Kategori: förort
Påskhelgens kravaller är som manna från himlen för SD
1 + 1 = 20% för SD:s del i valet i september i år?
Den innevarande påskhelgen (som ännu inte är över) har gått i SD:s tecken eller åtminstone SD:s väg om det nu går att uttrycka det så. Efter att skjutningarna kom i skymundan p g a både pandemin och den ryska invasionen har SD haft svårt att nå ut och göra anspråk på det s k problemformuleringsprivilegiet men ”tack vare” en viss dansk högerextremist toppar nu SD tyvärr återigen svenskspråkiga Facebook vad gäller genomslag och interaktioner p g a påskhelgens kravaller i ett flertal miljonprogramsområden.
SD kommer nu att göra allt som står i partiets makt för att ”kapitalisera” på kravallerna inför valet och det faktum att skjutningarna inte bara fortsätter utan också ökar i omfattning är tyvärr också något som med stor sannolikhet kommer att ”gynna” SD på valdagen.
Det finns idag inget annat EU-land (och antagligen inget annat västland på jorden) där de materiella klyftorna mellan minoritets- och majoritetsinvånarna är så stora som just i Sverige
Nationalekonomen Martin Nordin säger som det är idag på SvD Debatt och i den nya rapporten ”Landsbygden och invandrartäta områden i städer”:
Det finns idag inget annat EU-land (och antagligen inget annat västland på jorden) där de materiella klyftorna mellan minoritets- och majoritetsinvånarna är så stora som just i Sverige.
Visst är klyftorna enorma även mellan vita och svarta amerikaner liksom exempelvis mellan majoritetsfransmännen och Frankrikes invånare med bakgrund i den s k MENA-regionen men det är troligt att inget västland eller EU-land kan slå de svenska fullständigt katastrofala etnisk-rasliga klyftorna vilka därtill befinner sig i fritt fall p g a pandemin som har slagit enormt hårt mot invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena.
En kort rekapitulering: Sedan 1990 har inkomst- och förmögenhetsökningen varit exceptionell för majoritetssvenskarna, vilka idag tillhör bland de rikaste i världen som s k ”folkslag” (d v s det s k svenska folket) betraktat. Samtidigt har de socioekonomiska klyftorna ökat kraftigt i Sverige sedan 1990, vilket i huvudsak och mestadels beror på att invånarna med utländsk bakgrund har sackat efter rejält för att inte säga totalt sedan dess.
År 1990 låg den genomsnittliga skillnaden i disponibel inkomst mellan invånarna med utländsk bakgrund i landets miljonprogramsområden och majoritetsinvånarna på 7% (vilket på den tiden var illa nog) – idag handlar det om otroliga 34%.
Nordin menar vidare att ”hårdare tag mot förorterna”/”hårdare tag mot de utomeuropeiska invandrarna”-(arbets)linjen inte har fungerat utan bara gjort miljonprogramsområdenas invånare ännu fattigare och i stället behöver bidragen höjas liksom riktas för landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.
”I en nyligen publicerad rapport finner jag att levnadsstandarden (mätt som disponibel inkomst) i Göteborgs och Malmös mest invandrartäta områden är hälften av levnadsstandarden i övriga Malmö och Göteborg. Välfärdsgapet är inte ett marginellt fenomen utan berör nästan en fjärdedel av Malmös befolkning och nästan en sjättedel av Göteborgs befolkning. I Stockholm är skillnaderna i levnadsstandard ännu större, i genomsnitt är de disponibla inkomsterna nästan 70 procent högre i områden som inte räknas som invandrartäta.”
