Kategori: Expo

Gamla Expo-adresser runtom i Stockholm

Har under de senaste dagarna (oplanerat och oförhappandes) besökt tre av Expos fem första adresser mellan 1995-97 – dels en villa i Mälarhöjden samt Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende under en period och där jag författade och utgav de första numren av Expo när den var ett nyhetsbrev och dels Bysistorget på Södermalm där jag också bodde och där Expo samtidigt hade sin redaktion efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget.

62113658_10156498477655847_7703241303865163776_n62082780_10156498477820847_9214357819623473152_n62169385_10156498477870847_3288127726598225920_n

Den långa versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” är nu ute

Lite speciellt att både se och höra sig själv i så stor omfattning i den långa och ”oklippta” versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” som handlar om den politiske (d v s om trotskisten och antifascisten) Stieg Larsson och som CMore ”publicerade” i veckan och som består av hela fyra 45 min.-avsnitt.
52951201_10156258350240847_7092005889288175616_o.jpg
52605179_10156258350320847_457900589573996544_o.jpg
52335228_10156258350300847_4102965017870073856_o.jpg

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”:

Efter att igår ha sett den nya filmen om Stieg och Expo så vill jag bara säga att jag inte har något att anmärka på vad gäller levnads- och karaktärsbeskrivningen av Stieg eller vad gäller berättandet om och redogörandet för dennes antifascistiska livsgärning och jag medverkar då själv i filmen och står naturligtvis för det jag säger där om Stieg.

Det enda som kanske går att säga något om är alla de scener i filmen som med hjälp av skådespelare och statister återskapar Expos redaktion och där det ser ut som att Expo var en helvit redaktion: Faktum är då att utöver mig själv så var ytterligare en person som är adopterad från Sydkorea med i redaktionen och dessutom fanns det också flera svenska judar som skrev artiklar i Expo och som stod nära Expo.

Däremot så är Expos uppkomst och utveckling ett mer komplicerat ”kapitel” och då tittarna i det närmaste antagligen får uppfattningen att Expos tillkomst var en tämligen okomplicerad ”affär” så väljer jag här att berätta min version av det hela i punktform och jag väljer här att kalla de olika versionerna av Expo för Expo 1, Expo 2 o s v:

Expo 1

Stieg försökte redan i början på 1990-talet att skapa en antifascistisk tidskrift med brittiska Searchlight som blåkopia, förebild och modell men projektet stupade bl a på motsättningar mellan anarkister och trotskister vad gäller bl a synen på antifascistiska strategier.

Expo 2

Jag startade på egen hand den första tidskriften som kallade sig Expo 1995 som ett uppkopierat nyhetsbrev och jag var dess ”chefredaktör” och enda skribent men Stieg fanns hela tiden med i bakgrunden liksom ett antal anarkister och ett flertal andra som på den tiden bidrog med information om den svenska extremhögerns verksamhet. Innan jag startade nyhetsbrevet Expo hade jag börjat skriva om den svenska extremhögern i tidskriften Stoppa rasismen som Stieg hade skrivit för under många år och som var den viktigaste kanalen och avnämaren för dennes texter om den svenska extremhögern innan Expo 3 tillkom.

Expo 3

Efter att ha blivit kontaktad av en grupp Ung vänster-medlemmar och Röd press-skribenter startade jag och denna grupp liksom Stieg tillsammans den tryckta tidskriften Expo på hösten 1995. Bakom Expo 3 hittades även andra aktörer såsom Svenska kommittén mot antisemitism som var den viktigaste enskilda organisationen som bidrog till att Expo 3 kunde verka och existera mellan 1995-97 innan Expo 3 gick i konkurs. Det var då ett nummer av Expo 3 som de fyra största svenska dagstidningarna DN, SvD, AB och EP helt eller delvis återtryckte på samma dag i juni 1996 och därmed skrev svensk press- och mediehistoria efter att Expos tryckeri och återförsäljare hade utsatts för en serie hot, trakasserier och attentat.

