En av världens rikaste och mest kända nu levande människor, den rikaste svensken genom tiderna (förutom möjligen någon enstaka brutal vikingaklanledare som hade ihjäl kelter i parti och minut eller någon enstaka likaledes brutal stormaktstidskrigsherre som hade ihjäl katoliker i parti och minut och förutom möjligen Louis De Geer, d v s den svenska slavhandelns fader) samt världens idag rikaste högerextremist (efter Hermann Görings självmord 1946 och efter den superrike japanske fascisten och krigsförbrytaren Ryoichi Sasakawas bortgång 1995: OBS – nu har ju Kamprad faktiskt inte haft ihjäl en massa folk till skillnad från både Göring och Sasakawa men det går ju att bli rik ändå) fyller 90 och hyllas med en svassande dokumentär som bara i förbigående omnämner dennes högerextremism:

http://www.svd.se/kamprad-miljonerna-gjorde-mig-beroende

1943 erhöll Kamprad en s k grundplåt av högerextrema finansiärer inom näringslivet när han grundade sitt idag världsberömda företag IKEA samtidigt som han själv var organiserad lindsholmsnazist.

I gymnasiet karvade Kamprad bl a in hakkors i skolbänken (OBS – att klottra och karva in hakkors i skolmiljö har i och för sig otaliga ”svennegrabbar” och säkert också enstaka ”svennetjejer” gjort genom åren och åtminstone sedan 1930-talet, så det i sig behöver inte betyda särskilt mycket rent ideologiskt – det är just i ”kombo” med att sjunga om att ”sticka kniven i juden”, att ha medlemskap i ett nazistparti och att gå runt i uniform som ett sådant ”pojkstreck” blir mer än bara just ett ”pojkstreck”) och värvade aktivt medlemmar till partiet på skolan.

Kamprad, som var övervakad och registrerad av dåvarande Säpo, ska också ha hållit ett tal på ett nazistmöte på Götaplatsen i Göteborg iförd paramilitär utstyrsel med koppel och ridstövlar (och där SD senare kom att hålla ett pampigt möte som inleddes med Wagners s k valkyrieritt, men det kan så klart inte Kamprad lastas för). Kamprad ska också ha gillat att just gå runt i paramilitär ungnazistuniform när tillfälle bjöds beväpnad med en s k Nordisk ungdom-dolk som idag kostar multum att ropa in på Tradera för den hugade som samlar på naziparafernalia.

Därefter lämnade Kamprad de skräniga, våldsamma, ”grabbiga”, ”adrenalinstinna” och smått ”proletära” lindholmsnazisterna även om han fortsatte att ha kontakt med Alte Kameraden bl a genom att vara med i Otto Hallbergs högerextrema Stay Behind-rörelse på 1950-talet som bestod av hundratals f d Finlands- och SS-frivilliga nazister.

Kamprad blev senare medlem i fascistiska, övre medelklass-intellektuella, akademiska och SACO-dominerade Nysvenska rörelsen, och så sent som 2011 hyllade Kamprad sin gamle ledare, förebild och läromästare Per Engdahl i SVT som inspirerat Kamprad i dennes ledarskaps- och managementstil, i dennes ”svenskhetsmarknadsföring” (svenska namn på alla varor, svensk husmanskost i alla restauranger, blågula varuhus i alla länder o s v), i dennes fixering vid att ”erövra” Ryssland och Östeuropa (d v s marknadsmässigt – absolut inte militärt så klart) och kanske fr a i dennes personalpolitik som Engdahl berömde som varande korporativistisk (d v s fascistisk) ända in på 1990-talet.

Den svenska fascismens ”grand old man” Nysvenska rörelsens Per Engdahl som avled 1994 och som spelade en avgörande roll för att återuppbygga den europeiska extremhögern efter 1945 var i decennier nära vän med Kamprad och talade bl a på dennes bröllop, och båda härstammade dessutom från samma ”överklassnazistiska” miljö i Jönköpings län.

Att den sagolikt rike Göring i huvudsak ”lyxkonsumerade” upp sin förmögenhet genom s k iögonfallande konsumtion och inte minst genom att bygga upp sitt dödskultgods Carinhall tillägnad hans älskade och i alltför tidig ålder bortgångna svenska fru Carin von Kantzow (född Fock) är välkänt medan den likaledes sagolikt rike Sasakawa kom att finansiera både den japanska extremhögern och den internationella extremhögern ända fram till sin död 1995 och inte minst World Anti-Communist League som vissa menar låg bakom Palmemordet liksom ”bisarra” (och grymma) steriliseringsprogram som steriliserade tiotusentals ursprungsamerikaner i de latinamerikanska diktaturerna ända in på 1980-talet samtidigt som Japans store son Sasakawa, krigsförbrytare i A-klassen som klarade av att ”multitask:a” både som fascist-, yakuza- och affärsledare på en och samma gång i efterkrigs-Japan och som var ”världens rikaste fascist” enligt honom själv, öste otaliga miljoner och åter miljoner SEK och NOK över svenska och norska kulturutövare, journalister och forskare via Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation i sin hänsynslösa (men futila, ”Sasakawagubben”, som själv aldrig tröttnade på att berätta om sitt möte med Mussolini, ”den största människan som någonsin har levat” enligt honom själv, och som aldrig stack under stol med att han personligen hade slagit ihjäl mängder av människor med både bomber, gevär, pistol och svärd och sannolikt också med bara händerna, hann ju då dö innan han fick priset) ”jakt” på Nobels fredspris:

Huruvida Kamprad och IKEA har finansierat den svenska och europeiska extremhögern låter jag vara osagt men det är ett faktum att den panvästerländska extremhögern ju var fullständigt sönderslagen och inte minst ekonomiskt ruinerad och ”fattig som en kyrkråtta” efter 1945 och på 1950- och 60-talen, ja ända in på 1970- och 80-talen:

Dess ledare och kärnaktivister och huvudfinansiärer var ihjälslagna eller stupade eller hade suiciderat eller hade blivit avrättade eller hade fängslats eller befann sig i exil i Mellanöstern, på Iberiska halvön eller i Sydamerika (eller i Sverige), och få inom näringslivet i Väst var beredda att stödja rörelsen då (det är egentligen först idag som detta tabu att stödja extremhögern ekonomiskt från näringslivets sida har försvunnit), så nog behövde rörelsen pengar efter kriget.

Det allra första mötet som ägde rum efter kriget som samlade den ”överlevande” europeiska extremhögern 1951, och som Engdahl stod värd för i Malmö (d v s det mötet var helt enkelt startskottet för efterkrigstidens s k ”nynazism” och lade grunden till den extremhöger som många av oss ju ”tampas” med idag), kostade också onekligen en hel del pengar att genomföra liksom än mer uppbyggandet av ett kansli och en tidskrift för den s k Europeiska sociala rörelsen som bildades på Malmökonferensen, och det skulle åtminstone inte förvåna mig om det en ”vacker” dag kommer fram att Kamprad och IKEA täckte åtminstone delar av de utgifter och kostnader som krävdes för att hålla rörelsen vid liv under Kalla krigets första decennier och därmed kunna överleva in i vår tid.