Kategori: feminism

Ylva Habel fortsätter att kalla mig sexist och rasist

Ylva Habel skriver detta idag på Facebook med anledning av att Akademikerförbundet SSR:s medlemstidning Akademikern har intervjuat mig om afrosvenskar, afrofobi, rasdiskriminering, rasbegreppet och jämlikhetsdata och jag har då under många års tid okommenterat stått ut med att bli kallad både sexist och rasist av ett stort antal feminister och antirasister på både höger- och vänsterkanten och både av vita som icke-vita feminister och antirasister men ibland får en/jag väl till slut nog.

NY.jpg

”Varför stoltserar Tobias med sig själv här? Att han inte kan hålla sina approprieringshungriga tassar ifrån svartas kamp? För han exploaterar oss bara, och slänger oss under bussen. Ja, jag menar vad jag säger. Han utövar aktivt antisvart rasism och misogyni. Bevisen kan staplas högt.”

 

NY 2.jpg

Ylva och jag hade då tidigt och länge kontakt med varandra och drev tillsammans bl a ett seminarium om intersektionalitet vid Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet liksom en gemensam läsgrupp om hybriditet och vi deltog tillsammans i paneler och workshops på konferenser och symposier som bl a handlade om feminism och rasism och publicerade tillsammans i olika sammanhang.
 
Trots att jag blev utkastad från Tidskriften Slut 2006 av bl a Lawen Mohtadi, Oivvio Polite, Jonas Hassen Khemiri, Meriam Chatty och Devrim Mavi p g a att jag uppfattades vara emot intimrelationer över de s k rasgränserna så fortsatte Ylva att ha kontakt med mig.
 
År 2014 bröt sedan Ylva tyvärr med mig då jag valde att skriva den sista regeringen Reinfeldts afrofobirapport trots att jag inte är en svart man och Ylva blev då så ledsen, upprörd och besviken på mig att hon bl a fick ett stort antal afrosvenska forskare och aktivister att uppvakta min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum för att protestera mot mig, och varav många också vände sig mot mig.
 
Sedan dess har Ylvas sorg och vrede bara växt över alla bräddar och idag gissar jag att hon uppfattar mig som en svikare och förrädare av Guds nåde som inte bara valde att skriva afrofobirapporten trots att jag inte är en afrosvensk man utan också har fortsatt att i olika sammanhang uttala mig och skriva om inte bara svarta svenskar utan även om ett stort antal andra minoriteter som jag då inte tillhör och ingår i såsom svenska muslimer, latinos/as, judar, romer, samer m fl.
 
Och att jag skulle bete mig illa mot svarta kvinnor specifikt, som Ylva hävdar idag, vill jag då hävda att jag inte gör.

 

Nu har min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” kommit ut

Nu är den ute i fysisk-materiell form och det var den i praktiken redan den 10 april men först nu fick jag då själv ett tryckt pappersexemplar med posten – det vill säga min nya (400-sidiga tegelstens)bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (för en bakgrund till hur boken har tillkommit – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/03/14/ras-vithet-sverige-2).

56938211_1000018340387989_7069067315068796928_n.jpg

Boken, som kan inhandlas via bl a Bokus och Adlibris, handlar om och behandlar just det som den korta huvudtiteln och den långa undertiteln säger och utlovar och utgör också slutredovisningen av mitt forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag har arbetat med sedan 2017 och som Vetenskapsrådet har finansierat. Min bok är f ö den fjärde i ordningen som studerar den svenska s k invandrarlitteraturen, minoritetslitteraturen och förortslitteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen som jag själv föredrar att kalla den (både kärt och okärt barn tenderar ju som bekant att ha många namn) efter Lars Wendelius ”Den dubbla identiteten” från 2002, Satu Gröndahls ”Litteraturens gränsland som också gavs ut 2002 och Magnus Nilssons ”Den föreställda mångkulturen” från 2010 och varav den sistnämnda torde vara den mest kända och spridda monografin som behandlar denna svenska samtidslitteraturkategori.

57262698_293812471539759_8644701433683247104_n.jpg

Tydligen har flera tidningar, magasin och kulturredaktioner redan kontaktat bokförlaget och förläggaren och bett om recensionsexemplar så sannolikt lär min nya bok uppmärksammas lite varstans framöver och antagligen inte minst då ingen annan svensk forskare och inte heller någon annan svensktalande överhuvudtaget har skrivit en sådan ”hardcore-ras/vithets-bok” som jag nu har gjort, d v s min bok är då skriven på ett sätt som få eller snarare ingen annan svensktalande uttrycker sig på vad gäller användningen av rasbegreppet och bruket av glosan ras i alla dess både möjliga och omöjliga ordklass- och böjningsformer och språkliga sammansättningar i relation till dagens Sverige, till dagens svenskar och till dagens svenskhet.

