Kategori: förort

Är det rätt att nu öppna upp samhället med vetskap om att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att få lida (igen) av denna åtgärd då denna grupp i mycket hög grad har avstått från att vaccinera sig och därmed med all säkerhet kommer att fortsätta att insjukna i och dö av viruset? 

Anders Tegnell pekar i dagens SvD specifikt ut de unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – d v s de s k andragenerationarna – som den grupp som har avstått från att vaccinera sig allra mest och det är också samma grupp som just nu fortsätter att insjunkna i viruset och som därmed håller liv i viruset och står bakom merparten av den fortsatta smittspridningen i landet. 

Tegnell menar att det nästan är på Nobelprisnivå att försöka lösa denna ekvation – d v s Tegnell menar helt enkelt att den som lyckas förmå invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena att vaccinera sig förtjänar nästan ett Nobelpris. 

Det ska här påminnas om att de s k andragenerationarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena samtliga talar svenska så det handlar inte om en språkfråga såsom har varit fallet under pandemin med invandrarna – d v s med deras föräldrar, vilka inte alltid talar svenska. 

De s k andragenerationarna är idag en mycket stor grupp i det svenska samhället som dessutom växer mycket snabbt i antal och medelåldern ligger på ynka 24 år för denna grupp. De unga vuxna utgör därtill en hög andel av samtliga invånare i miljonprogramsområdena, vilket har betydelse i sammanhanget. Omvänt utgör de unga vuxna en låg andel av samtliga invånare i de majoritetssvenskdominerade områdena.

Tegnell är helt enkelt rädd för att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – och särskilt de unga vuxna s k andragenerationarna som har vaccinerat sig i allra minst grad – nu kommer att bli sjuka än mer, behöva intensivvårdas än mer och fr a dö än mer nu när det svenska samhället snart öppnas upp. 

Den stora frågan är väl i så fall om det ens är ansvarsfullt att nu öppna upp det svenska samhället med vetskap om att invånarna i miljonprogramsområdena med all sannolikhet kommer att drabbas mycket hårt av att samhället öppnas upp snart? 

Sedan är det kanske som Tegnell säger en nästan omöjlig uppgift att få de unga vuxna s k andragenerationarna att vaccinera sig. 

Varför de s k andragenerationarna avstår från att vaccinera sig samtidigt som de majoritetssvenska ungdomarna och unga vuxna vaccinerar sig är det ingen som egentligen vet mer än att det handlar om en grupp som av en mängd olika anledningar har mycket lite tillit till och förtroende för det svenska majoritetssamhälle som Tegnell själv representerar. 

”Statsepidemiolog Anders Tegnell har ”respekt” för faran för ny smittspridning när restriktionerna lyfts om en vecka. Men vaccineringen i utsatta områden ser han som den stora utmaningen: ”Det är nästan Nobelprisklass på den”.” 

https://www.svd.se/tegnell-nobelprisklass-pa-att-losa-vaccinklyftan

”SvD har tidigare kartlagt områden i Sverige med låg vaccinationsgrad. Främst rör det socioekonomiskt utsatta områden med många utrikesfödda: i stadsdelen Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö var långt färre än hälften av de som var 65 år eller äldre fullvaccinerade den 27 augusti. För Rosengård låg siffran då på 25 procent fullvaccinerade i ett område, att jämföra med siffran för hela Sverige: 71 procent. 

Enligt Tegnell har vaccinationstakten i utsatta områden förbättrats, ”inte i rasande fart men det går framåt” framförallt bland de äldre. Men när det gäller yngre är vaccinationsgraden låg.

Hur ska man få fler vaccinerade i dessa områden? 

– Ja du, det är nästan Nobelprisklass på att lösa det. Men det handlar om långt och träget arbete. Att aldrig ge upp. Det går inte att bara åka dit med en vaccinbuss en gång och säga ”vi har försökt, det gick inte”. Man måste skapa förtroende och inse att grupperna är olika. Där är kommunerna bäst, det är inte första gången de riktar insatser till områden som är missgynnade. 

