Kategori: extremhögern

M och SD i unik och historisk valsamverkan i kyrkovalet i Säffle: För första gången sedan 1946 väljer nu M att samverka med ett parti som är sprunget ur den svenska s k nationella rörelsen

Den svenska s k nationella rörelsen skriver historia i Värmland (igen) och denna gång under 2021 års kyrkoval: För första gången sedan 1946 har M valt att valsamverka med ett parti som härrör från just denna rörelse.

Jacob Zetterman på tidningen Dagen rapporterar om ett unikt pilotprojekt i form av en valsamverkan mellan SD och M inför kyrkovalet i Säffle den 19 september i år, som dels kan sägas vara ett bevis på hur fort och hur djupt Kristerssons kovändning gentemot SD har satt sig i M och dels kan sägas vara en föraning om vad som komma skall under nästa års ”ödesval”.

Och som så ofta förr i den svenska s k nationella rörelsens dramatiska historia är det återigen i Värmland som allting börjar:

Under mellankrigstiden och krigsåren hände det att högerpartierna (fr a M men också dåvarande FP och C) valsamverkade med olika högerextrema partier på kommunnivå.

Särskilt M kom under 1930- och 40-talen, och så sent som i kommunvalet 1946 (i Helsingborg), i praktiken att valsamverka med merparten av de högerextrema partierna (utom det s k Flygpartiet) i ett flertal kommunval runtom i landet. Faktum är att utan denna valsamverkan från den svenska högerns sida så hade den samlade svenska extremhögern aldrig lyckats erhålla de 100-tals kommunala mandat som de olika partierna lyckades erövra mellan 1934-46.

Efter kriget straffades sedan M av väljarna p g a en kvardröjande stämpel som varande ett mörkblått (eller t o m halvbrunt) parti och uppnådde aldrig mer än 10-15% av rösterna under större delen av Kalla kriget och den nedgång som partiet drabbades av under den omedelbara efterkrigstiden kan i det närmaste beskrivas som den gamla, svenska högborgerlighetens och överklassens svanesång.

Men denna gång kommer väljarna nog tyvärr inte att straffa M: Denna valsamverkan i Säffle är därmed en synnerligen symboltyngd milstolpe för SD:s del – d v s för första gången sedan 1946 har nu M valt att valsamverka med ett parti som är sprunget ur den svenska s k nationella rörelsen.

https://www.dagen.se/nyheter/kyrkovalet/2021/09/04/borgerligt-alternativ-i-ovanligt-samarbete-med-sd-i-kyrkovalet

”I kyrkovalet till Säffle pastorat har Borgerligt alternativ berett plats för sju SD-politiker på sina listor.

”Ett pilotprojekt”, enligt de inblandade.

Det är Värmlands Folkblad som rapporterar om det oväntade och hittills unika samarbetsprojektet mellan Borgerligt alternativ och Sverigedemokraterna.

I valet till Säffle pastorat har nämligen Borgerligt alternativ, som bildades då Moderaterna slutade ställa upp i kyrkoval, släppt in sju SD-politiker på sin lista. Listan rymmer totalt tio personer.

En röst på Borgerligt alternativ i valet till kyrkofullmäktige i Säffle pastorat blir därmed indirekt även en röst på SD.

– Valplattformarna för SD och Borgerligt alternativ är i stort sett identiska, säger Mathias Gyllensteen Söderström, SD-politiker som står som åttonde namn på Borgerligt alternativs lista, till Värmlands Folkblad.

Även om det här samarbetet sker i den lokala församlingen berättar han att de fått tillåtelse för upplägget från högsta ort. Från SD:s håll fungerar det bra i och med att de inte betraktar Borgerligt alternativ som ett politiskt parti utan snarare en intressegrupp inom Svenska kyrkan. Mathias Gyllensteen Söderström beskriver samarbetet som ett pilotprojekt, vilket skulle kunna öppna för liknande samarbeten på sikt.”

Den gripne mannen som har kartlagt uppemot 200 personer och som är misstänkt för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor är SD-sympatisör

ETC:s Karin Annebäck skriver om mannen som har suttit häktad under hela innevarande år då han är misstänkt för grov allmänfarlig ödeläggelse och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. 

Mannen ifråga har kartlagt mellan 150-200 personer varav flertalet verkar vara verksamma inom mediebranschen eller aktiva politiskt på vänsterkanten. 

Eftersom jag är en av dem som mannen ifråga har kartlagt, och möjligen den enda som är forskare och verksam inom akademin på mannens s k ”dödslista”, ringde jag själv till den utredande polisen, som sade till mig på min direkta fråga om mannen har någon koppling till extremhögern, att han inte har det utan att han är en s k ”ensamvarg”. 

Det går att anta att polisen har kollat av med Säpo om mannen ifråga går att koppla till extremhögern, och möjligen har Säpo i så fall inte heller koll på denne. 

Samtidigt som polisen inte har hittat någon koppling till extremhögern så har det antifascistiska researchmagasinet Garm nu gjort det: Mannen ifråga har under många år varit synnerligen aktiv på de högerradikala och SD-anknutna alternativmediesajternas kommentarsfält liksom på Twitter (där han har haft två konton) där han bl a har skrivit om mig vid åtminstone ett tillfälle. 

Hittills har DN, Journalisten och nu ETC rapporterat om fallet, som jag misstänker snart kommer att slås upp stort i media när åtal faller och förundersökningen blir offentlig mot bakgrund av att flera av de journalister som mannen har kartlagt är ”kändisar” på olika sätt. 

