Kategori: färgblindhet

Ny bok om ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling” som försöker gå till botten med den svenska, färgblinda antirasismens ursprung

Idag är det löningsdag för alla oss som ”Tillhör Statsverket” och det gäller ju att ”göra rätt för sig”:


Sedan december månad har jag arbetat intensivt med att kategorisera, tematisera och excerpera cirka 800 dagspresstexter (debattinlägg, ledarstick, insändare, kulturessäer, recensioner och nyhetsartiklar mm) och runt 150 riksdags- och regeringstexter (utredningar, betänkanden, motioner, debattprotokoll och propositioner mm) vilka alla har det gemensamt att de på något sätt behandlar rasbegreppet och tar upp glosan ras inklusive dess olika avledningar och ordsammansättningar (”rasdiskriminering”, ”rasmässig” o s v).


Från och med julhelgen och fram tills idag, d v s fram tills 2021 års första löningsdag, har jag sedan arbetat om möjligt än mer intensivt med att skriva på själva manuset som just nu och idag uppgår till 85 A4-sidor. Detta blir då den antagligen femte boken som jag kommer att ge ut om ras och rasism i samband att jag sedan förra året och tre år framåt har forskningsmedel från Vetenskapsrådet på 50% (jag undervisar samtidigt på 50%) tillsammans med Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström.


Denna bok handlar då om ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling” som den preliminära titeln skvallrar om och jag ser den som ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” såsom undertiteln låter.


Syftet med boken är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess ursprung under efterkrigstiden och därefter följa dess utveckling under perioden 1962-2015. Fram tills nu har jag arbetat med följande tentativa forskningsfrågor: Hur har kritiken mot rasbegreppet artikulerats under efterkrigstiden och hur har kravet på att utmönstra ordet ras tagit sig uttryck över tid? Hur har kritiken mot rastermen framförts och framställts på en retorisk och affektiv nivå och vilka argument har brukats och mobiliserats för att bekämpa glosan ras? Och varför har just Sverige och svenskarna kommit att bli världens mest färgblinda land och folk i relation till frågor om rasism och antirasism?


Med andra ord är detta en bok som försöker gå till botten med varför svenskarna kom att bli det folk på jorden som fruktar och avskyr och kanske t o m hatar själva ordet ras allra mest och varför Sverige blev det land på jorden som var allra först med att avskaffa begreppet och med att aktivt försöka få andra länder liksom EU, FN och Europarådet att också avskaffa glosan. Det är möjligt att jag inte kommer att lyckas med att på djupet förstå varför ”det blev som det blev” men jag hoppas i alla fall kunna komma med några hypoteser när boken väl är färdig om något år.

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” fastställt

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som Verbal förlag ger ut i slutet av mars i år fastställt och boken går nu att beställa via bl a Adlibris och Bokus. Fotografiet är f ö taget på Arlanda flygplats 1981 och föreställer en svensk kvinna som nyligen har anlänt/återvänt till Sverige och som har eskorterat ett barn från Indien som ska adopteras av ett svenskt par någonstans i landet.

”Under 1960-talet rasar en adoptionsdebatt i Sverige. Barn från utomeuropeiska länder blir ett slagträ mellan rasoptimister och raspessimister. Å ena sidan synen på adoption som ett utslag av antirasism, å andra sidan myndigheter som varnar för rasblandning. ”Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt” är berättelsen om hur de icke-vita utlandsadopterade lägger grunden till vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Från att Socialstyrelsen betraktar de utlandsadopterade som ”främmande plantor” till att de blir symboler för mångfald. Idag kan till och med Sverigedemokraterna inkludera adopterade i svenskheten.”

https://www.adlibris.com/se/bok/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt-9789189155251

https://www.bokus.com/bok/9789189155251/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt/?at_gd=C17535244341CE70E630A7982FA0A6B8F75A1252&utm_campaign=Författare.se&utm_medium=CPO&utm_source=Adtraction (OBS: märkligt nog har Bokus av någon outgrundlig anledning valt att kategorisera boken under ”Politisk korrekthet”)


