Kategori: FN

Yesterday’s meeting between NGOs and the UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination in Geneva

At yesterday’s meeting between NGOs and the UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination (Cerd) in Geneva which I attended together with co-author Maimuna Abdullahi (https://www.mynewsdesk.com/se/svenska-muslimer-i-samarbete/pressreleases/naetverket-svenska-muslimer-i-samarbete-vaender-sig-till-fn-2492515) Dr. Gun Kut, CERD’s rapporteur on Sweden, raised sharp and urgent questions on the situation for the various minorities in Sweden while CERD member Ms. Gay McDougall asked why Sweden lacks equality data and what the problem (for Sweden) is when it comes to not introducing equality data in Sweden. Furthermore Mr. Nicolás Marugán, another committe member, wondered why Sweden is not sufficiently addressing the huge discrepancy between reported and solved hate crime and discrimination cases and finally committee member Dr. Verene Albertha Shepherd asked if Sweden has introduced any measures on the situation for Afro-Swedes including the issue of racial profiling and the unemployment problem.
31681170_10155609877620847_3660516157258989568_n.jpg

Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete överlämnar en alternativrapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete överlämnade igår sin alternativrapport till FN:s  kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) som en reaktion på Sveriges tjugoandra och tjugotredje periodiska rapport till CERD som övervakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering (ICERD).

 

https://www.mynewsdesk.com/se/svenska-muslimer-i-samarbete/pressreleases/naetverket-svenska-muslimer-i-samarbete-vaender-sig-till-fn-2492515

 

1966 var Sverige en av de tio första länderna i världen att underteckna ICERD och sedan dess har Sverige med jämna mellanrum kallats till CERD som ingår i Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Genève för att frågas ut om och hur Sverige efterlever konventionen. Senast en sådan utfrågning ägde rum var 2013 och då skickade Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete in sin första skuggrapport och nästa vecka är det dags igen: På onsdagen och torsdagen den 2-3 maj kommer Sverige i form av en delegation som representerar den sittande rödgröna regeringen att förhöras av CERD i Genève.

 

Den aktuella alternativrapporten är författad av Maimuna Abdullahi och mig själv på uppdrag av Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete och själva rapporten kan läsas och laddas ned här: http://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CERD/Shared%20Documents/SWE/INT_CERD_NGO_SWE_30871_E.pdf

 

Denna gång har totalt nio svenska alternativrapporter skickats in till CERD och vilket är rekord och samtliga skuggrapporter hittas här (se under ”Sweden” och ”Info from Civil Society Organizations”: http://tbinternet.ohchr.org/_layouts/treatybodyexternal/SessionDetails1.aspx?SessionID=1195&Lang=en

Namnlöst.jpg

 

Om varför Sverige och svenskarna envisas med att kalla den 21 mars för ”FN-dagen mot rasism” i stället för att säga FN-dagen mot rasdiskriminering

Idag den 21 mars är det FN-dagen mot rasdiskriminering eller den internationella dagen mot rasdiskriminering till minne av Sharpvillemassakern i Sydafrika 1960 och som i sin tur är direkt knuten till FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering som tillkom i december 1965.
 
I Sverige envisas dock de allra allra allra flesta (svensktalande) att kalla dagen ”FN-dagen mot rasism” (skolorna, myndigheterna, partierna, organisationerna, ”privatpersonerna” o s v) i stället för att säga och skriva FN-dagen mot rasdiskriminering som bara får ett 25-tal träffar på (svenskspråkiga) Google jämfört med 1000-tals träffar på ”dagen mot rasism” för att inte, som det heter, stigmatisera minoriteterna och reproducera ordet ras. På samma sätt säger många (svensktalande) ”FN-konventionen mot rasism” i stället för Konventionen om avskaffandet av rasdiskriminering eller kort och gott rasdiskrimineringskonventionen och t o m det annars så FN-lojala Svenska FN-förbundet kan göra det för att inte, som det heter, stigmatisera minoriteterna och reproducera ordet ras.
 