57504072_2284484155132320_3324944740310319104_n.jpg

Dock har jag avstått från att arrangera ett s k boksläpp då min position inom den svenska högskole- och forskarvärlden och inom den svenska antirasistiska och feministiska rörelsen tyvärr har förändrats radikalt sedan just 2017 och därför skulle nog ingen högskola, kulturinstitution eller organisation numera tänkas vilja värda för en bokrelease som rör en bok som jag har skrivit. Tyvärr är det också så att ett flertal av de författare vars texter jag analyserar i boken också har brutit med mig sedan 2017 och flera av dem har också uttryckt att de inte vill att just jag ska använda mig av deras verk som empiriskt underlag och i några fall så har jag också hörsammat ett antal författare som explicit har begärt att jag helt och hållet tar bort dem och deras texter från boken.

 

Att studera och forska om (minoritets)personer och (minoritets)grupper som inte alltid uppskattar en själv (längre) och som just inte uppskattar att kopplas samman med en själv och förekomma i samma sammanhang som en själv är då inte en särskilt angenäm sits och situation men nu är det som det är p g a allt som har hänt sedan 2017. Jag vill därför passa på att be om ursäkt till alla de som förekommer i min nya bok (och de är då mängder inräknat både författare, andra forskare, kulturpersonligheter, journalister och aktivister m fl) men som inte vill vara med i boken även om denna ursäkt kan tyckas tämligen meningslös då boken ju nu är tryckt och därmed också offentlig och ute i handeln.

Ännu en ”kartlägg och häng ut den postmoderna och identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-bok har sett dagens ljus

Kom nyligen över ett eget exemplar av litteraturvetaren Mona Lagerströms nya bok ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige” och av alla ”kartlägg och häng ut den postmoderna och identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-böcker som har givits ut i Sverige sedan Johan Lundbergs i sammanhanget banbrytande bok ”Ljusets fiender” publicerades 2013 (och därefter har ju bl a Hanna Gadbans bok ”Min jihad” och Ivar Arpis och Adam Cwejmans bok ”Så blev vi alla rasister” kommit ut) så tar Lagerströms bok verkligen priset i denna genre (d v s just ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-genren) och slår alla konkurrerande titlar på den svenska bokmarknaden ”med hästlängder” då det handlar om rena s k ”tegelstenen” (768 tättskrivna sidor!) och dessutom är detta tydligen ”bara” den första volymen (av hela tre planerade delar).
55680225_10156324740320847_3453037127686684672_n
Själv har jag då kartlagts, hängts ut och varit med i samtliga ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-böcker och även så i Lagerströms bok tillsammans med mängder av andra s k ”usual suspects”-personer i landet för personregistret upptar då över 20 sidor och innehåller mängder av forskarnamn, mängder av namn på svenska muslimer, afrosvenskar och förortsaktivister samt mängder av namn på kända antirasister och feminister.
55560510_10156324740360847_7511271882235052032_n
Sedan undrar en ju i sitt ”stilla sinne” både vad och vem mer som egentligen går att kartlägga och hänga ut vad gäller den s k ”postmoderna” och s k ”identitetspolitiska” antirasismen, feminismen och vänstern för Lundberg sade nog ändå det mesta som går att säga redan 2013 och Arpi och Cwejman kompletterade sedan ”bilden” med sin bok från 2018 så det Lagerström nu ”avslöjar” i sin gigantiska ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-bok är väl i huvudsak redan känt vill jag påstå (och att svenska litt.vet.:are kan producera text ”i parti och minut” när de väl sätter igång råder det inget tvivel om om en säger så efter att ha snabbskummat igenom Lagerströms nya bok).
55648176_10156324740575847_2011659159849664512_n
54525607_10156324740715847_2760191617884225536_n
55451620_10156324740445847_3081250314569908224_n

Reflektioner kring mitt mest katastrofala (yrkes)år någonsin sedan jag började arbeta inom den svenska högskole- och forskarvärlden

