Kategori: etnicitet

När den svenska färgblinda antirasismen återigen tror att jämlikhetsdata handlar om rasregister

I veckan har medlemmar av FN:s expertgrupp rörande rasdiskriminering inom rättsväsendet (d v s FN:s Expert Mechanism to Advance Racial Justice and Equality in the context of Law Enforcement) besökt Sverige på uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Delegationen som besökte Sverige leddes av den sydafrikanska domaren Yvonne Mokgoro och expertgruppen kritiserar nu Sverige för att fortsätta att vägra föra statistik om landets olika minoriteter (d v s jämlikhetsdata) vilket gör det fortsatt omöjligt att veta vilka grupper i det svenska samhället som drabbas av diskriminering och därmed också omöjligt att bekämpa densamma.

I en intervju med Expressens Erik Göthlin hävdar Caroline Olstedt Carlström, som är ordförande för Forum för dataskydd, att FN vill registrera alla invånare i Sverige utifrån ras och etnicitet. Detta är också Sveriges officiella tolkning liksom flertalet svenska antirasisters tolkning – d v s både svenska staten och de svenska antirasisterna (och både de som står till höger och till vänster) tror att FN vill tvinga Sverige att registrera exempelvis alla judar, romer, svarta eller muslimer i landet.

Tyvärr tror t o m svenska forskare att jämlikhetsdata handlar om rasregistrering och om ett rastänkande, d v s de allra flesta svenska forskare – och framför allt de antirasistiska svenska forskarna – tror att jämlikhetsdata kort och gott är en genomrasistisk företeelse som FN vill tvinga på oss antirasistiska svenskar.

Det FN vill att Sverige ska göra är att i enkät- och självsvarsformulärform börja fråga invånarna i landet hur de identifierar sig själva utifrån exempelvis ras, etnicitet eller religion och detta sker då på ett både anonymt och frivilligt sätt, så att det blir omöjligt att spåra vem som har svarat vad, och var och en ges rätten att få kategorisera sig själv. Det är det som inom både FN- och EU-sammanhang kallas för jämlikhetsdata och det är just det som FN:s expertgrupp kräver att Sverige ska börja praktisera.

Så länge Sverige och svenskarna fortsätter att i den färgblinda antirasismens namn tro att FN försöker tvinga Sverige att införa ett rasregister så kommer vi aldrig att få bukt med diskrimineringen – d v s utan några siffror så är det helt omöjligt att ens veta hur diskrimineringen ser ut och än mer fullständigt omöjligt att ens försöka bekämpa densamma.

”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism.

Experterna som deltog i ett fem dagar långt besök i landet uttrycker oro över Sveriges ”ovilja” att samla in uppgifter kring etnicitet – vilket strider mot lagen.

– Det skulle kräva en lagändring, säger Caroline Olstedt Carlström, expert på dataskydd och informationssäkerhet.”

https://www.expressen.se/nyheter/fn-anklagar-sverige-systematisk-rasism

”Expertgruppens resa till Sverige ägde rum den 31 oktober till 4 november.

”Expertpanelen är tillsatt för att undersöka brott mot mänskliga rättigheter i samband med brottsbekämpning kopplat till personer med afrikansk bakgrund”, skriver OHCHR, FN:s råd för mänskliga rättigheter, i ett pressmeddelande.

De tre experterna samlade in information om det svenska rättssystemet och satt i möten med representanter för såväl regering som riksdag, liksom med myndigheter. Expertpanelen utförde också flera intervjuer med personer i utsatta områden.

Enligt det pressmeddelande som publicerades av OHCHR under fredagen och som sammanfattar besöket så borde Sverige öka sina insatser för att bekämpa systematisk rasism. Expertgruppen säger att man ”förstår att det finns en historisk känslighet kring etniska uppdelningar i landet” men att man samtidigt är ”djupt orolig över oviljan att samla in data uppdelad efter etnicitet i Sverige”. 

– Insamling, publicering och analys av data efter ras eller etniskt ursprung i alla aspekter av livet, särskilt när det gäller interaktioner med brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet, är en viktig del för att kunna bedöma reaktioner på systematisk rasism, säger Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning, i ett pressmeddelande.

– Sverige måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism, fortsätter Mokgoro.

Men förslaget går inte ihop med den lagstiftning som finns. Tvärtom är det normalt förbjudet att behandla känsliga personuppgifter som avslöjar exempelvis etnicitet. Det säger Caroline Olstedt Carlström, som bland annat är expert på GDPR och ordförande för Forum för dataskydd.

– Det är förbjudet att behandla uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, säger Caroline Olstedt Carlström, som samtidigt uppger att det finns vissa undantag.

– Här finns inte stöd för att kartlägga personer. Problemet är också att man tangerar risken för diskriminering beroende på vilka effekterna kan bli för de enskilda som registreras, även om syftet är vällovligt, fortsätter hon.

Enligt expertgruppen vittnade de ”rasifierade grupper” som man talat med om en förtryckande polisnärvaro, rasprofilering och poliser som stoppade dem godtyckligt. Experterna menar att svensk polis fokus borde ligga på att återställa sitt förtroende hos de grupperna. Expertgruppen kritiserar också vad man hävdar är en ”överdriven användning” av isolering i såväl häkte som fängelse. 

– Det tycks råda en diskrepans, där man från polisens sida upplever att det råder ett förtroende mellan dem själva och de grupper man övervakar. Men när vi besökte rasifierade områden och talade med personer som bodde där upptäckte vi att de inte hade något – eller bara lite – förtroende för polisen, säger Yvonne Mokgoro till TT.”

Svenskarnas färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande

Svenskarnas visserligen välmenande ultramilitanta och hyperradikala färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande för att inte säga fullständigt vansinnig – Goldberg använde då termen ras och inte etnicitet: ”the Holocaust is not about race…” etc.

Sveriges och svenskarnas (d v s de ”rikssvensktalande”, för vad de svensktalande i Finland och annorstädes anser om ordet ras vet jag faktiskt inte) fullständigt fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat mot ordet ras i sig handlar i grund och botten inte om något dåligt samvete i relation till de svenska judarna, romerna eller samerna (eller i relation till andra minoriteter i Sverige som genom åren har drabbats av det svenska rastänkandet) utan om att exorcera den egna historien om det svenska rastänkandet och göra så att den på en fantasmagorisk nivå aldrig har ägt rum.

Samtidigt projiceras Sveriges och svenskarnas fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat på den engelsktalande världen (d v s på de genomrasistiska amerikanerna, britterna o s v) vilket ytterligare gör att historien om det specifikt svenska rastänkandet både exileras och exorceras än mer. 

”Amerikanska ABC stänger av Whoopi Goldberg i två veckor till följd av hennes uttalande om Förintelsen.”

https://www.dn.se/kultur/whoopi-goldberg-stangs-av-efter-kritiserat-uttalande-om-forintelsen

”Det var under en paneldiskussion i programmet som Goldberg fällde en kommentar om att Förintelsen ”inte har med etnicitet att göra” utan att den snarare ”handlar om människans grymhet mot andra människor”.

