Kategori: förort

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon av Mediestödsnämnden rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm

Ett aprilskämt? Nej det är maj månad nu – inte april.

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon kr av Mediestödsnämnden under kategorin ”vita fläckar-stödet” för att täcka och rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm (såsom bl a Rinkeby, Husby och Akalla i Stockholms stad, Fittja i Botkyrka och Flemingsberg i Huddinge):

”Den 19 maj 2021 fattade mediestödsnämnden beslut om stöd för lokal journalistik. Totalt beviljas 245 ansökningar stöd om ca 140 miljoner kronor. Dessutom beviljas 93 av ansökningarna stöd för tre år.”

https://via.tt.se/pressmeddelande/lokal-journalistik-far-140-miljoner-i-stod?publisherId=3235838&releaseId=3300291

”Stödet kallas ibland även för ”Vita fläckar-stödet” eftersom stödets syfte är att stödja insatser för journalistisk bevakning i svagt bevakade områden, där helt obevakade områden kallas vita fläckar. Stödet kan sökas av allmänna nyhetsmedier som planerar att starta, utöka eller upprätthålla den journalistiska bevakningen i svagt bevakade områden.

En förändring för 2021 är att stöd för lokal journalistik kan beviljas för flera år. I drygt 85 % av årets ansökningar söktes stöd för tre år. Nämnden har därför, utifrån de medel som nu finns tillgängliga, gjort en prioritering av vilka insatser som ska beviljas stöd för flera år. Totalt beviljas 93 av 262 ansökningar stöd för tre år. De som inte har fått medel för tre år har möjlighet att söka stöd igen nästa år.

– Möjligheten att bevilja stöd för flera år ser vi som en god utveckling för lokaljournalistiken. Det hjälper de aktörer som beviljats medel att kunna satsa långsiktigt, vilket i sin tur bidrar till att uppnå syftet med mediestödet; att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet, säger Charlotte Ingvar-Nilsson, generaldirektör på Myndigheten för press, radio och tv.

I år kom det in sammanlagt 302 ansökningar och stödet för lokal journalistik 2021 fördelas över 20 län. Av de 245 ansökningar som blir beviljade är det 48 insatser som får stöd för första gången. Nämnden har detta år haft mer medel att fördela än tidigare år, men det har dock inte räckt för att bevilja alla ansökningar.”

Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan

Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.


Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.


Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.


Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:


“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.


The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.


The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.


The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.


Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.


For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.


Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Nu drabbas återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund allra värst proportionellt sett under pandemins andra våg

Bostads- och urbanforskaren Martin Grander och Tapio Salonen, professor i socialt arbete, konstaterar i en ny rapport som Dagens Arena skriver om idag bl a följande mot bakgrund av vilka som sannolikt dör proportionellt mest i skrivande stund p g a virusets andra våg – d v s proportionellt sett är det invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som just nu återigen drabbas allra värst av pandemin:

»Pandemin förstärker bostadsojämlikheten«

År 1980 var Sverige det land i världen och troligen i världshistorien som satsade allra mest av sin BNP på välfärd – hela en tredjedel av statsbudgeten gick då till välfärdssystemet men sedan dess har denna budget minskat med en summa som motsvarar cirka 240 miljarder kronor.

År 1990 utgjorde allmännyttan en fjärdedel av det totala svenska bostadsbeståndet – idag är denna proportion nere på 16%.

År 1990 var 2,1% av den dåtida svenska befolkningen trångbodda att jämföra med 33,5% så sent som 1960. Sedan 1990 har trångboddheten exploderat och gäller idag för 17,4% av alla hushåll i Sverige.

Sedan miljonprogramsområdena stod klara 1975 har få nybyggnationer ägt rum i dessa områdena – ändå har antalet invånare ökat i flera miljonprogramsområden med hela 35-40% bara sedan 1990-talet.

