Kategori: film
Idag har Davy Chous film ”Tillbaka till Seoul” svensk premiär
Idag har den kambodjansk-franske regissören Davy Chous spelfilm ”Tillbaka till Seoul” svensk premiär och igår intervjuades jag av Jae-Ha Kim (se https://mashable.com/article/broker-return-to-seoul-adoption) om filmen p g a att jag har doktorerat på hur adoption och adopterade framställs i koreansk film:
”Return to Seoul is a film that I know many Korean adoptees can really relate to,” says Karlstad University researcher Tobias Hübinette, a Korean adoptee who studies cultural representation of adoption and adoptees related to Korea.
”The way Park Ji-Min plays Freddie has been praised by adoptees themselves. Her self-destructive and sad character resonates with many real Korean adoptees’ lives.”
Unlike many K-dramas in which intercountry adoptees return to Korea and quickly adapt to Korean culture, Freddie bristles when she is instructed to do things the Korean way. After she is told it’s customary for friends to pour one another’s drinks, she defiantly pours her own. When she meets her sobbing birth family, she doesn’t shed tears politely along with them. Rather, she’s shell-shocked at what she is witnessing and unsure of her own feelings toward this group of strangers.
”All in all, Return to Seoul is perhaps the best feature film so far about a Korean adoptee in a Western country returning to Korea,” Hübinette continues, ”including the lead character’s interactions with the South Koreans that she encounters, her dealings with the adoption agency, and her meetings with her birth parents.”
Regissören Davy Chous som är Frankrikes mest kände filmregissör med asiatisk bakgrund, och vars film hade premiär på filmfestivalen i Cannes 2022, uppskattade vad jag sade om hans film och skickade en hälsning på Twitter.
Svenska filmkritiker uppskattar också Chous film att döma av dagens recensioner i ett flertal svenska dagstidningar såsom bl a Kristoffer Viitas i UNT:
”Den söta sojun flödar i Seoul när den 25-åriga kvinnan Freddie (Ji Min Park) får nya vänner som ger henne komplimanger för hennes ”antika koreanska drag”. Hon är adopterad och har levt hela sitt liv i Frankrike men har nu rest till Sydkorea. Snart blir hon nyfiken på möjligheten att kontakta sina biologiska föräldrar, vilket visar sig vara komplicerat.
Adoptionsbyrån får inte ge ut adresser, men kan skicka telegram till föräldrarna som sedan får avgöra om de vill träffa sin avkomma eller inte.
”Så ni skyddar föräldrarna och inte barnen?” säger Freddie efter ett särskilt Kafkaartat möte.
Adoptionerna från Korea till väst började efter inbördeskriget 1953 och blev ett tabubelagt trauma för hundratusentals människor. De senaste åren har adoptionerna börjat granskas på djupet i media.
”Tillbaka till Seoul” gör statistiken levande och fångar glimtar av den problematiska byråkratin bakom marknaden för adoptioner, men främst individens öde genom Ji Min Parks porträtt av Freddie. Kombinationen tuff yta och sårigt inre känns oerhört autentisk. ”Tillbaka till Seoul” har ingen ambition att vara en lycklig historia där Freddie ”förstår vem hon är”, men inte heller en hopplös tragedi med slutklämmen ”en gång ensam alltid ensam”. Snarare bär den på ett klichéfritt och livsbejakande budskap om att allt går att överkomma.”
Om Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker”
Det är ändå lite speciellt för min del att ta in att den japanska regissören Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker” just nu är bioaktuell i Sverige (den svenska titeln är dock en aning märklig kort och gott mot bakgrund av det ämne som filmen behandlar) som helt och hållet utspelar sig i dagens Sydkorea:
Filmen handlar konkret om Sydkoreas illegala inhemska adoptionsverksamhet som de facto handlar om att mängder med barn adopteras utanför lagen inom landet för att dölja ofrivillig barnlöshet p g a ett utbrett blodstänkande som går tillbaka till konfucianismen och det (öst)asiatiska klantänkandet, men vid flera tillfällen hörs samtidigt repliker från huvudrollsinnehavarna som tydligt adresserar och kommenterar landets långa historia av internationell adoption till Väst inklusive till Sverige.
