Kategori: film

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

Nu har Göteborgs stads publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”

Nu har Göteborgs stads kulturförvaltning publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min (digitala) (bok)presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” som ägde rum på Blå stället i Angered den 25 mars i år. 

Detta innebär att jag nu är med i ett 20-tal Youtube-filmer:

Om den österrikisk-brittiska tv-serien ”Vienna blood”

Den österrikisk-brittiska samproducerade Österreichischer Rundfunk/BBC-tv-serien ”Vienna blood” från 2019, som bygger på Frank Tallis bästsäljande romaner om den judiske läkaren Max Liebermann och Wien-polisen Oskar Reinhardt, är en eskapistisk ”lisa för själen” för en (till synes obotlig) austrofil (som mig och några till i Sverige, för landet vimlar då knappast av austrofiler) vad gäller autentiska Secession-Wien-miljöer och likaledes trovärdiga habsburgska karaktärer.


”Vienna blood” kan (enligt mig) utan problem jämföras och jämställas med Netflix-tv-serien ”Freud” från 2020, som också den lyckades fånga samma typ av estetisk-politiska undergångsstämning som rådde kring 1890-1914 i det svunna, mångkulturella och centraleuropeiska imperiet Österrike-Ungern där så mycket som vi idag anser vara modernt en gång föddes och uppstod.

Steven Yeun skriver filmhistoria – för första gången har en manlig asiatisk skådespelare blivit nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll

Den amerikanska filmindustrin har tyvärr en lång historia av att både stereotypisera och marginalisera icke-vita skådespelare och karaktärer och även om svarta amerikaner och latinamerikaner har stereotypiserats och marginaliserats rejält genom decennierna så är det antagligen asiaterna som har marginaliserats allra mest och särskilt gäller det asiatiska män: Amerikansk film fullkomligen vimlar av s k yellowface-roller, d v s kort och gott av vita skådespelare som spelar asiater, liksom av karaktärer som ursprungligen har varit asiater men som i stället har besatts och spelats av vita skådespelare. Igår skrevs dock amerikansk filmhistoria: För första gången har en manlig asiatisk skådespelare blivit nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll:

https://www.latimes.com/entertainment-arts/movies/story/2021-03-15/2021-oscars-steven-yeun-minari-makes-history-nomination

“Steven Yeun made history Monday morning with his Oscar nomination for his performance as Jacob, a Korean father who moves his family to a rural Arkansas farm during the 1980s, in Lee Isaac Chung’s “Minari.” Yeun becomes the first Asian American to be nominated in the lead actor category. Despite “Parasite’s” historic wins last year, the Oscars, like much of Hollywood, has an abysmal record when it comes to recognizing Asian and Asian American talent.

The only other actors of Asian descent previously recognized in the lead actor category are Yul Brynner (“The King and I”) and Ben Kingsley (“Gandhi,” “House of Sand and Fog”). With Riz Ahmed’s nomination for his role in “Sound of Metal” Monday morning, the 2021 Oscars mark the first time that two actors of Asian descent are among the lead actor nominees. The British Pakistani Ahmed is also the first Muslim to be nominated for lead actor.

Yeun’s nomination comes on the heels of his nomination as male actor in a lead role at the SAG Awards, where the film ensemble and supporting actress Yuh-Jung Youn also scored nominations. Best known for his tenure as Glenn in the long-running “The Walking Dead” as well as his acclaimed performance in 2018’s “Burning,” Yeun has spoken about his personal connection to “Minari” and the early pressure he felt around the role in a story rarely told in American movies.

“We’re still navigating a business and a career and an art form that doesn’t really have a lot of Asian Americans in it,” Yeun previously told The Times.

“That’s changing. But it also leaves us with no real road map. So then every step feels new. Every step feels like frontier. I found pride for that lately.”

Youn, a veteran Korean actress, also scored her first Oscar nomination Monday morning, for actress in a supporting role. She portrayed the foul-mouthed, wrestling-loving grandmother in “Minari” and is the first Korean performer to be nominated in any acting category. Youn, a household name in South Korea, made her American film debut in “Minari.” It was reading and feeling the authenticity in Chung’s script that persuaded her to board the project. “Never in my dreams did I ever think a Korean actress would be nominated for an Oscar, and I can’t believe it’s me! I am incredibly humbled by the honor,” Youn said in a statement Monday morning.

