Kategori: färgblindhet

DN översätter ”interracial couple” med ”svart-vita paret”

Idag skriver DN:s Kajsa Haidl om den amerikanska artisten Kanye Wests planer på att bli USA:s president någon gång i framtiden och väljer att översätta ”interracial couple” med ”svart-vita paret”.

”Interracial couple” var då det uttryck som Kim Kardashian använde när hon ville lyfta fram att hon och Kanye West just var det första ”interracial couple” som hamnade på amerikanska modemagasinet Vogues omslag, vilket skedde 2014.

Detta är då ytterligare ett utmärkt exempel ur högen på hur den svart-vita dikotomin fortfarande präglar många svenskar än idag, d v s tanken att det bara finns svarta och vita och särskilt i USA när rasfrågor aktualiseras, samt på hur den svenska färgblinda antirasismen återigen ”slår slint”:

För amerikaner liksom för britter och för engelsktalande överlag är ”interracial couple” helt enkelt bara en benämning på en hetero- eller homosexuell (intim)parrelation över rasgränserna och ingenting annat.

Den svenska färgblinda antirasismen slår tillbaka

Igår verkar ha varit dagen (åtminstone för min egen del) då den svenska färgblinda antirasismen gav sig till känna med full kraft och ”från alla håll och kanter” dessutom:


Jag gästföreläser under höstterminen vid Musikhögskolan/Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet i form av en föreläsning om rasperformativitet inom scenkonsten (d v s om fenomenet att klä ut sig till och kroppsligen/performativt iscensätta olika/andra ”raser”) och en student har klagat på min föreläsning och bl a skrivit följande på engelska (då min föreläsning är på just engelska) till högskolan – detta är endast ett utdrag då den upprörda studentens skrivelse upptar hela två A4-sidor:


“Is there any hidden intention in giving a lecture with this specific vocabulary to 25 years old average students who may never or not so often have been in touch with these concepts? Is there any hidden intention to re-introduce this vocabulary to young generations? PLEASE don’t just say sorry or feel sorry about this. It is unforgivable that he is using these concepts and that Swedish institutions allow and distribute this lecture to students. I object to his use of race as in the concept of race performativity: At first I thought that maybe he was trying to say racist performativity. It would also be more correct to use ethnic performativity. According to UN and UNESCO “all human beings living today belong to the same species and descend from the same trunk.””


Högskolan bad mig sedan att svara studenten och här nedan följer mitt svar (i utdrag):


”When I use the concept of race as well as all its various linguistic variants (“racial” and so on), I am fully aware that the concept has an extremely bloody and oppressive history and that it is for sure an extremely controversial word in itself. In the Swedish context, hardly anyone within the academic world makes use of the term race – instead ethnicity or culture are being used by the vast majority of Swedish researchers – but I have however consciously chosen to operationalize the concept of race in spite of this fact.”


Och igår delade jag vidare min kollega Catrin Lundströms Facebook-post på Twitter angående att Catrin och jag kommer ut med en samförfattad bok framåt höstterminens senare del – ”Vit melankoli” – som handlar om den svenska vitheten och de svenska rasrelationerna och vår tes att även SD:arna delar den svenska färgblinda antirasismen fick sannerligen ”vatten på sin kvarn” att döma av reaktioner som dessa – d v s det specifika och unika med Sverige och svenskarna är just enligt vår analys att i stort sett alla svensktalande är emot rasbegreppet och att tala om ras och än mer att skriva, diskutera, studera och forska om ras inklusive SD:arna och de som pekas ut som ”rasisterna” (vår hypotes är helt enkelt att det har blivit en del av svenskheten som sådan och av de s k svenska värderingarna att vara emot ras och att vara färgblind – d v s att vara svensk är helt enkelt detsamma som att vara färgblind antirasist/icke-rasist, d v s det har i det närmaste blivit ett svenskt i det närmaste genetiskt och på alla sätt och vis kulturellt/nationellt karaktärsdrag/särdrag att vara färgblind antirasist/icke-rasist – d v s en svensk ”i sig” är per automatik antirasist/icke-rasist – annars är hen helt enkelt inte svensk).

