Kategori: företag

”Hjärnan” bakom IKEA:s världsberömda och bland (utlands)svenskarna så älskade svensk mat/husmanskost-restauranger var den gamle nazisten, den berömde etnologen och den folkkäre tv-kändisen Mats Rehnberg

”Hjärnan” bakom IKEA:s världsberömda och bland (utlands)svenskarna så älskade svensk mat/husmanskost-restauranger var den gamle nazisten, den berömde etnologen och den folkkäre tv-kändisen Mats Rehnberg:


Eva Ersson-Åbom berättar idag i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga historien bakom IKEA-varuhusens svensk mat/husmanskost-restauranger som är så populära att besöka för 100 000-tals utlandssvenskar/expat-svenskar och svenska turister världen över.


I den långa artikeln framgår det att det var Mats Rehnberg, legendarisk professsor i etnologi vid Stockholms universitet och folkkär tv-kändis, som var ”hjärnan” bakom IKEA:s vinnande restaurangkoncept i början av 1960-talet vilket får mig att påminnas om de högerextremister som omgav Kamprad när IKEA grundades och växte så det ”knakade” vid den tiden (d v s på 60-talet).
IKEA grundades och byggdes delvis upp med lån som Kamprad fick från s k ”överklassnazister”, IKEA-katalogen trycktes hos/av en medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen, IKEA-katalogen sålde f ö även Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahls politiska skrifter och nu visar det sig att den gamle nazisten Mats Rehnberg låg bakom IKEA:s restaurangkoncept med svensk mat/husmanskost och svensk design/inredning.


Rehnberg var liksom Kamprad själv f d medlem i det största svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling och hade innan dess varit medlem i den värmländske nazistledaren Birger Furugårds nazistparti Svenska nationalsocialistiska partiet. Under sin tid som läroverkselev vid Norra Real i Stockholm blev Rehnberg ”springpojke” åt den svenska s k nationella rörelsens huvudfinansiär mångmiljonären CE Carlberg och bl a medlem i dennes ungnazistiska organisation Gymniska förbundet. Rehnberg var under flera år ansvarig utgivare för flera av Carlbergs många högerextrema periodiska skrifter som riktade sig till dåtidens övre medelklass/överklassungdom och han ska även ha varit ansvarig utgivare för nazityska propagandamagasin.


Jag har själv alltid undrat över ursprunget till och historien bakom IKEA:s restaurangkoncept och tidigare tänkt att det måste bero på Kamprads extremnationalism och högerextrema bakgrund men nu visar det sig att upphovspersonen i stället är en annan gammal högerextremist, som Kamprad mycket väl kan ha lärt känna inom den svenska s k nationella rörelsen:


”Vid Gästabudets utformning tog han hjälp av professor Mats Rehnberg på Institutet för folklivsforskning vid Stockholms universitet och Nordiska museet. Rehnberg var programchef på Sveriges Televisions kulturavdelning och folkkär domare i populära tv-programmet 10 000-kronorsfrågan. Gästabudet fick träpanelade väggar, rustika möbler, stänger i taket med brödkakor och fårfioler och Smålands landskapsblomma på menyn. Restaurangchefen Ulf Runströmer läste på om gamla seder och småländsk bygdekultur och gick in för smörgåsbordet med mängder av sillar, öländska kroppkakor, småländska isterband och dito ostkaka. Mats Rehnberg tog inget betalt för sin insats, men bad om bidrag till välgörande Sällskapet Stadsbudskåren.”

La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i den franska anti-tyska anti-Wagner-kampanjen under Första världskriget

Läser för närvarande Alex Ross tegelsten ”Wagnerism. Art and politics in the shadow of music” och inser att den både i och utanför Frankrike så välkända La vache qui rit-logotypen har sitt ursprung i Wagner och närmare bestämt i de fatala händelser som utspelade sig under sommaren 1914 samtidigt som det årets Bayreuthfestspel ägde rum och specifikt när Karl Muck dirigerade Wagners opera Parsifal.