Expo 4

Mellan 1999-2002 gavs Expo ut som en del av och som en bilaga till Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt som Kurdo hade givit ut ända sedan 1987 och som under många år var den viktigaste antirasistiska tidskriften för det nya minoritets-Sverige och vari mången framtida ”minoritetskändis” kom att debutera med sina texter.

Expo 5

Från och med 2003 återföddes Expo som en egen tidskrift men Stieg hann då bara vara chefredaktör för Expo 5 under ett år då han avled 2004. Expo 5 är då i praktiken det Expo som existerar idag och mellan 1995-2018 har av naturliga skäl ett försvarligt antal personer någon gång arbetat för Expo och kanske så många som ett 100-tal vid det här laget.

image001.jpg
 
DOk.jpg
 
Expo.jpg

Andres Lokko reflekterar kring filmen om Stieg Larsson och omnämner bl a vit makt-musik bandet Division S som spelade för SD: ”Stieg Larsson fick rätt – extremismen har blivit normal”

Andres Lokko reflekterar kring (och rekommenderar) den nya filmen om Stieg Larsson i dagens SvD och omnämner bl a vit makt-musik bandet Division S:
 
Påminner gärna om att det explicit nationalsocialistiska Ekerö-bandet Division S spelade på SD:s möten och tillställningar på 1990-talet där de framförde sånger som ”Den nya aveln” (en hyllning till den s k nordiskt vita rasen, d v s till de infödda majoritetssvenskarnas s k ”ariska” kroppar/utseenden), ”Segra eller dö” (”Vi är nazister och det är bra, vi kommer att segra en vacker dag, segra eller dö, det är ditt val när stormen kommer en vacker dag” o s v och som SD:s chefsideolog och gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson nyligen indirekt citerade), ”Utsugarna” (”Revolutionen kommer nog en dag, då ska jag kräva allt jag vill ha, hela Sverige, mitt och ditt, hela Sverige ska bli fritt från kommunism och korrumperad sionism, det enda som ska finnas är nationalism” o s v) och ”Efter revolutionen” (”Än en gång vajar fanorna i topp, blod på gatan, blod överallt, än en gång håller vi fanorna högt, en vit revolution utan pardon; Vi har segrat, enat Norden, segern var hälsad ännu en gång, segern var hälsad – igen” o s v).
 
Påminner gärna också om att Åkesson och delar av SD:s ledargarnityr och SD:s ungdomsförbund lyssnade på och/eller sjöng sånger med vit makt-musikbandet Fyrdung 2009 (OBS: det är oklart om Åkesson själv sjöng Fyrdungs sånger eller om han bara lyssnade på när andra SD:are sjöng sångerna), d v s Division S efterföljare (som även bestod av f d bandmedlemmar från Södertälje-bandet Vit aggression och Linköpings-bandet Svastika) och vars sång ”Stormvinden” åtminstone indirekt kan tolkas som en slags hyllning till SD:
 
”Slutet av en tidsålder, en kataklysm har förutspåtts
Ett paradigmskifte, förändringens frö har såtts
En stormvind av insikt skall ge syre åt vår gnista
Den gamla eonens fjättrar skall så slutligen brista
 
Slutet av en tidsålder, en ny era för Nordens barn
På den brinnande stigen till befrielse, vi nu de första stegen tar
 
(…)
 
Slutet för bedragarna, slutet för deras hybris
Må den vinande stormvinden frysa deras blod till is
Ett osläckbart ursinne, en vrede så monstruös
Bojor skall sprängas, den blonda besten skall slita sig lös”
 
#brunsmetning
 
 
”I en tv-intervju om den anti-rasistiska tidskriften Expo sitter huvudpersonen i filmen ”Mannen som lekte med elden” frustrerat framåtlutad och nästan väser fram ett ord i taget: – Det. Finns. Inget. Som. Heter. Demokratisk. Rasism.
 
Det här utspelar sig i det här seklets absoluta början, möjligen just i slutet av det föregående. Strax senare framför den nazistiska rockorkestern Division S från Ekerö sin lite bråkiga poptrudelutt ”Segra eller dö” under en vit makt-konsert.”
 