I detta avsnitt av Per Hans podcast Osvenskheter diskuterar Per och jag dessutom den fråga som boken behandlar – nämligen kärnfrågan om de icke-vita adopterades betydelse för uppkomsten och upprätthållandet av dagens svenskhet liksom av dagens svenska antirasism med tonvikt på frågan om vem som anses vara svensk eller ej och vilka som inkluderas inom eller exkluderas från svenskheten samt betydelsen av ras i relation till dagens svenskhet: https://play.acast.com/s/osvenskheter/om-adopterade-av-icke-vita-och-deras-betydelse-for-svenskhet

”Sverige är med sina 60 000 utlandsadopterade det land i världen som ojämförligt har adopterat flest icke-vita barn från den utomeuropeiska världen per capita sedan 1950-talets slut. Under 1960-talet, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder, pågick en debatt som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita barn från primärt Asien, Afrika och Latinamerika eller ej och som i praktiken kom att bli Sveriges sista offentliga diskussion om ras och svenskhet.

I debatten stod de facto två läger mot varandra. Det första lägret bestod av staten, myndighets-Sverige, NGO-världen och experterna, vilka på den tiden benämndes som raspessimisterna, och vilka företrädde en restriktiv och negativ hållning då de bland annat oroade sig för att de icke-vita barnen skulle utmana den dåvarande rasliga homogeniteten samt att de skulle utsättas för rasdiskriminering särskilt i ungdomen och som vuxna.

Det andra lägret bestod av en mer heterogen grupp av personer som mer eller mindre går att beteckna som vänster och vilka benämndes som rasoptimisterna. Denna grupp, som också kom att vinna debatten, kritiserade raspessimisterna för att förestå det som på den tiden kallades rasfördomar och bemötte raspessimisternas farhågor om rasdiskriminering med att formulera den typ av attityd till ras som senare kom att utvecklas till den svenska färgblinda antirasismen.

Denna bok utgörs av en studie av 1960-talets svenska adoptionsdebatt med fokus på hur den kom att spela en avgörande roll för grundläggandet och utvecklandet av de svenska rasrelationer som gäller idag.

Syftet är att försöka förstå hur frågan om internationell adoption och utlandsadopterade har bidragit till uppkomsten och framväxten av dagens svenska syn på ras, på vad svenskhet innebär och på vem som räknas som svensk eller ej. Det empiriska underlaget utgörs av artiklar, böcker, utredningar, riksdagsdebatter och attitydundersökningar och tidsmässigt står 1960-talet i centrum men även framåtblickar in i vår tid kommer att göras.”

Reflektioner kring att kategorisera författare efter ras/etnicitet

Litteraturvetaren Karl Berglund skriver idag i SvD om Richard Jean Sos bok ”Redlining culture. A data history of racial inequality and postwar fiction” som utgörs av en kvantitativ studie som med hjälp av s k big data (be)visar hur vita författare och vita karaktärer liksom vita förläggare och vita litteraturkritiker/vetare o s v mer eller mindre fullständigt dominerar den amerikanska samtidslitteraturen trots att USA är det land i västvärlden som demografiskt präglas av den allra största etnisk-rasliga mångfalden:

”Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.”

Tyvärr sprider Berglund dock (den färgblint antirasistiska) missuppfattningen för att inte säga (den färgblint antirasistiska) lögnen att det skulle vara förbjudet att kategorisera svenska författare utifrån ras/etnicitet – det har jag då själv gjort (se https://tobiashubinette.wordpress.com/bibliografi-over-den-icke-vita-svenska-litteraturen-1969-2018) som den visserligen sannolikt enda svenska forskaren att ha gjort det – men Berglund är tyvärr inte ensam om att tro det.

