Kategori: Finland

Svenska namn i den finska rapporten om de finska SS-soldaternas deltagande i krigsförbrytelser

För alla som ännu inte hunnit läsa den färska och föredömliga finska regeringsrapporten om de finska SS-soldaternas krigsförbrytelser (se https://www.dn.se/nyheter/varlden/rapport-finska-ss-volontarer-dodade-sannolikt-judar) som publicerades igår och föredömligt på engelska och dessutom föredömligt sammanfattad på både finska och (finlands)svenska så kan det vara av (svenskt) intresse att nämna att flera rikssvenska SS-soldater, d v s inte enbart finlandssvenska (eller estlandssvenska eller ukrainasvenska) sådana, också omnämns i rapporten bredvid flera norska och danska SS-soldater vilka också pekas ut som krigsförbrytare och mördare av judar, romer, sovjetiska krigsfångar och slaviska civila såsom bl a Elis Höglund, Kurt Lundin, Ragnar Linnér och Curt Birger Norberg (det digra personregistret innehåller då ett flertal svenskklingande namn men de allra flesta av dem är då högerextrema finlandssvenskar och finlandssvenska SS-soldater) och uppgifterna bygger bl a på Bosse Schöns bok ”Där järnkorsen växer” som jag gjorde research för:
 
Elis Höglund
Unterscharführer i 5. SS-Panzer-Division Wiking och i 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland 1941-44
Höglund var efter kriget medlem i SAC-Syndikalisterna och arbetade som vakt på Solliden på Öland.
”The SS-volunteer Elis Höglund told a Swedish radio programme in 1963 that he had witnessed the killing of Jews in Rostov-on- Don, where a considerable number of Jews were summarily shot. According to journalist Bosse Schön, this event occurred on 24.–28.7.1942 as the Sonderkommando 10a executed Jews in the Rostov area.”
 
Kurt Lundin: Sturmmann i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941-43
Lundin tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin som tolk åt SS-Obergruppenführer Felix Steiner och arbetade för Sicherheitsdienst (SD).
”The SS-volunteer Kurt Lundin told the Swedish police authorities he was a member of the Reserve Battalion of SS-Regiment Westland in 1941– 43. His unit was, as it appears, present in Husiatyn… on 6.–7.7.1941, when his Company was ordered to cleanse the town of Soviet partisans. However, another Company had already started gathering people who were to be shot. The bulk of these were Jews. All of them [the Jewish captives] were ordered to carry away the bodies of victims shot by Soviet forces before their withdrawal from the town… On one occasion, Lundin had witnessed how an SS-officer had grabbed a baby from its mother and – keeping the infant in his hands – had slit the baby open and thrown it back to the mother. A common way of killing babies was to grab the children by the legs and smash their head against a wall. On one occasion, women sneaked into the barracks. They were, however, driven out and all of them were shot with machine guns. On several occasions, Lundin witnessed the killing of Jews – men, women and children – involving about 800 victims. A member of a special SS-Company, named the Jew Company, had told him that he was commissioned to hunt down Jews and kill them.”
 
Ragnar Linnér: Schütze i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941
Linnér var efter kriget medlem i Stay Behind-nätverket och han ansvarade även för de inhemska adoptionerna i Stockholms stad på 1950- och 60-talen och grundade 1958 Akademikerförbundet SSR.
”Linnér’s units were present on the frontlines near Dnipropetrovsk as hundreds of surrendered Soviet soldiers were shot on the spot. For the most part, the treatment of POWs was ruthless and they were driven forward with kicks and blows from the rifle butts. Schön presumes that as guards they would have witnessed how Polizeibataillon 314 of the Ordnungspolizei (OrPo) shot 7,000–8,000 Jews in Dnipropetrovsk between 10. and 14.10.1941. Linnér may also have known of some repressive acts by Einsatzkommando 6. At around this time, the unit shot Jews in Zaporizhia… and in Borodaievka.”
 
Curt Birger Norberg
Obersturmführer i 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler 1942-43
Norberg tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin och deltog bl a i uppsättandet av en norsk skidlöparbataljon på 800 man.
”SS-Obersturmführer Curt Birger Norberg of the Leibstandarte SS Adolf Hitler deserted from his unit after serving in the vicinity of Kharkiv, and in March 1943 he was interrogated by the Swedish security services. He then reported: “In Russia, all Jews are shot behind the front”.”

