Kategori: elit

Reflektioner kring den nyligen bortgångne Johan Cullberg och hans far John Cullberg med avseende på de svenska socialgrupp ett-familjernas politiska preferenser

Författaren och psykiatrikern Johan Cullberg har nyligen gått bort, som var ännu en av åtskilliga (för att inte säga mängder) av ”socialgrupp ett:are” vars föräldrar var pro-tyska innan och under kriget men som själv blev vänster efter kriget. Hela denna generation som hade högutbildade och förmögna föräldrar liksom andra äldre släktingar som innan och under kriget stöttade Nazi-Tyskland och vilka själva sedan orienterade sig åt vänster i olika grad som barn, ungdomar och unga vuxna har som bekant satt djupa spår i den svenska efterkrigstiden ända sedan 1960-talet och framåt och i det närmaste dominerat densamma.

Och på tal om just psykoanalytisk teori – Johan Cullberg var ju en av Sveriges mest kända psykoanalytiker inom läkarkåren – så undrar en (en = jag, d v s en person som är rejält intresserad av sykooch kanske även har någorlunda skaplig koll på just de svenska ”socialgrupp ett:arnas”, den svenska övre medelklassens och högborgerlighetens och landets elit- och överklassfamiljers politiska preferenser) ju ibland i sitt stilla sinne om inte detta (d v s den politiska generationskonflikt inom socialgrupp ett-familjerna som jag beskrev här ovan) utgör den egentliga och ”hemliga” historien om Sveriges vänsterlutande efterkrigstid.

Och mest fascinerande rent psykoanalytiskt blir det ju i de fall när barnen, som gick åt vänster under efterkrigstiden, aldrig någonsin fick veta att deras föräldrar var högerextremister och pro-nazister eller t om nazister. Och om möjligt än mer fascinerande, och återigen utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, blir det väl om föräldrarna, som en gång var högerradikala, senare i livet också orienterade sig åt vänster för sådana exempel finns det nämligen också.

Och nu undrar säkert någon ”vän av ordning” om jag inte ska ”hänga ut” Cullbergs far så då gör jag väl det och utan att på något sätt hävda att det kastar en skugga över den nyligen avlidne sonen: Johans far John var biskop i Växjö och registrerades av det dåtida Säpo, d v s av Allmänna säkerhetstjänsten, som pro-(nazi)tysk och som inskriven och betalande medlem i ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren. 

Detta faktum kan nog innebära att Johan aldrig fick veta detta och pappa biskopen, som sannolikt själv inte visste att svenska staten hade registrerat honom, har mig veterligen heller aldrig blivit ”uthängd” som pro-(nazi)tysk. 

Jag hade slutligen själv heller aldrig kontakt med Johan Cullberg när denne levde för annars hade jag nog berättat detta om hans far för honom men nu är det försent att kunna göra det.

Min gamle ”beskyddare” ordförande Choong-sik Chang lever än idag

När jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet mellan 2001-05 erhöll jag ett STINT-stipendium och spenderade en termin vid Dankook University i Seoul, Sydkorea.

Under denna termin kom universitetets ägare och ordförande Choong-sik Chang, son till grundaren av universitetet och född i Manchuriet under Japanska imperiets tid, att av någon anledning ta mig under sina vingars skugga och antagligen eftersom jag är adopterad.

Choong-sik Chang var i sin krafts dagar en mycket känd och fr a aktad och respekterad person i det sydkoreanska samhällslivet som varande icke-korrupt och omutlig och han var bl a tilltänkt som minister i flera regeringar om jag har förstått det rätt men han valde att alltid stå utanför politiken.

Jag trodde inte att Choong-sik Chang fortfarande levde men nu visar det sig att han äntligen lät sin son Hosung Chang efterträda honom för bara ett år sedan efter att ha verkat som ordförande för Dankook University under osannolika 60 års tid.