När jag för några år sedan ägnade mig åt att studera den icke-vita svenska samtidslitteraturen stötte jag nämligen på (färgblint antirasistisk) patrull gång efter annan:

En svensk akademisk tidskrift vägrade exempelvis att publicera mig då jag ansågs ha brutit mot en påhittad svensk lag som säger att det är förbjudet att kategorisera personer i Sverige utifrån ras/etnicitet och alldeles nyligen ifrågasatte en anonym peer review/referee-läsare (läs: en svensk litteraturvetare) av en artikel som jag skickade in till en akademisk tidskrift varför jag överhuvudtaget talar om svarta svenska författare, svensk-asiatiska författare och svenska latinamerikanska författare o s v.

Här nedan följer ett antal citat som härrör från både redaktörer av vetenskapliga tidskrifter och anonyma peer review/referee-läsare (läs: svenska litteraturvetare) vilka har kommenterat mina insända artiklar till sådana tidskrifter och som med all önskvärd tydlighet visar att svenska forskare (läs: svenska litteraturvetare) sannerligen reagerar med (den färgblint antirasistiska) ryggmärgen när de ombeds att komma med ett utlåtande om en text som handlar om ras/etnicitet (d v s om mina artiklar):

”En diskussion saknas även om varför den av författaren upprättade kategorin ”subsahariska Afrika” även inkluderar svarta amerikaner. Vad har svarta amerikaner från Georgia med svarta gambianer att göra överhuvudtaget? Eller för den delen gambianer med kenyaner? Går det ens att tala om en kategori som författaren benämner som svarta svenskar eller afrosvenskar? Samma sak gäller kategorin ”Sydasien” som inkluderar asiatiska afrikaner – varför skulle sikher och indier från Uganda eller Sydafrika ha något gemensamt med pakistanier eller indier? Här skulle författaren kunna diskutera på vilka grunder nationalitet eller etnicitet är underställt det som författaren kallar ras och om det ens är möjligt eller ens önskvärt att göra det. Obesvarade etiska frågor gör sig än en gång gällande: På vilka grunder tar sig författaren ens friheten att kategorisera författare efter något som de möjligtvis aldrig själva har identifierat sig med? Vet författaren att en viss författare från Etiopien överhuvudtaget ens tänker på sig själv som svart? Och adopterade från Indien eller Korea eller Colombia – de är ju svenskar och inget annat!

I exempelvis meningen ”Sverige har med andra ord på rekordtid och inom blott en generation gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest homogena och vita länder till att numera vara ett av västvärldens allra mest mångfaldspräglade och mångrasliga länder sett till befolkningssammansättningen” är ordet ”mångrasliga” ett tydligt exempel på denna problematik. Tillsammans med betoningen på den demografiska utvecklingen i Sverige menar jag att bruket av begreppet ”ras” måste diskuteras grundligt innan det används överhuvudtaget i det här sammanhanget, det riskerar annars att frammana en bild av ”massinvandring”.

Författaren skriver vidare att författaren har eftersträvat att ”konstruera och formulera så neutrala kategoribeteckningar som möjligt som inkluderar alla som på något sätt härstammar från ett visst land, en viss region eller en viss kontinent oavsett om de själva gör det eller via en eller båda föräldrarna”, men kommenterar inte ytterligare den etiska problematiken med att upprätta den här typen av kategorier. En sådan diskussion finner jag nödvändig. Den måste därtill förankras i relevant vetenskaplig litteratur. Här uppenbaras den verkliga kärnfrågan: Är det ens lagligt att upprätta och sprida en lista över författare grundad på deras bakgrund eller utseende? Om tidskriften mot min tillstyrkan väljer att publicera artikeln rekommenderar jag en översyn av en juridisk expert – att tala om ”muslimska författare”, ”svarta författare” eller ”latinamerikanska författare” borde enligt mig inte förekomma inom svensk forskning.

