Kategori: film

Reflektioner kring dokumentärfilmen ”Svenskarna i Koreakriget”

Fr o m idag visar SVT (via SVT Play) äntligen Mikael Hedlunds dokumentär ”Svenskarna i Koreakriget” (2020) som handlar om de cirka 1000 svenskar som tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i Sydkorea under det krig som ännu inte har fått ett slut och som räknas som ett av världshistoriens blodigaste dito mätt i antal dödade (liksom i antal skadade) per dygn och dessutom på en mycket begränsad geografisk yta (d v s Koreahalvön blev sannerligen världens slakthus och omvandlades till något av ett månlandskap mellan 1950-53).

https://www.svtplay.se/video/29493928/svenskarna-i-koreakriget

Koreakriget krävde kring 3 miljoner döda och miljontals sårade och skadade och sammanlagt kom exempelvis 1,5 miljoner (vita och svarta) amerikaner att delta i kriget liksom cirka 150 000 Brittiska imperiet-soldater och runt en miljon kineser samt ett dussintal länder till på Syds sida och ytterligare 4-5 länder på Nords sida såsom Sovjet-Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen att svenskarna blev djupt fästa vid de koreanska barnen och bara några år efter kriget anlände sedan det första av sammanlagt 10 000 barn från Sydkorea till Sverige för att adopteras som ett direkt resultat av denna svenska insats under Koreakriget. De 1000 svenskarna som var på plats på Koreahalvön 1950-53 kom sedan att följas av 100 000-tals andra svenskar inräknat alla svenskar som någon gång har besökt och bott i ett land utanför västvärlden sedan 1950 och fram tills idag för att delta i någon form av räddnings-, katastrof-, hjälp- och biståndsinsats.

Faktum är att det just var i Korea som hela den moderna västerländska adoptions- och biståndsverksamheten i och till den icke-västerländska världen inleddes och det var också där som Sveriges fortfarande ohotade guldplats inom både adoptionsvärlden och biståndsvärlden föddes och inleddes, d v s inget annat s k folkslag på jorden har per capita adopterat så många icke-västerländska barn som just svenskarna och inget annat s k folkslag på jorden har per capita rest ut till den icke-västerländska världen som just svenskarna och likaså har ingen annan stat i världen skänkt så mycket pengar i bistånd per capita till den icke-västerländska världen som just Sverige.

Innan Koreakriget hade svenskar visserligen också deltagit i olika insatser i icke-västerländska länder såsom 600 svenskar som verkade i den belgiska kolonin Kongo mellan 1880-1930 men utöver missionärerna så handlade det inte om någon biståndsinsats på något sätt såsom det gjorde för Korea-svenskarna utan om ett folkmordsliknande kolonialt projekt som Kongo-svenskarna deltog i.

En aspekt av Koreakriget som är långt mindre känd är att en hel del västerländska högerextremister var på plats på Koreahalvön under Koreakriget 1950-53 och även en del svenska sådana. Flera av de västeuropeiska soldaterna som stred under FN-flagg i exempelvis fransk, belgisk och holländsk uniform var f d SS-soldater bland vilka en del sedermera deltog i flera andra konflikter som legosoldater i regionen på 1950- och 60-talen såsom i Vietnamkriget.

Bland de kring 1000 svenskar som deltog i kriget var åtminstone ett 15-tal f d Finlandsfrivilliga vilka i flera fall dessutom hade varit medlemmar i olika nazistpartier såsom bl a Åke J Ek, Lennart Hansson och Folke Engholm. Dessa högerextrema Korea-svenskar kom sedan att bilda världens första vänskapsförening för Korea redan 1951 – d v s världens första förening för Korea som inte var en förening som grundades och drevs av koreaner själva – d v s Svensk-koreanska föreningen (Swedish Korean Society). Svensk-koreanska föreningen, som redan från start grundades, leddes och kontrollerades av de högerextrema Korea-svenskarna, kom sedan under flera år att vara den viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon slags relation till Korea och koreaner – landets adoptivföräldrar, de hemvändande svenska officerarna som hade tjänstgjort i FN-tjänst vid gränsbyn mellan Nord- och Sydkorea Panmunjom och alla de svenskar som hade tjänstgjort under kriget liksom även därefter som biståndsarbetare, missionärer, sjuksköterskor och läkare.

