Kategori: försvaret

Om SD:s högerradikala försvarspolitiska talesperson Roger Richthoff som igår skrev att SD ska ”värna den svenska folkstammen” (d v s kort och gott rasen) och dessutom hyllades för det av andra SD:are

För alla de som undrar över vad SD ”pysslar” med under pandemin (d v s SD:s alla ”göranden och låtanden”) så kan jag försäkra dem/er att ”intet nytt på SD-fronten”:
RIC.jpg
I dagarna (d v s för tre dagar sedan) passade Åkesson och SD:s försvarspolitiske talesperson Roger Richthoff, som är ansvarig för SD:s försvarspolitik (som SD numera anses vara bäst på efter M när det s k svenska folket tillfrågas), på att ge en känga åt den s k ”sjuklövern”, de s k ”systempartierna” och de s k ”de 349:s gäng” för att sedan Kalla krigets slut ha nedrustat och nedmonterat det svenska försvaret inklusive de svenska beredskapslagren, vilket just nu gör att svenskar dör i onödan enligt SD.
 
 
Igår kväll skrev då riksdagsledamoten Roger Richthoff på sin FB-sida att SD ska ”värna den svenska folkstammen” – det visserligen aningen gammalmodiga ordet folkstam är då en synonym till ras i s k nationella kretsar – vilket bl a SD-riksdagsledamöterna Eric Palmqvist och Anne Oskarsson ”like:ade” tillsammans med en massa andra SD:are och s k nationella.
 
 
Richthoff är f ö ett utmärkt exempel på att den svenska s k nationella rörelsen i mångt och mycket är en s k ”family business”, d v s helt enkelt en ”we are family”-rörelse:
 
 
Hans familj var under krigsåren medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (OBS: det är förstås inte Rogers fel) och hans son Richard (OBS: det är förstås inte Rogers fel) är idag kopplad till den högerradikala miljö som frodas till höger om SD och det ska även hans dotter vara (OBS: det är förstås inte heller Rogers fel) medan hans barnbarn är tillsammans med nedlagda Nationaldemokraternas gamle ”starke man” Tor Paulsson (OBS: det är förstås ännu mindre Rogers fel) . För bara några år sedan bjöd Richthoff dessutom in högerradikala Nya Tider till riksdagen och han har också själv figurerat i Nya Tider, som blev ”riksbekant” i samband med Bokmässan i Göteborg 2017.
 
 
Och en undrar ju i sitt ”stilla sinne” hur det kan komma sig att SD kan (till)låta en person som Richthoff att vara ansvarig för ett (för SD så viktigt och vitalt) politikområde (det gäller f ö också ett antal andra av SD:s ”chefsideologer” som ”basar” och ansvarar över andra specifika politikområden men de lämnar vi därhän just nu) som har gjort att 100 000-tals f d moderater har gått över till SD (M är då traditionellt annars Sveriges mest ”försvarsvänliga” parti) och som gissningsvis har gjort att åtskilliga av landets poliser och militärer numera också är SD:are?

Försvarsmakten hedrar årligen högerextrema Munckska kårens chef

Avdelningen pikanta (men nog ändå rätt meningslösa) fakta:
 
”Upptäckte” idag av en slump att svenska Försvarsmakten varje år genomför tävlingen Bror Muncks Memorial som är uppkallad efter generallöjtnant och greve Bror Munck af Fukila som på 1920- och 30-talen stod bakom och organiserade den väpnade högerextrema gruppen Munckska kåren:
 
 
”Tävlingens syfte är att motivera och inspirera till detta föregångsmannaskap samt att pröva kavalleriofficerares och kavallerisoldaters enskilda yrkesfärdigheter och fysiska prestationsförmåga under både utmanande och stimulerande former. Utöver detta är tävlingen ett utmärkt tillfälle för att stärka banden mellan arméns kavalleriförband.
 
Den tidigare inspektören för kavalleriet, generallöjtnanten Bror Munck av Fulkila (1857-1935) testamenterade vid sin bortgång betydande belopp för förvaltning i Bror Muncks kavallerifond respektive Bror Muncks ridskolefond. Fonderna skulle nyttjas för inköp av ett hederspris i en årligt återkommande hinderkapplöpning till häst för svenska officerare vid Ridskolan Strömsholm, benämnd ”Bror Muncks Memorial”.
 