En sedvanlig alleuropeisk överklasspublik bestående av bl a prins August Wilhelm av Tyskland, greve Fitz-James, fursten av Hohenlohe-Langenburg, grevinnan av Castlewellan, antroposofins grundare Rudolf Steiner och den franske symbolisten Joséphin Péladan var under den ödesdigra sommaren 1914 på plats i Bayreuth exakt samtidigt som Första världskriget utbröt och under pausen inför den tredje akten av Parsifal den 1 augusti 1914 förstod den illustra publiken äntligen att kriget var ett faktum.


Österrikarna och ungrarna hade redan börjat lämna Bayreuth och åka hemåt dagarna dessförinnan liksom även ryssarna och en hel del av britterna och enligt Péladans dagsboksanteckningar ska fransmännen och tyskarna ha blängt på varandra rejält efter att föreställningen väl var över.


Wagners musik och värld blev därefter omedelbart en del av Centralmakternas propaganda och krigföring och bara några dagar efter Parsifal-föreställningen i Bayreuth spelade en tysk musikkår stycken ur Parsifal i samband med erövringen av en gränsstad mellan Tyskland och Frankrike. Tyskarna skulle sedan bli närmast fixerade vid Wagner när kriget rullade på och bl a upprättades exempelvis försvarslinjen Siegfriedlinjen på västfronten 1916 medan en anti-Wagner-våg grep fransmännen liksom även italienarna och delvis också britterna och endast österrikarna verkar ha bibehållit någon slags neutral balans – också efter att Italien bytte sida och anföll Österrike-Ungern i ryggen fortsatte Verdi-operor att sättas upp i Wien kriget igenom.


I just Frankrike drog kompositören Camille Saint-Saëns igång en anti-Wagner-kampanj påhejad av den franska extremhögern och Action française-ledaren Charles Maurras och av de franska kulturpersonligheterna förblev mest bara Marcel Proust Wagner trogen som ett av få undantag.
Tecknaren Benjamin Rabier drogs med i den franska anti-Wagner-propagandan och ritade en teckning som föreställde en ko som skrattar som fick namnet La Wachkyrie som kan utläsas som just La vache qui rit som de franska soldaterna blev bekanta med då teckningen trycktes upp som en etikett som klistrades på den franska arméns nötköttleveranser till fronten.


Rabiers anti-Wagner-La Wachkyrie-teckning blev så populär att den kom att bli ursprunget till den logotyp för den ostprodukt som vi känner idag som just La vache qui rit när den lanserades 1921 och några år senare fick Rabier i uppdrag att modifiera och revidera den ursprungliga La Wachkyrie-teckningen vilket resulterade i den version som vi alla är vana vid att möta idag i våra livsmedelsbutiker.

Ytterst få svenska företag redovisar etnisk mångfald medan i stort sett alla numera gör det vad gäller kön och även ålder

Branschtidningen Aktuell Hållbarhet undersöker med inspiration från sommarens BLM-rörelse/debatt vilka svenska storföretag som överhuvudtaget försöker att ens redovisa någon slags etnisk mångfald och representation.

I praktiken samtliga av Sveriges 100 största börsnoterade företag, vilka tillsammans innefattar 100 000-tals anställda och både i Sverige och i andra länder, redovisar numera mångfald och representation utifrån kön och oftast också utifrån ålder vad gäller både chefer och anställda men ytterst få eller 6% av desamma försöker ens att kartlägga och räkna mångfald och representation utifrån ras, etnicitet, nationalitet, språk eller religion på samma sätt som kön och ålder kartläggs och räknas. I praktiken handlar det dock nästan enbart om att redovisa utländsk bakgrund ”rakt av”, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag, utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund (OBS: Kindred, Sandvik och Assa Abloy försöker dock göra det):

”Många företag redovisar data om fördelning av kön och ålder bland anställda och chefer, men uppgifter kring etnisk mångfald lyser ofta med sin frånvaro. Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att få storbolag redovisar data om etnisk mångfald bland anställda och chefer.”

