Kategori: författare

Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”

Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.


Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.


Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.


Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.


I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.

Erik Eriksson som rapporterade på plats under Saigons fall och evakuering 1975 har avlidit

Journalisten och författaren Erik Eriksson har gått bort vars rapportering spelade en viktig roll under Vietnamkriget och inte minst när USA slutgiltigt lämnade Vietnam 1975, vilket Sigurd Glans påminner om i sin ”runa” i dagens DN (som också berättar om vad som hände när Jane Fonda besökte Stockholm och gick i samma demonstrationståg som de svenska vänsteraktivisterna):

”I Sverige kunde först Aftonbladets läsare, sedan SVT:s tittare ta del av vad han upplevde på den nordvietnamesiska sidan där hela städer utplånades av USA:s bomber. Den amerikanska tv-publiken kunde slutligen genom den svenske reportern i CBS ta del av truppernas slutliga reträtt via Saigon. De amerikanska reportrarna hade också gett sig av.”

År 2012 publicerade Eriksson mastodontromanen ”Men fåglarna sjunger om natten” som handlar om extremhögern och nazisterna på Lidingö och som var direkt inspirerad av min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” där jag namngav 28 000 svenskar som en gång hade varit nazister och högerextremister varav en del just bodde på Lidingö. Eriksson publicerade också artiklar i Norrtelje Tidning om extremhögern i Roslagen, som använde sig av min bok som källa.

GP:s Johan Werkmäster skrev följande om Erikssons roman, som delvis var självbiografiskt baserad:

https://www.gp.se/kultur/erik-eriksson-konsten-att-dö-i-april-men-fåglarna-sjunger-om-natten-1.626290

”I den drygt 400 sidor tjocka volymen Men fåglarna sjunger om natten – första delen i en planerad romanserie kallad Sagan om vår nya tid – finns samma utgångspunkt, men här fördjupar och breddar Eriksson sin återgivning av nazismens grepp om det till synes välmående villasamhället som han själv växte upp i. Hösten 1941 är huvudpersonen Johan Steiner 13 år och har just börjat i Lidingö läroverk.

Att han har en judisk pappa har han knappt reflekterat över förut men nu blir han allt oftare påmind därom, bland annat av brunskjortade medlemmar i skolans nazistförening. Men efter Hitlers död är det som om det aldrig har funnits några nazister i Sverige. De håller tyst om och döljer vad de sysslat med; den som försöker avslöja dem råkar illa ut. Romanen utspelar sig under åren 1941-1953, till stor del på Lidingö men också i centrala Stockholm och i trakterna kring Grisslehamn i Roslagen.

Här finns dofter av stad och land, bilder från en både idyllisk och skrämmande tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. I det trygga folkhemmet finns skräck och fasor; klasskillnaderna består i det begynnande välfärdssamhället. Johan kommer från fattiga förhållanden men hankar sig målmedvetet fram, studerar historia, längtar ut i världen och vill bli journalist.”

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Till minne: Anders Thunberg

Magnus Ranstorp, Sameh Egyptson, Carina Hägg och jag har skrivit en nekrolog i DN över den i höstas bortgångne journalisten och författaren Anders Thunberg tillsammans med Anders bror Torsten. Det vi fyra har gemensamt är då att vi alla var vänner till Anders ”på varsin kant” som det heter och för min egen del var Anders förutom en vän en outsinlig källa till kunskap om Sverige under Andra världskriget.

”Anders Thunberg, Stockholm, har gått bort i en ålder av 80 år. Han efterlämnar brodern Torsten Thunberg.”

https://www.dn.se/familj/till-minne-anders-thunberg

”Vi konstaterar med sorg i våra hjärtan att vår gemensamma vän, journalisten och författaren Anders Thunberg nyligen har gått bort efter en tids sjukdom. Anders var en sann journalist och medmänniska som var intresserad av allt och talade med alla. Han använde sin djupa kunskap i en mängd olika frågor för att försöka överbrygga många motstridiga läger och utan att ta ställning vilket reflekterade hans alltid lika kloka och balanserade personlighet.

Frågan om sambandet mellan religion och politik var inte minst ett intresse som han odlade under och även efter sitt yrkesliv och som vi alla delade med honom. Anders besatt en djup kunskap i denna numera dagsaktuella fråga som han hade tillägnat sig i yrket men också via levd erfarenhet och han hade genom åren samlat på sig ett imponerande nätverk av kontakter.”

