Kategori: fackföreningar

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata: DIK hörsammar därmed FN:s, EU:s, Europarådets m fl överstatliga aktörers krav på Sverige att inte bara samla in och sammanställa statistik om kön och ålder utan också om de resterande diskrimineringsgrunderna som vi idag helt saknar data och siffror om – d v s könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt ursprung och hudfärg, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning. https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-nu-starker-dik-arbetet-mot-diskriminering-med-jamlikhetsdata?

fbclid=IwAR3mjBkC4ZDbbSafZ4jg443QDzpNMxQ9Bb4yJoDUlLStBSkkTumiJg1L40E

”Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Trots detta samlar man i Sverige rutinmässigt bara in data om två av dessa sju grunder – kön och ålder. Det gör att det saknas viktig statistik som möjliggör ett effektivt arbete mot diskriminering, vilket bland annat FN, EU-kommissionen och DO kritiserat Sverige för.

Detta rimmar naturligtvis illa med Sveriges höga svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, men många av oss som tillhör någon eller några av de grupper som lagen är tänkt att stötta känner väl igen dissonansen mellan nationens goda självbild och den faktiska verklighet vi lever i. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Det är uppenbart att det finns problem och dessa måste vi ha bra verktyg för att lösa.

Tack vare insamling av data kring kön och ålder har vi i dag god kunskap om hur kön och ålder påverkar människors villkor och möjligheter. Vi kan till exempel med säkerhet säga att kvinnor generellt har lägre lön än män och att det efter en viss ålder är svårare att få jobb trots god kompetens och erfarenhet. Det gör det möjligt att sprida kunskap om diskriminering, vidta konkreta åtgärder för att komma tillrätta med den och – sist men inte minst – följa upp om åtgärderna givit önskat resultat eller om de måste justeras.

Menar vi allvar med den diskrimineringslagstiftning vi faktiskt har – och det måste man ju anta att vi gör – så duger det inte att bara ha ordentlig koll på och god uppföljning av blott två av sju diskrimineringsgrunder. Därför har förbundsstyrelsen för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – beslutat att från och med nu ge förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att i de medlemsenkäter som då och då skickas ut även bidra med jämlikhetsdata i syfte att stärka förbundets arbete mot diskriminering och för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. De svar som skickas in är helt anonyma, kan inte kopplas till en enskild individ och raderas när datan behandlats. Därmed är insamlingen också i linje med de höga krav som ställs av GDPR.”

Den svenska arbetarklassen är idag kraftigt präglad av invånare med utländsk bakgrund medan både den svenska lägre medelklassen och övre medelklassen präglas av majoritetsinvånare och särskilt gäller det den övre medelklassen

Mycket oroande siffror för den svenska fackföreningsrörelsen och för de svenska fackförbunden i en ny Arena-rapport:
 
På grund av många år av kraftigt fallande födelsetal bland majoritetsinvånarna och många år av mycket stora pensionsavgångar bland majoritetsinvånarna kommer merparten av invånarna i s k arbetsför och s k produktiv ålder att snart utgöras av utrikes födda och minoritetsinvånare (och fr a gäller det de invånare i landet som har utomeuropeisk bakgrund och det är högst sannolikt att det är de som uppvisar den allra lägsta organisationsgraden) men om denna katastrofala trend håller i sig för den svenska modellen, det svenska arbetslivet och det svenska samhällsbygget så kommer Sverige mycket snart att uppvisa en mycket låg facklig organisationsgrad från att tidigare och under decennier ha uppvisat den högsta fackliga organisationsgraden i hela världen bortsett från de kommunistiska länderna.
 
”På 13 år har fackliga organiseringsgrad bland utrikesfödda sjunkit med dubbelt så mycket jämfört med inrikes födda, visar ny rapport från Arena idé. »Allvarligt för fackförbunden då nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda« säger Anders Kjellberg.”
 
 
”Sett över åren 2006 till 2019 sjunker dock organiseringsgraden bland både tjänstemän och arbetare. Tappet är störst inom LO-förbunden. Mest dramatiskt är förändringarna av den fackliga anslutningsgraden bland utrikesfödda sett över tid. Från att ha legat på samma nivå, 77 procent, för både inrikes och utrikes födda år 2006 till att 2019 ligga på 51 procent för utrikesfödda.
 