En gång i tiden var dock Sverige det första västlandet (i smal bemärkelse) att underteckna rasdiskrimineringskonventionen – det skedde redan i maj 1966 och av Sveriges dåvarande FN-ambassadör Sverker Åström (som ironiskt nog själv hade en högerextrem bakgrund) och endast 13 av världens alla dåtida statsbildningar ”hann före” Sverige som på den tiden var ett land som inte hade några som helst problem med att tala om ras: Sovjetunionen, Polen, Brasilien, Costa Rica, Tunisien, Israel, Grekland, Guinea, Centralafrikanska republiken, Niger, Kambodja, Filippinerna samt Mongoliet.
 
Sedan dess har dock (extremt) mycket vatten runnit under broarna:
 
Sverige har sedan sekelskiftet som första landet i världen i stället valt att avskaffa ras och vilket har renderat hård kritik från FN och dess kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering (CERD) då detta beslut egentligen kullkastar själva rasdiskrimineringskonventionen och det förklarar antagligen varför nästan alla svensktalande numera föredrar att säga ”FN-dagen mot rasism” i stället för att säga FN-dagen mot rasdiskriminering. Sverige står dock fast vid sitt beslut och i sin senaste rapport till CERD försvarar Sverige beslutet att ha avskaffat ras med att den svenska forskarvärlden har kommit fram till att ras är en social konstruktion och därför existerar inte ras samtidigt som rapporten märkligt nog och aningen hysteriskt (och ytterst vulgärt) skriver att ”det finns bara en ras, människorasen” i rapporten till FN.
 
FN och CERD har om möjligt blivit än mer uppretade av att Sverige har gjort avskaffandet av ras till en del av sin antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik, d v s det antirasistiska Sverige försöker numera aktivt att få andra ”rasistiska” länder (utifrån utgångspunkten att alla länder som använder ras är rasister) att avskaffa ras och vilket har resulterat i att ett antal tidigare ”rasistiska” länder (bl a två av våra grannländer) nu har följt de antirasistiska svenskarnas antirasistiska exempel och tagit det antirasistiska beslutet att avskaffa ras i den svenska antirasismens namn och i enlighet med den svenska antirasistiska forskarvärldens fullständigt geniala antirasistiska forskningsupptäckt och antirasistiska forskningsgenombrott som säger att ras är en social konstruktion och därför existerar inte ras (d v s ett forskningsresultat och ett ”forskningsfynd” som verkligen och om något förtjänar ett nobelpris) och därmed har de också gudskelov lyckats omvandla sig själva till antirasistiska statsbildningar enligt den svenska antirasistiska modellen.

Den svenska antirasistiska regeringen upprepar i en rapport till FN den antirasistiska nonsensfrasen ”vi tillhör alla samma människoras”

En blir faktiskt lite orolig för landets framtid men också rätt så trött när t o m regeringen/staten/(konunga)riket i sin senaste och färska (22:a och 23:e) rapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering upprepar inte bara att Sverige står fast vid att inte föra statistik om minoriteter (d v s det svenska motståndet mot jämlikhetsdata står fast) och att Sverige försvarar avskaffandet av rasbegreppet (d v s det svenska motståndet mot rasbegreppet står fast) utan också upprepar den fras som i stort sett alla svensktalande numera yttrar likt ett antirasistiskt mantra eller kanske t o m likt en antirasistisk trosbekännelse när sådana som jag använder mig av rasbegreppet – d v s att ”alla människor tillhör en och samma ras, människorasen”.
 
Och av alla antirasistiska standardargument på svenska såsom ”jag ser faktiskt inte att du ser annorlunda ut, jag tänker inte på det” eller ”vi i Sverige bryr oss inte om hur människor ser ut, det har ingen betydelse här hos oss” så måste ”människorasfrasen” sägas vara den allra mest frekvent förekommande och nu förekommer den även i ett statligt dokument.
 
Denna fras som jag då har fått höra till leda och fr a har fått riktad mot mig i det närmaste otaliga gånger (och ofta också med ett röstläge som uttrycker en blandning av vrede, ilska, överlägsenhet, arrogans och hysteri och som mellan raderna kommunicerar något i stil med ”men är du helt dum i huve’t – fattar du alltså inte att alla vi människor faktiskt tillhör en och samma ras – människorasen!!!”) är för det första rent felaktig (natur)vetenskapligt sett (d v s vi tillhör alla samma art) och för det andra blir den så bisarr för att inte säga skrattretande för en sådan som mig som använder mig av rasbegreppet då ju denna fras just syftar till att undvika att använda rasbegreppet – d v s säg och skriv i så fall ”alla människor tillhör en och samma art, människoarten”.
 
