Kategori: färgblindhet

Återigen om hur svensk media tvingas förhålla sig till den amerikanska rasvokabulären

Fascinerande att notera (och studera) hur svensk media och svenska dagstidningar hela tiden tvingas att förhålla sig till den mycket levande amerikanska rasdiskussionen och rasvokabulären (d v s på amerikansk engelska) och särskilt nu i samband med det amerikanska presidentvalet och inte minst efter att Bidens segertal och första tal till nationen så explicit adresserade de amerikanska rasfrågorna och rasminoriteterna och bl a tog upp motsvarigheten till svenskans uttryck strukturell rasism (d v s den amerikanska engelskans ”systemic racism”, som Biden lovade att han skulle bekämpa):


Medan många svenska journalister vägrar att skriva ut ordet ras utan citattecken (d v s ”ras” och det är mycket vanligt att svenska forskare också alltid använder citattecken runt ordet ras) så skriver andra ändå ut ordet men helst bara i form av en ordsammansättning (såsom i form av uttrycket rasdiskriminering) och medan vissa tidningar benämner Harris som icke-vit och även som blandad så betecknar andra henne enbart som mörkhyad (det är mycket vanligt att svensktalande också säger mörkhyad/e alternativt färgad/e i dagligt tal när svensktalande majoritetsinvånare talar om personer som de uppfattar inte är vita).


Vidare betecknas Harris och Emhoffs äktenskap som ett blandäktenskap av vissa journalister men då i stort sett alla svensktalande vet med sig att uttrycket blandäktenskap någonstans handlar om ras så sätts även citattecken runt det ordet för att markera att de genomrasistiska amerikanerna talar och tänker så vilket då inte de antirasistiska svenskarna föreställs göra.

Svenska Dagbladet använder idag termen ”utländsk bakgrund” men menar egentligen utomeuropeisk bakgrund eller icke-vit

SvD:s Göran Eriksson skriver idag om att nu är över hälften av alla svenska partiledare kvinnor men passar samtidigt på att uttrycka sig lika färgblint som de allra flesta andra svensktalande gör genom att felaktigt påstå att Nyamko Sabuni var Sveriges första partiledare med ”utländsk bakgrund” för det Eriksson menar är så klart ”med utomeuropeisk bakgrund” eller ”med utomvästerländsk bakgrund” och helt enkelt och kort och gott icke-vit (partiledare med utländsk bakgrund har då Sverige haft under många år – både Ebba Busch och Jan Björklund har t ex utrikes födda föräldrar):

https://www.svd.se/nooshi-dadgostar-gar-direkt-igenom-glastaket/av/goran-eriksson

DN översätter ”interracial couple” med ”svart-vita paret”

Idag skriver DN:s Kajsa Haidl om den amerikanska artisten Kanye Wests planer på att bli USA:s president någon gång i framtiden och väljer att översätta ”interracial couple” med ”svart-vita paret”.

”Interracial couple” var då det uttryck som Kim Kardashian använde när hon ville lyfta fram att hon och Kanye West just var det första ”interracial couple” som hamnade på amerikanska modemagasinet Vogues omslag, vilket skedde 2014.

Detta är då ytterligare ett utmärkt exempel ur högen på hur den svart-vita dikotomin fortfarande präglar många svenskar än idag, d v s tanken att det bara finns svarta och vita och särskilt i USA när rasfrågor aktualiseras, samt på hur den svenska färgblinda antirasismen återigen ”slår slint”:

För amerikaner liksom för britter och för engelsktalande överlag är ”interracial couple” helt enkelt bara en benämning på en hetero- eller homosexuell (intim)parrelation över rasgränserna och ingenting annat.