“Thank you so much AMPAS, A24, Plan B, my Minari family and our entire cast and crew. We made this film with love, and I thank you for loving us back. And thank you, Isaac. This is all because of you!“

“Minari” premiered at the 2020 Sundance Film Festival, where it won both the grand jury and audience awards, and has been a critical darling, picking up a number of nominations from various critics organizations throughout the awards season. Last month it won the Golden Globe for foreign-language film, despite criticism of how the film was categorized. The 2021 Oscars will take place April 25 and will air live on ABC at 5 p.m. Pacific.”

Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige

Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:


I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.


Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.


Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.


På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.


De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.


Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.


Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.


Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.


I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.

I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.


Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.

Ny undersökning om förekomsten av icke-vita karaktärer i svenska reklamfilmer visar att de ofta används för att kommunicera mångfald och antirasism och sällan innehar en huvudroll

En ny studentuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap författad av Mathilda Rudolfsson och Louise Xu har lagts fram vid Högskolan i Jönköping som undersöker förekomsten av icke-vita karaktärer i svensk reklamfilm och i just deras fall i Sveriges största tv-kanal TV4.


Rudolfsson och Xu har analyserat sammanlagt 209 reklamfilmer som visades på s k prime time under en helg i november 2020 och bl a kommit fram till följande:


Icke-vita finns representerade i kring 47 procent av filmerna medan cirka 48 procent av reklamfilmerna endast innehåller vita karaktärer.


Reklamfilmer som enbart har med icke-vita karaktärer är dock få – det gäller cirka 10 procent av filmerna.


Icke-vita karaktärer är väl representerade i reklamfilmer som rör bilar, telekom, spel, kläder och skönhet. Däremot är icke-vita karaktärer rejält underrepresenterade i reklam som rör hälsa och välmående samt hem och hushåll.


Icke-vita karaktärer innehar främst biroller och statistroller – det gäller i 64 procent av fallen – och inte särskilt ofta en huvudroll.
Slutligen används icke-vita karaktärer påtagligt ofta i svensk reklamfilm mest bara för att kommunicera och symbolisera mångfald och antirasism.

Reflektioner kring dokumentärfilmen ”Svenskarna i Koreakriget”

Fr o m idag visar SVT (via SVT Play) äntligen Mikael Hedlunds dokumentär ”Svenskarna i Koreakriget” (2020) som handlar om de cirka 1000 svenskar som tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i Sydkorea under det krig som ännu inte har fått ett slut och som räknas som ett av världshistoriens blodigaste dito mätt i antal dödade (liksom i antal skadade) per dygn och dessutom på en mycket begränsad geografisk yta (d v s Koreahalvön blev sannerligen världens slakthus och omvandlades till något av ett månlandskap mellan 1950-53).

https://www.svtplay.se/video/29493928/svenskarna-i-koreakriget

Koreakriget krävde kring 3 miljoner döda och miljontals sårade och skadade och sammanlagt kom exempelvis 1,5 miljoner (vita och svarta) amerikaner att delta i kriget liksom cirka 150 000 Brittiska imperiet-soldater och runt en miljon kineser samt ett dussintal länder till på Syds sida och ytterligare 4-5 länder på Nords sida såsom Sovjet-Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen att svenskarna blev djupt fästa vid de koreanska barnen och bara några år efter kriget anlände sedan det första av sammanlagt 10 000 barn från Sydkorea till Sverige för att adopteras som ett direkt resultat av denna svenska insats under Koreakriget. De 1000 svenskarna som var på plats på Koreahalvön 1950-53 kom sedan att följas av 100 000-tals andra svenskar inräknat alla svenskar som någon gång har besökt och bott i ett land utanför västvärlden sedan 1950 och fram tills idag för att delta i någon form av räddnings-, katastrof-, hjälp- och biståndsinsats.