– Sedan 2017 har organisationsgraden sjunkit fyra gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda, säger Anders Kjellberg.
 
Det är allvarligt av flera skäl enligt Anders Kjellberg. Många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. Många utrikes födda arbetar också inom sektorer som redan idag har låg organisationsgrad och dåliga villkor.
 
– Dessutom kommer så gott som hela den framtida sysselsättningsökningen ske bland utrikes födda. Om fackförbunden inte lyckas rekrytera dem kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden. Om organisationsgraden för facken sjunker allt för mycket i vissa branscher så kan frågan resas om allmängiltigförklaring av kollektivavtalet i dessa branscher, säger Anders Kjellberg och tillägger att det egentligen bara kan bli en realitet om även arbetsgivarsidan är dåligt organiserade.
 
Allmängiltigförklaring innebär att staten bestämmer att kollektivavtal skall gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Det vore att frångå den svenska modellen.”

Mycket oroande siffror för den svenska fackföreningsrörelsen och för de svenska fackförbunden i en ny Arena-rapport:
 
På grund av många år av kraftigt fallande födelsetal bland majoritetsinvånarna och många år av mycket stora pensionsavgångar bland majoritetsinvånarna kommer merparten av invånarna i s k arbetsför och s k produktiv ålder att snart utgöras av utrikes födda och minoritetsinvånare (och fr a gäller det de invånare i landet som har utomeuropeisk bakgrund och det är högst sannolikt att det är de som uppvisar den allra lägsta organisationsgraden) men om denna katastrofala trend håller i sig för den svenska modellen, det svenska arbetslivet och det svenska samhällsbygget så kommer Sverige mycket snart att uppvisa en mycket låg facklig organisationsgrad från att tidigare och under decennier ha uppvisat den högsta fackliga organisationsgraden i hela världen bortsett från de kommunistiska länderna.
 
”På 13 år har fackliga organiseringsgrad bland utrikesfödda sjunkit med dubbelt så mycket jämfört med inrikes födda, visar ny rapport från Arena idé. »Allvarligt för fackförbunden då nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda« säger Anders Kjellberg.”
 
 
”Sett över åren 2006 till 2019 sjunker dock organiseringsgraden bland både tjänstemän och arbetare. Tappet är störst inom LO-förbunden. Mest dramatiskt är förändringarna av den fackliga anslutningsgraden bland utrikesfödda sett över tid. Från att ha legat på samma nivå, 77 procent, för både inrikes och utrikes födda år 2006 till att 2019 ligga på 51 procent för utrikesfödda.
 
– Sedan 2017 har organisationsgraden sjunkit fyra gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda, säger Anders Kjellberg.
 
Det är allvarligt av flera skäl enligt Anders Kjellberg. Många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. Många utrikes födda arbetar också inom sektorer som redan idag har låg organisationsgrad och dåliga villkor.
 
– Dessutom kommer så gott som hela den framtida sysselsättningsökningen ske bland utrikes födda. Om fackförbunden inte lyckas rekrytera dem kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden. Om organisationsgraden för facken sjunker allt för mycket i vissa branscher så kan frågan resas om allmängiltigförklaring av kollektivavtalet i dessa branscher, säger Anders Kjellberg och tillägger att det egentligen bara kan bli en realitet om även arbetsgivarsidan är dåligt organiserade.
 
Allmängiltigförklaring innebär att staten bestämmer att kollektivavtal skall gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Det vore att frångå den svenska modellen.”

 

ARENA
Uppemot en tredjedel av den svenska arbetarklassen (LO-kollektivet eller kroppsarbetarna) består idag av utrikes födda och inräknat de s k ”andrageneration:arna” har uppemot hälften av landets alla arbetare numera utländsk bakgrund och alltmer fr a utomeuropeisk bakgrund, visar en ny rapport från Arena som publicerades idag.