Ordförande Chang, som jag förväntades kalla honom på koreanska och som då fortfarande verkar leva än idag, berättade öppet för mig att han inte litade på att hans son, som jag också tröffade, skulle kunna klara av uppgiften att äga och leda ett stort universitet så jag förvånas samtidigt inte över att överlämnandet tog så lång tid att genomföra.

https://www.dankook.ac.kr/web/international/dku-news?p_p_id=Bbs_WAR_bbsportlet&p_p_lifecycle=0&p_p_state=normal&p_p_mode=view&p_p_col_id=column-2&p_p_col_count=1&_Bbs_WAR_bbsportlet_orderBy=createDate&_Bbs_WAR_bbsportlet_curPage=1&_Bbs_WAR_bbsportlet_action=view_message&_Bbs_WAR_bbsportlet_messageId=732228

Ordförande Chang, som ”naturligtvis” hade gått på Sydkoreas bästa gymnasium på sin tid Kyunggi High School tillsammans med den blivande postkoloniala överklassen i landet, introducerade mig för delar av den sydkoreanska makteliten.

Han lät mig bo gratis i hans gamla gigantiska villa i Kkachisan i nordvästra Seoul tillsammans med hans avlägsna släkting från Chicago, en s k Korean-American i min egen ålder som kunde sämre koreanska än vad jag kunde på den tiden och som jag senare kom att hälsa på i samband med en resa till USA. Hela min vistelse i Sydkorea bestod sedan av ständiga svindyra frukostar och middagar på den sydkoreanska huvudstadens alla lyxhotell och exklusiva restauranger där ofta levande orkestrar eller pianister spelade klassisk musik och jag fick också följa med och besöka diverse herrklubbar som höll sammankomster på exklusiva adresser.

Ordförande Chang köpte också en skräddarsydd kostym åt mig så fort jag landade i Seoul så att jag skulle vara presentabel när vi regelbundet träffade ägare till och direktörer för några av de största sydkoreanska företagen och ägare till och rektorer för landets ledande och finaste universitet. Jag minns än idag hur jag blev omkringskjutsad av en privatchaufför iförd vita silkeshandskar i en svindyr svart Mercedes och jag fick aldrig veta i förväg vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Ibland kändes det dock som att han tog med mig på alla dessa ställen, evenemang, möten och tillställningar för att ”visa upp” mig i egenskap av att vara adopterad – d v s det handlade kanske om att min närvaro gav ordförande Chang någon slags status som välgörare mot bakgrund av att sydkoreaner i gemen har dåligt samvete över att runt 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden.

Sist men inte minst så bad ordförande Chang mig att ge honom privatlektioner i svenska språket då han hyste ett brinnande intresse för Sverige, svenskarna och den svenska samhällsmodellen och jag minns än idag hur han efter lektionerna lät en privatsekreterare sticka åt mig ett tjockt kuvert med sydkoreanska wonsedlar i ersättning. Jag fick t o m besöka ordförande Changs bostad vid åtminstone två tillfällen – en jättelägenhet bestående av minst 10 rum i den gigantiska staden Seouls finaste stadsdel.

Vid ett tillfälle anordnade ordförande Chang en middag på Seouls och Sydkoreas mest exklusiva och klassiska hotell Hotel Shilla som bevistades av Nobelstiftelsens dåvarande VD Michael Sohlman och den dåvarande svenska ambassadören liksom av den dåvarande Volvo-direktören i Sydkorea m fl prominenta expat-svenskar som just då befann sig i landet. Ordförande Chang hade kvällen till ära grundat en stiftelse för svensk-sydkoreanska kulturella utbyten som fortfarande existerar om jag förstår det rätt och han höll ett tal på svenska, som jag hade spökskrivit åt honom. Middagen, som på alla sätt och vis var något utöver det vanliga, syftade till att ”lobba” för att Sydkorea någon gång i framtiden skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, vilket då ännu ej har skett och inte minst p g a att poeten Ko Un, som var den tilltänkte pristagaren under många år, blev ”meetoo:ad”.

Slutligen erbjöd ordförande Chang mig ett nytt liv i Sydkorea – han sade att han utan problem kunde ordna så att jag fick en fast heltidstjänst som lärare och forskare vid hans universitet och även om jag vänligt men bestämt tackade nej till det erbjudandet så kan jag än idag fantisera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade tackat ja till ordförande Changs generösa erbjudande.

Håller allt fler s k socialgrupp ett:are på att ”komma ut” som SD:are?