Om ”Finlandsfrågan”, krigsfrivilliga från Motala och extremhögern i Motala

Passerade nyss förbi detta NMR-budskap i en gångtunnel i Motala och även om ”Finlands sak är vår” betyder något helt annat år 2018 (och fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 med Sannfinländarna i regeringen, med uppkomsten av Soldiers of Odin, med mordet på Jimi Joonas Karttunen och det efterföljande förbudet mot finska NMR o s v) än 1918 så går det inte att undvika att påminnas om att den s k Finlandsfrågan alltid har varit den svenska extremhögerns allra viktigaste utrikespolitiska (mobiliserings)fråga (och projektionsyta):
48419842_777467559272428_9109050439910817792_n.jpg
 
Det var i praktiken innan, under och efter det Finska inbördeskriget 1918 som den moderna svenska extremhögern växte fram och det var bland de 1000-tals rikssvenska krigsfrivilliga i Finland under både inbördeskriget och under Finlands sammanlagt tre krig som utkämpades som en del av Andra världskriget som några av de mest framträdande och ledande svenska högerextremisterna hittades.
 
Efter kriget flydde och flyttade sedan 100-tals finska (inklusive finlandssvenska) SS-veteraner och högerextremister till Sverige och idag är sverigefinnarna därtill överrepresenterade inom den svenska s k nationella rörelsen i bred mening och inklusive både inom SD och inom NMR även om det motsatta ej längre är fallet i Finland – d v s tidigare var finlandssvenskarna överrepresenterade inom den finska extremhögern men idag är så inte fallet p g a fr a Sannfinländarnas anti-finlandssvenska linje.
 
Vad Motala anbelangar så har den östgötska industristaden vid Vätterns strand ”producerat” ett antal Finlandsfrivilliga såsom bl a Evald Malmström som stupade vid Hangöfronten 1941 och Motala har ända sedan 1950-talet hyst en relativt stor finsk minoritetsbefolkning bland vilka det tidigare fanns en i huvudsak finskspråkig krigsveteranavdelning.
 
Annars har lilla Motala intressant nog ”producerat” åtminstone två s k Spanienfrivilliga – Sven Erik Mohlin och Klas Seth vilka båda stupade någonstans i Spanien 1937-38 – och det var även nära att åtminstone en Motalabo hade sällat sig till SS – Karl Christianson som märkligt nog inte var en organiserad nazist utan medlem i de s k Ungsvenskarna (som då inte ska förväxlas med SD:s nuvarande ungdomsförbund) som tillhörde dåvarande Moderaterna.
 
Christianson, som gick bort så sent som 1998 och vars barn fortfarande verkar bo kvar i Motala med omnejd (d v s i Västra Östergötland), försökte på våren 1944 ta sig illegalt till Danmark i en stulen båt tillsammans och med hjälp av fem danska SS-frivilliga för att försöka enrollera sig i Waffen-SS men misslyckades då med detta och greps och dömdes senare för rymning då han var minderårig. Innan dess hade han “i fyllan och villan” dessutom slagit en annan Motalabo “på käften” på “Statt” (d v s på Stadshotellet) i Motala och han dömdes därför till både böter och s k ungdomsfängelse (d v s till vistelse på ett s k ungdomshem).
Motala var f ö den allra första kommunen utanför Sydsverige där den moderna högerpopulistiska rörelsen lyckades göra några större inbrytningar på 1980-talet (d v s innan Ny Demokrati och Sverigedemokraterna) i form av svenska Framstegspartiet som hade representation i kommunfullmäktige och som tyvärr hade sitt starkaste fäste i valdistrikt Söder (d v s Brinken) som då är den del av Motala som är belägen söder om Motala ström och Göta kanal där jag själv växte upp.
 
Det märkliga är att jag själv hade en del kontakt med Framstegspartiets mångårige ”starke man” i Motala Rune Pettersson som fortfarande verkar vara i livet (även om han är närmare 90 år idag) och som sedermera kom att passera genom både Sjöbopartiet, Ny Demokrati och Sverigedemokraterna och en gång frågade han mig t o m (telefonledes dock) om jag ville stå som kandidat på Framstegspartiets valsedel och vilket jag idag är glad att jag tackade nej till.
 
