Kategori: furstehus

Prins Philips begravning påminde om ärkehertig Otto von Habsburgs dito 2011

Prins Philips gravsättning i St George’s Chapel på Windsor Castle som ägde rum idag i närvaro av bl a drottning Elizabeth II, fursten av Wales, hertigen av York, earlen av Wessex och prinsarna av Baden, Hessen och Hohenlohe-Langenburg påminde inte så lite om begravningen av ärkehertig Otto von Habsburg som ägde rum i Stefansdomen och i Kapuzinergruft i Wien 2011 i närvaro av bl a vår egen konung, prinsen av Bayern, hertigarna av Savojen och Braganza, furst Schwarzenberg, kung Mikael av Rumänien, storhertigen av Luxemburg och fursten av Liechtenstein vad gäller imperial anno dazumal-”pompa och ståt”.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.

Om att kunna alla Sveriges kungar utantill och i följd

”Kul” att fr o m nu ha denna bild/affisch hängandes på väggen i min övernattningsbostad i Karlstad, som jag fick i form av ett vykort av min morfar när jag var runt 4 år gammal.

107377893_10157657214625847_7817589438203546522_n.jpg

Ungefär vid samma tid hade jag enligt mina föräldrars vittnesmål fått överta ett teaterprogram av just mina föräldrar, som rörde en pjäs som handlade om Baltzar von Platen och Göta kanals liksom Motalas tillblivelse, och det var det teaterprogrammet från 1975 som triggade mitt historiska intresse som sedan dess har hållit i sig och inte på något sätt falnat.

Jag lärde mig därefter kungalängden utantill från Gustav Vasa och framåt inklusive regenttiden (d v s årtalen för när varje regent regerade) och namnen på kungarnas fruar/drottningarna tack vare denna bild/detta vykort/denna affisch som härrör från unionstiden mellan Sverige och Norge och från Oscars II tid.

209800320_814021106142831_4284087648902743027_n

När jag därefter fyllde 5 år gav pappa mig Lars O. Lagerqvists vid det här laget klassiska bok ”Sverige och dess regenter under 1000 år” i present och därefter ”tvingade” jag mina föräldrar att om och om igen läsa om kung efter kung som en slags ”god natt-sagor” på kvällarna innan jag somnade (inte särskilt uppbyggande/upplyftande så klart ”den och den kungen stupade där och där”, ”den och den kungen blev ihjälslagen av den och den” eller ”den och den kungen hade ihjäl den och den” o s v) samtidigt som jag memorerade hela den svenska kungalängden från Erik ”Segersäll” till Carl XVI Gustaf.

På dagis blev jag samtidigt ö/känd bland förskolelärarna för att just kunna alla Sveriges kungar liksom alla världens dåvarande suveräna stater och deras huvudstäder och flaggor och en massa annat onödigt som går att lära sig utantill såsom namnen på de olika nordamerikanska urfolken och deras mest berömda s k hövdingar, namnen på Napoleons alla segrar (d v s namnen på slagfälten och årtalen för varje enskilt slag) och hans marskalkar o s v.

Efter att jag sedan började (grund)skolan minns jag att äldre barn som gick på mellanstadiet och kanske t o m på högstadiet uppsökte mig på skolgården under rasterna på Södra skolan i Motala och uppmanade mig att rabbla Sveriges regentlängd inför något prov som de skulle ha eller bara för att det helt enkelt fascinerade och/eller roade dem och ibland minns jag att jag t o m fick pengar av dem (i form av mynt) för att göra det.

När jag sedan själv gick på mellanstadiet började jag rita av/upp samtliga Sveriges och Europas kungadynastiers och furstehus stamtavlor, vilka sammanlagt kom att fylla 8-9 s k kollegieblock eller över 600 A4-sidor och 10 000-tals namn och det var i samband med det gigantiska projektet som jag dels på egen hand började resa till Linköping med buss för att låna mängder av böcker om Europas alla regenter och furstar genom tiderna och dels blev ”biten” av Huset Habsburgs historia (jag minns att jag t ex fick tillåtelse att låna böcker från Linköpings universitetsbibliotek redan när jag gick i 5:an).