Generellt är det just nu personer i 30-årsåldern som driver smittan runt om i landet, enligt Tegnell. Den 29 september lättas restriktionerna vilket har mötts med glädje inte minst bland yngre.”

(…)

”Vilka är de svaga punkterna i svenskt smittskydd just nu? 

– Vi behöver nå de sista 10–20 procenten av de yngre i allmänhet, och specifikt i utsatta områden. Det är den stora utmaningen.”

Ny databas över var skjutningarna har ägt rum

Idag har SVT publicerat en databas som kartograferar och platsbestämmer skjutningarna i landet ned till kvartersnivå och både de som har ”bommat” sina tilltänkta offer, de som har resulterat i en eller flera skottskadade samt de som har lett till dödlig utgång efter att polisen har uppdaterat statistiken fram tills den 31/8 2021 (d v s data saknas m a o rörande de senaste två veckornas skjutningar) och det är sorgligt att konstatera att bara där jag själv bor i Flemingsberg så handlar det om ett flertal skjutningar varav tre har ägt rum i direkt anslutning till den flerbostadsfastighet/huskropp där min lägenhet är belägen.


I övrigt går det att konstatera att skjutningarna numera drabbar i stort sett hela landet och inte bara de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna samt att fr a miljonprogramsområdena där invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund utgör merparten av befolkningen är de absolut hårdast drabbade stadsdelarna (OBS: i vissa ”Orten”-miljonprogramsområden runtom i landet är det fullständigt ”prickigt”, d v s där är antalet skjutningar mycket omfattande) och det är också där människor känner mest otrygghet och samtidigt litar på majoritetssamhället (och på varandra, vad gäller tillit) allra minst.


De båda pandemiåren 2020-2021 ser slutligen dessutom tyvärr ut att bli de blodigaste hittills vad gäller antalet dödade p g a ballistiska skador under modern tid/fredstid (d v s sedan 1814).

Hela 13% av de kvinnliga förortsborna svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet i en ny undersökning medan 17-23% av landets chefer inte vill ha en granne från Afrika eller Mellanöstern men endast 2-3% motsätter sig en granne som är jude eller asiat

Lagom till Almedalsveckan har stiftelsen The Global Village och opinionsinstitutet Novus som brukligt kommit med en rapport som denna gång bygger på en enkätundersökning som har 1200 invånare i landets s k utsatta områden (d v s kort och gott miljonprogramsområden bestående av höghus som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund) och 500 av landets chefer som respondenter.


Bl a visar rapporten och undersökningen att hela 25% av invånarna i dessa områden känner till någon som har utsatts för skjutvåld att jämföra med endast 3% bland befolkningen i stort. 42% har vidare bevittnat öppen droghandel i sina bostadsområden och 20% har själva utsatts för rån eller känner någon som har utsatts för rån. Vidare uppger 30% att de själva har utsatts för hatbrott eller för främlingsfientliga trakasserier alternativt känner någon som har gjort det att jämföra med 12% bland befolkningen i stort. 13% uppger också att de har erfarenhet av religiös radikalisering i sin närhet medan hela 13% av alla kvinnliga respondenter svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet.


Det är politikområdet lag och ordning som rankas som det viktigaste politikområdet bland samma invånare till skillnad från bland befolkningen i stort som rankar skola/utbildning som det viktigaste politikområdet. Förtroendet för polis och rättsväsende är överlag samtidigt lägre bland invånarna i miljonprogramsområdena än bland befolkningen i stort.


Tyvärr svarade en större andel av de som bor i de s k utsatta områdena att de inte kommer att ta något vaccin mot covid-19-viruset när det erbjuds dem – till exempel svarade närmare 40% av de unga respondenterna (de som är under 30 år) samt hela 30% av invånarna i de s k särskilt utsatta områdena att de inte kommer att göra det. Detta tyder på att det finns en stark misstro mot det omgivande majoritetssamhället bland invånarna i de s k utsatta områdena och särskilt bland ungdomarna och de unga vuxna liksom att många av dem antagligen odlar och tror på konspirationsteorier av olika slag.