Efter blåsväder på sociala medier bad Goldberg om ursäkt på Twitter och skrev att Förintelsen hade sin grund i så väl mänsklig grymhet som etnicitet.

– Mina ord upprörde så många personer, vilket aldrig var min avsikt, säger hon och tillägger att hon är tacksam för den information hon har fått, vilket hjälpt henne förstå olika saker.”

Reflektioner kring att kategorisera författare efter ras/etnicitet

Litteraturvetaren Karl Berglund skriver idag i SvD om Richard Jean Sos bok ”Redlining culture. A data history of racial inequality and postwar fiction” som utgörs av en kvantitativ studie som med hjälp av s k big data (be)visar hur vita författare och vita karaktärer liksom vita förläggare och vita litteraturkritiker/vetare o s v mer eller mindre fullständigt dominerar den amerikanska samtidslitteraturen trots att USA är det land i västvärlden som demografiskt präglas av den allra största etnisk-rasliga mångfalden:

”Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.”

Tyvärr sprider Berglund dock (den färgblint antirasistiska) missuppfattningen för att inte säga (den färgblint antirasistiska) lögnen att det skulle vara förbjudet att kategorisera svenska författare utifrån ras/etnicitet – det har jag då själv gjort (se https://tobiashubinette.wordpress.com/bibliografi-over-den-icke-vita-svenska-litteraturen-1969-2018) som den visserligen sannolikt enda svenska forskaren att ha gjort det – men Berglund är tyvärr inte ensam om att tro det.

När jag för några år sedan ägnade mig åt att studera den icke-vita svenska samtidslitteraturen stötte jag nämligen på (färgblint antirasistisk) patrull gång efter annan:

En svensk akademisk tidskrift vägrade exempelvis att publicera mig då jag ansågs ha brutit mot en påhittad svensk lag som säger att det är förbjudet att kategorisera personer i Sverige utifrån ras/etnicitet och alldeles nyligen ifrågasatte en anonym peer review/referee-läsare (läs: en svensk litteraturvetare) av en artikel som jag skickade in till en akademisk tidskrift varför jag överhuvudtaget talar om svarta svenska författare, svensk-asiatiska författare och svenska latinamerikanska författare o s v.

Här nedan följer ett antal citat som härrör från både redaktörer av vetenskapliga tidskrifter och anonyma peer review/referee-läsare (läs: svenska litteraturvetare) vilka har kommenterat mina insända artiklar till sådana tidskrifter och som med all önskvärd tydlighet visar att svenska forskare (läs: svenska litteraturvetare) sannerligen reagerar med (den färgblint antirasistiska) ryggmärgen när de ombeds att komma med ett utlåtande om en text som handlar om ras/etnicitet (d v s om mina artiklar):

”En diskussion saknas även om varför den av författaren upprättade kategorin ”subsahariska Afrika” även inkluderar svarta amerikaner. Vad har svarta amerikaner från Georgia med svarta gambianer att göra överhuvudtaget? Eller för den delen gambianer med kenyaner? Går det ens att tala om en kategori som författaren benämner som svarta svenskar eller afrosvenskar? Samma sak gäller kategorin ”Sydasien” som inkluderar asiatiska afrikaner – varför skulle sikher och indier från Uganda eller Sydafrika ha något gemensamt med pakistanier eller indier? Här skulle författaren kunna diskutera på vilka grunder nationalitet eller etnicitet är underställt det som författaren kallar ras och om det ens är möjligt eller ens önskvärt att göra det. Obesvarade etiska frågor gör sig än en gång gällande: På vilka grunder tar sig författaren ens friheten att kategorisera författare efter något som de möjligtvis aldrig själva har identifierat sig med? Vet författaren att en viss författare från Etiopien överhuvudtaget ens tänker på sig själv som svart? Och adopterade från Indien eller Korea eller Colombia – de är ju svenskar och inget annat!

I exempelvis meningen ”Sverige har med andra ord på rekordtid och inom blott en generation gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest homogena och vita länder till att numera vara ett av västvärldens allra mest mångfaldspräglade och mångrasliga länder sett till befolkningssammansättningen” är ordet ”mångrasliga” ett tydligt exempel på denna problematik. Tillsammans med betoningen på den demografiska utvecklingen i Sverige menar jag att bruket av begreppet ”ras” måste diskuteras grundligt innan det används överhuvudtaget i det här sammanhanget, det riskerar annars att frammana en bild av ”massinvandring”.

Författaren skriver vidare att författaren har eftersträvat att ”konstruera och formulera så neutrala kategoribeteckningar som möjligt som inkluderar alla som på något sätt härstammar från ett visst land, en viss region eller en viss kontinent oavsett om de själva gör det eller via en eller båda föräldrarna”, men kommenterar inte ytterligare den etiska problematiken med att upprätta den här typen av kategorier. En sådan diskussion finner jag nödvändig. Den måste därtill förankras i relevant vetenskaplig litteratur. Här uppenbaras den verkliga kärnfrågan: Är det ens lagligt att upprätta och sprida en lista över författare grundad på deras bakgrund eller utseende? Om tidskriften mot min tillstyrkan väljer att publicera artikeln rekommenderar jag en översyn av en juridisk expert – att tala om ”muslimska författare”, ”svarta författare” eller ”latinamerikanska författare” borde enligt mig inte förekomma inom svensk forskning.

Jag anser att det är mycket viktigt att författaren förklarar sina bevekelsegrunder i det här sammanhanget. Författaren visar inte på några relevanta argument som stödjer upprättandet av en sådan lista med sådana kategorier, och att signalera att författaren är medveten om problematiken räcker inte som motivering på långt när.

Jag har liknande invändningar mot valet av begreppet ”icke-vita”. Författaren bör problematisera för- och nackdelar med att skapa annanhet överhuvudtaget i relation till vithet! Att tala om exempelvis kurder, somalier, peruaner eller kineser som att de är De Andra utifrån mystiska ”rasbiologiska” utseendedefinitioner som aldrig definieras måste motiveras. Och vad syftar t. ex. ”de svenska rasorden” på? Detta diskuteras inte.

”Rasord” är en oklar term. Syftar det på ord som konnoterar ras och/eller etnicitet, eller är det rasistiska termer? Varför är ”n-g-r” enligt författaren rasord, och för vem? Ord som ”blatte” och ”n-gg-” uppfattas väl som obildade och ovårdade, men kan också användas som positiv markör för gemenskap i förorterna, framför allt inom vissa ungdomskulturer. Ords betydelser är kontextuella och att kalla alla sådana ord för svenska rasord rakt av som författaren gör blir konstigt.