I ett sammanhang säger en av huvudkaraktärerna exempelvis att han uttryckligen inte vill att barnet, som filmen kretsar kring, ska adopteras bort till västvärlden och i ett annat sammanhang talas det om en veritabel vinstdrivande adoptionsindustri. Vid ett tillfälle berörs också den revidering av den sydkoreanska adoptionslagen som satte stopp för de värsta avarterna av (utlands)adoptioner och som började gälla fr o m 2012 och jag var då själv inblandad i att få igenom denna lagändring som nu dyker upp och blir refererad till i en firad japansk regissörs spelfilm.
Min avhandling i Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation” (som f ö är en av de mest nedladdade svenska humanioraavhandlingarna) handlade just om hur populärkulturen i Sydkorea framställer adoption och adopterade i spelfilmer, tv-dramaserier, popsånger och musikvideos som handlar om ämnet och det går enligt min mening utan problem att säga att ”Broker” faller väl in i det mönster som min avhandling fann:
Adoption är något negativt i populärkulturen i Sydkorea, som genomsyras av en särskild koreansk form av antivästlig vänsternationalism, och särskilt de som adopteras till Väst inklusive till Sverige uppfattas dra ”nitlotten” då ödet att adopteras till västvärlden förknippas med utsatthet för rasism och en allmän destruktiv livsstil och oftast också med en alltför tidig och ibland även ond bråd död.
Reflektioner kring populärkulturella verk som tematiserar Öst- och Sydostasien under 1980- och 90-talen
Läser just nu en filmvetenskaplig studie (i form av en monografi – d v s en akademisk fullängdbok) om hur Indokina (d v s Vietnam, Kambodja och Laos) har skildrats i fransk film med fokus på år 1992 då hela tre filmer hade premiär i Frankrike som utspelar sig i den gamla franska kolonin i Asien – nämligen Indochine, L’Amant (eller Älskaren på svenska) och Diên Biên Phu – och påminns om att påfallande många västerländska kommersiella spelfilmer och populärmusiksånger som tematiserar Öst- och Sydostasien såg dagens ljus just under 1980- och 90-talen (och borträknat alla konstfilmer, indiefilmer, konstmusikverk samt tv-serier såsom Shogun).
Här nedan följer endast ett mindre urval film- och sångtitlar och ännu har nog ingen forskare vågat eller kanske snarare orkat ta ett helhetsgrepp på varför denna populärkulturella våg sköljde över västvärlden under dessa båda decennier och troligen kom att påverka generationer av västerlänningar (d v s så klart bara de som valde att titta på och lyssna på och konsumera dessa titlar för det gjorde säkert inte alla) vad gäller deras syn på Öst- och Sydostasien och människorna som bor och lever där.
För svensk del finns det antagligen bara en spelfilm som utspelar sig i regionen som hade premiär under något av dessa båda decennier medan sångerna som synes är desto fler och toppåret för filmerna var möjligen 1987 eller 1992 (fast i så fall bara inräknat de tre franska filmerna) medan toppåret för sångerna som tematiserar Öst- och Sydostasien kan ha infallit 1984:
Peter Weir: The Year of Living Dangerously (1982)
Nagisa Ōshima: Merry Christmas Mr Lawrence (1983)
Roland Joffé: The Killing Fields (1984)
Oliver Stone: Platoon (1986)
Bernardo Bertolucci: The Last Emperor (1987)
Vilgot Sjöman: Malacca (1987)
Steven Spielberg: Empire of the Sun (1987)
Ridley Scott: Black Rain (1989)
Jean-Jacques Annaud: L’Amant (1992)
Pierre Schoendoerffer: Diên Biên Phu (1992)
Régis Wargnier: Indochine (1992)
Jean-Jacques Annaud: Seven Years in Tibet (1997)
Bruce Beresford: Paradise Road (1997)
Martin Scorsese: Kundun (1997)
Andy Tennant: Anna and the King (1999)
Aneka: Japanese Boy (1981)
Kim Wilde: Cambodia (1982)
David Bowie: China Girl (1983)
Alphaville: Big In Japan (1984)
Carola: Tokyo (1984)
Fancy: Chinese Eyes (1984)
Gyllene Tider: Teaser Japanese (1984)
Murray Head: One Night in Bangkok (1984)
Ultravox: White China (1984)
Herrey: Chinese Temptation (1985)
Eurythmics: I’ve Got a Lover (Back in Japan) (1987)
T’Pau: China in Your Hand (1987)
Koto: Chinese Revenge (1989)
Joy: Japanese Girls (1992)
Enya: China Roses (1995)
Ace of Base: Tokyo Girl (1998)
Fancy: Japanese Girl (1999)
Sedan ska det väl också sägas i sammanhanget att det pågick en motsatt populärkulturell trafik under 1980- och 90-talen:
Hongkong-filmerna hade sin storhetstid i Väst vid denna tid, Akira Kurosawa var fortfarande vid liv och verksam som regissör, den japanska populärkulturens erövring av Väst som hade börjat så sakteliga redan på 70-talet befäste sin ställning och även några japanska pop- och rockgrupper fick en del fans bland västerländska barn och ungdomar under dessa båda årtionden, flera verk producerade av den s k femte generationens filmregissörer i fastlands-Kina såsom Zhang Yimous filmer fick ett kritikerrosat mottagande i Väst, även Taiwans filmindustri började låta höra talas om sig och framåt slutet av 90-talet likaså Sydkoreas dito även om det skulle ta många år till innan den sydkoreanska popmusiken började nå de västerländska barnen och ungdomarna.