Tävlingen genomfördes årligen framtill skolans nedläggning år 1968. Därefter har den genomförts som en allsidig och krävande fälttävlan till fots, inledningsvis i anslutning till kavallerifältövningar, därefter som en tävling vid olika stridsskolor.
 
Från 2015 roteras värdskapet mellan Livgardet, Livregementets husarer, Arméns jägarbataljon och Markstridsskolan.”

Om dagens sammanbrott i försvarsberedningen

Det brukar börja med en politisk konflikt om försvaret och kanske gör det det även denna gång:
 
 
1925 år försvarsbeslut innebar en rejäl bantning av det dåtida försvaret och ledde till att stora delar av högern radikaliserades och fr a dåvarande MUF Sveriges nationella förbund (SNF) och den dåtida svenska extremhögern, som använde sig av 1925 års försvarsbeslut som en del av sin propaganda under flera decennier som ett slags praktexempel på liberalernas och socialisternas ”landsförräderi”.
 
 
 
1936 föll den dåvarande socialdemokratiska regeringen efter att en borgerlig majoritet hade drivit igenom ett försvarsbeslut mot regeringens vilja.
 
 
 
1939 bildades Försvarsfrämjandet av fr a officerare, försvarsvänner och s k Finlandsaktivister och vilka många hade upplevt 1925 år försvarsbeslut som ett ”svek” och organisationen, som under stora delar av efterkrigstiden dominerades av f d SNF:are, fortsatte att verka ända fram tills 2004.
 
 
 
Under 1940-talet var ett relativt stort antal svenska officerare organiserade i olika högerextrema partier och organisationer såsom bl a en amiral, tre generallöjtnanter, en konteramiral, tre generalmajorer, 20 överstar, en kommendörkapten, 11 överstelöjtnanter, 23 majorer, 62 kaptener och ryttmästare, 27 löjtnanter m fl.
 
 
 
1985 anklagade ett antal högerradikalt lagda marinofficerare den dåvarande statsministern Olof Palme för att ljuga om de ryska u-båtskränkningarna och detta upprop anses ha spätt på det Palmehat som anses ha varit en bidragande orsak till mordet på Palme året därpå.
 
 
 

Två paradigmskiften äger rum just nu och idag för Europas del: EU:s ordförandeland Österrike vill inte längre ta emot några fler utomeuropeiska invandrare och USA vill inte längre stå för Europas försvar

Två genomgripande s k paradigmskiften äger rum just nu och idag för Europas del och som kanske inte kommer att märkas omedelbart men som på sikt kommer att förändra Europas framtid för alltid:
 
Idag möts EU:s migrationsministrar i Innsbruck i Österrike som för närvarande håller i EU:s ordförandeklubba och som styrs av en konservativ-högerextrem regeringskoalition och för första gången någonsin så handlar mötet inte om att ta emot fler utomeuropeiska invandrare och flyktingar och fördela dem mellan medlemsstaterna utan om att stoppa utomeuropéerna ”en gång för alla” och om att helt enkelt ”stänga Europas gränser” samt upprätta olika typer av internerings- och uppsamlingsläger i flera av Europas gamla kolonier.
 
 
Idag avslutas också mötet mellan NATO:s medlemsländer i Bryssel där försvarsalliansens stats- och regeringschefer har träffats för att diskutera Europas säkerhetspolitiska framtid och efter Trumps hårda utspel så står det nu klart att de gamla allianserna från både Första världskriget, Andra världskriget, Kalla kriget och det s k ”Kriget mot terrorismen” nu inte gäller längre p g a Trumps (och Bannons) ”America first”-linje och att USA:s inflytande över Europa som inleddes för exakt 100 år sedan (d v s 1918 med Första världskriget slut) snart är över.
 
Samtidigt har EU:s motsvarighet till SCB (Eurostat) i dagarna meddelat att de enda länderna i Europa som uppvisar en befolkningsökning att tala om idag är Sverige tillsammans med Luxemburg och Malta.
 
Den just nu mycket kraftiga och dramatiska svenska befolkningsökningen står då ut som extremt exceptionell i ett Europa där mycket höga procentandelar av de infödda majoritetseuropeiska invånarna numera är grå- och vithåriga (och åtskilliga av de majoritetseuropeiska männen är nog också skalliga) och ej längre i s k reproduktiv ålder och allt oftare ej heller i s k arbetsför ålder – d v s uppemot 50-60% av majoritetsinvånarna i åtskilliga europeiska länder är idag långt över 50 år gamla.
 