”Tack vare” denna besatthet och fixering vid Sveriges och Europas furstehus har jag samtidigt därefter och genom åren tyvärr kommit att spendera enorma summor och belopp på att besöka alla dessa furstehus ruiner, borgar, slott och palats liksom gravar, monument och andra materiella minnesmärken från Nord- till Sydeuropa och från Väst- till Östeuropa, d v s det handlar samtidigt om en tämligen meningslös ”hobby” som inte har lett någonstans annat än att den har kostat alltför mycket rent ekonomiskt.

Jag minns sedan att i samband med ett av mina första sommarjobb, som jag hade redan i 6:an (d v s under mellanstadiets sista år), när jag var någon slags hjälpreda åt en snickare, så blev denne mäkta förvånad och i det närmaste chockad över att jag kunde ”namedroppa” de tyska furstehusen och några av de mest berömda tyska kejsarna, kungarna och furstarna i tysk historia (såsom Husen Wettin, Wittelsbach och Hohenzollern eller kejsar Fredrik I Barbarossa, kung August ”den starke” eller kurfurst Fredrik Vilhelm I) då snickaren ifråga råkade vara en invandrad tysk man. Senare i livet i 25-årsåldern sökte jag sedan jobb som genealog på Riddarhuset i Stockholm men fick dock ej tjänsten.

Än idag kan jag faktiskt fortfarande rabbla större delen av den svenska regentlängden utantill men jag har definitivt glömt bort den exakta regenttiden för varje enskild regent liksom namnen på drottningarna och även hur de exakt var släkt med och relaterade till varandra men jag kan samtidigt än idag och utan problem känna igen en specifik kung som är avbildad på en viss tavla, teckning eller fotografi.

Kung Emund ”den gamles” grav?

Ända sedan tonåren har jag roat mig med att systematiskt resa runt i Östergötland och i landet i övrigt och även i andra länder (såsom Roskilde i Danmark, Gamle Oslo i Norge och Kraków i Polen) för att besöka och ”beta”/”bocka” av de svenska kungaätternas och furstehusens gravar (Stenkilarna, Erikska och Sverkerska ätterna, Bjälboätten, Huset Vasa o s v) inklusive de olika dynastiernas kungar, drottningar, prinsar och prinsessor varav åtskilliga just är belägna i mitt hemlandskap såsom i Vreta kloster, Omberg/Alvastra, Söderköping och Linköping men också i Varnhem, Gudhem och Husaby i Västergötland, i Uppsala och så klart i Stockholm med omnejd men denna gravplats hade jag dock missat fram tills alldeles nyligen:
107412738_10157648662875847_7268329488674318371_n.jpg
 
Enligt den s k folktraditionen eller muntliga traditionen ska detta då möjligen vara kung Emund ”den gamles” eller Emund ”slemmes” gravplats från 1060-talet som är belägen i Årsta i Stockholm.

Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger

Detta är märkligt värre – i alla fall i min lilla historicerande, austrofila och aristokrati- och furstehuscentrerade (fantasi)värld.
94976008_899105843887369_713034424484102144_n.jpg
Budade nyligen på ett vykort på tyskspråkiga Ebay, som existerar i säkerligen 100 000-tals exemplar då Österrike-Ungerns armé en gång i tiden var gigantisk, och vann också objektet ifråga till det facila priset av 67 svenska kronor.
95125195_551580588828498_5647734595257368576_n.jpg
Det visar sig nu att vykortet, som kan tyckas sentimentalt liksom så klart även patriarkalt, feodalt och militaristiskt så det förslår, är poststämplat någon gång i juli 1918, d v s efter freden i Brest-Litovsk då Centralmakterna stod på höjden av sin makt.
1575c93a3f4bd2f61354ff868fe12749.jpg
Vidare är vykortet adresserat till den berömde österrikiske genealogen jur dr Heinrich Höfflinger som då hade hunnit bli befordrad till löjtnant i k.u.k.-armén och som också var riddare av den Heliga graven liksom den siste private ägaren av den berömda Ingeram Codex, som kom att bilda skola för hela den europeiska aristokratins heraldik.
Ingeram_Codex_055.jpg
Om jag förstår det rätt så tog Höfflinger just då och av någon anledning emot sin post på Habsburgarnas residens Hofburg i Wiens Bezirk 1.
Hoefflinger2.jpg
Det finns då en s k ”guilty pleasure”-aspekt här som är högst personlig och inte särskilt politiskt korrekt precis:
 
