Category: Expo

Om Expos adress på Hornsgatan

Upptäcker av en slump att Lonely Planets beskrivning av Stieg Larssons Södermalm innehåller ett faktafel:
 
 
”Stockholm’s vibrant coffee culture is heavily fuelled by the Swedish tradition of fika – socializing over cups of coffee and sweet pastries. Mellqvists Kaffebar was Larsson’s fika joint in real life and it also served as fictional character Mikael Blomkvist’s regular coffee spot. Larsson was often found working on his laptop at the cafe, which is conveniently located beneath the Expo offices.”
20638601_10154939831410847_4722683031519896267_n.jpg
 
Expos kontor, redaktion, arkiv och bibliotek o s v låg då inte på Hornsgatan 78 alternativt på Bysistorget 6 utan på Hornsgatan 76 alternativt på Bysistorget 4 i en lägenhet högst upp på femte våningen som med fog kan benämnas som en s k våning, d v s det handlade om en rejält tilltagen femrummare och det var där jag själv bodde, d v s jag bodde helt enkelt på jobbet och på arbetsplatsen dygnet om och jag arbetade också i praktiken dygnet runt på den tiden.
20637961_10154939831120847_3494565536416788654_n.jpg
 
Nu gör det väl i och för sig detsamma då vid det här laget ett antal hundra tusen personer som fram tills nu har deltagit i Stieg Larsson- och Millenium-stadsvandringarna redan har fått adressen Hornsgatan 78 alternativt Bysistorget 6 felaktigt utpekad för sig som Expos gamla kontor och den felaktiga guidningen lär väl fortsätta även i framtiden och en trappuppgång från den rätta trappuppgången gör väl egentligen detsamma när åren går.
 
Expos första kontor låg då i varje fall på Lundagatan 47, den andra adressen var Färgargårdstorget 32 och den tredje just Hornsgatan 76, d v s det var det s k röda och det s k proletära Södermalm som gällde helt och hållet under de första åren av tidskriftens existens.

Om att bidra till den svenska antirasismen och antifascismen

Känns lite märkligt och speciellt att i senaste numret av Expo anmäls och recenseras tre verk på tidskriftens kultursida som jag råkar ha bidragit till, ha varit med i och ha hjälpt till med på olika sätt:
19554085_10154815634955847_5769608695385786567_n.jpg
 
Det handlar om den digitala kunskapsbanken och bilddatabasen ”Bilders makt. Kunskapsbank om rasistiska stereotyper” (http://bildersmakt.se), om det svenska forskarnätverket för svensk ras- och vithetsforsknings antologi ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer igår och idag” (https://www.studentlitteratur.se/#9789144117980/Ras+och+vithet) samt om Johan Ulvenlövs, Matti Palms och Anders Larssons bok ”Utan ånger. Gustaf Ekström – SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” (http://vaktelforlag.se/utan-anger-boken-om-nazisten-och-ss-veteranen-som-grundade-sverigedemokraterna).
 
Detta är ju så klart en ren slump (och dessutom i Expo, som jag var med och grundade och drev under de första åren) och bör i stort sett aldrig kunna hända (d v s rent statistiskt sett) och påminner väl närmast om när jag en gång upptäckte att jag hade författat, råkat vara med i eller hjälpt till med fem böcker i samma bokreakatalog för några år sedan, när jag hade intervjuats i och skrivit i fem kulturtidskrifter vilka samtidigt gick att hitta i handeln och på biblioteken för ett antal år sedan, när fem radio- och tv-dokumentärer som jag hade arbetat med och hade hjälpt till med sändes inom loppet av två veckor för något decennium sedan, när fyra debattartiklar och kulturessäer som jag hade författat, redigerat eller ”spökskrivit” publicerades under samma vecka för flera år sedan samt när Wip konsthall nyligen anordnade utställningen ”Mellan svart och vitt – Representation och identifikation i en omgivande bildvärld” och även hade samlat och ställt ut ett antal böcker om ras och vithet, och minoriteter och rasstereotyper och bland 25-talet titlar visade det sig att jag på olika sätt hade varit med i och hade hjälpt till med 10-12 av dem såsom bl a afrofobirapporten (http://mkcentrum.se/2014/11/afrofobi-en-kunskapsoversikt), Lisa Wool-Rims Sjöbloms seriealbum ”Palimpsest” (http://ordfrontforlag.se/ordfront_bok/palimpsest), Antirasistiska akademins båda böcker ”Antirasistisk ordbok” och ”Vardagens antirasism” (http://www.antirasistiskaakademin.se/bocker), Cecilia Gärdings bok ”Mångfalden i det svenska filmarvet” (http://www.filmarvet.com/bakgrund-dc4tm), rapporten om jämlikhetsdata (http://unescolucs.se/project/jamlikhetsdata-i-botkyrka-kommun), Maja Lee Langvads bok ”Hon är arg” (http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/skonlitteratur-allmant/h/hon-ar-arg), Sofia Frenchs och Astrid Trotzigs bok ”Hitta hem” (http://www.litteraturmagazinet.se/sofia-lindstrom/hitta-hem-vuxna-adopterade-fran-korea-berattar), Carina Tigervalls och min bok ”Adoption med förhinder” (http://www.mfof.se/Publikationer/MIA-Info/Nr-2—2009/Adoptivforaldrar) Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros bok ”Rummet” (http://galago.se/forfattare/rummet) samt antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (http://mkcentrum.se/2014/11/om-ras-och-vithet-i-det-samtida-sverige).