Enligt polisen planerade mannen inte att göra något mot någon av oss som han har kartlagt och ingen av oss är därför målsägande i fallet. Om det är mannens egen version som han har uppgivit i förhör eller polisens och åklagarens hypotes är dock oklart. Många av oss som mannen har kartlagt utgår själva ifrån att kartläggningen inte bara handlade om en kartläggning för kartläggningens egen skull och särskilt inte när han misstänks för innehav av sprängmedel och bomber. 

Mannen ifråga var tidigare moderat, är ingenjör till yrket och blev lite känd under Reinfeldts alliansregering då han publicerade ett öppet brev till M i en dagstidning och deklarerade att han skulle sluta att rösta på M. 

Mannen har genom åren stått bakom en del debattinlägg och insändare i dagspressen och han tillhör alldeles uppenbarligen den demografiska subkategori av f d moderater, som är högutbildade, och som har högerradikaliserats kraftigt under 2010-talet och blivit SD-sympatisörer. SD har då inte bara ”stulit” 100 000-tals arbetarväljare från S under 2010-talet utan också åtskilliga (om än inte lika många) medelklassväljare från M och mannen ifråga är då en av dem. 

”Den misstänkte bombmannen har i tio år varit aktiv i Samhällsnytts och Avpixlats kommentarsfält med rasistiska inlägg. Det visar en kartläggning från researchmagasinet Garm.” 

https://www.etc.se/inrikes/misstankt-bombman-aktiv-i-rasistiska-forum-hade-namnlista-pa-antirasister

”Debattören och ledarskribenten Jenny Bengtsson, som tillsammans med drygt 150 andra har informerats om att hon finns med på en lista som hittats hos mannen, är inte förvånad. 

Radikal etnonationalism är det enda som kan rädda oss. PK-media förföljer vissa personer. Dagen då folket tar rätten i egna händer kommer allt närmare. 

Det här är exempel på tweets från den man i 60-årsåldern som sitter häktad på sannolika skäl för en rad grova brott, bland annat förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. 

En granskning av det antifascistiska researchmagasinet Garm visar att mannen i tio års tid också har varit aktiv i kommentarfälten hos Avpixlat, Samhällsnytt och Nya Dagbladet. Han skriver bland annat om inbördeskrig, att svenskar knyter näven i fickan istället för att göra något. 

Mannen är tidigare ostraffad, men brottsmisstankarna tyder på att han själv varit nära att faktiskt göra något. Enligt häktningsframställan ska samtliga brott han nu misstänkts för ha begåtts mellan december 2019 och december 2020 – då han häktades. Förutom att han är misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse handlar det också om brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, och brott mot lagen om sprängämnesprekursorer. 

Under polisutredningen hittades också en lista med runt 150 till 200 namn. Bland namnen finns politiker, debattörer och journalister. En av dem är Jenny Bengtsson, debattör och ledarskribent på Dagens ETC. Precis som de andra på listan fick hon ett mejl av polisen där det framgår att hon finns med. 

– Det som känns mest läskigt är nog att den här mannen befinner sig i samma geografiska område som jag själv. Man säger att det finns många tokar på nätet, men att det är osannolikt att något skulle hända i verkligheten. Att då få ett mejl om att jag finns på en lista hos en man som är häktad för att ha bomber, det klart att det känns rätt otäckt, säger hon. 

Enligt polisen räknas inte någon av personerna på listan som målsägande. 

– Det har inte varit några planerade brott mot individerna i sig. Men i samband med utredningen hittar vi de här listorna med namn, säger polisinspektör Peter Karlsson vid Stockholmspolisens avdelning för grova brott, till DN. 

Men Jenny Bengtsson tycker ändå att det känns obehagligt. 

– Just att finnas med utpekad på en lista gör att det känns mer personligt, det kommer närmre inpå. Dessutom ansågs det ändå så allvarligt att man valt att informera oss, säger hon. 

Att mannen sympatiserar med Sverigedemokraterna och tycks dela deras åsikter förvånar henne inte. Tidigare när hon har fått ta emot hot och hat brukar det komma från samma håll. 

– Min erfarenhet är att skriver man kritiskt om SD så generar det alltid en viss mängd hot och hat, eller om man skriver en antirasistisk text. Det visar sig alltid direkt i mejlkorgen.”

Igår blev jag för första gången kontaktad av polisen angående att jag förekommer i en högerextrem kartläggning

Genom åren har jag, liksom även andra svenska antifascister, varit föremål för svenska nazisters och högerextremisters olika kartläggningar och listats på olika s k dödslistor många gånger om och det är väl helt enkelt antagligen så att jag nog är en av de 3-4 personer i landet som är allra mest kartlagd, omskriven, uthängd och omnämnd (liksom både hatad och hotad) av och inom den svenska s k nationella rörelsen inklusive inom SD-lägret.

För bara några år sedan ”toppade” jag t ex en gigantisk s k dödslista på en hemsida som listade 1000-tals s k ”landsförrädare” tillsammans två personer som tidigare tillhörde den idag nedlagda antifascistiska Researchgruppen.

Och för några år sedan fanns jag med, med fotografi, personnummer, postadress o s v, på en namnlista som hade beslagtagits hemma hos en NMR-aktivist i Västsverige där jag listades under någon slags kategori som benämndes som ”Döda 1”, vilket åtminstone jag tolkar som de personer som ska tas av daga eller åtminstone oskadliggöras allra först.

Vid samtliga dessa tillfällen när det har uppdagats att jag har förekommit i olika högerextrema kartläggningar har jag informerats om det av andra antifascister och aldrig av polisen. 

