Kategori: extremhögern
Om att berätta för efterkommande att deras föräldrar eller far- och morföräldrar var högerextremister
Det slår verkligen aldrig fel:
Varje gång jag avslöjar att jag råkar känna till en viss persons föräldrar, syskon, partners, barn, familj och släkthistoria blir personen ifråga alltid lika förvånad och ganska så ofta också smått förnärmad och fr a lite paranoid vilket måhända nog är en både förståelig och inte minst sund reaktion.
För ett tag sedan träffade jag en forskare som jag ganska så snart förstod var X till professor X som möjligen sympatiserade med Nazi-Tyskland som så många andra svenska akademiker en gång i tiden gjorde innan och under kriget.
Detta sade jag också till slut – d v s jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att säga det – varvid forskaren ifråga blev rejält ställd över att jag för det första ens visste om hens s k ”pedigree” och genetiska blodsanförvant och fr a att jag kände till den specifika faktauppgiften att hen är X till professor X (”men hur sjutton kan du veta det – det är ingen som vet det annars?” utbrast personen ifråga) och för det andra att jag överhuvudtaget visste om att professor X en gång i tiden möjligen hade stöttat A.H.:s regim nere på kontinenten (”det visste jag faktiskt inte” lät den perplexa reaktionen).
Och nyligen kunde jag bara inte hålla mig från att avslöja att jag råkar veta att ingenjör Ove Tollerz, som är en av tyvärr alltför många SACO-kollektivet-medlemmar som på sistone har högerradikaliserats (för numera är det ju inte bara byggare, lastbilschaffisar och undersköterskor som högerradikaliseras utan också alltför många läkare, jurister, lärare, docenter och inte minst ingenjörer), är son till direktör Carl-Herman Tollerz och dennes fru Kajsa.
Jag har dock hitintills besparat Ove kunskapen om att hans båda föräldrar var inskrivna som betalande partimedlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och det mesta tyder på att de var aktiva i Gävles livaktiga SNF-avdelning ända fram till krigets vändpunkt 1942-43 (d v s fram till och en bit efter slagen vid Stalingrad, El Alamein, Guadalcanal och Midway).
Att som jag vara smått fixerad vid Sveriges socialgrupp ett:are på ett intergenerationellt, biogenetiskt och därmed kanske måhända också aningen essentialistiskt sätt är kanske inte helt sunt men jag får skylla på att det nog är en s k yrkesskada för jag har nämligen ”grävt” i de svenska elitfamiljernas (d v s kort och gott den svenska aristokratin och högborgerligheten) högerextrema ”göranden och låtanden” i decennier och med tiden fastnar väl helt enkelt en del socialgrupp ett-namn i minnet utan att jag kan rå för det (d v s jag är ju helt enkelt rejält yrkesskadad).
En enda gång har f ö en person försökt att påskina och kanske också ”avslöja” (eller åtminstone hotat med att ”hänga ut”) att jag skulle vara släkt med en högerextrem person av socialgrupp ett-snitt.
Det handlade om en äldre, högutbildad och i övrigt mycket påläst och bildad man i Göteborg som en gång ringde mig då jag enligt denne hade ”hängt ut” hans X som nazist. ”Tänk om någon skulle avslöja att du är X till kirurgen Samuel Hybbinette som omvittnat trallade på Horst Wessel-sången när han opererade på Sabbatsbergs sjukhus?”, sade personen ifråga.
Jag är dock inte släkt med gamle professor Hybbinette (som därtill var tenor) vilket jag också upplyste mannen ifråga om men om jag nu hade varit det så hade jag inte på något sätt dragit mig för att i så fall själv ta upp det – d v s att Samuel Hybbinette verkar ha ”hejat” på A.H. och hans anhang.