Beatrice Ask öppnar dörren åt SD

En gång i tiden var Beatrice Ask den allra första inflytelserika representanten för den svenska borgerligheten som öppet valde att ”våga” stödja Expo under 1990-talets andra hälft (d v s under min tid på Expo) och jag minns att jag själv hälsade på henne vid något tillfälle och fick höra att hon hade blivit ”brief:ad” av partikamrater om min egen bakgrund som antifascist innan hon valde att öppet stödja Expo (d v s hon accepterade uppenbarligen det och tack vare att hon valde att öppet ge sitt stöd åt Expo så fick hon även andra borgerliga företrädare att göra detsamma), och det hette då att hon var en av de moderater och borgerliga politiker som var allra mest övertygad antirasist och antinazist och att hon även hade adoptivbarn i släkten (i alla fall sade ryktet det) och nu händer detta – 20 år senare öppnar Ask dörren åt SD.
16388184_10154364476310847_1654264645582127430_n
 
Även moderaternas Ulf Kristersson är nu öppen för att samtala och samarbeta med SD – d v s Adoptionscentrums tidigare ordförande som själv har adoptivbarn och som genom åren har skrivit flera antirasistiska artiklar i svenska adoptionssammanhang.

Det nazistiska våldet på 1990-talet

Den aktuella spelfilmen om mordet på John Hron får mig att minnas hur jag en gång i tiden var mer eller mindre fullständigt besatt av, fixerad vid och närmast maniskt ”jagad” av att ”till varje pris” få det s k etablerade makt-Sverige att förstå hur utbredd extremhögern och nazismen faktiskt hade blivit i Sverige efter Kalla krigets slut p g a fr a Ultima Thule- och vit makt-musikvågen och skinheadsubkulturmodet som drog över landet och under många år ”samlade” jag därför systematiskt hundratals domar och förundersökningar som rörde högerextremt våld och inte minst just dödligt våld genom att varje vecka regelbundet läsa och gå igenom ett 40-tal dagstidningar och sammanställa omfattande kalendarier över de högerextrema dåden dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och kvartal för kvartal som sedan publicerades i Expo – dock endast i urval och som utdrag.

 

Jag betraktade dessa kalendarier som jag själv sammanställde och skrev under extremhögerns mest intensiva år på 1990-talet som det ultimata ”faktavapnet” och ”statistikvapnet” som just skulle få det etablerade Sverige att inse hur illa situationen verkligen var: Såsom jag resonerade då så var det endast s k ”objektiva”, ”neutrala” och ”råa” och också tyvärr alltför ofta brutala faktasammanställningar som ”bet” på det s k etablissemanget inklusive siffror och statistik som jag regelbundet förde över exempelvis antal deltagare på demonstrationer, möten och vit makt-musikkonserter med angivande av datum och platsangivelser.

 

Jag har sparat ett antal sådana interna kalendarier av s k nostalgiska skäl och som jag skrev på i stort sett varje dag då det hände så osannolikt mycket vad gäller högerextrem aktivitet och inte minst högerextremt våld på 1990-talet och där jag (självklart helt och hållet för min egen del) skrev ut fullständiga namn, personnummer, hemadresser o s v och ett visst kvartal kunde resultera i ett 50-tal A4-sidor (Times New Roman, 12 punkters text, enkelt radavstånd) som sedan Stieg Larsson förkortade på sitt sedvanliga TT:aktiga vis för att kunna publiceras som utdrag i Expo där de ej särskilt ”roliga” och ej heller särskilt läsvänliga kalendarierna ibland kunde innefatta 4-5 tidskriftssidor. Jag minns också att jag just särskilt dokumenterade och förde statistik över det dödliga våldet och att jag under dessa år ”upptäckte” alltför många mord och dråp med högerextrema motiv och kopplingar som aldrig uppmärksammades som just det utan gärna omskrevs som ”tragiska fall” utförda av gärningspersoner som ”mådde dåligt”.