Undersökningen visar också att särskilt de unga invånarna i de s k utsatta områdena hyser ett påtagligt lågt förtroende för de svenska samhällsinstitutionerna inklusive för de svenska medierna.


En majoritet ger ett underkänt betyg till den svenska integrationspolitiken som endast 20% av de s k ”andrageneration:arna” ger godkänt jämfört med 40% av deras föräldrar, d v s de utrikes födda invandrarna. Hela 40% svarar också att Sverige inte tillräckligt tar tillvara på deras erfarenheter och förmågor och en fjärdedel anser att de inte får den lön som motsvarar deras arbetsinsats.


Hälften av invånarna i de s k utsatta områdena är för att införa ett medborgarskapstest, kring hälften menar att man måste ha varit bosatt i Sverige under en längre tid för att få tillgång till vård och andra välfärdstjänster och 40% tycker att bidragen är för höga i Sverige och nästan 40% är för en mer diversifierad offentlig statistik som delar upp invandrarna och invånarna med utländsk bakgrund efter t ex födelseland såsom i t ex arbetslöshetsstatistiken även om det kan stigmatisera och peka ut vissa invandrar- och minoritetsgrupper.


Hela en fjärdedel av invånarna i de s k utsatta områdena uppger att de har haft svårt att betala boendekostnaden under de senaste 12 månaderna och ungefär lika många saknar en hemförsäkring i de s k särskilt utsatta områdena.


Nästan varannan respondent uppger att kriminaliteten har förvärrats i deras bostadsområde och varannan uppger också att de vill flytta från området när de kan det och det är kriminaliteten som uppges som den allra vanligaste orsaken till att vilja flytta.


På frågan om vilka invånarna i de s k utsatta områdena föredrar som grannar svarar de flesta att de vill ha en (majoritets)svensk granne.


Vad gäller cheferna så är en bra bit över hälften av de 500 cheferna för etnisk mångfald på sina arbetsplatser och inom sina företag, organisationer och myndigheter samtidigt som de rankar (svenska) språket som den avgörande faktorn för att uppnå (eller inte uppnå) etnisk mångfald. Särskilt kvinnliga chefer (nästan 70%!) tycker att etnisk mångfald är viktigt liksom 64% av cheferna i offentlig sektor.


55% av cheferna svarade att de har en stor etnisk mångfald bland medarbetarna och de anställda men bara runt 20% att de har det i styrelserna och ledningsgrupperna. Samtidigt uppgav endast 22% av cheferna att de försöker mäta den etniska mångfalden mer eller mindre regelbundet.


57% av cheferna svarade att Sverige inte tar tillvara på den etniska mångfalden i landet och hela 82% menade att Sverige inte har en bra integrationspolitik. Endast 15% av cheferna ger omvänt ett godkänt betyg åt den svenska integrationspolitiken.


En relativt stor andel av cheferna vill slutligen inte ha en granne som har bakgrund i Mellanöstern eller i subsahariska Afrika – mellan 17-23% – medan endast 2-3% av de 500 cheferna motsätter sig en granne som är jude eller asiat.

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon av Mediestödsnämnden rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm

Ett aprilskämt? Nej det är maj månad nu – inte april.

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon kr av Mediestödsnämnden under kategorin ”vita fläckar-stödet” för att täcka och rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm (såsom bl a Rinkeby, Husby och Akalla i Stockholms stad, Fittja i Botkyrka och Flemingsberg i Huddinge):

”Den 19 maj 2021 fattade mediestödsnämnden beslut om stöd för lokal journalistik. Totalt beviljas 245 ansökningar stöd om ca 140 miljoner kronor. Dessutom beviljas 93 av ansökningarna stöd för tre år.”

https://via.tt.se/pressmeddelande/lokal-journalistik-far-140-miljoner-i-stod?publisherId=3235838&releaseId=3300291

”Stödet kallas ibland även för ”Vita fläckar-stödet” eftersom stödets syfte är att stödja insatser för journalistisk bevakning i svagt bevakade områden, där helt obevakade områden kallas vita fläckar. Stödet kan sökas av allmänna nyhetsmedier som planerar att starta, utöka eller upprätthålla den journalistiska bevakningen i svagt bevakade områden.