Faktum är att det just var i Korea som hela den moderna västerländska adoptions- och biståndsverksamheten i och till den icke-västerländska världen inleddes och det var också där som Sveriges fortfarande ohotade guldplats inom både adoptionsvärlden och biståndsvärlden föddes och inleddes, d v s inget annat s k folkslag på jorden har per capita adopterat så många icke-västerländska barn som just svenskarna och inget annat s k folkslag på jorden har per capita rest ut till den icke-västerländska världen som just svenskarna och likaså har ingen annan stat i världen skänkt så mycket pengar i bistånd per capita till den icke-västerländska världen som just Sverige.

Innan Koreakriget hade svenskar visserligen också deltagit i olika insatser i icke-västerländska länder såsom 600 svenskar som verkade i den belgiska kolonin Kongo mellan 1880-1930 men utöver missionärerna så handlade det inte om någon biståndsinsats på något sätt såsom det gjorde för Korea-svenskarna utan om ett folkmordsliknande kolonialt projekt som Kongo-svenskarna deltog i.

En aspekt av Koreakriget som är långt mindre känd är att en hel del västerländska högerextremister var på plats på Koreahalvön under Koreakriget 1950-53 och även en del svenska sådana. Flera av de västeuropeiska soldaterna som stred under FN-flagg i exempelvis fransk, belgisk och holländsk uniform var f d SS-soldater bland vilka en del sedermera deltog i flera andra konflikter som legosoldater i regionen på 1950- och 60-talen såsom i Vietnamkriget.

Bland de kring 1000 svenskar som deltog i kriget var åtminstone ett 15-tal f d Finlandsfrivilliga vilka i flera fall dessutom hade varit medlemmar i olika nazistpartier såsom bl a Åke J Ek, Lennart Hansson och Folke Engholm. Dessa högerextrema Korea-svenskar kom sedan att bilda världens första vänskapsförening för Korea redan 1951 – d v s världens första förening för Korea som inte var en förening som grundades och drevs av koreaner själva – d v s Svensk-koreanska föreningen (Swedish Korean Society). Svensk-koreanska föreningen, som redan från start grundades, leddes och kontrollerades av de högerextrema Korea-svenskarna, kom sedan under flera år att vara den viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon slags relation till Korea och koreaner – landets adoptivföräldrar, de hemvändande svenska officerarna som hade tjänstgjort i FN-tjänst vid gränsbyn mellan Nord- och Sydkorea Panmunjom och alla de svenskar som hade tjänstgjort under kriget liksom även därefter som biståndsarbetare, missionärer, sjuksköterskor och läkare.

Så minns jag Kim Ki-duk

Jag träffade den idag så firade och prisbelönte sydkoreanske filmregissören Kim Ki-duk, som hastigt gick bort i covid-19 i Lettland igår, på Göteborgs filmfestival på 90-talet inför en inte särskilt stor publik alls, d v s då var han inte känd alls i Sverige och de flesta av oss som såg hans filmer som visades och som lyssnade på honom när han på koreanska och via tolk och ganska blyg och timid berättade om sina filmer var antingen invandrade eller adopterade från Sydkorea eller majoritetssvenska cineaster som redan då hade börjat upptäcka det begynnande sydkoreanska filmundret.


När jag sedan några år senare skrev min avhandling i Koreas språk och kultur/Korean studies vid Stockholms universitet inkluderade jag hans spelfilm ”Wild Animals” från 1997 i min avhandling då den handlar om en kvinna som är adopterad från Sydkorea och som bor och lever i Paris liksom även om en syd- och en nordkoreansk man vilka i slutet av filmen blir dödade av den adopterade kvinnan vilket ju går att tolka som rätt så symboliskt.
Kim hyste ett stort intresse för

alla oss 200 000 adopterade från Sydkorea som idag befinner oss i ett 20-tal västländer och som han i rätt så typisk koreansk vänsternationalistisk anda betraktade som den sydkoreanska arbetarklassens barn som den pro-amerikanska högerextrema militärdiktaturen hade exporterat och sålt till Väst (och vilket framgår i ”Wild Animals”).