Mellan 2012-19 ökade den svenska folkmängden med nästan 800 000 nytillkomna invånare men knappt 380 000 nya bostäder tillkom under samma tidsperiod.

Andelen fattiga hushåll har ökat från 9% till 15% sedan 1990-talets slut och de allra flesta av dessa hushåll bor i allmännyttans bostadsbestånd: Nästan en tredjedel av invånarna som bor i allmännyttans hyresrätter runtom i landet är idag fattiga och den absoluta majoriteten av detta bostadsbestånd hittas i miljonprogramsområdena. Hela 30% av alla hushåll i allmännyttans hyreslägenheter har idag så begränsade disponibla medel att de underskrider EU:s fattigdomsgräns.

De allra fattigaste bostadsområdena i landet, där minst hälften av hushållen är fattiga, uppgår till närmare 50 bostadsområden varav samtliga är miljonprogramsområden.

Mer än var femte invånare med utomeuropeisk bakgrund är idag trångbodd jämfört med 2,1% av majoritetsinvånarna. Stor-Stockholm uppvisar den högsta trångboddheten – 21,3% av alla hushåll i huvudstadsregionen är trångbodda att jämföra med 16,2% respektive 17,4% i Stor-Göteborg och Stor-Malmö.

Bland de församlingar som uppvisade den allra största trångboddheten i en undersökning från 2014 utmärkte sig Fosie (28,4%), Husie (23,7%) och Sankt Johannes (19,9%) i Malmö, Bergsjön (34,4%), Angered (34%) och Kortedala (23,7%) i Göteborg och Spånga/Kista (38,7%), Flemingsberg (38,4%), S:t Mikael (31%), Skärholmen (31%) och Botkyrka (28%) i Stockholm.

Skjutningarna har fortsatt under pandemin

Under pandemin har landets miljonprogramsområden både plågats av viruset, som proportionellt sett hittills har tagit många gånger fler liv bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund än bland majoritetsinvånarna (bland vilka överdödligheten ”omvänt” inte ens är mätbar/märkbar mätt i siffror), och av en explosiv och skenande arbetslöshet i spåren av pandemin som fr a drabbar just invånarna i miljonprogramsområdena vilka redan är arbetslösa, bidragsberoende, fattiga och marginaliserade i alltför hög grad (och tyvärr också och inte minst stigmatiserade) och som ”grädde på moset” (och på alla sätt och vis i negativ mening) har skjutningarna inte minskat alls bland de s k NEET:arna/UVAS:arna (d v s de s k ”andrageneration:arna” i ”Orten” vilka mer eller mindre har valt brottet och våldet som ”karriärväg” efter att ha misslyckats i skolan) utan antingen ökat (beroende på region) eller hållit sig på samma nivå som under tidigare år och efter att ännu ett oskyldigt offer nyligen dödades i norra Botkyrka (ett 10-tal som det verkar helt och hållet oskyldiga människor har hittills dödats av skott och/eller bomber/granater i samband med kriminella uppgörelser under de senaste åren) har lag- och ordnings- och trygghets- och säkerhetsfrågorna återigen hamnat högst på den svenska politiska agendan.
ddd.jpg
 
DN:s Ewa Stenberg skriver idag om att det s k svenska folket snart håller på att tappa tålamodet vad gäller skjutandet och bombandet bland de s k NEET:arna/UVAS:arna i ”Orten” och att SD på sikt kommer att gynnas av det och varnar för det nya förslag om ”hårdare tag” som SD, M, L och KD just nu försöker driva igenom:
 
 
”Sverige är numera ett av de länder i EU där flest dör av skjutvapenvåld. Vi plågas av inte bara av skjutningar på gator och torg utan också av sprängningar. Det har gett avtryck i väljarkåren.
 
År 2014 var det bara 4 procent som tyckte att lag och ordning var en av de viktigaste politiska frågorna. I den senaste SOM-undersökningen, gjord hösten 2019, var det 28 procent. Väljarna är oroliga för brottsligheten, och oron bidrar till att 61 procent numera anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det är en dramatisk siffra som pressar alla politiker att agera.
 