Jag antar att det är fler än jag som på sistone har noterat att allt fler representanter för landets adliga och högborgerliga elitsläkter förekommer som SD:are eller i högerextrema sammanhang från att tidigare i decennier i det närmaste ha varit helt frånvarande inom den svenska s k nationella rörelsen, d v s personer som ofta ”sitter på” eller åtminstone har tillgång till ärvda förmögenheter, gods, gårdar och jord, fabriker, fastigheter och företag liksom stadspalats, våningar och villor. Det handlar då om personer som heter Cavalli-Björkman, Sager, Colliander, Hammarskjöld, Cavallin, Friis, af Geijerstam, Wachtmeister, Hamilton, Ankarcrona, Giertz, von Arnold, Ramel och Fogelklou i efternamn för att bara nämna några exempel.


Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska aristokratin och överklassen kraftigt överrepresenterad inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen men sedan 1900-talets slut har denna rörelse i stället och som bekant kommit att bli kraftigt överrepresenterad av arbetarklassen och den lägre medelklassen.


Tidigare och fram tills nyligen fanns det ytterst få företrädare för den s k socialgrupp ett inom denna politiska rörelse – Filipstads ”store son” mångmiljonären Carl Lundström, arvtagare till Wasabröd, liksom en och annan von Yxkull, Rehbinder och Stenbock var i stort sett de enda som förekom inom den s k nationella rörelsen på 1990-talet som hade denna bakgrund och så sent som 2010 hittades bara en handfull adelsmän i SD:s dåtida medlemsmatrikel som på den tiden samlade en bit under 6000 namn såsom bl a Carl Boris Staël von Holstein, Björn von Bahr och Michael von Knorring.

Idag handlar det om ett parti som räknar nästan 35 000 betalande medlemmar och även om socialgrupp ett:arna med all säkerhet inte på något sätt är överrepresenterade i dagens SD så blir de onekligen och sakta men säkert allt fler och frågan är väl kanske om det numera helt enkelt är så att de sociala konsekvenserna av att ”komma ut” som SD:are inte längre är så allvarliga såsom de tidigare kunde vara särskilt för just personer som tillhör landets elitfamiljer.

Reflektioner kring det första offentliga fotografiet på en svensk fascist, ett överklassnazistiskt bröllopsfoto med Göring som hedersgäst samt ett fotografi som visar vår nuvarande kungs båda föräldrar festandes tillsammans med Rudolf Hess

”En bild säger mer än tusen ord” må vara ett uttjatat talesätt men ibland är det nog ändå så. Hittade idag ett antal fotografier (i gamla tidningsnummer) som nog trots allt faktiskt visar just det:

1, Det första fotografiet någonsin på en svensk fascist som publicerades i en svensk dagstidning och närmare bestämt i Dagens Nyheter i början av augusti 1926. 

Fotot togs på den första svenska fascistorganisationen Sveriges fascistiska kamporganisations (SFKO) första högkvarter på Grev Turegatan 15 på Östermalm i Stockholm (något år senare skulle SFKO sedan flytta sitt högkvarter till Valhallavägen 126 som då också ligger på Östermalm) kort efter det att SFKO hade bildats på våren 1926. En av de gamla SFKO-medlemmarna hann f ö delta i att grunda SD på 80-talet innan han gick bort.

Fotot föreställer SFKO:s andreledare Frithiof Bjurquist som efter att ha blåst upp sig och poserat och teatraliskt ”lajvat” någon slags italienare för DN:s förbluffade fotograf bl a berättade att SFKO just då räknade 16 lokalavdelningar runtom i landet samt att Stockholmsavdelningen inkluderade några direktörer och en disponent i medlemsmatrikeln men också ett antal arbetare (”tre spårvägare” bl a) och kontorister (d v s lägre medelklass).

2, Två bröllopsbilder från 1933 föreställande den överklassnazistiska familjen von Rosen och Hermann Göring (m fl svenska aristokrater) i samband med att den gamla SFKO-medlemmen Birgitta von Rosen, dotter till greve Eric von Rosen, herre till Rockelstad slott i Södermanland, gifte sig med tysken Albert Nestler (deras gemensamma son lever f ö än idag – jag träffade honom för några år sedan i Stockholm och han slutade då som en s k RAF-Sympathisant på 70-talet).

Bröllopet ägde rum i en sörmländsk kyrka och var helt igenom nazistiskt till sin karaktär. Horst Wessel-sången spelades t ex på kyrkorgeln av den svenske kantorn (och bl a då Birgitta hade översatt NSDAP:s bästsäljande bok om Horst Wessel från tyska till svenska) och till parets ära hade en s k äreport rests framför von Rosens slott prytt med ett hakkors. 