När jag gick i mellanstadiet (i 5:an och 6:an fr a) ritade/tecknade jag i stort sett samtliga europeiska furstehus stamtavlor (OBS: jag vet så klart att det inte handlar om några ras/djur utan det är då människor vi talar om här), vilka sammantaget fyllde 11 s k kollegieblock (d v s 100-tals och åter 100-tals A4-sidor med 10 000-tals namn på Europas alla furstar och furstinnor) och jag sökte dessutom en gång i tiden jobb på svenska Riddarhuset som den svenska aristokratins genealog och än idag råkar jag ”sitta på” alltför många utgåvor av Almanach de Gotha och av de svenska och finska riddarhusens adelskalendrar samt en massa översikter över bl a den brittiska, franska, spanska, tyska, italienska och ryska adeln (och idag är de ju som bekant mestadels och sedan länge antingen stupade/ihjälslagna/avrättade eller försvunna/exilerade/skingrade för vinden eller ruinerade/deklasserade/proletariserade men det är som det är med den saken, som det heter).
 
Den svenska, europeiska och västerländska medelklassens och borgerlighetens olika Vem är vem/Who’s who/Wer ist Wer/Qui est qui-utgåvor äger jag så klart också i alltför många exemplar men det är trots allt ändå något speciellt med ”de blåblodige”.
 
Slutligen – att jag är så besatt av genealogi, blod, kroppar, utseenden, reproduktion, sexualitet, kön, klass och ras har med all sannolikhet att göra med att jag är adopterad och inte känner till någonting alls överhuvudtaget om min egen s k biogenetiska bakgrund (uppskattningsvis 98-99% av mänskligheten känner då till sin s k biogenetiska bakgrund så jag är definitivt i minoritet som inte gör det s a s). Och eftersom jag just råkar vara adopterad från Korea, som då är ett formidabelt paradis för den (öst)asiatiska klankulturen, så har jag så klart också genom åren samlat på mig alltför många böcker om och genealogiska översikter över de koreanska klanerna.

Är Huset Hohenzollerns restitutionskrav rimliga?

David Motadel frågar sig i New York Review of Books om Huset Hohenzollerns restitutionskrav gentemot den (återförenade) tyska staten är rimliga eller ej mot bakgrund av den gamla preussiska och tyska kunga- och kejsardynastins högerextrema och nazistiska förflutna och likt drottning Silvia har då Huset Hohenzollern också beställt och finansierat egna utredningar och rapporter som ska visa att fr a Hohenzollern-prinsarna inte var särskilt nazistiska innan och under kriget (vilket de då var).
 
Andra världskrigets slut, Axelmakternas nederlag, Tredje rikets undergång, ockupationen och delningen av Tyskland, Kalla krigets början och etableringen av det kommunistiska Central- och Östeuropa liksom befrielsen och demokratiseringen av Västeuropa innebar i mångt och mycket den slutgiltiga dödsstöten och dödssucken för de gamla europeiska furstehusen och den gamla europeiska aristokratin och särskilt gällde detta de tysktalande furstehusen och adelsätterna.
 
En studie som har försökt att kvantifiera hur den tyska aristokratin åderläts kraftigt på fr a män (d v s deras blåblodiga manskroppar upphörde helt enkelt att fungera av en mängd olika anledningar) har t ex visat att av 9000 undersökta tyska adelsmän (det fanns då år 1933 omkring 70 000 furstliga och adliga personer av alla kön i det dåvarande Tyskland) så:
 
– dödades 6500 under kriget varav 5000 i direkt strid (d v s de stupade för A.H. vid de olika fronterna, d v s de tyska furstarna och aristokraterna föll ”som käglor” och gick åt som ”smör i solsken”)
 
– 500 begick självmord i samband med eller omedelbart efter den tyska kapitulationen
 