(…)

”Anders arbetade som journalist på bland annat Dagbladet i Sundsvall, Nya Norrland i Sollefteå, Arbetarbladet i Gävle och Aftonbladet. Han blev känd för sina livfulla reportage i Sveriges Radio som utrikeskorrespondent i bland annat Italien, Grekland, Turkiet och Norge.”

(…)

”År 2009 gav Anders ut boken ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” som fortfarande är något av en bibel för alla som intresserar sig för krigsårens Stockholm och Sverige. Vi är tacksamma för allt som Anders gjorde för oss alla som kände honom. Han var omtänksam, sympatisk, generös och gästfri och hans minne kommer att leva kvar länge bland oss. Vila i frid vår vän Anders – du är mycket saknad!

Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan

Sameh Egyptson, forskare vid Lunds universitet

Tobias Hubinette, forskare vid Karlstads universitet

Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot

Torsten Thunberg”

Litteraturvetaren Bibi Jonsson återvänder till frågan om det finns någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder

Finns det överhuvudtaget någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder?


Bibi Jonsson, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i dagarna publicerat en akademisk artikel där hon tar avstamp i en fråga som jag ställde mig för några år sedan – d v s finns det en svensk litterär motsvarighet (d v s en svensk författare) som kan mäta sig med de s k nationella (högerextrema) författarna i andra länder såsom Norges Knut Hamsun, Finlands Örnulf Tigerstedt, Danmarks Harald Nielsen, Japans Yukio Mishima, Tysklands Ernst Jünger, USA:s Ezra Pound eller Frankrikes Louis-Ferdinand Céline?


Inte heller Jonsson, som tillhör en av mycket få svenska litteraturvetare som har studerat den svenska s k nationella litteraturen (d v s de svenska högerextrema författarna och deras verk – en annan svensk litteraturvetare som har gjort det är Jimmy Vulovic), kan dock svara på frågan efter att ha avfärdat namn som Magda Bergquist von Mirbach och Verner von Heidenstam (och vad gäller den sistnämnde tyvärr med hänvisning till Martin Kylhammar, professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, som både Dan Korn och jag har polemiserat emot och som är besatt vid att friskriva ”nationalskalden” från allt vad högerextremism heter trots att både Korn och jag har hittat åtskilliga bevis på dennes stöd till både ”det nya Tyskland” och den svenska extremhögern).


I slutet av artikeln skriver Jonsson sedan följande med inspiration från idéhistorikern Johan Östling som (liksom hans gamle handledare Svante Nordin) har försökt att avstigmatisera flera svenska författare och kulturpersonligheter som efter kriget fick lida av rykten om högerextremism såsom Fredrik Böök, Kurt Atterberg och Zarah Leander:


”Efter kriget gjordes upp med landsförrädare och före detta nazister som Hamsun och Tigerstedt, men inte i Sverige som ju skonats från krig och ockupation. Kanske är det därför det saknas officiella svenska representanter för denna diktning, om än de som jag visat fanns, både män och kvinnor, om än flera ofrivilligt annekterade och felaktigt associerade med nazism. Yttringar i vår tid av vad som betecknats som ultranationalism och populism i ytterlighetsrörelser, till sin spets dragna i form av nynazism, gör det mer angeläget än någonsin att göra upp med det nazistiska förflutna.”


(…)


”Viktigt är inte i att utnämna någon svensk diktare som skulle motsvara Mishima, Jünger, Céline, Hamsun eller Tigerstedt eller att skriva in kvinnorna i nazismen för att skapa ett slags genusbalans. Viktigare är att diktare som på felaktiga grunder associerats med fascism eller nazism inte längre gör det. Viktigast dock är att känna igen den totalitära stilens retorik och förmenta estetik för att inte lockas av dess emotionalitet och lömska lockelser.”

Intervjuad i P1:s Kulturnytt om den icke-vita svenska litteraturen

Blev idag intervjuad av (Sveriges Radios, P1:s och) Kulturnytts Duraid Al-Khamisi om den icke-vita svenska litteraturen, som var ämnet för mitt förra av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag slutredovisade 2019 i form av boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

I intervjun prognoserar jag att de icke-vita svenska författarnas samlade produktion just nu formligen exploderar mätt i antal nyutgivna bokpublikationer men jag vidhåller också att det kan vara etiskt problematiskt att tala om icke-vita svenskar utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Latinamerika, Centralamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern, Balkanhalvön, Asien och Oceanien – d v s att benämna någon som icke-vit svensk är väl mest bara något som jag gör och långt ifrån alla som jag betecknar som icke-vita svenskar skulle själva säga att de är det.