Intervjuad av Global bar angående om det är rätt eller fel att räkna och mäta ras

Global bars David Isaksson intervjuar mig angående om det är rätt eller fel att räkna/mäta ras/etnicitet såsom vi redan gör i Sverige vad gäller bl a kön, ålder, klass och regional bakgrund o s v mot bakgrund av den undersökning som Global bar har gjort som visar att den svenska biståndsbranschen är en närmast ”helvit affär” (se http://globalbar.se/2020/08/granskning-nastan-helvitt-i-styrelse-och-ledning-for-bistandet):
 
 
”– Jag tycker det är rimligt att göra en granskning av det slag ni gjort. Det finns flera exempel på liknande undersökningar, säger Tobias Hübinette som forskar, undervisar och föreläser kring ras- och vithetsfrågor.
 
I Sverige finns ingen (till skillnad från t ex USA och Storbritannien) statistik som delar upp människor efter hudfärg eller etnicitet. Frågan är dessutom laddad, och medan det finns mycket forskning och statistik kring den könsmässiga fördelningen så finns det få undersökningar och än mindre forskning om ras.
 
Flera av de organisationer som svarade på enkäten lyfte fram svårigheten med att definiera vika som är vita, respektive icke-vita, och att det inte är upp till organisationerna att avgöra detta. Men är det rimligt att göra en uppdelning mellan vita och icke-vita? Och vilka uttryck ska man överhuvudtaget använda?
 
Tobias Hübinette, som är docent och lektor vid Karlstads universitet, är en av dem som forskat allra mest kring ras och vithet i Sverige.
 
– Det finns inget rätt eller fel i sig. Den svenska vokabulären som berör frågan om ras och minoriteter har skiftat genom åren. Ord och beteckningar som var vanliga på 70-talet används inte idag, ett exempel är ordet ”färgad” som idag uppfattas som ålderdomligt, säger Tobias Hübinette.
 
Många svenskar ryggar för ordet ”ras”, varför använder du det?
 
– För mig är ras den internationellt i forskningssammanhang och inom t ex FN- och EU-strukturerna vedertagna och gångbara termen för att beskriva de yttre utseendeaspekter på människokroppen som både tidigare och fortfarande förstås som ras – oavsett om vi i Sverige hävdar att vi inte bryr oss om eller ens lägger märke till dessa visuella kroppsaspekter. Det betyder inte att jag skriver under på den tidigare förhärskande rasbiologiska förståelsen av ras, utan när jag använder begreppet gör jag det som en kulturellt konstruerad och iscensatt kategori. Allt är inte heller ras utan naturligtvis spelar även en mängd etniska aspekter också in såsom språk, religion, kultur och värderingar.
 
En annan viktig distinktion är skillnaden mellan termer som olika grupper använder om sig själva och de som används om dem av majoritetssamhället. Sedan sker det en import av ord från andra språk. Afrosvensk är till exempel en slags översättning från afroamerikan.
 
– Det saknas en överenskommen svensk beteckning på personer som inte kan passera som vita: de har tidigare exempelvis kallats mörkhyade och färgade och kallas idag ofta för rasifierade. Och det var inte så länge sedan som nästan alla icke-vita kunde kallas för n-ordet.
 
Tobias Hübinette tycker också att begreppet icke-vit är rimligt att använda:
 
– Termen icke-vit är en direktöversättning från engelskan och i samtal med engelsktalande förstår de sistnämnda vad som menas med non-white. Invändningen från svensktalande är då att en del uppfattar det som en term som uttrycker en negativ identitet och kategori.
 
I vår undersökning har vi framför allt granskat namn på personer samt tittat på organisationernas egna bilder, är det en rimlig metod?
 