Igår hände dock det som aldrig har hänt tidigare – jag fick ett mejl från polisen som upplyste mig om att jag figuerar i ännu en förmodad högerextrem kartläggning och s k dödslista:

”I en pågående förundersökning har det anträffats ett flertal dokument innehållande listor med namn på främst offentliga personer som är eller varit verksamma som journalister, jurister, politiker, debattörer, artister och myndighetsföreträdare. Personerna på listorna har inte bedömts vara målsägande, men eftersom ditt namn förekommer i utredningsmaterialet i dokument som misstänkt själv skapat och sammanställt, vill vi informera dig på detta sätt.

Förundersökningen är för närvarande pågående och beslut i åtalsfrågan har ännu inte fattats. Ett sådant beslut kan dock förväntas inom kort vilket är skälet till att du nu informeras om förekomsten av ditt namn i utredningsmaterialet. 

Den misstänkte är för närvarande häktad. Han är på sannolika skäl misstänkt för brott mot lagen om sprängämnesprekursorer, grovt brott, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott samt förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott.

Med vänliga hälsningar

XX

RUE Stockholm/Utredningssektionen/Grova brott 4

Polismyndigheten

106 75 STOCKHOLM”

När adopterade och barn till adopterade fortsätter att vara omöjliga att kategorisera och riskerar att förlora sin svenskhet

Det otäcka knivöverfallet på en lärare i Eslöv har återigen aktualiserat hur adopterade och deras barn faller mellan stolarna, skapar förvirring och är svåra att kategorisera och sortera när de svensktalande envisas med att fortsätta att dela upp befolkningen i ”svenskar och invandrare”:


Den häktade 15-åringen är född i Sverige och hans båda föräldrar är utomeuropeiska utlandsadopterade (från Colombia respektive från Sri Lanka) och rent tekniskt har han därmed utländsk bakgrund men liksom sina föräldrar är han utöver utseendet mer eller mindre som vilken majoritetssvensk som helst (och än mer så dessutom än sina båda adopterade föräldrar) – d v s han talar svenska som förstaspråk och är sannolikt enspråkig som de allra flesta svensktalande är och han är i övrigt svensk på alla upptänkliga sätt som det går att vara svensk på.


Nu har SD-sfären i bred mening och dess alternativmedier gått ut med att 15-åringen har utländsk bakgrund och antytt att han därför inte är svensk och sannolikt för att håna Expo som tidigare har publicerat uppgifter om att densamme är känd för att han tidigare har hyst ett starkt och troligtvis osunt intresse för nazism och Andra världskriget.


SD har ända sedan 2011 haft inskrivet i sitt partiprogram att adopterade räknas som svenskar av partiet och därmed gör också de adopterades barn det av SD men 15-åringen i Eslöv har uppenbarligen förlorat sin svenskhet mot bakgrund av hur han just nu framställs och beskrivs av SD-sfären i bred mening.


Det är samtidigt tyvärr ett faktum att både adopterade och barn till adopterade har attraherats av extremhögern många gånger förr – d v s det är varken något nytt eller något förvånande mot bakgrund av hur de allra flesta adopterade och barn till adopterade själva identifierar sig – och det är då inte ont om adopterade och barn till adopterade i t ex SD-sammanhang: Det finns t ex bl a en adopterad som arbetar på SD:s partikansli, ett barn till en adopterad som är SD-riksdagsledamot och ytterligare ett barn till en adopterad som är partner till SD-ideologen Mattias Karlsson.

SD fortsätter att hylla den svenska extremhögerns historia: Inför kyrkovalet tävlar SD och AfS om att driva frågan om att psalmen ”Fädernas kyrka” ska återinföras i psalmboken

SD fortsätter att hylla den svenska extremhögerns (och därmed sin egen högerextrema) historia men då få idag levande människor kan (de högerextrema) referenserna och (det högerextrema) kodspråket (utöver SD:arna själva) så går det de allra flesta (icke-SD:are) obemärkt förbi:

I det kommande kyrkovalet som äger rum den 19 september ställer SD upp med 1000-tals kandidater och dessutom ställer AfS upp med 100-tals kandidater. Det är med all säkerhet så att den svenska s k nationella rörelsen i bred mening aldrig har mobiliserat så stort (d v s vad gäller antalet anmälda och uppställda kandidater) som just inför och under 2021 års kyrkoval, vilket antagligen beror på att det handlar om att markera närvaro och visa (röst)styrka inför 2022 års stora ödes(GAL-TAN-)val.

Innan SD kom in i riksdagen 2010 kom partiet in i kyrkomötet redan 2001, d v s i Svenska kyrkans högsta beslutande organ på riksnivå (d v s Svenska kyrkans ”riksdag”). Ända sedan SD bildades 1988 har partiet varit mer eller mindre fullkomligt besatt av att driva frågan om att psalmen ”Fädernas kyrka”, som togs bort från psalmboken 1986, ska återinföras i densamma och så till den grad att SD tidigare kallade sig ”Fädernas kyrka” som partibeteckning (d v s i stället för att använda det officiella partinamnet SD) i kyrkovalsammanhang.

I år tävlar SD och AfS med att driva denna fråga och senast i början av innevarande månad motionerade SD än en gång i kyrkomötet om att psalmen ska återinföras i psalmboken med följande motivering som ekar av SD:s idéhistoriska och ideologiska bakgrund (utöver att motionen också talar om ”kärleken till land och folk”): 

”Tvärtom ser vi fosterlandskärleken som något för varje folk självklart och positivt, som en grund för samhällssolidaritet i motsats till grupp- eller klassegoism.” 