I fredags hade tv-dramaserien ”Pachinko” premiär som handlar om koreanernas i Japan historia
I fredags hade den (asiat-)amerikanska tv-dramaserien ”Pachinko” premiär. ”Pachinko” bygger på den koreansk-amerikanska författaren och journalisten Min Jin Lees bästsäljande tegelstensroman med samma titel som kom ut 2017 och utgörs av en likaledes sorglig som mustig släktkrönika som spänner över fyra generationer och som skildrar den koreanska minoritetens i Japan historia i miniatyr (d v s via en släkts öden) från kolonialtiden och Japanska imperiets tid till dags dato. En av regissörerna bakom tv-dramaserien är f ö Justin Chon, som är Sverige-aktuell med filmen ”Blue Bayou” vari Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad koreansk man.
Den koreanska minoriteten i Japan har sina rötter i kolonialtiden och består i mycket hög grad dels av ättlingar till de miljontals slavarbetare som Japanska imperiet fraktade från Koreahalvön till Japan under fr a Andra världskriget (varav flertalet repatrierades tillbaka till Korea efter kriget men 100 000-tals av dem valde att kvarstanna i det månlandskap som Japan utgjordes av efter 1945) och dels av ättlingar till flyktingarna från den idag sydkoreanska Jeju-ön vilka deltog i ett misslyckat och synnerligen blodigt vänsteruppror där 1948-49 (den s k vita borgerliga terrorn som följde på uppropets nedkämpande ledde till att ön förlorade kring en tredjedel av sin befolkning och än idag håller Jeju-koreanerna i Japan sina traditioner levande med sin egen speciella mat och sina egna traditionella dräkter).
Historien om koreanerna i Japan är något av ett enda långt martyrium av diskriminering, segregering och marginalisering liksom av otaliga övergrepp och hatbrott vilket framgår med all önskvärd tydlighet i Lees roman och antagligen också i tv-dramaserien. Det finns m a o en ”naturlig” anledning till att koreanerna i Japan har varit kraftigt överrepresenterade både inom den japanska vänstern och kommunistpartiet och inom den japanska maffian och undre världen liksom inom arbetarklassen generellt och inte minst inom nöjes-, casino- och den s k hostess-världen och än idag finns det segregerade (arbetar)stadsdelar i flera japanska städer där koreanerna bor och lever liksom separata koreanska skolor och kulturinstitutioner.
En majoritet av koreanerna i Japan stöttade f ö tidigare Nordkorea snarare än Sydkorea och 70 000 av dem emigrerade (frivilligt) till Nordkorea på 1960- och 70-talen tack vare diskrimineringen de utsattes för i Japan och p g a denna politiska bakgrund kallar sig koreanerna i Japan ofta för Zainichi Chosenjin eller bara Chosenjin och idag beräknas närmare en halv miljon invånare i Japan ha koreanskt påbrå.
Koreanerna var länge Japans största minoritet (idag har dock de invandrade kineserna gått om koreanerna i antal) och de utsattes för en mycket otäck rasism av den japanska extremhögern som forfarande ibland kan terrorisera de koreanska stadsdelarna, skolorna och institutionerna i Japan och den diskriminering som koreanerna utsattes för brukade i forskningssammanhang tidigare ofta tas upp som ett exempel på att det går att utsätta en minoritet för systematisk rasism utan att minoriteten ifråga skiljer sig nämnvärt från majoritetsbefolkningen utseendemässigt sett.