– Ja, jag tycker det är rimligt att göra så. SVT gjorde ju en liknande granskning av styrelseledamöterna i börsnoterade företag och bolag och hittade en enda icke-vit ledamot. Och fackförbundet Vision gjorde en liknande granskning av de tre högsta cheferna i samtliga kommuner som uppvisar en hög andel invånare med utländsk bakgrund, och hittade då bara en enda som skulle kunna kallas icke-vit. Så att både titta på namn och på fotografier är ju de metoder som står till buds just nu.
 
Tobias Hübinette har i sin forskning och i en mängd texter och debattartiklar ofta lyft fram frågor om ras, något som ofta skapat rubriker och inte sällan konflikter. Själv är han förvånad över att detta uppfattas som så kontroversiellt:
 
– Jag tycker det är konstigt att vi inte kan diskutera detta i Sverige. Vi är vana vid att kvantifiera utifrån kön och ålder eller ta upp om personer till exempel har funktionsvariationer men frågor om ras och vithet är inget man ens vill diskutera.”

År 2011 prognoserade Michael Banton att den kritiska rasforskningen inte hade någon framtid i Sverige

Det är intressant att konstatera mot bakgrund av den pågående BLM-rörelsen/debatten och den just nu (kraftigt) växande svenska (höger)vreden mot den svenska kritiska ras- och vithetsforskningen, att i Kevin Hyltons, Andrew Pilkingtons, Paul Warmingtons och Shirin Housees akademiska antologi “Atlantic crossings. International dialogues on critical race theory” från 2011 prognoserade och “profeterade” den brittiska sociologen Michael Banton, som gick bort 2018 och som var den som 1977 myntade och populariserade begreppet ”racialization” (på svenska rasifiering eller rasialisering), att tre länder i Europa i praktiken aldrig skulle komma att utveckla ett kritiskt rasforskningsfält (CRT – critical race theory eller kritisk rasforskning) – nämligen Frankrike, Tyskland och Sverige.

BANTON

Exakt samma länder pekas dessutom allmänt ut som Europas och västvärldens och kanske t o m världens allra mest färgblinda länder vilka bl a har det gemensamt att de har avskaffat rasbegreppet (Sverige och Frankrike har då redan gjort detta medan Tyskland just nu har inlett en process för att göra det som ett resultat av den tyska BLM-debatten) samt att de hårdnackat vägrar att praktisera jämlikhetsdata trots att de är medlemmar i både FN och EU, d v s två överstatliga strukturer och aktörer som kräver det. Den franska färgblindheten emanerar då från den universalistiska franska republikanismen, den tyska från bearbetningen av skulden efter Andra världskriget och Förintelsen och den svenska från en specifik svensk antirasism som uppstod på 1960- och 70-talen och som delas av både högern och vänstern.

 

Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell

Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.

 

Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.

 

Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.

 

Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).

 

https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html

 

 

TY

 

 

 

Om svenskarnas syn på ras i USA – och i Sverige

Varje gång rasfrågorna aktualiseras i länder som USA och Storbritannien (i form av raskonflikter) har svensk media plötsligt inte något emot att vare sig använda den bland de antirasistiska svenskarna så fruktade och föraktade glosan ras (som Sverige dessutom har avskaffat som första land i världen att göra så och dessutom försöker Sverige aktivt att få andra länder att göra detsamma som en del i Sveriges antirasistiska utrikespolitik) inklusive dess olika ordsammansättningar (i form av raskravaller) eller hänvisa till och redovisa siffror och statistik om olika rasminoriteter (i form av jämlikhetsdata, som de antirasistiska svenskarna fruktar och föraktar och felaktigt benämner som ”rasregistrering/rasregister”) samtidigt som alla (d v s sådana som jag) som vill tala om ras i relation till dagens Sverige och som förespråkar införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata i Sverige brännmärks som biologister, essentialister eller t o m som rasister av de antirasistiska svenskarna på både höger- och vänsterkanten.