På 1920-, 30- och 40-talen var termen ”klassegoism” mycket vanligt förekommande inom den svenska s k nationella rörelse och mot den ställdes då ”folkgemenskap” och ”fosterlandskärlek”.

Likt så många andra händelser, komponenter och ingredienser i den svenska s k nationella rörelsens historia går SD:s (och AfS) besatthet vid psalmen ”Fädernas kyrka” tillbaka till Värmland.

Psalmen skrevs nämligen av den i Värmland legendariske Karlstadsbiskopen Johan Alfred Eklund (som står byst utanför Domkyrkan i Karlstad till SD Karlstads stora glädje – OBS: vilket inte betyder att biskopens byst nödvändigtvis ska vältas eller avlägsnas), som tillhörde den s k unghögern och ungkyrkorörelsen och som var mångårig medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF). Psalmen tonsattes f ö dessutom av ännu en SNF-medlem – Gustaf Aulén, som i sin tur slutade som biskop i Strängnäs. Eklund talade bl a på SNF:s historiska stämma i Karlstad 1934, när SNF valde att bryta med dåvarande M (som fram tills dess hade varit SNF:s moderparti – SNF fungerade helt enkelt som dagens MUF fram tills 1934) p g a att SNF hade orienterat sig mot fascismen.

SD:s flitiga användande av parollen ”Fädernas kyrka” är m a o ännu ett av många exempel på hur partiet hela tiden använder sig av ett högerextremt kodspråk som egentligen bara de som tillhör den s k nationella rörelsen förstår och kan tillgodogöra sig till fullo såsom när SD för några år sedan önskade alla sina medlemmar och sympatisörer ”en god nationell jul” (d v s mer eller mindre i praktiken en god högerextrem jul) eller när Åkesson regelbundet inleder sina tal under Almedalsveckan i Visby med att deklamera och citera ur olika dikter som den svenska s k nationella rörelsen har omhuldat och älskat i decennier. Detsamma gäller även när Mattias Karlsson ständigt citerar och refererar till olika filosofer, ideologer och teoretiker som är okända för de allra flesta idag men som en gång i tiden tillhörde den svenska s k unghögern som i sin tur just manifesterade sig i SNF (d v s SNF var helt enkelt den direkta fortsättningen på unghögern och efter stämman i Karlstad 1934 verkade sedan SNF som ett eget högerradikalt parti).

Det faktum att psalmen försvann ur psalmboken 1986 ses slutligen av SD och hela den svenska s k nationella rörelsen som ett bevis på att ”68-vänstern” inom Svenska kyrkan slutgiltigt hade segrat vid denna tid. I SD-kretsar kallas ”Fädernas kyrka” gärna internt den ”förbjudna psalmen” och ibland har psalmen även kärvänligt kallats ”SD-psalmen” och naturligtvis har SD:s inofficiella ”husband” Ultima Thule spelat in en egen version av den högerradikale Karlstadsbiskopens gamla extremnationalistiska psalm.

Om de svenska Tolstoj:arna

Den ryske författaren Lev Tolstojs sonsons sonson (om jag har förstått det rätt) har nyligen gått bort. Inte så många vet nog att Tolstoj hade en son som också hette Lev som dessutom också var författare och inte så många vet nog heller att dennes barn hamnade i Sverige där deras ättlingar bor och lever idag. I Sverige valde familjen att stava sitt namn som Tolstoy och den mest namnkunniga av de svenska Tolstoy:arna är nog artisten Victoria Tolstoy.


Tyvärr har några Tolstoy:are förekommit inom den svenska extremhögern liksom en hel del andra personer som på något sätt har bakgrund i det gamla Tsar-Ryssland och som tidigare oftast gick under beteckningen ”vita ryssar” (d v s antikommunistiska flyktingar från det gamla Tsar-Ryssland som flydde landet efter kommunisternas maktövertagande 1917 alternativt efter Ryska inbördeskrigets slut 1922) såsom andra ryska adelspersoner och inte minst en del balttyska sådana (t ex Sagerska palatsets sista innehavare Vera Sager liksom Olof Palmes mor Elisabeth von Knieriem). Lev Tolstoj själv stod f ö till vänster men han var då inte någon auktoritär socialist (d v s kommunist) utan frihetligt lagd och sympatiserade därför med anarkismen.

SD-sfären ljuger om att Löfvens biologiske far var nazist

SD-lägret i bred mening har i flera år (mass)spridit uppgiften att Löfvens båda förstaföräldrar var högerextremister och har direkt eller indirekt hänvisat till ”mina” högerextrema matriklar som jag publicerade 2002 i boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”, som listade närmare 30 000 namn som en gång var knutna till den historiska svenska extremhögern.

Igår ägnade jag någon timme eller två åt att gå till botten med denna uppgift, som antagligen har hunnit ställa till med stor skada i många år i SD-kretsar (”men vad f-n – svetsar’n ska inte säga något om oss SD:are, hans båda biologiska föräldrar var ju nassar för h-lv-t-”), och jag vill nu härmed med all säkerhet och bestämt ”dementera” att Löfvens biologiske far disponent Karl Alvar ”Kalle” Hedberg var medlem i högerradikala Svensk opposition under krigsåren. 

Den Karl Hedberg som listas som medlem i Svensk opposition i min bok är en helt annan person – han var skogschef i Ångermanland och inget annat. ”Kalle”, som officiellt gick bort barnlös 1959, var i sin tur västmanlänning och ägde och drev en fruktaffär i Årsta centrum i Stockholm (som visserligen gick i konkurs 1958) och han hade mig veterligen inga som helst kopplingar till extremhögern någon gång i sitt liv.