https://www.aktuellhallbarhet.se/socialt-ansvar/mangfald/vit-flack-i-foretagens-mangfaldsrapportering

”När urvalskriterierna snävas åt så att redovisningen ska hålla en jämförbar nivå med hur kön och ålder i de flesta fall redovisas blir bolagen betydligt färre. Aktuell Hållbarhet har identifierat totalt 6 bolag som redovisar etnisk mångfald på en jämförbar nivå, det vill säga som procentuell andel av alla anställda eller olika chefsnivåer. Ett av bolagen är Axfood som redovisar andel anställda med svensk respektive internationell bakgrund. Data redovisas samlat för alla ledningsgrupper i koncernen, samt för tjänstemän, lagerarbetare och butikspersonal.”

(…)

”Ett annat bolag som har valt att redovisa fördelningen av svensk respektive internationell bakgrund både bland anställda och chefer är Swedish Match.”

(…)

”Gemensamt för bolagen som nämns i artikeln är att de har tagit hjälp av Statistiska centralbyråns, SCB, uppdragsverksamhet för att få fram anonymiserad och aggregerade data. Företagen skickar in anställdas personnummer till SCB som skickar tillbaka avidentifierade data kring andel anställda med utländsk bakgrund. Datan kan även redovisas efter en mer nyanserad indelning, exempelvis: Sverige, Norden utom Sverige, Europa utom Norden samt övriga världen.”

Om Synsams högerextrema grundare

Vi har/får väl alla våra mer eller mindre märkliga för att inte bisarra associationer när vi dagligdags hör och/eller läser om vissa händelser/företeelser i media och jag gissar att jag är en av mycket få som plötsligt börjar tänka på ”Värmlands store son” den ö/kände svenske nazistledaren Birger Furugård när jag ser denna nyhet skymta förbi men faktum är då att Synsam (med kring 500 butiker i Sverige samt i övriga Norden) är ytterligare ett i raden av svenska (stor)företag (bredvid bl a ICA, Åhléns, IKEA, Göteborgs Kex, Kinnevik och Gevalia m fl) som grundades av en (f d?) högerextremist – nämligen av en gammal s k furugårdsnazist (d v s en f d medlem i Svenska nationalsocialistiska partiet).

Sedan är denna kunskap/faktauppgift/information naturligtvis fullständigt meningslös och irrelevant ”i sig” annat än för oss inbitna ”kalenderbitare” som intresserar oss för den svenska extremhögerns göranden och låtanden och den säger så klart ingenting om vare sig den svenska optikerbranschen, om alla människor i landet som bär/har glasögon och linser eller om den svenska handeln och näringslivet.

Om Örebro Kex högerextrema historia

Inte förrän idag insåg jag att Göteborgs Kex, d v s Nordens största kex- och kaktillverkare, är detsamma som legendariska Örebro Kex eller AB Örebro Kexfabrik då de båda företagen gick ihop på 1970-talet efter att Göteborgs Kex hade köpt Örebroföretaget.
Namnlöst.jpg
 
Örebro Kex eller AB Örebro Kexfabrik var då möjligen den allra flitigaste annonsören i den svenska extremhögerns olika tidningar och tidskrifter åtminstone från tidigt 1930-tal, under krigsåren och fram tills 1950-talet. Allt detta berodde då Paulus Källander som var kexfabrikens ägare och VD under fem decennier fram tills 1956 då han steg åt sidan när hans söner tog över företaget.
 
Den gamle ”kexpatriarken” Paulus Källander var då bl a medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland och Hjälpkommittén för Tysklands barn medan flera av sönerna likaså var högerextremt engagerade: Lars Källander var exempelvis medlem i det nazistiska s k Lindholmspartiet medan Sven Källander var medlem i fascistiska Svensk opposition.

