furstehus var på plats i Westminster Abbey plus representanter för åtskilliga av Europas gamla furstefamiljer som detroniserades under det våldsamma och turbulenta 1900-talet för en kröningsceremoni av det här slaget hör då inte till vanligheterna.
Sedan år 1900 står Brittiska imperiets kröningar av Edward VII (1901), Georg V (1910), Georg VI (1936), som blev den siste kejsaren av Indien, samt av Elizabeth II (1953) ut men utöver dem så är det egentligen bara 1916 års kröning av Karl I av Österrike-Ungern som ägde rum i Budapest 1916, där han kröntes som kung Karl IV av Ungern, som kan mäta sig med gårdagens kröningsceremoni i London vad gäller pompa och ståt utöver möjligen de olika påvliga kröningsceremonierna sådana de genomfördes fram tills 1963.
Kungens mor var sannolikt medlem i det tyska nazistpartiet
”Upptäckte” nyligen av en slump att vår nuvarande kungs mor prinsessan Sibylla sannolikt var inskriven som medlem i NSDAP, d v s i A.H.:s tyska nazistparti, precis som hennes far hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha liksom hennes bröder prins Johann Leopold och prins Hubertus. Därmed går det att konstatera att prinsessan inte bara var pro-nazitysk, vilket har varit känt sedan länge, utan troligen också partimedlem precis som vår nuvarande drottnings far Walther Sommerlath var.
Jag har sedan många år tillbaka ”umgåtts med” hypotesen att kungen och drottningen ”föll för” varandra på en omedveten nivå bl a för att de båda är barn till föräldrar som valde A.H.:s sida innan och under kriget och nu går det m a o att konstatera att de båda antagligen har det gemensamt att de är ”NSDAP-barn”, d v s barn till partimedlemmar.
Uppgiften kommer från ett brev som den högerextrema mångmiljonären C.E. Carlberg skickade till Stockholmstidningen-Stockholms Dagblad och som tidningen lät publicera i augusti 1932, d v s uppgiften bör betraktas som kommande från en välinformerad källa mot bakgrund av att Carlberg var synnerligen insatt i den nazistiska rörelsen i Tyskland då han sympatiserade med densamma och kände flera av partitopparna.
En tredagarsresa genom Huset Esterházys gamla ägor
Har under tre dygn, ”guidad” av den ungerske författaren Peter Esterházys magnum opus-tegelstensroman ”Harmonia cælestis” (liksom f ö även av Baedekers gamla Österrike-Ungern-reseguide) och tack vare det omfattande f d kaiserlich-königlichen Staatsbahnen-järnvägsnät som täcker Centraleuropa, besökt sammanlagt nio slott och palats som en gång i tiden tillhörde det ungerska Huset Esterházy som sägs ha varit den enda centraleuropeiska furstefamilj som kunde tävla med kejsarhuset Habsburg vad gäller rikedom och makt.
Det fanns visserligen gott om illustra och (super)rika familjer i den gamla dubbelmonarkin såsom bl a Auersperg, Sapieha, Liechtenstein, Kinsky, Schwarzenberg, Wittgenstein och Lobkowitz men ingen av dem nådde upp till Esterházys ofantligt förmögna nivå. Esterházy-dynastins uppgång grundade sig på att ätten förblev lojal med habsburgarna under motreformationen och i samband med alla ungerska upprorsförsök och alla krig mot Osmanska imperiet och vid ett tillfälle stupade exempelvis hela fyra Esterházys i ett enda slag mot turkarna.
Ätten var bl a mecenat till kompositören Joseph Haydn som omväxlande bodde på Esterházys båda barockslott i ungerska Fertőd respektive i österrikiska Eisenstadt och han är också begravd i den sistnämnda staden. Esterházy-dynastin ska under en period ha ägt och/eller kontrollerat mellan en fjärdedel och en tredjedel av Ungerns yta och dess efterlämnade herresäten och stadspalats är så många att det är omöjligt att besöka dem alla på åtminstone tre dygn – åtminstone ett 30-tal av dem hittas i dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien och möjligen också i ytterligare ett antal andra länder som en gång i tiden ingick i Österrike-Ungern.