(…)
 
”Jag vill om vartannat maniskt anteckna allt Larsson – och kollegerna på Expo – säger – och protestera mot det oundvikliga händelseförlopp jag ju vet ska inträffa … sedan. Efter Larssons död. Alltså nu. Men SER NI INTE VART DET HÄR ÄR PÅ VÄG? sitter man nästan och vill skrika till resten av biosalongen.
 
Jag lämnar visningen av filmen på Kungsgatan mer välinformerad än jag någonsin har varit om svensk högerextremism och varför vi har hamnat där vi är.”
 
(…)
 
”Mannen som lekte med elden” är en så obligatorisk filmupplevelse – och samtidslektion – för att den verkligen, pusselbit för pusselbit, visar hur skickligt och medvetet normaliseringsprocessen av extremhögern har fungerat. Allt går som på räls.
 
Att partiet som skrämde Larsson mer än något annat dessutom, när det så kallade topplocket ryker, ändå återkommer till skanderandet om ”seger eller död”, precis som till den rena oförfalskade rasismen, verkar inte störa nämnvärt.”

”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”

P1 Morgon intervjuade i morse Henrik Georgsson som har regisserat (dokumentär)filmen ”Mannen som lekte med elden” (https://www.moviezine.se/movies/stieg-larsson-mannen-som-lekte-med-elden) som har premiär nästa fredag (d v s den 28/9) och som handlar om Stieg Larsson och Expo: https://sverigesradio.se/p1morgon
 
”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”
 
Och tyvärr så ligger det alltför mycket i Georgssons möjligen något drastiska och cyniska uttalande från i morse för även jag har tänkt så i egenskap av att en gång i tiden ha varit Stiegs ”lärjunge” och i egenskap av att ha grundat Expo och efter att ha (när)studerat SD:s senaste valresultat och efter att ha följt och inte minst bekämpat SD ända sedan 1990-talets början när partiet inte ens lyckades erhålla en halv procent av rösterna och faktiskt var mindre än dagens Alternativ för Sverige, d v s åtskilliga av oss som var med på 90-talet upplever idag en slags permanentad overklighetskänsla som grundar sig i att det pyttelilla nazistparti som en gång i tiden i huvudsak bestod av s k gammelnazister och s k skinheads lyckades erhålla över 1,1 miljoner röster för en vecka sedan.
ec1197835b1b93da21cd5ca3cbbd5e17-mannen_som_lekte_med_elden_poster.jpg

Om Expos adress på Hornsgatan

Upptäcker av en slump att Lonely Planets beskrivning av Stieg Larssons Södermalm innehåller ett faktafel:
 
 
”Stockholm’s vibrant coffee culture is heavily fuelled by the Swedish tradition of fika – socializing over cups of coffee and sweet pastries. Mellqvists Kaffebar was Larsson’s fika joint in real life and it also served as fictional character Mikael Blomkvist’s regular coffee spot. Larsson was often found working on his laptop at the cafe, which is conveniently located beneath the Expo offices.”
20638601_10154939831410847_4722683031519896267_n.jpg
 
Expos kontor, redaktion, arkiv och bibliotek o s v låg då inte på Hornsgatan 78 alternativt på Bysistorget 6 utan på Hornsgatan 76 alternativt på Bysistorget 4 i en lägenhet högst upp på femte våningen som med fog kan benämnas som en s k våning, d v s det handlade om en rejält tilltagen femrummare och det var där jag själv bodde, d v s jag bodde helt enkelt på jobbet och på arbetsplatsen dygnet om och jag arbetade också i praktiken dygnet runt på den tiden.
20637961_10154939831120847_3494565536416788654_n.jpg
 
Nu gör det väl i och för sig detsamma då vid det här laget ett antal hundra tusen personer som fram tills nu har deltagit i Stieg Larsson- och Millenium-stadsvandringarna redan har fått adressen Hornsgatan 78 alternativt Bysistorget 6 felaktigt utpekad för sig som Expos gamla kontor och den felaktiga guidningen lär väl fortsätta även i framtiden och en trappuppgång från den rätta trappuppgången gör väl egentligen detsamma när åren går.
 
