Kategori: folkbokföring

Att föra statistik om blandade

Många som ”kan” minoritets-Sverige ”på sina fem fingrar” (antar att jag möjligen hör dit) och som är särskilt intresserade av de blandade (antar att jag också hör dit) känner mycket väl till att fram tills 2003 så ingick de invånare som har en inrikes född förälder och en utrikes född förälder (d v s just de blandade) i kategorin ”utländsk bakgrund” men få känner nog till att när den svenska kyrkobokförings- och mantalsskrivningsbaserade befolkningsstatistiken ”vetenskapligfieras”, ”streamline:as” och växer fram mellan ca 1870-1930 så var ett av syftena just att kunna räkna, identifiera och kategorisera alla de invånare i landet som inte räknades som majoritetssvenskar och som ”helvita” ”helsvenskar” och dit hörde naturligtvis de inhemska minoriteterna liksom än mer de som invandrade till landet och vilka benämndes som ”utlänningar” (denna beteckning kvarstod ända fram tills 1969 då kategoribeteckningen ”invandrare” infördes) men också de som var blandade och som det fanns ett intresse av att räkna och föra statistik på (på den tiden var det nästan alltid en fråga om inrikes födda mödrar och utrikes födda fädrer).
16111995_10154301380225847_1832381339_n kopia.jpg
 
1944 kunde därför specifika ”sifferdetaljer” ur den svenska befolkningsstatistiken rapporteras på följande vis i dåtidens press och inte utan med en viss putslustig humor – d v s att antalet blandade födda utom äktenskapet och med en ”utlänning” till far hade ökat i Dalarna sedan 1940 och även om det som synes handlade om mycket små siffror i absoluta tal (en ökning från två sådana barn 1940 till 26 stycken 1943) så ansågs det ha ett (smått humoristiskt) nyhetsvärde mot bakgrund av Dalarnas privilegierade position som svenskhetens ”kärnland” (det sägs ibland att självaste Himmler ska ha sagt, efter att ha förläst sig på de svenska rasforskarnas ymniga s k vetenskapliga studier och publikationer och glott på kartor, tabeller och kurvor som visualiserade svenskarnas kroppsmått och utseendedrag och inte minst dreglat över fotografier på svenska män och kvinnor, att de vackraste exemplaren av den germanska rasen bor vid Siljans stränder). 1944 bör ”utlänningar” i praktiken f ö ha inneburit exempelvis danska judar, baltiska och norska flyktingar samt en och annan kontinentaleuropé.

