Kategori: författare

Hans Magnus Enzensberger har gått bort

Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har i dagarna gått bort i en ålder av 93 år och DN:s Jan Eklund tecknar idag ett fint porträtt av en av det efterkrigstida Tysklands största vänsterradikala intellektuella. För min egen del minns jag Enzensberger främst för dennes bok ”Anarkins korta sommar. Buenaventura Durrutis liv och död” från 1972 som kom ut i svensk översättning året därpå och som jag läste som tonåring i Motala.

Boken handlar om den spanska anarkist- och syndikaliströrelsen innan och under Spanska inbördeskriget och dess mest mytomspunne gestalt Buenaventura Durruti som stupade i november 1936 i det antifascistiska försvaret av Madrid. Enzensberger hann träffa ett flertal av de gamla spanska anarkist- och syndikalistledarna när de fortfarande levde och boken bygger till stora delar på intervjuer med dem liksom på samtal med Durrutis änka den franska anarkosyndikalisten Emilienne Morin som gick bort så sent som 1991.

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson har gått bort som skapade den adopterade karaktären från Korea Hassan Hassan

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson gick bort igår i en ålder av 99 år som debuterade 1945 och därefter kom att publicera långt över 200 böcker varav den sista utkom 2016. Fram till sin bortgång igår kan Peterson mycket väl ha varit den svenska författare som har givit ut flest böcker under sin livstid.

För ett antal år sedan publicerade jag en akademisk artikel om olika framställningar av koreanska adoptivbarn i svensk barn- och ungdomslitteratur och då skrev jag bl a följande p g a att Peterson på 90-talet skapade barnbokskaraktären Hassan Hassan som förärades totalt fyra böcker:

”Hans Peterson är sedan debuten 1945 en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens mest publicerade författare, och särskilt ensamma barn har varit det genomgående temat i hans stora produktion. Genom alla år har Peterson blåst liv i mängder av barnbokskaraktärer såsom Stina och Lars, Magnus, Liselott och Petter, och Pelle och Simon, och en av dessa är en pojke som går under smeknamnet Hassan Hassan, som är adopterad från Korea, bor i Norrland och går på lågstadiet. Den bok som berör Hassan Hassans koreanska bakgrund mest är ”Hassan Hassan svartskalle” från 1993 där frågor om rasism tas upp. I berättelsen kommer en ny pojke till byn som kallas Bamse, och som är bråkig och stökig och kallar Hassan Hassan svartskalle. Hassan Hassan har aldrig varit med om att bli betraktad som utlänning tidigare, förutom att någon då och då tror att han är en samisk pojke. När Bamse även bråkar med Elin som Hassan Hassan tycker bra om, blir Hassan Hassan arg och i en tvekamp på fjället vinner denne till slut över Bamse.”

Änkan till den rumänske författaren ”Apunake” har gått bort

Troligtvis var det fler än jag som i morse undrade över denna dödsannons i dagens SvD (”en svensk expatdam i Peru?”, ”en person som faktiskt föddes under Första världskriget?” o s v) och det handlar då om amiral Wilhelm Dyrssens barnbarn Ulrica Lizinca Dyrssen som 1937 gifte sig med den rumänske författaren baron Grigore von Cugler som också är känd under sitt författarnamn ”Apunake”. Efter Andra världskriget gick de båda i exil och flyttade till Peru där Grigore avled 1972 men Ulrica, som kvarstannade i Peru efter makens bortgång, levde otroligt nog uppenbarligen ända fram tills alldeles nyligen. Ulricas bror var f ö 1933 en av grundarna av Nationalsocialistiska blocket vilket säger en del om hur gammal hon faktiskt blev, d v s det handlar om en person som sannerligen fick uppleva ”anno dazumal”.

Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien

Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.

Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.

Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.

Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.

Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.

Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.

F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.

Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.

Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).

OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.

Är termen icke-vit litteratur eller den icke-vita litteraturen på väg att slå igenom?