Sverigedemokraterna har tagit över förstaplatsen när det gäller väljarnas förtroende för partiernas kriminalpolitik, visade DN/ Ipsos mätning i april. Förut stod M i topp.
 
Moderaterna, SD, L och KD försöker nu köra över regeringen i riksdagens justitieutskott och stifta lag utan att det finns något regeringsförslag. Partierna vill att livstid ska bli normalstraffet för mord kopplade till organiserad brottlighet, en utökning av en nyss genomförd straffskärpning som regeringen lagt fram och genomfört.
 
Men riksdagen är inte organiserad för att formulera lagtexter, sådant brukar skötas i regeringskansliet. Detta blir ett test om det tål att upprepas. Det tar tid att stifta lagar, utbilda fler poliser, åklagare, advokater och domare, liksom att organisera om myndigheters arbete.
 
Och väljarkåren ser ut att tappa tålamodet. Det ökar risken för hastigt framtagna och ogenomtänkta lagförslag. Straffsatser kan skärpas med ett klubbslag i riksdagen, men att öka rättsväsendets förmåga att klara upp brott eller att få skolan att fungera bättre är mer komplicerat.
 
Mordet på Karolin Hakim i Malmö är fortfarande ouppklarat, i likhet med mordet på den 15årige pojke som sköts utanför en pizzeria i samma stad i november. Ingen är dömd för Ndella Jacks tragiska död. Under perioden 2015 till och med 2018 klarades vart tredje mord med skjutvapen i kriminell miljö upp i Göteborg. I Malmö var det bara vart tionde, enligt en studie från polisen. I Stockholm klarades 18 procent upp. Och åker ingen fast spelar ju straffsatsen mindre roll.”

Fullständig katastrof och helvetets alla kval väntar nu för landets invånare med utomeuropeisk bakgrund under den depression som nu har börjat

Fullständig katastrof och ”helvetets alla kval” väntar nu för landets invånare med utomeuropeisk bakgrund och miljonprogramsområdena invånare:
TAB 2.jpg
 
Johan Eklunds och Johan P. Larssons nya rapport om hur det gick för landets samtliga majoritetsinvånare och samtliga invånare med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden i åldrarna 20-64 år mellan 1990-2016 är inte någon ”vacker” läsning precis och rapporten är unik då den skiljer mellan sysselsättningsgrad och självförsörjningsgrad (det sistnämnda måttet är då det mest ”rättvisa”/sanna måttet för en persons privatekonomiska situation) och då den går tvärs emot den dominerande färgblinda antirasistiska inställningen som nöjer sig med att prata om och dela upp mellan ”invandrare och svenskar” för att inte peka ut och stigmatisera utomeuropeerna och ”Orten”:
 
Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är det största i västvärlden och i i-världen i just Sverige.
 
Sverige härbärgerar ett ansenligt ekonomiskt utanförskap: År 2018 exempelvis försörjde sig hela 772 000 helårspersoner i arbetsför ålder (20-64 år) under hela året på ekonomiskt bistånd och sociala ersättningar vilket motsvarar hela 13,3% av den samlade svenska arbetskraften.
 
andel som var beroende av ekonomiskt bistånd 2008:
födda i Sverige: 3%
födda i västvärlden: 7% (övriga Norden, Europa och Nordamerika)
födda utanför västvärlden: 23% (Afrika, Asien och Latinamerika)
 
Majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden uppvisar den högsta sysselsättnings- och självförsörjningsgraden i landet medan invandrarna från Mellanöstern och Afrika uppvisar den lägsta sysselsättnings- och självförsörjningsgraden.
 