A.H. bekostade personligen en överdådig blomsterkrans medan Göring, som hade flugit till Sverige via Tullgarns slott, gav bort en mycket dyr Mercedes-bil i bröllopspresent som fortfarande ska existera i sinnevärlden någonstans om jag har förstått det rätt (OBS: jag kan ha fel om bilen).

3, Två fotografier föreställande vår nuvarande konungs båda föräldrar arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla på Grand Hôtel i Stockholm vilka togs i samband med att Nazi-Tysklands dåvarande andreman (”Hitlers vikarie” kallade en svensk tidning denne) Rudolf Hess besökte Sverige 1935 på inbjudan av bl a greve Folke Bernadotte och överklassnazistiska Svensk-tyska föreningen. 

I reportaget framgår det att Sveriges dåvarande kung Gustav V gav en personlig audiens åt Hess innan denne återvände hem till alla brådskande ärenden i Berlin – d v s de ska ha träffats på ”tu man hand” i en av salarna på Stockholms slott och därefter intagit en middag tillsammans på slottet och möjligen även i närvaro av fursten av Wied. 

Det berättas att när den stilige och spänstige Hess gjorde storstilad entré i Vinterträdgården till tonerna av Horst Wessel-sången ska den församlade överklassnazistiska svenska publiken bestående av över 500 personer (och inklusive kungens båda föräldrar liksom alla generaler, överstar, professorer, docenter, läkare, ingenjörer, advokater, domare, präster, direktörer, fabrikörer och andra som tillhörde den svenska eliten) ha rest sig upp som en kvinna/man smittade av entusiasm och trallat/nynnat med i den sprittande sången. Hess anlände f ö till hotellet i en stor Mercedes som kördes av den blivande moderate riksdagsledamoten greve Hans Wachtmeister och dagarna innan evenemanget hade Hess i största hemlighet ”sightsee:at” i västra Östergötland och bl a sovit över en natt på anrika Vadstena klosterhotell.

Enligt uppgift ska Hess bejublade föredrag på Grand Hôtel med efterföljande filmvisning (det var Leni Riefenstahls avantgardistiska och banbrytande film ”Triumph des Willens” som visades i den med nazistfanor dekorerade Vinterträdgården, som m a o hade Sverigepremiär just på Grand Hôtel) middag och dans till levande orkester ha slutat sent på natten (och för vissa partysugna och hårt supande svenska överklassnazister antagligen först morgonen därpå) då den stenrike Sager ska ha bjudit de som ville ”hänga på” på en rejält blöt s k Nachspiel eller ”efterfest” (läs: en outsinlig flod av champagne, konjak och Rhenviner plus ett överflöd av cigarrer) i sitt spatiösa privatpalats ett stenkast från hotellet efter att det reguljära programmet var över.

De s k ”överklassnazisterna” SD:aren och AfS:aren som står åtalade för mordbrand på en minkfarm i Sölvesborg påminner om att den svenska extremhögern historiskt dominerades av de övre skikten

Ibland är den svenska s k nationella rörelsen så uppfylld av sin egen historia och av sin besatthet vid att upprätthålla kontinuiteten bakåt i historien och hålla alla idag döda ”medlemmar” av denna politiska rörelse vid liv i minnet att det nästan blir både spöklikt och kusligt i dessa båda ords både rätta och dubbla bemärkelser: Under många och långa decennier bestod den svenska s k nationella rörelsen till övervägande delen av s k socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are och kanske särskilt gällde det de ungdomar som drogs till rörelsen.

I februari 1931 stormade t ex tre överklassynglingar (varav en var en Tham:are) in på den kommunistiska dagstidningen Ny Dags redaktion i Stockholm och försökte möjligen döda redaktionsmedlemmarna då de var beväpnade med varsin revolver och varav den ena var officersson, den andra prästson och den tredje direktörsson (senare skulle f ö en grupp SD:are möjligen försöka göra likadant när de dök upp på Vänsterpartiets 1 maj-möte i Kungsträdgården i Stockholm och sökte upp den dåvarande partiledaren Gudrun Schyman beväpnade med en skarpladdad handgranat) och så såg ofta den sociala bakgrunden ut bland 1930- och 40-talens högerextremister i Sverige. Det är därför inte en slump att mängder med efterkrigstida professorer, biskopar, direktörer, redaktörer, domare, högre statstjänstemän statliga chefer samt officerare hade en högerextrem bakgrund.