Det fria Sveriges podcast Radio Svegot tog idag upp den svenska ”gulinghumorn” och de korrupta adoptionerna
Den högerradikala organisationen Det fria Sveriges podcast Radio Svegots senaste avsnitt, som släpptes idag, handlar bl a om den svenska s k ”gulinghumorn” och rasstereotyper av asiater med anledning av att Chinateatern i Stockholm nyligen bytte ut sin gamla logo (efter åratal av kritik från svenska asiaters sida för att envist ha hållit fast vid densamma fram tills alldeles nyligen) samt om korrupta utlandsadoptioner mot bakgrund av DN:s färska reportage om Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum och om hur Sveriges nye statsminister underlät att göra något åt misstanken om att adoptionerna från Kina inte alltid gick rätt till.
I reportaget omnämns både serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom p g a av att Lisa nyligen intervjuades i SVT:s Kulturnyheter med anledning av Chinateaterns beslut att byta ut sin logotyp, DN:s Patrik Lundberg som står bakom reportaget om Kristersson tillsammans med kollegan Josefin Sköld samt jag själv (och vi råkar alla tre vara adopterade från Sydkorea).
De inom den svenska extremhögern välkända veteranerna Magnus Söderman och Dan Eriksson säger i avsnittet bl a att de är på min sida vad gäller min mångåriga kritik av internationell adoption samtidigt som de raljerar länge och väl över att asiater i Sverige (såsom Lisa, Patrik och jag själv) kritiserar den svenska s k ”gulinghumorn”.
”Här är vi allierade med Hübinette” utbrister de entusiastiskt och underförstått menar de att i i stort sett alla andra frågor är den svenska extremhögern och jag oense och kort och gott ideologiska fiender med varandra men vad gäller just min kritik av internationell adoption så håller Söderman och Eriksson med mig.
Därefter ondgör de sig över att svenska kvinnor enligt dem är så lättlurade p g a att de vill ta hand om svaga grupper som i detta fall handlar om latinamerikanska, afrikanska och asiatiska barn och de talar fr a om att de utlandsadopterade har utnyttjats för att ”vänja” svenskarna vid ”mångkultur”.
En av dem säger vidare att de adopterade beter sig helt och hållet som svenskar, att de enbart talar svenska samt att de t o m ”rör sig som svenskarna” rent kroppsligen (och underförstått till skillnad från invandrarna) och Eriksson berättar att när han växte upp i Huddinge på 90-talet så var de adopterade enbart ”med svenskarna” och att det också upplevdes som helt naturligt att så var fallet.
Söderman minns i sin tur att i hans ”gamla skinheadgäng” fanns det en tjej som var adopterad från Japan vilket antagligen betyder Sydkorea, d v s han minns antagligen fel vad gäller ursprungslandet ifråga, och han fyller i med att tillägga att ”det var inga problem med det”, d v s den adopterade tjejen från Östasien var för Söderman och de andra skinnskallarna mer eller mindre som en svensk till sättet och beteendet.
Vidare säger de båda att ända fram tills 80-talet var de adopterade den första och i en del fall kanske den enda egentliga direktkontakten med ”utlänningar” i vardagen för många svenskar mot bakgrund av att endast 1% av den svenska totalbefolkningen hade utomeuropeisk bakgrund så sent som 1980 varav en av tre just var utlandsadopterade.
Diskussionen om landets 60 000 utlandsadopterade slutar med att en av dem nästan blir rörd till tårar och åtminstone blir han rejält tagen när han lever sig in i att plötsligt en dag inse att ”men jag ser ju inte ut som mamma och pappa” och han fyller sedan i med att säga något i stil med att ”tänk att gå och lägga sig på kvällen den dagen efter att för första gången i livet ha förstått det”.