Flertalet av de öst- och centraleuropeiska s k ”folkslagen” är helt enkelt på väg att just nu och i rasande takt ”smälta bort” och ”förintas” p g a katastrofalt låga födelsetal liksom än mer de folkrikaste länderna i Väst- och Sydeuropa som nästan har slutat att reproducera sig överhuvudtaget och inte minst gäller det de gamla axelmakterna Italien och Tyskland.
 
Europa klarar sig m a o inte utan en fortsatt utomeuropeisk invandring och Europa kan m a o inte längre försvara sig.

Projekt om att vägra vapen

Dagens DN Kultur innehåller idag en annons för hemsidan och (Vetenskapsrådet-)forskningsprojektet ”Vägra döda” (www.vagradoda.se) som handlar om och dokumenterar berättelser om att totalvägra (som jag då själv gjorde) och om att göra vapenfri tjänst inför ett insamlingsseminarium den 20/1 och den 3/2 och som ju är synnerligen dagsaktuell nu när den allmänna värnplikten har återinförts och nu när ”ryssen” (återigen) sägs hota landet och själv har jag intervjuats av projektet och på sidan som förestås av Björn Larsson och Carl Johan Eriksson vid Kungl. Konsthögskolan (d v s ”Mejan”) även om fotot på mig kan tyckas vara en aning missvisande mitt bland alla IRA-gravarna (och även en del atavistiska och semimaoistiska INLA-gravar) i Belfast i Nordirland.

 

26903792_10155353071390847_7242354540161490512_n.jpg

Hitlers favoritmarsch spelades av svenska polisiära och militära musikkårer så sent som 1943

Hitler var som bekant mer eller mindre fullständigt besatt av estetik, konst och kultur och naturligtvis även av musik: Varje gång Hitler framträdde och visade sig i offentligheten rent fysiskt-kroppsligt så spelades den bayerska s k Badenweiler-marschen (mellan 1934-45) som oftast populärt och i s k folkmun kallades Führermarschen (för den som inte har hört marschen – lyssna gärna via https://www.youtube.com/watch?v=PjYO5IWbJ1c) och som allmänt ansågs vara Hitlers ”favvomarsch” (i och för sig bland mängder av andra marscher såsom t ex Preußens Gloria):
18485400_10154676670720847_8377659309113089318_n
 
Även i Sverige visste så klart alla att denna marsch var intimt sammanknippad med den tyska nationalsocialismen och med det s k Grossdeutschland liksom med dess ledare men ändå så spelade både den svenska polisens musikkår liksom K1:s eller Livregementet till hästs musikkår gärna denna marsch (och säkerligen också mängder av andra svenska militära och ”borgerliga” musikkårer och orkestrar både i Stockholm och runtom i landet) och tydligen så sent som 1943 och gissningsvis för att håna och j-las med arbetarrörelsen, med ”såssarna”, med ”kosmopoliterna” (d v s med de svenska judarna) och med antifascisterna liksom för att aningen odiskret (d v s rätt så rejält öppet) markera tyskvänlighet, anti-imperialist-Storbritannien, anti-bolsjevik-Ryssland, anti-plutokrat-USA och naturligtvis pro-nazism.
 
K1:s stabschef var f ö kronprinsen eller arvfursten och överstelöjtnanten Gustaf Adolf, d v s hertigen av Västerbotten och pappa till vår nuvarande konung Carl Gustaf, som innan och under kriget var (ö)känd som varande just tyskvänlig och pro-nazist och sannolikt var det Bernadotteprinsen som ville och beordrade att Livregementet till hästs musikkår skulle spela Badenweiler-marschen eller den s k Führermarschen när regementet red genom Stockholms innerstad i full mundering.

En totalvägrares minnen

Gårdagens regeringsbeslut att återinföra värnplikten, och denna gång i jämställdhetspolitikens och feminismens namn både för kvinnor och män och vilket gör att Sverige nu sällar sig till det något udda och tvivelsutan ”tjusiga” sällskapet Nordkorea, Israel och Eritrea (vilka också praktiserar kvinnlig värnplikt), får nog många av oss gamla totalvägrare att minnas ett och annat vare sig vi vägrade att göra vår militärtjänst av religiösa eller av politiska skäl:
 
 
Själv var jag just inte bara en vapenvägrare utan en s k totalvägrare som t o m vägrade att delta i och genomföra själva mönstringen (och vilket endast 5-10 personer gjorde per år/årskull) även om jag faktiskt följde med frivilligt till Värmlands regemente i Karlstad där alla Motalapojkar mönstrade på den tiden för att inte bli hämtad av polis och för att därmed bespara familjen elände och bekymmer.
 
