Kategori: Expo

Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo är en av de fem L-riksdagsledamöter som gjorde att Sabunis pro-SD/MD/KD-linje vann

SvD:s Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson namnger idag de fem L-politiker som avgjorde att L under Sabunis ledning till slut valde M och KD och (in)direkt även SD. I artikeln kallas de ”sidbytarna” i den meningen att de övergav Sabunis företrädare Björklunds anti-SD-linje som grundade sig i att han hade lovat sina två adopterade pojkar från Korea att aldrig bidra till att ge SD någon makt (och detta löfte höll ju Björklund in i det sista i och med Januariöverenskommelsen, som Sabuni nu vill lämna) och en av de fem är Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo:

”Fem riksdagsledamöter bytte sida och så låg vägen mot Nyamko Sabunis regering öppen. Varför ändrade de sig?”

https://www.svd.se/sa-gjorde-fem-sidbytare-sabunis-plan-mojlig

”Den 12 februari deltog professorn och valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson.

– Det var uppenbart när jag blev inbjuden att de ville veta om det var januariavtalet som var huvudorsaken till att de gått bakåt i opinionsmätningarna. Det var deras fråga. Men vi har inte data som stöder det, säger han. Idén att ett närmande till Ulf Kristersson nu skulle vara partiets enda chans att nå över riksdagsspärren avfärdar Oscarsson.

– Min bedömning är att en liberal sakpolitik antagligen räcker för 4 procent. Skolan, LSS, bistånd. Om de bara bestämde sig och satte ner foten i klassiska liberala frågor. Och han tillför fakta som komplicerar Svend Dahls analys.

– I valet 2018 var det en speciell grupp som bytte från M till L. Högutbildade storstadsväljare som gillar bistånd och en ganska generös migrationspolitik. Det finns fler av dem att vinna, om man skulle velat det. Nu kan i stället Annie Lööf skicka inbjudningskort till dem.

Samma sak med analysen av budgetreglerna. Det är sant att ramverket inte längre gäller i praktiken. Men januariavtalet har också inneburit tätare förhandlingar än många tidigare budgetsamarbeten. Nu är det dagliga samtal med centerpartister och liberaler om varenda rad i direktiv och regleringsbrev. Det är också en del av den nya verkligheten. Den typen av samarbete, säger också Sabunis närmaste, vill man absolut inte ha med sverigedemokrater.

Men i veckan sa Ulf Kristersson till Göteborgs-Posten att han inte utesluter att Jimmie Åkesson placerar tjänstemän i regeringskansliet. Vad har ett parti som precis klarat sig över fyraprocentsspärren för muskler att sätta in i sådana förhandlingar? Argumentet om Sabunis öde skingrar sådana interna tvivel. I kretsen runt partiledaren hörs bara självsäkerhet. Trots det höga tonläget i medierna är man övertygad om seger på partirådet om två veckor. Är saken redan avgjord? Man kan ringa Christer Nylander och fråga vad han tror.

– Jag förutsätter att den andra linjen har majoritet. Jag tror att det blir ungefär samma resultat som i partistyrelsen och riksdagsgruppen. De får majoritet men en stor minoritet tycker något annat. Till och med ledaren för motståndarna tror att partistyrelsen får igenom sitt förslag. Han vet att ledningen räknat ombud inför omröstningen. Frågar man honom hur partiet ska kunna enas efteråt svarar han:

– Man får anpassa sig efter läget.”

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.

Om receptionen av det första tryckta numret av Expo som kom ut för 25 år sedan

Det är ytterst sällan som någon människa får vara med och skriva/skapa historia och de flesta människor får väl aldrig uppleva det under sin levnad antar jag men själv har jag haft förmånen att ha fått göra det åtminstone vid några enstaka tillfällen varav ett inföll för 25 år sedan:


För lite mer än 25 år sedan i oktober 1995 kom första numret av ”riktiga” tryckta Expo ut som innan dess hade existerat som ett uppkopierat nyhetsbrev (som jag själv gav ut på egen hand) och bara för det har jag roat mig med att i sisådär femton minuters tid snabbkartlägga receptionen (d v s det mediala mottagandet) av detta första nummer som på alla sätt och vis tog Sverige med storm på sin tid: Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige men 1995 förändrades då denna inställning i grunden tack vare första numret av Expo.