Den svenska extremhögern har ända sedan de första utländska adoptivbarnen ankom till landet på 1950- och 60-talen gång efter annan brottats med frågan om hur de adopterade ska betraktas och behandlas och genom årtiondena har de olika representanterna för denna politiska rörelse framför allt haft en sak gemensam oavsett om det har handlat om Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front, Nordiska motståndsrörelsen eller som i detta fall Det fria Sverige:
Det har alltid funnits en märklig sentimental syn på de utlandsadopterade själva vilka inte enligt den svenska extremhögern på något sätt kan rå för att de hamnade här i Sverige (och återigen underförstått till skillnad från invandrarna) och denna sentimentala ”omtanke”, som i SD:s fall tidigare kunde uttryckas (i partiprogrammet) som att SD krävde att den svenska skolan och det svenska samhället i stort skulle stötta de adopterade om de exempelvis blev mobbade, paras samtidigt med en mer eller mindre aggressiv för att inte säga hatisk syn på de som har tagit hit de adopterade (vilka omväxlande bl a har kallats mångkulturalister, vänsterliberaler och globalister).
Representanter för både den danska och norska extremhögern har exempelvis tidigare krävt att de adopterade ska låta sterilisera sig alternativt att staten ska tvångssterilisera desamma så att de inte fortplantar sig med majoritetsdanskar respektive majoritetsnorrmän och får s k blandade eller mixade barn med desamma (OBS: nästan alla utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har en sådan som tillhör majoritetsbefolkningen och oavsett sexuell läggning) men den svenska extremhögern har med något undantag då inte förespråkat detta utan just snarare ”tyckt synd om” de adopterade och velat ”värna” om dem.
Det är troligt att denna aningen bisarra ”omsorg” om de adopterade från den svenska extremhögerns sida, som då i SD:s fall t o m hittade in i partiprogrammet, handlar om en (medveten eller omedveten) rädsla för att själv befinna sig i fullständig minoritet, d v s det handlar om en oro för (och nog t o m skräck för) att en dag själv befinna sig i ett sammanhang där omgivningen inte ser ut som en själv.
På djupet handlar den svenska extremhögerns ”omtanke” om de adopterades väl och ve m a o och kort och gott om ett medvetet eller omedvetet rastänkande i stil med att ”det måste vara helvetet på jorden att som ensam svensk växa upp bland och bo bland enbart iranier/chilenare/etiopier/indier/thailändare/koreaner” (eller bland valfritt utomeuropeiskt s k folkslag), d v s ”det ödet önskar jag inte ens min värsta fiende”.
Om att bli fotad på tåget av en okänd person
Det är uppenbart att en helt enkelt får stå ut med en del märkligheter när en är en offentlig person och nog också något av en känd forskare och i just detta fall antagligen p g a att jag forskar om ras- och vithetsfrågor i ett specifikt svenskt sammanhang och det gör väl inte saken bättre att utöver det därtill sticka ut rent utseendemässigt sett.
Igår postade en för mig okänd person en serie fotografier på Twitter som hen har tagit med sin egen (mobil)kamera och som föreställer mig sittandes på ett tåg på väg hem från Karlstad till Stockholm. Personen ifråga har t o m fotat av sin egen bildsökning på mig (d v s hen har sökt på mitt namn via Google Bilder) som hen sannolikt gjorde i realtid för att verkligen säkerställa att det var just mig hen såg på tåget och det finns flera foton som visar mig speglad i tågfönstret liksom foton som visar mig gåendes på Centralstationen i Stockholm efter att Oslotåget, som jag åkte med, hade anlänt till sin slutdestination Stockholm.
Personen ifråga uppfattar jag som varande en SD:are som arbetar inom alternativt själv har kontakt med psykvården och det är naturligtvis alltid svårt för att inte säga omöjligt att tolka sådant här (d v s personens ifråga intention och både bakom att fotografera mig och att lägga ut fotona på Twitter) men här är de två huvudhypoteser som väl är de mest troliga varav den första är den ”snälla” och generösa hypotesen medan den andra nog kanske tyvärr är den mest realistiska mot bakgrund av hur ofta jag förekommer på högerextrema s k dödslistor såsom nu senast på Theodor Engströms (topp)lista:
1, Hen vill mest bara kommunicera att jag är lätt igenkänd i det offentliga rummet då påfallande få personer med just ett (öst- och sydost)asiatiskt utseende överhuvudtaget är kända på något sätt i den svenska offentligheten och i det svenska samhället i stort och än mindre inom högskole- och forskarvärlden i stil med ”du ska veta att många känner igen dig här och där p g a att du sticker ut utseendemässigt sett och p g a att så få asiater i Sverige syns och hörs i den offentliga diskussionen och inte minst inom akademin”.