Jag ställer mig överhuvudtaget frågande till beteckningar som ”icke-vita” och ”den icke-vita svenska litteraturen”. Det bör preciseras inledningsvis om ”icke-vit” syftar på hudfärg och/eller social status, t ex att bo i förorterna eller vara underklass och därmed betraktas som ”smutsig”. I det sammanhanget kunde det vara klargörande med referenser till att ras är en förhandlingsbar och föränderlig kategori.

Beträffande begreppet ”den icke-vita svenska litteraturen” så undrar jag också vem som lanserat det? För vem är denna litteratur ”icke-vit”? För författare, forskare, litteraturkritiker, statistiker, SD? Har det med författarnas självbild att göra överhuvudtaget? Tänker en arabisk prosaist ens på sig själv som icke-vit? Funderar en adopterad poet från Colombia ens på ras? Om det är artikelförfattarens kategorisering kan den uppfattas som en form av rasifiering av skribenter med minoritets- eller invandrarbakgrund och som en marginalisering av litteratur av författare p.g.a. deras utseendedrag.

På tredje stycket finns påståenden om rassegregation som konsolideras på 1980- och 90-talen. På vilket sätt rör det sig om ”rassegregation” och inte om social segregation? Sverige har en socialt segregerad bostadsmarknad som har att göra med skillnader i ekonomi och utbildning. Menar artikelförfattaren att ”ras” skulle ligga bakom segregeringen och inte sociala faktorer? Vad finns det i så fall för belägg för det? Det handlar väl om klass och inget annat?

På flera ställen används uttrycket ”passera som vit”. Begreppet användes exempelvis på sin tid av Gunnar Myrdal då han skrev om amerikaner med afroamerikanskt påbrå, som såg ut som den vita majoriteten – de kunde alltså ”passera som vita”, dvs dölja sitt afroamerikanska påbrå. Men vad menar artikelförfattaren då begreppet används i dagens svenska kontext? Kan japaner och brasilianare och algerier passera som vita i Sverige? Kan polacker och ungrare det?

Det behövs slutligen en utförlig och längre diskussion om hur den amerikanska forskningen om ”ras” och ”vita” kan föras över till ett svenskt sammanhang överhuvudtaget. En sådan diskussion måste också ta upp problem med denna forskning i ett svenskt sammanhang. Inte minst med tanke på hur belastat begreppet ”ras” är i förhållande till samer, romer och judar i Sverige.”

https://www.svd.se/ibland-ar-datorn-den-mest-klarsynta-lasaren

”So tar avstamp i den historieskrivning i tidigare forskning som säger att decennierna från 1970-talet och framåt har varit en framgångssaga för afroamerikansk litteratur i USA. Från att tidigare ha varit marginaliserade och direkt institutionellt motarbetade, blev afroamerikanska författare nu lanserade på bred front och välkomnande in i de litterära finrummen. Pulitzerpriset och Nobelpriset i litteratur till Toni Morrison ses ofta som en sorts logisk slutpunkt, ett erövrande av de sista bastionerna. Men So menar att den här bilden inte stämmer. Om man i stället ser till helheten syns i själva verket ingen progression alls, utan en besvärande status quo.

Redan i inledningskapitlet leder So sin tes i bevis genom att peka på fyra centrala procentsatser: 97 procent av den skönlitterära utgivningen på ett av USA:s största och viktigaste förlag (Random House) har utgjorts av vita författare; 90 procent av de mest recenserade författarna i den etablerade pressen är vita; 98 procent av de skönlitterära bästsäljarna i USA har skrivits av vita författare; 91 procent av de litterära priserna har tillfallit vita författare. Dessa siffror gäller prosa i efterkrigstidens USA, och ingenstans syns annat än ytterst marginella ökningar när det gäller andelen svarta författare. Då ska man ha i tankarna att andelen vita i USA under den studerade perioden utgjorde drygt 70 procent av befolkningen.

Dessa siffror är förstås i sig uppseendeväckande och ett av bokens huvudresultat. So har fått fram dem genom ett omfattande litteratursociologiskt kartläggningsarbete, där han sammanställt stora databaser och manuellt grupperat författare. Men i stället för att vila på lagrarna av detta arbete låter han siffrorna fungera som utgångspunkt för fallstudier, där han utifrån respektive snedfördelning gör fördjupade analyser av vad han kallar ”produktion”, ”reception”, och ”erkännande”.

Särskilt värdefullt är hur So diskuterar de etiska aspekterna av att räkna på hudfärg. I Sverige är det olagligt att föra register över etnisk tillhörighet. Även i USA är det en känslig fråga som lätt väcker obehagliga associationer, inte minst betraktat i ett historiskt perspektiv. So resonerar kring sådana faror på flera ställen och är noggrann med att betona dels att författare i kategorin ”svarta författare” inte i övrigt ska reduceras till denna kategori, dels att ”svart litteratur” inte handlar om inneboende, ontologiska skillnader. ”Det är endast socialt konstruerade kategorier, och jag studerar deras relationer”, sammanfattar So. Men, framhåller han, det är viktigt med en medvetenhet om kvantitativa mönster av ojämlikhet vad gäller etnicitet. Använt på rätt sätt kan det bli ett medel för att kritisera maktförhållanden och för att problematisera föreställningar om etnicitet, litteratur och representation.”

(…)

”Vita romangestalter beskrivs ofta i termer av medelklassyrken (journalist, sociolog, läkare), allra särskilt sådana som kan kopplas till skrivande (kritiker, författare, poet). Svarta romangestalter associeras i stället främst med nedsättande epitet (gangster, jävel, galning, skojare) och arbetaryrken (arbetare, bonde, soldat). Dessutom finns starka band till polisväsende och prostitution.

Sos tolkning av resultaten är att vita författare tillsammans reproducerar en djupt problematisk bild av skillnaden mellan svarta och vita människor, där vita i normalfallet får representera det lyckade, tänkande och kritiska, medan svarta i stället reduceras till problematiska, våldsamma och fattiga. Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.

I det andra kapitlet gör So en storskalig nätverksanalys av hur litterära verk har recenserats. Han visar vilka de mest centrala författarna i detta omfattande recensionsnätverk är, beräknat genom så kallad eigenvector centrality, ett mått som tar hänsyn till antalet recensioner såväl som det recenserade organets betydelse i nätverket. Toppskiktet bjuder på få överraskningar – Philip Roth, Toni Morrison, John Updike och så vidare – men So visar övertygande Morrisons särställning bland svarta författare. Hon rankas som den näst mest centrala författaren i hela nätverket, men vid sidan av henne finns inga svarta författare ens i närheten.”

Så händer det som alltid händer när svensk media bevakar det amerikanska presidentvalet – den svenska färgblinda antirasismen aktiveras: Idag översätter DN felaktigt ordet ras med ordet etnicitet för att just hedra den färgblinda svenska antirasismen

Så händer det som händer vart fjärde år i svensk media när det amerikanska presidentvalet bevakas av svensk media – den färgblinda svenska antirasismen aktiveras och artikuleras: Idag översätter DN felaktigt ordet ras med ordet etnicitet för att just upprätthålla och hedra den färgblinda svenska antirasismen gentemot de förment genomrasistiska amerikanerna.