Jag anser att det är mycket viktigt att författaren förklarar sina bevekelsegrunder i det här sammanhanget. Författaren visar inte på några relevanta argument som stödjer upprättandet av en sådan lista med sådana kategorier, och att signalera att författaren är medveten om problematiken räcker inte som motivering på långt när.

Jag har liknande invändningar mot valet av begreppet ”icke-vita”. Författaren bör problematisera för- och nackdelar med att skapa annanhet överhuvudtaget i relation till vithet! Att tala om exempelvis kurder, somalier, peruaner eller kineser som att de är De Andra utifrån mystiska ”rasbiologiska” utseendedefinitioner som aldrig definieras måste motiveras. Och vad syftar t. ex. ”de svenska rasorden” på? Detta diskuteras inte.

”Rasord” är en oklar term. Syftar det på ord som konnoterar ras och/eller etnicitet, eller är det rasistiska termer? Varför är ”n-g-r” enligt författaren rasord, och för vem? Ord som ”blatte” och ”n-gg-” uppfattas väl som obildade och ovårdade, men kan också användas som positiv markör för gemenskap i förorterna, framför allt inom vissa ungdomskulturer. Ords betydelser är kontextuella och att kalla alla sådana ord för svenska rasord rakt av som författaren gör blir konstigt.

Jag ställer mig överhuvudtaget frågande till beteckningar som ”icke-vita” och ”den icke-vita svenska litteraturen”. Det bör preciseras inledningsvis om ”icke-vit” syftar på hudfärg och/eller social status, t ex att bo i förorterna eller vara underklass och därmed betraktas som ”smutsig”. I det sammanhanget kunde det vara klargörande med referenser till att ras är en förhandlingsbar och föränderlig kategori.

Beträffande begreppet ”den icke-vita svenska litteraturen” så undrar jag också vem som lanserat det? För vem är denna litteratur ”icke-vit”? För författare, forskare, litteraturkritiker, statistiker, SD? Har det med författarnas självbild att göra överhuvudtaget? Tänker en arabisk prosaist ens på sig själv som icke-vit? Funderar en adopterad poet från Colombia ens på ras? Om det är artikelförfattarens kategorisering kan den uppfattas som en form av rasifiering av skribenter med minoritets- eller invandrarbakgrund och som en marginalisering av litteratur av författare p.g.a. deras utseendedrag.

På tredje stycket finns påståenden om rassegregation som konsolideras på 1980- och 90-talen. På vilket sätt rör det sig om ”rassegregation” och inte om social segregation? Sverige har en socialt segregerad bostadsmarknad som har att göra med skillnader i ekonomi och utbildning. Menar artikelförfattaren att ”ras” skulle ligga bakom segregeringen och inte sociala faktorer? Vad finns det i så fall för belägg för det? Det handlar väl om klass och inget annat?

På flera ställen används uttrycket ”passera som vit”. Begreppet användes exempelvis på sin tid av Gunnar Myrdal då han skrev om amerikaner med afroamerikanskt påbrå, som såg ut som den vita majoriteten – de kunde alltså ”passera som vita”, dvs dölja sitt afroamerikanska påbrå. Men vad menar artikelförfattaren då begreppet används i dagens svenska kontext? Kan japaner och brasilianare och algerier passera som vita i Sverige? Kan polacker och ungrare det?

Det behövs slutligen en utförlig och längre diskussion om hur den amerikanska forskningen om ”ras” och ”vita” kan föras över till ett svenskt sammanhang överhuvudtaget. En sådan diskussion måste också ta upp problem med denna forskning i ett svenskt sammanhang. Inte minst med tanke på hur belastat begreppet ”ras” är i förhållande till samer, romer och judar i Sverige.”

https://www.svd.se/ibland-ar-datorn-den-mest-klarsynta-lasaren

”So tar avstamp i den historieskrivning i tidigare forskning som säger att decennierna från 1970-talet och framåt har varit en framgångssaga för afroamerikansk litteratur i USA. Från att tidigare ha varit marginaliserade och direkt institutionellt motarbetade, blev afroamerikanska författare nu lanserade på bred front och välkomnande in i de litterära finrummen. Pulitzerpriset och Nobelpriset i litteratur till Toni Morrison ses ofta som en sorts logisk slutpunkt, ett erövrande av de sista bastionerna. Men So menar att den här bilden inte stämmer. Om man i stället ser till helheten syns i själva verket ingen progression alls, utan en besvärande status quo.