Facits gamle VD Gunnar Agrell som en gång i tiden ”basade” över 1000-tals anställda var medlem i Nysvenska rörelsen och dennes far Hugo Agrell som grundade och ägde Addo var likaså högerextremt lagd

Jag råkar ha ”i min ägo” en namnlista över cirka 700 svenska direktörer, disponenter och fabrikörer eller åtminstone cirka 700 personer som någon gång i livet titulerade sig själva som sådana och som någon gång i livet har förekommit i den svenska extremhögerns matriklar och publikationer.
 
Då jag är mycket dåligt bevandrad i ekonomisk historia, i svensk företagshistoria och i den svenska industrins och det svenska näringslivets historia är jag därför inte kapabel att utreda vilka av dessa namn som kan ha ägt eller ”basat” över stora eller t o m mycket stora företag med 100-tals eller t o m 1000-tals anställda och därmed verkligen ”gjort skillnad” och avtryck och betytt något i svensk nutidshistoria.
86935187_10157192734345847_6725807094911467520_o.jpg
 
Idag stötte jag dock på en av dessa direktörer, disponenter och fabrikörer som otvivelaktligen både ägde och ”basade” över ett mycket stort företag och 1000-tals anställda – nämligen direktör Gunnar Agrell som hade en bakgrund i fascistiska Nysvenska rörelsen och vars far direktör Hugo Agrell, som på sin tid var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund, grundade och drev företaget Addo i Malmö.
 
Gunnar Agrell blev direktör för Addo efter sin far Hugos bortgång och när Facit och Addo hade gått samman blev han direktör för det på sin tid världsledande företaget Facit innan han blev direktör inom Electrolux-koncernen, som ju f ö en gång i tiden hade grundats och letts av den legendariske Axel Wenner-Gren som innan och under kriget var pro-tysk.
 
Efter 1945 flydde 100-tals om inte 1000-tals nazister, fascister och högerextremister till Sverige och fick i alltför många fall även asyl här och i Sydsverige ledde fascistiska Nysvenska rörelsen en slags flyktingsmugglingsverksamhet som hjälpte dessa flyktingar att både ta sig in i landet och starta ett nytt liv här och/eller ta sig vidare till bl a Latinamerika, Iberiska halvön och Mellanöstern.
 
Direktör Hugo Agrell ska då ha anställt ett flertal av dessa nazister, fascister och högerextremister på Addo vilket f ö också Kockums sägs ha gjort liksom en del slott på den skånska landsbygden. Hugos son Gunnar Agrell fortsatte uppenbarligen att åtminstone under en tid gå i sin fars politiska spår men dennes son ska sedan i sin tur ha gjort uppror mot detta politiska släktbagage och i stället blivit (radikal)vänster.

Är Löfbergs Lila:s ägarfamilj den enda av Sveriges stora kafferosterifamiljer som inte har avsatt några spår i den svenska extremhögerns matriklar?

Att svenskarna dricker mest kaffe i världen per capita efter finländarna och före norrmännen och danskarna är ju välkänt liksom att Sveriges fyra största kaffeföretag och kaffesorter utgörs av Gevalia, Zoégas, Löfbergs Lila och Arvid Nordquist men mindre känt är nog att den enda ägarfamiljen som aldrig, mig veterligen i alla fall, uttryckte pro-nazityska sympatier innan och under kriget råkar och verkar vara den värmländska familjen Löfberg, vilket hedrar Värmland mot bakgrund av att åtskilliga andra värmlänningar annars tyvärr har spelat en viktig och avgörande roll genom decennierna för den svenska s k nationella rörelsen.

KAFFE.jpg

Både Gevalias mångårige ägare och direktör Sven Engwall i Gävle och Arvid Nordquists ägare och direktör Bengt Nordquist i Stockholm var då medlemmar i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren (och t o m så sent som 1943) medan Zoégas likaledes mångårige ägare och direktör Rudolf Zoéga i Helsingborg gav bidrag till högerradikala Sveriges nationella förbund vid mitten av 1930-talet men ingen av Löfberg:arna i Karlstad har då vad jag vet avsatt några spår i den svenska extremhögerns både dramatiska och smått osannolika annaler.