Så minns jag Kim Ki-duk

Jag träffade den idag så firade och prisbelönte sydkoreanske filmregissören Kim Ki-duk, som hastigt gick bort i covid-19 i Lettland igår, på Göteborgs filmfestival på 90-talet inför en inte särskilt stor publik alls, d v s då var han inte känd alls i Sverige och de flesta av oss som såg hans filmer som visades och som lyssnade på honom när han på koreanska och via tolk och ganska blyg och timid berättade om sina filmer var antingen invandrade eller adopterade från Sydkorea eller majoritetssvenska cineaster som redan då hade börjat upptäcka det begynnande sydkoreanska filmundret.


När jag sedan några år senare skrev min avhandling i Koreas språk och kultur/Korean studies vid Stockholms universitet inkluderade jag hans spelfilm ”Wild Animals” från 1997 i min avhandling då den handlar om en kvinna som är adopterad från Sydkorea och som bor och lever i Paris liksom även om en syd- och en nordkoreansk man vilka i slutet av filmen blir dödade av den adopterade kvinnan vilket ju går att tolka som rätt så symboliskt.
Kim hyste ett stort intresse för

alla oss 200 000 adopterade från Sydkorea som idag befinner oss i ett 20-tal västländer och som han i rätt så typisk koreansk vänsternationalistisk anda betraktade som den sydkoreanska arbetarklassens barn som den pro-amerikanska högerextrema militärdiktaturen hade exporterat och sålt till Väst (och vilket framgår i ”Wild Animals”).


Antagligen kände sig Kim också klassmässigt befryndad med oss adopterade då han själv hade arbetarklassbakgrund och när han bodde i Paris på 90-talet kom han i kontakt med adopterade där vilka han umgicks med enligt uppgift från en adopterad kvinna från Sydkorea i Paris som har berättat detta för mig – I Frankrike finns då runt 15 000 adopterade från Sydkorea. Dessutom var det tänkt att Kim skulle regissera ännu en spelfilm som skulle handla om en adopterad kvinna i Europa men som av olika skäl aldrig kom till stånd.


År 2005 fick jag äran att ta emot och ta hand om (och även slutligen säga farväl till på Arlanda flygplats) den likaledes berömde sydkoreanske filmregissören Park Chan-wook när denne besökte Stockholms filmfestival. Jag hade då förmånen att ”hänga” med Park i flera dygn som f ö hellre valde att umgås med delar av Stockholms lilla sydkoreanska diaspora på en koreansk restaurang än att frottera sig med den svenska filmbranschens toppnamn och de svenska stjärnskådespelarna (vilka då väldigt gärna också ville ”hänga” med Park) på en exklusiv mottagning varifrån han och jag helt sonika flydde efter en välkomstdrink på Parks inrådan.


Liksom Kim hyser Park också ett stort intresse för Sydkoreas alla bortadopterade barn – två av hans filmer tematiserar då adoption direkt eller indirekt och fr a ”Lady Vengeance” från 2005 – och då jag också fick i uppdrag att ta hand om Parks fru vilket bl a innebar att jag var tvungen att genomföra en s k shoppingrunda i Stockholms innerstad tillsammans med henne så framkom det att de båda regissörerna bodde grannar och stod mycket nära varandra (Parks fru inhandlade då bl a ett par stickade vantar av typisk skandinavisk typ som hon skulle ge bort i present till Kims fru).


Nedanstående text är då ett utdrag ur min avhandling ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2006) som är en av Sveriges allra mest nedladdade och förhoppningsvis därför även mest lästa avhandlingar:


“Kim Ki-duk, Korean cinema’s enfant terrible, is notorious for his uncomfortable and brutal depictions of the repressed and dark underside of modern Korean society with controversial but nonetheless internationally acclaimed titles like The Isle (Sôm) (1999), Address Unknown (Such’wi’in pulmyông) (2001), and Spring, Summer, Fall, Winter…and Spring (Pom, yôrûm, kaûl kûrigo pom) (2003).


Kim has a bad reputation for a violent and often cruel use of women not to mention animals in his works and Wild Animals, with its strong misogynist undertone, is no exception, even if it may be possible to interpret Kim’s grotesque female portraits as a subtle criticism of the ugly treatment of women as second-class citizens in contemporary Korea.