Däremot stämmer det att Löfvens förstamor Margareta Löfven var inskriven som medlem i Lindholms nazistparti SSS (Svensk socialistisk samling) 1939 som tonåring och hon tillhörde därmed partiets ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU). Även Margaretas bror Clarence var likaså inskriven i SSS och NU och möjligen också även de andra syskonen – d v s Sif och Mildred – och det är mycket troligt att det enbart hade att göra med att deras far, d v s Löfvens biologiske morfar den värmländske typografen Ludvid ”Ludde” Löfven var en hängiven nazist.

Om Margareta och Clarence var det är dock högst oklart – i mellankrigstidens Sverige var det då mycket vanligt att ”pater familias” skrev in både sin fru och sina barn i det parti som han själv var medlem i och även beordrade desamma att rösta på samma parti som han själv röstade på.

”Ludde” blev antagligen nazist när han var bosatt i Karlstad på 1920- och/eller 1930-talen och det är mycket troligt att han anslöt sig till sin ”landsman” den värmländske veterinären Birger Furugårds nazistparti för att sedan, efter att dennes parti hade upplösts 1936, ansluta sig till Lindholms parti. ”Ludde” var f ö smått ökänd på sin tid i Karlstad då han ”på fyllan” hade kört ihjäl en tvåbarnsmor på Östra bron (d v s den gamla stenbron över Klarälven – kvinnan ifråga hamnade i vattnet och flertalet av dåtidens svenskar kunde inte simma, inte heller hon, så hon drunknade samtidigt som att hon antagligen också hade blivit skadad av påkörningen) i november 1926.

Under 1930-talets andra hälft flyttade ”Ludde” till Stockholm där han anställdes som landets antagligen ende nazistiske typograf av Lindholms nazistparti SSS på partiets tryckeri på Luntmakargatan 27 och han ingick också i styrelsen för (parti)tryckeriets aktiebolag när det grundades 1939.

När ”Ludde” fyllde 50 år i maj 1946 hyllades han i partiorganet Den svenske folksocialisten som en av SSS verkliga trotjänare. Dessutom arbetade ”Ludde” även på det högerradikala partiet Sveriges nationella förbunds (SNF) tryckeri Valkyrian på Kammarkargatan 38 i Stockholm, som trycktes på den franska tidningen L’Humanités gamla tryckpress (som tyskarna hade exproprierat under ockupationen av Frankrike och därefter skänkt till SNF).

Efter krigsslutet 1945 och ända fram tills sin död 1953 var det otroligt nog ”Ludde” som mer eller mindre ensam ombesörjde att den svenska extremhögerns olika periodiska skrifter och trycksaker i övrigt överhuvudtaget kom ut p g a att (det röda) Svenska typografförbundet bojkottade dessa båda tryckerier (denna antifascistiska tryckeribojkott varade faktiskt ända tills 1954).

Mellan 1945-50 sägs det t o m att ”Ludde” först arbetade på SSS tryckeri på dagtid och sedan gick över till SNF:s tryckeri där han arbetade vidare under kvällstid (det är f ö inte särskilt långt mellan Luntmakargatan och Kammakargatan, vilket väl var ”tur” för ”Luddes” del i varje fall).

Så nu har ännu en av SD-kretsens alltför många lögner om SAP och allehanda socialdemokrater punkterats och jag har samtidigt passat på att redovisa mer eller mindre allt jag vet om ”Ludde” (liksom om dennes barn inklusive Löfvens förstamor) så att inga vilda rykten om denne (eller om denna) börjar komma i svang (såsom att ”Ludde” var en av Lindholms närmaste män och att Margareta var ”ungnazistledare” eller något liknande) som ställer till med ännu mer skada framöver.

Reflektioner kring det första offentliga fotografiet på en svensk fascist, ett överklassnazistiskt bröllopsfoto med Göring som hedersgäst samt ett fotografi som visar vår nuvarande kungs båda föräldrar festandes tillsammans med Rudolf Hess

”En bild säger mer än tusen ord” må vara ett uttjatat talesätt men ibland är det nog ändå så. Hittade idag ett antal fotografier (i gamla tidningsnummer) som nog trots allt faktiskt visar just det:

1, Det första fotografiet någonsin på en svensk fascist som publicerades i en svensk dagstidning och närmare bestämt i Dagens Nyheter i början av augusti 1926. 

Fotot togs på den första svenska fascistorganisationen Sveriges fascistiska kamporganisations (SFKO) första högkvarter på Grev Turegatan 15 på Östermalm i Stockholm (något år senare skulle SFKO sedan flytta sitt högkvarter till Valhallavägen 126 som då också ligger på Östermalm) kort efter det att SFKO hade bildats på våren 1926. En av de gamla SFKO-medlemmarna hann f ö delta i att grunda SD på 80-talet innan han gick bort.

Fotot föreställer SFKO:s andreledare Frithiof Bjurquist som efter att ha blåst upp sig och poserat och teatraliskt ”lajvat” någon slags italienare för DN:s förbluffade fotograf bl a berättade att SFKO just då räknade 16 lokalavdelningar runtom i landet samt att Stockholmsavdelningen inkluderade några direktörer och en disponent i medlemsmatrikeln men också ett antal arbetare (”tre spårvägare” bl a) och kontorister (d v s lägre medelklass).

2, Två bröllopsbilder från 1933 föreställande den överklassnazistiska familjen von Rosen och Hermann Göring (m fl svenska aristokrater) i samband med att den gamla SFKO-medlemmen Birgitta von Rosen, dotter till greve Eric von Rosen, herre till Rockelstad slott i Södermanland, gifte sig med tysken Albert Nestler (deras gemensamma son lever f ö än idag – jag träffade honom för några år sedan i Stockholm och han slutade då som en s k RAF-Sympathisant på 70-talet).