En förändring för 2021 är att stöd för lokal journalistik kan beviljas för flera år. I drygt 85 % av årets ansökningar söktes stöd för tre år. Nämnden har därför, utifrån de medel som nu finns tillgängliga, gjort en prioritering av vilka insatser som ska beviljas stöd för flera år. Totalt beviljas 93 av 262 ansökningar stöd för tre år. De som inte har fått medel för tre år har möjlighet att söka stöd igen nästa år.

– Möjligheten att bevilja stöd för flera år ser vi som en god utveckling för lokaljournalistiken. Det hjälper de aktörer som beviljats medel att kunna satsa långsiktigt, vilket i sin tur bidrar till att uppnå syftet med mediestödet; att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet, säger Charlotte Ingvar-Nilsson, generaldirektör på Myndigheten för press, radio och tv.

I år kom det in sammanlagt 302 ansökningar och stödet för lokal journalistik 2021 fördelas över 20 län. Av de 245 ansökningar som blir beviljade är det 48 insatser som får stöd för första gången. Nämnden har detta år haft mer medel att fördela än tidigare år, men det har dock inte räckt för att bevilja alla ansökningar.”

Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan

Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.


Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.


Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.


Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:


“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.


The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.


The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.


The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.


Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.


For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.


Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Nu drabbas återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund allra värst proportionellt sett under pandemins andra våg

Bostads- och urbanforskaren Martin Grander och Tapio Salonen, professor i socialt arbete, konstaterar i en ny rapport som Dagens Arena skriver om idag bl a följande mot bakgrund av vilka som sannolikt dör proportionellt mest i skrivande stund p g a virusets andra våg – d v s proportionellt sett är det invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som just nu återigen drabbas allra värst av pandemin:

»Pandemin förstärker bostadsojämlikheten«

År 1980 var Sverige det land i världen och troligen i världshistorien som satsade allra mest av sin BNP på välfärd – hela en tredjedel av statsbudgeten gick då till välfärdssystemet men sedan dess har denna budget minskat med en summa som motsvarar cirka 240 miljarder kronor.

År 1990 utgjorde allmännyttan en fjärdedel av det totala svenska bostadsbeståndet – idag är denna proportion nere på 16%.

År 1990 var 2,1% av den dåtida svenska befolkningen trångbodda att jämföra med 33,5% så sent som 1960. Sedan 1990 har trångboddheten exploderat och gäller idag för 17,4% av alla hushåll i Sverige.

Sedan miljonprogramsområdena stod klara 1975 har få nybyggnationer ägt rum i dessa områdena – ändå har antalet invånare ökat i flera miljonprogramsområden med hela 35-40% bara sedan 1990-talet.

Mellan 2012-19 ökade den svenska folkmängden med nästan 800 000 nytillkomna invånare men knappt 380 000 nya bostäder tillkom under samma tidsperiod.

Andelen fattiga hushåll har ökat från 9% till 15% sedan 1990-talets slut och de allra flesta av dessa hushåll bor i allmännyttans bostadsbestånd: Nästan en tredjedel av invånarna som bor i allmännyttans hyresrätter runtom i landet är idag fattiga och den absoluta majoriteten av detta bostadsbestånd hittas i miljonprogramsområdena. Hela 30% av alla hushåll i allmännyttans hyreslägenheter har idag så begränsade disponibla medel att de underskrider EU:s fattigdomsgräns.

De allra fattigaste bostadsområdena i landet, där minst hälften av hushållen är fattiga, uppgår till närmare 50 bostadsområden varav samtliga är miljonprogramsområden.

Mer än var femte invånare med utomeuropeisk bakgrund är idag trångbodd jämfört med 2,1% av majoritetsinvånarna. Stor-Stockholm uppvisar den högsta trångboddheten – 21,3% av alla hushåll i huvudstadsregionen är trångbodda att jämföra med 16,2% respektive 17,4% i Stor-Göteborg och Stor-Malmö.