Allra först ut att rapportera om detta första nummer var GP (och redan den 9/10 1995) och antagligen Per Nygren som jag hade frekvent kontakt med på den tiden och som var mycket kunnig på Göteborgs och Västsveriges s k nationella scen och tidigare i år återknöt Per och jag märkligt nog kontakten i samband med att han sökte information om Lasse Didings i Varberg far som var aktiv nazist.


På 1990-talet intog TT (Tidningarnas Telegrambyrå) fortfarande en central roll i medie-Sverige och vårt första nummer renderade otroligt nog hela två TT-texter bara under oktober månad – dels en nyhet som rörde en nazistgrupp som kallade sig Smålands SA (som senare gick in ”mangrant” som en avdelning i Nationalsocialistisk front) som var osedvanligt våldsam och som bestod av ett 20-tal aktivister i småländska Nybro och dels en nyhet om en högerradikal präst som också han av en ren slump var smålänning.


Även Björn Sandmark som då skrev för Expressen, och som idag är chef för Göteborgs Stadsteater och som jag hade kontakt med senast för någon vecka sedan, och Stefan Jonsson på DN (som idag är professor vid Linköpings universitet och som jag tyvärr inte har någon kontakt med alls längre) samt Mats Deland som ofta skrev för Aftonbladet och som idag är lärare och forskare vid Södertörns högskola var tidiga med att uppmärksamma Expos första nummer och även Jan Guillou kom någon månad därefter att göra det om än med sin typiska maoist-marxistiska analys – ”skinnskallarna är söner till den svenska arbetarklassen och därmed våra arbetargrabbar och de är därför egentligen inte några riktiga nazister”.

Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo

Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.

Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).

I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.

Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.

Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).

Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.

Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.

OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.

https://www.aftonbladet.se/a/X8g5W7?fbclid=IwAR21ttsUr8dX1ISgQaWt5R7JCJYS_7vjOO4tF5xYv1pwLmT6n_2N-Kzh30c

”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.

I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.

Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”

För 25 år sedan förändrade Expo synen på extremhögern och på 90-talet

För 25 år sedan förändrade Expo det svenska samhällets syn på extremhögern liksom i att prägla vår tids minne av 1990-talet och bl a tack vare mitt dåtida frenetiska samlande på domar rörande högerextrema våldsdåd, attentat och mord:


Innevarande års sorgliga 25-årsåminnelser av ett flertal högerextrema mord på bl a den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson, John Hron i Kungälv och nu senast den asylsökande ivorianen Gerard Gbeyo, som mördades i Klippan den 9 september 1995, påminner mig om att för 25 år sedan kom Expos första tryckta nummer ut, som på alla sätt och vis sände chockvågor genom dåtidens Sverige.


Huvudartikeln i vårt (d v s den dåvarande Expo-redaktionen, som jag då ingick i) första nummer, var att Sverige var det land i världen där proportionellt flest högerextrema mord, attentat och våldsdåd ägde rum och att det inte var en slump:


Vi på Expo menade nämligen att det fanns ett direkt samband mellan den då exploderande skinheadungdomssubkulturen bland 1000-tals fr a majoritetssvenska barn och ungdomar bland vilka många anslöt sig till SD:s dåtida och mycket våldsamma ungdomsförbund SDU, det SD-anknutna bandet Ultima Thules osannolika försäljningsframgångar och ett alltmer radikaliserat SD som senare under 90-talet kom att anta ett nytt, rasideologiskt och antisemitiskt färgat partiprogram (som f ö var det partiprogram som kom att locka ”de fyras gäng” med Jimmie Åkesson i spetsen till att gå med i SD).


Det var då jag som låg bakom researchen och faktauppgifterna bakom huvudartikeln och delvis även författandet av densamma, som Stieg Larsson i huvudsak skrev: Under flera års tid hade jag systematiskt samlat på mig mängder med domar rörande högerextrema våldsdåd och just under 1995 började jag förstå att något höll på att hända vad gällde just morden.