Redan vid ankomsten vägrade jag dock att inlemma mig i ledet när alla andra Motalakillar ställde upp sig på led och i formation enligt instruktionerna och efter att ha blivit identifierad och kvarhållen i någon timme tog jag sedan självmant tåget tillbaka till Motala och återvände samma dag på eftermiddagen triumferande till skolan för att delta i de sista lektionerna.
 
Den dagen var jag den ende manlige eleven på skolan och fortfarande minns jag att flertalet av tjejerna tyckte mycket illa om att jag så fräckt och till synes utan att på något sätt må dåligt återvände till skolan samma dag som alla andra Motalapojkar var i Karlstad och mönstrade och sov över en natt och jag minns också att de allra flesta av lärarna och av den övriga skolpersonalen tyckte mycket illa om mitt sturska och även olagliga beteende (jag gissar att det går att tolka det som att jag lät skolplikten trumfa värnplikten just denna dag).
 
Allt detta betyder så klart inte att alla Motalatjejer var sverigedemokrater och än mindre att lärarna var det (inte heller var de alla ”moddar”) utan snarare handlade deras negativa för att inte säga ilskna reaktioner och känslor nog mer om en slags oreflekterad patriotism, om en känsla av att en man inte ska svika alla andra män som man som man dessutom har växt upp tillsammans med och kanske inte heller konungen och fosterlandet och framför allt handlade det nog om att det ansågs och fortfarande nog anses vara helt och hållet fel att helt enkelt bryta mot lagen (och än värre att t o m vara stolt över att ha gjort det – d v s jag borde ha lommat hem i tysthet och skämts i stället för att dyka upp på lektionen).
 
Saken blev heller inte bättre av att jag på den tiden var skolans elevrådsordförande samt skolans näst bäste elev (åtminstone i medelbetyg räknat) och därtill visade upp ”troféer” inför de kvinnliga eleverna och lärarna som jag på pin kiv hade plockat med mig i fickan från Värmlands regemente (bl a en militär gåva från den danska armén).
 
Något år senare blev jag ändå inkallad till östgötarnas (dåvarande) stolthet Livgrenadjärregementet (I4) i Linköping som har deltagit i mängder av bataljer genom historien och även denna gång inställde jag mig frivilligt för att slippa bli hämtad med våld av polisen.
 
Jag valde denna gång att i språngmarsch rusa runt på regementsområdet och dela ut och sprida mängder med flygblad som i sann socialkonstruktivistisk och poststrukturalistisk anda dekonstruerade nationsidén och explicit uppmanade soldaterna att desertera och överge sina poster (bl a minns jag att jag även distribuerade flygblad till Motalakillar som jag hade växt upp tillsammans med och vilka just då tjänstgjorde vid regementet) innan jag slutligen greps av militärpolis och låstes in över dagen i en cell på regementet där jag fick utstå ett inte helt icke-rasistiskt bemötande för att senare på kvällen bli hemskickad efter ett reguljärt polisförhör.
 
Allt detta renderade sedan ett nätt fängelsestraff för värnpliktsbrott, uppvigling och skadegörelse då jag också (och vilket jag ångrar idag) sprejade fredsmärken på det monument som ärar, hedrar och åminner alla de tiotusentals stupade östgötagrabbar och östgötagubbar som har fått bita i gräset och som har fallit för konungen och fosterlandet i alla de slag som Livgrenadjärregementet har deltagit i ända sedan 1600-talet.

Flottans chef för Östkustens marindistrikt under kriget var högerextremist

Upptäckte nyss att den högt dekorerade viceamiralen Hans V Simonsson som bl a var chef för Svenska flottans kommandoexpedition mellan 1933-38 samt befälhavande amiral och chef för Östkustens marindistrikt under de ödesdigra krigsåren 1942-45 var f d medlem i Sveriges nationella förbund och högerextremist ända fram till sin död 1965. Några dagar innan sin bortgång skrev viceamiral Simonsson till redaktionen för Fria ord, Sveriges nationella förbunds tidning som bl a förnekade Förintelsen och var starkt antisemitisk under hela efterkrigstiden, att tidningen förestod ”sanningen”. Under kriget försiggick många märkligheter just i Östersjön där Simonsson förde befälet: Bland annat lade svenskarna ut minor där på uppmaning från tyskarna. Dåtida SÄPO hade i varje fall en amiral och en konteramiral i sitt s k N-register över högerextremister inom militären.