Antagligen kände sig Kim också klassmässigt befryndad med oss adopterade då han själv hade arbetarklassbakgrund och när han bodde i Paris på 90-talet kom han i kontakt med adopterade där vilka han umgicks med enligt uppgift från en adopterad kvinna från Sydkorea i Paris som har berättat detta för mig – I Frankrike finns då runt 15 000 adopterade från Sydkorea. Dessutom var det tänkt att Kim skulle regissera ännu en spelfilm som skulle handla om en adopterad kvinna i Europa men som av olika skäl aldrig kom till stånd.


År 2005 fick jag äran att ta emot och ta hand om (och även slutligen säga farväl till på Arlanda flygplats) den likaledes berömde sydkoreanske filmregissören Park Chan-wook när denne besökte Stockholms filmfestival. Jag hade då förmånen att ”hänga” med Park i flera dygn som f ö hellre valde att umgås med delar av Stockholms lilla sydkoreanska diaspora på en koreansk restaurang än att frottera sig med den svenska filmbranschens toppnamn och de svenska stjärnskådespelarna (vilka då väldigt gärna också ville ”hänga” med Park) på en exklusiv mottagning varifrån han och jag helt sonika flydde efter en välkomstdrink på Parks inrådan.


Liksom Kim hyser Park också ett stort intresse för Sydkoreas alla bortadopterade barn – två av hans filmer tematiserar då adoption direkt eller indirekt och fr a ”Lady Vengeance” från 2005 – och då jag också fick i uppdrag att ta hand om Parks fru vilket bl a innebar att jag var tvungen att genomföra en s k shoppingrunda i Stockholms innerstad tillsammans med henne så framkom det att de båda regissörerna bodde grannar och stod mycket nära varandra (Parks fru inhandlade då bl a ett par stickade vantar av typisk skandinavisk typ som hon skulle ge bort i present till Kims fru).


Nedanstående text är då ett utdrag ur min avhandling ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2006) som är en av Sveriges allra mest nedladdade och förhoppningsvis därför även mest lästa avhandlingar:


“Kim Ki-duk, Korean cinema’s enfant terrible, is notorious for his uncomfortable and brutal depictions of the repressed and dark underside of modern Korean society with controversial but nonetheless internationally acclaimed titles like The Isle (Sôm) (1999), Address Unknown (Such’wi’in pulmyông) (2001), and Spring, Summer, Fall, Winter…and Spring (Pom, yôrûm, kaûl kûrigo pom) (2003).


Kim has a bad reputation for a violent and often cruel use of women not to mention animals in his works and Wild Animals, with its strong misogynist undertone, is no exception, even if it may be possible to interpret Kim’s grotesque female portraits as a subtle criticism of the ugly treatment of women as second-class citizens in contemporary Korea.


Former factory worker and marine soldier Kim Ki-duk comes from a poor family background and lacks a formal education unlike many of his film directing colleagues, a situation that has enabled him to create stories centred around the most marginalized people in what has otherwise been depicted as the successful development of modern Korea.


Debuting in 1996, self-trained as a film director, and firmly distancing himself from what he calls the mainstream ‘intellectual’ and ‘aesthetic’ trend of Korean cinema, Kim Ki-duk is renowned for his low-budget films, produced with an incredible speed and sometimes even without any celebrity actors or actresses at all in the roles.12 This fact has resulted in frequent comparisons with fellow Korean director Kim Ki-young, another legendary autodidact and outsider in the history of Korean film.


Kim has taken on forbidden and forgotten social problems such as teenage and military prostitution, incest, and mixed-race children and orphans, and it is no surprise that his second feature film Wild Animals (1997) engaged with the adoption issue. Interestingly, after having received an award at the Berlin International Film Festival in 2004, Kim announced that he has plans for a new film about the life of a female adopted Korean in Europe.


Kim Ki-duk has never been a commercial success in his own country even if he has acquired a certain cult status, while on the other hand he has been well received by Western film critics and won several prestigious prizes at different international film festivals like those held in Venice, Toronto, Rotterdam and San Francisco. Consequently the drama thriller Wild Animals, which also screened at the Vancouver International Film Festival, did not even reach the 1997 top ten list of the most visited domestic films at the Korean box office.
Based on his own experiences in Paris between 1990-92 as a wandering street performer selling his own paintings, Wild Animals, like all of his cinematic productions, depicts the cruel nature of life seen through the lives of young and alienated people who live under utter degradation and despair.