(…)
”För bättre förståelse kan man jämföra med skillnader i levnads¬standard mellan länder: gapet inom Göteborg och Malmö motsvarar gapet i levnadsstandard mellan Sverige och länder som Chile, Kazakstan och Turkiet. I Stockholm är välfärdsgapet något större än mellan Sverige och Thailand eller Sverige och Costa Rica. Inom EU ser vi inte så här stora skillnader i levnadsstandard mellan länder.”
https://www.svd.se/stimulera-inkomsterna-iutsatta-omraden
”Under snart 30 år har det förts en politik som medvetet sänkt inkomsterna i dessa områden med motivet att öka sysselsättningen. Resultat av politiken kan vi se i dag: utbredd fattigdom, utanförskap och sannolikt ökad kriminalitet. I en nyligen publicerad rapport finner jag att levnadsstandarden (mätt som disponibel inkomst) i Göteborgs och Malmös mest invandrartäta områden är hälften av levnadsstandarden i övriga Malmö och Göteborg. Välfärdsgapet är inte ett marginellt fenomen utan berör nästan en fjärdedel av Malmös befolkning och nästan en sjättedel av Göteborgs befolkning. I Stockholm är skillnaderna i levnadsstandard ännu större, i genomsnitt är de disponibla inkomsterna nästan 70 procent högre i områden som inte räknas som invandrartäta. I Stockholm beror gapet till lika delar på låga inkomster i de invandrartäta områden men också på att inkomsterna i stadens mest centrala delar är väldigt höga.
Det saknas insikt om problemets omfattning. I befolkningen är skillnader i denna storleksordning vanliga; gapet för Malmö och Göteborg motsvarar skillnaden i levnadsstandard mellan övre medelklass och fattiga enligt EU:s fattigdomsgräns. Men skillnaderna är mellan områden inom städer och inte skillnader mellan individer, vilket är något helt annat. För bättre förståelse kan man jämföra med skillnader i levnadsstandard mellan länder: gapet inom Göteborg och Malmö motsvarar gapet i levnads¬standard mellan Sverige och länder som Chile, Kazakstan och Turkiet. I Stockholm är välfärdsgapet något större än mellan Sverige och Thailand eller Sverige och Costa Rica. Inom EU ser vi inte så här stora skillnader i levnadsstandard mellan länder.”
Fortfarande är alltför höga andelar av invånarna i miljonprogramsområdena ovaccinerade
Samtidigt som stora delar av befolkningen just nu erbjuds en tredje dos uppmärksammar DN idag att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena i alltför många fall inte ens har tagit en dos även om andelen dubbelvaccinerade har ökat under hösten i just dessa områden tack vare riktade vaccinationsinsatser.
Idag finns det 52 områden kvar i landet där under 50% av invånarna har låtit vaccinera sig och samtliga verkar vara miljonprogramsområden. I andra västländer är det inte minst majoritetsinvånarna som röstar höger, som vägrar att vaccinera sig, men i Sverige handlar det mestadels om invånarna i miljonprogramsområdena.
Enligt Emma Spak på Sveriges kommuner och regioner (SKR), som intervjuas i DN, så handlar det i hög grad om unga vuxna i miljonprogramsområdena som inte litar på majoritetssamhället och därför vägrar att låta vaccinera sig trots att det är invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som proportionellt sett både insjuknar mest, blir sjukast när de insjuknar samt dör mest av viruset:
”För de som väljer att inte vaccinera sig handlar det ofta om ett lägre förtroende för samhällets funktioner i allmänhet. Låg vaccinationstäckning och lågt valdeltagande samvarierar. Det här är dessutom områden där det även finns stora folkhälsoutmaningar och alla de utmaningarna kan man inte lösa genom vaccinationsarbetet, säger Emma Spak.
En annan orsak är lägre täckningsgrad inom den yngre målgruppen, säger hon.
– Det är bland de yngre åldrarna som vi har de största skillnaderna mellan områdena med låg vaccinationsgrad och andra områden.”
Är det rätt att nu öppna upp samhället med vetskap om att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att få lida (igen) av denna åtgärd då denna grupp i mycket hög grad har avstått från att vaccinera sig och därmed med all säkerhet kommer att fortsätta att insjukna i och dö av viruset?
Anders Tegnell pekar i dagens SvD specifikt ut de unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – d v s de s k andragenerationarna – som den grupp som har avstått från att vaccinera sig allra mest och det är också samma grupp som just nu fortsätter att insjunkna i viruset och som därmed håller liv i viruset och står bakom merparten av den fortsatta smittspridningen i landet.