Former factory worker and marine soldier Kim Ki-duk comes from a poor family background and lacks a formal education unlike many of his film directing colleagues, a situation that has enabled him to create stories centred around the most marginalized people in what has otherwise been depicted as the successful development of modern Korea.


Debuting in 1996, self-trained as a film director, and firmly distancing himself from what he calls the mainstream ‘intellectual’ and ‘aesthetic’ trend of Korean cinema, Kim Ki-duk is renowned for his low-budget films, produced with an incredible speed and sometimes even without any celebrity actors or actresses at all in the roles.12 This fact has resulted in frequent comparisons with fellow Korean director Kim Ki-young, another legendary autodidact and outsider in the history of Korean film.


Kim has taken on forbidden and forgotten social problems such as teenage and military prostitution, incest, and mixed-race children and orphans, and it is no surprise that his second feature film Wild Animals (1997) engaged with the adoption issue. Interestingly, after having received an award at the Berlin International Film Festival in 2004, Kim announced that he has plans for a new film about the life of a female adopted Korean in Europe.


Kim Ki-duk has never been a commercial success in his own country even if he has acquired a certain cult status, while on the other hand he has been well received by Western film critics and won several prestigious prizes at different international film festivals like those held in Venice, Toronto, Rotterdam and San Francisco. Consequently the drama thriller Wild Animals, which also screened at the Vancouver International Film Festival, did not even reach the 1997 top ten list of the most visited domestic films at the Korean box office.
Based on his own experiences in Paris between 1990-92 as a wandering street performer selling his own paintings, Wild Animals, like all of his cinematic productions, depicts the cruel nature of life seen through the lives of young and alienated people who live under utter degradation and despair.


The feature film can be seen as a parable of the divided Korean nation as a tragic triangle drama unfolds between three ethnic Koreans whose lives happen to get intertwined with each other in a colourful and thoroughly romanticised French capital: South Korean Ch’ông–hae (literally Blue ocean), played by Cho Chae-hyôn, a star who figures in other works by Kim Ki-duk as well, North Korean Hong–san (Red mountain) who is played by Chang Tong-jik, and adopted Korean Laura, performed by previously unknown actress Chang Ryun.
The world famous French actors Richard Bohringer (Subway, Total Kheops and Tango among others) and Denis Lavant (Les Amants du Pont-Neuf and Beau Travail) play leading roles as a mafia boss and Laura’s boyfriend Emil respectively, and the rest of the cast is populated with French actors, of whom Sasha Lukavina must be mentioned as she is Ch’ông–hae’s Hungarian girlfriend Corinne in the film.


Fundamentally, Wild Animals deals with the relationship between Koreanness and Whiteness told through the perspectives of North Korean Hong-san and South Korean Ch’ông–hae. The film concentrates upon their respective relations to Laura and Corinne, and the development of their fraternal friendship and how they are able to acknowledge each other’s versions of North and South Korean masculinity in a dangerous and hostile Western setting.


The adopted Korean woman Laura is, however, unable to take part in Hong-san’s and Ch’ông–hae’s pan-Korean alliance and homoerotic gaiety, and in the final spectacular scene, she destroys their on-going reunification dream by killing her South and North Korean compatriots. In the film, Whiteness comes to stand for disease and decadence, as adoptive parents are portrayed as abusive and white boyfriends as malicious, while Koreanness is made to stand for brotherhood and masculinity, and even more importantly, for unity and homogeneity.


Wild Animals is also a film overloaded with vain dreams of a better life, misdirected desires to fit in, and fatal misunderstandings played out on the very level of the body. In the course of the film, the boundaries between Koreans and French, as well as between North, South and adopted Koreans become increasingly passed, perforated and blurred, leading up to the tragic but inevitable denouement.”

Om adopterade som ”biter den hand som föder en”

Faktiskt lite ”kul” att kunna konstatera att Netflix nya tv-serie ”Barbarians” använder sig av ett narrativ och en figuration som ju har ägt rum och förekommit i historien – d v s en del antikoloniala och antiimperialistiska ledare och ”ideologer” har då genom århundradena varit f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka alla har det gemensamt att de från barnsben och unga år och/eller t o m från födseln har växt upp hos, i eller med kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen för att sedan som vuxna återvända till födelselandet och/eller till ursprungsfamiljen för att ställa sin transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position till förfogande och därigenom ”bita den hand som föder en”.