Om romregistret, det svenska befolkningsregistret och jämlikhetsdatafrågan

Bara för att fortsätta att ”tjafsa” och ”bråka” om statistikfrågan i relation till minoriteterna och jämlikhetsdatadebatten nu när rättegången om Skånepolisens romregister har inletts (OBS: det är väl samtidigt varken särskilt smart eller särskilt strategiskt av mig att börja orda om statistik och minoriteter just nu när rättegången har satt igång), d v s i relation till och i opposition mot den så hegemoniska ultraradikala och hypermilitanta färgblinda svenska antirasismen som redan har avskaffat rasbegreppet och som hatar allt vad siffror om minoriteter och jämlikhetsdata heter:
Detta är fakta i sak: Skånepolisens romregister är inget annat än ett blodsbaserat och biologiskt släktregister som helt och hållet bygger på den svenska folkbokföringen, det svenska befolkningsregistret och det (unika) svenska personnumret som är det äldsta, det mest omfattande och det mest institutionaliserade i världen, d v s det är alla vi som bor i Sverige som (redan) är registrerade tillsammans med invånarna i våra grannländer och i ett mycket litet antal andra ”udda” länder till på jorden, d v s den typ av befolkningsregister som vi har i Sverige delar vi endast med kring ett dussintal suveräna nationalstater på planeten vilket just gör det möjligt att skapa enorma genealogiska släktutredningsregister som exempelvis romregistret.
I alla andra ca 200 länder på jorden (förutom då i Sverige och i dussintalet andra länder) finns inga totalregister över invånarna överhuvudtaget, än mindre unika personnummer, utan där tillfrågas invånarna regelbundet om hur de identifierar sig utifrån självkategoriseringsprincipen, d v s utifrån jämlikhetsdatametoden. Tack vare det befolkningsregister som invånarna i Sverige har varit mer eller mindre registrerade i ända sedan 1600-talet kunde staten tidigare upprätta och föra specifika register inte bara över romer utan även över landets samer, judar och resande och även de finsktalande minoriteterna markerades ned till halv- eller kvartsnivå ända in i efterkrigstiden medan tillhörighet till s k ”lapsk stam” i vissa fall fanns kvar i befolkningsregistret ända fram tills 1968.
Den på alla sätt och vis formidabla och hyperaktiva svenska miniarmén av antirasister och antifascister på både höger- och vänsterkanten som hatar all statistik om minoriteter, som hathatar rasbegreppet och som hathathatar jämlikhetsdata och som samtidigt med all rätta stödjer romerna i romregisterfrågan borde därför i stället börja kritisera och kampanja mot det svenska befolkningsregistret i stället för att fortsätta att masshetsa mot jämlikhetsdatametoden och ljuga om, påstå och basunera ut att det handlar om ren registrering som de ”genomrasistiska” och ”vidriga” amerikanska ”asen” och det likaledes ”genomrasistiska” och ”äckliga” brittiska ”packet” håller på med, och vilket åtskilliga professorer gör liksom åtskilliga ledarredaktioner och åtskilliga journalister och åtskilliga aktivister. Samtidigt är det onekligen så att om det svenska befolkningsregistret helt plötsligt skulle ”delete:as” så skulle det svenska samhället kollapsa fullständigt, vilket naturligtvis inte på något sätt är önskvärt.
Fakta i sak är vidare att åtminstone 63 procent av världens cirka 200 suveräna stater, och sannolikt än fler (uppskattningsvis 80 procent om inte fler), tillämpar med säkerhet jämlikhetsdatametoden på ett eller annat sätt som i praktiken det enda sättet för dessa stater att generera en befolkningsstatistik som per definition är helt anonym och i många fall men inte alltid även frivillig (d v s i en del länder är det enligt lag förbjudet att inte delta i folkräkningarna) och alla dessa länder kan delas upp i två olika kategorier:
1, de länder som frågar om minoritetsbakgrund av politisk-historiska skäl (t ex alla de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen liksom Sydafrika)
2, de länder som frågar om minoritetsbakgrund i explicit antidiskrimineringssyfte (t ex flertalet länder som ingick i Brittiska imperiet liksom t ex Brasilien, Indien och Kina)
Uppdelat på kontinent och region tillämpar vidare med all säkerhet minst 83 procent av alla stater i Nord- och Centralamerika jämlikhetsdatametoden (sannolikt fler än så, kanske 95 procent), 82 procent av alla stater i Sydamerika (sannolikt fler än så, kanske 90 procent), 44 procent av alla stater i Afrika (sannolikt fler än så, kanske 75 procent), 44 procent av alla stater i Europa (sannolikt fler än så, kanske 65 procent), 64 procent av alla stater i Asien (sannolikt fler än så, kanske 85 procent) samt 84 procent av alla stater i Oceanien.
Av de stater som tillämpar jämlikhetsdatametoden i relation till minoriteter använder 56 procent termen etnicitet (t ex Singapore och Guatemala), 23 procent termen nationalitet (t ex Estland och Tadzjikistan), 15 procent kategorin urfolk (t ex Mexico och Kenya) och 15 procent termen ras (t ex USA och Brasilien). En del stater använder även termer som kast och stam och många stater frågar även specifikt om språk och religion. Det finns vidare stora skillnader i hur frågorna ställs, t ex frågar Saint Lucia vad invånarna ”tror att de är”, Paraguay frågar ”anser du dig vara”, Filippinerna ”hur klassificerar du dig” och Storbritannien ”vilken grupp tillhör du”. I många fall anges det i de olika formulären att det är helt frivilligt att svara på frågan om minoritetstillhörighet – att det är anonymt fattar invånarna redan av naturliga skäl i alla de länder på jorden som inte är registrerade med personnummer i ett befolkningsregister.
Det finns vidare i stort sett tre typer av svarsalternativsmodeller:
1, de 37 procent länder som enbart har redan i förväg bestämda boxar, d v s invånarna kan bara välja mellan ett visst antal minoriteter (t ex Brasilien och Rumänien)
2, de 32 procent länder som har redan i förväg bestämda boxar men som samtidigt tillåter öppna svarsalternativ, d v s invånarna kan välja mellan ett visst antal minoriteter men kan också uppge vilka minoriteter de vill (t ex Finland och Mongoliet)
3, de 31 procent länder som enbart har öppna svarsalternativ, d v s invånarna får själva uppge vilka minoriteter de vill (t ex Kina och Senegal)
Tendensen är att i Sydamerika och Afrika är redan i förväg bestämda boxar vanligare medan öppna svarsalternativ dominerar i Asien. Många länder tillåter även att invånarna kryssar och uppger flera olika minoritetsbakgrunder och många länder har idag även specifika boxar för blandade och många länder använder flera olika termer – t ex både termerna ras och etnicitet.
Mot bakgrund av allt ovanstående så är det m a o Sverige och ett dussintal länder till som framstår som fullständigt udda i världen, d v s som helt saknar adekvat statistik om minoriteter och dessutom hårdnackat vägrar att ens försöka tillämpa jämlikhetsdatametoden. Och mot bakgrund av allt ovanstående så framstår det med all önskvärd tydlighet att landets i övrigt generellt högutbildade och välinformerade antirasister och antifascister på både höger- och vänsterkanten både är okunniga och fanatiska i sitt fullständigt blinda och ohämmade hat mot jämlikhetsdatametoden.
Sedan har de svenska antirasisterna och antifascisterna med några av landets ledande antirasistiska och antifascistiska forskare och landets ledande dagstidningar i spetsen naturligtvis all rätt att försöka förmå världens länder att sluta använda jämlikhetsdatametoden och att sluta fråga om ras, etnicitet och urfolksursprung samt att attackera dumskallarna i Kanada, dårarna i Gambia, knasbollarna i Laos, galenpannorna i Guam, knäppisarna i Colombia, stollarna i Bulgarien, kretinerna i Angola, nötterna på Irland och fånarna i Guatemala och anklaga dem för att vara både essentialister och biologister och inte minst så klart rasister.