I USA liksom i flertalet länder på jorden talas det öppet om ras, och både staten, statistiker, forskare, journalister och högutbildade gör det liksom ”vanligt folk” i vardagen medan Sverige är världens utan konkurrens mest färgblinda antirasistiska land där de allra flesta (svensktalande) invånare t o m försöker undvika att både säga och skriva glosan ras i sig och kanske t o m att tänka ordet inom sig i huvudet.


Samtidigt rapporterar svensk media vart fjärde år i mycket hög grad om det amerikanska presidentvalet och därför måste svensk media hitta ett sätt att rapportera på, på det svenska färgblinda antirasistiska sättet (och kanske för att skydda det s k svenska folket från de genomrasistiska amerikanernas rasfixering eller något liknande).


Generellt undviker svensk media helt enkelt att ens nämna ordet ras men tvingas ibland ändå tala om och skriva om (såsom i radio och tv liksom i dagstidningarna, magasinen, tidskrifterna och på internet) olika demografiska grupper i det amerikanska samhället såsom vita, svarta, latinos o s v.


Dock går det inte att alltid undvika ordet ras såsom när de amerikanska vallokalsundersökningarna redovisas efter ras och när svensk media refererar till och ”citerar” desamma. Det svensk media då oftast väljer att göra är att översätta ordet ras med ordet etnicitet såsom DN gör idag och det är också den rekommendation som gäller i Sverige sedan den svenska regeringen och riksdagen avskaffade rasbegreppet redan för två årtionden sedan uppbackad av det svenska forskarsamhället och samtliga poliiska partier – d v s att när ordet ras förekommer på andra språk så ska det översättas med etnicitet på svenska.


Svarta amerikaner utgör dock inte en annan etnisk grupp än vita amerikaner – de förstnämnda är amerikaner lika mycket som de sistnämnda och det enda väsentliga som skiljer dem åt är hur de ser ut rent kroppsligen och utseendemässigt sett – d v s både svarta och vita amerikaner är amerikaner men utgör samtidigt två olika demografiska rasgrupper.

Om när, var och hur termen ”rasism” myntades och slog igenom liksom när etnicitetsbegreppet kom att ersätta rasbegreppet

Har under julledigheten hunnit läsa (ut) flera skrifter och texter om ras och rasism, som sedan flera månader tillbaka har funnits på min ”att-läsa”-lista och har bl a förstått följande nu vad gäller när, var och hur termen ”rasism” (liksom uttrycken ”rasist/er” och ”rasistisk/t” o s v) myntades och uppstod och därefter termen ”antirasism” (liksom uttrycken ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” o s v) liksom när etnicitetsbegreppet (och delvis även kulturbegreppet) börjar ersätta rasbegreppet:
 
Det brukar ju med rätta heta att under Upplysningstiden och Romantiken (tack vare inte minst svensken Carl von Linné och dennes lärjungar och efterföljare i form av t ex tysken Blumenbach) formuleras och formeras det moderna (västerländska) rastänkandet som sedan blir en institutionaliserad och empirisk (västerländsk) vetenskap (tack vare inte minst svenskarna Sven Nilsson och Anders Retzius och deras lärjungar och efterföljare i form av t ex fransmannen Broca) och slutligen ett helt tanke- och samhällssystem som mer eller mindre helt och hållet globaliseras under högimperialismen (ca 1850-1950) när Europa och de europeiska bosättarna och bosättarättlingarna över haven styrde och/eller dominerade uppemot 90% av planeten och mänskligheten.
 
Mindre känt är nog att termerna ”rasism” och ”rasist” uppstod och lanserades 1895 när den franska extremhögerns ”urfader” Charles Maurras, som ledde Action française, använde dessa termer (d v s ”racisme” och ”raciste”) i ett tal vid Sorbonne-universitetet i Paris i positiv bemärkelse ungefär som att den tyska anarkismens ”urfader” Wilhelm Marr använde termerna ”antisemitism” och ”antisemit” i positiv bemärkelse när han myntade dem 1879.
 
Det verkar också ha varit en annan fransktalande person, den ursprungligen tysk-baltiska anarkistiska greven Frédéric von Stackelberg, som för första gången 1903 brukade termen ”rasistisk/t” i en negativ bemärkelse och just i samband med att han beskrev Maurras högerextrema rörelse Action française.
 
År 1905 gav sedan den polsk-franska sociologen Jean Finot ut boken Les préjuges de races (d v s ”rasfördomar”) vari han kom att bli den förste att profetiskt argumentera för att Europa genomsyrades av ett rastänkande samt att detta rastänkande, som ju dominerade både Europa, Väst och världen i övrigt under Finots levnad, en dag skulle komma att fördömas av framtidens människor som ett katastrofalt misstag. Finot beklagade sig bl a i sin bok genom att skriva att av tusen bildade européer så tror 999 på den vita rasens överlägsenhet och storhet, och så var det säkerligen också på Finots (belle époque- och empire colonial français-)tid.
 
Inom den engelsktalande världen dyker termen ”racialism” (d v s ”rasialism” och inte ”rasism”) upp för första gången 1907 i en artikel i den amerikanska tidningen Daily Chronicle, som verkar ha beskrivit en anarkistorganisation som var emot ”all racialism” och all ”co-operation with the government” och under många år kom termen ”racialism” att vara långt vanligare bland världens engelsktalande personer än termen ”rasism”.
 
Inom den tysktalande världen verkar det som att termen ”Rassenhass” (d v s ”rashat”) länge kom att vara motsvarigheten till franskans ”rasism” och engelskans ”rasialism” och termen ”Rassenhass” myntades av den österrikiska sociologen Friedrich Herz i dennes bok Moderne Rassentheorien från 1904. I den andra upplagan av sin bok, som kom ut 1915, använde Herz f ö även termen ”rassisch” (d v s ”rasisk”) för att beskriva den engelsk-tyska rasideologen Houston Stewart Chamberlains världsbild.
 
Efter Första världskriget fortsatte termen ”rasism” att sakta men säkert spridas till de stora västerländska språken (ryskan, italienskan, portugisiskan, spanskan, rumänskan o s v) och termen användes ömsom i positiv bemärkelse och ömsom i negativ bemärkelse men minst lika ofta för att beskriva en viss ståndpunkt eller rörelse på ett neutralt sätt.
 
År 1925 använde t ex Action française-medlemmen Edmond Vermeil termen ”raciste” när han översatte den tyska termen ”völkisch” till franska och han beskrev även den dåtida tyska Völkisch-rörelsen som att den förespråkade ”racisme” i positiv bemärkelse.
 
Även i USA använde rasideologer som Madison Grant och Lothrop Stoddard termen ”racialism” i en positiv bemärkelse under mellankrigstiden när de förespråkade den s k nordiska vita rasens primat och kampanjade för att USA skulle stoppa invandringen och införa s k raskvoter för att kunna skapa en vit nation under den nationsbyggandeperiod som nu ersatte den stora invandringens epok.
 