Tyvärr har den stadsdel där jag själv växte upp fortsatt att utgöra Motalas (d v s i tätorten Motala – på landsbygden på Östgötaslätten kan då SD numera uppvisa valresultat som närmar sig 30% på sina håll) starkaste fäste för vår tids största högerpopulistiska parti: SD blev då det näst största partiet i Motala i höstens riksdagsval och erhöll nästan 24% i mina uppväxtkvarter och även AfS, NMR och MED lyckades sammantaget kapa åt sig ett 100-tal av Motalabornas riksdagsröster.
Motala.jpg
 
I kommunvalet gick det dock lite sämre då SD fortfarande är mindre än M och möjligen då SD Motala splittrades i åtminstone två delar en tid innan valet och vilket bl a fick till följd att Joakim Pripp och två bröder som tidigare var SD:s ”starka män” i Motala utmanövrerades men trots det så lyckades partiavdelningen (som numera leds av Marcus Lejonqvist) ändå ”värd:a” för Jimmie Åkessons besök på Stora torget i september i år som ska ha varit det allra mest välbesökta politiska mötet under den senaste valrörelsen.
 
I övrigt så verkar NMR bedriva en viss verksamhet i Motala och den gamle nazistveteranen Björn/Carl Cederström, som bl a har legat bakom organisationsförsök som Nationalsocialistiska svenska arbetarpartiet och Försvarskåren Sveriges självförsvar, verkar dessutom fortfarande bo kvar i Motala liksom 1990-talets distriktsledare för nazistiska Riksfronten men Motalas gamle skinheadledare som ursprungligen har en s k högborgerlig bakgrund (d v s han kommer från en s k ”bra” familj) ser dock ut att ha flyttat från staden och ser numera ut att ha blivit direktör för ett av Sveriges största emissionsinstitut.

Författaren Heidi von Born har gått bort

Författaren, översättaren, hedersdoktorn och friherrinnan mm Heidi von Born har nyligen gått bort och vars (samtids)historiska romaner gärna bär spår av hennes finlandssvenska adelsfamiljs dramatiska öden och dessutom gärna utspelar sig i Vasastan i Stockholm.
48419548_10156117164225847_8512088550278168576_n.jpg
 
Heidis far swedenborgaren, genealogen, författaren och friherren mm Eric von Born var då en av den både finska och svenska extremhögerns (och den s k ”överklassnazismens” – delar av den finlandssvenska aristokratin var då om möjligt än mer högerradikaliserad än den rikssvenska adeln) mest mångåriga aktivister, skribenter och intellektuella (han verkar ha varit aktiv inom denna politiska miljö i närmare ett halvt sekel, d v s från och med 1920-talets slut och fram till sin bortgång 1975) och åtminstone jag tycker mig kunna avläsa spår av detta i vissa av Heidis romaner (mig veterligen berättade Heidi aldrig om sin högerextrema uppväxt och om sin nazistiskt och antisemitiskt lagde far i offentligheten) såsom i ”En högtidlig yra” från 2003 som Åke Leijonhufvud anmälde på följande vis i Svenska Dagbladet.
 
 
””En högtidlig yra” är en roman med stark tidsdoft, så stark att man ibland tycker sig se Sickan Carlsson och Hasse Ekman uppträda på scenen. Tiden är 1946, det är vargavinter, man använder galoscher och Stockholm är fullt av konditorier och spårvagnar.
 
Familjen von Morian vaknar upp efter kriget. Men det vore fel att säga att de skakats om av det. De åtnjuter det skydd som namn och börd ännu på 40-talet gav sina bärare. De enda konflikter de upplever är de som utspelas i familjen eller inom dem själva.
 
Ansel von Morian forskar i gamla släktöden och lider av bacillskräck och kanske också livsskräck. Djupare är den dock inte än att han har två små utomäktenskapliga barn på betryggande avstånd från den vackra sexrummaren på Apelbergsgatan. Hans hustru Charlotta hjälper Rädda Barnen med klädinsamlingar men har svårt att hjälpa sig själv. Deras båda vuxna barn Henrika och Stellan söker förgäves en fast punkt i tillvaron, vingklippta som de är av traditionens och förväntningarnas krav.”
 
