Kategori: Expo
Så minns jag Gerald Nagler
Gerald Nagler har i dagarna gått bort i en ålder av 92 år, som 1982 grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som sedan 2009 heter Civil Rights Defenders (CDR). Ursprungligen stöttade kommittén och organisationen dissidenter och demokratiaktivister i det fortfarande kommunistiska Östeuropa och Ryssland och snart också i övriga världen och på senare tid har både jag och andra som genom åren har engagerat sig antirasistiskt och i och för olika minoriteter i Sverige lärt känna CDR som en kämpande organisation som bl a har drivit frågan om den svenska polisens register över svenska romer, problemet med rasprofilering i miljonprogramsområdena samt de svenska samernas rättigheter. Nagler var därtill också medgrundare av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 1983 liksom av organisationen Judisk kultur i Sverige.
Tillsammans med sin fru Monica Nagler Wittgenstein, som är brorsondotter till Ludwig Wittgenstein, var Gerald en av dem som valde att öppet ge sitt stöd till Expo i ett tidigt skede av tidskriftens historia. Detta skedde redan från och med hösten 1995 när det första tryckta numret av Expo kom ut trots att de båda var väl införstådda med att jag själv hade en vänsterradikal bakgrund.
Paret Gerald och Monica uttryckte alltid på ett tydligt sätt hur oroade de var över 90-talets framväxt av en nymornad svensk extremhöger med SD i spetsen och inte minst på grund av deras egen familjebakgrund och släkthistoria i den gamla habsburgska dubbelmonarkins huvudstad Wien. Jag minns hur Expos första chefredaktör Andreas Rosenlund och jag regelbundet kom att träffa paret Gerald och Monica i olika sammanhang under Expos första två dramatiska och intensiva år och för min egen del var det också personligen mitt första möte med och introduktion till en svunnen, högborgerlig, centraleuropeisk och mångkulturell värld som inte fanns mer då och än mindre idag.
Om att ha upprättat den ursprungliga listan över högerextrema mord
I anslutning till det uppmärksammade mordet på Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby som utfördes av en f d NMR-aktivist har flera listor över högerextrema mord figurerat i olika sammanhang liksom flera siffror rörande antalet dito.
Det var då jag som började upprätta denna högerextrema mordlista redan i början på 90-talet när jag systematiskt samlade på mig samtliga domar och förundersökningar som rörde mord (liksom dråp och grova misshandelsfall som senare ledde till döden) som nazister och högerextremister hade begått i Sverige och både bakåt i tiden och i ”realtid” (d v s under 90-talet).
När sedan det första tryckta numret av Expo gavs ut på hösten 1995 var de sju mord som hade ägt rum under det året (d v s just år 1995) själva huvudnyheten. Artikeln som behandlade de sju morden skrevs av Stieg Larsson och mig och utgjorde detta första nummers huvudartikel. Stieg formulerade också den dramatiska rubriken ”Vem är det som mördar våra barn?” medan jag stod för en kortfattad men detaljerad beskrivning av varje enskilt mords förlopp och detaljer.
Wieselgren var som bekant på väg mot pensionsåldern men på 90-talet var flera av offren tonåringar eller personer i den tidiga 20-årsåldern vilket förklarar Stiegs val av rubrik.
Det var också denna huvudartikel som sannolikt gjorde att Expo fick en sådan stor uppmärksamhet redan i samband med debutnumret då det dåtida Sverige chockerades djupt över att den svenska s k nationella rörelsen var så extremt våldsam som ett resultat av Ultima Thules genombrott och skinheadungdomssubkulturens popularitet liksom det dåvarande SD:s radikalisering.
Jag fortsatte sedan att ha ”stenkoll” på de mord som svenska nazister och högerextremister låg bakom en bra bit in på 2000-talet innan jag slutade att systematiskt samla på mig den typen av information. Därefter har andra antifascister uppdaterat denna mordlista som numera figurerar i olika versioner och vilka alla kommer fram till ett 50-tal mord inräknat det senaste mordet i Visby.
Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson
Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson är kort följande:
Under våren 1996 försökte nazisterna i Stockholm, som på den tiden var organiserade i Nationella alliansen (NA) med tidskriften Info-14 som organ och med Christopher Rangne som ledare, att en gång för alla krossa och tysta Expo, som då hade existerat i ett år som en tryckt tidskrift och som antagligen upplevdes ha förstört mycket för den dåvarande svenska s k nationella rörelsen.
NA-aktivister slog bl a sönder rutorna på återförsäljarnas butiker, hotade systematiskt de som stöttade Expo samt attackerade även Expos tryckeri som då valde att säga upp avtalet med Expo.
Det var helt enkelt nära att Expo hade gått omkull – jag minns fortfarande än idag hur desperata vi på Expo kände oss i det ögonblicket när tryckeriet ringde och sade att de inte längre vågade trycka tidskriften.
Då ringde en närmast överentusiastisk Larsson, som på den tiden var chefredaktör på Aftonbladet, liksom även Expressens dåvarande chefredaktör Christina Jutterström och erbjöd oss på Expo att trycka hela nästa nummer av Expo som en gratisbilaga i de båda kvällstidningarna.
Även Svenska Dagbladets Mats Svegfors och Dagens Nyheters Hans Bergström ”hakade” på och tryckte stora delar av nästa nummer av Expo i ”sina” respektive tidningar och därmed skrev Larsson tillsammans med de andra tre chefredaktörerna svensk mediehistoria:
Den 10 juni 1996 trycktes Expo i den största (pappers)upplagan som en periodisk skrift någonsin har tryckts i – i över 800 000 exemplar och om DN och SvD också räknas in kanske i närmare två miljoner exemplar.
Den engelske antifascisten Ray Hill har gått bort
Idag gick den engelske antifascisten Ray Hill bort i en ålder av 83 år. Hill var under många år en ledande aktivist inom den brittiska extremhögern och deltog bl a i att grunda British National Party (BNP) men på 1980-talet bytte han sida och valde att bli informatör åt den antifascistiska tidskriften Searchlight som han sedan kom att skriva för och 1988 gav han ut boken ”The Other Face of Terror” som behandlar hans tid inom den på sin tid mycket våldsamma brittiska extremhögern.
När det första tryckta pappersnumret av Expo kom ut på hösten 1995 bildade vi som startade tidskriften Hill-stiftelsen som den juridisk-ekonomiska entitet som ägde tidskriften och namnet kom att kvarstå fram tills 1999. Nästan alla inom den dåtida svenska extremhögern och inte minst SD men också många inom den dåvarande vänstern trodde att vi därigenom hyllade den legendariske svensk-amerikanske syndikalisten Joe Hill men det var då Ray Hill som vi valde att uppkalla stiftelsen efter. Jag träffade själv Hill vid åtminstone ett tillfälle och minns honom som en både karismatisk och dedikerad person.
Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo är en av de fem L-riksdagsledamöter som gjorde att Sabunis pro-SD/MD/KD-linje vann
SvD:s Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson namnger idag de fem L-politiker som avgjorde att L under Sabunis ledning till slut valde M och KD och (in)direkt även SD. I artikeln kallas de ”sidbytarna” i den meningen att de övergav Sabunis företrädare Björklunds anti-SD-linje som grundade sig i att han hade lovat sina två adopterade pojkar från Korea att aldrig bidra till att ge SD någon makt (och detta löfte höll ju Björklund in i det sista i och med Januariöverenskommelsen, som Sabuni nu vill lämna) och en av de fem är Fredrik Malm som tidigare arbetade på Expo:
”Fem riksdagsledamöter bytte sida och så låg vägen mot Nyamko Sabunis regering öppen. Varför ändrade de sig?”
https://www.svd.se/sa-gjorde-fem-sidbytare-sabunis-plan-mojlig
”Den 12 februari deltog professorn och valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson.