År 1930 blev tjecken Hugo Iltis troligen den förste att både popularisera termen ”Rassismus” (d v s rasism) i den tysktalande världen och än viktigare att knyta den till den framväxande tyska naziströrelsen i sin bok Volkstümliches Rassenkunde. Iltis skrift blev så inflytelserik att världens första moderna antirasistiska förening, franska Ligue Internationale Contre l’Antisémitisme som hade bildats 1927, valde att byta namn till Ligue Internationale Contre le Racisme et l’Antisémitisme 1932.
 
Ännu en centraleuropé och tjeck, Ignaz Zollschan, tog den gryende antirasistiska aktivismen vidare genom att visserligen förgäves försöka få dåvarande Nationernas förbund att agera mot det under mellankrigstiden på alla sätt och vis hegemoniska rastänkandet.
 
Zollschan hade kontakt med den engelske biologen Julian Huxley som 1936 tillsammans med sin landsman antropologen AC Haddon gav ut boken We Europeans – a survey of ”racial” problems. Huxley och Haddon var antagligen de första som medvetet använde citattecken runt glosan ras och dess olika avledningar och i boken är de också de första som pläderar för att använda ”etnisk grupp” och etnicitetsbegreppet i st f rasgrupp och rasbegreppet även om de gjorde det långt före sin tid för inte många hörsammade de båda engelsmännens förslag innan 1960-talet åtminstone.
 
Först år 1938 verkar det som att termen ”rasism” uppträder inom vår egen svenskspråkiga gemenskap och detta sker då i en ledartext i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning signerad ”Karlstads store son” Torgny Segerstedt men det skulle dröja många decennier innan dåtidens svenskspråkiga personer började använda termen ”rasism” och utryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” då uttryck som ”rashat” och ”rasfördomar” var långt vanligare i svenskspråkiga texter långt framåt 1970-talet och t o m en bit inpå 1980-talet.
 
Termen ”antirasism” och utryck som ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” kommer f ö till svenska språket först på 1980-talet och sannolikt via Frankrike och franskan och ännu en banbrytande fransk antirasistisk organisation, nämligen SOS Racisme.
 
År 1944 kommer Gunnar Myrdals bok An American Dilemma ut som bredvid Magnus Hirschfelds Racism från 1938, Ashley Montagus Man’s Most Dangerous Myth från 1942 och Gunnar Dahlbergs Race, Reason and Rubbish från samma år räknas som en av den moderna antirasismens urtexter.
 
Myrdals bok är inte minst banbrytande då den inte bara nöjer sig med att försöka argumentera emot dåtidens fortfarande hegemoniska biologiska rastänkande utan också föreslår konkreta motåtgärder mot dåtidens rastänkande i sann, svensk, socialistisk social ingenjörskonstanda och det Myrdal inte minst förespråkar är då massiva upplysnings- och informationskampanjer riktade till barn och unga (då de vuxna underförstått redan var genommarinerade i ett rastänkande och därmed ”förlorade” i sina rasfördomar) och inte minst i skolan.
 
Den amerikanska marxistiska sociologen Oliver Cox konstaterade, när Myrdals bok kom ut, att för första gången någonsin så gick det nu att hävda att studiet och forskningen om ras och om rasrelationer var något som samhällsvetarna också kunde ägna sig åt och inte bara naturvetarna, medicinarna, antropologerna och biologerna.
 
Efter Andra världskriget och Förintelsen och i samband med och under den begynnande avkoloniseringen tillsatte sedan FN-organet UNESCO en slags specialkommitté som under flera decennier kom att ägna sig åt att omformulera vad ras står för och innebär och som resulterade i fyra UNESCO-uttalanden om ras 1950, 1951, 1964 och 1967, som hela tre svenskar kom att vara inblandade i – Erik Sköld, Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg.
 
De olika uttalandena fick olika konsekvenser i olika länder – i Sverige ledde UNESCO-arbetet t ex till just den typ av upplysningskampanjer riktade gentemot unga och gentemot det uppväxande släktet som Myrdal hade förespråkat i sin bok från 1944 – år 1955 gavs t ex informationsskriften ”Bordssamtal i rasfrågan” ut av Verdandi.
81428630_10157035380590847_8527080477222240256_n.jpg
 
1953 års uttalande ledde vidare exempelvis i USA till att Högsta domstolen året därpå, med explicit stöd i UNESCO:s uttalande, kunde inleda avsegregeringsprocessen i landet i och med ”Brown vs. Board of Education”-beslutet och samma uttalande ledde vidare till exempel i Frankrike till att den franska regeringen förbjöd ”rasfördomar” i alla franska barn- och ungdomsböcker och särskilt i de som användes i pedagogiskt syfte och som läromedel.
 
I och med ”Tredje världens” födelse i Bandung 1955 radikaliserades arbetet med att bekämpa det gamla rastänkandet liksom kolonialismen och imperialismen och 1957 sjösatte UNESCO ett specialprogram kallat East West Major Project som i samarbete med Tredje världen-representanter sakta men säkert började förespråka användningen av begreppen ”etnicitet” och ”kultur” i stället för ras.
 
Mellan 1959-60 föddes också ”nynazismen” i det allmänna västerländska medvetandet i form av bl a en omfattande hakkorsklotterkampanj i Västeuropa som ytterligare radikaliserade UNESCO:s verksamhet.
 
Mellan 1960-61 gav UNESCO ut en serie skrifter som förespråkade UNESCO:s nya syn på ras och som gavs namnet Race and society, och 1961 genomfördes de första moderna attitydundersökningarna rörande utbredningen av rasfördomar bland fr a barn och unga i bl a Västtyskland, Frankrike och Storbritannien under ledning av den tyske sociologen Max Horkheimer och i Sverige var det pedagogen Arne Trankell som kom att introducera och genomföra denna typ av attitydundersökningar rörande svenskarnas rasfördomar.
 
År 1964 arrangerade UNESCO en vetenskaplig konferens i Moskva där de församlade forskarna enades om 13 punkter varav en tog avstånd från alla tidigare ”vetenskapliga” teorier om s k rasblandning, s k intimrelationer över de s k rasgränserna och s k rasblandade barn och s k rasblandade personer medan en annan punkt handlade om att ta avstånd från Linnés klassiska rastaxonomi och raskategoriindelning som mer eller mindre hade gällt sedan Linnés tid (d v s att det finns 4-5 s k huvudraser).
 
Året därpå, den 21 december 1965, kunde FN och UNESCO slutligen offentliggöra den moderna antirasismens urtext, nämligen FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som Sverige kom att underteckna som en av de tio första staterna att göra det och i och med att Sverige sedan ratificerade konventionen kom termen rasdiskriminering att bli en del av svensk lagstiftning fr om 1972.
 
