Kategori: elit

Vilka svenskar uppvaktade Hitler i Berlin på dennes 50-årsdag 1939 och vilka svenskar träffade Hitler flest gånger?

Dagens understreckare i SvD är författad av Ulf Zander och handlar om den svenska Karl XII-kulten samt omnämner både att SD:s favoritförfattare Verner von Heidenstam också var en av Hitlers (svenska) favoritförfattare och att en grupp svenskar uppvaktade Hitler på dennes 50-årsdag:

https://www.svd.se/karl-xii-har-dyrkats-av-skolpojkar-och-nazister

 
 

 

När Hitler fyllde 50 år den 20 april 1939, d v s en månad efter annekteringen av ”rest-Tjeckien” (d v s det som kom att kallas Riksprotektoratet Böhmen och Mähren), var det många svenskar som ville fira och gratulera det nya s k Grossdeutschlands ledare.
 
 
 

20108492_10154877211555847_6429705022702096903_n.jpg

 

20121265_10154877211380847_3700420094344074722_o.jpg

 

20108258_10154877245725847_1052783473911270722_n.jpg

 

Tyska ambassaden i Stockholm som då låg på Hovslagargatan 2 på Blasieholmen i den byggnad som idag är Lydmar Hotel ska ha anordnat ett födelsedagsfirande som bl a bevistades av kungens pro-nazistiska mor och som möjligen åtminstone delvis utspelade sig i alternativt ”spillde över” till Kungsträdgården i Stockholm (eller så handlade det om en halvofficiell födelsedagsmiddag på Café Opera alternativt på Grand Hôtel vilka ju båda är belägna i anslutning till både dåvarande ambassaden och Kungsträdgården).

 

205669.jpg

 

0a913dce-42b0-4950-b2c4-77a848576493.JPG

 

Samtidigt vid 17.30-tiden på kvällen samma dag besökte tio svenskar Rikskansliet på Wilhelmstrasse 78 i Berlin under ledning av den svenske ambassadören Arvid Richert för att gratulera Hitler och trakteras med té och kakor i det magnifika Marmorgalleriet.

 

chancel-night.jpg

 

2-Geheimnisvolle-Orte-Hitlers-Reichskanzlei-NICHT-KOPIEREN.jpg

 

På plats i Berlin var förutom ambassadören generallöjtnant Olof Thörnell, chef för Försvarsstaben som några månader senare skulle utses till Sveriges ÖB, viceamiral Fabian Tamm, chef för svenska flottan och Marinen, generallöjtnant Helge Jung, chef för Arméstaben som också han sedermera skulle komma att bli svensk ÖB, samt kapten och friherre Gustaf Magnus ”Gösta” von Stedingk som sedermera kom att bli regementschef för Kungl. Svea Livgarde och vilka hade rest ned till Tyskland i sällskap med en högerextrem och pro-tysk delegation från Samfundet Manhem och Svensk-tyska föreningen som bestod av generallöjtnant Henri de Champs, överstelöjtnant Emil Fevrell, professor Herman Nilsson-Ehle, hovstallmästaren greve Clarence von Rosen och Svenska Dagbladets chefredaktör Carl Trygger. Thörnell var f ö också medlem i Svensk-tyska föreningen och både Thörnell, Tamm, Jung, Fevrell och de Champs skulle alla komma att föräras med Tyska örnens orden av Hitler under krigsåren.
 

Unknown.jpeg

 

Den svenska delegationen bodde alla på Hotel Adlon ett stenkast från Brandenburger Tor där både Zarah Leander och Sven Hedin brukade ta in när de var i Berlin och träffade Goebbels, Hitler och de andra ledarna och de festade även tillsammans sent inpå natten efter mottagningen i Rikskansliet och efter att ha bevistat en galaföreställning av Glada änkan (några av de entusiastiskt födelsedagsfirande och hårt ”partajande” ”överklassnazistiska” svenskarna ska ha kommit i säng först vid 4-”snåret” på morgonen den 21 april).
 
 
 

88e56c46e50e7e28c467c2702dbe61e6--king-charles-karl.jpg

 

I samband med ”audiensen” på Rikskansliet överlämnade antisemitiska och rasideologiska Samfundet Manhem som fr a samlade akademiker och forskare och Svensk-tyska föreningen som samlade den pro-nazityska svenska eliten, aristokratin och överklassen en bronsstatyett av Karl XII som hade bekostats av ingenjör C-E Carlberg och försetts med följande ingraverade budskap (tyvärr har jag inte lyckats utröna vilken svensk pro-nazistisk skulptör som hade formgett statyetten som möjligen togs fram av berömda Meyers konstgjuteri men det finns ett antal namn att välja mellan):

 

”Carolus XII Rex Suecia von dankbaren Schweden Adolf Hitler zu seinem fünfzigsten Geburtstag 20. April 1939 gewidmet.”

 

Till statyetten som Hitler ska ha blivit så förtjust och begeistrad i att han placerade den på en central plats i Rikskansliet och där den antagligen förstördes av de allierades senare bombningar och i samband med slutstriden och slaget om Berlin tillfogades en hälsning som löd:

 

”Till ledaren Adolf Hitler den 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren och folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande. Samfundet Manhem: Ernst B Almquist, C-E Carlberg. Svensk-tyska föreningen: Henri de Champs. För enskilda svenska folkkamrater: H Möllman-Palmgren, O Ziegler, J Åstrand.”

 

Ernst B Almquist var då en KI-professor, John Åstrand var kapten och en (ö)känd Karlstadsnazist samt f d ledare för det s k furugårdspartiets ungdomsorganisation Vikingarna, Holger Möllman-Palmgren var en känd nazistisk publicist och utgivare och redaktör för ett flertal högerextrema tidningar och Otto Ziegler var konsul och också han en (ö)känd värmlandsnazist som var bosatt i Säffle.