 

Andelen utrikes födda skiljer sig dock åt betydligt mellan olika branscher och sfärer – endast 17% av de anställda inom byggbranschen är exempelvis utrikes födda medan 24% är det inom (tillverknings)industrin och hela 52% inom hotell- och restaurangbranschen. Av alla arbetare som har en anställning inom den offentliga sektorn är vidare 33% utrikes födda att jämföra med 28% inom den privata sektorn. Vad gäller specifika fackförbund så har Hotell & Restaurang 47% utrikes födda bland sina medlemmar följt av Fastighetsanställdas förbund med 45% och Livsmedelsarbetareförbundet med 42%. För Kommunal gäller procentsiffran 32% och för Transport 21%.

 

Endast 16% av alla lägre tjänstepersoner (TCO-kollektivet eller den lägre medelklassen) är utrikes födda och samma siffra gäller även för alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen). Endast 7% av alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen) är dessutom födda utanför Norden. Vad gäller TCO-förbund är 16% av ST:s medlemmar utrikes födda att jämföra med 10% av Vårdförbundets medlemmar och vad gäller SACO-förbund är 29% av Läkarförbundets medlemmar utrikes födda att jämföra med 5% av DIK:s medlemmar.

 

Hela 32% av samtliga utomeuropeiskt födda som förvärvsarbetar är idag tidsbegränsat anställda att jämföra med 14,7% av samtliga inrikes födda som förvärvsarbetar. En hög andel och möjligen merparten av alla inrikes födda som är tidsbegränsat anställda är s k ”andrageneration:are”.

 

Vidare står 100 000-tals utrikes födda och 10 000-tals s k ”andrageneration:are” helt och hållet utanför den svenska arbetsmarknaden och ingår vare sig i arbetarklassen, den lägre medelklassen eller den övre medelklassen utan utgör i stället en mycket stor underklass och på sin höjd en slags lägre och flytande ”daglönar”-arbetarklass och de är ej medräknade i ovanstående siffror då de saknar reguljär anställning och dessutom i stort sett aldrig är fackanslutna trots att det är de som verkligen borde vara fackligt anslutna.

 

Samtliga ovanstående siffror gäller för 2019 och tyvärr har sedan dess och med all sannolikhet 10 000-tals och åter 10 000-tals utrikes födda, s k ”andrageneration:are”  och minoritetsinvånare blivit av med sin anställning under den rådande pandemin och/eller deklasserats ytterligare och knuffats ned till den lägre arbetarklassen eller t o m till underklassen.

SD:s nya strategi för att ta över LO-förbunden och bli Sveriges största arbetarparti är en blåkopia på den radikala vänsterns strategi på 1970- och 80-talen

SD:s ny ”masterplan” och strategi vad gäller att bli Sveriges största arbetarparti och därmed aktersegla och detronisera SAP:s 100-åriga dominans bland arbetarna i landet är en blåkopia av 70- och 80-talens radikala vänster – planen är då att ta över de olika LO-förbunden inifrån och hade det varit val idag så hade en tredjedel av alla ”jobbare” röstat på SD.
 
Ända sedan 1920- och 30-talen har den s k nationella rörelsen drömt ”våta drömmar” om att vinna över de svenska ”knegarna”, d v s den stora massan av svenska folket, och genom årtiondena har ett flertal högerextrema partier bildat egna ”separatistiska” s k nationellt sinnade fackföreningar (och så även SD) men nu har SD:arna uppenbarligen hämtat inspiration från hur den s k nya radikala vänstern arbetade på 1970- och 80-talen när unga vuxna vänsteraktivister från borgerliga familjer och bakgrunder hoppade av högskolestudierna och lät proletarisera sig och i många fall slutade som fackligt förtroendevalda och s k fackpampar:
 
 
”I en motion till landsdagarna föreslogs att SD skulle driva att bara opolitiska fackförbund som behandlar medlemmar av alla politiska färger lika ska ha förhandlingsrätt på arbetsmarknaden. Motionen avslogs med hänvisning till föreningsfriheten och att parternas oberoende ska fredas från politisk styrning, i enlighet med den svenska modellen.
 
Sverigedemokrater ska istället förändra LO-förbunden inifrån, anser riksdagsledamoten och byggnadsarbetaren Magnus Persson. I takt med att LO-kollektivet förändras, med fler som sympatiserar med SD, så kommer länken till Socialdemokraterna att kunna brytas, enligt honom.
 