 

 

83413006_10157548248265847_8682365900277415936_n

Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier

De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
 
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
 
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
 
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
 
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
 
 
UNT 200429.jpg

När den färgblinda antirasismen slår knut på sig själv för femtielfte gången i rad

Tydligare än så här kan det nog inte bli vad gäller att både illustrera och bevisa att Sverige är världens utan konkurrens mest antirasistiska land där den färgblinda antirasismen numera omhuldas av allt och alla från den radikala vänstern till den radikala högern och allt och alla däremellan:
 
Att påpeka och lyfta fram att en av Sveriges mest världsberömda s k stjärnkockar Marcus Samuelsson är adopterad från Etiopien och att de (utlands)adopterade av någon märklig anledning glänser som demografisk subgrupp inom allt som har med mat/dryck och restauranger/krogar att göra (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/04/12/marcus-samuelsson-adopterade) låter sig uppenbarligen inte göras vare sig obesvarat och ostraffat i just världens mest antirasistiska land – d v s den svenska färgblinda antirasistiska logiken ”den som sa’t han va’t” (d v s kort och gott – den som pratar om ras är rasist och med stort R dessutom liksom även en biologist och essentialist, som delar upp, kategoriserar och boxar in/ut människor i olika grupper) gäller fortfarande och med full kraft dessutom att döma av de många ilskna färgblinda antirasistiska svaren på min tweet.

Ny artikelserie om varför ingen talar om ras/rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre

Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

Unknown.jpg

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

JJ.jpg

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”

 

 

Nytt forskningsprojekt om ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”

Förhoppningsvis och i bästa fall en slags återkomst, ”revansch” och kanske t o m upprättelse efter de senaste årens isolering, marginalisering och stigmatisering av mig inom den svenska högskole- och forskarvärlden samt hårda konflikter mellan mig och stora delar av landets antirasister och feminister:
 
Fick idag besked om att jag har beviljats 3 900 000 kr av Vetenskapsrådet i rasismforskningsmedel tillsammans med Peter Wikström som också arbetar vid Karlstads universitet för att under de kommande tre åren studera ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”.
 
Today I got to know that I have received 3 900 000 SEK from the Swedish Research Council together with Peter Wikström who also works at Karlstad University to study ”The Swedish r-word: Uses and negotiations of the terms race and racism in contemporary Swedish online and social media discourse”.
FUND.jpg
 
Abstract in English
Swedish attitudes towards and relations to matters of race and racism, including how the very words themselves are used and understood, are in many ways exceptional in an international comparison. There is a deeply entrenched taboo in Sweden against all types of racial categorizations and labelings, which extends to a taboo on even using the words, making race the Swedish r-word. In this sense, Sweden may be described as an antiracial society. Nevertheless, manifest negotiations of what racism is, and who or what is or is not racist, are very common in public and semi-public debates.
 
The purpose of this critical race theoretical, sociolinguistic and discourse analytical project is to investigate how the terms race [ras], racism [rasism], and racist [rasist/rasistisk/-t] are put to use and metalinguistically defined, contested, and negotiated in informal contexts of mediated interactions.The project will be based on case studies of the uses and negotations of these terms in social media and online discourses across different online platforms, demographic groups, and political persuasions.
 
The project poses questions concerning what discursive contexts the terms race and racism appear in, how they are articulated in terms of denotation and connotation, and how they are received by other interactants in terms of interactional consequences. Furthermore, another aim is to relate these ‘everyday’ meanings of the Swedish r-word to official and institutionalized conceptualizations.
 
En presentation av forskningsprojektet:
”Forskningsprojektet ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation” undersöker användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i ett samtida svenskt sammanhang som sträcker sig från 2014 och framåt.
 