– 500 avrättades av de allierade eller avled av sjukdomar, svält, umbäranden och nog även av förtvivlan och sorg (p g a vanheder och ångest, p g a att deras ätter hade utplånats och var på väg att dö ut, p g a att de hade förlorat allt de ägde o s v) i de allierades fängelser och fång- och koncentrationsläger
 
– ytterligare 100-tals dödades av fr a hämndlystna ryska slavarbetare och likaledes hämndlystna allierade krigsfångar som arbetade på deras slott, i deras palats och i deras våningar (d v s de dödades i sina sängar, i sina gemak och salar, i sina våningar, i sina skogar och på sina ägor av sina tjänare, hushållerskor, butlers och jordbruksarbetare i samband med den tyska kapitulationen
 
– åtskilliga av de resterande som överlevde flydde eller flyttade till Latinamerika, Mellanöstern, Iberiska halvön, USA, Sverige, Kanada eller Australien då de hade förlorat och blivit av med allt i både Öst- och Västtyskland för att inte tala om alla gods och all mark som befann sig utanför Tyskland och då många också hade skäl att fly då de misstänktes för krigsbrott och då de fruktade att människor skulle hämnas på dem
 
”The Hohenzollern controversy is not only about the long shadows cast by the Nazi period, but also about the place of the monarchical heritage in today’s democratic Germany.”
 
 
“In the early hours of November 10, 1918, Kaiser Wilhelm II, the last German emperor of the Hohenzollern dynasty, fled by train into exile in the Netherlands. The armistice ending World War I was signed the next day. Under the Weimar Constitution of 1919, Germany’s monarchy was abolished; its aristocracy lost its privileges but was allowed to keep much of its property.
 
After World War II, however, the Soviet authorities expropriated the possessions of the former noble families—palaces, manor houses, lands—in their occupation zone of eastern Germany, which was soon to become the German Democratic Republic. Following German reunification in 1990, some of those families sought to reclaim what they had lost. A law passed in 1994 allowed for restitution or compensation claims, though only on condition that the claimants or their ancestors had not “given substantial support” to the National Socialist or East German Communist regimes.
 
The Hohenzollerns were among those who demanded compensation, as well as the return of tens of thousands of priceless artworks, antiquities, rare books, and furniture now in public museums, galleries, and palaces. Among their requests is the right to reside in one of the Potsdam palaces, preferably the grand 176-room Cecilienhof, which today is a museum.
 
Despite years of negotiations between the German state and the family, their claims remain unresolved. Last summer, as more and more details about the negotiations in the case were leaked to the German press, a bitter public controversy erupted over Germany’s monarchical past. The critical question is whether the Hohenzollerns had “given substantial support” to the Nazi regime.
 
In 1919, in a letter to one of his former generals, the exiled emperor, whose anti-Semitism grew more and more virulent during the interwar years, blamed the Jews above all for the fall of the monarchy:
 
The deepest, most disgusting shame ever perpetrated by a people in history, the Germans have done onto themselves. Egged on and misled by the tribe of Juda whom they hated, who were guests among them! That was their thanks! Let no German ever forget this, nor rest until these parasites have been destroyed and exterminated from German soil! This poisonous mushroom on the German oak-tree!
 
“Jews and mosquitoes,” he wrote in the summer of 1927, were “a nuisance that humanity must get rid of in some way or other,” adding: “I believe the best would be gas!”
 
(…)
 
“More relevant to a resolution of the family’s claims are the actions of the emperor’s eldest son, the self-proclaimed “crown prince” Wilhelm, who was the most senior member of the dynasty in Germany in the 1920s and 1930s and the owner of the Hohenzollern properties at the time of the Soviet expropriation.
 
The facts, known to historians for decades, seem clear: Wilhelm, who was determined to destroy the hated Weimar Republic, backed its right-wing enemies, believing that this would pave the way for the restoration of the monarchy. And he came out in support of Hitler early. In the second round of the presidential elections in the spring of 1932—after having abandoned the idea of running himself—he endorsed Hitler rather than his opponent, the elderly president and former imperial field marshal Paul von Hindenburg, thereby legitimizing the Nazi movement among conservative and royalist segments of German society.
 
Hitler, reportedly “with a smile,” told the British Daily Express, “I value the ex–Crown Prince’s action highly. It was an absolutely spontaneous action on his part, and by it he has publicly placed himself in line with the main body of patriotic German nationalists.”
 