Det svenska försvaret och den svenska polisen blir alltmer homogent

De två svenska myndigheter, branscher och sfärer som har rätt att bära och bruka vapen och som ansvarar för samhällets våldsmonopol, d v s försvaret och polisen, blir alltmer homogena (d v s majoritetssvenskdominerade, d v s vita) samtidigt som den svenska totalbefolkningen blir alltmer heterogen för att inte säga hypermångfaldspräglad: idag har uppemot 30 procent av alla invånare i landet någon form av utländsk bakgrund, och bland barn, ungdomar och unga är andelen än högre, och av alla med utländsk bakgrund i de yngre årskullarna har mer än hälften idag utomeuropeisk bakgrund.

Tidigare i år konstaterade kultursektorn samma sak, d v s att bland samtliga anställda inom den svenska kulturvärlden så har andelen med utländsk bakgrund minskat de senaste åren. Detta gäller särskilt anställda med utomeuropeisk bakgrund då de som har nordisk och europeisk bakgrund idag klarar sig bra i konkurrensen med majoritetssvenskarna. Totalt har 13,4 procent utländsk bakgrund inom kulturvärlden, vilket då är en minskning på senare år, och endast 3 procent har utomeuropeisk bakgrund.

Gissningsvis gäller denna nedslående och inför framtiden mycket oroande för att inte säga farliga tendens tyvärr även för fler branscher och sfärer i det svenska samhället såsom medievärlden, utbildningssektorn, forskarvärlden, rättsväsendet och den offentliga förvaltningen (det är i varje fall min kvalificerade gissning).

Vad gäller försvaret så sorteras de potentiella anställda med utländsk bakgrund bort redan vid inskrivningsprovet. Försvaret har nyligen publicerat en studie som visar att hela en fjärdedel av alla med utländsk bakgrund som söker sig till försvaret inte klarar själva inskrivningsprovet, som är ett s k IQ-test eller begåvningstest: medan endast 7,3 procent av alla majoritetssvenska män och bara 8,1 procent av alla majoritetssvenska kvinnor misslyckas med att klara provet så är motsvarande siffror bland männen med utländsk bakgrund 24,2 procent och bland kvinnorna med utländsk bakgrund 24,7 procent. Den totala andelen anställda inom försvaret som har utländsk bakgrund ligger idag på ynka 5,7 procent, och på ledningsnivå endast på 3,6 procent.

Vad gäller polisen så är andelen nyantagna studenter till polisutbildningarna runtom i landet nu nere på den rekordlåga katastrofsiffran 5 procent – tidigare låg siffran på åtminstone uppemot 10 procent. Den totala andelen anställda inom polisen som har utländsk bakgrund ligger idag på låga 9,6 procent och på ledningsnivå endast på 4,6 procent.

Högst sannolikt är anställda med utomeuropeisk bakgrund kraftigt underrepresenterade inom både försvaret och polisen såsom är fallet med kulturvärlden, och än mer på ledningsnivå, och omvänt är det gissningsvis de som har nordisk och europeisk bakgrund som i huvudsak hittas som anställda inom försvaret och polisen precis som inom kultursektorn.

Ekvationen blir alltmer svårlöslig liksom målet att uppnå ett samhälle som både präglas av social sammanhållning och social hållbarhet liksom av jämlikhet och åtminstone en någorlunda okej representation: vi upplever just nu jättelika pensionsavgångar när 40- och 50-talisterna lämnar den svenska arbetsmarknaden och måste ersättas, men samtidigt har en ny och på alla sätt och vis genommarginaliserad befolkningsgrupp växt fram vars ”medlemmar” generellt har det gemensamt att de är unga med utomeuropeisk bakgrund som växt upp i miljonprogramsområden och som inte betraktas som ”anställningsbara”. Framtiden är m a o egentligen lysande för unga generellt på arbetsmarknaden just nu, men samtidigt har andelen unga som har en låg ”anställningsbarhet” ökat betydligt på senare år.