Bröllopet ägde rum i en sörmländsk kyrka och var helt igenom nazistiskt till sin karaktär. Horst Wessel-sången spelades t ex på kyrkorgeln av den svenske kantorn (och bl a då Birgitta hade översatt NSDAP:s bästsäljande bok om Horst Wessel från tyska till svenska) och till parets ära hade en s k äreport rests framför von Rosens slott prytt med ett hakkors. 

A.H. bekostade personligen en överdådig blomsterkrans medan Göring, som hade flugit till Sverige via Tullgarns slott, gav bort en mycket dyr Mercedes-bil i bröllopspresent som fortfarande ska existera i sinnevärlden någonstans om jag har förstått det rätt (OBS: jag kan ha fel om bilen).

3, Två fotografier föreställande vår nuvarande konungs båda föräldrar arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla på Grand Hôtel i Stockholm vilka togs i samband med att Nazi-Tysklands dåvarande andreman (”Hitlers vikarie” kallade en svensk tidning denne) Rudolf Hess besökte Sverige 1935 på inbjudan av bl a greve Folke Bernadotte och överklassnazistiska Svensk-tyska föreningen. 

I reportaget framgår det att Sveriges dåvarande kung Gustav V gav en personlig audiens åt Hess innan denne återvände hem till alla brådskande ärenden i Berlin – d v s de ska ha träffats på ”tu man hand” i en av salarna på Stockholms slott och därefter intagit en middag tillsammans på slottet och möjligen även i närvaro av fursten av Wied. 

Det berättas att när den stilige och spänstige Hess gjorde storstilad entré i Vinterträdgården till tonerna av Horst Wessel-sången ska den församlade överklassnazistiska svenska publiken bestående av över 500 personer (och inklusive kungens båda föräldrar liksom alla generaler, överstar, professorer, docenter, läkare, ingenjörer, advokater, domare, präster, direktörer, fabrikörer och andra som tillhörde den svenska eliten) ha rest sig upp som en kvinna/man smittade av entusiasm och trallat/nynnat med i den sprittande sången. Hess anlände f ö till hotellet i en stor Mercedes som kördes av den blivande moderate riksdagsledamoten greve Hans Wachtmeister och dagarna innan evenemanget hade Hess i största hemlighet ”sightsee:at” i västra Östergötland och bl a sovit över en natt på anrika Vadstena klosterhotell.

Enligt uppgift ska Hess bejublade föredrag på Grand Hôtel med efterföljande filmvisning (det var Leni Riefenstahls avantgardistiska och banbrytande film ”Triumph des Willens” som visades i den med nazistfanor dekorerade Vinterträdgården, som m a o hade Sverigepremiär just på Grand Hôtel) middag och dans till levande orkester ha slutat sent på natten (och för vissa partysugna och hårt supande svenska överklassnazister antagligen först morgonen därpå) då den stenrike Sager ska ha bjudit de som ville ”hänga på” på en rejält blöt s k Nachspiel eller ”efterfest” (läs: en outsinlig flod av champagne, konjak och Rhenviner plus ett överflöd av cigarrer) i sitt spatiösa privatpalats ett stenkast från hotellet efter att det reguljära programmet var över.

I år är det 30 år sedan John ”Lasermannen” Ausonius inledde sitt enmansraskrig

Journalisten och författaren Gellert Tamas påminner idag i DN om att det har gått exakt 30 år sedan som den förste s k ”Lasermannen” John Ausonius (Sverige har som bekant haft fler än en rasideologisk seriemördare) inledde sitt enmansraskrig samtidigt som den första nazistiska terroristgruppen VAM förde sitt s k raskrig (Sverige har som bekant haft fler än en nazistisk terroristgrupp) och den dåvarande svenska s k nationella rörelsens parlamentariska gren SD (Sverige har som bekant haft fler än ett kryptonazistiskt parti) marscherade på gatorna och vrålade ”Ut med packet!”, ”Vit makt, judeslakt!” och ”Lasermannen skjut för att döda!”.

Tamas menar att detta ”jubileum” bör vara en tankeställare för oss svenskar lika mycket som 10-årsminnet av 22 juli-terrorattentaten, som inföll alldeles nyligen, är det för norrmännen.

Det ska dock samtidigt påminnas om att Tamas själv trampade fel på 90-talet: Liksom alltför många andra inom medie- och kulturvärlden och inom politiken och tyvärr inte minst på vänsterkanten stöttade Tamas Fryshusets och dess grundare Anders Carlbergs skinheadprojekt, som S och V likaså stöttade, och senare även det s k vikingarockbandet Ultima Thule. På 1990-talet valde nämligen 1000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna att bli skinheads i samband med att Ultima Thule fick sitt stora kommersiella genombrott, vilket i sin tur radikaliserade SD och bl a fick Åkesson och SD:s nuvarande ledargarnityr att ansluta sig till partiet.

Just Tamas väljer alltid nogsamt att inte nämna 90-talets skinheads, Ultima Thule och vit makt-musik då han helt enkelt var alltför insyltad i att legitimera och stödja denna på sin tid mycket våldsamma ungdomssubkultur och den rasideologiska populärmusikgenre som Ultima Thule representerade.

https://www.dn.se/kultur/gellert-tamas-john-ausonius-sag-ingen-skillnad-mellan-sitt-fysiska-vald-och-debattens-verbala-vald

”Sensommarmörkret hade börjat sänka sig när John Ausonius, natten mot den 3 augusti – på tisdag för exakt trettio år sedan – stoppade ett avsågat Ermagevär, utrustat med ett lasersikte, under sin beigea rock.