2, Hen vill mellan raderna (och visuellt) skrämmas och kanske t o m hotas i stil med ”vi är väldigt många som är emot det du står för och forskar om och som anser att du har bidragit till att förstöra Sverige och vi ser dig var du än befinner dig, då vi just är så många som tycker, tänker och känner så”, d v s ”vi ser dig så fort du stiger utanför dörren och befinner dig på offentlig plats såsom t ex när du åker tåg, buss och t-bana, går runt på gator och torg i vilken stad som helst i landet eller befinner dig på din arbetsplats eller på ett bibliotek, i en affär, på en teater eller på en biograf o s v”.
Och det underliggande budskapet, om nu denna andra arbetshypotes stämmer, är väl slutligen och kort och gott att ”vi kan ge oss på dig rent kroppsligen närhelst och varhelst vi vill” för (återigen) ”du är så lätt igenkännlig i det offentliga rummet och i vardagen p g a att så få asiater i Sverige överhuvudtaget är kända på något sätt” och ”vi är så många idag som är emot dig och tycker innerligt illa om dig och vi finns i stort sett överallt numera”.
Om den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljöns användande av musik i samband med mord och massakrer
Säkerligen är jag inte ensam om att ha följt de två första rättegångsdagarna i Visby och jag är antagligen långt ifrån den enda som har noterat att Theodor Engström om och om igen talar om sig själv som en ”sagopojke” i rättssalen och indirekt refererar till vad jag uppfattar som fantasylitteraturens värld som högerextremister världen över storligen uppskattar inklusive inte minst Tolkien. Engström är t ex fixerad vid svärd och pilbågar och fantasygenrens klassiska narrativ om manliga (anti)hjältar som ger sig ut på ett s k sök eller quest och uträttar heroiska stordåd.
Därtill är den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljön inte minst en estetiskt (hyper)medveten rörelse som inte bara tenderar att uppskatta en viss typ av litteratur utan också en viss typ av konst (läs: figurativ konst), en viss typ av arkitektur (läs: klassicistiska och historiska stilar) och en viss typ av filmer och tv-dramaserier liksom en viss typ av musik.
Engström berättade under dagens förhandlingar att han lyssnade på ett musikstycke strax innan han mördade Ing-Marie Wieselgren – nämligen den tyska gruppen Sacred Spirits ”Cradlesong” som han också uppgav att han lyssnade på om och om igen när han reste till Visby med Gotlandsfärjan – och detta med att lyssna på musik och samtidigt mörda människor verkar vara ett återkommande drag hos högerextremister.
När Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 skedde det bl a till tonerna av Chopin som spelades vid fronten från jättelika högtalare samtidigt som tyskarna mejade ned 10 000-tals Röda armé-soldater under de första dygnen av invasionen och massakrer på judar genomfördes samtidigt som Strauss-valser spelades. I KZ-lägren kunde kommendanter spela Wagner på högsta volym medan lägervakterna nynnade på Värmlands stora dotter Zarah Leanders på sin tid omåttligt populära schlagerdängor.
Och Breivik, som i övrigt var som uppslukad av den svenska vit makt-musikartisten Saga från Kalmar och hennes cover-version av den kanadensiska gruppen Rahowas sång ”Ode to a Dying People”, lyssnade på Clint Mansells ”Requiem for a Tower” som var den specialversion av Mansells ”Lux Aeterna” som specialproducerades som trailermusik till filmatiseringen av Tolkiens roman ”Sagan om de två tornen” när han massakrerade de norska vänsterungdomarna (musikstycket gick på repeat om och om igen under de tre timmar som Breivik befann sig på Utøya) medan Anton Lundin Petterson lyssnade på Rob Zombies ”Dragula” från Matrix-filmen under skolmassakern i Trollhättan och Brenton Harrison Tarrant lyssnade i sin tur på Arthur Browns ”Fire” och Manuels ”Gas Gas Gas” när han genomförde massakern i de två moskéerna i Christchurch på Nya Zeeland.