Att regeringen/staten/(konunga)riket nu gör bort sig (för för mig är det att göra bort sig och framstå som ytterligt ovetenskaplig och hysteriskt antirasistisk genom att ta med denna fras i en officiell FN-rapport) så här inför FN och därmed inför världssamfundet säger tyvärr allt om hur djupt och hur långt den svenska färgblinda antirasismen har internaliserats både inom statsapparaten och i det nationella psyket (för alla vi som bor i Sverige just nu är ju någonstans detta dokuments avsändare).

Om den svenska raspolitiken i Tredje världen och framväxten av en icke-vit minoritet i Sverige

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om några av de mer namnkunniga (och även av många av dagens socialister och feminister älskade och beundrade) svenska socialistiska, feministiska och antifascistiska forskare och politiker som låg bakom steriliseringarna av både kvinnor och män i Tredje världen under Kalla kriget, och vilka utnyttjade sina höga positioner inom FN (t ex Ulla Lindström), UNESCO (t ex Alva Myrdal) och International Planned Parenthood (t ex Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen) för att trots motstånd från både amerikaner, fransmän och britter driva igenom ett massteriliseringsprogram utan dess like som svenska SIDA fick ansvar för, och som resulterade i miljontals steriliseringar och även i ond bråd död för åtskilliga tusen människor vilka avled i sviterna efter dåligt utförda steriliseringsoperationer – allt för att till varje pris bekämpa den s k ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen och i förlängningen decimera den icke-vita delen av mänskligheten så att det s k ”oönskade fertilitetsgapet” mellan vita och icke-vita kvinnor i fertil ålder inte skulle växa sig alltför stort alltför snabbt:

https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/01/22/hannes-hyrenius-sterilisering-fn-tredje-varlden-sverige

Redan 1952 hade svenskarna (visserligen förgäves) tagit upp frågan om behovet av ett massteriliseringsprogram i kolonierna och i Tredje världen inför nybildade FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) bara sju år efter krigsslutet och avslutandet av de nazityska massteriliseringarna (samtidigt som de svenska steriliseringarna pågick som aldrig förr), och 1958 fick Sverige till slut sin vilja igenom i FN då SIDA fick ansvaret över det s k Ceylonprogrammet, d v s det första steriliseringsprogrammet någonsin som ägde rum utanför västvärlden.

På 1960-talet pågick en annan storskalig familjeplaneringsoperation som de svenska socialisterna och feministerna drev på och som kompletterade massteriliseringarna – insättandet av spiraler i hundratusentals flickor och kvinnor i åldrarna 13-24 år i länder som Kina, Taiwan och Sydkorea (det fanns på 1950- och 60-talen en stark föreställning i Väst om att barnäktenskap, arrangerade tvångsäktenskap, prostitution och polygami var legio särskilt i Östasien), och vilket i flera fall ledde till svåra komplikationer och biverkningar och även resulterade i dödsfall p g a användandet av outbildad och oerfaren personal i dessa länder. Spiralen ansågs på den tiden vara det enda preventivmedel som fungerade i kolonierna och i Tredje världen och ”för den mest obildade av kvinnor i Orienten och tropikerna” som en SIDA-anställd uttryckte det.

På FN:s befolkningskonferens 1965 var retoriken om möjligt än mer hysterisk i relation till de uppskruvade prognoserna om ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen som svenskarna hade tagit fram inför konferensen – det talades om ett oönskat och snabbt växande ”fertilitetsgap” mellan västvärldens vita kvinnor och Tredje världens icke-vita kvinnor förorsakat av p-pillrets genombrott i Väst, och vilket befarades leda till att den vita andelen av mänskligheten skulle komma att minska i allt snabbare takt samtidigt som den icke-vita andelen av mänskligheten, och särkilt människorna i Öst- och Sydasien och Latinamerika (Afrika och Mellanöstern ansågs på den tiden ännu ej vara en del av ”befolkningsexplosionen”), i stort sett sades spotta ur sig barn på löpande band.

