Kategori: ensamkommande

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

Ny sydkoreansk dokumentär om de nordkoreanska ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa

”Alla” vet att Sydkorea är det land i världen som överlägset och utan konkurrens har adopterat bort allra flest av sina egna barn och medborgare till västvärlden med långt över 200 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1954 och utlandsadoptionerna pågår dessutom fortfarande (medan fastlands-Kina kommer tvåa med cirka 140 000 utlandsadoptioner och Indien alternativt Colombia trea med långt färre utlandsadoptioner än så).
 
Att Sydkorea är den utomvästerländska och postkoloniala världens ledande och största ”barnexportör” har också varit ett ”paradnummer” i Nordkoreas propaganda som genom åren har gått ut på att säga att ”Sydkorea säljer koreanska barn till de vita imperialisterna i Väst”.
 
Faktum är dock att även Nordkorea en gång i tiden ”exporterade” barn till Väst, och närmare bestämt till det då kommunistiska Central- och Östeuropa, även om syftet inte var att adoptera bort barnen permanent utan att placera dem temporärt på barnhem i bl a Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien under och efter Koreakriget (och fram tills 1959) som pågick mellan 1950-53.
 
År 2002 skrev jag om de nordkoreanska ”utlandsadoptionerna” till och ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa i en amerikansk tidskrift (se http://www.tobiashubinette.se/north_korea_and_adoption.pdf) och vilket bl a resulterade i att CNN ringde mig angående min artikel (och för första och hittills enda gången för min egen del i varje fall) då jag på den tiden möjligen var den första personen i västvärlden som skrev mer utförligt om dem och nu har en sydkoreansk dokumentärfilm snart premiär på Sofia Independent Film Festival i Bulgarien som handlar dessa barn.
FOTO.jpg
 
 
”In May 1957, the North Korean embassy in Warsaw received an urgent telegram from the Polish spy agency. It read two North Korean children had been caught at a Polish-Austrian border security checkpoint after their failed attempt to enter Austria. The two children were handed over to the North Korean agents and then sent back to the North.
 
No one has heard from them since.
 
The two unnamed boys were Korean War orphans who were protected at an orphanage in Plakowice, Poland. In the 1950s, the small Polish city was home to some 1,400 Korean War orphans who were sent there for education and vocational training.
 
Thousands of war orphans were loaded onto trains for several Eastern European countries during and after the 1950-53 Korean War. The rare wartime migration came as those governments accepted then North Korean leader Kim Il-sung’s plea to care for them temporarily.
 
Knowing their days in Europe were numbered as they were to be repatriated to North Korea soon, some children became defiant and maneuvered to stay in Europe.
 
The escapees’ cases came against this backdrop.
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
”They displayed extreme fear and anxiety after arriving in European orphanages. But they adapted to the new environment well and felt at home in Europe as the years passed,” he told The Korea Times. ”Facing calls to return to North Korea, some children displayed uneasiness. The escapees’ cases were reported in several European countries that hosted the North Korean children, such as Romania, Hungary and Poland.”
 
Some escapees had to face the tragic consequences of their failed attempts.
 
A North Korean orphan in Romania was to be adopted by a local family but the adoption had not gone well. He chose to run back the orphanage. It was a day before he and other North Korean children at an orphanage in the northeastern Romanian town of Siret were scheduled to be repatriated to North Korea. The other children brutally battered him and he became crippled. He and the other children were sent back to the North as scheduled.”
 
 
(…)
 
 
””Two Homes” features local residents who are aware of the migration of thousands of North Korean children into Eastern Europe in the 1950s. Some of them were teachers and some were friends of the Korean War orphans.
 
Kim traced their lost history based on his extensive interviews with the surviving teachers, friends and staff of orphanages that housed the North Korean children.
 
People were willing to share their photos of the children and letters they received from the orphans after they went back to North Korea.
 
Kim said the Korean War orphans in Europe was tough to uncover.
 
The children were there in the 1950s, six decades ago. Few documents or reports exist about their presence in Europe. The Eastern European nations’ decisions to accept Kim Il-sung’s request were a touchy domestic issue.
 