Bland de församlingar som uppvisade den allra största trångboddheten i en undersökning från 2014 utmärkte sig Fosie (28,4%), Husie (23,7%) och Sankt Johannes (19,9%) i Malmö, Bergsjön (34,4%), Angered (34%) och Kortedala (23,7%) i Göteborg och Spånga/Kista (38,7%), Flemingsberg (38,4%), S:t Mikael (31%), Skärholmen (31%) och Botkyrka (28%) i Stockholm.

Skjutningarna har fortsatt under pandemin

Under pandemin har landets miljonprogramsområden både plågats av viruset, som proportionellt sett hittills har tagit många gånger fler liv bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund än bland majoritetsinvånarna (bland vilka överdödligheten ”omvänt” inte ens är mätbar/märkbar mätt i siffror), och av en explosiv och skenande arbetslöshet i spåren av pandemin som fr a drabbar just invånarna i miljonprogramsområdena vilka redan är arbetslösa, bidragsberoende, fattiga och marginaliserade i alltför hög grad (och tyvärr också och inte minst stigmatiserade) och som ”grädde på moset” (och på alla sätt och vis i negativ mening) har skjutningarna inte minskat alls bland de s k NEET:arna/UVAS:arna (d v s de s k ”andrageneration:arna” i ”Orten” vilka mer eller mindre har valt brottet och våldet som ”karriärväg” efter att ha misslyckats i skolan) utan antingen ökat (beroende på region) eller hållit sig på samma nivå som under tidigare år och efter att ännu ett oskyldigt offer nyligen dödades i norra Botkyrka (ett 10-tal som det verkar helt och hållet oskyldiga människor har hittills dödats av skott och/eller bomber/granater i samband med kriminella uppgörelser under de senaste åren) har lag- och ordnings- och trygghets- och säkerhetsfrågorna återigen hamnat högst på den svenska politiska agendan.
ddd.jpg
 
DN:s Ewa Stenberg skriver idag om att det s k svenska folket snart håller på att tappa tålamodet vad gäller skjutandet och bombandet bland de s k NEET:arna/UVAS:arna i ”Orten” och att SD på sikt kommer att gynnas av det och varnar för det nya förslag om ”hårdare tag” som SD, M, L och KD just nu försöker driva igenom:
 
 
”Sverige är numera ett av de länder i EU där flest dör av skjutvapenvåld. Vi plågas av inte bara av skjutningar på gator och torg utan också av sprängningar. Det har gett avtryck i väljarkåren.
 
År 2014 var det bara 4 procent som tyckte att lag och ordning var en av de viktigaste politiska frågorna. I den senaste SOM-undersökningen, gjord hösten 2019, var det 28 procent. Väljarna är oroliga för brottsligheten, och oron bidrar till att 61 procent numera anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det är en dramatisk siffra som pressar alla politiker att agera.
 
Sverigedemokraterna har tagit över förstaplatsen när det gäller väljarnas förtroende för partiernas kriminalpolitik, visade DN/ Ipsos mätning i april. Förut stod M i topp.
 
Moderaterna, SD, L och KD försöker nu köra över regeringen i riksdagens justitieutskott och stifta lag utan att det finns något regeringsförslag. Partierna vill att livstid ska bli normalstraffet för mord kopplade till organiserad brottlighet, en utökning av en nyss genomförd straffskärpning som regeringen lagt fram och genomfört.
 
Men riksdagen är inte organiserad för att formulera lagtexter, sådant brukar skötas i regeringskansliet. Detta blir ett test om det tål att upprepas. Det tar tid att stifta lagar, utbilda fler poliser, åklagare, advokater och domare, liksom att organisera om myndigheters arbete.
 
Och väljarkåren ser ut att tappa tålamodet. Det ökar risken för hastigt framtagna och ogenomtänkta lagförslag. Straffsatser kan skärpas med ett klubbslag i riksdagen, men att öka rättsväsendets förmåga att klara upp brott eller att få skolan att fungera bättre är mer komplicerat.
 