– Det var uppenbart när jag blev inbjuden att de ville veta om det var januariavtalet som var huvudorsaken till att de gått bakåt i opinionsmätningarna. Det var deras fråga. Men vi har inte data som stöder det, säger han. Idén att ett närmande till Ulf Kristersson nu skulle vara partiets enda chans att nå över riksdagsspärren avfärdar Oscarsson.
– Min bedömning är att en liberal sakpolitik antagligen räcker för 4 procent. Skolan, LSS, bistånd. Om de bara bestämde sig och satte ner foten i klassiska liberala frågor. Och han tillför fakta som komplicerar Svend Dahls analys.
– I valet 2018 var det en speciell grupp som bytte från M till L. Högutbildade storstadsväljare som gillar bistånd och en ganska generös migrationspolitik. Det finns fler av dem att vinna, om man skulle velat det. Nu kan i stället Annie Lööf skicka inbjudningskort till dem.
Samma sak med analysen av budgetreglerna. Det är sant att ramverket inte längre gäller i praktiken. Men januariavtalet har också inneburit tätare förhandlingar än många tidigare budgetsamarbeten. Nu är det dagliga samtal med centerpartister och liberaler om varenda rad i direktiv och regleringsbrev. Det är också en del av den nya verkligheten. Den typen av samarbete, säger också Sabunis närmaste, vill man absolut inte ha med sverigedemokrater.
Men i veckan sa Ulf Kristersson till Göteborgs-Posten att han inte utesluter att Jimmie Åkesson placerar tjänstemän i regeringskansliet. Vad har ett parti som precis klarat sig över fyraprocentsspärren för muskler att sätta in i sådana förhandlingar? Argumentet om Sabunis öde skingrar sådana interna tvivel. I kretsen runt partiledaren hörs bara självsäkerhet. Trots det höga tonläget i medierna är man övertygad om seger på partirådet om två veckor. Är saken redan avgjord? Man kan ringa Christer Nylander och fråga vad han tror.
– Jag förutsätter att den andra linjen har majoritet. Jag tror att det blir ungefär samma resultat som i partistyrelsen och riksdagsgruppen. De får majoritet men en stor minoritet tycker något annat. Till och med ledaren för motståndarna tror att partistyrelsen får igenom sitt förslag. Han vet att ledningen räknat ombud inför omröstningen. Frågar man honom hur partiet ska kunna enas efteråt svarar han:
– Man får anpassa sig efter läget.”
Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist
Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:
Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.
Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.
Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.
Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”.
Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.
Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag.
Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.
Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.
Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm:
Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess.
I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.
Om receptionen av det första tryckta numret av Expo som kom ut för 25 år sedan
Det är ytterst sällan som någon människa får vara med och skriva/skapa historia och de flesta människor får väl aldrig uppleva det under sin levnad antar jag men själv har jag haft förmånen att ha fått göra det åtminstone vid några enstaka tillfällen varav ett inföll för 25 år sedan:
För lite mer än 25 år sedan i oktober 1995 kom första numret av ”riktiga” tryckta Expo ut som innan dess hade existerat som ett uppkopierat nyhetsbrev (som jag själv gav ut på egen hand) och bara för det har jag roat mig med att i sisådär femton minuters tid snabbkartlägga receptionen (d v s det mediala mottagandet) av detta första nummer som på alla sätt och vis tog Sverige med storm på sin tid: Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige men 1995 förändrades då denna inställning i grunden tack vare första numret av Expo.
Allra först ut att rapportera om detta första nummer var GP (och redan den 9/10 1995) och antagligen Per Nygren som jag hade frekvent kontakt med på den tiden och som var mycket kunnig på Göteborgs och Västsveriges s k nationella scen och tidigare i år återknöt Per och jag märkligt nog kontakten i samband med att han sökte information om Lasse Didings i Varberg far som var aktiv nazist.
På 1990-talet intog TT (Tidningarnas Telegrambyrå) fortfarande en central roll i medie-Sverige och vårt första nummer renderade otroligt nog hela två TT-texter bara under oktober månad – dels en nyhet som rörde en nazistgrupp som kallade sig Smålands SA (som senare gick in ”mangrant” som en avdelning i Nationalsocialistisk front) som var osedvanligt våldsam och som bestod av ett 20-tal aktivister i småländska Nybro och dels en nyhet om en högerradikal präst som också han av en ren slump var smålänning.