S k renegater och ibland även konvertiter är utan tvivel också farliga för kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen men inget kan då ”matcha” f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka som vuxna just väljer att ”bita den hand som föder en”.

Och själv har jag då sedan länge, och nog kanske inte oväntat, identifierat mig med just detta narrativ och denna figuration samt med denna transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position och utan att skryta vill jag hävda att jag nog har gjort allt vad jag har kunnat för att just ”bita den hand som föder en” vad gäller frågor som rör adoption, Korea, asiater, minoriteter, kolonialism och ras.

Om Uppsalas anarkistmiljö

Lite fascinerande ändå att ta del av Karolinas kortfilm (9.33 minuter) om den livaktiga och dynamiska anarkistmiljön i Uppsala på 90-talet och tyvärr går det att konstatera att två av de fyra som nämns vid namn, varav en också intervjuas, idag är döda (”Tobbe” och Mattias) och endast Hans, som numera är doktorand vid Teologen i Uppsala, och jag som då blev högskolelärare och forskare lever än av oss fyra som explicit omnämns i just Karolinas film.
 
94101462_10157407765975847_5735991268337516544_n.jpg
 
Andra som var med då blev högerextrema, någon blev nog smått kriminell, någon annan psykiskt sjuk och numera driver några bl a förlag och nättidskrifter och har blivit författare, journalister och forskare medan ytterligare andra tyvärr också har hunnit gå bort sedan dess och likaså i alltför ung ålder.

En preliminär översikt över de viktigaste audiella och audiovisuella verken om ras i Sverige på 1960- och 70-talen

Jag har under de senaste dagarna försökt att bringa reda i de viktigaste audiella och audiovisuella (radio- och tv-program, dokumentärer, spelfilmer) produktionerna och verken plus böckerna och skrifterna som tematiserade ras i en specifik svensk kontext på 1960- och 70-talen och tror mig nu ha kunnat identifiera flertalet av dem eller kanske t o m merparten (OBS – detta är då bara ett urval). Dessutom har jag hittat en sammanställning som visar antalet artiklar i svenska tidningar och tidskrifter och antalet svenska böcker som behandlade situationen för svarta amerikaner under perioden 1953-73.
 
TV- och radioprogram plus filmer:
Roland Hjelte & Karl-Axel Sjöblom: Färgad i folkhem, SVT 12/2 1962 (den första svenska dokumentären som behandlade situationen för icke-vita invandrare i Sverige)
Ingrid Samuelsson: Adoptivbarn. Om adoption av svenska och utländska barn, SR 24/9 1963
Jack Jordan: Svensk rapsodi i svart, SVT 4/4 1969 (dokumentär producerad av SVT och av den första svarta amerikanska TV-producenten och i dokumentären deltog bl a Eartha Kitt, Harry Belafonte och Miriam Makeba)
Gunnar Höglund: Vill så gärna tro, GH-Produktions 4/9 1971 (spelfilm som Bob Marley gjorde filmmusiken till och som Johnny Nash och Christina Schollin hade huvudrollerna i)
Madubuko Diakité: For Personal Reasons, SVT 11/11 1973 (+ Det osynliga folket/The Invisible People)
Studio S: Vi behövs i Sverige, SVT 15/11 1977
Vågspel: Bland svartskallar och ljushuvuden, SR 12/3 1979
90011076_10157267366975847_8313007835331952640_o.jpg89820930_10157267366510847_3132378206556913664_n.jpg
89773184_10157267366325847_1672070415175909376_n.jpg
Bibliografi:
Sundberg, Gunnar. 1961. Rasproblem i stöpsleven. Hudiksvall: Clasons boktryckeri.
Haste, Hans. 1962. Rasismen. Förnuft och fördom i rasfrågan. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Taikon, Katarina. 1963. Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Kumm, Evert. 1965. Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. Örebro: Evert Kumm.
Beckman, Lars. 1966. Ras och rasfördomar. Stockholm: Prisma.
Johanson, Kjell E. 1966. Fascism, nazism, rasism. Staffanstorp: Cavefors.
Snismarck, Olle. 1968. Stick hem till Afrika. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Tyus, Victor Herbert. 1969. Den stora klyvningen. Roman. Stockholm: Bonnier.
Taikon, Katarina. 1970. Zigenare. Stockholm: Natur och kultur.
Jacobson, Gun. 1970. Min bror från Afrika. Stockholm: Bonnier.
Küng, Andres (red.). 1970. Samemakt. Välfärd till döds eller kulturellt folkmord? En debattbok. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Eriksson, Lars. 1971. Rasism och rasdiskriminering. Studiehäfte för gymnasieskolan och folkhögskolan. Stockholm: Svenska FN-förbundet.
Centerwall, Erik & Håkan Wall. 1972. Rasism. Studiebok. Stockholm: Läromedelsförlaget.
Svenska ekumeniska nämnden. 1972. Kampen mot rasismen. Stockholm: Gummesson.
Jonsson, Einar. 1975. Samerna, vårt rasproblem. Örebro: Handelstryckeriet.
Brändefors, Jan-Ove, Hans-Henrik Rönnow, Göran Körner, Vilgot Oscarsson & Ulf Lundberg. 1976. Moment. Socialkunskap 5. Vi och dom. Ras- och minoritetsfrågor. Internationella aspekter på sociala problem. Lund: Studentlitteratur.
Lagevi, Bo. 1977. En död i skönhet. Stockholm: B. Wahlström.
image.png