Självförsörjningsgraden och sysselsättningsgraden var år 2016 73% respektive 89% för majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden. Motsvarande siffror för invandrarna från Afrika respektive Mellanöstern var 38% och 63% respektive 35% och 56%. Invandrarna från södra Europa och Balkan intar en mellanposition med en självförsörjningsgrad och sysselsättningsgrad på 59% respektive 77%.
TAB 1.jpg
 
En majoritet av samtliga invandrare i arbetsför ålder har under perioden 1990-2016 inte uppnått egen självförsörjning. År 2016 var exempelvis drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 38% respektive 36% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande under 2016. Motsvarande nivåer för majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden låg på 73%.
 
För 50% av alla utrikes födda tog det i genomsnitt 4-5 år för att bli förvärvsarbetande under hela den undersökta perioden – d v s 1990–2016. Samtidigt tog det i genomsnitt 12–13 år för 50% av alla utrikes födda för att uppnå egen självförsörjning, d v s många invandrare har ett arbete som de inte kan försörja sig på.
 
För alla de 100 000-tals invånare som bor i landets 60 s k särskilt utsatta områden är ovanstående siffror ”sju resor värre”, d v s ovanstående siffror är då genomsnittssiffror som är än lägre/sämre för alla de som specifikt bor i miljonprogramsområdena runtom i landet.
 
Just nu sparkas 10 000-tals anställda i Sverige och med all sannolikhet kommer samtliga ovanstående siffror att vara än värre än vad ovanstående siffror är just nu och särskilt gäller det återigen för alla invånare med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – d v s det som väntar fr o m nu och under de kommande åren är ett stålbad utan dess like för alla invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund som vi aldrig någonsin har sett maken till vad gäller massiv (barn)fattigdom och (ekonomisk och social) marginalisering och därmed också (total) stigmatisering.

Ulla-Britt Kotsinas – forskaren som ”upptäckte” den s k rinkebysvenskan – har gått bort

För alla (”alla” innebär väl här fr a landets språkvetare liksom alla de som är intresserade av ”Orten” och miljonprogramsområdena och deras fr a unga invånare med utländsk bakgrund samt av alla de ”ungdomssubkulturella” fenomen som onekligen finns och frodas där) som ännu inte har uppmärksammat det så har professor Ulla-Britt Kotsinas nyligen gått bort.

 

65571102_10156549478665847_322772414406590464_n.jpg

Kotsinas, som ursprungligen forskade på slang och på de svenska arbetarungdomarnas språk, anses ha varit den första (OBS: den första språkvetaren som talade svenska som förstaspråk) som ”upptäckte” den s k rinkebysvenskan som hon själv kallade denna språkvarietet (OBS: ordet ”upptäckt” och dess verbform ”upptäcka” är så klart ett ord som alla bör vara försiktiga med efter Columbus, för så klart fanns denna språkvarietet bland ungdomarna i miljonprogramsområdena innan majoritetssamhället och språkvetarna uppmärksammade det) och som sedermera också har gått under en mängd andra beteckningar såsom t ex blattesvenska, betongsvenska, förortssvenska, ortensvenska, kreolsvenska, miljonsvenska, invandrarsvenska, gårdstenssvenska, rosengårdssvenska o s v.

Kotsinas var också en av de första svenska språkvetarna som intresserade sig för svenska rasord, d v s svenskspråkiga beteckningar på olika s k folkslag och invandrar- och minoritetsgrupper (OBS: hon använde då inte den beteckningen, det är nog enbart jag som gör det f ö), vilka hon bl a listade i sin slangordbok som Norstedts gav ut 1998.

 

64314407_467529907339565_1866940022062579712_n.jpg

 

Mest känd för allmänheten, som det heter (d v s utanför akademin och högskolevärlden), blev hon dock när hon tillsammans med Latin Kings dåvarande frontfigur Douglas ”Dogge Doggelito” Léon gav ut boken Förortsslang år 2004 som fick ett stort genomslag och som också kom att resultera i en hetsig för att inte säga aggressiv debatt om ”förortsgrabbarnas” förmodade kvinnohat, homofobi och ”omvända rasism” mot majoritetssvenskarna som Åsa Mattsson och Ebba Witt-Brattström initierade och drev.