Nu är detta så klart inte vare sig fantasylitteraturens eller Tolkiens fel eller de övriga här nämnda artisternas och musikernas fel och i förundersökningen framgår det även att Engström var rejält besatt vid flera olika populärkulturella sånger såsom Leonard Cohens ”First We Take Manhattan” vilket visar att högerextremister helt enkelt läser in det de vill läsa in i den litteratur de läser, den musik de lyssnar på och den konst de uppskattar.
Idag citerade Engström f ö också Jokern, d v s huvudkaraktären i Todd Phillips film ”Joker” från 2019, genom att säga ”you get what you fucking deserve” som ett slags förklaring till mordet.
Om högtidlighållandet av den 6 november
Igår högtidlighöll bl a Alternativ för Sverige och Det fria Sverige minnet av kung Gustav II Adolf som stupade vid Lützen i det gamla DDR under Trettioåriga kriget för 390 år sedan, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen har högtidlighållit den 6 november ända sedan denna rörelse uppstod under mellankrigstiden. SD:s riksdagsgrupp gör fortfarande det åtminstone om den 6 november infaller på en vardaglig genom att tillsammans inmundiga Gustav Adolfsbakelser och 1976 bildades en särskild förening för detta ändamål – Lützenförbundet – som i praktiken var en frontorganisation för högerradikala och ”överklassnazistiska” Sveriges nationella förbund.
Under de första åren höll Lützenförbundet till i Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm i Stockholm och under förbundets sista år på 1980-talet upplät Huset Bernadotte och Kungl. Hovstaterna de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan åt förbundet som varje år (och fram till 1989) den 6 november arrangerade en kransnedläggning vid Gustavianska gravkoret tack vare friherren och överhovpredikanten Hans Åkerhielm, som både vigde vårt nuvarande kungapar och döpte kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine, och som också själv deltog i Lützenförbundets arrangemang.
Så händer det igen som har hänt så många gånger förut: Jag förekommer på en högerextrem s k dödslista utan att ha blivit informerad av polisen om det
Idag åtalades nazisten Theodor Engström för mordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby och i förundersökningen som offentliggjordes idag framgår det att jag återigen förekommer på en högerextrem s k dödslista och även denna gång har polisen inte kontaktat mig om detta samtidigt som polisen har kontaktat andra personer som hittas på listan.
Ända sedan 90-talet har nazister och högerextremister listat mig på liknande s k dödslistor varav flera har gjort sig skyldiga till både mord och andra grova brott men bara vid ett enda tillfälle har polisen kontaktat mig och berättat om det i samband med utredningsarbetet.
I de allra flesta fall förekommer mitt namn dessutom bland de s k ”toppnamnen” vad gäller ”prioriteringsordningen” om det nu går att uttrycka det så – d v s mitt namn förekommer oftast bland de som hittas överst på sådana högerextrema s k dödslistor och ofta tillsammans med personer som just Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf plus ihop med ett antal andra antifascister.
I just Engströms fall har mitt namn hamnat bland ”klass A”-personerna på dennes s k dödslista. Att Lööf också förekommer på samma ”klass A”-namnlista framkom som bekant i media vid ett tidigt stadium och Lööf blev också informerad om detta och högst sannolikt har även Reinfeldt fått veta detta tidigt men ingen av oss antifascister som hittas på Engströms s k dödslista har mig veterligen underrättats om det av polisen.