The feature film can be seen as a parable of the divided Korean nation as a tragic triangle drama unfolds between three ethnic Koreans whose lives happen to get intertwined with each other in a colourful and thoroughly romanticised French capital: South Korean Ch’ông–hae (literally Blue ocean), played by Cho Chae-hyôn, a star who figures in other works by Kim Ki-duk as well, North Korean Hong–san (Red mountain) who is played by Chang Tong-jik, and adopted Korean Laura, performed by previously unknown actress Chang Ryun.
The world famous French actors Richard Bohringer (Subway, Total Kheops and Tango among others) and Denis Lavant (Les Amants du Pont-Neuf and Beau Travail) play leading roles as a mafia boss and Laura’s boyfriend Emil respectively, and the rest of the cast is populated with French actors, of whom Sasha Lukavina must be mentioned as she is Ch’ông–hae’s Hungarian girlfriend Corinne in the film.


Fundamentally, Wild Animals deals with the relationship between Koreanness and Whiteness told through the perspectives of North Korean Hong-san and South Korean Ch’ông–hae. The film concentrates upon their respective relations to Laura and Corinne, and the development of their fraternal friendship and how they are able to acknowledge each other’s versions of North and South Korean masculinity in a dangerous and hostile Western setting.


The adopted Korean woman Laura is, however, unable to take part in Hong-san’s and Ch’ông–hae’s pan-Korean alliance and homoerotic gaiety, and in the final spectacular scene, she destroys their on-going reunification dream by killing her South and North Korean compatriots. In the film, Whiteness comes to stand for disease and decadence, as adoptive parents are portrayed as abusive and white boyfriends as malicious, while Koreanness is made to stand for brotherhood and masculinity, and even more importantly, for unity and homogeneity.


Wild Animals is also a film overloaded with vain dreams of a better life, misdirected desires to fit in, and fatal misunderstandings played out on the very level of the body. In the course of the film, the boundaries between Koreans and French, as well as between North, South and adopted Koreans become increasingly passed, perforated and blurred, leading up to the tragic but inevitable denouement.”

Om adopterade som ”biter den hand som föder en”

Faktiskt lite ”kul” att kunna konstatera att Netflix nya tv-serie ”Barbarians” använder sig av ett narrativ och en figuration som ju har ägt rum och förekommit i historien – d v s en del antikoloniala och antiimperialistiska ledare och ”ideologer” har då genom århundradena varit f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka alla har det gemensamt att de från barnsben och unga år och/eller t o m från födseln har växt upp hos, i eller med kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen för att sedan som vuxna återvända till födelselandet och/eller till ursprungsfamiljen för att ställa sin transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position till förfogande och därigenom ”bita den hand som föder en”.


S k renegater och ibland även konvertiter är utan tvivel också farliga för kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen men inget kan då ”matcha” f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka som vuxna just väljer att ”bita den hand som föder en”.

Och själv har jag då sedan länge, och nog kanske inte oväntat, identifierat mig med just detta narrativ och denna figuration samt med denna transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position och utan att skryta vill jag hävda att jag nog har gjort allt vad jag har kunnat för att just ”bita den hand som föder en” vad gäller frågor som rör adoption, Korea, asiater, minoriteter, kolonialism och ras.

Om Uppsalas anarkistmiljö

Lite fascinerande ändå att ta del av Karolinas kortfilm (9.33 minuter) om den livaktiga och dynamiska anarkistmiljön i Uppsala på 90-talet och tyvärr går det att konstatera att två av de fyra som nämns vid namn, varav en också intervjuas, idag är döda (”Tobbe” och Mattias) och endast Hans, som numera är doktorand vid Teologen i Uppsala, och jag som då blev högskolelärare och forskare lever än av oss fyra som explicit omnämns i just Karolinas film.
 
94101462_10157407765975847_5735991268337516544_n.jpg
 
Andra som var med då blev högerextrema, någon blev nog smått kriminell, någon annan psykiskt sjuk och numera driver några bl a förlag och nättidskrifter och har blivit författare, journalister och forskare medan ytterligare andra tyvärr också har hunnit gå bort sedan dess och likaså i alltför ung ålder.