Wilhelm also helped the Nazis on other occasions. In 1932, for example, he tried to convince Defense Minister Wilhelm Groener to lift the ban on the Nazi paramilitary groups, the SA and SS. And after Hitler was appointed chancellor on January 30, 1933, Wilhelm wasted no time ingratiating himself with Germany’s new leader.
 
In a stream of letters to Hitler, he professed his unconditional loyalty to the regime. In 1934, for the international press, he proudly posed in front of a mirror at Cecilienhof wearing a swastika armband. Most of the other Hohenzollerns, although far less prominent, behaved similarly. Wilhelm’s younger brother August Wilhelm (“Auwi”), a high-ranking SA leader, was a committed Nazi.
 
One of Wilhelm’s most important services to the regime was his participation in the Day of Potsdam on March 21, 1933, a spectacle staged by the Nazis to present themselves as the heirs to a glorious Prussian past. Representing the Hohenzollern dynasty, Wilhelm, along with three of his brothers, took part in the carefully choreographed proceedings at Potsdam’s Garrison Church.
 
The highlight of the event was a handshake between President von Hindenburg and Hitler. The Day of Potsdam symbolized the pact between the Nazi movement and the old elites, reassuring the sizable conservative parts of the population. It was the regime’s first major propaganda triumph, and it was enabled by the former royal family and its aristocratic allies.
 
The Hohenzollerns were by no means unrepresentative. Crucial to Hitler’s ascent to power was a coalition between the Nazis and Germany’s old conservative elites, who hoped they could use and control him for their own ends. It was they who arranged Hitler’s appointment as Reich chancellor, plotted in the backrooms of gentlemen’s clubs, in officers’ messes, and at dinners and shooting parties on grand estates.”

Om det nazistiska fursteparet prinsessan Mafalda av Huset Savojen och prins Philipp av Huset Hessen

Vad har en av världens mest älskade och spelade operor med en av världens mest spridda och lästa svenska böcker att göra – d v s Giacomo Puccinis Turandot och Axel Munthes Boken om San Michele? Jo de är båda dedicerade till prinsessan Mafalda av Huset Savojen som var gift med prins Philipp av Huset Hessen vilka båda var nazister innan de föll i onåd under kriget och tillsammans kom de bl a att spela en avgörande roll i kontakterna mellan den tyska nazistregimen och både det brittiska och italienska kungahuset och aristokratin.
Namnlöst.jpg
Har precis läst ut den amerikanska historikern Jonathan Petropoulos faktaspäckade tegelstensverk ”Royals and the Reich. The Princes von Hessen in Nazi Germany” som följer detta europeiska furstepars närmast osannolika livsöden och de båda gick 1930 med i det tyska nazistpartiet tack vare ”vår egen” Carin Göring som verkade som ”rörelsens första dam” och då hon kom från och tillhörde den svenska adeln kom hon att spela en avgörande roll för att rekrytera åtskilliga tyska adelsmän till ”rörelsen”.
 
Prins Philip är idag tämligen bortglömd som nazist p g a att han senare föll i onåd men innan dess var han en av dem som stod A.H. närmast liksom hela det nazistiska ledarskiktet. Prinsen var en av de viktigaste av de nazistiska tyska adelsmännen bredvid prins August ”Auwi” Wilhelm av Huset Hohenzollern och vår egen konungs morfar hertig Karl Eduard av Huset Sachsen-Coburg-Gotha och 1941 års Almanach de Gothas pryddes t o m av ett foto på prinsen iförd nazistuniform. Prins Philipp och prinsessan Mafalda umgicks bl a med och kände hertigen av Kent, markisen av Londonderry och självaste hertigen av Windsor, d v s Brittiska imperiets pro-nazistiska kronprins som slutade som kung Edward VIII 1936 innan han tvingades abdikera.
 