Den svenska färgblinda antirasismen slår tillbaka

Igår verkar ha varit dagen (åtminstone för min egen del) då den svenska färgblinda antirasismen gav sig till känna med full kraft och ”från alla håll och kanter” dessutom:


Jag gästföreläser under höstterminen vid Musikhögskolan/Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet i form av en föreläsning om rasperformativitet inom scenkonsten (d v s om fenomenet att klä ut sig till och kroppsligen/performativt iscensätta olika/andra ”raser”) och en student har klagat på min föreläsning och bl a skrivit följande på engelska (då min föreläsning är på just engelska) till högskolan – detta är endast ett utdrag då den upprörda studentens skrivelse upptar hela två A4-sidor:


“Is there any hidden intention in giving a lecture with this specific vocabulary to 25 years old average students who may never or not so often have been in touch with these concepts? Is there any hidden intention to re-introduce this vocabulary to young generations? PLEASE don’t just say sorry or feel sorry about this. It is unforgivable that he is using these concepts and that Swedish institutions allow and distribute this lecture to students. I object to his use of race as in the concept of race performativity: At first I thought that maybe he was trying to say racist performativity. It would also be more correct to use ethnic performativity. According to UN and UNESCO “all human beings living today belong to the same species and descend from the same trunk.””


Högskolan bad mig sedan att svara studenten och här nedan följer mitt svar (i utdrag):


”When I use the concept of race as well as all its various linguistic variants (“racial” and so on), I am fully aware that the concept has an extremely bloody and oppressive history and that it is for sure an extremely controversial word in itself. In the Swedish context, hardly anyone within the academic world makes use of the term race – instead ethnicity or culture are being used by the vast majority of Swedish researchers – but I have however consciously chosen to operationalize the concept of race in spite of this fact.”


Och igår delade jag vidare min kollega Catrin Lundströms Facebook-post på Twitter angående att Catrin och jag kommer ut med en samförfattad bok framåt höstterminens senare del – ”Vit melankoli” – som handlar om den svenska vitheten och de svenska rasrelationerna och vår tes att även SD:arna delar den svenska färgblinda antirasismen fick sannerligen ”vatten på sin kvarn” att döma av reaktioner som dessa – d v s det specifika och unika med Sverige och svenskarna är just enligt vår analys att i stort sett alla svensktalande är emot rasbegreppet och att tala om ras och än mer att skriva, diskutera, studera och forska om ras inklusive SD:arna och de som pekas ut som ”rasisterna” (vår hypotes är helt enkelt att det har blivit en del av svenskheten som sådan och av de s k svenska värderingarna att vara emot ras och att vara färgblind – d v s att vara svensk är helt enkelt detsamma som att vara färgblind antirasist/icke-rasist, d v s det har i det närmaste blivit ett svenskt i det närmaste genetiskt och på alla sätt och vis kulturellt/nationellt karaktärsdrag/särdrag att vara färgblind antirasist/icke-rasist – d v s en svensk ”i sig” är per automatik antirasist/icke-rasist – annars är hen helt enkelt inte svensk).

Intervjuad av Global bar angående om det är rätt eller fel att räkna och mäta ras

Global bars David Isaksson intervjuar mig angående om det är rätt eller fel att räkna/mäta ras/etnicitet såsom vi redan gör i Sverige vad gäller bl a kön, ålder, klass och regional bakgrund o s v mot bakgrund av den undersökning som Global bar har gjort som visar att den svenska biståndsbranschen är en närmast ”helvit affär” (se http://globalbar.se/2020/08/granskning-nastan-helvitt-i-styrelse-och-ledning-for-bistandet):
 
 
”– Jag tycker det är rimligt att göra en granskning av det slag ni gjort. Det finns flera exempel på liknande undersökningar, säger Tobias Hübinette som forskar, undervisar och föreläser kring ras- och vithetsfrågor.
 
I Sverige finns ingen (till skillnad från t ex USA och Storbritannien) statistik som delar upp människor efter hudfärg eller etnicitet. Frågan är dessutom laddad, och medan det finns mycket forskning och statistik kring den könsmässiga fördelningen så finns det få undersökningar och än mindre forskning om ras.
 