Även Björn Sandmark som då skrev för Expressen, och som idag är chef för Göteborgs Stadsteater och som jag hade kontakt med senast för någon vecka sedan, och Stefan Jonsson på DN (som idag är professor vid Linköpings universitet och som jag tyvärr inte har någon kontakt med alls längre) samt Mats Deland som ofta skrev för Aftonbladet och som idag är lärare och forskare vid Södertörns högskola var tidiga med att uppmärksamma Expos första nummer och även Jan Guillou kom någon månad därefter att göra det om än med sin typiska maoist-marxistiska analys – ”skinnskallarna är söner till den svenska arbetarklassen och därmed våra arbetargrabbar och de är därför egentligen inte några riktiga nazister”.
Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo
Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.
Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).
I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.
Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.
Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).
Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.
Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.
OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.
”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.
I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.
Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”
För 25 år sedan förändrade Expo synen på extremhögern och på 90-talet
För 25 år sedan förändrade Expo det svenska samhällets syn på extremhögern liksom i att prägla vår tids minne av 1990-talet och bl a tack vare mitt dåtida frenetiska samlande på domar rörande högerextrema våldsdåd, attentat och mord:
Innevarande års sorgliga 25-årsåminnelser av ett flertal högerextrema mord på bl a den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson, John Hron i Kungälv och nu senast den asylsökande ivorianen Gerard Gbeyo, som mördades i Klippan den 9 september 1995, påminner mig om att för 25 år sedan kom Expos första tryckta nummer ut, som på alla sätt och vis sände chockvågor genom dåtidens Sverige.
Huvudartikeln i vårt (d v s den dåvarande Expo-redaktionen, som jag då ingick i) första nummer, var att Sverige var det land i världen där proportionellt flest högerextrema mord, attentat och våldsdåd ägde rum och att det inte var en slump:
Vi på Expo menade nämligen att det fanns ett direkt samband mellan den då exploderande skinheadungdomssubkulturen bland 1000-tals fr a majoritetssvenska barn och ungdomar bland vilka många anslöt sig till SD:s dåtida och mycket våldsamma ungdomsförbund SDU, det SD-anknutna bandet Ultima Thules osannolika försäljningsframgångar och ett alltmer radikaliserat SD som senare under 90-talet kom att anta ett nytt, rasideologiskt och antisemitiskt färgat partiprogram (som f ö var det partiprogram som kom att locka ”de fyras gäng” med Jimmie Åkesson i spetsen till att gå med i SD).
Det var då jag som låg bakom researchen och faktauppgifterna bakom huvudartikeln och delvis även författandet av densamma, som Stieg Larsson i huvudsak skrev: Under flera års tid hade jag systematiskt samlat på mig mängder med domar rörande högerextrema våldsdåd och just under 1995 började jag förstå att något höll på att hända vad gällde just morden.
År 1995 begicks sammanlagt 7-8 högerextrema mord varav 5 begicks av skinnskallar och det var då vi på Expo som lyckades ”para ihop” alla dessa mord och se mönstret tack vare mitt frenetiska (för att inte säga fanatiska) dygnet runt-kartläggande av den dåtida svenska extremhögern och även om inte alla dessa mord blev särskilt uppmärksammade vare sig på sin tid eller i år 25 år senare är det ett faktum att vi på Expo lyckades förändra det dåtida svenska samhällets syn på extremhögern och inte minst historieskrivningen vad gäller skildringen och minnet av det svenska 1990-talet – d v s det fanns efter vårt debutnummer ett före och ett efter 1995 och därefter kunde ingen i Sverige längre blunda för att det faktiskt fanns ett samband mellan skinheadsubkulturen, vikingarock- och vit makt-musiken, SD och det högerextrema våldet.
Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”
Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:
”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”
På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.
Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.
Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.
Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.
Tobias Hübinette 