Än en gång om den svenska s k nationella rörelsens besatthet vid återvandring
Det aktuella Tidöavtalet innehåller som bekant och tack vare SD en rad skrivningar om återvandring eller repatriering, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen alltid har varit fullständigt besatt vid att kräva återvandring, repatriering, utvisning och deportering (”kärt” barn har som bekant många namn) av s k ”rasfrämlingar” ända sedan den uppstod efter Första världskriget och inte minst har de olika partierna laborerat med olika årtal:
År 1924 bildades världens första nazistparti utanför den tysktalande världen i Sverige och partiet, som leddes av Birger Furugård, krävde att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1914 skulle återvandra.
På 1930- och 40-talen ledde Sven Olov Lindholm det största svenska nazistpartiet och i 1938 års partiprogram krävde partiet att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1900 skulle återvandra, d v s Lindholms parti var på sätt än mer radikalt än Furugårds dito.
På 1990-talet krävde SD att alla utomeuropeiska invandrare eller s k ”etniska främlingar” som inte ingick i den ”västerländska kulturkretsen” och som hade invandrat till Sverige efter 1970 skulle återvandra.
SD gjorde dock ett undantag för utomeuropeiska utlandsadopterade med vetskap om att deras majoritetssvenska adoptivföräldrar antagligen skulle ha protesterat om deras adopterade barn hade hotats med återvandring men samtidigt stod det att läsa i SD:s partiprogram att inga hänsyn skulle tas till s k blandrelationer, d v s till s k intimrelationer över de s k rasgränserna, d v s även en utomeuropeisk invandrare eller en s k ”etnisk främling” som var gift med eller tillsammans med en majoritetssvensk person skulle omfattas av återvandringskravet såvida personen ifråga hade invandrat efter 1970. SD sade dock mig veterligen inget om vad som skulle hända med de barn som blev till som ett resultat av s k intimrelationer över de s k rasgränserna.
På 2010-talet krävde det idag nedlagda Svenskarnas parti att alla utomeuropeiska invandrare som hade invandrat till landet efter 1975 skulle återvandra, d v s trots att Svenskarnas parti var ett radikalare parti än SD så var partiet ändå ”snällare” än SD vad gäller just återvandringsfrågan.
Idag på 2020-talet kräver NMR likaså att alla utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 ska återvandra men NMR gör dock flera undantag:
Dels är utomeuropeiska utlandsadopterade undantagna då NMR likt SD förstår att de majoritetssvenska adoptivföräldrarna är en i det svenska samhället både röst- och resursstark grupp, dels är alla utomeuropeiska invandrare som lider av en sjukdom av en sådan allvarlig art att de skulle kunna avlida om de återvandrar undantagna och dels är även de blandade eller mixade undantagna (d v s de som har en utomeuropeisk förälder och en majoritetssvensk förälder – t ex en person med en thailändsk mor och en svensk far, med en chilensk far och en svensk mor, med en turkisk far och en svensk mor, med en gambiansk far och en svensk mor eller med en brasiliansk mor och en svensk far) och om jag har tolkat saken rätt även deras föräldrar.
NMR har dessutom en specialklausul som säger att utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 och som har varit ”starkt behjälpliga” för det svenska samhället också ska undantas från återvandringskravet och t o m kunna utnämnas till hedersmedborgare. Överlag framstår 2020-talets NMR m a o och kort och gott som mer ”humant” än 1990-talets SD vad gäller synen på återvandring.
Bolsonaro förlorade det brasilianska presidentvalet
Vänsterkandidaten ”Lula” da Silva vann knappt över (extrem)högerkandidaten Jair Bolsonaro i gårdagens andra och avgörande omgång av det brasilianska presidentvalet.
Valet var i stort sett lika jämnt som 2020 års amerikanska presidentval och på samma sätt som att Trump förlorade det valet p g a att han misskötte pandemin och lät 100 000-tals amerikaner dö av viruset i onödan är det troligt att Bolsonaro förlorade gårdagens val p g a att även han har misskött pandemin och låtit 100 000-tals brasilianare dö av viruset i onödan.