När sedan de svenska och norska regeringarna tillsammans kom att finansiera det indiska massteriliseringsprogrammet med hundratals miljoner kronor som sjösattes 1970 kom steriliseringssiffrorna att skjuta i höjden än mer då målet sades vara att sterilisera 20% av kvinnorna och 10% av männen i landet i en takt som motsvarade 5,6 miljoner steriliseringar per år: Bara på två månader kunde uppemot en kvarts miljon människor steriliseras i en enda indisk delstat – en siffra som det trots allt hade tagit tio år att uppnå i länder som Sydkorea på 1960-talet.

De som drabbades hårdast var så klart den muslimska minoriteten i Indien samt inte minst daliterna, och 1976 slog det indiska massteriliseringsprogramet rekord med över 8 miljoner genomförda steriliseringar (6,2 miljoner steriliserade män och 2,05 miljoner steriliserade kvinnor) innan det avslutades 1978. På så sätt kom det socialistiska, feministiska och antifascistiska Sverige att tillsammans med Norge finansiera och leda historiens absolut största steriliseringsprogram, och senare framkom det även att flera indiska människorättsaktivister som hade protesterat mot massteriliseringsprogrammet hade mördats eller avrättats.

Allt detta pågick samtidigt som Sverige på hemmaplan gjorde allt det kunde för att upprätthålla den rena och unika nordiska vithet som sades känneteckna svenskarna. 1955 hyllade feministen Ulla Lindström, Sveriges första biståndsminister och sedermera ordförande för Rädda barnen, den rasliga homogeniteten i landet i ett tal under en tid när arbetskraftsinvandringen medvetet begränsades till invandrare från s k ”närstående folk och kulturer”: ”Det vore roligt om detta land med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement.”

Ända fram tills 1960-talets slut gällde i praktiken denna vithetslinje (för att parafrasera arbetslinjen), d v s en ”vetenskapligt” grundad raspolitik som grundade sig på idén om att Sverige hade undsluppit rasmotsättningar och raskonflikter just p g a att landet medvetet hade konstruerat en homogen befolkningssammansättning tack vare ett flertal negativa rashygieniska åtgärder (Sverige slog under efterkrigstiden världsrekord i flest tvångsadoptioner, tvångsaborter, tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn per capita) och en hård assimileringspolitik gentemot de inhemska minoriteterna liksom i relation till de flyktingar som ankom till Sverige efter kriget och till de nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare som anlände till landet på 1950- och 60-talen. Denna idé företräddes inte minst av landets ledande socialister, feminister och antifascister med statsminister Tage Erlander i spetsen som 1965 belåtet konstaterade att: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”

De första försiktiga stegen mot en icke-vit permanent demografisk närvaro i landet, d v s borträknat alla besökande svarta amerikanska artister och alla studenter från Tanzania, Iran och Brasilien, togs först i och med legaliseringen och institutionaliseringen av den internationella adoptionen till Sverige 1965 och i och med det bilaterala arbetskraftsinvandringsavtalet med Turkiet 1967 som dock resulterade i att hela arbetskraftsinvandringsprogrammet avskaffades 1972 – inte minst då de arbetskraftsinvandrare som anlände till Sverige från dåvarande Jugoslavien (som Sverige inledde ett arbetskraftsinvandringsavtal med 1966) och just från Turkiet upplevdes som ”oassimilerbara”.

Så sent som 1970 fanns det därför bara 12 398 invånare i landet som hade bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika sammantaget, och av dessa var uppemot en tredjedel icke-vita adoptivbarn som bodde här permanent, ytterligare en tredjedel var arbetskraftsinvandrare från Turkiet (varav flera kom att återvända till Turkiet) och den resterande tredjedelen bestod av en heterogen blandning av fr a Tredje världen-studenter. Det var egentligen först i och med flyktinginvandringen från Chile, Uganda och Mellanöstern (syrianer och assyrier) på 1970-talet som den fram tills dess exceptionellt lilla minoriteten invånare i landet med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika började växa.

År 1980 fanns det ändå bara 57 582 invånare i landet som hade bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och varav hälften utgjordes av utlandsadopterade som bodde i Sverige permanent, ca 15 000 av chilenska, argentinska och uruguayanska flyktingar och ca 10 000 av flyktingar från Etiopien och det framtida Eritrea. Det skulle m a o dröja till så sent som 1980-talet innan en större utomeuropeisk invandring till Sverige inleddes på allvar.