Håkan Bravinger på Norstedts intervjuas också i reportaget och bekräftar att allt fler icke-vita svenskar på sistone har debuterat som författare och/eller etablerat sig som författare inom den svenska kultur- och litteraturvärlden och på den svenska bokmarknaden även om Bravinger till skillnad från mig helt och hållet undviker att tala om ras och i stället talar om författare som har ”benen i två kulturer” vilka enligt honom har ”berikat svensk litteratur” med sina ”kulturer” (OBS: den typen av färgblint antirasistiskt tal skulle jag då själv aldrig använda mig av men jag har naturligtvis all respekt för de som inte vill tala om ras och vithet och i stället använder termer som andra generationens invandrare och författare som har benen i två kulturer o s v) samtidigt som den svenska förlagsvärlden liksom kulturvärlden i stort fortfarande är extremt homogen och vit.

”Bilden av vad som är en svensk författare har förändrats över tid. Det är något som intresserat forskaren Tobias Hübinette som undersökt 50 års utgivning av böcker av det han kallar icke-vita svenska författare.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7594069

”– Det som går att se är att det händer någonting runt slutet av 90-talet som sedan fortsätter efter millennieskiftet och det är att antalet titlar skrivna av dem som jag kallar icke-vita svenska författare och som skriver på svenska som originalspråk, ökar stadigt i antal, säger Tobias Hübinette, forskare och lärare vid Karlstads universitet.

– Inte minst går det att se en ganska kraftig ökning från 2010-talet och framåt. 2018 kom jag fram till att det handlar om ett 50-tal titlar. Och därefter är jag ganska säker på att det är bra många fler. 2019 så var det säkert 70-80 titlar. Och i år kan det mycket väl handla om över hundra. Och det här kommer förmodligen att fortsätta öka, för det handlar om en demografisk kategori av den svenska totalbefolkningen som har börjat producera litteratur på ett sätt som inte skedde förut.

Tobias Hübinette vid Karlstad universitet har gjort en genomgång och räknat hur många böcker som getts ut av det som han kallar för icke-vita författare.

Hur definierar du icke-vit?

– Jag utgick från personer som har bakgrund utanför västvärlden och på Balkanhalvön. Det går ju inte att veta rakt ut. Utan jag har också lagt ner väldigt mycket tid på att ta reda på författarnas bakgrund. Det framgår också utifrån intervjuer, författarsamtal och annat.

Ser du några problem med att man kategoriserar människor på det här viset?

– Jo, jag kan förstå det. Det finns säkerligen personer som exempelvis är födda i Sverige men har föräldrar från Iran. De kanske inte ser sig själva som svenskiranier, utan bara som svenskar. Och jag har då definierat de som svenskiranier. De kanske inte vill vara det och det har jag full respekt för. Det här är ett sätt att definiera, räkna och kategorisera som enbart jag kan ta ansvar för.

Håkan Bravinger är litterär chef på bokförlaget Norstedts och ser samma trend som Tobias Hübinette, där framförallt andra generationens invandrare just nu ger ut mycket böcker.

– Om man tittar på förlagsbranschen i stort så är det pinsamt få som inte har en helsvensk bakgrund som jobbar på förlag. Men tittar man på litteraturen så har litteraturen legat i framkant.

– Jag skulle säga att ingenting har berikat svensk litteratur som de nya rösterna de senaste 20 åren. Och det har att göra med det kommit in nya kulturer i den svenska litteraturen. Några av de viktigaste utgivningarna i både poesi och prosa har benen i två kulturer. Att vi kommer få se mer angenäma berättelser, är jag helt övertygad om, och det förvånar mig inte det minsta, säger han.”