Witt-Brattström fr a hävdade t ex att ”ortenkillarna” t o m ropade på hjälp (d v s hjälp från majoritetssamhällets sida) och att de i det närmaste var ”halvspråkiga” liksom att de just var hypermaskulina, genomsexistiska och homofoba och att de hade rätt så ”svårt för” de s k ”svennarna”.

Tack vare Kotsinas och ”Dogges” gemensamma bok kom därefter flera glosor och uttryck hämtade från den s k rinkebysvenskan till slut att ”erkännas” av majoritetssamhället och majoritetsinvånarna (OBS: återigen är det här viktigt att vara försiktig med ordvalet, då det de facto handlar om det vita svenska majoritetssamhället och om den vita svenska språkgemenskapen, d v s glosor som ”keff”, ”guzz” och ”aina” existerade så klart som levande ord i miljonprogramsområdena innan Svenska Akademien ”erkände” dem som just det) som ord i nutidssvenskan (d v s den svenska som talas just nu) genom att de därefter successivt började tas in i Svenska Akademiens ordlista.

Sedan återstår så klart frågan om vad den s k rinkebysvenskan egentligen är och här finns då flera s k hypoteser (d v s förslag på forskarspråk) och Kotsinas själv kan sägas ha företrätt hypotesen att den s k rinkebysvenskan handlar om en slags sociolekt och i praktiken om ett slags ungdomsspråk kopplat till miljonprogramsområdena och fr a till de s k ”andrageneration:arna” samt även till de som ankom till Sverige som barn och som mestadels har växt upp här och vilket för hennes del naturligtvis avslöjar att hon började som forskare på just slang och på de gamla ”arbetarsvenskarnas” språkbruk.

Det är en nationell katastrof att 10 000-tals pojkar och unga män i miljonprogramsområdena slås ut från utbildningsväsendet för varje år som går

Dagens Arenas Mats Wingborg säger som det är:
 
Det är sannerligen en nationell katastrof (liksom så klart även en personlig katastrof för varje enskild ung man i miljonprogramsområdena) att var tredje pojke och ung man i de marginaliserade miljonprogramsområdena saknar en gymnasieutbildning och alltför ofta också en avslutad grundskolgång.
 
Denna massiva utslagning och åderlåtning av årskull efter årskull bestående av fr a pojkar och unga män med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har då pågått i åratal och fortgår alltjämt vilket har resulterat i att 100 000-tals unga vuxna män, som dessutom blir allt äldre och äldre för varje år som går, numera saknar en gymnasieexamen.
 
Snart talar vi om en formidabel jättearmé av män med främst utomeuropeisk bakgrund i ålderskategorin 16-40 år som bor och lever i miljonprogramsområdena och vilka mer eller mindre står utanför det svenska ”mainstream”-majoritetssamhället och de skjutningar och sprängningar som har ägt rum under de senaste åren är nog tyvärr bara en föraning om ”vad som komma skall” även om självklart inte alla unga vuxna män som är utslagna och utstötta från samhället känner vrede och hat utan många verkar också ge upp, resignera och mer eller mindre finna sig i sin lott i livet.
 
 
”I de så kallade utsatta områdena är kriminaliteten hög och många som bor där otrygga. Brotten som utförs begås ofta av unga män. Ett vanligt förslag för att få bukt med problemen är att det behövs fler närvarande poliser. Det stämmer, men det räcker inte. Reformer krävs också för att ge människor framtidstro. Enligt en undersökning från Organisationen The Global Village saknar var tredje pojke som lämnar grundskolan i ett utsatt område behörighet att söka ett nationellt gymnasieprogram. Det betyder att dörrarna stängs, ofta både till arbete och fortsatt utbildning. Knappast ett bra utgångsläge för att underlätta integration och minska brottslighet.”
 