Redan i inledningskapitlet leder So sin tes i bevis genom att peka på fyra centrala procentsatser: 97 procent av den skönlitterära utgivningen på ett av USA:s största och viktigaste förlag (Random House) har utgjorts av vita författare; 90 procent av de mest recenserade författarna i den etablerade pressen är vita; 98 procent av de skönlitterära bästsäljarna i USA har skrivits av vita författare; 91 procent av de litterära priserna har tillfallit vita författare. Dessa siffror gäller prosa i efterkrigstidens USA, och ingenstans syns annat än ytterst marginella ökningar när det gäller andelen svarta författare. Då ska man ha i tankarna att andelen vita i USA under den studerade perioden utgjorde drygt 70 procent av befolkningen.

Dessa siffror är förstås i sig uppseendeväckande och ett av bokens huvudresultat. So har fått fram dem genom ett omfattande litteratursociologiskt kartläggningsarbete, där han sammanställt stora databaser och manuellt grupperat författare. Men i stället för att vila på lagrarna av detta arbete låter han siffrorna fungera som utgångspunkt för fallstudier, där han utifrån respektive snedfördelning gör fördjupade analyser av vad han kallar ”produktion”, ”reception”, och ”erkännande”.

Särskilt värdefullt är hur So diskuterar de etiska aspekterna av att räkna på hudfärg. I Sverige är det olagligt att föra register över etnisk tillhörighet. Även i USA är det en känslig fråga som lätt väcker obehagliga associationer, inte minst betraktat i ett historiskt perspektiv. So resonerar kring sådana faror på flera ställen och är noggrann med att betona dels att författare i kategorin ”svarta författare” inte i övrigt ska reduceras till denna kategori, dels att ”svart litteratur” inte handlar om inneboende, ontologiska skillnader. ”Det är endast socialt konstruerade kategorier, och jag studerar deras relationer”, sammanfattar So. Men, framhåller han, det är viktigt med en medvetenhet om kvantitativa mönster av ojämlikhet vad gäller etnicitet. Använt på rätt sätt kan det bli ett medel för att kritisera maktförhållanden och för att problematisera föreställningar om etnicitet, litteratur och representation.”

(…)

”Vita romangestalter beskrivs ofta i termer av medelklassyrken (journalist, sociolog, läkare), allra särskilt sådana som kan kopplas till skrivande (kritiker, författare, poet). Svarta romangestalter associeras i stället främst med nedsättande epitet (gangster, jävel, galning, skojare) och arbetaryrken (arbetare, bonde, soldat). Dessutom finns starka band till polisväsende och prostitution.

Sos tolkning av resultaten är att vita författare tillsammans reproducerar en djupt problematisk bild av skillnaden mellan svarta och vita människor, där vita i normalfallet får representera det lyckade, tänkande och kritiska, medan svarta i stället reduceras till problematiska, våldsamma och fattiga. Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.

I det andra kapitlet gör So en storskalig nätverksanalys av hur litterära verk har recenserats. Han visar vilka de mest centrala författarna i detta omfattande recensionsnätverk är, beräknat genom så kallad eigenvector centrality, ett mått som tar hänsyn till antalet recensioner såväl som det recenserade organets betydelse i nätverket. Toppskiktet bjuder på få överraskningar – Philip Roth, Toni Morrison, John Updike och så vidare – men So visar övertygande Morrisons särställning bland svarta författare. Hon rankas som den näst mest centrala författaren i hela nätverket, men vid sidan av henne finns inga svarta författare ens i närheten.”