”Lula” segrade med 50,9% och tog hem 14 delstater medan Bolsonaro, som erhöll 49,1 %, blev störst i 12 delstater inklusive i huvudstaden Brasilia och i de två storstäderna São Paulo och Rio de Janeiro och i och med Bolsonaros valförlust styrs ingen av de båda Amerikas största länder numera längre av en radikalhögerpresident.
Det finns dock en stor risk att Bolsonaro nu kommer att göra precis som Trump – d v s inte erkänna sig besegrad utan skylla på valfusk och därigenom mobilisera sina miljontals fanatiska sympatisörer till potentiella våldshandlingar och i värsta fall till ett statskuppförsök.
Om landets högutbildade högerextremister och min (tidigare) besatthet vid desamma
Mot bakgrund av att allt fler högerextremister har genomgått och även avslutat en högskoleutbildning och tagit ut en högskoleexamen så aktualiseras frågan om desammas examensarbeten eller självständiga arbeten – d v s kort och gott deras studentuppsatser.
SD Nynäshamns Rebecca Ädel har då genomgått en lärarutbildning och tagit ut en lärarexamen och inte vid vilken högskola som helst utan vid den av extremhögern mest föraktade högskolan av dem alla – d v s Södertörns högskola där lärarutbildningen dessutom har en explicit interkulturell inriktning och profil och där jag själv tidigare undervisade inom ämnet interkulturell pedagogik.
Ädel skrev sin uppsats vid Södertörns högskola om hur den fornnordiska religionen, d v s asatron, beskrivs och representeras i svenska läroböcker och läromedel och detta påminner mig om den tid när jag regelmässigt och systematiskt både tog fram s k LADOK-utdrag på högerextremister (d v s ett registerutdrag som visar en viss persons högskolepoäng, högskoleutbildning och högskoleexamen) och beställde fram uppsatser författade av högerextremister med en eftergymnasial utbildning. I vissa fall kunde jag, besatt som jag var på den tiden vid de högutbildade högerextremisterna, beställa fram gamla studentuppsatser från 1960-, 70- och 80-talen som hade författats av t o m ibland avlidna högerextremister.
Vid ett tillfälle minns jag att jag kände jag mig ganska så stolt över mig själv när jag lyckades gräva fram en gammal uppsats i historia vid Stockholms universitet författad av en ledande svensk högutbildad högerextremist som denne hade lagt fram under höstterminen 1954.
Likaså har jag åtminstone tidigare varit rejält besatt vid att beställa fram och läsa ”uppsatsernas uppsats” – d v s doktorsavhandlingar som författats av högerextremister och även i de sammanhangen brukar personerna ifråga ”avslöja” sig själva vad gäller ämnesval såsom en av SD Uppsalas tidigare ledande medlemmar som därtill var SD:s första disputerade partimedlem som ”kom ut” som SD:are genom att kandidera i kommunvalet. Personen ifråga, en språkvetare, disputerade nämligen på förekomsten av en viss typ av fornnordiska ortnamn i Sverige.
Ädels uppsatsämne får ju då sägas ha varit rätt förutsägbart i sammanhanget och så är det alltsom oftast vad gäller högskoleutbildade högerextremister – de skriver ofta om något ämne som ligger dem ”varmt om hjärtat” kort och gott vilket ju också ”avslöjar” dem när sådana som jag (d v s disputerade högskolelärare) handleder studenter som skriver uppsatser på olika nivåer.
Ibland skriver dock även högerextremister om ämnen som är aningen ”otippade” för deras del för att uttrycka det milt. För exempelvis några terminer sedan skrev en av NMR:s tidigare ledare i Värmland en uppsats i historia vid Karlstads universitet som handlade om den första vågens feminism – d v s kort och gott om de kvinnliga rösträttskämparna kring förra sekelskiftet och deras betydelse för det demokratiska genombrottet och uppsatsen erhöll t o m Karlstads kommuns pris (utöver hedern och äran i priset i sig så får uppsatsförfattaren ifråga också en summa pengar av kommunen) för den bästa studentuppsatsen under det år som uppsatsen lades fram.