(…)
 
”Här och var strör Heidi von Born in små lustiga kännetecken för den klass hon beskriver, finstilta men pregnanta. När familjen von Morian går på Stockholms gator gör de det försiktigt för att inte halka på isskorpan under snön. Och när solen träffar det stora porträttet av Charlotta i våningen på Apelbergsgatan, flyttas det raskt för att inte färgerna ska blekna och suddas ut. Den verkliga Charlotta kan gå mot sin upplösning, men porträttet av henne får inte skadas.
 
Vi får heller inte glömma Satu, det finska hembiträdet. Precis som amerikanska långfilmer sparar Heidi von Born mycket av det bästa till bifigurerna. Denna robusta men förskrämda flicka iakttar sitt herrskap med stum förvåning, stryker barons skjortor och serverar kokt gös till middag. Det står en fläkt av stora skogar och karelska insjöar kring henne!
 
Säkert har Heidi von Born tänkt sig en fortsättning på ”En högtidlig yra”. Vi får då hoppas att hon ger plats åt Ansel von Morians båda utomäktenskapliga, undangömda barn som nu bara skymtar i några hastiga men talande scener. De har säkert mycket att berätta om ett liv i de bättre familjernas skamvrå.”

Om den sista finska rasforskningsstudien

I samband med Finlands 100-årsjubileum skadar det inte att ytterligare en gång påminna om hur den unga finska staten mellan 1920-60-talen lade ned inte helt obetydliga pekuniära och personella resuser för att bekämpa de (riks)svenska och finlandssvenska forskarnas olika teorier och hypoteser om de finsktalande finländarnas rasliga ursprung.
25399178_10155280662280847_1288834248802453300_n.jpg
 
I decennier kämpade den finska staten och de finska forskarna för att få räknas in i den nordiska vita raskategorin eller åtminstone slippa den s k mongolhypotesen som sade att de finsktalande finländarna var några slags ”halvasiater” (den s k ostbaltiska raskategorin som också den hade formulerats och ”uppfunnits” av de svenska forskarna och därefter exporterats till övriga världen med förödande konsekvenser under Andra världskriget var aningen mer acceptabel för Finland) och på 1960-talet genomfördes en sista större kroppsmätningsstudie i Finland för att en gång för alla vederlägga den s k mongolhypotesen som hade fortsatt att spöka och ”förnedra” och ”förolämpa” den stolta finska nationalstaten långt in i efterkrigstiden (och inte minst använde sig både rikssvenskarna och finlandssvenskarna av mongolhypotesen så fort de ville ”trycka till” och ”trycka ned” de finsktalande i både Sverige och Finland).
25446437_10155280662305847_6668479885829749892_n.jpg
 
Bland annat lyckades Finlands sista stora rasforskningsstudie som f ö genomfördes samtidigt som de sista svenska rasbiologiska kroppsmätningarna utfördes bevisa att extremt få invånare i Finland uppvisade det s k epikantiska ögonvecket och den s k mongolfläcken som barn (det gällde endast vissa samer) och hade (kol)svart hårfärg och en mörkare hudton under en tid när både näsans form, hårfärgen, höftmåttet, huvudets utforming och ögonfärgen liksom lemmarnas längd var politiserade bredvid den konkreta hudfärgen samt att 70-75% av Finlands totalbefolkning hade västligt ursprung och endast en minoritet något slags östligt dito. Därmed ansåg sig de finska forskarna ha begravt mongolhypotesen en gång för alla som därefter efter 1960-talet mer eller mindre nog kan sägas ha fallit i glömska.

Svenska frivilligkompaniets siste överlevande intervjuas i dagens DN

DN intervjuar idag på Finlands 100-årsdag en f d svensk krigsfrivillig från Finska fortsättningskriget (1942-44) när Finland de facto blev en del av axelmakterna och bl a skaffade sig en legation i Mussolinis Salò-republik (Repubblica Sociale Italiana) samt erkände Japanska imperiets bosättarstat Manchukuo.
 
 
Den som intervjuas är Jan Kjellberg eller Jan-Erik ”Högis” Högberg som var en av de 400 svenskar som stred i Svenska frivilligkompaniet (SFK) vid Svirfronten i Karelen och varav en majoritet var högerextremister tillhörande bl a Sveriges nationella förbund, Svensk socialistisk samling, Svenska socialistiska partiet och Svensk opposition. Vår nuvarande kungs far den pro-nazityske arvprinsen Gustaf Adolf avlade f ö ett celebert besök hos de svenska krigsfrivilliga högerextremisterna i Finland och den pro-nazityske Hans Åkerhielm var de svenska krigsfrivilligas fältpastor, d v s den person som sedermera som överhovpredikant kom att viga kungen och drottningen och döpa kungabarnen samt begrava 100-tals svenska finlandsfrivilliga och SS-frivilliga innan han själv gick bort för några år sedan.
 