Om uppkomsten av en nordisk ras- och vithetskritisk litteraturforskning

Går det kanske att numera tala om födelsen och framväxten av en nordisk ras- och vithetskritisk (och dekolonial och postkolonial) litteraturforskning eller åtminstone om en ”miniminivåg” av ras- och vithetsforskningsstudier som undersöker nordiska och svenska litterära texter?
118533288_10157802816140847_7709346527335768891_n.jpg
 
Snart försvarar Therese Svensson sin avhandling i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet ”Vithetens koagulerade hjärta. Om avkoloniserande läsningars möjlighet” som är den andra litteraturvetenskapliga avhandlingen i Norden som explicit operationaliserar termerna ras, rasialisering/rasifiering och vithet samt dekolonial och postkolonial teori på nordisk litteratur.
118649333_10157802816160847_3578718533329627675_n.jpg
118652723_10157802816425847_2407013450402289354_n
 
År 2018 kom Kristina Leganger Iversens avhandling ”Når dikta tiltaler nasjonen. Kvitheit, kolonialitet og subjektivitet i sju samtidige skandinaviske diktbøker” från Institutt for lingvistiske og nordiske studier vid Oslo universitet och det är slående att norrmännen ofta är först i olika forskningssammanhang såsom Geir Follevågs avhandling från 2007 ”Biologosentrisme. Om litterære framstellingar av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park” som var först med att studera litterära texter utifrån ett adoptionskritiskt perspektiv medan Tony Sandsets ”Color that matters. A comparative approach to mixed race identity and Nordic exceptionalism” från 2018 var först med att studera icke-vita blandade eller mixade personer.
118574107_10157802816410847_513487004804137388_n
 
Förhoppningsvis kommer sedan Maïmouna Jagne-Soreaus ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” (Helsingfors universitet och Université Sorbonne-Paris) att bli den tredje avhandlingen i ordningen om det nu inte blir Natia Gokieli vid Humboldt-universitetet i Berlin som också hon undersöker svensk och nordisk litteratur utifrån ett ras- och vithetsperspektiv. Vid Humboldt-universitetet finns dessutom också den danska doktoranden Astrid Sophie Øst Hansen som likaså arbetar på en ras- och vithetskritisk litteraturvetenskaplig avhandling med fokus på samtida nordisk poesi.
118537427_10157802816250847_7989429519811468877_n.jpg
 
Sedan hoppas jag så klart att Richey Wyver snart ska bli klar med sin adoptionskritiska avhandling vid University of Auckland, som bl a undersöker icke-vita utlandsadopterades texter, liksom att Sabina Ivenäs vid Linköpings universitet, som tidigare var doktorand vid University of Washington, också hon någon gång ska disputera på sin studie av icke-vita adopterades litterära produktion.
118661218_10157802816265847_6525568597597789845_n
 
Och min egen ”tegelstens:aktiga” bok/monografi ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” från 2019 var slutligen den första studien i sitt slag som en redan disputerad person har stått bakom – d v s den första ras- och vithetskritiska studien av (svenskspråkiga) litterära texter som en forskare har förestått (d v s jag själv, som då är docent).
118675814_10157802816315847_4181130860070831784_n
118617095_10157802816330847_7410701688265964131_n.jpg

En av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink fortsätter idag att fantisera och fabulera om att det var just hon som för första gången hittade att Ingvar Kamprad hade varit nazist

DN uppmärksammar att en av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster idag fyller 55 år – d v s journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink.
Åsbrink DN 200501.jpg
 
Dock är det trist att Åsbrink för femtioelfte gången i rad hävdar att det var hon som tog Kamprads ”skalp”.
 
Det var då jag som gjorde det på samma sätt som att jag har tagit närmast otaliga SACO-, överklass-, elit-, övreskikts-, kändis- och socialgrupp 1-svenskars ”skalper” ända sedan 90-talet och om det hade existerat en slags skalpjakttävling utifrån definitionen att spåra upp, hitta, avslöja och ”hänga ut” mäktiga, förmögna och kända svenskar som någon gång i livet har varit högerextremister så är jag fortfarande den ohotade vinnaren i landet, som med all sannolikhet sitter på allra flest jakttroféer på min (miljonprogramsområdeslägenhets)vägg därhemma.
 
Detta är så klart inget annat än hämningslöst och måhända fullständigt osympatiskt och oklädsamt skryt och skrävel men icke desto mindre sanningen och jag har t o m svårt att peka ut ens några konkurrenter i sammanhanget om jag ska vara helt ärlig vad gäller namn som ens kan tänkas hota min guldplats och topplacering.
 