Uppemot en tredjedel av de tyska furstehusen och den tyska aristokratin anslöt sig till NSDAP och även i t ex Frankrike, Storbritannien och Italien var adeln kraftigt överrepresenterad inom extremhögern under mellankrigstiden liksom i flertalet länder i Central- och Östeuropa. Huset Wettin, Huset Hannover, Huset Lippe och Huset Waldeck var alla t ex väl representerade inom NSDAP och år 1938 var t ex 18,7% av samtliga Obergruppenführer:s inom SS adliga liksom 14,3% av alla SS-Brigadeführer:s. I Sverige verkar uppemot 10% av den svenska adeln ha varit organiserade inom den svenska extremhögern någon gång mellan ca 1925-45.

Den tyska och europeiska aristokratin och extremhögern

Har nyligen börjat läsa Jonathan Petropoulos ”tegelstens”-monografi (d v s en både gedigen och diger akademisk publikation i termer av antal primärkällor och antal boksidor och det rikhaltiga bildmaterialet går dessutom inte heller ”av för hackor”) ”Royals and the Reich” som handlar om hur den tyska aristokratin och de tysktalande furstehusen förhöll sig till nazismen och Tredje riket med Huset Hessen som exempel och ”idealtyp” och förstår nu än mer och på djupet att adeln och furstarna attraherades av fascismen både i Tyskland och i större delen av Europa inklusive i Sverige mellan ca 1918-45 då många ”blåblodiga” tyskar, européer och svenskar antagligen såg extremhögern som ”sista chansen” för dem att bevara det som var kvar av deras makt, status, förmögenheter och privilegier efter alla revolutioner och jord- och rösträttsreformer som Första världskriget hade resulterat i.
81898572_10157069977165847_8909208729774194688_o.jpg
Vår egen kungs mors familj Sachsen-Coburg-Gotha är då väl representerad i Petropoulos bok och det är då fler än jag som genom åren har uppmärksammat att både kungen och flera av hans barnbarn är uppkallade efter nazistiska Sachsen-Coburg-Gotha-anförvanter. Kungens morfar hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha är så klart omnämnd och när vår kungs föräldrar vigdes i Coburg 1932, som var den första tyska staden som nazisterna ”erövrade” i ett allmänt och fritt val, var stora delar av just den pro-nazistiska tyska högadeln naturligtvis på plats under det pampiga och genomnazifierade bröllopet och en Hohenzollern-prins ”uppträdde” t o m i SS-uniform under själva ceremonin som förrättades i närvaro av stadens nazistiska borgmästare Franz Schwede.
 
 
 
Åtminstone 1/3 av de adliga tyskarna anslöt sig till NSDAP någon gång mellan 1919-45 vilket gör att den tyska adeln därmed är på nivå med de tyska läkarna och de tyska juristerna vad gäller partianslutningsgrad (även om det så klart inte är ett yrke att vara adlig). Hur många inom den svenska adeln som någon gång anslöt sig till en högerextrem och nazistisk organisation mellan ca 1925-45 har nog ingen försökt sig på att räkna på någon gång (i alla fall inte vad jag känner till) men det finns då en del som tyder på att det kan ha handlat om uppemot 10%.
82302971_10157069977500847_3412113665678114816_o.jpg
Efter 1945 fick sedan den pro-nazistiska artistokratin i många fall ”sota” för att ha satsat på ”fel häst” i Tyskland och runtom i Europa och flera prinsar, furstar, hertigar och grevar dödades, avrättades, dömdes, fängslades och/eller fråntogs sina stadspalats och våningar och sina slott, herresäten och jordegendomar och i många fall skingrades adelssläkterna och furstehusen i det närmaste ”för vinden” och tvingades gå i exil.81749653_10157069978000847_7524952126166925312_o.jpg81746367_10157069977710847_3311619522670100480_o.jpg

Prins ”Harry” blir nu den tredje europeiske prinsen som gifter sig med en icke-vit kvinna

Igår eklaterades förlovningen mellan prins Henry av Huset Windsor (a.k.a. prins Harry) och den amerikanska skådespelerskan Meghan Markle som är s k mixed race (d v s blandad) och han blir sannolikt därmed den tredje europeiske s k blåblodige prinsen som gifter sig med en icke-vit kvinna och vilket väl får sägas vara ”snäppet över” att gifta sig med en vit kvinna eller en vit man ”av folket” (d v s såsom bl a vår svenska kronprinsessa och hennes syskon har gjort):
 