Tegnell menar att det nästan är på Nobelprisnivå att försöka lösa denna ekvation – d v s Tegnell menar helt enkelt att den som lyckas förmå invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena att vaccinera sig förtjänar nästan ett Nobelpris.
Det ska här påminnas om att de s k andragenerationarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena samtliga talar svenska så det handlar inte om en språkfråga såsom har varit fallet under pandemin med invandrarna – d v s med deras föräldrar, vilka inte alltid talar svenska.
De s k andragenerationarna är idag en mycket stor grupp i det svenska samhället som dessutom växer mycket snabbt i antal och medelåldern ligger på ynka 24 år för denna grupp. De unga vuxna utgör därtill en hög andel av samtliga invånare i miljonprogramsområdena, vilket har betydelse i sammanhanget. Omvänt utgör de unga vuxna en låg andel av samtliga invånare i de majoritetssvenskdominerade områdena.
Tegnell är helt enkelt rädd för att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – och särskilt de unga vuxna s k andragenerationarna som har vaccinerat sig i allra minst grad – nu kommer att bli sjuka än mer, behöva intensivvårdas än mer och fr a dö än mer nu när det svenska samhället snart öppnas upp.
Den stora frågan är väl i så fall om det ens är ansvarsfullt att nu öppna upp det svenska samhället med vetskap om att invånarna i miljonprogramsområdena med all sannolikhet kommer att drabbas mycket hårt av att samhället öppnas upp snart?
Sedan är det kanske som Tegnell säger en nästan omöjlig uppgift att få de unga vuxna s k andragenerationarna att vaccinera sig.
Varför de s k andragenerationarna avstår från att vaccinera sig samtidigt som de majoritetssvenska ungdomarna och unga vuxna vaccinerar sig är det ingen som egentligen vet mer än att det handlar om en grupp som av en mängd olika anledningar har mycket lite tillit till och förtroende för det svenska majoritetssamhälle som Tegnell själv representerar.
”Statsepidemiolog Anders Tegnell har ”respekt” för faran för ny smittspridning när restriktionerna lyfts om en vecka. Men vaccineringen i utsatta områden ser han som den stora utmaningen: ”Det är nästan Nobelprisklass på den”.”
https://www.svd.se/tegnell-nobelprisklass-pa-att-losa-vaccinklyftan
”SvD har tidigare kartlagt områden i Sverige med låg vaccinationsgrad. Främst rör det socioekonomiskt utsatta områden med många utrikesfödda: i stadsdelen Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö var långt färre än hälften av de som var 65 år eller äldre fullvaccinerade den 27 augusti. För Rosengård låg siffran då på 25 procent fullvaccinerade i ett område, att jämföra med siffran för hela Sverige: 71 procent.
Enligt Tegnell har vaccinationstakten i utsatta områden förbättrats, ”inte i rasande fart men det går framåt” framförallt bland de äldre. Men när det gäller yngre är vaccinationsgraden låg.
Hur ska man få fler vaccinerade i dessa områden?
– Ja du, det är nästan Nobelprisklass på att lösa det. Men det handlar om långt och träget arbete. Att aldrig ge upp. Det går inte att bara åka dit med en vaccinbuss en gång och säga ”vi har försökt, det gick inte”. Man måste skapa förtroende och inse att grupperna är olika. Där är kommunerna bäst, det är inte första gången de riktar insatser till områden som är missgynnade.
Generellt är det just nu personer i 30-årsåldern som driver smittan runt om i landet, enligt Tegnell. Den 29 september lättas restriktionerna vilket har mötts med glädje inte minst bland yngre.”
(…)
”Vilka är de svaga punkterna i svenskt smittskydd just nu?
– Vi behöver nå de sista 10–20 procenten av de yngre i allmänhet, och specifikt i utsatta områden. Det är den stora utmaningen.”