 

adolf50.jpg

 

Greve Clarence von Rosen, som också var Svenska Fotbollförbundets förste ordförande och efter vilken von Rosens pokal kom att uppkallas, ska ha tryckt Hitlers hand med båda sina blåblodiga (och rejält förmögna) händer och sett denne djupt i ögonen med sina egna högadliga ögon och utbrustit ”Mein Führer!” medan en annan av svenskarna inte kunde hålla sig från att slå ihop klackarna, gå upp i enskild ställning och segerhälsa och utbrista ”Sieg Heil!” (och vilket idag ju hade renderat denne ett åtal för hets mot folkgrupp såvida de övriga svenskarna i delegationen hade ställt upp som vittnen): Om det var Svenska Dagbladets chefredaktör, den berömde lundaprofessorn från Svalöv eller någon av officerarna som bara inte kunde låta bli att ”heil:a” när han både fick se och ta i Ledarens fysisk-materiella kropp är dock oklart.

 

67d48510-57f2-4cff-9b78-54a1fbd5141a.jpeg

 

Hitler som hade ”tvingats” hälsa på 100-tals utländska gäster under dagen från 21 olika länder sade mer eller mindre rutinmässigt ”Freue mich sehr ihre bekanntschaft zu machen!” till var och en som han tog i hand men när den svenska delegationen dök upp och överlämnade statyetten sken denne upp och sade spontant och ”utanför protokollet” ”Ganz grossartig!” till svenskarna.
 
Sveriges dåvarande största tidning Stockholmstidningen rapporterade från 50-årsfödelsedagen att ”Miljonerna jublade och hyllade” och skrev om de uppvaktande svenskarna i Berlin att ”i brokig färgprakt kom svenska delegationen som etta på den stora Hitlerparaden” samt rapporterade även från födelsedagsfirandet i Stockholm och tidningen nämnde särskilt att Tysklands dåtida ambassadör fursten av Wied hade på sig den nya ”marinofficersbetonande diplomatuniformen” dagen till ära som von Ribbentrop hade infört.
 
Sveriges dåvarande näst största eller möjligen tredje största tidning (efter Dagens Nyheter) Aftonbladets rubrik löd ”Störste tysken i alla tider” och ”Imponerande parad – inte ett ledigt hotellrum i Berlin”. Aftonbladet kunde också upplysa sina dåvarande många läsare om att A.H. hade missat att se sin favoritoperett ”Glada änkan” då den gigantiska folksamlingen som samlades i den tyska huvudstaden på kvällen den 20 april 1939 hade vrålat om och om igen ”Wir wollen unser Führer sehen!”, vilket hade gjort att A.H. hade missat att komma till föreställningen i tid på Berlinoperan då han gång på gång ”tvingades” visa sig på balkongen till Rikskansliet för att le och vinka till den församlade folkmassan.
 

gustav-adolf-gering-gustav-v-1939-2.jpg

 

1939 var de svenska besöken f ö många till det nya Tyskland: Den 2 februari 1939 hade även kungens far pro-nazisten och arvfursten Gustaf Adolf, som kom att träffa Hitler ett flertal gånger innan och under kriget, och självaste kung Gustaf V i eget högt majestät (som i brev ”tilltalade” Hitler med ”Mein Lieber Reichskanzler!”) träffat Hitlers närmaste man Hermann Göring på svenska ambassaden i Berlin, som bara tre månader dessförinnan hade orkestrerat och organiserat den s k Rikskristallnatten, för att utnämna denne till riddare av svenska Svärdsorden och kungen och Göring förde därefter ett enskilt samtal som pågick i närmare en timme och den 25 augusti 1939, d v s bara några dagar innan krigsutbrottet, besökte pro-nazisten, ryttmästaren och greven Gilbert Hamilton, d v s den s k piptobaksgreven som ligger bakom greve Gilbert Hamiltons blandning, Berlin och Hitler i Rikskansliet som då utnämnde denne till generalmajor i den tyska krigsmakten då den svenske greven hade slagits på tysk sida under Första världskriget.

 

20108432_10154877245800847_7990010351943631027_n20108657_10154877245805847_302761367892305639_n.jpg

 

c1b196b5a7261bc8acab4ffda0a4a48c--gustav-adolf-concentration-camps.jpg

 

CNo_sXsUwAAs1TI.png

 

e39c8d4f18d1c02a4fe95881b62f4817--med-berlin.jpg

 

Slutligen: Självklart existerade det inte någon tävling bland dåtidens svenskar vad gäller att ha träffat Hitler allra flest gånger innan denne begick självmord men om nu en sådan tävling hade existerat så bör Sven Hedin och kungens far ha hamnat på guld- och silverplats medan ambassadör Richert ”bara” ska ha fått träffa Hitler vid totalt tre tillfällen.

 

original.jpg

 

Den svenska extremhögern – från överklass till arbetarklass

Ett urval av de största Facebook-grupperna (utöver de FB-grupper som är explicit och direkt kopplade till SD och till SD:are) som enligt Facebook Graph via sina medlemmar allra tydligast stöttar och sympatiserar med SD:
 
”Stå upp för Sverige” (d v s f d ”Stå upp för Peter Springare”)
”Truckers Paradise”
”Travgruppen”
”Vi snackar öl”
”Stoppa islam”
fb-sd-jpg
 
Att LO-kollektivet dominerar SD:s väljarkår och att SD möjligen är landets största arbetarparti kan väl inte bli tydligare än så liksom att den svenska extremhögerns klassmässiga bas var i det närmaste den omvända på 1930-talet att döma av denna bild som föreställer ett antal medlemmar i Sveriges nationella förbunds Linköpingsavdelning och hade Facebook funnits under mellankrigstiden så kanske den typ av högerextremister som syns på fotot hade skapat och varit med i FB-grupper som hade hetat något i stil med:
 
”Stå upp för H.M. Konungen”
”Mercedes-paradiset”
”Vi som bor på slott, gods och gårdar och äger hästar”
”Vi snackar champagne”
”Stoppa judendomen”
19780676_10154847385050847_382422594428376974_o.jpg

Den svenska elitens inkomster

LO:s senaste elitrapport bjuder som vanligt (LO:s elitrapporter har givits ut sedan 1999) på mängder av statistik om landets ”top of the tops” och ”crème de la crème”: Näringslivets och industrins toppnamn, den offentliga sektorns och myndighets-Sveriges toppnamn, högskole- och forskarvärldens toppnamn, medie- och kulturvärldens toppnamn, politikens och statsförvaltningens toppnamn, rättsväsendets och domstolsväsendets toppnamn, polisväsendets och försvarets toppnamn samt fackföreningarnas, civilsamhällets och NGO-världens toppnamn.
 