Ännu ett drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma

Ännu ett märkligt drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma som jag faktiskt missade när det (d v s drevet) begav sig för några veckor sedan:

Den liberala ledarredaktören Petter Birgersson utmärkte sig i våras för att på ledarplats hetsa mot den svenska högskolevärldens första kurs i kritiska rasstudier som gavs just i våras av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet och för några veckor sedan drog Birgersson igång ett slags drev mot SVT på Twitter efter att SVT:s kulturredaktion hade recenserat Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” och bland annat verbalt uttalat glosan ras på bästa sändningstid/”prime time”-tablå/linjär-tv.

I våras krävde Birgersson att alla ”raskurser på universitetet” skulle dras in och stoppas och i början av denna innevarande månad verkar han ha menat att det sker någon slags vänsterradikalisering av och på SVT och kanske särskilt gäller det SVT:s kulturredaktion och kanske särskilt gäller det efter sommarens BLM-rörelse/debatt. I vilket fall som helst så fick Birgersson faktiskt igång ett mindre indignerat drev mot SVT på Twitter och precis som med kritiken mot högskolekursen i kritiska rasstudier vid Karlstads universitet i våras så var det även denna gång en fråga om en märklig blandning av antirasister på vänsterkanten och allsköns högerradikaler vilka förenades i samma färgblinda antirasistiska vrede mot SVT.

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Margareta Popoola och Anne Sofie Roald går idag till angrepp mot svenska forskare som operationaliserar rasbegreppet men slåss i praktiken mot väderkvarnar då knappt några svenska forskare just gör det

Forskarna Margareta Popoola och Anne Sofie Roald vid Malmö universitet går idag i SvD till generalangrepp mot landets forskare och aktivister som använder sig av och brukar rasbegreppet men frågan är vilka dessa personer är för knappt några svenska forskare operationaliserar nämligen rasbegreppet (de kan nästan räknas på ena handens fingrar) och ytterst få svenska antirasister talar om ras.

Den som läser Popoolas och Roalds artikel finner heller inga svenska exempel utöver Carl von Linné utan i stort sett enbart amerikanska sådana – d v s de båda forskarna slåss helt enkelt mot förment biologistiska och essentialistiska väderkvarnar för är det någonstans i världen som både forskare och aktivister verkligen avskyr för att inte hatar rasbegreppet och t o m ordet ras i sig så är det ju just i Sverige: Det finns då mängder med svenska forskare som vägrar att skriva ut ord

et ras i text utan att omge ordet med citattecken för att verkligen markera sin fruktan för ordet ras och mängder med svenska antirasister vägrar att ens säga ordet ras i tal utan att ”göra” citattecken i luften med hjälp av de båda händernas pekfingrar och långfingrar (och även rynka pannan, himla med ögonen, rodna, slå ned blicken, sjunka ihop och tappa kroppshållningen) för att verkligen markera sitt förakt mot ordet ras:

https://www.svd.se/antirasistisk-strategi-har-en-blind-flack

”Trots att rasbiologi mönstrats ut från vår samtid har rasbegreppet paradoxalt nog funnit en renässans i Sverige bland en del samhällsvetare och antirasistiska aktivister. Med inspiration från USA delas befolkningen in i svarta eller vita. För att beskriva invandrarbakgrund eller någon form av minoritetstillhörighet har ”icke vita” blivit ett nytt begrepp. Ibland krävs en hel del fantasi för att kunna skilja vita från icke vita. Mörkhyade kan betraktas som vita. Synbart vita, som delar både språk och traditioner med andra vita, kan ändå kategorisera sig själva som icke vita. De avsäger sig med andra ord de privilegier som en del antirasistiska debattörer anser att vitheten för med sig.