När sedan den s k 68-revolutionen exploderade framåt 1960-talets slut kom slutligen termen ”rasism” och än mer uttryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” att alltmer enbart användas i negativ bemärkelse samtidigt som etnicitetsbegreppet liksom delvis även begreppet kultur kom att ersätta rasbegreppet och det är symboliskt och symptomatiskt att den inom den engelsktalande världen normbildande Oxford English Dictionary just tog in glosan ”etnicitet” i 1972 års upplaga av ordboken.
 
Bland oss svensktalande slutligen fortsatte rasbegreppet och glosan ras med alla dess avledningar (”rasfördomar”, ”rashets”, ”rasförtryck” o s v) att brukas snarare än etnicitetsbegreppet och begreppet kultur ända fram tills 1970-talet innan världens sannolikt starkaste färgblinda antirasism slår igenom och slutligen resulterar i att Sverige som första land i världen väljer att avskaffa rasbegreppet i början på 2000-talet samtidigt som antirasism i det närmaste blir en svensk statsideologi och en integrerad del av de ”svenska värderingarna” och svenskheten som sådan med otaliga antirasistiska upplysningskampanjer, men den svenska antirasismens historia är då en annan historia än den som här ovan har skisserats.

Det språkliga färgblinda antirasistiska kaoset fortsätter att slå nya rekord: Det finns inget ”annat etniskt utseende” eller ett ”etniskt svenskt utseende”

Det lexikala, semantiska och diskursiva (d v s kort och gott det språkliga) kaoset bland de visserligen antirasistiska svenskarna/svensktalande och i den visserligen antirasistiska nutidssvenskan fortsätter att slå nya rekord för det finns vare sig ett ”annat etniskt utseende” eller ett ”etniskt svenskt utseende” som åklagaren Christina Voigt och/eller Aftonbladets Karl Enn Henricsson påstår om det nu inte handlar om religiösa och/eller etniskt-kulturellt kodade kläder och/eller en viss typ av smink eller andra typer av fysisk-kroppsliga ”förvandlingstekniker” som i det närmaste liknar maskeradliknande utstyrslar men det verkar osannolikt att så var fallet vad gäller detta hatbrott så vi tar det igen:
 
1, Det finns en del människor på jorden liksom i Sverige som inte ser ut som ”medelsvenssons” – d v s som inte riktigt ser ut som majoritetssvenskar eller som skandinaver, nordbor och nordeuropéer till utseendet och till kroppen. Med en samlingsterm så går det att säga att det föreligger vissa rasliga skillnader mellan majoritetssvenskarna och de här människorna.
 
2, Åtskilliga av de ovanstående människorna klär sig inte heller som majoritetssvenskar eller som skandinaver, nordbor och nordeuropéer och de äter inte samma mat och dricker inte samma dryck som desamma och de har också ofta andra språk, andra gudar, andra värderingar, andra livsstilar o s v. Med en samlingsterm så går det att säga att det föreligger vissa etnisk-kulturella skillnader mellan majoritetssvenskarna och de här människorna.
 
3, För den som accepterar denna åtskillnad mellan en människas kropp/utseende/skal/yta (d v s den materiella-visuella människan – d v s det som det går att ta/känna på rent fysiskt och det som det går att se/registrera med ”blotta ögat”) och vad människan ifråga gör (hur hon klär sig, vilket språk hon talar, vilken religion hon anser sig tillhöra, vad hon äter, hur hon lever o s v, d v s människans samlade praktiker och göranden så länge hon lever som organisk varelse) så blir det uppenbart att det inte går att tala om att någon ser etniskt annorlunda ut till utseendet och till kroppen.
 
4, För den som accepterar denna åtskillnad mellan en människas kropp/utseende/skal/yta (d v s den materiella-visuella människan – d v s det som det går att ta/känna på rent fysiskt och det som det går att se/registrera med ”blotta ögat”) och vad människan ifråga gör (hur hon klär sig, vilket språk hon talar, vilken religion hon anser sig tillhöra, vad hon äter, hur hon lever o s v, d v s människans samlade praktiker och göranden så länge hon lever som organisk varelse) så blir det vidare uppenbart att det inte går att tala om ”etniska svenskar” annat än i betydelsen människor som mer eller mindre lever som majoritetssvenskar på en etnisk-kulturell nivå (d v s de talar svenska mestadels och oftast enbart, de har växt upp som lutherskt kristna på en kulturell nivå och bär därmed på s k lutherskt kristna värderingar, de äter mestadels s k husmanskost och dricker mestadels s k svenska och nordiska drycker, de klär sig mestadels svenskt/europeiskt/västerländskt o s v) oavsett hur de ser ut till utseendet och till kroppen.
 
 
”Mitt på dagen i centrala Stockholm gick 29-åringen till attack. Med en flaska slog 29-åringen mot mannen, och försökte även tända eld på hans jacka. Dessutom uttryckte sig 29-åringen rasistiskt, enligt åtalet. 29-åringen åtalades för hatbrott. Offret mådde så dåligt efter händelsen att han tvingades flytta från Stockholm.”
 
 
”Händelsen utspelade sig i början av april i centrala Stockholm. Den 21-årige mannen hade precis pluggat klart för dagen och var på väg hem då 29-åringen dök upp, på öppen gata.
 
 
För polisen har 21-åringen berättat hur 29-åringen kastade brinnande tändstickor mot honom, och att jackan fattade eld. “Jag såg lågor, de kanske var 10 centimeter eller något. Jag släckte lågorna med handen och då slutade det att brinna omedelbart”.
 
 
29-åringen ska även ha sagt att ”om du inte gillar detta så får du åka tillbaka dit du kommer ifrån” och ”om du inte gillar att bli bränd så stick tillbaka”.
 
Dessutom ska 29-åringen ha tagit upp en flaska och gjort ett utfall.
 
 
– Målsäganden uppfattade det här som att det berodde på att han har ett annat etniskt utseende. Målsäganden tog mycket illa vid sig, säger åklagare Christina Voigt.
 
 
21-åringen har berättat att han efteråt var “skakade och i chock”. Vidare berättade han att “jag är inte rädd av mig som person egentligen men efter detta har jag tänkt mycket på saker som det skrivs om i media, till exempel attacken mot moskén på Nya Zeeland”. Den 15 mars öppnade Brenton Tarrant eld vid flera moskéer i Christchurch i Nya Zeeland och dödade 51 människor.”

Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller använder felaktigt termen etnicitet om den i Norge mördade adopterade flickan från Kina som möjligen dödades av rasideologiska skäl

Så händer det igen – en svensk journalist vägrar att uttala glosan ras i den hypermilitanta och ultraradikala svenska färgblinda antirasismens namn och denna gång gäller det Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller som i P1 Morgon i morse och i direktsändning berättar om den gripne norske högerextremisten som misstänks ha dödat sin syster som är adopterad från Kina och enligt Möller ”på grund av hennes etniska bakgrund”.
 