Flera av de organisationer som svarade på enkäten lyfte fram svårigheten med att definiera vika som är vita, respektive icke-vita, och att det inte är upp till organisationerna att avgöra detta. Men är det rimligt att göra en uppdelning mellan vita och icke-vita? Och vilka uttryck ska man överhuvudtaget använda?
 
Tobias Hübinette, som är docent och lektor vid Karlstads universitet, är en av dem som forskat allra mest kring ras och vithet i Sverige.
 
– Det finns inget rätt eller fel i sig. Den svenska vokabulären som berör frågan om ras och minoriteter har skiftat genom åren. Ord och beteckningar som var vanliga på 70-talet används inte idag, ett exempel är ordet ”färgad” som idag uppfattas som ålderdomligt, säger Tobias Hübinette.
 
Många svenskar ryggar för ordet ”ras”, varför använder du det?
 
– För mig är ras den internationellt i forskningssammanhang och inom t ex FN- och EU-strukturerna vedertagna och gångbara termen för att beskriva de yttre utseendeaspekter på människokroppen som både tidigare och fortfarande förstås som ras – oavsett om vi i Sverige hävdar att vi inte bryr oss om eller ens lägger märke till dessa visuella kroppsaspekter. Det betyder inte att jag skriver under på den tidigare förhärskande rasbiologiska förståelsen av ras, utan när jag använder begreppet gör jag det som en kulturellt konstruerad och iscensatt kategori. Allt är inte heller ras utan naturligtvis spelar även en mängd etniska aspekter också in såsom språk, religion, kultur och värderingar.
 
En annan viktig distinktion är skillnaden mellan termer som olika grupper använder om sig själva och de som används om dem av majoritetssamhället. Sedan sker det en import av ord från andra språk. Afrosvensk är till exempel en slags översättning från afroamerikan.
 
– Det saknas en överenskommen svensk beteckning på personer som inte kan passera som vita: de har tidigare exempelvis kallats mörkhyade och färgade och kallas idag ofta för rasifierade. Och det var inte så länge sedan som nästan alla icke-vita kunde kallas för n-ordet.
 
Tobias Hübinette tycker också att begreppet icke-vit är rimligt att använda:
 
– Termen icke-vit är en direktöversättning från engelskan och i samtal med engelsktalande förstår de sistnämnda vad som menas med non-white. Invändningen från svensktalande är då att en del uppfattar det som en term som uttrycker en negativ identitet och kategori.
 
I vår undersökning har vi framför allt granskat namn på personer samt tittat på organisationernas egna bilder, är det en rimlig metod?
 
– Ja, jag tycker det är rimligt att göra så. SVT gjorde ju en liknande granskning av styrelseledamöterna i börsnoterade företag och bolag och hittade en enda icke-vit ledamot. Och fackförbundet Vision gjorde en liknande granskning av de tre högsta cheferna i samtliga kommuner som uppvisar en hög andel invånare med utländsk bakgrund, och hittade då bara en enda som skulle kunna kallas icke-vit. Så att både titta på namn och på fotografier är ju de metoder som står till buds just nu.
 
Tobias Hübinette har i sin forskning och i en mängd texter och debattartiklar ofta lyft fram frågor om ras, något som ofta skapat rubriker och inte sällan konflikter. Själv är han förvånad över att detta uppfattas som så kontroversiellt:
 
– Jag tycker det är konstigt att vi inte kan diskutera detta i Sverige. Vi är vana vid att kvantifiera utifrån kön och ålder eller ta upp om personer till exempel har funktionsvariationer men frågor om ras och vithet är inget man ens vill diskutera.”