Jordan B Peterson och Thomas Sowell, akademiker från Kanada respektive USA, är kanske de mer namnkunniga som med emfas reagerat mot narrativet om vita privilegier. Båda menar att föreställningen om vita privilegier underhåller kontraproduktiva offerroller som inte gagnar de grupper som antirasisterna säger sig vilja värna. De vänder sig också mot föreställningar om nu levande vita människors skuld för historiska missgärningar.

Peterson och Sowell ifrågasätter med andra ord identitetspolitiska och antirasistiska beskrivningar som resulterar i motsatsförhållanden mellan vita och icke vita, onda och goda, skuldtyngda och oskyldiga, förövare och offer. De vänder sig mot antirasismens stereotyper, som med en ny rolluppsättning påminner om historiens rasistiska kategoriseringar.”

(…)

”Det är en kategorisering som Carl von Linné utvecklade under 1700-talet. Han gjorde ett försök att kategorisera människor enligt samma systematik som han klassificerade växter och djur. Det senare var en bedrift som har satt honom på världskartan men hans indelning av människotyper har inte varit lika framgångsrik. Han kopplade människor till färg, världsdelar och egenskaper som med dagens kunskap, framstår som hopplöst infantilt.

Det är därför beklämmande att dagens politiska ambitioner, med hjälp av en antirasistisk retorik, tenderar att negligera den ekonomiska snedfördelning som finns mellan människor oberoende av härkomst. Ekonomisk ojämlikhet är ett resultat av brister i en global och lokal fördelningspolitik som inte lär förändras genom det fokus på vithet och vita privilegier som tagit allt större utrymme i den offentliga debatten.

Trots detta begränsas kampen för att utplåna ojämlikhet mellan fattiga och rika i allt större utsträckning till navelskåderi och en uppdelning av världen i svarta, vita och icke vita. Det är en paradox att kampen mot stereotyper underhåller föreställningar om en skuld som vita kroppar genom sin arvsynd är fortsatt förpliktigade att bära. Denna utveckling driver allt längre bort från den dröm om ett jämlikt samhälle utan motsättningar på grund av färg eller ursprung som Martin Luther King en gång predikade om.

Dagens framträdande antirasistiska strategier lyckas helt enkelt inte identifiera ojämlika strukturer som inte enbart kan förklaras med ras och färg, skuld och privilegier. Det är den blinda fläck som motverkar antirasismens syfte och istället förstärker redan existerande motsättningar mellan olika grupper.”

Den korta historien om hur Sverige som första land i världen avskaffade rasbegreppet

Nu har jag äntligen fått lite ”rätsida” (d v s överblick över) på den svenska samtidshistorien vad gäller hur avskaffandet av rasbegreppet gick till och vad som hände därefter:

Kort och gott och sammanfattningsvis uppstod på 1990-talet en tämligen unison konsensus-opinion i landet (i dåtidens media och offentlighet, i tidningar och tidskrifter och i riksdagen och bland partierna liksom bland forskarna och inom akademin) som sade att rasbegreppet nu måste försvinna en gång för alla från det svenska samhällsbygget och den svensktalande gemenskapen och en hel del röster höjdes vilka t o m ville att Sverige skulle försöka få FN, EU och andra överstatliga aktörer att avskaffa ordet ras och allt detta skedde så klart i den svenska hypermilitanta färgblinda antirasismens namn.

År 1998 beslutade också riksdagen att rasbegreppet skulle utmönstras och att Sverige skulle försöka få andra länder samt överstatliga organisationer som FN att följa det svenska exemplet och också utmönstra rasbegreppet vilket hittills Finland, Norge och Östterike har gjort liksom Frankrike och snart också Tyskland. 