 
Den mördade 17-åriga adopterade flickan från Kina var då på alla sätt och vis sannolikt en norsk flicka på en etnisk-kulturell nivå:
 
Hon talade sannolikt inte mandarin eller kantonesiska utan nynorska eller bokmål (och dessutom sannolikt flytande), hon bar sannolikt inte ett kinesiskt eller östasiatiskt namn utan ett s k norskklingande nordgermanskt-fornnordiskt, grekiskt-romerskt-antikt eller bibliskt-hebreiskt-judiskt namn (såsom de allra flesta majoritetsskandinaver gör med vissa undantag), hon åt och drack sannolikt samma typ av mat och dryck som andra majoritetsnorrmän brukar inmundiga, hon klädde sig antagligen i samma typ av kläder som andra majoritetsnorrmän brukar bära och hennes värderingar var sannolikt s k majoritetsnorska (d v s s k nordeuropeiskt lutherska värderingar) och hon växte med all sannolikhet upp i en tämligen homogen majoritetsnorsk och borgerlig övre medelklassmiljö o s v, d v s det enda som skilde henne från andra majoritetsnorrmän var sannolikt hennes materiella-visuella utseende och kropp och inget annat, d v s kort och gott ras och därmed borde Möller inte ha sagt att hon kan ha mördats ”på grund av hennes etniska bakgrund” utan på grund av ras och/eller av rasideologiska skäl.

Än en gång om det missvisande begreppet ”etnisk svensk”

Den offentliga diskussionen om vad svenskhet är och består av och om vilka som är svenskar eller ej har väl aldrig (och tack vare SD och partiets begrepp ”öppen svenskhet” som tycks ha förvirrat åtskilliga) varit lika intensiv som just nu och även om vissa har föreslagit att årets val borde kallas ”förortsvalet” mot bakgrund av allt fokus på invandring, integration, flyktingar, minoriteter och ”andrageneration:are” (och alltifrån de som skjuter på varandra till de som inte klarar grundskolan) så känns det nog mer som ”svenskhetsvalet” och det är lite tråkigt att konstatera (för en som vid det här laget har ”tjatat” om ras i långt över ett decennium) att så många fortsätter att använda termen ”etniska svenskar” som en eufemism för ”vita svenskar” även om jag på sistone har noterat att allt fler faktiskt har börjat använda sig av neologismen ”majoritetssvenskar” som jag själv har försökt att etablera och (mass)sprida.
 
Även om Thomas Gür använder begreppet ”etniska svenskar” i dagens SvD för att beteckna majoritetskulturella svenskar så är begreppet ett specifikt svenskt uttryck som uppstod på 1990-talet i en färgblind antirasistisk samtidsvensk kontext som har bannlyst allt tal om ras och vithet och som är fullständigt missvisande för att inte säga ovetenskapligt (i Storbritannien betyder t ex en ”ethnic Brit” en minoritetsbritt) och som kanske mer än något annat uttryck på (nutids)svenska avslöjar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat för alltför många av de som talar svenska som förstaspråk.

Klassdistans och klassantagonism har i dagens Sverige ersatts av en låg samhörighet baserad på etnicitet, religion och kultur

Idag är det inte längre klasskillnader utan skillnader i etnicitet, religion och kultur som skapar en hög nivå av främlingskap och en låg nivå av samhörighet (och tyvärr nog också en viss grad av antagonism) bland svenskarna:
 
Den senaste SOM-undersökningen handlar bl a om hur hög samhörighet svenskarna känner med Sverige och med det svenska samhället (och vilket hela 95% gör rakt av) men också med vilka grupper i samhället som svenskarna känner mest respektive minst samhörighet med:
 
 
Historiskt har klasskillnader präglat svenskarnas syn på samhörighet liksom de allra flesta andra s k utvecklade länders befolkningar: Tidigare var det de med en helt annan utbildning och de med en helt annan (privat)ekonomi än dem själva som invånarna i landet kände minst samhörighet med och sannolikt gällde det både den s k socialgrupp 3 och den s k socialgrupp 1, d v s både arbetarklassen/underklassen och den övre medelklassen/överklassen har nog tidigare känt ett rätt så stort främlingskap gentemot och en rätt så låg samhörighet med varandra (liksom en viss grad av antagonism dem emellan).
 
Idag är det dock inte längre klass som skapar minst samhörighet och mest avstånd (och mest antagonism) i det svenska samhället utan skillnader i etnicitet, religion och kultur:
 
Idag svarar nämligen hela 76% av de som har deltagit i SOM-undersökningen att de känner mycket eller ganska stor samhörighet med de som har en helt annan utbildning än dem själva och därefter följer i fallande skala de som har en helt annan ekonomi än dem själva, de som hyser helt andra politiska åsikter än dem själva och de som har en helt annan sexuell läggning än dem själva (variabler vilka alla uppnår över 60%). Tidigare var det nog inte särskilt ovanligt att den heterosexuella majoritetsbefolkningen kände en ganska så liten samhörighet med och ett ganska så stort främlingskap gentemot de icke-heterosexuella minoriteterna men så är med andra ord inte fallet längre.
 
I botten hamnar i stället numera de som har en helt annan etnicitet än dem själva, de som har en helt annan religion än dem själva, de som har en helt annan livsstil än dem själva samt de som har en helt annan kultur än dem själva vilka ”omvänt” mellan 47-54% känner ingen eller inte särskilt stor samhörighet med alls.
 
Sedan finns det så klart fortfarande åtskilliga marxistiskt pålästa, socialistiskt övertygade och djupt klassmedvetna s k jobbare vilka odlar och hyser ett brinnande klasshat gentemot överklassen och de s k dirrarna, grevarna och kapitalistsv-en och likaså finns det självklart fortfarande gott om heterosexuella homofober i landet vilka känner en mycket liten samhörighet med icke-heteros men i mångt och mycket är det nog tyvärr numera variabelkomplexet etnicitet, kultur och religion som har kommit att ersätta klass som den största och viktigaste antagonismkatalysatorn inför framtiden.

Ny rapport om jämlikhetsdata: Om behovet av att mäta normen för att uppnå jämlikhet

Ny rapport om jämlikhetsdata:

Klicka för att komma åt rapport-om-jämlikhetsdata.pdf

Rapporten handlar om det ämne och den fråga som har varit och är så omdebatterad och omdiskuterad under den senaste tiden, nämligen hur vi överhuvudtaget och inför framtiden ska kunna mäta både normen och mångfalden på en viss plats (det kan handla om hela riket, ett visst län, en viss kommun, en viss stadsdel o s v), inom en viss organisation (det kan handla om ett landsting, en kommun, en folkrörelse, ett fackförbund, en förening o s v), på en viss arbetsplats (det kan handla om styrelsen, ledningen, personalen, en hel arbetsstyrka o s v) eller inom en viss sfär eller bransch (det kan handla om forskar- och högskolevärlden, medievärlden, kulturvärlden, näringslivet, statsapparaten, offentliga sektorn o s v).