Europe was still recovering from World War II. In the 1950s, post-war reconstruction was still going on there and all resources were mobilized to rebuild their nations. So the leaders of the European countries were wary of the possible backlash from the public for using taxes to take care of the Korean War orphans.
 
Few knew about their presence in Eastern Europe, other than teachers and those who were involved in the orphanages.
 
The language barrier is another challenge Kim faced all during his film project. The five countries he visited ― Bulgaria, the Czech Republic, Hungary, Poland and Romania ― for the film project each have languages.
 
 
”Digging into information about the North Koreans, who were there decades ago, was challenging. Finding people who remember their presence or have first-hand experience with them was also tough,” he said. ”While shooting the documentary for three months in Europe and spending another five months editing, many thoughts came across my mind. I think ‘Two Homes’ is a thought-provoking film because it raises the issue about war orphans and how the issue should be handled. For me, it was a humanism project. I met many Europeans who still miss the North Koreans, even though chances of reunion with them are very slim.””
 
 
(…)
 
”Repatriation of the orphans was completed by 1959, three years after the North Korean leader’s state visit to Eastern Europe.
 
According to the filmmaker, Kim Il-sung might have been wary of the children who were exposed to European ways of thinking and the rise of the liberal movement that swept Eastern Europe after the death of Joseph Stalin.
 
”During his state visit to Eastern European countries, Kim Il-sung met the North Korean children at the orphanage in Poland. He would have sensed that the children were different from their cohorts in North Korea. Back then, the orphans had stayed in Europe there for four or five years, depending on the children, and had become quite European,” the director said.”
 
 

Sedan 1938 har över 200 000 barn invandrat till Sverige utan sina föräldrar

Idag har dokumentärfilmen om den österrikisk-judiske ensamkommande flyktingpojken Harry Schein premiär: Den s k Kindertransport-operationen som transporterade 10 000-tals kontinentaljudiska barn till foster- och adoptivhem i bl a Storbritannien och Sverige föregick både de finska krigsbarnen (ca 70 000 barn), Kalla krigets Tredje världen-adoptioner (ca 60 000 barn) och dagens ensamkommande flyktingbarn (ca 75 000 barn sedan 1990-talet). Sedan de första judiska Kindertransport-barnen ankom till Sverige 1938 (ca 650 barn) har över 200 000 barn invandrat till Sverige utan sina föräldrar, målsmän och vårdnadshavare och vilket torde vara västvärldsrekord per capita.
 

Det går bättre för de ensamkommande i arbetslivet än för de som invandrat och växt upp med de egna föräldrarna

I dessa dagar när de ensamkommande pojkarna diskuteras och debatteras som aldrig förr och framställs som både predestinerade hemlösa, drogmissbrukare och gängmedlemmar och inte minst som predatoriska sexmaskiner och våldtäktsmän skadar det inte att påminna om att en studie från förra året som undersökte 10 000 ensamkommande ungdomar som ankom till Sverige mellan 2003-12, och vilka beviljades asyl och har fått stanna i landet (och i de allra flesta fall nog fortfarande bor kvar i Sverige), och varav 75% är pojkar medan de flesta härrör från Irak, Afghanistan, Somalia, Eritrea och Syrien, visade att det (chockerande nog) går bättre för de ensamkommande som unga vuxna på den svenska arbetsmarknaden än för motsvarande jämnåriga som har invandrat tillsammans med och bor och växer upp med sina föräldrar och sina familjer.

Troligen beror detta på att de ensamkommande ibland placeras ut i och växer upp som fosterbarn hos majoritetssvenska fosterfamiljer i villa- och radhusområden (och t o m i vissa fall på landsbygden) medan de invandrade familjerna oftast är bosatta i miljonprogramsområdena. I Flemingsberg ser jag själv ibland majoritetssvenska fosterföräldrar med sina ensamkommande fosterbarn på besök hos biologiska släktingar som är bosatta där. Ensamkommande har också börjat dyka upp i den årliga adoptionsstatistiken, d v s en del blir adopterade av sina majoritetssvenska fosterföräldrar, och vilket ytterligare stärker hypotesen att i Sverige är det majoritetssvenska nätverk och en slags förvärvad svenskhet via uppväxten (inklusive svenska språket) som krävs för att lyckas bra i (arbets)livet.

