Category: försvaret

Hitlers favoritmarsch spelades av svenska polisiära och militära musikkårer så sent som 1943

Hitler var som bekant mer eller mindre fullständigt besatt av estetik, konst och kultur och naturligtvis även av musik: Varje gång Hitler framträdde och visade sig i offentligheten rent fysiskt-kroppsligt så spelades den bayerska s k Badenweiler-marschen (mellan 1934-45) som oftast populärt och i s k folkmun kallades Führermarschen (för den som inte har hört marschen – lyssna gärna via https://www.youtube.com/watch?v=PjYO5IWbJ1c) och som allmänt ansågs vara Hitlers ”favvomarsch” (i och för sig bland mängder av andra marscher såsom t ex Preußens Gloria):
18485400_10154676670720847_8377659309113089318_n
 
Även i Sverige visste så klart alla att denna marsch var intimt sammanknippad med den tyska nationalsocialismen och med det s k Grossdeutschland liksom med dess ledare men ändå så spelade både den svenska polisens musikkår liksom K1:s eller Livregementet till hästs musikkår gärna denna marsch (och säkerligen också mängder av andra svenska militära och ”borgerliga” musikkårer och orkestrar både i Stockholm och runtom i landet) och tydligen så sent som 1943 och gissningsvis för att håna och j-las med arbetarrörelsen, med ”såssarna”, med ”kosmopoliterna” (d v s med de svenska judarna) och med antifascisterna liksom för att aningen odiskret (d v s rätt så rejält öppet) markera tyskvänlighet, anti-imperialist-Storbritannien, anti-bolsjevik-Ryssland, anti-plutokrat-USA och naturligtvis pro-nazism.
 
K1:s stabschef var f ö kronprinsen eller arvfursten och överstelöjtnanten Gustaf Adolf, d v s hertigen av Västerbotten och pappa till vår nuvarande konung Carl Gustaf, som innan och under kriget var (ö)känd som varande just tyskvänlig och pro-nazist och sannolikt var det Bernadotteprinsen som ville och beordrade att Livregementet till hästs musikkår skulle spela Badenweiler-marschen eller den s k Führermarschen när regementet red genom Stockholms innerstad i full mundering.

En totalvägrares minnen

Gårdagens regeringsbeslut att återinföra värnplikten, och denna gång i jämställdhetspolitikens och feminismens namn både för kvinnor och män och vilket gör att Sverige nu sällar sig till det något udda och tvivelsutan ”tjusiga” sällskapet Nordkorea, Israel och Eritrea (vilka också praktiserar kvinnlig värnplikt), får nog många av oss gamla totalvägrare att minnas ett och annat vare sig vi vägrade att göra vår militärtjänst av religiösa eller av politiska skäl:
 
 
Själv var jag just inte bara en vapenvägrare utan en s k totalvägrare som t o m vägrade att delta i och genomföra själva mönstringen (och vilket endast 5-10 personer gjorde per år/årskull) även om jag faktiskt följde med frivilligt till Värmlands regemente i Karlstad där alla Motalapojkar mönstrade på den tiden för att inte bli hämtad av polis och för att därmed bespara familjen elände och bekymmer.
 
Redan vid ankomsten vägrade jag dock att inlemma mig i ledet när alla andra Motalakillar ställde upp sig på led och i formation enligt instruktionerna och efter att ha blivit identifierad och kvarhållen i någon timme tog jag sedan självmant tåget tillbaka till Motala och återvände samma dag på eftermiddagen triumferande till skolan för att delta i de sista lektionerna.
 
Den dagen var jag den ende manlige eleven på skolan och fortfarande minns jag att flertalet av tjejerna tyckte mycket illa om att jag så fräckt och till synes utan att på något sätt må dåligt återvände till skolan samma dag som alla andra Motalapojkar var i Karlstad och mönstrade och sov över en natt och jag minns också att de allra flesta av lärarna och av den övriga skolpersonalen tyckte mycket illa om mitt sturska och även olagliga beteende (jag gissar att det går att tolka det som att jag lät skolplikten trumfa värnplikten just denna dag).
 
Allt detta betyder så klart inte att alla Motalatjejer var sverigedemokrater och än mindre att lärarna var det (inte heller var de alla ”moddar”) utan snarare handlade deras negativa för att inte säga ilskna reaktioner och känslor nog mer om en slags oreflekterad patriotism, om en känsla av att en man inte ska svika alla andra män som man som man dessutom har växt upp tillsammans med och kanske inte heller konungen och fosterlandet och framför allt handlade det nog om att det ansågs och fortfarande nog anses vara helt och hållet fel att helt enkelt bryta mot lagen (och än värre att t o m vara stolt över att ha gjort det – d v s jag borde ha lommat hem i tysthet och skämts i stället för att dyka upp på lektionen).
 
Saken blev heller inte bättre av att jag på den tiden var skolans elevrådsordförande samt skolans näst bäste elev (åtminstone i medelbetyg räknat) och därtill visade upp ”troféer” inför de kvinnliga eleverna och lärarna som jag på pin kiv hade plockat med mig i fickan från Värmlands regemente (bl a en militär gåva från den danska armén).
 
Något år senare blev jag ändå inkallad till östgötarnas (dåvarande) stolthet Livgrenadjärregementet (I4) i Linköping som har deltagit i mängder av bataljer genom historien och även denna gång inställde jag mig frivilligt för att slippa bli hämtad med våld av polisen.
 