År 1995 begicks sammanlagt 7-8 högerextrema mord varav 5 begicks av skinnskallar och det var då vi på Expo som lyckades ”para ihop” alla dessa mord och se mönstret tack vare mitt frenetiska (för att inte säga fanatiska) dygnet runt-kartläggande av den dåtida svenska extremhögern och även om inte alla dessa mord blev särskilt uppmärksammade vare sig på sin tid eller i år 25 år senare är det ett faktum att vi på Expo lyckades förändra det dåtida svenska samhällets syn på extremhögern och inte minst historieskrivningen vad gäller skildringen och minnet av det svenska 1990-talet – d v s det fanns efter vårt debutnummer ett före och ett efter 1995 och därefter kunde ingen i Sverige längre blunda för att det faktiskt fanns ett samband mellan skinheadsubkulturen, vikingarock- och vit makt-musiken, SD och det högerextrema våldet.

Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”

Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:

 

JG.jpg

”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”

 

 

På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.

 

 

Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.

 

 

Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.

 

 

Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.

 

Den norska antifascisten Tor Bach har gått bort

Så nås jag av ännu ett sorgligt bud om att en gammal antifascist och antirasist har gått bort – nämligen norrmannen Tor Bach som alldeles nyligen avled i en ålder av 55 år.
117817998_10157760138685847_8927773061537475239_o.jpg
 
Bach var under flera årtionden ett välkänt namn inom den norska antifascistiska och antirasistiska rörelsen och bl a grundade och drev han Monitor – d v s en gång i tiden Norges motsvarighet till Expo – och han var också tidigare Expos (och min) kontakt i Norge och första gången jag själv besökte Norge bodde jag just hemma hos Tor i hans lägenhet i Oslo.
 
Jag minns Tor som en person som hade ”stenkoll” på den norska rasideologiska, högerpopulistiska och högerextrema scenen och när jag för många år sedan var involverad i en svensk debatt om FrP:s (d v s Fremskrittspartiet) kopplingar till nazistiska och rasideologiska aktivister så var det Tor som ”räddade” mig i samband med den debatten genom att generöst dela med sig av och förse mig med faktauppgifter som i efterhand visade sig stämma till ”100 procent”.

Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt

Äntligen får jag säga adjö till dig Mattias efter att i min sedvanliga språngmarschstil, som du hade känt väl igen om du hade sett mig, ha sprungit systematiskt mellan gravarna och till slut efter 6-7 minuter ha hittat din grav på kyrkogården i Klockrike på södersidan av en av vår gamla, kära östgötaslätts mest ståtliga och pampiga kyrkor.

116068553_868048273688172_2647847554880711808_n.jpg

115804398_10157704415810847_8206345048408763966_n.jpg

Vi var fyra Motalakillar som tillsammans och mer eller mindre samtidigt flyttade till Uppsala efter gymnasiet – jag flyttade först tillsammans med Anders och Magnus och du kom en termin senare och flyttade in hos mig som inneboende hemma hos den serbiska kvinnan i miljonprogramsområdet/”invandrarområdet” Gränby i Uppsala – hon som behandlade mig som sin son trots att jag är adopterad från Sydkorea och hon var en servitris från f d Jugoslavien och som sedan tog väl hand även om dig så länge vi båda bodde kvar hemma hos henne.
 
Du började läsa tyska, jag iriska och Magnus senare ryska då vi alla tre hade gått i samma gymnasieklass på Platenskolan i Motala och alla tre hade valt och tillsammans tagit oss igenom den helklassiska varianten av den humanistiska linjen medan Anders som var ett år äldre än oss började på juristlinjen och blev aktiv i Östgöta nation i Uppsala samtidigt som jag själv blev och var bibliotekarie där under två terminer och bl a höll i olika bok- och studiecirklar.
 
Jag fick dig inte bara att bryta upp från Östergötland och flytta till Uppsala och börja studera liksom att flytta in hos mig – jag fick dig också att göra vapenfri tjänst medan jag själv gick ännu längre, för det vet du ju också att jag alltid gjorde – d v s alltid gick allra längst i radikalitet och både i tanke och i handling, och totalvägrade och dömdes för det.
 
Tillsammans odlade vi både vår antimilitarism och vårt långt-före-vår-tid-ekoanarkistiska miljöengagemang både när vi upplevde att vi var Platenskolans enda anarkister och när vi tillsammans startade och organiserade vår egen under flera år mycket livaktiga och relativt stora anarkistmiljö i Uppsala kring vår aktions- och affinitetsgrupp Sine qua non och vår anarkistiska tidskrift Kaos och café/pub/programverksamhet på Upplands nation som ju f ö den blivande SvD-ledarskribenten Per Gudmundson också deltog i ibland.
 