En svensk elitperson tjänar idag i genomsnitt 26,3 gånger mer än en arbetare i hotell och restaurang-branschen och det går numera 18,7 industriarbetarlöner på en genomsnittlig elitpersons inkomst.
 
Ett urval årsinkomster (och naturligtvis utan att ”hänga ut” namnen på de som innehar följande positioner och tjänster för bakom vara titel gömmer sig så klart en livs levande människa) för alla de/oss som fascineras av landets alfahanars och alfahonors privatekonomiska situation:
 
konungen: 5 784 962
riksmarskalken: 1 286 848
ärkebiskopen: 1 244 900
överbefälhavaren: 1 732 781
statsministern: 2 083 605
utrikesministern: 1 600 483
partiledaren för Centerpartiet: 1 725 908
VD:n för Svenskt näringsliv: 8 549 333
ordföranden för LO: 1 125 127
ordföranden för SACO: 1 713 819
VD:n för Systembolaget: 5 101 984
VD:n för Posten: 9 204 645
GD:n för SJ: 4 715 461
GD:n för Skatteverket: 2 191 954
kommundirektören i Stockholms stad: 5 888 921
kommundirektören i Uppsala: 1 585 753
KS ordförande i Göteborgs stad: 1 004 964
rektorn för Handelshögskolan: 3 708 151
rektorn för Uppsala universitet: 1 801 540
chefredaktören för Dagens Nyheter: 2 607 158
chefredaktören för Aftonbladet: 4 762 733
VD:n för HSB: 1 651 652
förbundssekreteraren för ABF: 1 081 942
generalsekreteraren för Röda korset: 1 092 104
generalsekreteraren för Fotbollsförbundet: 1 917 293
VD:n för Folksam: 5 691 761
VD:n för AMF: 7 099 682
VD:n för SVT: 2 673 168
VD:n för TV4: 7 463 912
VD:n för Nordea: 20 156 755
VD:n för Investor: 17 268 726
VD:n för Ericsson: 32 436 042
VD:n för Swedish Match: 10 278 61

Reflektioner kring de svenska socialgrupp ett-familjerna som har en högerextrem familjegrund – än en gång

Inleder det nya året med att fortsätta att fascineras av och förundras över den alltmer dominerande och onekligen mänskliga trenden (d v s denna växande trend härrör så klart från ett starkt mänskligt behov av att berätta om en familjebakgrund och om en uppväxt och om en ungdom som ofta var mycket påfrestande, smärtsam, jobbig och besvärlig för tyvärr alltför många som senare kom att bli allas våra svenska kändisar) att kändis efter kändis i landet på senare år har talat ut om (och, skulle nog en del säga, ”hängt ut” och ”fläkt ut”) sina föräldrar, släktingar och familjehistorier men att knappt någon samtidigt (med vissa undantag som litteraturvetaren Nils Schwarz och journalisten och På spåret-kändisen Elisabet Höglund medan Jan Guillou trots allt har gjort det i litterär form men journalisten Malou von Sivers som väl var den svenska kändis som senast talade ut om sin dramatiska och smärtfyllda familjehistoria duckade ju för detta liksom att bröderna Schulman också har gjort det m fl m fl) har velat eller vågat berätta om att en eller båda föräldrarna eller andra nära släktingar var högerextremister, nazister eller fascister (och de är verkligen ”hur många som helst” som det heter bland landets alla både älskade och hatade kändisar i alla typer av branscher, genrer, sektorer, sfärer och sammanhang – det kan jag om någon intyga och vittna om):

http://www.dn.se/kultur-noje/mina-foraldrar-hoppades-att-jag-skulle-bli-nagot-fint-men-jag-valde-poppen

Det verkar vara helt okej att som svensk s k celebrity från socialgrupp 1 och SACO-skiktet och från landets elit- och överklassfamiljer (vilket ju trots allt är de allra flesta svenska kändisars klassmässiga bakgrund) numera berätta öppet för det s k svenska folket i nakna intervjuer, gripande radioreportage, avslöjande tv-program och självutlämnande självbiografier om alkoholism, misshandel, övergrepp, psykisk sjukdom och inte minst om allsköns abnorm överklassexcentricitet (en greve till pappa som hasade runt naken i stora slottssalar iförd endast en prickig fluga och en knallröd högerstrumpa och till tonerna av Bruckners sjunde symfoni, en friherrinna till mor som låg kvar i himmelssängen i en 1890-talsparadvåning med minst fyra meters takhöjd långt inpå eftermiddagen läppjandes på lapsang souchong-té och läsandes fransk poesi, en general till morfar som alltid skulle skåla för den bernadotteska dubbelmonarkin även efter unionsupplösningen eller en domare till farbror som envisades med att i sidenpyjamas börja varje dag med en 6:a Hennessykonjak och en kubansk cigarr) men vad gäller att berätta för det s k svenska folket om en högerextrem familjehistoria så verkar det ta fullständigt stopp och vilket möjligen har att göra med att detta med att ha en högerextrem familjebakgrund kanske är ett av de sista tabuna som fortfarande tillhör den fredade s k intimzonen när svenskar i gemen annars framstår som extremt frigjorda i alla andra sammanhang (och dessutom utan tvivel långt mer frigjorda än alla andra s k folkslag i världen undantaget möjligen danskarna och holländarna), d v s det verkar mer okej eller t o m helt okej att idag berätta om en alfahane:aktig och hänsynslös direktörspappa av pater familias-typ som förgrep sig på tjänsteflickorna, om en hyperkänslig och konstnärligt lagd konsulinnemamma som drack litervis med champagne och gick ner sig i psykisk sjukdom, om en geniförklarad professorsmorfar som till slut blev galen, om en bullrig och stormagad fabrikörsfarfar som valutasvindlade och var på vippen att ruinera hela familjen och om en snygg och lovande skådespelerskemormor som hastigt flydde landet tillsammans med en stenrik italiensk hertig än om att ens far eller mor eller far- eller morföräldrar var högerextremister, nazister eller fascister.