Idag är jag dock väl medveten om att åtminstone 6-7% av SACO-kollektivet röstar SD och det finns också en hel del högutbildade i AfS och några enstaka även i NMR så det går helt enkelt inte längre att göra som jag gjorde tidigare och jag har faktiskt inte ens längre ”koll” på alla disputerade som är högerextremister (dock försöker jag än idag att ha åtminstone lite ”koll” på de seniora forskare i landet som är högerextremister – d v s docenterna och professorerna) men fortfarande kan jag trots det komma på mig själv med att leta efter gamla examensarbeten och uppsatser som är författade av ledande SD:are.
I helgen avgick Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson efter sju år vid rodret
I helgen gick (SD:s ungdomsförbund) Ungsvenskarnas (US) förbundskonvent av stapeln i östgötarnas huvudstad Linköping och i samband därmed avgick den skandalomsusade Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, som utöver alla s k rasskandaler och s k trollfabriker också har gjort sig ö/känd som ännu en i (den långa, långa, långa) raden av SD:s alkoholstinna s k ”kvinnokarlar”.
Andersson kommer från Skövde och i stort sett hela hans familj och släkt är SD:are och utöver det i några fall lagförda (inklusive dennes egen far som likaså är SD:are, och som är dömd för våldtäkt mot barn) och i det valdistrikt på västgötaslätten (som f ö genom åren av någon anledning har ”producerat” ett försvarligt antal nazister) varifrån Andersson härstammar erhöll SD närmare 35% i det senaste valet.
Andersson har lett US sedan det bildades 2015 och US är till skillnad från de andra partiernas ungdomsförbund inte en normal, demokratisk och från moderpartiet självständig organisation utan US är toppstyrt av Åkesson och partiets ledargarnityr och dess ordförande är tillsatt av desamma p g a att SD har synnerligen dåliga erfarenheter av att ungdomsförbundet gång på gång har radikaliserats ända sedan partiets första ungdomförbund grundades 1993 och tidvis har SD inte ens haft ett ungdomsförbund efter att vid flera tillfällen ha tvingats upplösa eller utesluta detsamma såsom i fallet med SDU 2015.
Genom åren har SD:s ungdomsförbund kort och gott agerat plantskola för nazister och Anderssons företrädare har både gjort sig skyldiga till terroristliknande handlingar och beställningsmord samt till att lägga grunden för både NMR och AfS. Utan SD och dess olika ungdomsförbund hade antagligen vare sig NMR eller AfS existerat idag – d v s SD är och förblir den ”sol” som hela den svenska s k nationella rörelsen kretsar kring.
Efter sju år som ordförande för US ersätts Tobias Andersson, som snart blir ordförande för näringsutskottet, av Emil Eneblad som i en intervju i dagens SvD berättar att SD just nu har medvind samt lovar att SD ska bli det absolut största partiet bland barn, ungdomar och unga vuxna under dennes ordförandeskap genom att bl a fortsätta att dominera de sociala medierna (OBS: SD dominerar redan i stort sett samtliga sociala medier enligt flera olika mätningar).
Tyvärr är Eneblads vision nog också realiserbar mot bakgrund av att det just nu råder en högervåg utan dess like bland 12-34-åringarna att döma av skolvalsresultatet och riksdagsvalresultatet som ger vid handen att SD stöds av runt 22-23% inom denna ålderskategori samt av över 30% av landets alla pojkar och unga män och mot bakgrund av att runt 40-42% av alla invånare mellan 12-34 år numera har någon slags utländsk bakgrund varav majoriteten har utomeuropeisk dito så går det att anta att procentandelen som stödjer SD bland 12-34-åringarna t o m är än högre än så bland de infödda majoritetssvenska barnen, ungdomarna och de unga vuxna (och inte minst bland de infödda majoritetssvenska pojkarna och unga männen) även om det naturligtvis också finns en del barn och unga med utomeuropeisk bakgrund som likaledes röstar SD.
Tobias Hübinette 