Kjellbergs närmaste befäl var översergeant Hurtig som var medlem i de s k lindholmsnazisternas parti Svensk socialistisk samling och SFK:s samtliga (kompani)chefer Rickard Nilsson, Stig Mauritz Möllersvärd och Axel Hård af Segerstad var mer eller mindre åt det högerradikala hållet. Kjellberg är den siste av de krigsfrivilliga svenskarna i SFK som fortfarande är i livet och som stred mot Sovjet-Ryssland under Andra världskriget (två svenska f d SS-soldater är dessutom fortfarande vid liv vilka också stred mot Sovjet-Ryssland i SS-divisionerna Wiking och Nordland 1942-43).
 
Kjellberg var dock aldrig organiserad nazist men efter kriget gick Kjellberg möjligen med i Klara-Lidingö FBU-förening som leddes av nazisten Åke J Ek (också han f d krigsfrivillig i SFK) och som samlade kring 200 svenska f d finlandsfrivilliga och SS-frivilliga krigsveteraner som hade överlevt Östfronten och återvänt hem till Sverige efter kriget liksom ett flertal baltiska f d SS-frivilliga och f d kontinentaleuropeiska högerextremister som hade ankommit till Sverige som flyktingar vid krigsslutet och vilka tillsammans kom att utgöra stommen av den högerextrema Stay Behind-rörelsen mellan 1950-talet och 1990-talet tillsammans med medlemmarna i Nordiska krigs- och FN-veteranförbundet som Ek också ledde och som organiserade de högerextrema svenska FN-soldaterna och övriga krigsfrivilliga högerradikala svenskar som hade deltagit i olika krig och konflikter under Kalla kriget.
 
Utöver Ek hittades bl a följande medlemmar i Klara-Lidingö FBU-förening som då i praktiken utgjorde det högerextrema Stay Behind-nätverket som var aktivt ända fram till Eks död 2011 (och som jag själv f ö råkade ut för och drabbades av):
 
John Horseholm
Lennart Hurtig
Axel Hård af Segerstad
Steen Händig
Lennart Hörnfeldt
Sami Kawas
Rolf Kléen
Claes Livijn
Mita Marinkovic
Horst Montgomery
Anders Netterberg
Bror Niper
Ricardo Rocha
Filip Rytterås
Tönis Saareste
Karl-Johan Sandels
Arne Sannergren
Mascoll Silfverstolpe
Carl-Erik Svensson
Bengt Thåström
Harald Tibblin
Lennart Törnqvist
Erik Wallin
Kurt Weingarten
Yilmaz Yildhizan
Walter Öhrn
Werner Öhrn

Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten

Eftersom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasisms tredagarskonferens i Uppsala avslutas idag så påminner jag gärna om att den svenska rasforskningen spelade en avgörande roll för att kategorisera (och även stigmatisera) de finsktalande i Sverige och Finland (liksom så klart även samerna) som ”semimongoloida” eller ”halvmongoler”, d v s som ”halvasiater” (och vilket fick konsekvenser både för finländarna som folk och för Finland som stat på både den nordiska och den internationella arenan ända in på 1960-talet) och vilket också borde uppmärksammas i år när Finland firar 100 år som suverän nationalstat även om det kanske kan skapa en viss s k ”dålig stämning” då svenskarna i detta fall och så här i efterhand måste betraktas som förövarna medan de finsktalande var offren.
 
Faktum är att hela den svenska rasforskningen och rasprojektet mellan ca 1860-1960 helt och hållet var fokuserad på de s k mongoloida eller asiatiska s k rasdragen som på den tiden ansågs vara oattraktiva, oönskade och s k ”fula” liksom s k ”mindervärdiga” och ”undermåliga” och vilket fick stora konsekvenser för de finsktalande in i modern tid.
 