Även efter kriget var så fallet långt in på 1970-talet och kanske ända in på 80-talet: Den krets som befann sig runt Carlbergska stiftelsen och dess ledarfigur Björn Lundahl på 1960-talet blev sedermera bl a docenter, filosofer, ingenjörer, direktörer och jurister (varav en var en Hamilton:are) och den grupp som bildade SD 1988 var till övervägande delen högskoleutbildad och innehade vad som brukligt kallas akademiker- och medelklassyrken.

Det var inte förrän i och med vikingarockens och vit makt-musikens och fr a skinheadsubkulturens ankomst som den svenska s k nationella rörelsen proletariserades kraftigt och inte minst i och med att Jimmie Åkesson och ”de fyras gäng” tog över SD vilket har lett till att SD idag är ett mycket utpräglat arbetar- och lägre medelklassparti.

Dock fanns på 1990-talet några mindre s k nationella organisationer som samlade i huvudsak socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are såsom SD:s lokalorganisation i Stockholm Oberoende nationell ungdom (ONU) som sedermera utvecklades till dagens NMR: ONU grundades 1996 av ungdomar i bl a Bromma, Saltsjöbaden, Lidingö, Östermalm och Djursholm (varav en var en Natt och Dag:are) vilka idag bl a är läkare, ingenjörer, lärare, forskare, direktörer, advokater, chefer och docenter och det är inte utan att en kommer att tänka på denna långa tradition av socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are inom den svenska s k nationella rörelsen när en läser om SD:aren Alexander Holmberg i Ville de Luxembourg i Luxemburg och AfS:aren Zeke Blomquist i Solsidan/”Saltis” i Nacka

”I torsdags åtalades två svenska högerextremister för mordbrand mot en minkfarm i Sölvesborg. Männen, som är 20 respektive 18 år gamla, ingår i kretsarna kring den internationella högerextrema organisationen ”Basen” som vill störta det demokratiska samhället med våld och terror. I förundersökningen framgår det att de bägge männen bland annat förberedde terrorattentat mot en abortklinik i Sverige.”

Högerextrema överklassungar eldade minkfarm och tänkte mörda kvinnor


”30 oktober 2019. Det brinner på en minkfarm utanför Sölvesborg. Dagarna innan har högerextremisterna Alexander Holmberg och Zeke Blomquist fått skjuts till Sölvesborg av Alexander Holmbergs mamma som tror att de yngre männen ska campa och leta svamp. I Säpos förhör med 18-åriga Alexander Holmbergs mamma medger mamman att hennes son sympatiserar med Sverigedemokraterna. Enligt mamman ska sonen vara mycket intresserad av politik och så sent som i valet 2018 ska Alexander Holmberg ha propagerat för SD.”


(…)

”I polisens förundersökning framgår det att Alexander Holmberg och Zeke Blomquist planerade att utföra terrordåd mot abortkliniker i Sverige. Det som skulle bli deras första dåd mot abortkliniker planerades att utföras i Stockholm. I chattarna står det klart att de bägge högerextremisterna försökte kartlägga Octaviakliniken på Södermalm som utför aborter. Enligt polisen ska de bägge männen planerat att spränga en bomb inne på kvinnokliniken. Männen ska bland annat ha kartlagt delar av personalen.”

(…)

”Alexander Holmberg tillhör den svenska överklassen. När han greps bodde han tillsammans med sin pappa i Luxemburg. Pappan arbetar som förvaltare för ett holdingbolag som kan kopplas till ett av Sveriges största börsbolag inom Stenbeckkoncernen. Under förundersökningen hittade Säpo bland annat bilder på Alexander Holmberg där han poserar i en SS-uniform. Under tiden för gripandet bodde Zeke Blomquist i en mångmiljonvilla på en av de mest eftertraktade adresserna i överklasstäta Nacka. I förhören med Säpo förringar han bland annat förintelsen och under förundersökningen hittade Säpo bilder på Zeke Blomquist där han poserar i en t-shirt från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige.”

En av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink fortsätter idag att fantisera och fabulera om att det var just hon som för första gången hittade att Ingvar Kamprad hade varit nazist

DN uppmärksammar att en av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster idag fyller 55 år – d v s journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink.
Åsbrink DN 200501.jpg
 
Dock är det trist att Åsbrink för femtioelfte gången i rad hävdar att det var hon som tog Kamprads ”skalp”.
 