Unknown.jpeg
 
Borträknat alla europeiska prinsar som genom åren har fått s k u.ä./”bastard”-barn med icke-vita kvinnor så bör prins Joachim av Danmark, d v s greven av Monpezat, ha varit den förste som gifte sig med en kvinna som inte helt och hållet betraktas som vit i ett europeiskt sammanhang – 1995 gifte sig denne med Alexandra Manley från Hongkong som också hon är blandad (och som idag är grevinna av Frederiksborg och som jag själv f ö har träffat en gång). Näst på tur var därefter prins Nikolaus Maria av Liechtenstein som år 2000 gifte sig med Angela Brown från Panama som tillhör den afropanamanska minoriteten och som därmed kom att bli den första svarta europeiska prinsessan.
604e8c918672bd4f0254684cb3d50112--princess-alexandra-danish-royalty
STRANGER+THINGS-+INTERRACIAL+ROYAL+FAMILY+via+Swirl+Nation+Blog
Även de europeiska furstehusen postkolonialiseras och multirasialiseras m a o alltmer även om det är åtskilliga hundra prinsar och prinsessor kvar som ”står på tur”.

Om extremhögern och Europas kungahus och överklass – både brittisk och svensk sådan

Den engelska skandaltidningen The Sun har publicerat foton härrörande från en film som visar den nuvarande brittiska drottningen görande s k ”hitlerhälsning”, d v s en segerhälsning eller en romersk hälsning, för många svenskar kort och gott känt som att ”heila”: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3165923/Pictured-Queen-taught-NAZI-SALUTE-Edward-VIII-secret-1933-film-Balmoral.html

De allra flesta britter liksom brittiska hovet har dock reagerat mycket negativt på den antimonarkistiske tidningskungen Rupert Murdochs publicering (som äger The Sun), inte minst då drottning Elizabeth bara var ett barn vid den tidpunkt då händelsen filmades. Det har länge varit känt att Edward VIII, kanske mer känd som modeikonen hertigen av Windsor (som bl a har givit upphov till windsorknuten: många högerextremister är mycket måna om sitt utseende och sitt yttre, inte minst då ytan är allt för fascismen – det har därför alltid funnits en tydlig koppling mellan skönhetsindustrin, modevärlden och extremhögern) som styrde över ca en femtedel av jordklotet (d v s Brittiska imperiet) under knappt ett år innan han tvingades abdikera, var antisemit, antikommunist, pro-nazist och pro-tysk liksom åtskilliga var i övrigt inom den brittiska aristokratin och överklassen på 1930-talet.

Det ska också nämnas att flera av Europas mer namnkunniga furstehus och högadliga släkter passivt eller aktivt stöttade extremhögern på olika sätt innan och under kriget, och i vissa fall även efter kriget såsom Hohenzollern, Bragança, Odescalchi, de la Rocque, Vane-Tempest-Stewart, zu Wied, Brabant, Hohenlohe, Isenburg, zu Waldeck und Pyrmont m fl. Hela nio medlemmar av vår nuvarande kungs familj på morssidan, d v s Sachsen-Coburg und Gotha, var t ex inskrivna i matriklarna som betalande partimedlemmar i tyska NSDAP.

Åtskilliga inom det dåvarande och blivande svenska kungahuset (såsom vårt nuvarande kungapars föräldrar) och ett försvarligt antal inom den svenska adeln var medlemmar i och sympatisörer till olika högerextrema partier och organisationer och/eller skänkte pengar och stöttade desamma på olika sätt. Hertigen av Windsor har ju t ex sin svenske motsvarighet i hertigen av Västerbotten, d v s arvprinsen Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs far, som också var pro-nazist och pro-tysk, men som hann avlida i en flygolycka 1947 innan han blev kung. Vidare räknade jag en gång till hela 23 stycken Hamilton:are (Hamilton står som nr 86 i den svenska adelskalendern) i olika namnlistor tillhörande svenska högerextrema partier, organisationer och föreningar (liksom hela tio stycken von Euler:s), och långt mer än hälften av alla svenska adelsfamiljer finns representerade med åtminstone en representant (generellt långt fler än så, vilket exemplet Hamilton visar med all önskvärd tydlighet) i olika matriklar, prenumerant- och bidragslistor tillhörande den svenska extremhögern.