Efter självständigheten och inbördeskriget 1918 inledde den nya självständiga finska staten flera omfattande informationskampanjer som bl a leddes av finska UD för att övertyga den vita västvärlden (och kanske också människorna i de västerländska kolonierna över haven) om att de finsktalande finländarna också var vita och inte var s k rasmässigt släkt med exempelvis Sibiriens olika urfolk, koreanerna, japanerna och även de olika turkfolken i Central- och Västasien (d v s den s k turanska rasteorin som de svenska rasforskarna också stod bakom).
 
Mellan 1918-52 kämpade finska staten för att motarbeta de svenska forskarnas ”mongolteori” eller ”mongolhypotes” som den ibland kallades genom att i stället framhålla den finska högkulturen (klassisk musik, litteratur, dans, konst o s v), de finska idrottsprestationerna och de heroiska finska krigsinsatserna under Andra världskriget.
 
Framför allt på 1930-talet genomfördes även mycket omfattande kroppsmätningsstudier i Finland bland både de finsktalande, de svensktalande och samerna när i stort sett varenda kroppsdel som går att mäta på en homo sapiens-kropp (d v s ”från topp till tå”) mättes för att en gång för alla ”slå sönder” svenskarnas på den tiden hegemoniska rasteori om de finsktalande (d v s i stort sett hela västvärlden ”köpte” svenskarnas rasforskning som empiriskt baserad och vetenskaplig mellan ca 1890-1960). De finska rasforskarna hann dock ”bara” med att mäta kring 15 000 människors kroppar (och lemmar och kroppsdelar liksom att färgbestämma människornas hårfärg och hudfärg o s v), d v s de enorma svenska rasforkningsstudierna som kunde innefatta 50 000 kroppar (eller s k specimen) redan på 1890-talet ”överträffades” aldrig någonsin i Finland.
 
Mellan 1920- och 60-talen genomfördes också olika skönhetstävlingar i Finland för att fastställa och kora ”den finska kroppstypen” och/eller ”Fröken Finland” och där finska forskare var aktiva för att säkerställa att världen nu en gång för alla skulle få se med egna ögon att finländarna minsann inte var några fula och oattraktiva s k ”snedögda mongoler” som svenskarna påstod att de var.
22366587_10155114261370847_9159685111197551460_n
22448264_10155114260805847_4217656576515188109_n
 
Även finskamerikanerna var synnerligen aktiva i att övertyga amerikanerna om att svenskarna ”ljög” om att de egentligen var ”halvmongoler” och en finskamerikansk tidning publicerade t o m ett foto på en finsk person och uppmanade sina läsare att klippa ut fotot och bära det i plånboken eller i fickan och visa upp det för alla (gissningsvis både vita och icke-vita) amerikaner som tvivlade på att finskamerikanerna var vita.
 
Det faktum att den svenska statligt finansierade forskarvärlden var synnerligen proaktiv för att ”skriva ut” (och kanske t o m ”mobba ut”) de finsktalande från den nordiska, västerländska och globala vitheten fick också politiska konsekvenser när Finland undantogs från den regel som säger att det endast krävs två års bosättning i Sverige för en nordbo för att erhålla svenskt medborgarskap (d v s den s k ”mongolteorin” skrev även ut Finland från den nordiska s k rasgemenskapen och fick därmed juridiska konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige) liksom när USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde s k raskvoter på 1920-talet för att styra invandringen så att endast de vitaste européerna skulle kunna invandra i större mängd och finländarna erhöll överallt extremt låga s k raskvoter som ofta var på nivå med just de östasiatiska invandrargruppernas s k raskvoter eftersom de underförstått just var s k ”semimongoloida” (d v s precis som svenskarna hade bevisat genom sina enorma kroppsmätningsstudier).
 
I lagarnas och juridikens värld var det egentligen först på 1960-talet som de finsktalande ”välkomnades” in i vitheten och både i den vita nordiska gemenskapen liksom i den globala västerländska vitheten när de sista raskvoterna för finska invandrare avskaffades i de vita bosättarstaterna i Oceanien, södra Afrika och de båda Amerika och när även de finska invandrarna i Sverige började kunna erhålla svenskt medborgarskap utifrån samma regler som gällde för de andra ”germanska” och s k nordiskt vita nordiska invandrarna i Sverige.
 