Det var då jag som gjorde det på samma sätt som att jag har tagit närmast otaliga SACO-, överklass-, elit-, övreskikts-, kändis- och socialgrupp 1-svenskars ”skalper” ända sedan 90-talet och om det hade existerat en slags skalpjakttävling utifrån definitionen att spåra upp, hitta, avslöja och ”hänga ut” mäktiga, förmögna och kända svenskar som någon gång i livet har varit högerextremister så är jag fortfarande den ohotade vinnaren i landet, som med all sannolikhet sitter på allra flest jakttroféer på min (miljonprogramsområdeslägenhets)vägg därhemma.
 
Detta är så klart inget annat än hämningslöst och måhända fullständigt osympatiskt och oklädsamt skryt och skrävel men icke desto mindre sanningen och jag har t o m svårt att peka ut ens några konkurrenter i sammanhanget om jag ska vara helt ärlig vad gäller namn som ens kan tänkas hota min guldplats och topplacering.
 
Visst har jag också haft fel ibland – jag misstog mig på VAM-ledaren Christopher Rangnes ”brorsa” (han var då inte basist i vit makt-bandet Division S), jag hade fel om en högerextrem greves pappas investeringar (han ägde ett annat storföretag, visade det sig), jag kanske sade någon gång till någon ”i fyllan och villan” att ”Sickan” Carlsson kanske hade hängt i högerradikala kretsar (det stämmer då ej vad jag vet i alla fall), jag missade en gång existensen av en utomäktenskaplig dotter till en direktör (liksom existensen av dennes älskarinna – ett s/larvigt misstag men den svenska pryda, patriarkala och heteronormativa folkbokföringen är ju som den är s a s), jag tog fel på en pro-nazitysk Bernadotte-prins (tror jag i varje fall och det händer att jag funderar på det än idag, d v s om jag verkligen hade rätt eller fel), jag har stavat en viss högerextrem professors namn fel (vilket inte är okej så klart) och jag har missat flera exakta datum (t ex när en viss advokat betalade in sin medlemskontingent till ett visst nazistparti, när en viss SS-svensk fick barn med en viss s k folktysk flicka, som jag tror var s k underårig dessutom, eller när en viss person deltog på en viss demonstration) – men oftast har jag ändå haft rätt när åren har gått och uppgifter har kunnat kollas och bekräftas i efterhand.
 
Jag må inte på något sätt vara maskulin och macho, jag är inte på något sätt någon s k casanova och donjuan eller en predatorisk man som gränslöst och med fullständig självklarhet tar för sig av, äger och slukar världen så länge han lever och vare sig det handlar om stiliga titlar, höga löner, kvinnor, pengar, tillgångar, fina adresser eller statusjobb utan i stället lever jag i texternas, historiens och fiktionens värld som också inbegriper arkivens och bibliotekens värld men ibland måste även sådana män som jag få hävda sig även om det utan tvivel ter sig löjligt och patetiskt när just sådana (löjliga och patetiska) män som jag gör det som hellre lägger tusentals kronor på operabesök i stället för att partaja och springa på nattklubbar och fester, som hellre läser en viss författares nya diktsamling i stället för att läsa om en ny mobiltelefons- eller bilmodell, som hellre spenderar hela lördagen på ett arkiv eller bibliotek i stället för att ”softa” och ”chilla” på något ”hippt” café eller någon ”hype:ad” bar på stan, som hellre besöker en fullständigt nedgången östeuropeisk gammal belle époque-stad i stället för att åka till Karibiens, Thailands eller Spaniens stränder och som hellre lyssnar på Sjostakovitj i stället för att höra på den senaste innepodden.
 
Åsbrink har då om och om igen – i föredrag efter föredrag, i intervju efter intervju, i text efter text och i samtal efter samtal – skrutit och skrävlat om att hon är den som hittade att världens rikaste fascist (och därtill en av världens rikaste människor någonsin i världshistorien när han var vid liv) bredvid möjligen de amerikanska bröderna Koch, tysken Göring och japanen Sasakawa (OBS: jag vågar mig då inte på att gissa vad gäller italienarna) en gång var medlem
i Nationalsocialistiska arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling, d v s han var en s k lindholmsnazist innan han blev fascist och medlem i Svensk opposition/Nysvenska rörelsen.
 