Om Svenska kyrkans rasutredningar och ”arierbevis”

Christoph Anderson skriver i Sydsvenskan om att vissa kvinnor alltid har attraherats av unga män med ett mycket stort våldskapital, ja helt enkelt män som har dödat många människor, och att dåtidens svenskor som drogs till SS-män (vilka dessutom oftast såg mycket bra ut då de valdes ut och sållades utifrån specifika kroppsmått, som idag väl skulle kunna kallas fotomodellsutseenden av skandinavisk typ) kan jämföras med dagens svenskor som dras till de IS-frivilliga: http://www.sydsvenskan.se/k…/svenskorna-som-gifte-sig-med-ss

Jag har själv gått igenom åtskilliga sådana här släktutredningar var syfte var att utreda om en kvinna var ”helvit”, ”arisk” och av ”nordisk ras” flera generationer bakåt inför ett eventuellt giftermål med en SS-man eller överhuvudtaget med en majoritetstysk man (för SS-medlemmar gick kravet att vara rasbiologiskt ”helvit” ända tillbaks till år 1750). Om en kvinna befanns ha något slags icke-vitt blod i sig så tilläts hon helt enkelt inte gifta sig med en majoritetstysk man.

Mindre känt är nog Svenska kyrkans roll i dessa genealogiska rasutredningar mot bakgrund av det faktum att under första hälften av 1900-talet var äktenskap mellan svenskar och tyskar mycket vanliga i alla samhällsskikt, inte minst i de övre skikten, då Tyskland i praktiken intog samma ledande roll som USA idag har för Sverige och svenskarna. Svenska kyrkan liksom myndighets-Sverige i övrigt och åtskilliga företag inom den privata sektorn och det svenska näringslivet (vilka valde att sparka sina svensk-judiska anställda) anpassade sig snabbt till de tyska raslagarna och den rasbiologiska arieseringspolitik som kännetecknade denna, så även Svenska kyrkan som på regeringens och svenska UD:s uttryckliga order var skyldigt att tillämpa de tyska Nürnberglagarna för att hantera äktenskapsärenden som syftade till att förhindra ”rasskändning”, d v s äktenskap och egentligen alla former av intimrelationer mellan vita och de som på den tiden sågs som icke-vita, d v s fr a judar men också romer, och naturligtvis också afrikaner och asiater, för att förhindra att blandade barn kom till världen (och vilka, om de väl kom till världen, generellt steriliserades i Nazi-Tyskland).

Därför utförde Svenska kyrkans tjänstemän tiotusentals genealogiska rasutredningar mellan 1933 och ända in till krigsslutet, och skrev ut så kallade arierförsäkran-bevis på löpande band (enbart Uppsala utfärdade över 1000 s k ”arierbevis” som det hette i folkmun mellan 1933-44) då UD hade ålagt kyrkan att ”tysk medborgare av tysk eller närbesläktad ras må ej ingå äktenskap med person av judisk ras”, och vilka var tekniskt möjliga att utföra just då Sverige kunde ståta med världens äldsta folkbokföringssystem och att ras liksom religion var en kategori som hade införts i den svenska folkbokföringen under andra hälften av 1800-talet. Från 1935 antecknades även raskategorin ”jude” i alla dess varianter ned till kvartsnivå (”heljude”, ”halvjude” och ”kvartsjude”) mer tydligare i den svenska folkbokföringen för att gå Nazi-Tyskland till mötes. Även alla de tiotusentals svenskar som bodde och arbetade i Nazi-Tyskland innan och under kriget behövde dessutom s k arierbevis med standardformuleringen ”härmed försäkrar jag på heder och samvete, att såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen” för att överhuvudtaget kunna få en anställning i landet.