– Det är en demokratifråga, det är medlemmarna som väljer sina företrädare i facket och medlemmarna som röstar om stadgarna, säger Magnus Persson.
 
Argumentet upprepades av många ombud på landsdagarna.
 
– Detta är bara en tidsfråga. Ju fler vi blir desto fler arbetsplatser kan vi ta över och rösta på ombud som delar våra värderingar och tillsätta nya styrelser, sade Jörgen Fogelklou från Göteborg under debatten.”

Den fackliga organisationsgraden minskar dramatiskt och särskilt gäller det bland de utrikes födda

Länge var de svenska arbetarna, de anställda i Sverige oavsett bransch och i praktiken hela det s k svenska folket de/t allra mest fackligt organiserade i världen (i ett land som inte var en kommunistisk diktatur) men tyvärr har den tidigare extremt höga fackliga organisationsgraden i landet minskat dramatiskt på senare år visar en ny rapport från Arena.
 
Tyvärr gäller denna minskning unga vuxna samt inte minst och fr a utrikes födda trots att just de utrikes födda är mer exploaterade och mer utsatta än andra kategorier av arbetare och på sikt så hotar detta hela den svenska samhällsmodellen som just bygger på att de allra flesta av arbetarna är organiserade.
60649868_10156455623285847_1989592287897714688_n.jpg
 
Varför invandrarna med fr a utomeuropeisk bakgrund inte organiserar sig fackligt är dock svårt att veta och det går väl bara att gissa sig till vad det kan tänkas handla om. Fortfarande är då de flesta av de infödda majoritetsinvånarna i ålderskategorin 26-64 år fackligt organiserade.
 
 
”Den fackliga organisationsgraden har sjunkit överlag, från 77 procent 2006 till dagens 67 procent. För arbetare (LO-förbund) har den minskat samtliga år. Bland tjänstemännen (TCO- och Saco-förbund) ökade organisationsgraden under en period, men har nu börjat sjunka igen. Detta är en helt ny och oroväckande utveckling, men det är för tidigt att säga om det är en ny trend.
 
Skillnaden mellan arbetares och tjänstemäns organisationsgrad har ökat kraftigt. Från att ha legat på en lika hög nivå 2006 (77 procent) har arbetarnas fackliga organisering sjunkit till 59 procent och tjänstemännens till 72 procent. Att en högre andel tjänstemän än arbetare är med i facket är unikt för Sverige.
 
Skillnaden i organisationsgrad har ökat kraftigt även mellan inrikes och utrikes födda arbetare. Från att ha legat på samma nivå 2006 (77 procent) till att i dag vara 63 procent för inrikes födda arbetare och bara 49 procent för utrikes födda. De senaste två åren har organisationsgraden dessutom sjunkit tre gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda. Skillnaden i facklig anslutning mellan inrikes och utrikes och inrikes födda tjänstemän är inte lika dramatisk, men ändå betydande: 73 respektive 65 procent.
 
Organisationsgraden är mycket låg bland unga. Bland anställda i åldrarna 16–24 år ligger den på 35 procent. Men sedan 2006 har den bara sjunkit aningen mer än för åldersgruppen 30–44 år, där den i dag är 67 procent.
 
Den stora och ökande divergensen mellan inrikes och utrikes föddas organisationsgrad är allvarlig av flera skäl. För det första eftersom många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. För det andra eftersom många arbetar inom sektorer som redan i dag har låg organisationsgrad och dåliga villkor. För det tredje eftersom nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda. Redan 2019–2020 förväntas åtta av tio nya jobb gå till denna kategori, enligt Arbetsförmedlingen. Om facken inte lyckas rekrytera utrikes födda i betydligt högre utsträckning än nu kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden, vilket på sikt kan undergräva parternas möjligheter att upprätthålla den svenska modellen.”61005472_10156455623345847_7333950674201214976_n.jpg