Snart är 2018 över och som högskoleanställd lärare och forskare är det som vanligt dags att summera året som snart har gått i form av att bl a rapportera in 2018 års poster till det Digitala vetenskapliga arkivet samt till den Kulturvetenskapliga forskargruppen vid Karlstads universitet och tyvärr är det ju bara att inse, erkänna och medge att detta har varit det allra mest katastrofala (yrkes)året (d v s ett s k ”annus calamitosas”) någonsin för min del sedan jag började verka och arbeta inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
 
 
Jag har då ägnat året åt att fullständigt och helt och hållet sänka och förstöra min fortsatta och framtida yrkeskarriär och jag är numera inte bara s k ”persona non grata” inom den antirasistiska och feministiska forskarvärlden utan 100-tals antirasistiska och feministiska forskare och aktivister har då tagit avstånd från mig (som varande en slags förrädare, svikare och ”backstabber”) och har brutit med mig (som varande en slags utslängd, isolerad och stigmatiserad ”loser” som det är bäst att inte ha kontakt med och än mindre att samarbeta med för den egna karriärens skull) och den tidigare strida ström av förfrågningar och inbjudningar som jag var rätt bortskämd med under många år har i stort sett upphört helt.
 
 
 
Jag syftar då på de ständiga förfrågningarna som jag tidigare fick att skriva och publicera i olika tidningar, tidskrifter, skrifter och antologier liksom att delta i olika forskarnätverk, forskningsansökningar, forskarsamarbeten och forskningsprojekt och på de ständiga inbjudningarna som tidigare inkom att presentera vid olika seminarier, symposier och konferenser och att undervisa vid olika högskolor liksom att föreläsa och delta i olika samtal, diskussioner och paneler utanför högskolevärlden.
 
 
 
Dessutom var jag tidigare ständigt anlitad i olika medie- och kultursammanhang, av olika myndigheter och företag och av olika organisationer och föreningar men under detta år har denna typ av kontakter och uppdrag också i stort sett upphört på samma sätt som förfrågningarna och inbjudningarna p g a det förräderi mot kampen (med stort K) som de allra flesta antirasister och feminister verkar anse att jag gjorde mig skyldig till i år.
 
 
 
Visserligen har jag väl hunnit med att publicera en och annan rapport även i år liksom en och annan bok och 2-3 tidskriftsartiklar och visst har jag hunnit bevista 2-3 konferenser samt föreläsa utanför högskolevärlden vid ett 10-tal tillfällen men årets resultat är då mycket långt ifrån de 15-20 publikationsposter och de 40-50 presentationer och föreläsningar (inklusive 5-10 seminarier, symposier och konferenser) som jag årligen har snittat på under de senaste 10-12 åren och från och med nu så kommer det bara att gå bakåt och gå utför för min del.

Nu går två feministiska och antirasistiska myndigheter som skapades av världens första och hittills enda feministiska och antirasistiska regering i graven på en och samma gång: Jämställdhetsmyndigheten och Delegationen mot segregation

Det är då inte bara Jämställdhetsmyndigheten utan även Delegationen mot segregation som läggs ned i all hast trots att (det urbana) Sverige numera antagligen är västvärldens allra mest (ras/klass)segregerade land och ”tack vare” den M-KD-(SD)-budget som C (inte) röstade igenom även om i stort sett all uppmärksamhet (och inte minst alla protester) har ägnats åt den förstnämnda myndigheten (feminism är då av förståeliga skäl fortfarande en långt större fråga än antirasism i Sverige):
 
 
”I dag beslutade riksdagen att myndigheten Delegationen mot segregation ska läggas ner under nästa år. Även flera statsbidrag till arbetet mot segregation sänks under 2019 med M-KD-budgeten.”
 
Båda dessa myndigheter vilka intressant nog båda var förlagda i miljonprogramsområden (i Angered i Göteborg respektive i Flemingsberg i Huddinge) var då produkter av världens första feministiska och antirasistiska (rödgröna) regering som styrde mellan 2014-2018 och sannolikheten är väl stor att ingen regering i en suverän stat någonsin mer kommer att självbenämna och självdeklarera sig (Löfvens första tal som nybliven statsminister 2014 genomsyrades då av både feminism och antirasism och på ett sätt som kanske ingen annan folkvald regeringschefs tal har gjort någonsin i historien och någonstans i världen) som varande just en feministisk och antirasistisk regering (d v s Löfven skrev trots allt antagligen världshistoria även om många feminister och antirasister utan tvivel ville ännu mer än vad Löfvens regering hann åstadkomma och ju absolut inte var nöjda med allt som denna regering tog beslut om).