I Ugglas fall handlar det om att hans far friherren, ryttmästaren och patenträttsrådet Claës Uggla har en bakgrund i fascistiska Sveriges nationella förbund och även deltog i att finansiera dess dagstidning Dagsposten under krigsåren (antagligen var han åtminstone fram tills dess ”skraj” för både jobbare och judar och vilket många inom borgerligheten ju var vid denna tid) och inte minst verkar en liknande högerextrem familjebakgrund vara påfallande vanlig just bland alla de som aningen generaliserande kan sägas ha deltagit i 1960-, 70- och 80-talens subkulturella, motkulturella och även populärkulturella uppror mot det gamla pryda och patriarkala och utan tvivel på alla sätt och vis inskränkta och reaktionära ”perukstock-Sverige” (d v s bland just musiker, artister, konstnärer och kulturpersonligheter av alla de slag).

Den svenska makteliten är snart jämställd men extremt homogen: 48,3% är kvinnor men endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund

Statsvetarna Michael Karlsson och Nujin Tasci presenterar idag på DN Debatt en ny räkning av landets maktelit utifrån uppdelning män-kvinnor och svensk bakgrund-utländsk bakgrund och som bör vara den fjärde i ordningen om jag har räknat rätt:
 
 
1995 publicerade Ungdom mot rasism en rapport med den på den tiden rejält provokativa titeln ”Vit makt” som presenterade fullständigt bedrövliga siffror vad gäller underrepresentationen av fr a utomeuropeisk bakgrund-invånarna och 2004 gjorde den integrationspolitiska maktutredningen en räkning och kom fram till att av landets 20 000 högsta befattningar inom det svenska samhällets samtliga branscher och sfärer så innehades 11 av personer som hade bakgrund i Latinamerika (bl a i Uruguay och Chile), 12 av personer som hade bakgrund i Afrika (bl a i Etiopien och Egypten) och 150 av personer som hade bakgrund i Asien (bl a i Libanon, Turkiet och Iran), d v s totalt 183 personer eller 0,9 procent och varav nästan samtliga hittades inom civilsamhället och den religiösa sfären i egenskap av att vara ordföranden för invandrarorganisationer och för olika icke-protestantiska religiösa samfund.
 
Endast ett 20-tal hittades inom politiken och ett 20-tal inom näringslivet medan ingen med utomeuropeisk bakgrund hittades bland cheferna inom exempelvis högskole- och forskarvärlden, i medievärlden eller inom kulturvärlden och endast någon enstaka var verksamma inom den offentliga förvaltningen. 2014 genomförde slutligen Centrum mot rasism en liknande räkning som visade att bland landets högsta befattningar och positioner i rättsväsendet, i medievärlden och i politiken (inklusive SD) så hittades enbart tre personer med utomeuropeisk bakgrund (med bakgrund i Chile, Sydkorea och Palestina för att vara exakt) och samtliga befann sig inom politiken.
 
Tyvärr har Michael Karlsson och Nujin Tasci inte specificerat utomeuropeisk bakgrund utan enbart redovisat utländsk bakgrund och antagligen av antirasistisk hänsyn till miljonprogramsområdena och till landets utomeuropeisk bakgrund-invånare vilka ju redan är tillräckligt ”uthängda” och stigmatiserade och demoniserade bland majoritetsbefolkningen och vilket gör att många forskare känner att det kanske inte är så bra att ”peka ut” och ”spec:a” miljonprogramsområdenas invånare och utomeuropeisk bakgrund-invånarna (och vilket jag ju gärna gör som bekant) och visa på hur dåligt det går för dem eftersom det kan spä på de redan tyvärr alltför normaliserade föreställningarna om att de inte ”håller måttet” eller ens är tillräckligt kognitivt eller kanske ens kroppsligen utrustade för att skaffa sig en hög utbildning och göra karriär (d v s alltför många verkar numera tycka att de har låg intelligens och att de kanske inte ens är ”livsdugliga” och då ska de helt enkelt inte ”vara här i landet” som det heter, och landet betyder här på typiskt självgott manér det hyperavancerade, extremt högutbildade och postindustriella Sverige).
 
Det som går att utläsa är dock att medan de majoritetssvenska kvinnorna på alla sätt och vis har stormat fram genom maktens korridorer sedan jämställdhetspolitiken sjösattes 1973 och framför allt sedan den könsuppdelade statistiken infördes i landet 1994 (de majoritetssvenska kvinnorna utgör idag 48,3% av den svenska makteliten) – d v s det var först då som vi alla (män som kvinnor) fick siffror på hur illa det såg ut för landets kvinnor och när siffrorna väl var på plats så gick det därefter att faktiskt göra något åt saken (och dessa siffror kunde naturligtvis också uppfattas som stigmatiserande och utpekande på den tiden då det inte såg så bra ut ens för de majoritetssvenska kvinnorna fram tills dess vad gäller representation och makt, d v s det var nog åtskilliga män som tolkade siffrorna om kvinnor och den könsuppdelade statistiken som att kvinnor kanske hade lägre intelligens, kroppsligen kanske inte ”höll måttet” och helt enkelt var mindre ”livsdugliga” och därför inte skulle göra karriär eller inneha toppositioner i samhället) – så har utländsk bakgrund-invånarna inte kommit någonstans i praktiken sedan 1990-talet vad gäller att ”ta sig fram”, ”klättra” och uppnå landets toppositioner.
Maktelit 2016.jpg
 