Ny databas över var skjutningarna har ägt rum
Idag har SVT publicerat en databas som kartograferar och platsbestämmer skjutningarna i landet ned till kvartersnivå och både de som har ”bommat” sina tilltänkta offer, de som har resulterat i en eller flera skottskadade samt de som har lett till dödlig utgång efter att polisen har uppdaterat statistiken fram tills den 31/8 2021 (d v s data saknas m a o rörande de senaste två veckornas skjutningar) och det är sorgligt att konstatera att bara där jag själv bor i Flemingsberg så handlar det om ett flertal skjutningar varav tre har ägt rum i direkt anslutning till den flerbostadsfastighet/huskropp där min lägenhet är belägen.
I övrigt går det att konstatera att skjutningarna numera drabbar i stort sett hela landet och inte bara de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna samt att fr a miljonprogramsområdena där invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund utgör merparten av befolkningen är de absolut hårdast drabbade stadsdelarna (OBS: i vissa ”Orten”-miljonprogramsområden runtom i landet är det fullständigt ”prickigt”, d v s där är antalet skjutningar mycket omfattande) och det är också där människor känner mest otrygghet och samtidigt litar på majoritetssamhället (och på varandra, vad gäller tillit) allra minst.
De båda pandemiåren 2020-2021 ser slutligen dessutom tyvärr ut att bli de blodigaste hittills vad gäller antalet dödade p g a ballistiska skador under modern tid/fredstid (d v s sedan 1814).
Hela 13% av de kvinnliga förortsborna svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet i en ny undersökning medan 17-23% av landets chefer inte vill ha en granne från Afrika eller Mellanöstern men endast 2-3% motsätter sig en granne som är jude eller asiat
Lagom till Almedalsveckan har stiftelsen The Global Village och opinionsinstitutet Novus som brukligt kommit med en rapport som denna gång bygger på en enkätundersökning som har 1200 invånare i landets s k utsatta områden (d v s kort och gott miljonprogramsområden bestående av höghus som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund) och 500 av landets chefer som respondenter.
Bl a visar rapporten och undersökningen att hela 25% av invånarna i dessa områden känner till någon som har utsatts för skjutvåld att jämföra med endast 3% bland befolkningen i stort. 42% har vidare bevittnat öppen droghandel i sina bostadsområden och 20% har själva utsatts för rån eller känner någon som har utsatts för rån. Vidare uppger 30% att de själva har utsatts för hatbrott eller för främlingsfientliga trakasserier alternativt känner någon som har gjort det att jämföra med 12% bland befolkningen i stort. 13% uppger också att de har erfarenhet av religiös radikalisering i sin närhet medan hela 13% av alla kvinnliga respondenter svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet.
Det är politikområdet lag och ordning som rankas som det viktigaste politikområdet bland samma invånare till skillnad från bland befolkningen i stort som rankar skola/utbildning som det viktigaste politikområdet. Förtroendet för polis och rättsväsende är överlag samtidigt lägre bland invånarna i miljonprogramsområdena än bland befolkningen i stort.
Tyvärr svarade en större andel av de som bor i de s k utsatta områdena att de inte kommer att ta något vaccin mot covid-19-viruset när det erbjuds dem – till exempel svarade närmare 40% av de unga respondenterna (de som är under 30 år) samt hela 30% av invånarna i de s k särskilt utsatta områdena att de inte kommer att göra det. Detta tyder på att det finns en stark misstro mot det omgivande majoritetssamhället bland invånarna i de s k utsatta områdena och särskilt bland ungdomarna och de unga vuxna liksom att många av dem antagligen odlar och tror på konspirationsteorier av olika slag.
Undersökningen visar också att särskilt de unga invånarna i de s k utsatta områdena hyser ett påtagligt lågt förtroende för de svenska samhällsinstitutionerna inklusive för de svenska medierna.
En majoritet ger ett underkänt betyg till den svenska integrationspolitiken som endast 20% av de s k ”andrageneration:arna” ger godkänt jämfört med 40% av deras föräldrar, d v s de utrikes födda invandrarna. Hela 40% svarar också att Sverige inte tillräckligt tar tillvara på deras erfarenheter och förmågor och en fjärdedel anser att de inte får den lön som motsvarar deras arbetsinsats.