Film om utlandsadopterade i Frankrike har svensk premiär under Tempo dokumentärfestival
Idag invigs Tempo dokumentärfestival i Stockholm och en film som visas och har svensk premiär under festivalen är den franska regissören Amandine Gays ”Une histoire à soi” eller ”A story of one’s own” (2021) som handlar om fem icke-vita utlandsadopterade i Frankrike från Brasilien, Sri Lanka, Rwanda, Australien och Sydkorea. Gay är själv adopterad och är i Frankrike känd som varande både en filmregissör och skådespelare liksom som en offentlig person som just är adopterad och hon är en av dem som sedan december 2021 försöker få Macrons regering att tillsätta en statlig fransk utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten.
Filmen liksom alla andra filmer som visas under festivalen går att se hemma digitalt via streaming för 300 kr från och med den 12 mars kl. 10, när premiärvisningen äger rum, och fram tills den 14 mars kl. 10.
https://www.drakenfilm.se/film/A-story-of-ones-own
”En gripande dokumentär som lyfter frågeställningar kring internationella adoptioner på ett reflekterande och samtidigt poetiskt sätt. Fem personer mellan 25 och 52 år – ursprungligen från Sydkorea, Brasilien, Rwanda, Sri Lanka och Australien – är alla uppvuxna i vita franska familjer. De berättar generöst och personligt om hur identiteten som adopterad har påverkat dem både känslomässigt och psykologiskt under uppväxten och ända in i vuxen ålder. Deras berättelser sammanvävs mot en bakgrund av gamla bilder från familjealbum, videofilmer och arkivklipp. Ibland är bilderna lite suddiga – vilket ger ännu mer skärpa åt de ord som sägs. Regissören Amandine Gay är själv adopterad och vet därför hur viktigt det är att kunna fylla i tomrummen i historien om sitt eget ursprung, när det är möjligt. När pusselbitarna faller på plats för Justine, Mathieu, Anne-Charlotte, Nicolas och Céline väcker det därför stor empati.”
Det färgblinda antirasistiska Sverige fortsätter att blanda ihop termerna ras och etnicitet
När de färgblinda antirasistiska svenskarna, som har avskaffat rasbegreppet och själva ordet ras och därför ständigt blandar samman ras- och etnicitetstermerna, ska skriva om amerikanska rasrelationer så blir det oftast fel och så tyvärr även denna gång. SvD:s Anna Hellsten recenserar idag Rebecca Halls filmatisering av Nella Larsens klassiska novell/kortroman ”Passing” från den s k Harlemrenässansen och skriver att huvudpersonen Clare har bytt etnicitet.
Detta är då en litterär text som helt och hållet centrerar och behandlar ras för rent etniskt-kulturellt har ju vita och svarta amerikaner allt annat gemensamt (d v s det är just ras som skiljer vita och svarta amerikaner åt) – de talar amerikansk engelska, de är amerikanska medborgare, de är kristna o s v – så Clare byter inte etnicitet utan hon passerar över den svarta-vita rasgränsen (the black-white divide) i egenskap av att vara mixed race eller s k blandad eller mixad på svenska.
https://www.svd.se/passera-kan-vara-arets-basta-debut/av/anna-hellsten
”För genom att ”byta” etnicitet har ju Clare fått ett mycket bekvämare liv, men efter mötet med Irene inser hon att hon också längtar tillbaka till Harlem, till en tillvaro där hon inte behöver vara rädd för att bli avslöjad. Irene är dock tveksam till att återuppta umgänget.”
Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad man från Sydkorea i USA som hotas av utvisning i den nya filmen ”Blue Bayou”
I dagarna har korean-amerikanen Justin Chons indie-spelfilm ”Blue Bayou” visats på filmfestivalen i Cannes med Alicia Vikander och regissören själv i huvudrollerna. Filmen har amerikansk premiär i september och svensk premiär den 3 december i år.
I ”Blue Bayou” spelar Chon en adopterad man vid namn Antonio som bor och lever i Louisiana där han har växt upp och som är så (Södern-)amerikansk som det bara går att bli efter att ha adopterats från Sydkorea till USA vid tre års ålder. Antonio är gift med Kathy, som spelas av Vikander, och tillsammans har paret en dotter. Det visar sig dock att Antonio har begått ett brott tidigare i livet och han riskerar därför att deporteras till Sydkorea.