Sonja Fredgardh, en av de (center)politiker som stod bakom Sveriges första jämställdhetslag 1979, hade en högerradikal bakgrund

Hur många svenska efterkrigsriksdagsledamöter som någon gång har varit medlemmar i en högerradikal organisation (och borträknat NyD:s och SD:s riksdagsledamöter) är det nog ingen som vet men själv har jag hittat åtminstone ett 40-tal riksdagsledamöter efter 1945 som har en sådan bakgrund och igår råkade jag ”stöta på” ytterligare en riksdagsledamot med denna ”profil”, nämligen centerpartisten, journalisten vid Skånska Dagbladet och feministen Sonja Fredgardh som var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren och pikant nog skrev en (hyllande) artikel om den nazityska kvinnoorganisationen Deutsche Frauenschaft i föreningens tidskrift Sverige-Tyskland för att sedan på 1960- och 70-talen leda Centerkvinnorna och 1979 så var Fredgardh en av de politiker och riksdagsledamöter som tillsammans med landets dåvarande jämställdhetsminister (och tillika invandrarminister) Karin Andersson drev igenom Sveriges första jämställdhetslag.

Sonja Fredgardh 29140.jpg

De svenska ungdomarna är (fortfarande) världens mest antirasistiska och feministiska ungdomar

Den senaste ICCS-undersökningen som mäter kunskaper och värderingar i demokratifrågor bland åttondeklassare i ett 20-tal länder i världen visar att de svenska tonåringarna ligger i topp bland de deltagande länderna.
 
De svenska eleverna uppvisar framför allt det allra största stödet för att invandrare och minoriteter ska ha samma rättigheter och möjligheter som majoritetsinvånarna (efter Sverige kommer Chile och Taiwan medan Lettland, Bulgarien, Nederländerna och Danmark inhyser de mest s k intoleranta ungdomarna) och tillsammans med de norska eleverna är de svenska eleverna även allra mest positiva till kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter.
 
De svenska ungdomarna är med andra ord världens mest antirasistiska och feministiska ungdomar enligt den senaste ICCS-undersökningen.
 
Dock finns det stora skillnader mellan olika grupper av elever:
 
Mellan 17-18% av de svenska åttondeklassarna uppger att invandrare och minoriteter inte ska ha möjlighet att fortsätta att tala sitt eget språk respektive inte ska ha möjlighet att fortsätta att praktisera sina egna seder och bruk i Sverige och vilket kan vara ett mått på andelen svenska tonåringar som sympatiserar med SD.
 
Mellan 1-2% av de svenska åttondeklassarna uppvisar därtill extremt hårda och s k radikalt intoleranta attityder gentemot invandrare och minoriteter och vilket möjligen är ett mått på andelen svenska tonåringar som är nationalsocialister eller som åtminstone ibland sympatiserar med NMR.
 
Elever som har en utrikes född förälder och en inrikes född förälder (d v s de s k blandbarnen eller de blandade ungdomarna och de blandade tonåringarna) uppvisar också ett svagare stöd för invandrares och minoriteters rättigheter.
 
De s k ”helvita” ”helsvenska” tonåringarna uppvisar de mest feministiska attityderna och värderingarna medan flickorna överlag är för både jämställdhet mellan könen och för invandrares och minoriteters rättigheter mer än pojkarna.
 
De minst feministiska eleverna är både de invandrade och utrikes födda eleverna och ”andragenerations”-eleverna, d v s de elever som är födda i Sverige och som har invandrade och utrikes födda föräldrar.
 
Det är f ö intressant att notera att även efter kontroll för socioekonomisk bakgrund så kvarstår ibland skillnaderna mellan dessa grupper – d v s ”etnicitet” ”trumfar” ibland klass vad gäller olika värderingar (till exempel uppger ”andragenerations”-tonåringarna och de utrikes födda eleverna mindre feministiska attityder och värderingar än de ”helvita” ”helsvenska” tonåringarna oavsett klass).
 
Slutligen så uppger eleverna med utländsk bakgrund att de diskuterar politik och samhällsfrågor tillsammans med sina invandrade och utrikes födda föräldrar i högre utsträckning än vad de majoritetssvenska eleverna gör.