(…)
 
”Ekvationen går inte ihop. Vi kan inte ha ett system som stänger ute elever från gymnasieskolan samtidigt som arbetsmarknaden är stängd. Det är katastrofalt för många enskilda individer. Det är katastrofalt för Sverige. Det är särskilt katastrofalt för de utsatta områdena. Därför behövs ökad lärartäthet, fler specialpedagoger och reformer som gör skolan mer likvärdig, men det är också nödvändigt att öppna gymnasieskolan, i synnerhet yrkesprogrammen, och göra dem tillgängliga för fler, även för elever som har misslyckats i enstaka ämnen.”

78,6% av alla somalier i Stockholm bor i ett utsatt område liksom 42,6% av alla Botkyrkabor och iranierna är överrepresenterade i bl a Edsberg, Gottsunda, Husby, Smedby, Tureberg och Rissne/Hallonbergen

Under den pågående Järvaveckan har ett flertal rapporter publicerats om invånarna i de s k utsatta områdena och nu har Novus genomfört en undersökning som bl a visar att invånarna i landets 61 s k utsatta stadsdelar skiljer sig betydligt från invånarna i övriga landet vad gäller bl a framtidstron, synen på polisen och media samt upplevelsen av brottslighet och trygghet:
 
 
”Undersökningen visar ändå att personer i utsatta områden känner sig mindre trygga än allmänheten. Bara åtta av tio känner sig trygga på dagen och cirka sex av tio nattetid. Bland allmänheten i stort svarar nio av tio att de känner sig trygga på dagtid och drygt sju av tio på natten.
 
Den viktigaste politiska frågan i Sverige för personer som bor i utsatta områden är invandring, migration och flyktingar. Miljö och klimatfrågan har i år seglat upp till en andraplats följd av sjukvård, vård och omsorg. Kvinnor rankar miljön högre än män. I botten på den politiska priolistan hamnar försvaret, äldreomsorg, jämställdhet och skatter.
 
Den lokalt sett viktigaste frågan skiljer sig inte åt mellan befolkningsgrupperna. Lag och ordning, skola samt integration och invandring/migration toppar listan över de lokala frågorna oavsett var man bor.
 
Undersökningen visar att förtroendet för polis, rättsväsende och domstolar är lägre i utsatta område än bland allmänheten, medan det är högre för skola, svensk media och arbetsförmedlingen. Bara sex av tio i utsatta områden känner ett stort förtroende för polisen, jämfört med sju av tio i övriga Sverige.
 
En majoritet i utsatta områden är positiv till förslaget att låta personer vittna anonymt mot grova kriminella. Detsamma gäller förslaget att lagstifta om en större blandning av svenskar och invandrare i skolor.”
Ålder.jpg
 
Och här nedan följer ett urval anmärkningsvärda siffror ur SCB:s och Global Villages (d v s Järvaveckans arrangör) rapport ”Fakta för förändring” som handlar om de 556 076 invånarna som bor och lever i landets 61 s k utsatta områden och som illustrerar hur massivt koncentrerade vissa invandrargrupper är till dessa områden liksom hur massivt överepresenterade vissa av desamma är i vissa av dessa områden:
 
78,6% av samtliga invånare i Stockholm som är födda i Somalia bor i ett utsatt område liksom bl a:
– 65,8% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Somalia
– 56% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Irak
– 52,3% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Irak
– 52,1% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Etiopien
– 51,8% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Turkiet
– 50,9% av samtliga invånare i Malmö som är födda i Somalia
– 50,6% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Eritrea
– 47,1% av samtliga invånare i Stockholm som är födda i Irak
– 46,9% av samtliga invånare i Stockholm som är födda i Eritrea
– 46,2% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Afghanistan
– 46% av samtliga invånare i Stockholm som är födda i Etiopien
– 48,5% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Syrien
– 45,6% av samtliga invånare i Göteborg som är födda i Bosnien
– 44,5% av samtliga invånare i Malmö som är födda i Libanon
o s v
Inkomst.jpg
 