Av landets 1200 makthavare inom politiken, rättsväsendet och medievärlden har endast 6,5% motsvarande 78 individer utländsk bakgrund och eftersom vi redan vet tack vare Centrums mot rasism räkning från 2014 att endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund så säger åtminstone min kvalificerade gissning (och jag tror mig kunna gissa detta rätt så bra) att minst 90% av dessa 78 individer har nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund och att ej mer än möjligen 6-8 av dem har bakgrund i Afrika, Asien eller Latinamerika och sannolikt handlar det fortfarande främst om politiken (d v s inte om rättsväsendet och medievärlden där forfarande ytterst få har utomeuropeisk bakgrund), d v s i praktiken om de ministrar, statssekreterare och riksdagsledamöter som fortfarande är kvar (och ej har avgått eller hoppat av) som har utomeuropeisk bakgrund.

Senaste utgåvan av Ointroducerad adel

Den senaste utgåvan av ”Ointroducerad adel” är en guldgruva för alla oss som är (måhända smått osunt) intresserade av (och fixerade vid) den svenska socialgrupp 1-extremhögern och den svenska s k överklassnazismen och älskar att frossa i stamtavlor och räkna ut vem som var eller är gift med vem, vem som är barn eller barnbarn till vem samt vilka som äger vilka företag, vilka som är eller blev professorer, generaler, ambassadörer, chefsläkare och domare och vilka som bor på vilka slott och herresäten och intressant nog (men inte oväntat) så har redaktionen för ”Ointroducerad adel” känt sig nödgad att behöva ange ett antal förkortningar som syftar på olika medaljer och utmärkelser som är kopplade till Tredje riket och krigsåren då så många svenska adelsmän (och faktiskt även ett antal svenska adelskvinnor) tillhörande både den introducerade och den ointroducerade aristokratin tjänstgjorde som frivilliga i och för Nazi-Tyskland och både vid och bakom fronten mellan 1939-45.
15181500_10154149235005847_328393115697647337_n

Om Grand Hôtel och extremhögern – än en gång

Helena Lindblad skriver i dagens DN Kultur om landets kanske mest internationella och kosmopolitiska plats, adress och byggnad (d v s Grand Hôtel) som nu är ”nersolkad” av högerextremism och högerpopulism (denna gång dock av det mer proletära och folkliga socialgrupp 3-slaget):
 
 
Lindblad glömmer nämligen samtidigt att den en gång så både börds- och rasstolta (och även förmögna) svenska överklassnazismen och överklassextremhögern avhöll mängder med möten på Grand Hôtel på 1930- och 40-talen och ofta men inte alltid tillsammans med gäster från och representanter för axelmakterna och deras allierade och närstående (fr a Tyskland, Italien och Japan) liksom ofta men inte alltid i arrangemang av Svensk-Tyska Föreningen, Svensk-Japanska Sällskapet och Svensk-Italienska Föreningen (liksom även Svensk-Spanska Sällskapet) vars exklusiva medlemsmatriklar knappast ”går av för hackor” ”översållade” som de är av Bernadotteprinsar och prinsessor, högadel och grevar och grevinnor, ambassadörer och konsuler och storägare och direktörer.
 
Grand Hôtel är gång efter annan en av de mest frekventa och populära adresserna och (mötes)platserna som dyker upp i (överklass)högerextrema organisationers och överklassvenskars arkiv som åtminstone jag har gått igenom genom åren: ”Spåren” av Grand Hôtel (inom den svenska överklassnazismen) kan ta sig uttryck i form av alltifrån inbjudningskort, vykort och visitkort till femrätters- och galamiddagsmenyer och konsertprogram och politiska mötesprogram och Grand Hôtel dyker naturligtvis också upp i privat korrespondens, i dagböcker och i ”hemliga” mötesanteckningar och protokoll.
 
Faktum är att mängder av högerextrema kulturpersonligheter, kändisar och potentater med (ofta stora) entourage ”höll hov” och anordnade storslagna middagar och överdådiga fester på Grand Hôtel på 1930- och 40-talen inför och med delar av den svenska eliten och flera politiska möten ägde också rum där (både offentliga och hemliga sådana liksom även på ett flertal av den svenska huvudstadens övriga lyxhotell) i närvaro av namnkunniga författare, musiker, konstnärer och arkitekter, Bernadotte:ar och hovfolk i ”parti och minut”, representanter från Mälardalsadeln liksom östgötaadeln och Skånelandsadeln och docenter och professorer i mängder liksom ett till synes (för sjäkvklart var även den svenska överklassnazismen begränsad till antalet liksom inte minst den svenska eliten som ej var särskilt stor på 1930- och 40-talen) närmast oräkneligt antal fabrikörer, redaktörer, läkare, präster, ingenjörer, diplomater, jurister och officerare.
 
Epilog 1: Beatrix von Storch, hertiginnan av Oldenburg (och därmed släkt med kungafamiljerna i både Danmark och Norge liksom med den avsatta grekiska kungafamiljen) och högt uppsatt medlem i Alternative für Deutschland (AfD) som mycket väl kan komma att erhålla 20-25% i nästa års tyska förbundsdagsval och av många utpekad som en av partiets (mer bruna) ideologer och som bl a har uppmanat den tyska polisen att skjuta på flyktingar som försöker ta sig in i Tyskland (och även på kvinnor och barn), var inbjuden till men kunde till slut inte komma på SD:s middag och möte på Grand Hôtel men hennes morfar greve Johann Ludwig ”Lutz” Schwerin von Krosigk, Hitlers finansminister och Tredje rikets siste regeringschef, har pikant nog en gång i tiden bott på och besökt Grand Hôtel då han var en stor s k Sverigevän och han skrev också flera artiklar (översatta till svenska) i den svenska överklasshögerextrema dagstidningen Dagsposten.
 