Visst har jag också haft fel ibland – jag misstog mig på VAM-ledaren Christopher Rangnes ”brorsa” (han var då inte basist i vit makt-bandet Division S), jag hade fel om en högerextrem greves pappas investeringar (han ägde ett annat storföretag, visade det sig), jag kanske sade någon gång till någon ”i fyllan och villan” att ”Sickan” Carlsson kanske hade hängt i högerradikala kretsar (det stämmer då ej vad jag vet i alla fall), jag missade en gång existensen av en utomäktenskaplig dotter till en direktör (liksom existensen av dennes älskarinna – ett s/larvigt misstag men den svenska pryda, patriarkala och heteronormativa folkbokföringen är ju som den är s a s), jag tog fel på en pro-nazitysk Bernadotte-prins (tror jag i varje fall och det händer att jag funderar på det än idag, d v s om jag verkligen hade rätt eller fel), jag har stavat en viss högerextrem professors namn fel (vilket inte är okej så klart) och jag har missat flera exakta datum (t ex när en viss advokat betalade in sin medlemskontingent till ett visst nazistparti, när en viss SS-svensk fick barn med en viss s k folktysk flicka, som jag tror var s k underårig dessutom, eller när en viss person deltog på en viss demonstration) – men oftast har jag ändå haft rätt när åren har gått och uppgifter har kunnat kollas och bekräftas i efterhand.
 
Jag må inte på något sätt vara maskulin och macho, jag är inte på något sätt någon s k casanova och donjuan eller en predatorisk man som gränslöst och med fullständig självklarhet tar för sig av, äger och slukar världen så länge han lever och vare sig det handlar om stiliga titlar, höga löner, kvinnor, pengar, tillgångar, fina adresser eller statusjobb utan i stället lever jag i texternas, historiens och fiktionens värld som också inbegriper arkivens och bibliotekens värld men ibland måste även sådana män som jag få hävda sig även om det utan tvivel ter sig löjligt och patetiskt när just sådana (löjliga och patetiska) män som jag gör det som hellre lägger tusentals kronor på operabesök i stället för att partaja och springa på nattklubbar och fester, som hellre läser en viss författares nya diktsamling i stället för att läsa om en ny mobiltelefons- eller bilmodell, som hellre spenderar hela lördagen på ett arkiv eller bibliotek i stället för att ”softa” och ”chilla” på något ”hippt” café eller någon ”hype:ad” bar på stan, som hellre besöker en fullständigt nedgången östeuropeisk gammal belle époque-stad i stället för att åka till Karibiens, Thailands eller Spaniens stränder och som hellre lyssnar på Sjostakovitj i stället för att höra på den senaste innepodden.
 
Åsbrink har då om och om igen – i föredrag efter föredrag, i intervju efter intervju, i text efter text och i samtal efter samtal – skrutit och skrävlat om att hon är den som hittade att världens rikaste fascist (och därtill en av världens rikaste människor någonsin i världshistorien när han var vid liv) bredvid möjligen de amerikanska bröderna Koch, tysken Göring och japanen Sasakawa (OBS: jag vågar mig då inte på att gissa vad gäller italienarna) en gång var medlem
i Nationalsocialistiska arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling, d v s han var en s k lindholmsnazist innan han blev fascist och medlem i Svensk opposition/Nysvenska rörelsen.
 
SANNINGEN är då den att det var jag som hittade denna uppgift i dåvarande Säpos (d v s Allmänna säkerhetstjänsten) arkiv många år innan Åsbrink gjorde det och det var en annan journalist och författare – Thomas Sjöberg – som offentliggjorde denna uppgift långt före Åsbrink i sin bok ”Ingvar Kamprad och hans IKEA” från 1998.
 
Jag har ställt frågan tidigare till Åsbrink och jag ställer den igen än en gång mot bakgrund av dagens födelsedagsgratulation på DN:s familjesida samtidigt som jag naturligtvis inte har några problem att erkänna att hon är en glödande antifascist och antirasist såsom både jag själv och Thomas är:
 
Hur genomfräck, nedrig och oärlig kan en visserligen uppburen, hyllad och radikal antinazistisk författare egentligen vara?