Ett urval av de viktigaste audiella och audiovisuella produktionen som handlade om ras i en svensk kontext på 1960- och 70-talen

Jag har under de senaste dagarna försökt att bringa reda i de viktigaste audiella och audiovisuella (radio- och tv-program, dokumentärer, spelfilmer) produktionerna och verken plus böckerna och skrifterna som tematiserade ras i en specifik svensk kontext på 1960- och 70-talen och tror mig nu ha kunnat identifiera flertalet av dem eller kanske t o m merparten (OBS – detta är då bara ett urval). Dessutom har jag hittat en sammanställning som visar antalet artiklar i svenska tidningar och tidskrifter och antalet svenska böcker som behandlade situationen för svarta amerikaner under perioden 1953-73.
89803700_10157267367265847_5398290355063881728_n.jpg
 
89820930_10157267366510847_3132378206556913664_n.jpg
TV- och radioprogram plus filmer:
Roland Hjelte & Karl-Axel Sjöblom: Färgad i folkhem, SVT 12/2 1962 (den första svenska dokumentären som behandlade situationen för icke-vita invandrare i Sverige)
Ingrid Samuelsson: Adoptivbarn. Om adoption av svenska och utländska barn, SR 24/9 1963
Jack Jordan: Svensk rapsodi i svart, SVT 4/4 1969 (dokumentär producerad av SVT och av den första svarta amerikanska TV-producenten och i dokumentären deltog bl a Eartha Kitt, Harry Belafonte och Miriam Makeba)
Gunnar Höglund: Vill så gärna tro, GH-Produktions 4/9 1971 (spelfilm som Bob Marley gjorde filmmusiken till och som Johnny Nash och Christina Schollin hade huvudrollerna i)
Madubuko Diakité: For Personal Reasons, SVT 11/11 1973 (+ Det osynliga folket/The Invisible People)
Studio S: Vi behövs i Sverige, SVT 15/11 1977
Vågspel: Bland svartskallar och ljushuvuden, SR 12/3 1979
89773184_10157267366325847_1672070415175909376_n.jpg
 