Den senaste tiden har både SVT och Rättviseförmedlingen fått mycket hård kritik för att de just försöker räkna både normen och mångfalden bland det privata och statliga näringslivets toppar (#vitabolag, se bl a http://www.svt.se/nyheter/inrikes/stor-brist-pa-mangfald-i-toppbolagens-styrelser) samt vilka som får synas och höras och komma till tals i media (rättviseräknaren, se https://rattviseformedlingen.se/nyhet/update). Båda dessa försök att räkna har skällts ut för och hängts ut och stämplats som att vara ”rasistiska”, och vilket avslöjar att debatten inte handlar om att t ex räkna kön eller ålder, ej heller och längre om att räkna sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck eller funktionsnedsättning – det har numera blivit mer eller mindre helt accepterat att tänka i och räkna dessa kategorier idag – utan om ras och etnicitet: d v s det är i praktiken alltid de kategorierna som debatten handlar om, och som de allra flesta i dagens Sverige (sannolikt både låg- och högutbildade) än så länge vägrar att ens tänka tanken att mäta och räkna och sätta siffror på både från vänster- och från högerhåll (se t ex Paulina de los Reyes i Arena: http://www.dagensarena.se/opinion/paulina-de-los-reyes-vem-ar-antirasismens-politiska-subjekt och Adam Cwejman på SVT Opinion: http://www.svt.se/opinion/article2705981.svt).

Rapporten om jämlikhetsdata handlar dock inte främst om att utomstående räknar, som debatten hittills har handlat om, utan om att vi alla ”räknar” oss själva utifrån jämlikhetsdatametodens grundläggande idé, princip och övertygelse om alla människors rätt till självidentifiering och självkategorisering liksom utifrån principerna informerat samtycke, frivillighet och anonymitet – d v s den data som genereras via exempelvis frågeformulär och enkätstudier är helt och hållet anonymiserad. Det handlar om det sätt och den metod att räkna normen och mångfalden på som flertalet länder på jorden tillämpar sedan länge (inte minst i de postkoloniala staterna i Afrika, Asien, Nordamerika, Sydamerika och Oceanien) inklusive våra grannländer Finland och Danmark (fr a vad gäller minoritetsspråk) och även de allra flesta västländer inklusive i Central- och Östeuropa (fr a vad gäller romer: utan de siffror som finns idag om romernas situation där hade vi aldrig vetat något om hur marginaliserade de central- och östeuropeiska romerna verkligen är idag) och som samtliga internationella och överstatliga organ (FN, EU, Europarådet o s v) och samtliga internationella och regionala organisationer och NGOs (Fundamental Rights Agency, Open Society Foundations, European Network against Racism, Migration Policy Group o s v) som arbetar med frågor om jämlikhet unisont och utan undantag förordar som både den mest etiska, den mest rättssäkra och den mest vetenskapliga metoden att mäta på för att med de genererade siffrorna som underlag kunna åstadkomma och uppnå ett socialt hållbart samhälle som både är rättvist och representativt, inkluderande och erkännande samt icke-diskriminerande och präglat av lika rättigheter för alla (d v s siffrorna ligger till grund för politiken, besluten, åtgärderna och i grunden för hela samhällsbygget i sig).

Faktum är att de länder i världen som INTE praktiserar jämlikhetsdatametoden idag överhuvudtaget i huvudsak handlar om ett antal nord- och västeuropeiska länder vilka alla har det gemensamt att de identifierar sig med en färgblind antirasism; Sverige och Frankrike, vilka pekas ut som de två länder i världen som vägrar mäta och räkna allra mest och vilka därför om och om och om och om och om igen hårt kritiseras av just FN och EU för att inte kunna uppvisa och rapportera in någon som helst relevant och empiriskt underbyggd statistik om de etniska och rasliga minoriteternas situation, alternativt att de har svårt att närma sig frågan av närhistoriska skäl (d v s Tyskland). Senast för några år sedan försvarade dock den dåvarande svenska regeringen denna totala avsaknad av siffror och uppföljningar när Sverige (representerad av Jasenko Selimović) både försvarade att Sverige (som första land i världen) har avskaffat rasbegreppet i sig och därmed rasdiskriminering som diskrimineringsgrund (vilket rent tekniskt innebär att sådana som jag, d v s icke-vita utlandsadopterade, inte kan diskrimineras enligt svensk lag, då vi ju på alla sätt och vis är majoritetssvenska utifrån alla tänkbara aspekter förutom just kroppen/utseendet) och det faktum att Sverige saknar statistik om de nationella minoriteternas situation liksom om afrosvenskars och svenska muslimers dito, med att den svenska forskar- och högskolevärlden har kommit fram till och bestämt att ras är en social konstruktion, och därför finns inte ras (just i Sverige – d v s just i Sverige spelar utseende inte någon som helst roll längre och överhuvudtaget).

För svensk del handlar det företrädesvis om att sätta siffror och skapa statistik om de sju lagstadgade diskrimineringsgrunderna: kön (kvinnor och män = det gör vi redan, och vi anses t o m ha varit både först med och idag vara bäst på att producera könsuppdelad statistik i världen), könsidentitet eller könsuttryck (trans- och cispersoner = det har vi börjat fråga om alltmer)‚ sexuell läggning (homo-, bi- och heterosexuella = det frågar vi redan om och alltmer), funktionsnedsättning (funktionshinder och tillgänglighet = det frågar vi redan om i olika undersökningar), ålder (= det har vi alltid mätt), religion eller annan trosuppfattning (muslimer, judar, buddhister och kristna o s v = det har numera börjat dyka upp i vissa frågeformulär) samt inte minst om etnisk tillhörighet, d v s nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande (de fem nationella minoriteterna, icke-vita och vita o s v = det är här, och egentligen enbart här som ”skon klämmer”).

Det faktum att motståndet mot att räkna och mäta och fråga om ras och etnicitet är så kompakt och så massivt just i Sverige trots att vi är på väg mot en helt ny befolkningssammansättning som tillhör västvärldens mest heterogena, och trots att starka indikationer pekar mot att Sverige både är i-världens, västvärldens och Europas mest rassegregerade och rassegementerade samhälle och möjligen också det mest implicit bias-rasdiskriminerande landet (trots att Sverige samtidigt är världens mest radikala och militanta antirasistiska statsbildning och nationalstat, och trots att fr a de vita majoritetssvenskarna är världens mest anti- och icke-rasistiska och ”toleranta” folk) bådar dock inte gott inför framtiden (se bl a http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab och http://www.svt.se/opinion/article2942893.svt). För alla vi som bor här just nu, oavsett hur vi identifierar oss, är i rasande takt på väg in i framtiden i ett helt nytt Sverige utan att veta hur det egentligen ser ut i siffror mellan majoritet och minoritet (oavsett vilka majoriteter och minoriteter vi talar om) annat än att vi anar och känner att det inte ser så bra ut just nu.