Jag valde denna gång att i språngmarsch rusa runt på regementsområdet och dela ut och sprida mängder med flygblad som i sann socialkonstruktivistisk och poststrukturalistisk anda dekonstruerade nationsidén och explicit uppmanade soldaterna att desertera och överge sina poster (bl a minns jag att jag även distribuerade flygblad till Motalakillar som jag hade växt upp tillsammans med och vilka just då tjänstgjorde vid regementet) innan jag slutligen greps av militärpolis och låstes in över dagen i en cell på regementet där jag fick utstå ett inte helt icke-rasistiskt bemötande för att senare på kvällen bli hemskickad efter ett reguljärt polisförhör.
 
Allt detta renderade sedan ett nätt fängelsestraff för värnpliktsbrott, uppvigling och skadegörelse då jag också (och vilket jag ångrar idag) sprejade fredsmärken på det monument som ärar, hedrar och åminner alla de tiotusentals stupade östgötagrabbar och östgötagubbar som har fått bita i gräset och som har fallit för konungen och fosterlandet i alla de slag som Livgrenadjärregementet har deltagit i ända sedan 1600-talet.

Flottans chef för Östkustens marindistrikt under kriget var högerextremist

Upptäckte nyss att den högt dekorerade viceamiralen Hans V Simonsson som bl a var chef för Svenska flottans kommandoexpedition mellan 1933-38 samt befälhavande amiral och chef för Östkustens marindistrikt under de ödesdigra krigsåren 1942-45 var f d medlem i Sveriges nationella förbund och högerextremist ända fram till sin död 1965. Några dagar innan sin bortgång skrev viceamiral Simonsson till redaktionen för Fria ord, Sveriges nationella förbunds tidning som bl a förnekade Förintelsen och var starkt antisemitisk under hela efterkrigstiden, att tidningen förestod ”sanningen”. Under kriget försiggick många märkligheter just i Östersjön där Simonsson förde befälet: Bland annat lade svenskarna ut minor där på uppmaning från tyskarna. Dåtida SÄPO hade i varje fall en amiral och en konteramiral i sitt s k N-register över högerextremister inom militären.

Det svenska försvaret och den svenska polisen blir alltmer homogent

De två svenska myndigheter, branscher och sfärer som har rätt att bära och bruka vapen och som ansvarar för samhällets våldsmonopol, d v s försvaret och polisen, blir alltmer homogena (d v s majoritetssvenskdominerade, d v s vita) samtidigt som den svenska totalbefolkningen blir alltmer heterogen för att inte säga hypermångfaldspräglad: idag har uppemot 30 procent av alla invånare i landet någon form av utländsk bakgrund, och bland barn, ungdomar och unga är andelen än högre, och av alla med utländsk bakgrund i de yngre årskullarna har mer än hälften idag utomeuropeisk bakgrund.

Tidigare i år konstaterade kultursektorn samma sak, d v s att bland samtliga anställda inom den svenska kulturvärlden så har andelen med utländsk bakgrund minskat de senaste åren. Detta gäller särskilt anställda med utomeuropeisk bakgrund då de som har nordisk och europeisk bakgrund idag klarar sig bra i konkurrensen med majoritetssvenskarna. Totalt har 13,4 procent utländsk bakgrund inom kulturvärlden, vilket då är en minskning på senare år, och endast 3 procent har utomeuropeisk bakgrund.

Gissningsvis gäller denna nedslående och inför framtiden mycket oroande för att inte säga farliga tendens tyvärr även för fler branscher och sfärer i det svenska samhället såsom medievärlden, utbildningssektorn, forskarvärlden, rättsväsendet och den offentliga förvaltningen (det är i varje fall min kvalificerade gissning).

Vad gäller försvaret så sorteras de potentiella anställda med utländsk bakgrund bort redan vid inskrivningsprovet. Försvaret har nyligen publicerat en studie som visar att hela en fjärdedel av alla med utländsk bakgrund som söker sig till försvaret inte klarar själva inskrivningsprovet, som är ett s k IQ-test eller begåvningstest: medan endast 7,3 procent av alla majoritetssvenska män och bara 8,1 procent av alla majoritetssvenska kvinnor misslyckas med att klara provet så är motsvarande siffror bland männen med utländsk bakgrund 24,2 procent och bland kvinnorna med utländsk bakgrund 24,7 procent. Den totala andelen anställda inom försvaret som har utländsk bakgrund ligger idag på ynka 5,7 procent, och på ledningsnivå endast på 3,6 procent.

Vad gäller polisen så är andelen nyantagna studenter till polisutbildningarna runtom i landet nu nere på den rekordlåga katastrofsiffran 5 procent – tidigare låg siffran på åtminstone uppemot 10 procent. Den totala andelen anställda inom polisen som har utländsk bakgrund ligger idag på låga 9,6 procent och på ledningsnivå endast på 4,6 procent.

Högst sannolikt är anställda med utomeuropeisk bakgrund kraftigt underrepresenterade inom både försvaret och polisen såsom är fallet med kulturvärlden, och än mer på ledningsnivå, och omvänt är det gissningsvis de som har nordisk och europeisk bakgrund som i huvudsak hittas som anställda inom försvaret och polisen precis som inom kultursektorn.

Ekvationen blir alltmer svårlöslig liksom målet att uppnå ett samhälle som både präglas av social sammanhållning och social hållbarhet liksom av jämlikhet och åtminstone en någorlunda okej representation: vi upplever just nu jättelika pensionsavgångar när 40- och 50-talisterna lämnar den svenska arbetsmarknaden och måste ersättas, men samtidigt har en ny och på alla sätt och vis genommarginaliserad befolkningsgrupp växt fram vars ”medlemmar” generellt har det gemensamt att de är unga med utomeuropeisk bakgrund som växt upp i miljonprogramsområden och som inte betraktas som ”anställningsbara”. Framtiden är m a o egentligen lysande för unga generellt på arbetsmarknaden just nu, men samtidigt har andelen unga som har en låg ”anställningsbarhet” ökat betydligt på senare år.