Du och jag kom f ö att bo ihop vid många tillfällen – under sammanlagt tre om inte fyra gånger och perioder eller kanske t o m fem beroende på hur en räknar – och bl a bodde du och jag tillsammans ihop med den blivande riksbekanta f d doktoranden i Umeå Karolina Matti i en villa som vi hyrde av en gammal dam i Björklinge strax norr om Uppsala där jag tyvärr och ”så klart” kom i konflikt med de lokala nazisterna och SD:arna och hamnade i bråk med dem.
 
Idag lever märkligt och ledsamt nog bara jag och Magnus, som jag återknöt kontakten med i samband med din bortgång och tanken var att Magnus och jag skulle åka ned tillsammans till din begravning men det blev då i stället Magnus och Fredrik som kom ned från Stockholm till Östergötland för att bevista gravsättningen av dig i Klockrike.
 
Anders var också där men kort därpå begick han tragiskt nog självmord efter en längre tids upprepade depressioner men Anders hann i alla fall innan dess berätta utförligt för mig om din begravning och om alla som var där – några av våra gamla klasskamrater från Platenskolan i Motala, några av våra gamla anarkistiska och syndikalistiska kamrater från Uppsala och från Sine qua non- och Kaos-tiden, några av våra gamla antifascistiska kollegor från Expo-tiden och andra namn som vi båda kände och umgicks med tillsammans en gång i tiden.
 
Jag vet ju att du inte var jude, du var lika mycket kulturell lutheran som jag samtidigt som vi ju både var antimilitarister liksom antimonarkister och ”antikristna”, men du sade några gånger till mig att du hade en antagligen konverterad jude någon generation eller två bakåt i din familjehistoria. Därför valde jag att idag göra som judarna traditionellt gör, d v s lägga en liten sten på din vackra gravsten i Klockrike som så tydligt kommunicerar att du både hade ett varmt hjärta, var en fantastisk gitarrist och musiker samt en antimilitarist och ekoanarkist in i det sista.
 
Nu säger jag till slut hej då till dig Mattias, tack för din vänskap och för alla år tillsammans och jag bifogar här nedan det jag skrev ned i all hast i augusti 2019 så fort jag fick höra att du hade gått bort.
116115546_727421668042201_3580875872792096567_n
Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
”Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!”

Ur Expo-arkivets gömmor

Kul att påminnas om sin egen handstil i snart sagt varje nummer av Expo (liksom även på Expos hemsida) för det var då jag som en gång i tiden lade grunden till och byggde upp Expos idag enorma arkiv och bibliotek och var det något jag på den tiden var noga med att ange så var det s k proveniens i form av ursprungskälla och ursprungsdatum.
80561200_10157021419075847_5725121900112248832_n.jpg
 
Sedan innehåller Expos arkiv även ett antal referat av samtal jag hade med olika personer som ibland kunde vara i timmar då jag på den tiden brukade ringa runt till s k nationella och utge mig för att vara en viss ”Erik Johansson” och i detta fall handlar det då om ett samtal som jag hade med den idag framlidne professorn Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet med anledning av dennes syn på och attityder till judendomen och judar i samband med Radio Islam-affären.
80254505_10157021419105847_6246145774359412736_n.jpg
 
Under min mest maniska period prenumererade jag/”Erik Johansson” på åtminstone ett 20-tal tidningar och tidskrifter från den s k nationella rörelsen i bred mening och jag/”Erik Johansson” köpte även samtliga bokpublikationer, VHS/DVD-filmer och LP/CD-skivor som härrörde från samma rörelse vilka jag sedan läste, tittade och lyssnade på samt ringde 3-4 telefonsamtal per dag till s k nationella medan jag samtidigt ”spanade” på vissa s k nationella ”på stan” och i det offentliga rummet och i anslutning till deras hem eller arbetsplatser.
80192490_10157021419220847_1967897338638761984_n.jpg

Så minns jag Mattias Flyckt

Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag tillsammans är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!