Några timmar senare, strax efter midnatt, sköt han studenten David Gebremariam från ett buskage i närheten av Gärdets tunnelbanestation. Den 27-årige mannen överlevde, men skotten i den mörka augustinatten blev inledningen till några av de mest dramatiska veckorna och månaderna i svensk samtidshistoria.

Lasermannen, som han döptes till av medierna, skulle begå ytterligare nio attentat, ett av hans sammanlagt elva offer skulle dö, flera andra få fysiska – och psykiska – men för livet. Demonstrationer mot det rasistiska våldet skulle fylla landets gator, tiotusentals svenskar med så kallad ”invandrarbakgrund” skulle delta i en landsomfattande varningsstrejk. Statsministern skulle hålla tal till nationen medan polisen närmast desperat arbetade med den största utredningen sedan mordet på Olof Palme.

När jag träffade Ausonius tio år senare var han tydlig med det politiska motivet bakom sitt enmanskrig. Då – som nu – rådde en upphetsad debatt i medierna. VAM, Vitt Ariskt Motstånd, hade på fullaste allvar förklarat krig mot det de kallade ”rasblandarsamhället”.

Sverigedemokraterna, vars dåvarande ledare Anders Klarström bland annat använt VAM som sina livvakter, marscherade på gator och torg under slagord som ”Judesvin” och ”Ut med packet”. Det nyetablerade riksdagspartiet Ny demokrati hävdade att de tiotusentals flyktingarna från folkmordets Bosnien i själva verket var ”lyxturister” och att landet Sverige inte orkade med fler invandrare. De rösterna, från Sverigedemokraterna till Ny demokrati, blev Ausonius inspiratörer:

”Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela…[deras] invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.”

Ausonius sa sig inte se någon skillnad på det fysiska våld han själv utövade och det verbala våldet som genomsyrade den politiska debatten. Tvärt om. Det verbala våldet var själva förutsättningen för hans fysiska våld. Ausonius var övertygad om att hans våldsdåd hade ett stort stöd, han ansåg sig handla i folkets namn.

”Jag rättfärdigade attentaten med att det var invandrare, att det var politiskt fel att ta hit dem … Jag vände mig ju mot invandrare eftersom det fanns så många som inte gillade dom … kanske tjugo, trettio procent tyckte ju som jag, att det fanns för många invandrare i Sverige. Och dom brydde sig litet, inget alls, eller i alla fall mindre eftersom jag gick och sköt invandrare. En del tyckte ju till och med om det.”

Det var knappast en tillfällighet att polisens – och Säpos – initiala misstankar riktades mot kretsarna i och kring Sverigedemokraterna. Utredningens förste namngivne misstänkte var en aktiv sverigedemokrat, ökänd för sitt hat mot ”invandrare” och sin vapenfixering.

Enligt Säpos kartläggning hade mannen varit aktiv i flera högerextrema grupperingar, innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna direkt efter grundandet 1988. Den man som tipsade polisen hade själv varit medlem i partiet. Hans vittnesmål ger en nära inblick i Sverigedemokraternas inre liv i det tidiga 1990-talet.

”Hur såg det ut i partilokalen?” undrade polisen som förhörde tipsaren.

”Det var sprayat överallt på väggarna med ’död åt alla n-gr-r’ och ’skjut alla invandrare’, den typen av budskap. Först blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att de höll på med sånt, men så småningom fattade jag vad det hela handlade om. Utåt försökte de vara väldigt välkammade och städade, inåt visade de ett helt annat ansikte. Så till slut bestämde jag mig för att sluta. Jag tycker visserligen inte om invandrare, men de här typerna skrämde mig, de verkade mena allvar.”

”Du sa att de har vapen?”

”Ja. I partilokalen såg jag en låda som tillhör en av ledarna, den var full med revolvrar, eller pistoler. Jag är inte så bra på vapen att jag kan se skillnaden.”

Det är en lika obehaglig som skrämmande lägesbild. Och inte helt oväntad.

Historien om det tidiga 1990-talets rasistiska våldsdåd i Sverige är också historien om Sverigedemokraterna. Exemplen är många. Av de tre unga män som anlade en mordbrand i moskén i Trollhättan 1993 var en medlem och de två andra sympatisörer. Samma år greps en ledande sverigedemokrat, samt ordföranden för ungdomsförbundet, med en skarpladdad handgranat i närheten av den plats där Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman precis skulle hålla sitt första maj-tal. Ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund spelade också en huvudroll i samband med mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999.”

(…)

”Det var just under denna tid, årsskiftet 1994–1995, som Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå med i Sverigedemokraterna. Det var just detta parti den då tonårige sölvesborgaren valde att viga sitt liv åt.”

(…)

”Från att ”invandringsfrågan” knappt hade diskuterats blev den, under några månader hösten 1991 och våren 1992, själva navet i det offentliga samtalet. Påverkade av de initiala framgångarna för Ny demokrati verkade allt fler av samhällets röster, från politiker till medier, se blott en orsak till stora delar av Sveriges problem – invandringen.

Att det var de så kallade ”invandrarna” som utsattes för Ausonius attentat, att det var ”invandrare” som utsattes för diskriminering, hamnade i socialt utsatta miljöer, att flera undersökningar visat på en omfattande strukturell diskriminering där svenskar med mörk hud- eller hårfärg haft svårare att få såväl jobb som bostad, eller inte ens släpptes in på många krogar och restauranger, blev underordnat utpekandet av ”invandraren” som roten till det onda. Kulmen nåddes troligen hösten 1993 när tidningen Expressen, i krigsfeta rubriker på löpsedlar över hela landet, skrek ut budskapet: ”KÖR UT DEM!”