Årets kanske första större kulturdebatt som rör svensk (samtids)litteratur handlar som bekant om att de icke-vita svenska författarna (som skriver originalverk på svenska) både är fortsatt underrepresenterade liksom att receptionen av desammas verk i mångt och mycket fortsätter att se ut som den alltid har gjort – d v s recensenterna, kulturkritikerna, litteraturvetarna och antagligen också många av läsarna anmäler, analyserar och läser verken på ett mer eller mindre exotiserande sätt – och i sammanhanget har en term som jag har myntat och teoretiserat kring liksom även kartlagt, kategoriserat och kvantifierat antagligen fått sitt stora genombrott. Det handlar kort och gott om termen och kategoribeteckningen icke-vit litteratur eller icke-vit svensk litteratur (eller i bestämd form den icke-vita litteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen) som jag lanserade i mitt tidigare forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” och via min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (som kom ut 2019) och som Maya Abdullah använde sig av i ett inlägg i debatten i en artikel som publicerades i ETC för några dagar sedan.

https://www.etc.se/debatt/laesningar-som-reducerar-oss-till-offer-till-kroppar?fbclid=IwAR3KqEQRQ8TYMp_wU6EvIqLEtx5_HW1_aN4gfhVxJYH_zN4haQNMejUlDFc

Därmed hoppas i varje fall jag att de tidigare (och nog fortfarande) dominerande termerna som gäller för denna litteraturkategori äntligen är på utgång – d v s invandrarlitteratur (då flertalet av de icke-vita författare som debuterar idag är s k andragenerationare och därmed inte invandrare), förortslitteratur (då många av de icke-vita författarna inte har växt upp i eller bor i ett miljonprogramsområde), världslitteratur (då inte alla icke-vita författare kommer från det globala Syd och det som tidigare kallades Tredje världen), flerspråkig litteratur (då många av de icke-vita författare som debuterar idag har svenska som förstaspråk eller i varje fall som primärt skriftspråk) eller exil- och flyktinglitteratur (då inte alla icke-vita författare uppfattar att de befinner sig i exil utan de ser Sverige som sitt hem och många av dem har inte kommit till landet på flyktingstatus).

Än en gång kan jag slutligen konstatera att jag ligger lite före min (sam)tid och tenderar att vara ”först på bollen” i rätt så många frågor och sammanhang och därtill verkar jag vara rätt så flitig med att mynta och lansera nya termer på (nutids)svenska att döma av att jag utöver termen icke-vit litteratur genom åren har legat bakom begrepp och uttryck som rasstereotyp/er och rasord (i st f rasistiska stereotyper och rasistiska ord), rasperformativitet (och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar), majoritetssvenskar (i st f etniska svenskar), minoritetssvenskar (i st f invandrare), transrasialitet (och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer), adoptivkorean/er (liksom adoptivetiopier, adoptivcolombian/er o s v), gulinghumor, svensk vithet (eller den svenska vitheten i bestämd form), svenska rasformationer och svenska rasrelationer liksom svenska raskategorier och sist men inte minst vill jag nog hävda att jag är den som har spridit kategoribeteckningen icke-vit/a (i st f rasifierade, färgade eller helt enkelt bara invandrare) allra mest och tydligast genom åren liksom rasbegreppet som sådant (OBS: naturligtvis har jag varken myntat uttrycket icke-vit/a eller ordet ras på svenska, men jag har antagligen spridit dessa termer mer frekvent och konsekvent än vad åtminstone de allra flesta andra svensktalande forskare har gjort).

Icke-vit litteratur är därmed enligt mig den mest inkluderande termen och jag hoppas nu att min term icke-vit litteratur till slut etableras framöver.

Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden

Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.


Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.


Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.


Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.


Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.


Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.

”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”

https://svenska.yle.fi/a/7-10010021?fbclid=IwAR0fsVeYNsnimu7Vnp67LIdtMCc5exL4hqc2niVEm6r6vrRf2fz-pfIotMc


”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?


– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:


– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.


Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.


– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.


Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.


– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.


Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.


– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.


Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.


– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.


– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.


Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.


Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”

Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”

Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.


Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.


Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.


Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.


I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.

Erik Eriksson som rapporterade på plats under Saigons fall och evakuering 1975 har avlidit

Journalisten och författaren Erik Eriksson har gått bort vars rapportering spelade en viktig roll under Vietnamkriget och inte minst när USA slutgiltigt lämnade Vietnam 1975, vilket Sigurd Glans påminner om i sin ”runa” i dagens DN (som också berättar om vad som hände när Jane Fonda besökte Stockholm och gick i samma demonstrationståg som de svenska vänsteraktivisterna):

”I Sverige kunde först Aftonbladets läsare, sedan SVT:s tittare ta del av vad han upplevde på den nordvietnamesiska sidan där hela städer utplånades av USA:s bomber. Den amerikanska tv-publiken kunde slutligen genom den svenske reportern i CBS ta del av truppernas slutliga reträtt via Saigon. De amerikanska reportrarna hade också gett sig av.”