Under 1900-talets närmast otaliga krig, revolutioner, statskupper och regimskiften förlorade Huset Esterházy i praktiken alla sina ägor, förmögenheter, slott och palats efter att under århundraden ha ”producerat” mängder av ministrar, diplomater, biskopar, domare och generaler vilka alla var lojala in i döden med habsburgarna. Furst Paul V som var ättens överhuvud under stora delar av det dramatiska och fr a extremt blodiga 1900-talet fängslades av de ungerska kommunisterna efter 1945 men lyckades fly till Österrike och vidare till Schweiz under den s k Ungernrevolten i 1956 och han hann uppleva när allting vände innan han gick bort 1989.
Flertalet av de många stadspalatsen är numera museer, andra används som uthyrningslokaler för tillställningar av olika slag och vad gäller slotten förfogar familjen idag främst över Eisenstadt, Lackenbach och Forchtenstein och familjens överhuvud heter numera furst Anton II vars fulla namn lyder Anton Rudolf Marie Georg Christoph Hubertus Johannes Karl Aglaë av Huset Esterházy.
Om att besöka gamla fursteresidens
Ett urval furstliga borgar, slott och palats i Europa som jag har hunnit besöka under åren och antingen enbart besett utvändigt eller även invändigt, d v s residens av olika slag som har tillhört eller fortfarande tillhör ett visst suveränt furstehus (såsom t ex stamsäten, huvudresidens, sommarpalats, vinterpalats, lustslott, jaktslott, änkedrottningspalats, kronprinspalats o s v).
Spanien: Kungliga palatset i Madrid, El Escorial, Pardopalatset, Palacio de Aranjuez, Alcázares de Sevilla, Alcázar de Segovia, Alhambra
Portugal: Ajudapalatset, Palácio de Belém, Palácio de Pena, Quelezpalatset, Sintrapalatset
Frankrike: Louvren, Versailles, Conciergerie, Fontainebleau, Palais-Royal, Luxemburgpalatset, Château de Vincennes, Château de Chambord, Château de Compiègne, Château de Chenonceau
Brittiska öarna: Towern, Buckingham Palace, Windsor, Castle, Kensington Palace, St James’s Palace, Kew Palace, Whitehall, Somerset House, Marlborough House, Edinburgh Castle, Holyroodhouse, Caernarfon Castle, Dublin Castle
Belgien: Kungliga palatset i Bryssel, Laeken
Nederländerna: Paleis op de Dam, Huis ten Bosch, Paleis Noordeinde, Paleis Kneuterdijk
Luxemburg: Groussherzogleche Palais
Monaco: Palais princier de Monaco
Norge: Slottet i Oslo, Oscarshall, Stiftsgården
Danmark: Amalienborg, Christiansborg, Fredensborg, Eremitagen, Bernstorff, Charlottenlund, Fredriksborg, Rosenborg, Kronborg
Tyskland: Schloss Bellevue, Schloss Charlottenburg, Schloss Friedrichsfelde, Altes Palais i Berlin, Kronprinzenpalais, Prinzessinnenpalais, Potsdamer Stadtschloss, Neues Palais i Potsdam, Sanssouci, Charlottenhof, Schloss Wilhelmshöhe, Residenzschloss Ludwigsburg, Schloss Favorite, Mannheimer Schloss, Altes Schloss i Stuttgart, Neues Schloss i Stuttgart, Schloss Solitude, Karlsruher Schloss, Dresdner Residenzschloss, Zwingerpalatset, Schloss Weesenstein, Albrechtsburg, Palais im Großen Garten, Schloss Moritzburg, Residenz i München, Alter Hof i München, Herrenchiemsee, Hohenschwangau, Linderhof, Neuschwanstein, Schloss Schleißheim, Schloss Nymphenburg
Österrike: Hofburg, Schönbrunn, Belvedere, Kaiservilla i Bad Ischl, Linzer Schloss, Grazer Burg
Polen: Kungliga palatset i Warszawa, Kazimierzpalatset, Wilanówpalatset, Wawelborgen
Litauen: Vilniusborgen
Italien: Quirinalpalatset, Palazzo Reale di Torino, Palazzo Ducale di Modena, Palazzo Ducale di Parma, Palazzo Medici Riccardi, Palazzo Pitti, Palazzo Reale di Milano, Palazzo Reale di Genoa, Palazzo Reale di Napoli, Reggia di Capodimonte, Casertapalatset, Miramare
Tjeckien: Pragborgen
Slovakien: Bratislavaborgen
Ungern: Budaslottet, Gödöllöslottet
Ryssland: Vinterpalatset, Peterhof, Katarinapalatset, Michailovskijpalatset, Sommarpalatset, Tauridpalatset, Vladimirpalatset, Alexanderpalatset, Antjikovpalatset, Beloselskij-Belozerskij-palatset, Marmorpalatset, Michailovskijpalatset, Gattjinapalatset