Filmens handling bygger tyvärr på ett flertal verkliga fall av utlandsadopterade som har deporterats från USA till sina födelseländer som vuxna efter att ha begått ett brott, vilket förekom alltför ofta fram tills alldeles nyligen när en lagändring slutgiltigt satte stopp för detta. Kort handlar det om att under den internationella adoptionens storhetstid på 1960-, 70-, 80- och 90-talen glömde alltför många amerikanska adoptivföräldrar helt enkelt att ansöka om medborgarskap åt sina utrikes födda adoptivbarn, vilket fick till följd att de fortsatte att vara medborgare i sina ursprungsländer och aldrig blev medborgare i sitt adoptionsland.
Redan på 00-talet började de första vuxna utlandsadopterade att deporteras från USA efter att ha begått olika brott, varav några t o m dödades i sina födelseländer då de vare sig kunde språket eller någonting överhuvudtaget om samhället och kulturen där. Det verkar om att flest amerikanska utlandsadopterade har deporterats till just Sydkorea, vilket förklaras av landets dominans som det största ursprungslandet för både amerikanska och västerländska adoptivföräldrar. Det beräknas att uppemot 25 000 adopterade från Sydkorea har fortsatt att vara sydkoreanska medborgare i just USA.
‘Blue Bayou’ Trailer: Justin Chon Directs Alicia Vikander in Searing Family Drama
Om ”Europas sista sommar” och Fellinis film ”E la nave va”
”Europas sista sommar” har sommaren 1914 kommit att kallas så här i efterhand och särskilt dagarna innan och efter skotten i Sarajevo den 28 juni liksom veckorna fram tills den 28 juli när Första världskriget väl bröt ut.
Den som möjligen har skildrat ”Europas sista sommar” och det gamla Europas undergång allra bäst på vita duken är Federico Fellini i filmen ”E la nave va” eller ”Och skeppet går” från 1983 som bl a sägs ha satt rejäla spår hos Roy Andersson.
Fellinis överdådiga kostymdrama skildrar ett aristokratiskt och högborgerligt sällskap som i början av filmen går ombord på en lyxkryssare i Neapels hamn för att tillsammans gravsätta askan efter en avliden operasångerska som de alla har dyrkat när hon var vid liv.
Under resans gång får tittarna bekanta sig med bl a en engelsk lord, en tysk hertig och en rysk furste innan belle époque slutligen går i graven när Österrike-Ungerns flottas flaggskepp plötsligt dyker upp någonstans i Adriatiska havet och som sig bör slutar allt i en total katastrof (d v s såsom verkligen skedde för 107 år sedan) efter att en serb har kastat en bomb mot österrikarna.
Om Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte”
Av alla litterära skildringar av Österrike-Ungerns undergång, som ägde rum på hösten 1918, står den österrikiske författaren Alexander Lernet-Holenias roman ”Die Standarte” från 1934 antagligen i en klass för sig.
Romanen skildrar hur en kavalleriofficer försöker rädda sitt regementes standar från att falla i fiendens händer under dubbelmonarkins sista skälvande dygn. General Fochs franska armé är i full färd med att erövra Balkanhalvön och t o m tränga in i den ungerska rikshalvan och för att rädda K.u.K.-arméns och Huset Habsburgs heder och ära måste standaret till varje pris föras till Wien för att där förstöras ceremoniellt innan det hamnar i Ententens händer.
Romanen filmatiserades 1977 av den tyske regissören Ottokar Runze ett år efter Lernet-Holenias död och filmen, som var en påkostad österrikisk-västtysk-spansk samproduktion, utgörs av en oförblommerat nostalgisk hyllning till dubbelmonarkin och inte minst till dess både hedersbesatta officerskår och mångkulturella armé.
Alexander Lernet-Holenia, vilken som ung författare var lärjunge åt Rilke och som under sin storhetstid sades vara något av Schnitzlers arvtagare jämfördes ibland med både Zweig och Roth och överlevde inte minst dem alla. Ryktet sade att han var biologisk son till ärkehertig Karl Stephan, amiral i den en gång så stolta K.u.K.-flottan, och ödet ville att han mellan 1952-76 tilläts bo i en sidoflygel i Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.
I och genom sina många och på sin tid populära romaner höll Lernet-Holenia Mitteleuropa- och Habsburg-myten vid liv och han odlade livet ut en aristokratisk och ärkekonservativ stil både i sina litterära verk och som person, vilket gjorde att han kom att hamna i konflikt med den österrikiska 68-vänstern på 60- och 70-talen och innan han gick bort 1976.
Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort
Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.
Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.
Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.
”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.
Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.
Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.
Tobias Hübinette 