Detta betyder så klart inte att det går bra för alla ensamkommande som vuxna och arbetsmarknadssifrrona säger ju ingenting om hur de mår: Gissningsvis mår ju merparten av de ensamkommande mycket dåligt av högst förståeliga skäl även om de växer upp som fosterbarn hos medelklassvenskar och har ett arbete innan de fyller 25 år. Alltför många ensamkommande, och särskilt (oroväckande nog) flickorna, slutar också som NEET:are/UVAS:are likt både deras jämnåriga som invandrat och växt upp med sina föräldrar och tyvärr även likt alltför många ”andrageneration:are” som är födda i Sverige och som har växt upp i miljonprogramsområdena.

Dessutom är förvärvsfrekvensen bland de ensamkommande trots allt betydligt lägre än vad den är bland infödda majoritetssvenskar i motsvarande ålderskategorier – detsamma gäller f ö de utlandsadopterade, även om en jämförelse mellan de ensamkommande och de utlandsadopterade på många sätt haltar, d v s det är helt enkelt svårt att hitta en bra jämförelsegrupp som de ensamkommande kan jämföras med. Sedan är det nog tyvärr så att de ca 40 000 ensamkommande som ankom till landet förra året kanske inte kommer att klara sig lika bra som unga vuxna som de som ankom mellan 2003-12.

Mellan 5-10% av landets ungdomar är idag ensamkommande

Av alla just nu permanent boende i riket inklusive alla asylsökande som har fått stanna och som har erhållit uppehållstillstånd och som är födda år 1997, d v s rikets samtliga just nu levande 18-åringar som befinner sig i landet legalt och som innehar ett svenskt personnummer (d v s exklusive alla papperslösa, alla visum-”overstay:ers”, alla nordafrikanska s k gatubarn, alla s k EU-migranter och alla andra som rent juridiskt egentligen saknar tillstånd att befinna sig i riket) har uppemot 35% utländsk bakgrund av något slag, varav merparten har utomeuropeisk bakgrund, och 5% av samtliga 18-åringar är idag ensamkommande. Ungefär så ser andelarna ut ända ned till de som är födda 2014-15, d v s ned till landets nyfödda, spädbarn och bebisar.

Bland 16-åringarna har vidare uppemot 40% utländsk bakgrund av något slag och åtminstone en fjärdedel av alla just nu levande 16-åringar som befinner sig legalt i riket har utomeuropeisk bakgrund: Hela 12,5-13% av samtliga 16-åringar är dessutom just nu ensamkommande (som har fått stanna) varav 93% är pojkar.

Den svenska totalbefolkningen förändras just nu i rasande fart p g a fortsatt fallande födelsetal bland den infödda majoritetsbefolkningen och en invandring som alltmer domineras av utomeuropeisk bakgrund-kategorin, ja det går faktiskt mycket fortare än vad jag själv prognoserade för sisådär 3-4 år sedan: Vi kan redan idag utan problem exempelvis jämföra oss med både Frankrike, Holland och England vad gäller demografisk mångfald och heterogenitet, och i de yngre årskullarna börjar vi närma oss Kanadas och Australiens nivåer (dock ännu ej USAs dito).

Bland landets samtliga invånare som just nu är mellan 0-29 år gamla är dessa förändringar naturligtvis som allra mest utpräglade: 30% har utländsk bakgrund rakt av i dessa ålderskategorier och andelen med utomeuropeisk bakgrund börjar närma sig 20% – i vissa årskullar har denna procentsiffra då redan ”spräckts”, och i landets storstadsregioner och mellanstora städer är detta redan ett faktum: I exempelvis Stor-Malmö och Stor-Göteborg, och också i Stor-Stockholm, bör den totala procentandelen med utomeuropeisk bakgrund som just nu är mellan 0-18 år gamla ligga på uppemot 25%.