Bulgarien: Nationalgalleriet (f d Kungliga palatset)
Rumänien: Nationalmuseet (f d Kungliga palatset)
Grekland: Stadsmuseet (f d Kungliga palatset), Parlamentet (f d Kungliga palatset)
Serbien: Gamla palatset, Nya palatset
Turkiet: Topkapipalatset, Dolmabahçepalatset, Yildiz, Ihlamur, Aynalikavak, Küçüksu, Beylerbeyi, Çıragan
En byst föreställande ärkehertig Wilhelm av Habsburg har nyligen invigts i Ukraina
I det postkommunistiska Central- och Östeuropa där historien ständigt hålls levande har kampen om historien (och därmed också om framtiden) uppenbarligen fortsatt som aldrig förr även under pandemin om än i (västeuropeisk) medieskugga:
”Upptäckte” nyss av en slump att i maj i år fick ärkehertig Wilhelm av Habsburg en byst avtäckt efter sig i Ukrainas huvudstad Kiev (och att byta ut Lenins och Stalins folk mot en ärkehertig är väl ändå skapligt okej, kan tyckas). Tidigare har ett torg uppkallats efter denne i Lviv, det gamla habsburgska kronlandet Galiziens närmast sagolikt vackra (men nedgångna) huvudstad, och Wilhelm var då tilltänkt kung av Ukraina (såsom att hans far Karl var tilltänkt kung av Polen) under Första världskrigets sista kaotiska år när Österrike-Ungerns armé behärskade stora delar av dagens Ukraina.
Wilhelms bror Karl, som var gift med den svenska baronessan Alice Ankarcrona, kom f ö att utvandra till Sverige efter kriget där hans dotter fortfarande bor och lever i Saltsjöbaden i Nacka utanför Stockholm (hon är f ö den enda Habsburg:aren i landet bredvid ärkehertiginnan Walburga, gift med den svenske greven Archibald Douglas, och dotter till Österrike-Ungerns siste kronprins ärkehertig Otto som f ö besökte Kiev på 00-talet och förutspådde att Ukraina skulle komma att bli något av nyckeln till Europas framtid – totalt verkar f ö sex Habsburg:are ”av blodet” ha gravsatts i Sverige sedan 1945).
Och eftersom Huset Habsburgs öden är tämligen outgrundliga så bör det väl nämnas i sammanhanget att ärkehertig Wilhelms (och Karls far) märkligt nog var ägare till Polens idag största bryggeri och ölmärke Żywiec, vars etikett fortfarande pryds av den habsburgska (kejsar)kronan (trots att den sista Habsburg:aren som bodde på Huset Habsburgs gamla slott i Żywiec – ärkehertiginnan Maria Christina som gick bort för bara några år sedan – försökte förhindra det tillsammans med ärkehertig Otto då holländska Heineken, d v s världens kanske största ölkoncern bredvid danska Carlsberg, numera äger bryggeriet).
Och som om inte detta med polackernas mest älskade (eller i alla fall mest konsumerade) ölsort inte räckte (d v s vad gäller historiska märkligheter som omger och genomsyrar just denna dynasti) så är ärkehertig Wilhelm dessutom något av en gayikon inom dagens ukrainska hbtq-community då han var en av flera historiska Habsburg:are som med all säkerhet var homo- och/eller bisexuell.
Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011
Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.
Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”
På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.
Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.
Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.
Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.
Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.
Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.
Om att kunna alla Sveriges kungar utantill och i följd
”Kul” att fr o m nu ha denna bild/affisch hängandes på väggen i min övernattningsbostad i Karlstad, som jag fick i form av ett vykort av min morfar när jag var runt 4 år gammal.
Ungefär vid samma tid hade jag enligt mina föräldrars vittnesmål fått överta ett teaterprogram av just mina föräldrar, som rörde en pjäs som handlade om Baltzar von Platen och Göta kanals liksom Motalas tillblivelse, och det var det teaterprogrammet från 1975 som triggade mitt historiska intresse som sedan dess har hållit i sig och inte på något sätt falnat.