Epilog 2: Sedan ska det i rättvisans namn sägas att Grand Hôtel också har gjort antirasistiska insatser: På 1920- och 30-talen drev Svenska Musikerförbundets en rätt så hård anti-jazzkampanj som både hade rasistiska (jazz som N-musik) och elitistiska drag (jazz som både dekadent och proletär musik) men 1937 lät Grand Hôtel en engelsk multirasial jazzorkester spela trots att hotellet mycket väl kände till de svenska musikernas hållning och vilket föranledde att Musikerförbundet anordnade en demonstration och protestmöte som avslutades med en orkesterkonsert som Hugo Alfvén dirigerade.

70-talsvänstern är i mångt och mycket barn till 30-talsextremhögern

Inser mer och mer att stora delar av den svenska s k 68-rörelsens och 70-talsvänsterns förgrundsfigurer och portalgestalter helt enkelt var barn till högerextremister, nazister och fascister: Upptäckte nyss att både Staffan Westerbergs, Mikael Wiehes och Göran Skyttes föräldrar var det liksom åtskilliga andra som jag har noterat och ”sprungit på” genom åren såsom Svante Nordin, Knut Carlqvist, Jan Guillou, Ulla Wikander, Sven Grassman m fl m fl och även Olof Palme liksom flera av seniorforskarna som 2008 skrev under det s k historieuppropet riktat mot Forum för levande historia (”Upprop mot statlig kampanjhistoria”).
 
Min teori att en hög andel av landets socialgrupp ett-barn/ungdomar/unga vuxna drogs till extremhögern på 1920-40-talen samt att en hög andel av landets socialgrupp ett-barn/ungdomar/unga vuxna drogs till den radikala vänstern på 1960-80-talen verkar helt enkelt stämma liksom att det i praktiken handlar om samma familjer och släkter och just i många fall om föräldrar och barn.
 
Sannolikt kan denna smått bisarra överrepresentation av socialgrupp ett:are inom den svenska extremhögern respektive inom den svenska radikala vänstern och rent biologiska blodsbandskoppling förstås som att de övre skiktens barn/ungdomar/unga vuxna likt ”Zeitgeist-seismografer” och ”Zeitgeist-lackmuspapper” alltid ligger ”steget före”, alltid ”går i bräschen”, alltid ”vet vad som gäller” och alltid ”har koll” på vad som är nytt, på vad som är avantgarde och på det som verkar ha framtiden för sig, åtminstone för stunden. I grunden handlar det också om en stark fascination för och identifikation med makt och våld i dess renaste former bortanför ideologiernas fernissa och som närmast per automatik följer på ett överklassliv med allt vad det innebär av höga utbildningsnivåer, stora förmögenheter och resurser och inte minst gränslösa, megalomaniska, utopiska, universalistiska och visionära framtidsdrömmar o s v.
 
Under 1930-talet var landets elitungdom i form av studenterna i Uppsala och Lund anfäktade av extremhögeridéer – på 1960-talet var likaså landets elitungdom i form av studenterna i Uppsala och Lund anfäktade av radikala vänsteridéer och ofta var det just en fråga om barnen till de förstnämnda. I Bosse Lindquists dokumentär om den s k rebellrörelsen i Uppsala, d v s de s k dubbelmaoisterna, säger också en av de före detta vänsterstudenterna att då på 1960-talet var de visserligen maoister och stod på Tredje världens sida men på 1930-talet hade de varit högerextremister och stått på Nazi-Tysklands sida.
 
Och både 1930-talets extremhögerstudenter och 70-talsvänsterns studenter har f ö också det gemensamt att de närmast fanatiskt och ohämmat hatar Brittiska imperiet och USA (”plutokrater” och ”kapitalister”) liksom liberaler (”dummokrater”) och Sovjetunionen respektive socialdemokratin (”bolsjeviker” och ”socialfascister”), att de har mycket svårt för judar och Israel (”kosmopoliter” och ”sionister”) samt att de hyser en stark fascination för både urfolk och för utomvästerländska länder, kulturer och religioner i både traditionalismens, primitivismens, orientalismens, antiimperialismens och ”new age:ismens” namn och med en särskild förkärlek för Asien: Japan på 1930-talet och Kina på 1970-talet liksom Indien och hinduism samt Mellanöstern och islam både på 1930-talet och på 1970-talet.
 
Och slutligen undrar en ju vad som nu händer med 70-talsvänsterns barn: De jag talar om, företrädesvis födda på 1970-talet och inpå 1980-talet, och vars far- och morföräldrar var extremhöger och vars föräldrar tillhörde den radikala vänstern, hittas ju idag bl a inom dagens ”högskolevänster”, ”kulturvänster” och ”medievänster, och inom dagens antifascistiska och antirasistiska rörelse liksom också inom V och MP men också inom SD och dagens extremhöger liksom inom den nya socialkonservativa och liberalkonservativa borgerlighet som just nu formuleras och växer fram i opposition mot både vänsterliberaler och nyliberaler. En del hittas också inom miljörörelsen och en del hittas vidare inom någon slags svårdefinierad urfolks- och Tredje världen-centrerad andlig new age-kontext bestående av både traditionalister, primitivister och konvertiter. Gissningsvis är det mycket svårare att kategorisera och profetera om denna generation och det är mycket svårare för denna generation att dessutom dras med i en enda strömning då den tid vi lever i idag är så mycket mer fragmenterad och stadd i upplösning.