Hannes Hyrenius var f d fascist eller den osannolika historien om hur Sverige massteriliserade miljoner människor i Tredje världen

Upptäckte nyss att Hannes Hyrenius, landets förste professor i statistik med inriktning på demografi, ledamot av och medlem i både FN:s befolkningskommission och i den s k Romklubben och synnerligen aktiv som vetenskaplig expert för det FN-understödda masssteriliseringsprogrammet i Afrika, Asien och Latinamerika under Kalla kriget (Hyrenius var bl a ansvarig för de demografiska och neo-malthusianska beräkningarna av Tredje världens ”befolkningsexplosion” vid FN:s befolkningskonferens 1965), hade en bakgrund som partimedlem i fascistiska Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet (han satt i styrelsen för SNF:s radikala studentavdelning i Lund) och förfäktade både rasbiologiska och antisemitiska ståndpunkter under kriget (dessutom dyker han upp i ett Wikileaks-dokument som listar den svenska delegationen vid FN:s befolkningskonferens 1974 – https://wikileaks.org/plusd/cables/1974STOCKH03349_b.html –  f ö tillsammans med bl a professor Gunnar Adler-Karlsson som så sent som vid slutet av 1990-talet argumenterade för att ärftliga IQ-skillnader mellan kvinnor och män och mellan olika etniska grupper avgör ett samhälles framgångar).

Att ett flertal progressiva och radikala svenska socialister, feminister och antifascister såsom paret Gunnar och Alva Myrdal (den svenska välfärdsstatens båda chefsideologer), paret Axel och Signe Höjer, Hanna Rydh, Erland Hofsten, Ulla Lindström (stridbar feminist och Sveriges första biståndsminister) och Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen (grundare av och ordförande för både RFSU och International Planned Parenthood Federation, och f ö gift med den svenska anarkosyndikalistiska rörelsens chefsideolog Albert Jensen) spelade en ledande roll för att exportera dåtidens svenska progressiva befolkningspolitik (inklusive steriliseringspolitiken) till Tredje världen (ungefär som att Sverige idag via biståndsverksamheten och utrikespolitiken minst lika framgångsrikt exporterar sin feminism och sin antirasism till den övriga världen) har varit känt sedan tidigare, men det var trots allt den gamle fascisten och antisemiten Hyrenius som tillsammans med socialdemokraten Rydh och anarkosyndikalisten ”Ottar” ansvarade för det av SIDA ledda s k Ceylonprojektet 1958-65 som allmänt betraktas som det första pilotprojektet vad gäller att masssterilisera både kvinnor och män i Tredje världen.

Från 1950-talet och ända in på 1980-talet var svenskarna starkt överrepresenterade inom FN:s alla program, kommissioner och organ som ägnade sig åt den s k ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen, och svenskarna argumenterade själva för att denna överrepresentation (och i förlängningen denna makt över Tredje världens alla människokroppar i s k reproduktiv ålder) var motiverad av att svenskarna inte hade haft ett kolonialimperium och därför inte var rasister samt att svenskarna inte var religiöst motiverade (till skillnad från exempelvis de kristna amerikanerna, de anglikanska britterna och än mer de katolska fransmännen som inte ansågs vara objektiva och neutrala i ”befolkningsexplosionsfrågan” och därmed inte betrodda) utan helt och hållet vetenskapligt fokuserade på vad som behövde göras konkret på fältet utifrån att Sverige just kunde ståta med och uppvisa den mest radikala och progressiva befolkningspolitiken i den demokratiska västvärlden.

Att djupt konservativa forskare som Hyrenius också var engagerade i exporten av den svenska steriliseringspolitiken tillsammans med några av landets mest namnkunniga socialister och feminister torde samtidigt inte förvåna: Det svenska rastänkandet såsom det formulerades av kretsen kring Svenska sällskapet för rashygien och av det s k rasbiologiska nätverket för 100 år sedan, och den radikala både negativa rashygieniska (d v s att med tvångsåtgärder och i många fall genom statligt fysiskt våld förhindra de ”mindervärdiga” att reproducera sig) och positiva rashygieniska (d v s att tack vare skapandet och uppbyggandet av välfärdsstaten pro-natalistiskt och ekonomiskt uppmuntra och understödja de ”mervärdiga” att reproducera sig) familje-, reproduktions och befolkningspolitik som följde på den ”vetenskapliga” upptäckten att svenskarna var vitast av alla vita folk på jorden, kunde ju även inrymma sådana under kriget pro-tyska reaktionärer som blivande KI-rektorn Sune Bergström (f ö far till Svante Pääbo) och Ulf von Euler, vilka båda tilldelades nobelpriset i medicin (bl a p g a att de båda bl a forskade om framtagandet av preventivmedel) och vilka båda även slutade som ordföranden för Nobelstiftelsen som också f ö var en aktiv aktör i exporten av den svenska steriliseringspolitiken. Det svenska rastänkandet (och den svenska rasforskningen) må ha formulerats och grundlagts av konservativa antidemokrater men den övertogs (liksom folkhems- och välfärdsstatstanken) fr o m 1920-talet av progressiva och demokratiska socialister och feminister.