personer med bakgrund i Afghanistan är bl a överrepresenterade som invånare i Hässleholmen, Holma/Kroksbäck, Norrby och Rosengård liksom bl a:
– personer med bakgrund i Bangladesh i Tureberg och Gottsunda
– personer med bakgrund i Bosnien i Bergsjön, Charlottesborg, Hjällbo, Karlslund, Lövgärdet och Nydala/Hermodsdal
– personer med bakgrund i Chile i Tureberg och Fittja
– personer med bakgrund i Eritrea i Fröslunda, Husby, Lagersberg och Tjärna Ängar
– personer med bakgrund i Etiopien i Husby
– personer med bakgrund i Finland i Smedby, Skiftinge och Fornhöjden
– personer med bakgrund i Grekland i Rinkeby/Tensta
– personer med bakgrund i Indien i Söder Helsingborg
– personer med bakgrund i Irak i Fornhöjden, Hovsjö och Ronna/Geneta/Lina
– personer med bakgrund i Iran i Edsberg, Gottsunda, Husby, Smedby, Tureberg och Rissne/Hallonbergen
– personer med bakgrund i f d Jugoslavien i Rosengård, Karlslund, Dalhem/Drottninghög, Charlottesborg och Andersberg
– personer med bakgrund i Kina i Skogås och Hjällbo
– personer med bakgrund i Libanon i Rosengård, Kronogården, Karlslund, Hjällb och Holma/Kroksbäck
– personer med bakgrund i Pakistan i Fittja
– personer med bakgrund i Palestina i Gamlegården
– personer med bakgrund i Polen i Gårdsten, Jordbro och Brandbergen
– personer med bakgrund i Rumänien i Gårdsten och Charlottesborg
– personer med bakgrund i Somalia i Araby, Fröslunda, Hammarkullen, Norrby, Kronogården, Lagersberg, Rinkeby/Tensta, Tjärna Ängar och Vivalla
– personer med bakgrund i Syrien i Hageby, Hovsjö och Ronna/Geneta/Lina
– personer med bakgrund i Turkiet i Vårby, Sångvägen, Ronna/Geneta/Lina, Fittja, Hallunda/Norsborg, Biskopsgården och Alby
– personer med bakgrund i Vietnam i Södra Sofielund, Norrby och Hammarkullen
o s v
Bostad.jpg
 
totalt bor 5,6% av landets samtliga invånare i ett s k utsatt område men i Botkyrka bor 42,6% av alla invånare i ett sådant område liksom bl a:
– 27,5% i Sundbyberg
– 24,1% i Södertälje
– 23,6% i Haninge
. 20,8% i Helsingborg
– 18,9% i Göteborg
– 16% i Huddinge
– 13.5% i Borås
– 13,3% i Stockholm
– 13,3% i Upplands-Bro
– 13,2% i Malmö
– 12,9% i Sollentuna
– 10,6% i Upplands Väsby
– 10% i Norrköping
– 10% i Trollhättan
o s v

Nya siffror om de allra fattigaste miljonprogramsområdena

Ahmed Abdirahman, grundare av Järvaveckan som inleds imorgon, presenterar delar av innehållet i rapporten ”Fakta för förändring” som beskriver invånarna i landets 61 s k utsatta områden (d v s miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund) ”i siffror”, d v s helt enkelt data och statistik om de 556 000 invånarna som bor och lever i dessa 61 stadsdelar, på dagens DN Debatt.
 