Sveriges och Europas politiska elit är fortfarande i stort sett helvit

SvD rapporterar idag om att endast fyra kommunstyrelseordföranden i landet är utlandsfödda sedan 2014 års kommunalval, och vilket sannolikt är den högsta siffran någonsin sedan den parlamentariska demokratin infördes i landet:

http://www.svd.se/bara-var-tredje-m-kommuntopp-ar-kvinna

Antalet motsvarar en (1) procent (OBS: närmare 20% av den vuxna befolkningen är utlandsfödd), och varav tre av fyra intressant nog är kvinnor (andelen kvinnor bland landets kommunstyrelseordföranden utgör annars idag 38%): en är född i Sydkorea, en i Bosnien, en i Finland och en i Iran. Fyra kommunalråd är därtill födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar och tre tillhör den tornedalska minoriteten. Endast 0,5% av landets samtliga kommunfullmäktigeledamöter sedan 2014 års kommunalval har för övrigt bakgrund i Afrika, 1,7% i Asien och 0,4% i Sydamerika. Motsvarande andelar bland de invalda landstingsledamöterna ligger på 0,7%, 2% och 0,7%. Särskilt adopterade från Afrika, Asien och Sydamerika och även blandade med en förälder från Afrika, Asien och Sydamerika är i dessa sammanhang kraftigt överrepresenterade.

Den politiska eliten i Europa, vare sig det handlar om ministrar och regeringsråd, riksdags- och parlamentsledamöter, landstingsråd och regionråd eller kommunstyrelseordföranden och borgmästare, är extremt vit och homogen i samtliga länder med några få nuvarande regeringsundantag (Hollandes röda regering i Frankrike samt Löfvens röd-gröna regering i Sverige, vilka båda försöker avspegla hur totalbefolkningen ser ut i stort i respektive land).

I Nederländerna avhölls det till exempel också kommunalval 2014: Där har sedan dess endast fyra av landets borgmästare en minoritetsbakgrund av något slag, och vilket motsvarar den svenska enprocent-situationen. Även i Storbritannien som generellt alltid ligger före vad gäller representationen av s k synliga eller visuella minoritetsinvånare självidentifierar sig exempelvis endast 4% av parlamentsledamöterna som icke-vita, och vilket t o m är en något lägre siffra än andelen med utomeuropeisk bakgrund bland våra riksdagsledamöter (5%). I stora länder som Tyskland och Frankrike handlar det om knappt 3-5% av parlamentsledamöterna som har någon form av minoritetsbakgrund och i EU-parlamentet är situationen både närmast farsartad och katastrofal vad gäller proportionen parlamentsledamöter med någon form av minoritetsbakgrund (det handlar om ett dussintal ledamöter vilket motsvarar under 2%).

Samtidigt går det att ”trösta” sig med att även om representationen av minoritetspolitiker på topposition är mycket låg i Sverige och i Europa så är minoritetsrepresentationen faktiskt än lägre inom den ekonomiska eliten (industrin och näringslivet), inom medieeliten (mediebranschen), inom kultureliten (kulturvärlden) och inom den akademiska eliten (högskole- och forskarvärlden). Allt tyder m a o på att det är lättare att göra karriär inom politiken för minoritetsinvånare i Sverige och i Europa än inom andra sfärer och branscher, och vilket troligen beror på att den parlamentariska demokratin ju trots allt strävar efter ett idealtillstånd där alla befolkningsgrupper i samhället företräds av sina egna representanter. I EU-parlamentet borde i så fall exempelvis minst 15% av de invalda ledamöterna ha en minoritetsbakgrund.

Den pro-nazistiska svenska överklassens stöd till att hjälpa krigsförbrytare och återuppbygga extremhögern efter kriget

Antifa Infoblatt eller Antifaschistiches Infoblatt, d v s den radikala tyska Antifa-rörelsens stolta och anrika ”husorgan”, har nyligen publicerat en artikel om den svenska ”överklassnazistiska” organisationen Hjälpkommittén för Tysklands barn som samlade in närmare 500 miljoner SEK i dagens penningvärde (d v s en halv miljard) mellan 1945-62 bland den pro-nazistiska svenska överklassen som både kom att finansiera en försvarlig del av efterkrigstidens nazistiska flyktlinjer (d v s utsmugglandet av tusentals nazister och krigsförbrytare från kontinenten till fr a Latinamerika, Iberiska halvön och Mellanöstern) och än viktigare återuppbyggnaden av den europeiska extremhögern (som i mångt och mycket kom att lägga grunden till dagens extremhögerpartier runtom i Europa):

12431288_10153366597315847_1341958920_n kopia.jpg

Swedish involvement in the ”Rattenlinien” and the so-called ”Flüchtroute Nord” is not as well known as for example the Danish involvement, and apart from the Swedish historian Mats Deland’s book Purgatorium, a radio documentary by the Swedish journalist Bosse Lindquist and the books on the Swedish Waffen-SS Freiwilligen by the Swedish journalist Bosse Schön, very little has been published on the subject. It is well known that several Baltic, German, Scandinavian and continental European Nazis and Fascists fled to and came to Sweden at the end of and after the war, of whom some stayed permanently while many if not most continued to other countries of destination such as Argentina, Canada and even Iceland. It is also quite known that organized networks of Swedish Far Right activists helped the Nazis and Fascists who came to Sweden with economic and logistic support, for example in Skåne in the southern part of the country as well as in the capital Stockholm and in the second biggest city Göteborg, where different networks were active in helping the defeated Nazis and Fascists from the neighbouring countries and from the continent.

One organisation which is sometimes mentioned in connection with the Swedish involvement in the support for the defeated Nazis is Hjälpkommittén för Tysklands barn (from now on abbreviated as HTB), in German Hilfskomitee für Deutschlands Kinder or Hilfswerk für deutsche Kinder, which was working in close connection with Stille Hilfe and princess von Isenburg. Although this organisation was a public one as its main purpose on the surface was to collect money for supporting children in need in both West and East Germany after the war, surprisingly little is known about where the organisation’s money ended up. This is a preliminary presentation of the Swedish organisation HTB accounting for what is known and also for what is suspected when it comes to the issue of the ”Rattenlinien” and the Swedish involvement in supporting the defeated Nazis.