Sedan är det i och för sig förståeligt att många inom Europas gamla blodsbaserade överklass, d v s furstehusen och adelsfamiljerna, valde att satsa på extremhögern av rädsla för både socialister och liberaler, vare sig dessa utgjorde inbillade eller verkliga hot mot den gamla överklassen.

Avslutningsvis bör det nämnas att det även i Sverige sedan länge har florerat rykten om existensen av foton på blivande kändisar som antingen ”heilar” eller är utstyrda i paramilitär uniformering såsom det som The Sun nu har publicerat på den nuvarande brittiska drottningen: det har sagts att sådana foton ska finnas föreställande legendariska socialdemokrater som Thage G. Peterson (som barn var han medlem i Are Waerlands hälsorörelse), Olof Palme (som barn var han helt och hållet ”inbäddad” i den svenska högerextrema överklassen och i den svensk-tyska nazistkolonin) och Ragnar Edenman (som deltog i grundandet av fascistiska Nysvenska rörelsen, och som avslutade sin karriär som ordförande i Palmekommissionen som utredde mordet på Palme) liksom på borgerliga politiker som Nils Brage Nordlander (som var ledare för naziststudenterna vid Karolinska institutet), Rolf Clarkson och Per Olof Sundman och på kändisar som Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad.

Ibland har detta visat sig stämma, men ibland handlar det nog om rent ”önsketänkande” från politiska motståndares sida alternativt att enstaka vittnens autentiska minnen har traderats vidare och ”förvandlats” till fotografier. I blivande moderate riksdagsledamoten Clarksons fall finns verkligen ett foto där denne är iförd paramilitär stålgrå uniform komplett med koppel, men i Kamprads fall finns än så länge bara vittnesmål som berättar att han höll tal på ett nazistmöte (troligen för lindholmarnas radikala och våldsamma ungdomsorganisation Nordisk ungdom) på Götaplatsen i Göteborg iförd ridstövlar och hållandes en ridpiska i handen, och detsamma gäller Brage Nordlander som enligt framlidne antifascisten John Takman ska ha varit skrudad i en paramilitär nazistuniform när uppemot 500 svenska KI-studenter höll sitt agiterade antisemitiska ”Mota Moses i grind”-möte på Östermalms torg i Stockholm 1939.

Ryktet går också att vår nuvarande kung ska ha setts iförd ”nazistunifom”, och vilket naturligtvis inte handlar om Nazi-Tysklands tid då vår statschef ännu inte var född när Tredje riket gick under (att han sedan bär två namn, d v s Folke och Hubertus, till minne av två högerextrema släktingar är en annan sak), ej heller om hans vid det här laget världsberömda, exklusiva och överdådiga ”kaffeflickspartyn” där rasperformativa inslag annars gärna förekom (både ”blackface”- och ”arabface”-temafester ska ha ägt rum på de kungliga slotten – t o m Säpo-agenterna ska ha tvingats delta i iscensättandet av rasfantasierna) i enlighet med den ”unga bunga”-stil som Silvio ”Il Cavaliere” Berlusconis koloniala nostalgitrippfester i Quirinalpalatset i Rom (läs: haremsfantasier av ”no limits”-karaktär) kännetecknades av, och som numera avlidne Khaddafi (Libyen är då en f d italiensk koloni) ska ha lärt denne att arrangera till fulländning.

Det handlar i stället om att vår kung som ung hade en vän, en småländsk adelsman, som också var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet, och som tyckte om att ”lajva” på fritiden som det heter idag, d v s att klä upp sig i historiska uniformer och marschera runt och ”låtsaskriga” i terrängen i Sydsverige. Ett vittne ska nämligen ha sett vår nuvarande kung tillsammans med denne adelsyngling och andra bekanta, säkerligen unga män från Skåneadeln, iklädda replikor av Waffen-SS karaktäristiska kamouflagefärgade uniformer någonstans i Skåne på 1960-talet. Huruvida detta är sant eller ej vet ingen, och den småländske adelsmannen som idag hade kunnat berätta om det eventuella lajvandet begick sedermera självmord i en jaktstuga under mystiska omständigheter.