Hälften av invånarna i de s k utsatta områdena är för att införa ett medborgarskapstest, kring hälften menar att man måste ha varit bosatt i Sverige under en längre tid för att få tillgång till vård och andra välfärdstjänster och 40% tycker att bidragen är för höga i Sverige och nästan 40% är för en mer diversifierad offentlig statistik som delar upp invandrarna och invånarna med utländsk bakgrund efter t ex födelseland såsom i t ex arbetslöshetsstatistiken även om det kan stigmatisera och peka ut vissa invandrar- och minoritetsgrupper.
Hela en fjärdedel av invånarna i de s k utsatta områdena uppger att de har haft svårt att betala boendekostnaden under de senaste 12 månaderna och ungefär lika många saknar en hemförsäkring i de s k särskilt utsatta områdena.
Nästan varannan respondent uppger att kriminaliteten har förvärrats i deras bostadsområde och varannan uppger också att de vill flytta från området när de kan det och det är kriminaliteten som uppges som den allra vanligaste orsaken till att vilja flytta.
På frågan om vilka invånarna i de s k utsatta områdena föredrar som grannar svarar de flesta att de vill ha en (majoritets)svensk granne.
Vad gäller cheferna så är en bra bit över hälften av de 500 cheferna för etnisk mångfald på sina arbetsplatser och inom sina företag, organisationer och myndigheter samtidigt som de rankar (svenska) språket som den avgörande faktorn för att uppnå (eller inte uppnå) etnisk mångfald. Särskilt kvinnliga chefer (nästan 70%!) tycker att etnisk mångfald är viktigt liksom 64% av cheferna i offentlig sektor.
55% av cheferna svarade att de har en stor etnisk mångfald bland medarbetarna och de anställda men bara runt 20% att de har det i styrelserna och ledningsgrupperna. Samtidigt uppgav endast 22% av cheferna att de försöker mäta den etniska mångfalden mer eller mindre regelbundet.
57% av cheferna svarade att Sverige inte tar tillvara på den etniska mångfalden i landet och hela 82% menade att Sverige inte har en bra integrationspolitik. Endast 15% av cheferna ger omvänt ett godkänt betyg åt den svenska integrationspolitiken.
En relativt stor andel av cheferna vill slutligen inte ha en granne som har bakgrund i Mellanöstern eller i subsahariska Afrika – mellan 17-23% – medan endast 2-3% av de 500 cheferna motsätter sig en granne som är jude eller asiat.
SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon av Mediestödsnämnden rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm
Ett aprilskämt? Nej det är maj månad nu – inte april.
SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon kr av Mediestödsnämnden under kategorin ”vita fläckar-stödet” för att täcka och rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm (såsom bl a Rinkeby, Husby och Akalla i Stockholms stad, Fittja i Botkyrka och Flemingsberg i Huddinge):
”Den 19 maj 2021 fattade mediestödsnämnden beslut om stöd för lokal journalistik. Totalt beviljas 245 ansökningar stöd om ca 140 miljoner kronor. Dessutom beviljas 93 av ansökningarna stöd för tre år.”
”Stödet kallas ibland även för ”Vita fläckar-stödet” eftersom stödets syfte är att stödja insatser för journalistisk bevakning i svagt bevakade områden, där helt obevakade områden kallas vita fläckar. Stödet kan sökas av allmänna nyhetsmedier som planerar att starta, utöka eller upprätthålla den journalistiska bevakningen i svagt bevakade områden.
En förändring för 2021 är att stöd för lokal journalistik kan beviljas för flera år. I drygt 85 % av årets ansökningar söktes stöd för tre år. Nämnden har därför, utifrån de medel som nu finns tillgängliga, gjort en prioritering av vilka insatser som ska beviljas stöd för flera år. Totalt beviljas 93 av 262 ansökningar stöd för tre år. De som inte har fått medel för tre år har möjlighet att söka stöd igen nästa år.