Samhällets oförmåga att se eller konfrontera det egna landets problem har kanske aldrig illustrerats tydligare än under Lasermannens tid, i det ögonblick i februari 1992 när dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo – i sällskap av statsministern Carl Bildt – som svar på hundratals Rinkebybors förtvivlade krav på krafttag mot rasism och diskriminering, och deras försök att få politikerna att förstå att de, bokstavligt talat, fruktade för sina liv, höjde händerna och sa:

”HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: ’We shall overcome’!”

Det känns lika relevant som viktigt att peka på Sverigedemokraternas historia i dessa tider när såväl ledande politiker som debattörer på högerkanten närmast tycks tävla i att utmåla partiet som ett i grunden alldagligt, pålitligt och regeringsdugligt alternativ.”

(…)

”För drygt en vecka sedan inföll tioårsdagen av massakern på Utøya. Breiviks massmord, den norske terroristen nämnde för övrigt såväl Ausonius som Peter Mangs i Malmö som sina förebilder under rättegången, har utlöst en tidvis infekterad debatt i Norge om landet har gjort upp med den ideologiska idévärld – en stark islamfientlig nationalkonservatism med målet att bevara det egna folkets påstådda enhet – som formade Breivik och som fortfarande är den europeiska högerpopulismens grundmantra. Kanske är det dags att denna diskussion börjar på allvar även i Sverige.

En sådan debatt känns lika central som grundläggande i ett läge där allt fler debattörer och politiker tycks göra allt för att svartmåla invandringen och vittvätta Sverigedemokraterna – med målsättningen att vinna taktiska och strategiska partipolitiska poäng.

Den 25 april 1992 marscherade drygt 400 sverigedemokrater genom centrala Stockholm under sin årliga så kallade Engelbrektsmarsch. Flera av deltagarna stämde spontant upp i talkören: ”Lasermannen skjut för att döda, Lasermannen skjut för att döda!”

Den här, och liknande händelser i Sverigedemokraternas historia – eller nutid – verkar partiledaren Jimmie Åkesson inte se några problem med, åtminstone inte om man ska döma av hans budskap på Twitter den 10 juni:

”Till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi varken att lämna eller överge våra rötter.”

För Sverigedemokraterna går kampen vidare. På sin Facebooksida beskriver sig partiets chefsideolog Mattias Karlsson som ”konservativ patriot” och ”aktiv i kulturkriget”.

Om drygt ett år kan Sverige ha en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är åtminstone ett sådant mandat moderater och kristdemokrater ber väljarna att ge dem.”

Publicisten och den f d moderate riksdagsledamoten Rolf K. Nilsson har gått bort

Journalisten, redaktören, publicisten och den f d moderate riksdagsledamoten Rolf K. Nilsson har gått bort, som under de sista åren var medlem och aktiv i Medborgerlig samling (MED) tillsammans med ett antal andra ledande f d moderater (såsom, som det verkar, Lena Adelsohn Liljeroth).


Jag lärde känna Rolf på 00-talet i samband med att jag gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”. Rolf var skåning och uppväxt i Helsingborg och han var något av ”ett levande uppslagsverk” vad gällde extremhögerns historia i Helsingborg med omnejd.


När Rolf var i Stockholm på politiska och publicistiska uppdrag brukade han, som alltid var oklanderligt klädd i kostym och hatt, bjuda mig på en drink på Grand Hôtel och på middagar på etablissemang som jag antar att moderater av socialgrupp ett-typ brukar frekventera.


Under de år som vi träffades, hade kontakt och utbytte information berättade han allt han visste för mig om bl a den f d moderate riksdagsledamoten Rolf Clarkson, som hade ett nazistiskt förflutet, prinsessan Marianne som också hon har en sådan bakgrund och deckarförfattaren Jenny Berthelius, även hon f d nazist.


Rolf kunde även målande beskriva sådana händelser som brakfesten på Hamilton House i Helsingborg där några svenska och danska SS-veteraner söp ned sig fullständigt och vådasköt varandra samt sådana märkligheter som att en av de antinazistiska polischeferna i Helsingborg hade en pro-tysk bakgrund och att ungnazisterna i Helsingborg finansierade sin politiska verksamhet genom att stjäla chokladpraliner från en chokladfabrikör vars son var nazist. Rolf satte mig dessutom också på spåren vad gäller en stulen s k nazikonsttavla av en holländsk mästare som Rolf menade fanns att hitta på väggen i en burgen jättevilla i Helsingborgs motsvarighet till Djursholm.

Rolf arbetade under många år på en bok om Helsingborgs med omnejd högerextrema historia som han dock aldrig riktigt fick ur sig p g a alla sina politiska och publicistiska åtaganden för M och borgerligheten och det var först 2014 som han gav ut artikelsamlingen ”Mellan röda stjärnan och hakkorset” där åtminstone en del av allt han hade grävt fram finns att tillgå.


Senast i juni månad i år tipsade jag f ö en japanforskare att kontakta Rolf gällande mordet på Jane Horney, som Rolf också intresserade sig för. Rolf menade nämligen att Horney kan ha haft en japansk älskare, som tillhörde den japanska beskickningen i Stockholm, som under Andra världskriget fungerade som Japanska imperiets spioncentral för hela Europa, och förhoppningsvis hann Rolf med att som alltid dela med sig generöst av allt han visste till japanforskaren ifråga strax innan han gick bort.