 

Just kalendarierna fick Expo också mycket uppmärksamhet för och det var nog i mångt och mycket kalendarierna som tillsammans med flera uppmärksammade djuplodande och grävande reportage trots allt fick makt-Sverige att sent omsider och efter alltför många fall av dödligt våld (såsom just mordet på John Hron) få upp ögonen för hur långt det verkligen hade gått. Just den där närmast fanatiska ”besattheten” och maniska ”fixeringen” är nog det jag minns allra tydligast så här i efterhand och som i grunden emanerade i den ytterligt frustrerande känslan över att vi uppfattade att vi såg, förstod och visste något som inte ens de som hade hög utbildning, makt och inflytande såg, förstod eller visste och för min egen del så resulterade denna känsla i att jag i stort sett jobbade dygnet runt under dessa intensiva år och t o m bodde på redaktionen och arkivet.

Sedan var det väl ett gott betyg att flera extremhögerföreträdare spekulerade i att de detaljerade och initierade kalendarierna som nog uppfattades som rena registreringen var ett bevis för att Expo fick sina uppgifter från Säpo då det antogs att ingen annan än Säpo kunde ha så bra koll på och så bra överblick över extremhögerns alla göranden och låtanden.

DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar hyllar den ”SD-intellektuelle” Åke Wedin och ”kommer ut” som en s k anti-mångkulturalist i dagens DN Kultur

DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar ”kommer ut” som pro-SD eller åtminstone som en s k invandringskritisk s k anti-mångkulturalist (och dessutom som en i mängden av ”det gamla Folkpartiet”-hatarna) genom att på en helsida (och just på Helsidan) i dagens DN Kultur hårt och helhjärtat hylla, rehabilitera och återupprätta hedern för socialisten, chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, antifascisten, Latinamerika-aktivisten, fredsrörelseaktivisten, Native American-forskaren, värmlänningen, läraren vid Karlstads universitet mm Åke Wedin, som avled för några år sedan (och som jag själv deltog i att skriva om under min tid på Expo, och vilket resulterade i Expressen-artikeln med rubriken ”Främlingshatets nya ansikten. Akademikerna som leder nätverket” som Shachar refererar till).

Shachar undviker nogsamt att nämna att den SD-anknutne Wedin spelade en avgörande roll för att formulera en mer salongsfähig kritik av invandringen från den utomvästerländska världen och av den s k mångkulturalismen kring det senaste sekelskiftet och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att bereda vägen för dagens SD samt samförfattade skrifter och artiklar (vilka dessutom inte var forskningstexter och inte byggde på forskningsrön) med flera ledande pro-SD intellektuella såsom litteraturvetaren och afrikaforskaren Ingrid Björkman och antropologen och asienforskaren Jonathan Friedman, och skriver bl a:

”Mycket snart efter att Folkpartiet infört den nya svenska migrationsmodellen i början av 1990-talet gick han lös på den i en rad skrifter och böcker. Oplanerad invandring tömmer Tredje världen på dess kreativa krafter och frestar på välfärdssystemet, hävdade han – och fick sin bild uppslagen i kvällspressen under rubriken ”Främlingshatets nya ansikten”. Att entydiga forskningsrön stöttes bort av ett flegmatiskt etablissemang var anmärkningsvärt, om inte unikt. I dag är det ännu vanligare att osanning och rena myter dominerar hela fakulteter. Ett av de vanligaste brev en skribent får är nödrop från personer som kippar efter luft i likriktade universitetskorridorer. När vi är unga och ofördärvade tror vi att ”de kommer att rätta till allt som är dumt”, att ”sanningen kommer till slut att segra”. Med tiden vet vi bättre. Desto större blir vår tacksamhetsskuld till människor som Åke Wedin, som tar ut sin kurs utan att snegla åt publiken, och som håller fast vid den utan en tanke på sin egen bekvämlighet.”

Om försvaret för Nikanor Teratologen och om svenska kulturpersonligheter som har visat sig vara högerextremister

Nikanor Teratologen må vara både kult- och geniförklarad av åtminstone delar av den ironiskt nog militant antifascistiska svenska kulturvärlden, och visst finns det gott om både svenska och västerländska kulturpersonligheter i närhistorien som har sympatiserat med extremhögern och förestått och företrätt rasideologiska åsikter, men bara för det skriver han inte några antifascistiska texter och han är inte heller förföljd likt en sentida markis de Sade hur mycket Teratologens förläggare Carl-Michael Edenborg än hävdar att så är fallet:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23190497.abOch även poeten och kritikern  Aase Berg drar en lans för Teratologen i DN Kultur:

”Nu ska vi som älskat Nikanor Teratologens hysteriska böcker ångra vår entusiasm. Jag avböjer.”