90011076_10157267366975847_8313007835331952640_o.jpg
Bibliografi:
Sundberg, Gunnar. 1961. Rasproblem i stöpsleven. Hudiksvall: Clasons boktryckeri.
Haste, Hans. 1962. Rasismen. Förnuft och fördom i rasfrågan. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Taikon, Katarina. 1963. Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Kumm, Evert. 1965. Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. Örebro: Evert Kumm.
Beckman, Lars. 1966. Ras och rasfördomar. Stockholm: Prisma.
Johanson, Kjell E. 1966. Fascism, nazism, rasism. Staffanstorp: Cavefors.
Snismarck, Olle. 1968. Stick hem till Afrika. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Tyus, Victor Herbert. 1969. Den stora klyvningen. Roman. Stockholm: Bonnier.
Taikon, Katarina. 1970. Zigenare. Stockholm: Natur och kultur.
Jacobson, Gun. 1970. Min bror från Afrika. Stockholm: Bonnier.
Küng, Andres (red.). 1970. Samemakt. Välfärd till döds eller kulturellt folkmord? En debattbok. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Eriksson, Lars. 1971. Rasism och rasdiskriminering. Studiehäfte för gymnasieskolan och folkhögskolan. Stockholm: Svenska FN-förbundet.
Centerwall, Erik & Håkan Wall. 1972. Rasism. Studiebok. Stockholm: Läromedelsförlaget.
Svenska ekumeniska nämnden. 1972. Kampen mot rasismen. Stockholm: Gummesson.
Jonsson, Einar. 1975. Samerna, vårt rasproblem. Örebro: Handelstryckeriet.
Brändefors, Jan-Ove, Hans-Henrik Rönnow, Göran Körner, Vilgot Oscarsson & Ulf Lundberg. 1976. Moment. Socialkunskap 5. Vi och dom. Ras- och minoritetsfrågor. Internationella aspekter på sociala problem. Lund: Studentlitteratur.
Lagevi, Bo. 1977. En död i skönhet. Stockholm: B. Wahlström.

Max von Sydow var en av flera svenskar som spelade asiater i ”yellowface”

Olle Dahllöf påminner om att den nyligen bortgångne Max von Sydow en gång i tiden spelade kejsar Ming i filmen Blixt Gordon (1980) på DN:s Namn och Nytt-sida.
MING.jpg
 
Märkligt nog har flera svenskar som likt von Sydow gjorde (super)karriär i den amerikanska filmindustrin spelat asiater i ”yellowface”. En av dem var Nils Asther som spelade asiat i filmer som The Bitter Tea of General Yen (1933) och inte minst Warner Olund eller Verner Öhlund som både spelade de asiatiska karaktärerna Fu Manchu och Charlie Chan.
 
Svensken Olund/Öhlund blev osannolikt nog t o m världens mest kända och populära ”yellowface”-skådespelare då han var den som gjorde ”yellowface”-tekniken världsberömd för sin roll som den kinesiske detektiven Charlie Charlie som han spelade i hela 16 filmer under mellankrigstiden.
 
Olund/Öhlund anses ha fulländat själva ”yellowface”-tekniken i sig genom att som det heter ha lärt sig att röra sig asiatiskt och anamma en asiatisk mimik och ett asiatiskt kroppsspråk liksom ett asiatiskt sätt tala på och alla vita skådespelare som kom efter Olund/Öhlund och som har spelat asiater inklusive von Sydow har helt enkelt blivit tvungna att förhålla sig till denne.
 
Varför flera svenska skådespelare har spelat asiater är dock omöjligt att svara på men det är tyvärr ett faktum att den ”yellowface”-teknik som Olund/Öhlund en gång i tiden utvecklade till fulländning och som von Sydow fortsatte att ”tradera” har fortsatt att frodas i dagens Sverige.

Om Fernando Medina som spelade Dakota-krigare i Jan Troells film Nybyggarna (1972)

Hade igår förmånen att få se Fernando Medinas föreställning ”Nybyggaren – en monolog om svensk mångkultur” på Galleri Bellange i Vasastan i Stockholm, där Medina just nu ställer ut flera av sina konstverk, som handlade om hur han kom att spela Dakota-krigaren Chaskadon/Chaska i Jan Troells film Nybyggarna (1972) som bygger på Vilhelm Mobergs romaner Nybyggarna och Sista brevet till Sverige.
89816756_10157259072580847_5814112999715110912_o.jpg
 
Chaskadon var då den Dakota-krigare som i romanen/filmen dödade en gravid svensk kvinna och skar ut fostret medan Chaska var en av de sammanlagt 38 Dakota-män som hängdes i Mankato efter Dakota-upproret eller Little Crows uppror i Minnesota som utspelade sig under sensommaren och hösten 1862 och med all säkerhet så var avrättningen av Chaska ett justitiemord då han förväxlades med Chaskadon.
89783228_10157259071560847_1673712965288722432_o.jpg
 