Den framgångsrika exporten av den svenska steriliseringspolitiken nådde sin kulmen på 1960- och 70-talen när Sverige via SIDA pumpade in iljonbelopp i verksamheten som var knuten till det svenska biståndet och helt och hållet uppbackad av FN och övriga västvärlden, och när miljontals kvinnor och män i Afrika, Asien och Latinamerika steriliserades – ironiskt nog oftare och snarare i högerextrema militärdiktaturer (d v s i USAs och Västs postkoloniala satellitstater) än i de socialistiska och kommunistiska regimer som Sverige annars hellre gav sitt politiska stöd till under Kalla kriget.

I den högerextrema militärdiktaturen Sydkorea, det postkoloniala Tredje världen-land som allmänt betraktas som det första som ”utsattes” för västerländsk s k u-hjälp (och där dessutom även ny västerländsk militärteknologi testades), kom exempelvis uppemot 40% av vissa årskullar av alla kvinnor i landet och uppemot 20% av vissa årskullar av alla män i landet att steriliseras – bara mellan 1962-75 genomfördes närmare en kvarts miljon steriliseringar.

Massteriliseringarna som kom att fortgå i länder som Indien långt in på 1980-talet i sammanhanget är det också på sin plats att påminna om att Sverige under 1950-, 60-, 70- och 80-talen, d v s under avkolonialiseringen och Kalla kriget, också kom att bli världens utan jämförelse ledande adopterande nation, och vilket naturligtvis också berodde på att tiotusentals svenskar befann sig på plats i Afrika, Asien och Latinamerika under dessa decennier och kunde vara involverade i både steriliseringsverksamheten och adoptionsverksamheten, d v s samtidigt som de socialistiska, feministiska och antirasistiska svenskarna deltog i steriliseringen av kvinnor och män i Tredje världen så massadopterade samma socialistiska, feministiska och antirasistiska svenskar barn från samma länder.

Detta var ju också ett mönster som också gällde i Sverige där de inhemska adoptionssiffrorna peak:ade samtidigt som steriliseringarna peak:ade, d v s under den socialistiska välfärdsstatens guldålder och under de s k rekordåren efter Andra krigskriget: Många av de biologiska mödrarna till de inhemskt adopterade steriliserades nämligen efter att ha fött sitt barn (i lönndom, inlåsta med tvång på mödrahem) och tvingats adoptera bort det. Det är också ett samtidshistoriskt faktum att i stort sett exakt samma socialister och feminister som förespråkade att den svenska steriliseringspolitiken skulle exporteras till Tredje världen var de (bl a och fr a Signe Höjer och Ulla Lindström) som drev igenom att Sverige institutionaliserade den internationella adoptionsverksamheten på 1960-talet.

Det ska f ö också nämnas att varje år avled en viss procent steriliserade kvinnor i Sverige p g a steriliseringsingrepp som gick fel – i Afrika, Asien och Latinamerika skedde detta med all sannolikhet i än högre grad – och forskare beräknar idag att mellan en tredjedel till uppemot hälften av de svenska steriliseringarna skedde med tvång – återigen är det högst sannolikt att andelen steriliseringar som skedde utan informerat samtycke och med tvångsmedel var än högre i Tredje världen.