Ingen har sagt (eller skrivit) att det är fel att vare sig läsa eller uppskatta den kult- och geniförklarade fascisten, antisemiten och rasideologen Teratologens texter, ej heller att de ska brännas på bål och än mindre att han och hans uppenbarligen lojala bekantskapskrets och fans ska utsättas för förföljelser eller t o m hot och våld från antifascisters eller kanske t o m judars sida. Förutom att i stort sett samtliga av de som försvarar Teratologen talar i egen sak då de har relationer till denne alternativt har hyllat denne och följaktligen håller mer eller mindre väl dolda försvarstal så verkar det även handla om ett ideologiskt politiskt-romantiskt ”till varje pris”-försvar för avantgardet och parnassen och för allt som utmanar den goda borgerliga smaken i sann 68-”no limits”-anda samt, dock nog mer omedvetet, ett försvar för den egna högutbildade och högintellektuella godheten som bara inte får smutsas ned av Flashbacks gigantiska lågutbildade och outbildade vulgära grabbarmé.

Det må vara så att författaren Nikanor Teratologens påstått antifascistiska och antinazistiska (och antirasistiska?) romaner, aforismsamlingar och essäer, utgivna av Norstedt, h:ström och Vertigo och publicerade i tidskrifter som Provins, Glänta, Subaltern och Ord & Bild är något annat än Ezzelinos högerextrema Flashback-inlägg eller Niclas Lundkvists högerextrema artiklar i Tidningen Kulturen som f ö överlag flirtar alltmer med extremhögern under dess chefredaktör Guido Zeccola, tidigare kulturchef på Fria Tidningar (och fram tills nyligen ingick Lundkvist dessutom i Tidningen Kulturens redaktion). Samtidigt går det inte att komma ifrån att Teratologens texter faktiskt uppskattas rätt så rejält inom den svenska extremhögern i bred mening och det kan omöjligt vara en slump.

Jag försöker dra mig till minnes tidigare avslöjanden av svenska kulturpersonligheter i närtid som har visat sig vara högerextremister men kommer bara på ett annat liknande avslöjande som också Expo ”bjöd på” under ”min” tid på Expo och som rörde författaren, litteraturvetaren och kritikern Per Landin på DN Kultur som så här i efterhand måste krediteras med att ha varit den som introducerade radikalkonservatismen i Sverige flera år innan den radikal-, social- och kulturkonservativa tidskriften Salt såg dagens ljus och många år innan SD valde att kategorisera sig som ett socialkonservativt parti, och som själv visade sig sympatisera med radikalkonservatismen. Även då var det vissa som försvarade Landin då han samtidigt var och väl fortfarande delvis är en av landets ledande Tysklandskännare i egenskap av att vara en s k germanist och dessutom en mycket god stilist.

Nazisterna är ”våra barn”

1990-talet upprepar sig – när jag för Expos räkning (och även därefter på egen hand) reste land och rike runt och föreläste på mängder av skolor inför både ungdomar och vuxna, skolpersonal och föräldrar och tjänstemän och politiker i kommuner som i många fall idag är mycket starka SD-fästen (d v s de lokala ”patriot”- och Ultima Thule-gängen och nazist- och skinheadgängen kom helt enkelt att utgöra grunden till och stommen i SD:s lokalavdelningar och aktivistkadrer och vilket naturligtvis förklarar varför så många SD:are som var unga på 1990-talet och in på 2000-talet ständigt visar sig ha nazistbakgrund) fick jag gång på gång höra att extremhögern var så svår att bekämpa då det handlar om ”våra barn” – det var ”Nisses son”, ”Johans bror”, ”Margaretas pojk”, ”min kusin”, ”han jag växte upp med”, ”han jag en gång var tillsammans med”, ”Annas dotter”, ”hon jag gick på dagis med”, ”Pernillas brorsa” o s v o s v:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.3024550-vit-makt-det-stora-hotet-pa-landet

Redan då kunde det omvänt heta att stökiga och bråkiga ”kriminella invandrarungdomar” var lättare att ta avstånd ifrån och ”handskas” med – indirekt då de helt enkelt inte betraktades och behandlades som svenskar överhuvudtaget (ofta men inte alltid så omtalades dessa ungdomar dessutom som ”den där chilenaren”, ”den där iraniern” och ”de där somalierna”) – medan högerextrema ungdomar gång på gång omtalades som ”våra barn” och om mitt minne inte sviker mig så var det särskilt kvinnliga lärare och rektorer och kvinnlig skolpersonal liksom säkert också mödrar som uttryckte detta oftare än männen.