Om vita karaktärer i Gina Dirawis debutroman ”Paradiset ligger under mammas fötter”

Gina Dirawis självbiografiskt färgade debutroman ”Paradiset ligger under mammas fötter” har som alla säkert redan vet fått både ris och ros av litteraturvetarna och litteraturkritikerna och i dagens DN ger Aase Berg Dirawis roman godkänt och lyfter fram sin egen ”aha-upplevelse” (som jag tolkar det i varje fall) men utan att nämna det jag jag själv skriver utförligt om i min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” och antagligen då väldigt få svenska litteraturvetare och litteraturkritiker är skolade i frågor som rör ras och vithet:
Gina.jpg
”Å andra sidan ger Dirawi också prov på sin elaka iakttagelseförmåga och tjejernas krassa kategorisering av suedis i mötet med psykologen Marie:
 
”Hennes korta, blonda frisyr är en klassisk klippning för en kvinna över fyrtio som har varit skild länge men inte träffat en ny man, och därför ägnar sina kvällar åt en ’bra bok’ /…/ Efter boken tar hon säkert långa promenader runt sjön med sin lilla hund som har ett vidrigt, högervridet namn, typ Pim. Och trots att Marie inte vill erkänna det så syns det på henne att hennes morfar i alla fall varit kompis med något slags nazist.””
 
Det utdrag ur Dirawis roman som Berg citerar i sin recension handlar nämligen om hur många icke-vita svenskar ”objektifierar” vita svenskar genom att kasta om och vända på perspektiven och göra den svenska vitheten och vita svenskar till ”studieobjekt” för är det några som är ”experter” på vita svenskar så är det icke-vita svenskar på samma sätt som att icke-vita amerikaner är det på vita amerikaner.
 
Den amerikanska historikern David R. Roediger har exempelvis publicerat en antologi, ”Black on white. Black writers on what it means to be white”, vari han har samlat excerpter och utdrag ur ett stort antal svarta amerikanska litterära texter som behandlar vita amerikaner och Roediger menar att svarta amerikaner alltid har varit ”extremely knowledgeable about whites and whiteness” samt att en del av de publikationer som han har hämtat citaten ifrån också har drivits av ”a desire to strike back against racial stereotypes”.
 
Ännu en av de amerikanska forskare som har undersökt detta omkastade och omvända perspektiv när icke-vita skriver om vita och därmed också omväxlande objektifierar, stereotypiserar och studerar vita är litteraturvetaren Veronica T. Watson som i sin bok ”Souls of white folk. African American writers theorize whiteness” benämner dessa litterära texter som ”the literature of white estrangement” eller ”the literature of white exposure” i sin studie av 1900-talstexter författade av svarta amerikaner som på olika sätt behandlar vita karaktärer, vita narrativ och vita teman.
 
Inom just den icke-vita svenska litteraturen vimlar det inte minst av ett stort antal olika vita karaktärer eller kanske snarare vita figurationer vilka återkommer gång på gång i ett stort antal romaner, självbiografier, dikter och pjäser och vilka kan sägas utgöra i det närmaste arketyper liksom inte minst stereotyper av vita svenskar: Det handlar bland annat om den vita läraren, den vita socionomen, den vita psykologen (såsom Gina Dirawis karaktär Marie), den vita polisen, den vita journalisten, den vita antirasisten, den vita forskaren, den vita tjänstepersonen, den vita kulturutövaren, den vita politikern, den vita vakten, den vita tulltjänstepersonen, det vita butiksbiträdet och den vita butiksinnehavaren liksom om vita barn, vita klasskompisar och vita vänner, vita partners, vita släktingar och vita föräldrar samt om representanter för den vita underklassen, för den vita migrations- och integrationssektorn, för den vita vänstern, för den vita extremhögern och för den vita antirasismen o s v.

Idag hade den legendariske journalisten och författaren Jan Olof ”Jolo” Olsson fyllt 100 år om han hade levt idag

DN Kultur och DN:s Kurt Mälarstedt påminner idag om att Jan Olof ”Jolo” Olsson hade fyllt 100 år om han hade levt idag:
91605819_10157316108525847_7652566788625924096_o.jpg
 
”Jolo” var då sin tids mest produktive journalist och författare innan han gick bort i tämligen utarbetat tillstånd vid 54 års ålder och hans allra sista text handlade om den gamle anarkisten Anton ”Amaltheamannen” Nilsson.
AMAL.jpg
 
En av ”Jolos” mest kända böcker är ”1914”, som gavs ut 1964 och som nytrycktes för bara några år sedan. Boken handlar om Österrike-Ungern och upptakten till Första världskriget och det var den boken som gjorde att jag själv blev ”biten” av Centraleuropa när jag lånade den på Stadsbiblioteket i Motala och läste den någon gång under mellanstadiet.