Bland ”vanliga” svensktalande tog det dock sannolikt ännu längre tid innan de finsktalande började betraktas som vita till fullo, d v s även om stater ändrar lagar så förändras ofta inte människors attityder förrän långt senare:
 
Kanske var det först när de finska ”andrageneration:arna” (och även vissa s k ”tredjegeneration:are”) började bli extremt överrepresenterade inom den svenska extremhögern på 1990- och 2000-talen som de finsktalande kom att erkännas som vita till fullo? Eller kanske var det först när de s k blandäktenskapen mellan finska invandrare (och fr a finska kvinnor) i Sverige och majoritetssvenskar satte fart på allvar på 1980- och 90-talen? Eller kanske var det först när sverigefinnarna och majoritetssvenskarna börjad uppvisa samma extremt höga förvärvsfrekvensnivåer på 2000- och 2010-talen?
 
Naturligtvis är det omöjligt att ”pinpoint:a” när de svensktalande slutligen ”släppte in” de finsktalande i både den nordiska och den västerländska vitheten men att så har skett idag är nog trots allt dock ett faktum, d v s idag anser nog den överväldigande majoriteten av alla svensktalande att de finsktalande är vita nordbor och västerlänningar och de allra allra flesta skulle sannolikt se ut som ett frågetecken om någon skulle påsta att de finsktalande är ”halvmongoloida”, och därmed är den svenska ”rasskulden” till Finland nu kanske äntligen ”betald”?

Syrierna är nu landets största invandrargrupp efter att ha detroniserat finländarna

Minoritets-Sverige skriver historia – nu är det offentligt även om vissa av oss som kanske är lite osunt fixerade vid och besatta av landets invandrare och minoriteter och det nya hypermångfalds-Sverige har känt till detta ett tag redan (men valt eller velat ”ligga lågt” med detta):
 
Antalet (folkbokförda med fullständiga personnummer i befolkningsregistret) invånare födda i Syrien (158 443) är nu fler än antalet (just nu levande) invånare födda i Finland (152 870).
 
 
Det bör också nämnas i sammanhanget att det ursprungsland som intar bronsplatsen också är rejält ”up-and-coming” och har varit det under en längre tid – d v s Irak (med 136 417 invånare) som sannolikt går om Finland inom bara några år och därmed förpassar vårt östra grannland (och det gamla s k Östsverige) till en rätt så förnedrande tredjeplats mot bakgrund av att Finland har varit det absolut största invandrarlandet i Sverige ända sedan de båda rikshalvorna sprängdes i två delar genom Freden i Fredrikshamn 1809.
 
Ett fotnotsliknande tillägg säger dock att skulle samtliga invånare i landet födda i f d Jugoslavien sammanräknas så är de sammantaget landets största invandrargrupp och har varit det ett tag nu (”ex-juggarna” gick om finländarna för kanske 4-5 år sedan).
 
Syrierna skriver m a o just nu sannerligen svensk migrations- och minoritetshistoria på alla sätt och vis och när än fler syrier som just nu söker asyl erhåller uppehållstillstånd och ett fullständigt personnummer och därmed folkbokförs i befolkningsregistret och därmed börjar räknas in i den offentliga statistiken så kommer avståndet gentemot finländarna med all säkerhet att öka än mer.
 
Ända fram tills ca 1990 dominerade den västerländska invandringen till Sverige och ända fram tills för bara några år sedan så hade över 50% (d v s hälften) av alla invånare i landet med någon form av utländsk bakgrund en bakgrund i övriga Norden, i Europa, i Nordamerika eller i Oceanien (i praktiken Australien och Nya Zeeland inklusive de båda ländernas semikoloniala territorier i Stilla havet) men så är inte fallet idag:
 
Numera domineras invandringen helt och hållet av utomvästerlänningar (ca 75-80%) och numera har uppemot 55-60% av alla invånare i landet med någon form av utländsk bakgrund en generation bakåt (som i sin tur totalt uppgår till uppemot 33% av totalbefolkningen och skulle de s k ”tredjegeneration:arna” också räknas in, vilka bara blir fler och fler i skrivande stund, så handlar det om 40%) utomvästerländsk bakgrund och då finländarna och i stort sett alla andra västerländska invandrargrupper uppvisar en befolkningsstruktur som liknar den majoritetssvenska (d v s de både går i pension och ”trillar av pinn” just nu i ganska så stora mängder för varje dygn/vecka/månad/år som går) medan de utomvästerländska invandrargrupperna är unga eller t o m extremt unga och dessutom uppvisar betydligt högre fruktsamhetstal än både majoritetssvenskarna och de västerländska invandrargrupperna så kommer den demografiska (mångfalds)sammansättningen i landet att förändras på ett genomgripande och dessutom oåterkalleligt sätt inom bara 5-10 år (d v s denna demografiska omställning och omvandling av Konungariket Sveriges alla undersåtar som just nu äger rum i rasande takt är omöjlig att både stoppa och förändra).