Mordet på Karolin Hakim i Malmö är fortfarande ouppklarat, i likhet med mordet på den 15årige pojke som sköts utanför en pizzeria i samma stad i november. Ingen är dömd för Ndella Jacks tragiska död. Under perioden 2015 till och med 2018 klarades vart tredje mord med skjutvapen i kriminell miljö upp i Göteborg. I Malmö var det bara vart tionde, enligt en studie från polisen. I Stockholm klarades 18 procent upp. Och åker ingen fast spelar ju straffsatsen mindre roll.”

Fullständig katastrof och helvetets alla kval väntar nu för landets invånare med utomeuropeisk bakgrund under den depression som nu har börjat

Fullständig katastrof och ”helvetets alla kval” väntar nu för landets invånare med utomeuropeisk bakgrund och miljonprogramsområdena invånare:
TAB 2.jpg
 
Johan Eklunds och Johan P. Larssons nya rapport om hur det gick för landets samtliga majoritetsinvånare och samtliga invånare med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden i åldrarna 20-64 år mellan 1990-2016 är inte någon ”vacker” läsning precis och rapporten är unik då den skiljer mellan sysselsättningsgrad och självförsörjningsgrad (det sistnämnda måttet är då det mest ”rättvisa”/sanna måttet för en persons privatekonomiska situation) och då den går tvärs emot den dominerande färgblinda antirasistiska inställningen som nöjer sig med att prata om och dela upp mellan ”invandrare och svenskar” för att inte peka ut och stigmatisera utomeuropeerna och ”Orten”:
 
Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är det största i västvärlden och i i-världen i just Sverige.
 
Sverige härbärgerar ett ansenligt ekonomiskt utanförskap: År 2018 exempelvis försörjde sig hela 772 000 helårspersoner i arbetsför ålder (20-64 år) under hela året på ekonomiskt bistånd och sociala ersättningar vilket motsvarar hela 13,3% av den samlade svenska arbetskraften.
 
andel som var beroende av ekonomiskt bistånd 2008:
födda i Sverige: 3%
födda i västvärlden: 7% (övriga Norden, Europa och Nordamerika)
födda utanför västvärlden: 23% (Afrika, Asien och Latinamerika)
 
Majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden uppvisar den högsta sysselsättnings- och självförsörjningsgraden i landet medan invandrarna från Mellanöstern och Afrika uppvisar den lägsta sysselsättnings- och självförsörjningsgraden.
 
Självförsörjningsgraden och sysselsättningsgraden var år 2016 73% respektive 89% för majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden. Motsvarande siffror för invandrarna från Afrika respektive Mellanöstern var 38% och 63% respektive 35% och 56%. Invandrarna från södra Europa och Balkan intar en mellanposition med en självförsörjningsgrad och sysselsättningsgrad på 59% respektive 77%.
TAB 1.jpg
 
En majoritet av samtliga invandrare i arbetsför ålder har under perioden 1990-2016 inte uppnått egen självförsörjning. År 2016 var exempelvis drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 38% respektive 36% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande under 2016. Motsvarande nivåer för majoritetsinvånarna och invandrarna från övriga Norden låg på 73%.
 
För 50% av alla utrikes födda tog det i genomsnitt 4-5 år för att bli förvärvsarbetande under hela den undersökta perioden – d v s 1990–2016. Samtidigt tog det i genomsnitt 12–13 år för 50% av alla utrikes födda för att uppnå egen självförsörjning, d v s många invandrare har ett arbete som de inte kan försörja sig på.
 
För alla de 100 000-tals invånare som bor i landets 60 s k särskilt utsatta områden är ovanstående siffror ”sju resor värre”, d v s ovanstående siffror är då genomsnittssiffror som är än lägre/sämre för alla de som specifikt bor i miljonprogramsområdena runtom i landet.
 
Just nu sparkas 10 000-tals anställda i Sverige och med all sannolikhet kommer samtliga ovanstående siffror att vara än värre än vad ovanstående siffror är just nu och särskilt gäller det återigen för alla invånare med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – d v s det som väntar fr o m nu och under de kommande åren är ett stålbad utan dess like för alla invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund som vi aldrig någonsin har sett maken till vad gäller massiv (barn)fattigdom och (ekonomisk och social) marginalisering och därmed också (total) stigmatisering.