HTB was founded in 1945 by members and sympathisers belonging to the Swedish upper-class and upper middle-class party Sveriges nationella förbund (abbreviated as SNF) which once had been the youth organisation of the Swedish Conservative Party but had split from the mother party in 1934 and oriented itself towards a particular Swedish version of Radical Conservatism and Fascism. HTB was from the beginning, contrary to almost all other Swedish Far Right organisations, dominated by women and among its founders several famous upper-class Swedish women were found, many coming from aristocratic families. One of them was the countess Lili Hamilton, who had been born in Germany in 1893 as Margareta Matilda Liliane Schard, and who had married the Swedish count Percy Hamilton (1891-1971). Countess Hamilton died in a car accident in Stockholm in 1962, and she was the spokesperson for HTB as well as its “eternal” public “poster name” during the organisation’s whole existence even if she formally acted as its cashier while the Swedish colonel Arthur G Nordensvan (1883-1970) was its chairman. Nordensvan had been the commander of the Swedish Saar battalion which had acted as an observing League of Nations troop during the plebiscite in Saarland in 1935, and was also a well known Far Right activist. Besides, several members of the Swedish aristocratic family Hamilton had been heavily involved with Far Right activities both before, during and after the war, and two members of the family had volunteered for Nazi Germany.

The secretary of HTB was the engineer and poet and former gymnast Carl Ernfrid Carlberg (1889-1962), a multi millionaire and the main financer of the Swedish Far Right, and the organisation’s office was housed on an address in downtown Stockholm which Carlberg owned and which was known as the Brown House. Because of this close relationship to both SNF and Carlberg, HTB was always during its whole existence branded as a Far Right organisation in Sweden and it was also surveilled by the Swedish secret police. At the same time, HTB was also openly supported by the mother of the present Swedish king Carl XVI Gustaf, the German born Sibylla von Sachsen-Coburg-Gotha who was also known as a Far Right sympathiser in Sweden, and whose father the duke Carl Eduard had been interned after the war as he had among others led the Nazified German Red Cross.

HTB’s main purpose was to collect money as well as food, clothes and so on for the defeated Germany including all the occupation zones and after 1948 both Germanies although most of the economic support went to West Germany. The money came from wealthy Swedish elite families that had supported Nazi Germany as well as from money collected by Far Right Lutheran fundamentalist priests among non-political church goers, from several Swedish Red Cross sections dominated by upper-class women who had sympathised with Nazi Germany during the war, from rich Far Right and Conservative industrialists linked to companies such as ASEA and probably also money given by ordinary Swedes who did not know about HTB’s Far Right character and wanted to help the defeated Germans out of humanitarian motives. From 1944 and until the organisation was disbanded when countess Lili Hamilton and also engineer Carlberg died in 1962, it had collected around 45 000 000 SEK amounting to around 500 000 000 SEK in today’s value or 50 million euro. HTB had also built 23 houses around West Germany as well as a church in cooperation with German Diakonisches Hilfswerk der Evangelischen Kirche Deutschland, and the countess had even in 1954 received West Germany’s finest medal the Bundesverdienstkreuz from the hands of Evangelisches Hilfswerk’s Dr. Eugen Gerstenmaier who cooperated with HTB in spite of the fact that HTB also worked together with Stille Hilfe and was branded by the Swedish media as a Nazi organisation. Stille Hilfe or Die Stille Hilfe für Kriegsgefangene und Internierte was a relief organisation set up in 1946 by the Nazi princess Helene Elisabeth von Isenburg, although it became public only after 1951, and it helped to smuggle out Nazi fugitives as well as to support Nazi internees and the Landsberg prisoners. It is also said that HTB through Evangelisches Hilfswerk and Dr. Eugen Gerstenmaier had discussed the adoption of orphaned children of the Nazi elite by Swedish adoptive parents in 1946 and possible also carried out this operation, but nothing is known about this plan in detail.

So what was this enormous amount of money spent on except for the money which actually did go to Germany’s children in need as well as the money that was used to construct the church and the other so called “Schweden Häuser” around West Germany including children’s homes? HTB had also a sort of a sub-organisation called Tyska officershjälpen (the German Officer Support) which in cooperation with Stille Hilfe had distributed money, food packages, books and clothes and so on to widows and children of executed, suicided and disappeared Nazi elite members and war criminals such as Emmy Göring as well as to the prisoners in Spandau. For some years, count Hamilton even acted as the vice chairperson of Stille Hilfe. HTB also worked with German exile organisations in Argentina and Chile and distributed money both from and to these South American countries through among others the Argentinian Red Cross (Cruz Roja). It is this connection which may point to fact that a lot of the money, perhaps even MOST of the enormous amount of money collected by HTB, was used and spent to finance the ”Rattenlinien” activities as well as the foundation of new publications and organisations after the war such as the journal Nation Europa and the European Social Movement and possibly also many of the West German post-war Nazi parties and organisations such as Deutsche Reichspartei and Verband Deutschen Soldaten and Dr. Gerhard Frey’s various newspapers and magazines, although nothing is clear regarding a possible HTB financing of these West German enterprises and projects.

The most well informed and respected Swedish anti-Fascist journalist and “Nazi hunter” Armas Sastamoinen (1909-86), who worked for the Anarcho-Syndicalist newspaper Arbetaren (Die Arbeiter) and had published several books about the Swedish Far Right, wrote about these possible connections to the ”Rattenlinien” in his book Nynazismen (Neo-Nazism) in 1961. There he writes that HTB worked with Deutsches Hilfswerk in Argentina and the infamous Die Spinne liaison Hans Ulrich Rudel. Unfortunately, this is all that is known about HTB – an organisation which has left scattered traces in archives both in Sweden and in Germany but whose full history has not yet been written. It is my own hypothesis though that HTB, due to its huge amounts of collected money, acted as perhaps the main financer of the post-war Nazi movement particularly in West Germany and among the exile circles in possibly both the Iberian peninsula, South America and the Middle East.