År 2012 publicerade Eriksson mastodontromanen ”Men fåglarna sjunger om natten” som handlar om extremhögern och nazisterna på Lidingö och som var direkt inspirerad av min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” där jag namngav 28 000 svenskar som en gång hade varit nazister och högerextremister varav en del just bodde på Lidingö. Eriksson publicerade också artiklar i Norrtelje Tidning om extremhögern i Roslagen, som använde sig av min bok som källa.

GP:s Johan Werkmäster skrev följande om Erikssons roman, som delvis var självbiografiskt baserad:

https://www.gp.se/kultur/erik-eriksson-konsten-att-dö-i-april-men-fåglarna-sjunger-om-natten-1.626290

”I den drygt 400 sidor tjocka volymen Men fåglarna sjunger om natten – första delen i en planerad romanserie kallad Sagan om vår nya tid – finns samma utgångspunkt, men här fördjupar och breddar Eriksson sin återgivning av nazismens grepp om det till synes välmående villasamhället som han själv växte upp i. Hösten 1941 är huvudpersonen Johan Steiner 13 år och har just börjat i Lidingö läroverk.

Att han har en judisk pappa har han knappt reflekterat över förut men nu blir han allt oftare påmind därom, bland annat av brunskjortade medlemmar i skolans nazistförening. Men efter Hitlers död är det som om det aldrig har funnits några nazister i Sverige. De håller tyst om och döljer vad de sysslat med; den som försöker avslöja dem råkar illa ut. Romanen utspelar sig under åren 1941-1953, till stor del på Lidingö men också i centrala Stockholm och i trakterna kring Grisslehamn i Roslagen.

Här finns dofter av stad och land, bilder från en både idyllisk och skrämmande tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. I det trygga folkhemmet finns skräck och fasor; klasskillnaderna består i det begynnande välfärdssamhället. Johan kommer från fattiga förhållanden men hankar sig målmedvetet fram, studerar historia, längtar ut i världen och vill bli journalist.”

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Till minne: Anders Thunberg

Magnus Ranstorp, Sameh Egyptson, Carina Hägg och jag har skrivit en nekrolog i DN över den i höstas bortgångne journalisten och författaren Anders Thunberg tillsammans med Anders bror Torsten. Det vi fyra har gemensamt är då att vi alla var vänner till Anders ”på varsin kant” som det heter och för min egen del var Anders förutom en vän en outsinlig källa till kunskap om Sverige under Andra världskriget.

”Anders Thunberg, Stockholm, har gått bort i en ålder av 80 år. Han efterlämnar brodern Torsten Thunberg.”

https://www.dn.se/familj/till-minne-anders-thunberg

”Vi konstaterar med sorg i våra hjärtan att vår gemensamma vän, journalisten och författaren Anders Thunberg nyligen har gått bort efter en tids sjukdom. Anders var en sann journalist och medmänniska som var intresserad av allt och talade med alla. Han använde sin djupa kunskap i en mängd olika frågor för att försöka överbrygga många motstridiga läger och utan att ta ställning vilket reflekterade hans alltid lika kloka och balanserade personlighet.

Frågan om sambandet mellan religion och politik var inte minst ett intresse som han odlade under och även efter sitt yrkesliv och som vi alla delade med honom. Anders besatt en djup kunskap i denna numera dagsaktuella fråga som han hade tillägnat sig i yrket men också via levd erfarenhet och han hade genom åren samlat på sig ett imponerande nätverk av kontakter.”

(…)

”Anders arbetade som journalist på bland annat Dagbladet i Sundsvall, Nya Norrland i Sollefteå, Arbetarbladet i Gävle och Aftonbladet. Han blev känd för sina livfulla reportage i Sveriges Radio som utrikeskorrespondent i bland annat Italien, Grekland, Turkiet och Norge.”

(…)

”År 2009 gav Anders ut boken ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” som fortfarande är något av en bibel för alla som intresserar sig för krigsårens Stockholm och Sverige. Vi är tacksamma för allt som Anders gjorde för oss alla som kände honom. Han var omtänksam, sympatisk, generös och gästfri och hans minne kommer att leva kvar länge bland oss. Vila i frid vår vän Anders – du är mycket saknad!

Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan

Sameh Egyptson, forskare vid Lunds universitet

Tobias Hubinette, forskare vid Karlstads universitet

Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot

Torsten Thunberg”