Expos första kontor låg då i varje fall på Lundagatan 47, den andra adressen var Färgargårdstorget 32 och den tredje just Hornsgatan 76, d v s det var det s k röda och det s k proletära Södermalm som gällde helt och hållet under de första åren av tidskriftens existens.

Om att bidra till den svenska antirasismen och antifascismen

Känns lite märkligt och speciellt att i senaste numret av Expo anmäls och recenseras tre verk på tidskriftens kultursida som jag råkar ha bidragit till, ha varit med i och ha hjälpt till med på olika sätt:
19554085_10154815634955847_5769608695385786567_n.jpg
 
Det handlar om den digitala kunskapsbanken och bilddatabasen ”Bilders makt. Kunskapsbank om rasistiska stereotyper” (http://bildersmakt.se), om det svenska forskarnätverket för svensk ras- och vithetsforsknings antologi ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer igår och idag” (https://www.studentlitteratur.se/#9789144117980/Ras+och+vithet) samt om Johan Ulvenlövs, Matti Palms och Anders Larssons bok ”Utan ånger. Gustaf Ekström – SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” (http://vaktelforlag.se/utan-anger-boken-om-nazisten-och-ss-veteranen-som-grundade-sverigedemokraterna).
 
Detta är ju så klart en ren slump (och dessutom i Expo, som jag var med och grundade och drev under de första åren) och bör i stort sett aldrig kunna hända (d v s rent statistiskt sett) och påminner väl närmast om när jag en gång upptäckte att jag hade författat, råkat vara med i eller hjälpt till med fem böcker i samma bokreakatalog för några år sedan, när jag hade intervjuats i och skrivit i fem kulturtidskrifter vilka samtidigt gick att hitta i handeln och på biblioteken för ett antal år sedan, när fem radio- och tv-dokumentärer som jag hade arbetat med och hade hjälpt till med sändes inom loppet av två veckor för något decennium sedan, när fyra debattartiklar och kulturessäer som jag hade författat, redigerat eller ”spökskrivit” publicerades under samma vecka för flera år sedan samt när Wip konsthall nyligen anordnade utställningen ”Mellan svart och vitt – Representation och identifikation i en omgivande bildvärld” och även hade samlat och ställt ut ett antal böcker om ras och vithet, och minoriteter och rasstereotyper och bland 25-talet titlar visade det sig att jag på olika sätt hade varit med i och hade hjälpt till med 10-12 av dem såsom bl a afrofobirapporten (http://mkcentrum.se/2014/11/afrofobi-en-kunskapsoversikt), Lisa Wool-Rims Sjöbloms seriealbum ”Palimpsest” (http://ordfrontforlag.se/ordfront_bok/palimpsest), Antirasistiska akademins båda böcker ”Antirasistisk ordbok” och ”Vardagens antirasism” (http://www.antirasistiskaakademin.se/bocker), Cecilia Gärdings bok ”Mångfalden i det svenska filmarvet” (http://www.filmarvet.com/bakgrund-dc4tm), rapporten om jämlikhetsdata (http://unescolucs.se/project/jamlikhetsdata-i-botkyrka-kommun), Maja Lee Langvads bok ”Hon är arg” (http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/skonlitteratur-allmant/h/hon-ar-arg), Sofia Frenchs och Astrid Trotzigs bok ”Hitta hem” (http://www.litteraturmagazinet.se/sofia-lindstrom/hitta-hem-vuxna-adopterade-fran-korea-berattar), Carina Tigervalls och min bok ”Adoption med förhinder” (http://www.mfof.se/Publikationer/MIA-Info/Nr-2—2009/Adoptivforaldrar) Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros bok ”Rummet” (http://galago.se/forfattare/rummet) samt antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (http://mkcentrum.se/2014/11/om-ras-och-vithet-i-det-samtida-sverige).