År 2011 prognoserade Michael Banton att den kritiska rasforskningen inte hade någon framtid i Sverige

Det är intressant att konstatera mot bakgrund av den pågående BLM-rörelsen/debatten och den just nu (kraftigt) växande svenska (höger)vreden mot den svenska kritiska ras- och vithetsforskningen, att i Kevin Hyltons, Andrew Pilkingtons, Paul Warmingtons och Shirin Housees akademiska antologi “Atlantic crossings. International dialogues on critical race theory” från 2011 prognoserade och “profeterade” den brittiska sociologen Michael Banton, som gick bort 2018 och som var den som 1977 myntade och populariserade begreppet ”racialization” (på svenska rasifiering eller rasialisering), att tre länder i Europa i praktiken aldrig skulle komma att utveckla ett kritiskt rasforskningsfält (CRT – critical race theory eller kritisk rasforskning) – nämligen Frankrike, Tyskland och Sverige.

BANTON

Exakt samma länder pekas dessutom allmänt ut som Europas och västvärldens och kanske t o m världens allra mest färgblinda länder vilka bl a har det gemensamt att de har avskaffat rasbegreppet (Sverige och Frankrike har då redan gjort detta medan Tyskland just nu har inlett en process för att göra det som ett resultat av den tyska BLM-debatten) samt att de hårdnackat vägrar att praktisera jämlikhetsdata trots att de är medlemmar i både FN och EU, d v s två överstatliga strukturer och aktörer som kräver det. Den franska färgblindheten emanerar då från den universalistiska franska republikanismen, den tyska från bearbetningen av skulden efter Andra världskriget och Förintelsen och den svenska från en specifik svensk antirasism som uppstod på 1960- och 70-talen och som delas av både högern och vänstern.

 

Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell

Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.

 

Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.

 

Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.

 

Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).

 

https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html

 

 

TY

 

 

 

Om svenskarnas syn på ras i USA – och i Sverige

Varje gång rasfrågorna aktualiseras i länder som USA och Storbritannien (i form av raskonflikter) har svensk media plötsligt inte något emot att vare sig använda den bland de antirasistiska svenskarna så fruktade och föraktade glosan ras (som Sverige dessutom har avskaffat som första land i världen att göra så och dessutom försöker Sverige aktivt att få andra länder att göra detsamma som en del i Sveriges antirasistiska utrikespolitik) inklusive dess olika ordsammansättningar (i form av raskravaller) eller hänvisa till och redovisa siffror och statistik om olika rasminoriteter (i form av jämlikhetsdata, som de antirasistiska svenskarna fruktar och föraktar och felaktigt benämner som ”rasregistrering/rasregister”) samtidigt som alla (d v s sådana som jag) som vill tala om ras i relation till dagens Sverige och som förespråkar införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata i Sverige brännmärks som biologister, essentialister eller t o m som rasister av de antirasistiska svenskarna på både höger- och vänsterkanten.

 

 

83413006_10157548248265847_8682365900277415936_n

Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier

De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
 
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
 
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
 
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
 
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
 
 
UNT 200429.jpg

När den färgblinda antirasismen slår knut på sig själv för femtielfte gången i rad

Tydligare än så här kan det nog inte bli vad gäller att både illustrera och bevisa att Sverige är världens utan konkurrens mest antirasistiska land där den färgblinda antirasismen numera omhuldas av allt och alla från den radikala vänstern till den radikala högern och allt och alla däremellan:
 
Att påpeka och lyfta fram att en av Sveriges mest världsberömda s k stjärnkockar Marcus Samuelsson är adopterad från Etiopien och att de (utlands)adopterade av någon märklig anledning glänser som demografisk subgrupp inom allt som har med mat/dryck och restauranger/krogar att göra (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/04/12/marcus-samuelsson-adopterade) låter sig uppenbarligen inte göras vare sig obesvarat och ostraffat i just världens mest antirasistiska land – d v s den svenska färgblinda antirasistiska logiken ”den som sa’t han va’t” (d v s kort och gott – den som pratar om ras är rasist och med stort R dessutom liksom även en biologist och essentialist, som delar upp, kategoriserar och boxar in/ut människor i olika grupper) gäller fortfarande och med full kraft dessutom att döma av de många ilskna färgblinda antirasistiska svaren på min tweet.