Att lilla Sverige via UD och SIDA och de efterkrigstida socialdemokratiska regeringarna kom att bli ideologen, motorn och arkitekten bakom det idag i mångt och mycket bortglömda massteriliseringsprogrammet i Tredje världen under Kalla kriget kan tyckas både bisarrt och märkligt så här i efterhand, och inte minst i relation till att Sverige samtidigt var det västland som stod allra närmast Tredje världen både politiskt och ekonomiskt under samma tidsperiod, och idag ju är världens mest antirasistiska land. Att så ändå skedde berodde då på en ”lycklig” kombination av existensen av ett försvarligt antal internationellt respekterade forskare som just var inriktade på rasforskning, reproduktionsfrågor och befolkningspolitik och existensen av ett likaledes stort antal högt respekterade socialister och feminister som likaså direkt eller indirekt var besjälade av idén om att ”breed:a bort” och ”skära bort” (den rasliga, genetiska och biologiska) ”bottensatsen” både i Sverige och i övriga (Tredje) världen – d v s att i praktiken ”förädla” svenskarna och den nordiska vita rasen och att med alla till buds stående medel rent (ras)biologiskt decimera den icke-vita delen av mänskligheten så mycket som möjligt.

Den svenska socialismen, den svenska feminismen och den svenska välfärdsstaten kom med andra ord att sammansmälta med det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och konkretiseras i världens mest radikala och progressiva rashygienska befolknings-, familje- och reproduktionspolitik som under större delen av 1900-talet inte bara kom att drabba 100 000-tals svenskar utan också miljontals människor i Tredje världen, och som dessutom (och vilket väl är det allra mest bisarra och surrealistiska i denna svenska historia) kunde kombineras med vänsterliberal och progressiv solidaritet med Tredje världen, adoptioner av icke-vita barn från de gamla kolonierna och slutligen och inte minst skapandet och framväxten av världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.

FN kritiserar återigen Sverige för att ha avskaffat rasbegreppet och för att sakna statistik om minoriteternas situation

FN:s Working Group of Experts on People of African Descents specialrapport om afrosvenskars situtation i dagens Sverige publicerades idag:

http://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/RegularSessions/Session30/Documents/A%20_HRC_30_56_Add_2_ENG_.docx

Arbetsgruppen är bl a kritisk till att Sverige har avskaffat rasbegreppet och att Sverige till skillnad från de flesta länder på jorden helt saknar s k jämlikhetsstatistik om etniska, rasliga, religiösa och språkliga minoriteter (och den svenska regeringen försvarar f ö beslutet att avskaffa rasbegreppet och det faktum att landet saknar statistik om ras och etnicitet med att Sverige har kommit fram till att i Sverige tillhör ”alla människor människorasen”):

”The Government informed the experts that the word race is not used in the law because the law assumes that all people belong to the human race… The Working Group is aware that to delete “race” from the lexical corpus does not eliminate racism based on racial discrimination. Rather it may be a way to ignore, minimize or obscure the reality of the specifically racial racism faced by a part of the Swedish population… The policy to ignore race creates a gap in the understanding of the problem and preserves the status quo of racial inequalities… The Working Group recommends that the Government reconsider the omission of race from the Discrimination Act and whether it may not both de jure and de facto lessen the protection against discrimination that is specifically racial and by extension, if it may not prevent the Government from properly recognizing, voicing, addressing and combating racial discrimination in society.”

och

”The Working Group was informed that the Government does not collect disaggregated data on the basis of race and ethnicity. This results in an inability to recognize and address structural discrimination. The focus only on the country of origin makes it extremely difficult to monitor and take action to address racism. The Working Group recommends that the Government conduct surveys based on self-identification.”

FN:s International Decade for People of African Descent

Igår inleddes FN:s International Decade for People of African Descent.

”We must remember that people of African descent are among those most affected by racism. Too often, they face denial of basic rights such as access to quality health services and education.”

Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare

http://www.enar-eu.org/UN-Decade-for-People-of-African

http://www.un.org/en/events/africandescentdecade

http://www.un.org/pga/101214_launch-international-decade-people-african-descent

FN, Sverige och rasbegreppet

FNs Working Group for People of African Descent rekommenderade nyligen på en presskonferens på UD att Sverige bl a återinför rasbegreppet och rasdiskriminering som diskrimineringsgrund, att Sverige börjar föra bättre statistik om de olika minoriteternas situation utifrån självidentifiering, s k jämlikhetsdata, samt att kunskapen om Sveriges deltagande i kolonialismen, rastänkandets historia, slavhandeln och slaveriet behöver göras mer känd, inte minst för att förstå vad som händer just nu.