Högerpopulisterna i Finland förlorar röster på att vara i regeringsställning

Gårdagens finska val visar återigen att när högerpopulisterna hamnar i regeringsställning och ska ”leverera” och ”producera” reformer och politik så sjunker partiets valresultat: Igår erhöll Perussuomalaiset/Sannfinländarna som har suttit i regeringen sedan 2015 8,8% i kommunvalet och vilket bl a kan jämföras med 19,5% i 2011 års riksdagsval och på samma sätt är det i Norge – Fremskrittspartiet som är ett regeringsparti sedan 2013 erhöll i senaste landstingsvalet 2015 10.3% och vilket bl a kan jämföras med 22,9% i 2009 års stortingsval.
 
Samma sak hände med FPÖ i Österrike som satt i regeringen 2000-05 som det första högerpopulistiska parti i Europa som gjorde det i modern tid och då sjönk från 26,9% till 10% mellan 1999-2002: Tyvärr ligger dock FPÖ idag på över 30% i opinionsundersökningarna.

Om de finska krigsbarnen som blev kvar i landet efter 1945

Maria Schottenius intervjuar idag teaterchefen Anna Takanen som är barn till ett av de tusentals finska krigsbarn (möjligen uppemot 7-8 000) som aldrig återvände till Finland efter kriget utan blev kvar i landet som foster- och adoptivbarn till majoritetssvenska singlar och (hetero)par:

http://www.dn.se/kultur-noje/under-skinnet-pa-teaterchefen-anna-takanen

Annas far Timo tillhörde även den grupp finska krigsbarn vars finska bioföräldrar försökte få honom tillbaka men förlorade i domstol då de svenska foster- och adoptivföräldrarna nästan alltid vann de mängder av transnationella vårdnadstvister som rasade över Bottenviken mellan ca 1945-50 när svenskar och finländare ”fajtades” om vem som skulle få behålla de finska krigsbarnen.

De finska bioföräldrarna var ofta men inte alltid ensamstående biomammor vars män (d v s de finska biopapporna) hade stupat i något av Finlands tre krig (1939-45) men framför allt var de nästan alltid fattigare än de svenska foster- och adoptivföräldrarna mot bakgrund av att Sverige redan år 1950 uppnådde guldplatsen och toppositionen som världens rikaste land/”folkslag” på jorden medan det krigshärjade och rätt så ruinerade Finland fortsatte att vara fattigt i många år efter kriget och även fortsatte att adoptera bort barn till svenskarna ända in på 1970-talet. Dessutom hade nästan alla av de finska krigsbarnen som blev kvar i landet efter 1945 ”förträngt” och glömt bort finska språket (såvida de inte var finlandssvenskar) och mycket snabbt (som barn alltid blir) blivit ”genomassimilerade” och ”genomintegrerade”.

De finska krigsbarnen (tillsammans med de judiska Kindertransport-barnen som placerades i Sverige innan kriget och vilka också ibland adopterades av majoritetssvenska familjer och ”genomassimilerades” och ”genomintegrerades” på nolltid) utgör förspelet till den formliga ”massinvandring” av utlandsfödda adoptivbarn som inleddes vid 1950-talets slut och som har resulterat i att (majoritets)svenskarna därefter har adopterat ojämförligt flest adoptivbarn per capita från de gamla kolonierna än något annat land/”folkslag” någonsin har gjort både just nu och i (världs)historien.

Det ska också tilläggas att idag omhändertas tusentals invandrar- och andragenerationsbarn årligen i landet och placeras som fosterbarn hos fr a majoritetssvenska familjer och i vissa fall adopteras de även av fosterföräldrarna även om dessa barn kanske inte tappar sitt förstaspråk (vare sig de talar arabiska, spanska, romani, turkiska eller vietnamesiska) numera.