Om Birgitta Odén som kvinnlig förebild – än en gång

Läser den nyutkomna ”En annan historia” som Lina Thomsgård är redaktör för och noterar att professor Bodil Jönsson har bidragit med ett hyllningsporträtt av den nyligen avlidna historieprofessorn Birgitta Odén, landets första kvinnliga professor i historia och tillika Lunds universitets första kvinnliga professor, som tillägnades en bok på sin 90-årsdag 2012 och som Jönsson var medredaktör för tillsammans med den numera smått högerradikale Anders Björnsson och som professor Eva Österberg skrev förordet till.

16602899_10154379962395847_8401118147288505755_n

Nu är det självklart så att landets alla kvinnliga forskare behöver sina förebilder och att landets alla kvinnor överhuvudtaget gör det och vilket ju är själva syftet med Thomsgårds nya antologi vari f ö även Patrik Lundberg skriver om den adoptivkoreanska förebilden Susanne Brink. Återigen måste jag dock påminna om att Odén ägnade sig åt rent ut sagt historierevisionistiska tendenser (OBS: naturligtvis ifrågasatte hon inte nazisternas folkmord på de europeiska judarna) innan sin bortgång trots att Jönsson beskriver henne som en ”starkt disciplinerad källkritisk historieforskare” av den gamla skolan (d v s Odén var inte en historiker som attraherades av några s k stora teorier och s k kritiska perspektiv):
https://tobiashubinette.wordpress.com/category/birgitta-oden
Det verkar nämligen tyvärr som att Odén vid slutet av sitt liv närmast blev besatt av att i hederns namn till varje pris rehabilitera och ärerädda sin gamle företrädare, handledare och mentor Sture Bolin från Sverker Oredssons ”beskyllning” att Bolin skulle ha varit högerextremist och vilket möjligen bottnade i att hennes egen man och hennes egen mor var organiserade högerextremister en gång i tiden.

Endast Sverige svenska feminister och antirasister har: Om det ”feministiska” och ”antirasistiska” RUT-avdraget

När det s k RUT-avdraget infördes 2007 hette det att det var i jämställdhetens och feminismens namn och för de heltidsarbetande kvinnornas skull (d v s i praktiken de majoritetssvenska kvinnorna vilka tillsammans med sina nordiska systrar arbetar mest i hela världen – OBS: naturligtvis är det inte på något sätt fel att den absoluta majoriteten av landets majoritetssvenska kvinnor idag har en fast heltidsanställning), och i det närmaste för att helt enkelt rädda och hålla ihop äktenskapen och relationerna inom det karriärsinriktade och för det nya postindustriella och kunskaps- och informationsbaserade samhället så (livs)viktiga SACO-skiktet och den s kreativa klassen som inte bara jobbar ständigt och jämt utan också envisas med skaffa tre barn (OBS: jag ljuger inte här – SCB har med siffror bevisat att de par i landet som har tre barn är kraftigt överrepresenterade inom SACO-kollektivet, d v s bland de högutbildade och bland de som har de högsta inkomsterna).

Nu hörs starka röster som kräver att taket i avdraget borde höjas och denna gång är det inte för jämställdhetens, feminismens och majoritetssvenskornas skull utan i antirasismens namn och för invånarnas med utomeuropeisk bakgrund skull som visserligen är extremt överrepresenterade inom servicesektorn (d v s kravet träffar s a s ”mitt i prick” – av samtliga invånare i landet med bakgrund i Afrika och Mellanöstern som överhuvudtaget har ett jobb så hittas hela 85% av dessa inom servicesektorn, d v s inom LO:s lägre skikt, och alltför många av dem har inte fast anställning och deltidsarbetar) och som enligt rätt så samstämmiga uppgifter faktiskt ”tjänar” på (d v s de hade inte haft ett jobb överhuvudtaget annars enligt de allra flesta av landets forskare och politiker) att hyras ut på tim- och dagsbasis (och i bästa fall på vecko- och månadsbasis, d v s de har helt enkelt blivit vår tids s k ”daglönare” – OBS: jag är så klart mycket väl medveten om att ”daglönare” är en nedsättande beteckning på de kroppsarbetare som hyrdes ut på tim- och dagsbasis och saknade fast anställning i det gamla jordbruks-Sverige, och vill så klart inte varken stigmatisera dagens invånare med utomeuropeisk bakgrund eller de gamla svenska ”daglönarna” som ju t o m stod utanför statarsystemet) via bemannings- och uthyrningsföretag vilka ofta (men absolut inte alltid) drivs av entreprenöriella majoritetssvenskar som verkar inom den vildvuxna och lukrativa hushållsnära tjänster- och servicesektorn.