Jag lärde mig därefter kungalängden utantill från Gustav Vasa och framåt inklusive regenttiden (d v s årtalen för när varje regent regerade) och namnen på kungarnas fruar/drottningarna tack vare denna bild/detta vykort/denna affisch som härrör från unionstiden mellan Sverige och Norge och från Oscars II tid.
När jag därefter fyllde 5 år gav pappa mig Lars O. Lagerqvists vid det här laget klassiska bok ”Sverige och dess regenter under 1000 år” i present och därefter ”tvingade” jag mina föräldrar att om och om igen läsa om kung efter kung som en slags ”god natt-sagor” på kvällarna innan jag somnade (inte särskilt uppbyggande/upplyftande så klart ”den och den kungen stupade där och där”, ”den och den kungen blev ihjälslagen av den och den” eller ”den och den kungen hade ihjäl den och den” o s v) samtidigt som jag memorerade hela den svenska kungalängden från Erik ”Segersäll” till Carl XVI Gustaf.
På dagis blev jag samtidigt ö/känd bland förskolelärarna för att just kunna alla Sveriges kungar liksom alla världens dåvarande suveräna stater och deras huvudstäder och flaggor och en massa annat onödigt som går att lära sig utantill såsom namnen på de olika nordamerikanska urfolken och deras mest berömda s k hövdingar, namnen på Napoleons alla segrar (d v s namnen på slagfälten och årtalen för varje enskilt slag) och hans marskalkar o s v.
Efter att jag sedan började (grund)skolan minns jag att äldre barn som gick på mellanstadiet och kanske t o m på högstadiet uppsökte mig på skolgården under rasterna på Södra skolan i Motala och uppmanade mig att rabbla Sveriges regentlängd inför något prov som de skulle ha eller bara för att det helt enkelt fascinerade och/eller roade dem och ibland minns jag att jag t o m fick pengar av dem (i form av mynt) för att göra det.
När jag sedan själv gick på mellanstadiet började jag rita av/upp samtliga Sveriges och Europas kungadynastiers och furstehus stamtavlor, vilka sammanlagt kom att fylla 8-9 s k kollegieblock eller över 600 A4-sidor och 10 000-tals namn och det var i samband med det gigantiska projektet som jag dels på egen hand började resa till Linköping med buss för att låna mängder av böcker om Europas alla regenter och furstar genom tiderna och dels blev ”biten” av Huset Habsburgs historia (jag minns att jag t ex fick tillåtelse att låna böcker från Linköpings universitetsbibliotek redan när jag gick i 5:an).
”Tack vare” denna besatthet och fixering vid Sveriges och Europas furstehus har jag samtidigt därefter och genom åren tyvärr kommit att spendera enorma summor och belopp på att besöka alla dessa furstehus ruiner, borgar, slott och palats liksom gravar, monument och andra materiella minnesmärken från Nord- till Sydeuropa och från Väst- till Östeuropa, d v s det handlar samtidigt om en tämligen meningslös ”hobby” som inte har lett någonstans annat än att den har kostat alltför mycket rent ekonomiskt.
Jag minns sedan att i samband med ett av mina första sommarjobb, som jag hade redan i 6:an (d v s under mellanstadiets sista år), när jag var någon slags hjälpreda åt en snickare, så blev denne mäkta förvånad och i det närmaste chockad över att jag kunde ”namedroppa” de tyska furstehusen och några av de mest berömda tyska kejsarna, kungarna och furstarna i tysk historia (såsom Husen Wettin, Wittelsbach och Hohenzollern eller kejsar Fredrik I Barbarossa, kung August ”den starke” eller kurfurst Fredrik Vilhelm I) då snickaren ifråga råkade vara en invandrad tysk man. Senare i livet i 25-årsåldern sökte jag sedan jobb som genealog på Riddarhuset i Stockholm men fick dock ej tjänsten.
Än idag kan jag faktiskt fortfarande rabbla större delen av den svenska regentlängden utantill men jag har definitivt glömt bort den exakta regenttiden för varje enskild regent liksom namnen på drottningarna och även hur de exakt var släkt med och relaterade till varandra men jag kan samtidigt än idag och utan problem känna igen en specifik kung som är avbildad på en viss tavla, teckning eller fotografi.
Kung Emund ”den gamles” grav?
Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger
Tobias Hübinette 