Sveriges och svenskarnas attityder till och relationer till frågor som rör ras och rasism, inklusive hur orden används och förstås, är på många sätt exceptionella i en internationell jämförelse. Det finns ett djupt förankrad tabu i Sverige mot alla typer av rasliga kategoriseringar och rasliga benämningar som sträcker sig till att ens prata om och använda ordet ras och vilket gör att det går att tala om existensen av det svenska r-ordet. I den meningen kan Sverige betecknas som ett både anti-ras-inriktat och ett färgblint samhälle.
 
Trots detta är frågor om vad rasism är eller inte är, om vem som är eller inte är rasist eller om vad som är eller inte är rasistiskt ständigt närvarande i olika typer av offentliga och semioffentliga debattforum och i relation till frågor som handlar om migration och integration, svenskhet och svenska värderingar, och majoritet och minoriteter.
 
Syftet med detta kritiska rasteoretiska, sociolingvistiska och diskursanalytiska forskningsprojekt är att undersöka hur termerna ras, rasism, rasist och rasistisk inklusive dess olika avledningar och sammansättningar används och definieras samt ifrågasätts och förhandlas på en metalingvistisk nivå och i informella sammanhang som består av medierade interaktioner i form av internet- och sociala medier-baserad kommunikation.
 
Forskningsprojektet baserar sig empiriskt på ett antal fallstudier av hur dessa termer brukas och förhandlas i internetbaserade debattforum och i sociala medier med särskilt fokus på användningen av termerna i vardagssammanhang och bland så kallade lekpersoner på olika digitala plattformar och både bland olika demografiska grupper och i olika politiska läger.
 
De övergripande frågorna för forskningsprojektet är som följer:
 
1. När termerna ras och rasism och deras olika avledningar och sammansättningar används i internetbaserade
debattforum och i sociala medier,
a, i vilka sammanhang uppträder de,
b, hur artikuleras de vad beträffar både den denotativa och den konnotativa nivån,
c. samt hur tas de emot av andra med avseende på reaktioner och konsekvenser?
 
2. Kan de vardagliga användningarna av och förhandlingarna om termerna ras och rasism i internetbaserade debattforum och i sociala medier sägas,
a, reflektera alternativt utmana den officiella synen på ras och rasism
b, samt reflektera alternativt utmana den antiras-inriktade och färgblinda ideologin som gäller i Sverige?
 
Forskningsprojektet utgår ifrån det sammanhang som gäller i dagens Sverige varinom explicita eller implicita diskussioner om ras och rasism har varit på dagordningen under större delen av 2010-talet. De senaste årens offentliga debatter rörande rasstereotyper av olika minoriteter i text, i bild, på film och inom konsten vilka har kommit och gått sedan åtminstone 2011, debatten om Mångkulturellt centrums satsning på ras som ett specifikt kunskapsspår mellan 2012-14, den så kallade REVA-debatten om rasprofileringsproblematiken som utspelade sig mellan 2013-14, debatten om dåvarande och numera nedlagda Rättviseförmedlingens projekt att räkna mångfald och representation, debatten om kollektivet Rummet som lanserade termen ”rasifierade” som en beteckning på de invånare som inte kan passera som vita i ett svenskt sammanhang samt alla de både vidhängande och efterföljande debatterna om ”identitetspolitik”, om ”vithetsnormer” och om ”rasfixering” samt om rasseparatism, om rasbegreppet som sådant, om normkritik och om jämlikhetsdata har alla avsatt spår i sociala medier och i olika internetbaserade debattforum.
 
Oftast har dessa debatter just handlat om vad som egentligen är rasism eller ej i ett svenskt nutidssammanhang liksom om vem eller vilka som är rasister eller ej samt om ett visst ord eller uttryck, en viss text, en viss bild, ett visst konstverk eller en viss film är rasistisk eller ej och om vad som handlar om ras eller ej och åtminstone några av de debatterna kommer att beröras i det empiriska material som forskningsprojektet bygger på. Det är just de vardagliga användningarna av och förhandlingarna om termerna ras och rasism bland så kallade lekpersoner som står i fokus för projektet, det vill säga bortanför ledar- och kultursidorna och de akademiska texterna.”