Reflektioner kring de s k svenska värderingarna

Min pappa har nyligen gått igenom det kvarlämnade arkivet efter Svenska lantarbetareförbundets avdelning 486 i Österstad (tack vare min hjälp, d v s jag lyckades äntligen lokalisera denna avdelnings arkiv för någon månad sedan) som en gång i tiden täckte både Ulvåsa slotts och Charlottenborgs slotts ägor samt ett flertal både större och mindre gårdar i bl a Vinnerstads, Asks och Ekebybornas församlingar och som organiserade ett relativt stort antal statare och lantarbetare (och då syndikalisterna var starkast inne i själva Motala och inte just på landsbygden utanför Motala så var nog de allra flesta fackanslutna statare och lantarbetare medlemmar just i denna avdelning inom just detta upptagningsområde i västra Östergötland).
57454676_10156384166235847_5543324786400165888_n.jpg
 
Min farfar, som bl a var statare på Ulvåsa slott, var då mångårig styrelseledamot, kassör och tillika matrikelförare i denna avdelning och nu har min pappa hittat åtskilliga spår av sin far i arkivet som också kan sägas innehålla åtskilliga spår av hur den folkligt baserade svenska demokratin utvecklades under 1900-talet och som om något ju borde kallas svenska värderingar om nu något ens ska kallas just svenska värderingar.
57674144_10156384165350847_1959282506121347072_n.jpg
 
Avdelningen var då helt och hållet medlemsstyrd och demokratiskt styrd och byggde helt och hållet på (klass)solidaritetens grund med ordentligt nedtecknade mötesprotokoll och noggrant förda räkenskaper (gissningsvis fanns det inga problem med korruption bland några ”fackpampar” på den tiden) och när exempelvis en statare hade ont om kontanter under en viss period så fick denne tydligen oftast uppskov med att betala den s k kontingenten och slapp därmed att uteslutas och när någon annan råkade insjukna och drabbas av ett tapp i inkomsten så samlade de medlemmar som kunde avvara en slant in en summa pengar till denne och dennes familj. Dock kunde det också hända att styrelsen och medlemmarna i avdelningen ibland avslog en viss medlems förfrågan om att få ekonomisk hjälp från de andra medlemmarna. På den tiden handlade f ö allt om en kontantekonomi – statarnas löner betalades ut i kontanter och avdelningens medlemmar betalade sina s k kontingenter till min farfar i kontanter o s v.
 
Enligt protokollen kallades detta att ”låta en lista gå runt” där de andra medlemmarna nedtecknade vilket belopp de kunde avvara. Vidare verkar sådana listor ha ”gått runt” även när en viss medlem fyllde år och fyllde jämnt och fr a nog fyllde 50 år – även då samlades pengar in och vid ett tillfälle kring år 1940 erhöll en nybliven 50-åring tydligen hela 50 kr av de andra medlemmarna och vilket motsvarar över tusen kr i dagens penningvärde. Det framgår också att avdelningen via bl a min farfar ibland korresponderade med Svenska lantarbetareförbundets centrala ledning och min pappa minns att hans far ibland omnämnde och talade om ”Gunnar Emanuel Sträng” som ju agiterade bland och organiserade statarna och lantarbetarna runtom i landet och att det också en gång var tal om att ta dit denne i samband med en pågående konflikt.
 
I protokollen finns också spår av arbetskonflikter av olika slag och ofta handlade det om fr a s k storbönder som vägrade att låta sina lantarbetare organisera sig fackligt. Metoden från avdelningens sida för att motverka detta var då att utse två medlemmar, och just alltid två personer och aldrig en ensam person, som fick i uppdrag att avlägga besök på gården för att stötta lantarbetaren ifråga och försöka övertala dennes arbetsgivare att låta honom få gå med i Svenska lantarbetareförbundet. Min farfar verkar ha varit en av dem som relativt ofta utsågs att besöka en viss gård för att stötta en viss lantarbetare och jag gissar att det inte handlade om att hota bönderna och deras underhuggare utan om att försöka inleda en dialog med dessa.
 