År 2014 skedde sedan den allra sista utrensningen av begreppet från svenskspråkiga lagtexter och officiell textproduktion men fr o m 2010-talet börjar också enstaka röster höras som förespråkar att rasbegreppet behövs även i Sverige för att både kunna förstå och förklara dagens svenska ojämlikheter och klyftor liksom för att kunna sätta både ord och siffror på desamma för att därigenom kunna bekämpa och motverka dem.

Återigen om hur svensk media tvingas förhålla sig till den amerikanska rasvokabulären

Fascinerande att notera (och studera) hur svensk media och svenska dagstidningar hela tiden tvingas att förhålla sig till den mycket levande amerikanska rasdiskussionen och rasvokabulären (d v s på amerikansk engelska) och särskilt nu i samband med det amerikanska presidentvalet och inte minst efter att Bidens segertal och första tal till nationen så explicit adresserade de amerikanska rasfrågorna och rasminoriteterna och bl a tog upp motsvarigheten till svenskans uttryck strukturell rasism (d v s den amerikanska engelskans ”systemic racism”, som Biden lovade att han skulle bekämpa):


Medan många svenska journalister vägrar att skriva ut ordet ras utan citattecken (d v s ”ras” och det är mycket vanligt att svenska forskare också alltid använder citattecken runt ordet ras) så skriver andra ändå ut ordet men helst bara i form av en ordsammansättning (såsom i form av uttrycket rasdiskriminering) och medan vissa tidningar benämner Harris som icke-vit och även som blandad så betecknar andra henne enbart som mörkhyad (det är mycket vanligt att svensktalande också säger mörkhyad/e alternativt färgad/e i dagligt tal när svensktalande majoritetsinvånare talar om personer som de uppfattar inte är vita).


Vidare betecknas Harris och Emhoffs äktenskap som ett blandäktenskap av vissa journalister men då i stort sett alla svensktalande vet med sig att uttrycket blandäktenskap någonstans handlar om ras så sätts även citattecken runt det ordet för att markera att de genomrasistiska amerikanerna talar och tänker så vilket då inte de antirasistiska svenskarna föreställs göra.

Svenska Dagbladet använder idag termen ”utländsk bakgrund” men menar egentligen utomeuropeisk bakgrund eller icke-vit

SvD:s Göran Eriksson skriver idag om att nu är över hälften av alla svenska partiledare kvinnor men passar samtidigt på att uttrycka sig lika färgblint som de allra flesta andra svensktalande gör genom att felaktigt påstå att Nyamko Sabuni var Sveriges första partiledare med ”utländsk bakgrund” för det Eriksson menar är så klart ”med utomeuropeisk bakgrund” eller ”med utomvästerländsk bakgrund” och helt enkelt och kort och gott icke-vit (partiledare med utländsk bakgrund har då Sverige haft under många år – både Ebba Busch och Jan Björklund har t ex utrikes födda föräldrar):

https://www.svd.se/nooshi-dadgostar-gar-direkt-igenom-glastaket/av/goran-eriksson

DN översätter ”interracial couple” med ”svart-vita paret”

Idag skriver DN:s Kajsa Haidl om den amerikanska artisten Kanye Wests planer på att bli USA:s president någon gång i framtiden och väljer att översätta ”interracial couple” med ”svart-vita paret”.

”Interracial couple” var då det uttryck som Kim Kardashian använde när hon ville lyfta fram att hon och Kanye West just var det första ”interracial couple” som hamnade på amerikanska modemagasinet Vogues omslag, vilket skedde 2014.

Detta är då ytterligare ett utmärkt exempel ur högen på hur den svart-vita dikotomin fortfarande präglar många svenskar än idag, d v s tanken att det bara finns svarta och vita och särskilt i USA när rasfrågor aktualiseras, samt på hur den svenska färgblinda antirasismen återigen ”slår slint”:

För amerikaner liksom för britter och för engelsktalande överlag är ”interracial couple” helt enkelt bara en benämning på en hetero- eller homosexuell (intim)parrelation över rasgränserna och ingenting annat.