Den svenska reklambranschen har svårt att spegla den demografiska sammansättningen

Ekonomerna Sofia Ulver, Nina Åkestam, Sara Rosengren och Christofer Laurell presenterar idag en ny studie på DN Debatt som visar att trots att andelen invånare i landet som tillhör en synlig minoritetsgrupp har ökat från 10-12% år 2010 till kring 20% år 2019 så har den svenska reklam-, annons- och kommunikationsvärlden inte lyckats avspegla denna demografiska utveckling.
 
Exempelvis består hela 70% av studiens svenska reklamfilmer som har producerats under de senaste tio åren av enbart vita skådespelare och karaktärer medan endast en procent utgörs av reklamfilmer där samtliga skådespelare och karaktärer är icke-vita och det går väl att gissa att åtskilliga av de sistnämnda filmerna också innehåller en del rasstereotyper. 11% av reklamfilmerna utgörs vidare av både vita och icke-vita skådespelare och karaktärer .
 
Till de svenska företagens och det svenska näringslivets och industrins samt den svenska reklam- och kommunikationsbranschens försvar ska väl dock tilläggas att icke-vita svenskar förekommer i långt större utsträckning i reklamens och annonsernas värld idag än under de långt mer homogena 1990- och 2000-talen samt att icke-vita svenskar kanske inte är en särskilt stark konsumentgrupp jämfört med de vita invånarna i landet vad gäller köpkraft:
 
”Mångfaldskritiska röster hävdar ofta att reklam med multikulturella teman har ökat drastiskt de senaste åren, grundat i ängslig politisk korrekthet hos varumärken. Men nya studier tyder tvärtom på att icke-vita är kraftigt underrepresenterade i svensk reklam, och att ingen signifikant ökning har skett de senaste tio åren, skriver fyra ekonomiforskare.”
 
 
”I ljuset av EU-valet fick vi svart på vitt att polariseringen mellan de liberala och icke-liberala rörelserna i Europa ökar, och att synen på migration och multikulturalism är en av hörnstenarna i splittringen. Att nyhetsmedier och politiker påverkar opinionen kring migration råder det oftast inget tvivel om. Däremot diskuteras marknaden som maktfaktor i opinionen relativt lite, trots att företagen i allt högre grad kommunicerar politiska ställningstaganden och att vi medborgare ägnar oss mer och mer åt ”politisk konsumtion”, det vill säga uttrycker våra politiska åsikter genom hur vi väljer varumärken.
 
Vi har sedan 2018 arbetat med ett forskningsprojekt där vi undersöker marknadsföringens roll i opinionsbildningen kring migration och multikulturell integration genom att studera hur budskap kring multikulturalism kommuniceras av de stora annonsörerna i Sverige, och hur medborgare diskuterar detta i sociala medier. Här vill vi dela med oss av några preliminära resultat som vi tror har särskilt stor relevans för medier, medborgare och näringsliv:
 
1, Svensk reklam speglar inte det mångkulturella samhälle Sverige är i dag, och representationen har inte heller förändrats de senaste tio åren. Vi har studerat hudfärgsrepresentation (vit/icke-vit) i reklamfilmer under tio år tillbaka från Sveriges tio största annonsörer. Resultaten visade att icke-vita är rejält underrepresenterade jämfört med i befolkningen i stort. Till exempel är endast 11 procent av alla skådespelare i alla filmer icke-vita, 70 procent av filmerna har uteslutande vita skådespelare, medan motsvarande för icke-vita inte ens är 1 procent.
 
Som tidigare forskning visat utsätts icke-vita dessutom ofta för ”tokenism”, det vill säga deras närvaro är främst symbolisk och för inte berättelsen framåt. Det syns bland annat genom att vita i mycket större utsträckning får huvudroller medan icke-vita får statistroller, att icke-vitas roller oftare upplevs som humoristiska snarare än seriösa, och att vita avbildas som professionella och icke-vita som konsumenter.
 