Ulla-Britt Kotsinas – forskaren som ”upptäckte” den s k rinkebysvenskan – har gått bort

För alla (”alla” innebär väl här fr a landets språkvetare liksom alla de som är intresserade av ”Orten” och miljonprogramsområdena och deras fr a unga invånare med utländsk bakgrund samt av alla de ”ungdomssubkulturella” fenomen som onekligen finns och frodas där) som ännu inte har uppmärksammat det så har professor Ulla-Britt Kotsinas nyligen gått bort.

 

65571102_10156549478665847_322772414406590464_n.jpg

Kotsinas, som ursprungligen forskade på slang och på de svenska arbetarungdomarnas språk, anses ha varit den första (OBS: den första språkvetaren som talade svenska som förstaspråk) som ”upptäckte” den s k rinkebysvenskan som hon själv kallade denna språkvarietet (OBS: ordet ”upptäckt” och dess verbform ”upptäcka” är så klart ett ord som alla bör vara försiktiga med efter Columbus, för så klart fanns denna språkvarietet bland ungdomarna i miljonprogramsområdena innan majoritetssamhället och språkvetarna uppmärksammade det) och som sedermera också har gått under en mängd andra beteckningar såsom t ex blattesvenska, betongsvenska, förortssvenska, ortensvenska, kreolsvenska, miljonsvenska, invandrarsvenska, gårdstenssvenska, rosengårdssvenska o s v.

Kotsinas var också en av de första svenska språkvetarna som intresserade sig för svenska rasord, d v s svenskspråkiga beteckningar på olika s k folkslag och invandrar- och minoritetsgrupper (OBS: hon använde då inte den beteckningen, det är nog enbart jag som gör det f ö), vilka hon bl a listade i sin slangordbok som Norstedts gav ut 1998.

 

64314407_467529907339565_1866940022062579712_n.jpg

 

Mest känd för allmänheten, som det heter (d v s utanför akademin och högskolevärlden), blev hon dock när hon tillsammans med Latin Kings dåvarande frontfigur Douglas ”Dogge Doggelito” Léon gav ut boken Förortsslang år 2004 som fick ett stort genomslag och som också kom att resultera i en hetsig för att inte säga aggressiv debatt om ”förortsgrabbarnas” förmodade kvinnohat, homofobi och ”omvända rasism” mot majoritetssvenskarna som Åsa Mattsson och Ebba Witt-Brattström initierade och drev.

Witt-Brattström fr a hävdade t ex att ”ortenkillarna” t o m ropade på hjälp (d v s hjälp från majoritetssamhällets sida) och att de i det närmaste var ”halvspråkiga” liksom att de just var hypermaskulina, genomsexistiska och homofoba och att de hade rätt så ”svårt för” de s k ”svennarna”.

Tack vare Kotsinas och ”Dogges” gemensamma bok kom därefter flera glosor och uttryck hämtade från den s k rinkebysvenskan till slut att ”erkännas” av majoritetssamhället och majoritetsinvånarna (OBS: återigen är det här viktigt att vara försiktig med ordvalet, då det de facto handlar om det vita svenska majoritetssamhället och om den vita svenska språkgemenskapen, d v s glosor som ”keff”, ”guzz” och ”aina” existerade så klart som levande ord i miljonprogramsområdena innan Svenska Akademien ”erkände” dem som just det) som ord i nutidssvenskan (d v s den svenska som talas just nu) genom att de därefter successivt började tas in i Svenska Akademiens ordlista.

Sedan återstår så klart frågan om vad den s k rinkebysvenskan egentligen är och här finns då flera s k hypoteser (d v s förslag på forskarspråk) och Kotsinas själv kan sägas ha företrätt hypotesen att den s k rinkebysvenskan handlar om en slags sociolekt och i praktiken om ett slags ungdomsspråk kopplat till miljonprogramsområdena och fr a till de s k ”andrageneration:arna” samt även till de som ankom till Sverige som barn och som mestadels har växt upp här och vilket för hennes del naturligtvis avslöjar att hon började som forskare på just slang och på de gamla ”arbetarsvenskarnas” språkbruk.