1955 flyttade min farfar (och min pappa) till Motala under en tid när landsbygden avfolkades i rasande takt och när jordbruket slutgiltigt mekaniserades medan gårdar började läggas ned eller slås ihop och min pappa minns att en strid ström av medlemmar besökte hans far fr a från och med 1940-talets andra hälft när de s k rekordåren började sätta in och avanmälde sig som medlemmar och min farfar ska då tydligen ofta ha sagt något i stil med ”jag gissar att du nu ska gå över till Svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning 37” och vilket de allra flesta just gjorde, d v s av de allra flesta statarna och lantarbetarna som flyttade in till Motala på 1940- och 50-talen blev det helt enkelt industri- och verkstadsarbetare under efterkrigstiden och det går nog att utgå ifrån att de sannolikt fortsatte att praktisera de s k svenska värderingarna även inom Metalls avdelning 37 efter att de hade lämnat Lantarbetareförbundets avdelning 486.

Akademikerförbundet SSR grundades av en nazist och f d SS-frivillig som sannolikt verkade som en nazistisk varulv under hela sin karriär

Akademikerförbundet SSR hade igår en helsidesannons i DN för sitt utmärkta magasin Socionomen och vilket åtminstone gjorde mig påmind om (OBS: säkert var vi många fler som tänkte samma sak när vi såg annonsen i DN igår) att SSR som idag samlar närmare 70 000 medlemmar en gång i tiden (1958) grundades av den gamle nazisten, finlandsfrivillige (Finska vinterkriget) och SS-veteranen (5. SS-Panzer-Division Wiking) Ragnar Linnér som dessutom var ledare för det svenska Stay Behind-gerillans norra distrikt under efterkrigstiden och sannolikt slussade svenska skattemedel till både svenska och utländska nazister långt in på 1970-talet – d v s han var en s k varulv (en nazist som övervintrade och gick in i det s k borgerliga mainstreamsamhället och gjorde karriär där).
17629893_10154536175195847_3059564028917105808_n
 
Linnér tog sig den 22 juni 1941 till Norge och enrollerade sig där i Waffen-SS, utbildades i Breslau och tjänstgjorde sedan från den 14 augusti till den 12 oktober 1941 vid Donets i Ukraina i 1. komp. Westland. I oktober 1941 besökte Linnér svenska legationen i Berlin och överlämnade ett ryskt automatgevär som krigsbyte samt berättade om massavrättningar av judar. Linnér hade bl a haft vakttjänst bakom fronten och kan mycket väl ha blivit vittne till eller t o m själv deltagit i massavrättningar av judar. Linnér återvände till Sverige via Charlottenberg den 29 oktober 1941 och berättade den 13 april 1943 om sina frontupplevelser på ett SNF-möte i Uppsala.
 
Linnér flyttade efter krigsslutet till Stockholm där han först arbetade som journalist men snart handplockades och ”headhunt:ades” av Hjalmar Mehr för att arbeta inom den sociala barnavården i Stockholms stad där han sedermera fick en hög position. Linnér arbetade från 1955 som byråchef och kanslichef på Barnavårdsnämnden och var då mellan 1958-61 förbundsordförande för Sveriges Socionomers Riksförbund som idag är Akademikerförbundet SSR, och som han också grundade. Linnér var även aktiv inom SACO och skribent för dess tidskrift. 1962 fick Linnér f ö en s k utomäktenskaplig dotter samtidigt som han ironiskt nog arbetade med (inhemska och sedermera utländska) adoptioner i Stockholms stad. Linnér var slutligen 1975 inblandad i en mystisk utbetalning från Socialstyrelsen till nazister som möjligen kan ha handlat om det europeiska nazistiska Stay Behind-nätverket.

Det vita fackförenings-Sverige

Politism skriver om den överväldigande dominansen av vita i styrelserna och på maktpositionerna inom den svenska fackföreningsrörelsen, och i synnerhet inom arbetarrörelsen: http://www.politism.se/story/varfor-ar-facket-sa-vitt

Knappt 1% (0,7%) av samtliga styrelseledamöter i samtliga svenska fackföreningar (d v s samtliga SACO-, TCO- och LO-förbund) har någon form av utomeuropeisk bakgrund, och när SSU för något år sedan räknade samtliga styrelseledamöter inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen inklusive partiet självt så hade knappt 2-3% någon form av utomeuropeisk bakgrund.

Detta trots att LO:s medlemskår säkerligen består av en tredjedel som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika sammantaget och att sannolikt uppemot 50% av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund röstar socialdemokratiskt.