Den senare stereotypen blir extra intressant i ljuset av Nordiska ministerrådets nya forskningsrapport där Sverige visar sig vara sämst i Norden på att integrera immigranter i arbete. Icke-vita blir inte heller vanligare i svensk reklam de senaste tio åren, trots att andelen utomeuropeiskt födda i Sveriges befolkning har ökat. Reklamen har alltså blivit något sämre på att spegla hur befolkningen faktiskt ser ut. Däremot skedde en signifikant ökning 2016 efter flyktingvågen hösten 2015, men gick lika skarpt ner igen till 2017.
 
2, Bland undersökta inlägg om multikulturell reklam på öppna sociala medier (främst Twitter) är minst 85 procent mångfaldskritiska; mer än hälften kritiserar politisk korrekthet på olika sätt, drygt en tiondel kritiserar uppmuntran till kriminalitet (med resonemanget att icke-vita invandrare skulle vara kriminella), lika många kritiserar reklamen just för att innehålla icke-vita skådespelare, drygt en tjugondel är specifikt antiislamiska, och lika många ser invandrare som finansiella parasiter på välfärden.
 
I bara drygt en tiondel av inläggen fick de mångfaldskritiska inläggen mothugg genom försvar av jämlikhet och anti-rasism; i övrigt bekräftades bilden eller fick stå oemotsagd.
 
Reklam som visar ett multikulturellt Sverige har alltså varken blivit mer eller mindre vanlig de senaste tio åren men ändå är reaktionerna bland de mångfaldskritiska rösterna starka varje gång det görs. Enligt dem har reklam med multikulturell representation ökat drastiskt de senaste åren och är grundad i ängslig politisk korrekthet. Precis som forskare, medier i allmänhet, och public service i synnerhet framställs alltså marknadsaktörer av den mångfaldskritiska opinionen som politiskt och till och med statligt styrda.
 
Tillsammans indikerar de här två studierna att bilden på sociala medier av hur reklamen ser ut, och hur den faktiskt ser ut, skiljer sig åt dramatiskt. Svensk reklam har fortfarande lång väg att gå om ambitionen är att skildra befolkningen någorlunda representativt, och än längre till att göra faktiska politiska ställningstaganden för multikulturalism.”

Var systrarna Lisbet och Gocken Jobs åt det högerextrema hållet?

Fascinerande (i alla fall för mig) att konstatera att systrarna Jobs (d v s Lisbet och Gocken Jobs) bror Peer Jobs som tryckte systrarnas mönster var organiserad nazist (och närmare bestämt i Nationalsocialistiska arbetarepartiet som också kallades Lindholmspartiet) och den fråga jag nu ställer mig är så klart om någon av eller de båda systrarna också var högerextremt lagd/a?
 
Det heter ju ibland att Kamprad möblerade folkhemmet och att systrarna Jobs smyckade detsamma och tänk om det är så att det i båda fallen handlade om gamla lindholmsnazister? Om så är fallet så har det så klart ingen betydelse i sig annat än att det än en gång illustrerar att så många av 1900-talet svenska kändisar en gång var åt det högerextrema hållet och inte minst verkar detta ha gällt ett relativt stort antal kreatörer, entreprenörer, företagare och industrialister (såsom exempelvis ICA, ASEA, IKEA, Skanska, Gulins, Getinge, Myresjöhus, Kockums, Rausing, Weibulls m fl m fl).
 
 
”För det är med hjälp av nostalgins lockande eggelse man sugs in i de rum som såväl boken som utställningen åter öppnar. I den första av de sex gemaken på Thielska hänger en baldakin av Gocken Jobs metervara Trollslända, precis som de tygdrapor som böljade i NK:s tak vid 1945 års utställning ”När skönheten kom till byn”, döpt efter Lisbets make Lille Bror Söderlundhs visa.
 