Utöver att de mestadels har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund så är de generellt unga eller t o m mycket unga, höga procentandelar av dem står utanför arbetslivet och är beroende av bidrag, generellt bor de trångt och litet och i hyresrätter, generellt är de låginkomsttagare och fattiga eller t o m mycket fattiga och generellt så misslyckas alltför många av deras barn och ungdomar och unga vuxna i (grund-, gymnasie- och/eller hög)skolan och det går generellt bättre för flickorna och de unga kvinnorna än för pojkarna och de unga männen vad gäller de s k andrageneration:arna medan det generellt går sämre för kvinnorna än för männen vad gäller de s k förstageneration:arna:
 
”Vad händer med ett lokalsamhälle när bara tre av tio femtonåringar kommer att ta studenten? När knappt varannan kvinna i arbetsför ålder förvärvsarbetar? Och när den som går upp varje morgon och åker till jobbet tjänar 110 000 kronor mindre per år och kommer hem till en lägenhet som är 15 kvadratmeter mindre än genomsnittet i övriga landet?”
 
 
”Var 18:e person i Sverige lever i ett så kallat utsatt område . Det är 556 000 människor, eller 5,4 procent av befolkningen. Åldersstrukturen skiljer sig mycket från övriga Sverige: två av tre invånare har ännu inte fyllt 45 år. I några av områdena är koncentrationen av unga ännu högre: i exempelvis Rinkeby-Tensta är 42 procent under 26 år. Tre av fyra har utländsk bakgrund – de vanligaste födelseländerna, utöver Sverige, är Irak, Syrien, Somalia, Polen och Turkiet.”
 
(…)
 
”Även bland dem i utsatta områden som har en högre utbildning är arbetslösheten hög. Könsskillnaderna är stora: i särskilt utsatta områden har 63 procent av männen ett arbete att gå till – motsvarande andel bland kvinnorna är knappt 53 procent. De branscher som dominerar som arbetsgivare är handel, bygg, transport och magasinering.”
 
(…)
 
”I utsatta områden bor det i snitt 2,5 personer per hushåll. I övriga delar av Sverige är snittet 2,2. Dessutom är den genomsnittliga bostadsstorleken 15 kvadratmeter mindre i de utsatta områdena än i övriga Sverige. Hyresrätter dominerar i de utsatta områdena – drygt tre av fyra bostäder har denna upplåtelseform, jämfört med drygt en av fyra bostäder i övriga landet.”
 
(…)
 
”Av de elever i utsatta områden som påbörjar gymnasiet, har färre än hälften tagit studenten efter fyra år.”
 
(…)
 
”För personer i åldern 20–64 i utsatta områden är den 205 000 kronor, jämfört med 321 000 i icke utsatta områden. I särskilt utsatta områden är medianinkomsten ännu lägre: 189 000 kronor. Skillnaderna mellan män och kvinnor är, relativt sett, högre i utsatta områden: där har kvinnorna 73 procent av männens medianinkomst, medan kvinnor i andra delar av landet har 83 procent. Drygt 13 procent av hushållen har någon form av ekonomiskt bistånd.”
 
(…)
 
”Vad händer med ett lokalsamhälle när bara tre av tio femtonåringar kommer att ta studenten? När knappt varannan kvinna i arbetsför ålder förvärvsarbetar? Och när den som går upp varje morgon och åker till jobbet tjänar 110 000 kronor mindre per år och kommer hem till en lägenhet som är 15 kvadratmeter mindre än genomsnittet i övriga landet?
 
Vi är medvetna om att den här statistiken kan användas på olika sätt för att driva politiska agendor från höger till vänster. Men bortom de uppseendeväckande insikterna om utbildningsnivå, inkomst och boende, finns ett antal intressanta frågeställningar. Med rapporten som grund kan vi fråga skolrepresentanter varför betygs gapet mellan tjejer och killar är högre i utsatta områden. Vi kan fråga den offentliga sektorn varför den underpresterar i att anställa människor från utsatta områden jämfört med resten av samhället. Och vi kan fråga bygg- och fastighetsbranschen varför de lyckats bättre än andra med att anställa i dessa områden.”