– Möjligheten att bevilja stöd för flera år ser vi som en god utveckling för lokaljournalistiken. Det hjälper de aktörer som beviljats medel att kunna satsa långsiktigt, vilket i sin tur bidrar till att uppnå syftet med mediestödet; att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet, säger Charlotte Ingvar-Nilsson, generaldirektör på Myndigheten för press, radio och tv.
I år kom det in sammanlagt 302 ansökningar och stödet för lokal journalistik 2021 fördelas över 20 län. Av de 245 ansökningar som blir beviljade är det 48 insatser som får stöd för första gången. Nämnden har detta år haft mer medel att fördela än tidigare år, men det har dock inte räckt för att bevilja alla ansökningar.”
Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan
Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.
Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.
Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.
Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:
“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.
The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.
The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.
The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.
Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.
For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.
Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”
Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen
Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.
Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.
I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.
Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.
Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.
Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:
”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”
(…)
”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”
Nu drabbas återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund allra värst proportionellt sett under pandemins andra våg
Bostads- och urbanforskaren Martin Grander och Tapio Salonen, professor i socialt arbete, konstaterar i en ny rapport som Dagens Arena skriver om idag bl a följande mot bakgrund av vilka som sannolikt dör proportionellt mest i skrivande stund p g a virusets andra våg – d v s proportionellt sett är det invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som just nu återigen drabbas allra värst av pandemin:
»Pandemin förstärker bostadsojämlikheten«
År 1980 var Sverige det land i världen och troligen i världshistorien som satsade allra mest av sin BNP på välfärd – hela en tredjedel av statsbudgeten gick då till välfärdssystemet men sedan dess har denna budget minskat med en summa som motsvarar cirka 240 miljarder kronor.
År 1990 utgjorde allmännyttan en fjärdedel av det totala svenska bostadsbeståndet – idag är denna proportion nere på 16%.
År 1990 var 2,1% av den dåtida svenska befolkningen trångbodda att jämföra med 33,5% så sent som 1960. Sedan 1990 har trångboddheten exploderat och gäller idag för 17,4% av alla hushåll i Sverige.
Sedan miljonprogramsområdena stod klara 1975 har få nybyggnationer ägt rum i dessa områdena – ändå har antalet invånare ökat i flera miljonprogramsområden med hela 35-40% bara sedan 1990-talet.
Mellan 2012-19 ökade den svenska folkmängden med nästan 800 000 nytillkomna invånare men knappt 380 000 nya bostäder tillkom under samma tidsperiod.
Andelen fattiga hushåll har ökat från 9% till 15% sedan 1990-talets slut och de allra flesta av dessa hushåll bor i allmännyttans bostadsbestånd: Nästan en tredjedel av invånarna som bor i allmännyttans hyresrätter runtom i landet är idag fattiga och den absoluta majoriteten av detta bostadsbestånd hittas i miljonprogramsområdena. Hela 30% av alla hushåll i allmännyttans hyreslägenheter har idag så begränsade disponibla medel att de underskrider EU:s fattigdomsgräns.
De allra fattigaste bostadsområdena i landet, där minst hälften av hushållen är fattiga, uppgår till närmare 50 bostadsområden varav samtliga är miljonprogramsområden.
Mer än var femte invånare med utomeuropeisk bakgrund är idag trångbodd jämfört med 2,1% av majoritetsinvånarna. Stor-Stockholm uppvisar den högsta trångboddheten – 21,3% av alla hushåll i huvudstadsregionen är trångbodda att jämföra med 16,2% respektive 17,4% i Stor-Göteborg och Stor-Malmö.
Bland de församlingar som uppvisade den allra största trångboddheten i en undersökning från 2014 utmärkte sig Fosie (28,4%), Husie (23,7%) och Sankt Johannes (19,9%) i Malmö, Bergsjön (34,4%), Angered (34%) och Kortedala (23,7%) i Göteborg och Spånga/Kista (38,7%), Flemingsberg (38,4%), S:t Mikael (31%), Skärholmen (31%) och Botkyrka (28%) i Stockholm.
Tobias Hübinette 