Här visades såväl Lisbets och Gockens skapelser som brodern Peer Jobs tryckarkonst – det var han som tillsammans med hustrun Harriet Jobs startade Jobs handtryck – systern Gitt Jobs-Hidles mattor och mamma Elisabet Wisén-Jobs broderier. Och när man kliver in i det andra av sex Jobsrum på Thielska fullständigt golvas besökaren av en minneskavalkad. Här trängs alla småmönstrade tyger – Gockens ”Karameller”, Lisbets ”Ringar” och hennes somriga ”Smultron” som stora delar av min årskull hade som bebismössa eller förklädesklänning på 1970-talet. Ja här möts vi, generationer av Jobsdyrkare, förenade i minnen av de hemsydda kläder som visas mitt i rummet, några av dem blusar skapade av sjalar och dukar.”

Ny studie om de egenföretagande kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund

Nationalekonomerna Mats Hammarstedt och Chizheng Miao presenterar en ny studie om de egenföretagande utomeuropeiska kvinnorna i Sverige i SvD:
 
”Resultaten visar bland annat att företagare med ursprung i länder utanför Europa i högre grad än inrikes födda företagare har anställda i sina företag.”
 
Studien visar bl a att bland vissa utomeuropeiska grupper så är andelen egen-och småföretagare extremt hög samt att landets egen- och småföretagare med utomeuropeisk bakgrund tenderar att anställa i högre grad än de majoritetssvenska egen- och småföretagarna och när de förstnämnda anställer så tenderar de att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund till skillnad från de majoritetssvenska egen- och småföretagarna.
 
Särskilt gäller detta kvinnliga egen- och småföretagare med utomeuropeisk bakgrund vilka särskilt tenderar att anställa kvinnor med utomeuropeisk bakgrund. Kvinnor med utomeuropeisk bakgrund är då annars den allra mest utsatta och marginaliserade gruppen inom det svenska arbetslivet. ”Omvänt” så har endast 2% av alla majoritetssvenska egen- och småföretagare en kvinna med utomeuropeisk bakgrund bland sina anställda.
 
 
”Det är känt att utrikes födda personer, och inte minst utrikes födda kvinnor, möter andra problem och hinder i sitt företagande än inrikes födda personer. Exempelvis visar forskning från Linnéuniversitetet att utrikes födda företagare från länder utanför Europa i högre grad än andra upplever att de diskrimineras av kunder, leverantörer och banker. Vidare har kvinnliga företagare födda i länder utanför Europa ofta låga inkomster och löper högre risk än andra att tvingas upphöra med sitt företagande.
 
Detta förtar dock inte det faktum att de utrikes födda kvinnliga företagare som är framgångsrika i sitt företagande också anställer personal. Därigenom skapas inte sällan arbetstillfällen för andra utrikes födda kvinnor. I en studie från Linnéuniversitetet, finansierad av Jan Wallander och Tom Hedelius stiftelse, framkommer att framgångsrika kvinnliga invandrarföretagare med utomeuropeisk bakgrund faktiskt bidrar till integrationen genom att de anställer andra kvinnor med utomeuropeisk bakgrund.”
 
(…)
 
”Bland företag som ägs av kvinnor med ursprung i Mellanöstern eller Afrika hade runt 20 procent av de företag som hade anställd personal minst en kvinna med utomeuropeisk bakgrund anställd i företaget. Bland företag ägda av utrikes födda kvinnor födda i länder i Asien (förutom Mellanöstern) hade över 40 procent av de företag som hade anställda minst en kvinna med utomeuropeisk bakgrund anställd i företaget. Som jämförelse kan nämnas att andelen företag med minst en kvinna med utomeuropeisk bakgrund som anställd uppgick till runt 4 procent bland kvinnliga företagare födda i Sverige. Bland företag ägda av män födda i Sverige uppgick denna andel till mindre än 2 procent.
 
Vidare framkommer i undersökningen att såväl kvinnliga som manliga företagare med utomeuropeisk bakgrund i högre grad än andra företagare även anställer nyanlända, relativt lågutbildade, personer med utomeuropeisk bakgrund.”