Medina är själv invandrad från Tucumán i Argentina och hans mor tillhörde Diaguita-urfolket och tillsammans med en invandrare från Algeriet och två invandrare från Peru kom de att spela Dakota-krigare i Troells film och på det något suddiga fotografiet ses de fyra tillsammans med den nyligen bortgångne Max von Sydow som, som alla vet, spelade Karl-Oscar.
90006901_10157259075345847_8712269167694184448_n.jpg
 
Just den våldsamma del av filmen som handlar om Dakota-upproret spelades in på Österlen i Ystads kommun medan den spektakulära massavrättningen spelades in på Vaxholms fästning och utöver Medina, algeriern och de två peruanerna var de återstående 34 ”indianerna” som hängdes i Troells film vita svenska män som hade sminkats bruna och som agerade i ”redface”. Mig veterligen var detta f ö första och enda gången i svensk filmhistoria som ”redface”-roller förekom.
89931196_10157259072920847_8951258980747837440_o.jpg
 
Det är okänt hur många svenskar som egentligen dödades under Dakota-upproret men det är sannolikt att åtminstone 100-talet av de 5-700 vita bosättarna och nybyggarna som dödades var (första generationens ut/invandrade) svenskar vilket gör Dakota-upproret till den för svenskarnas del blodigaste händelsen utanför Sverige bredvid Boxarupproret i Kina knappt 40 år senare räknat i antalet dödade svenskar.
90233509_10157259073090847_7146673633191002112_o.jpg
 
I samband med Medinas föreställning sjöng Ingemar Svensson sånger, Ulf Hultberg läste ur Mobergs Sista brevet från Sverige och Juan Carlos Piñeyro läste flera av sina dikter medan jag talade om svenskarnas speciella och unika relation till USA:s urinvånare med utgångpunkt i Dakota-upproret i Minnesota 1862, Mobergs romaner och Troells filmer.

”All makt åt Tengil, vår befriare!”. Den fascistiske diktatorn Tengil i Bröderna Lejonhjärta spelades av en fascist

”Sverige är fantastiskt!” – den fascistiske diktatorn Tengil i Bröderna Lejonhjärta spelades av en fascist:
 
Alla som kan något om den svenska teaterns, filmens och televisionens värld känner så klart till Georg Årlin – en av Sveriges ”mesta skådespelare” under 1900-talet mätt i antalet uppsättningar, filmer och serier som denne medverkade i och vilket då inte behöver betyda att han var en av Sveriges bästa skådespelare: Årlin var till och från bl a verksam vid Dramaten mellan 1937-83 samt medverkade i över 70 spelfilmer och tv-serier.
 
För det s k svenska folket är Georg Årlin allra mest känd som den fascistiske diktatorn Tengil i Törnrosdalen i Olle Hellboms filmatisering av Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta från 1977 även om han också dyker upp i bl a Fanny och Alexander, Den enfaldige mördaren, Emil i Lönneberga och Viskningar och rop.
 
TENGIL.jpg

Det går bra för den sydkoreanska kulturbranschen just nu

Den sydkoreanska filmregissören Bong Joon-hos spelfilm ”Parasite” (”Gisaengchung” på koreanska), som förra året var den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Guldpalm i Cannes, är nu den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Oscar i Los Angeles.
84839649_10157158987890847_5749381481717825536_n.jpg
 
Att Bongs film ”Parasite” dessutom i allra högsta grad är en politisk (liksom våldsam) film som tematiserar de extrema klassklyftorna i ett av världens mest brutal-nyliberal-kapitalistiska och patriarkal-hierarkisk-konfucianska länder – d v s Sydkorea – gör inte saken sämre.
 
Tidigare har de sydkoreanska popbanden BTS och SuperM toppat amerikanska Billboard-listan medan sydkoreanska författare som Han Kang numera har läsare världen över och den koreanska vågen (”hallyu”), som den kallas i Asien, är ett tecken i tiden på att den utomvästerländska delen av världen, som fram tills nu har fått finna sig i att ”brädas” av västvärldens (populär)kulturindustri, alltmer utmanar densamma.
 
”Parasite” är då den första utomvästerländska filmen som vinner en Oscar som bästa film och på samma sätt var BTS och SuperM de första utomvästerländska banden som toppade amerikanska Billboard-listan som inte sjöng på ett västerländskt språk.