SANNINGEN är då den att det var jag som hittade denna uppgift i dåvarande Säpos (d v s Allmänna säkerhetstjänsten) arkiv många år innan Åsbrink gjorde det och det var en annan journalist och författare – Thomas Sjöberg – som offentliggjorde denna uppgift långt före Åsbrink i sin bok ”Ingvar Kamprad och hans IKEA” från 1998.
 
Jag har ställt frågan tidigare till Åsbrink och jag ställer den igen än en gång mot bakgrund av dagens födelsedagsgratulation på DN:s familjesida samtidigt som jag naturligtvis inte har några problem att erkänna att hon är en glödande antifascist och antirasist såsom både jag själv och Thomas är:
 
Hur genomfräck, nedrig och oärlig kan en visserligen uppburen, hyllad och radikal antinazistisk författare egentligen vara?

En liten påminnelse så här på 1 maj om att delar av den gamla svenska ekonomiska eliten var pro-nazitysk

Har på s k förekommen anledning och passande nog just på 1 maj läst ut Niklas Stenlås klassiska avhandling ”Den inre kretsen. Den svenska ekonomiska elitens inflytande över partipolitik och opinionsbildning 1940-1949” från 1998 som handlar om den svenska industrins och näringslivets inre krets och elit och hur den kom att formera sig om en organiserad kraft i det svenska samhällslivet åren innan och efter Andra världskriget som en reaktion på den på den tiden ständigt växande och fr a segrande svenska arbetarrörelsen som fortfarande kunde vara rejält radikal i ekonomiska frågor ända fram tills 1950-talet.
Namnlöst2.jpg
Stenlås avhandling tar avstamp i ett ”hemligt” möte som avhölls på Kungl. Operan i Stockholm den 22 april 1942 och det som intresserar mig är så klart inte bara att alla de namn som Stenlås omnämner (och som denne hänger ut skulle vi väl säga idag) naturligtvis stod rejält till höger utan också att många av dem dessutom var aktivistiska på olika sätt och inte minst pro-nazityska och i vissa fall t o m kopplade till den svenska extremhögern i vid mening. Detta gällde då bl a följande personer som pekas ut i Stenlås avhandling:
Namnlöst4.jpg
Ivar Anderson som hade en bakgrund i Sveriges nationella förbund (SNF) och bibehöll kontakten med SNF även under krigsåren
Axel Bergengren som var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST)
J Sigrid Edström som var medlem i RST och även erhöll den nazityska medaljen Tyska Örnens Orden
Torsten Hèrnod som var medlem i den nazityska Tyska Handelskammaren
Axel Ax:son Jonsson som var medlem i Svensk-tyska föreningen (STF)
Carl F. Tranchell som hade en bakgrund i SNF och var medlem i RST
Ernst Wehtje som var medlem i RST
Namnlöst6.jpg
Även åtskilliga av de namn som omnämns i figur 4.2 och 4.3 hade en liknande bakgrund och utan att överdriva så går det att påstå att mötet på Operan i april 1942 lade grunden till den motoffensiv från högerns och socialgrupp ett:s sida mot arbetarrörelsen och socialismen som bl a innebar mycket stora ekonomiska bidrag till högerpressen och högerpartierna och vars infrastruktur fortfarande till stora delar gör sig gällande (d v s de nätverk, stiftelser och organisationer som bildades därefter gäller delvis än idag).
Namnlöst7.jpg

Alltid kul att läsa Gods & Gårdar: I snart sagt varje nummer presenteras en familj och ett slott som har någon koppling till den svenska extremhögerns annaler

Det slår faktiskt aldrig fel: Varje gång jag läser ”överklassmagasinet” Gods & Gårdar (och vilket jag gör för att jag är lite fixerad vid adeln och högborgerligheten och vid eliterna, de övre skikten och socialgrupp ett:arna) som riktar sig till den lilla andel av befolkningen som bor på slott, i palats, i paradvåningar och på storgårdar, säterier och herrgårdar så finns det alltid ett reportage om en viss godsägarfamilj (och ofta men inte alltid en adlig sådan) och om ett visst slott och herresäte som förekommer inom den svenska extremhögerns ”ärorika” annaler.
 
 
49998715_10156172288265847_3428880294583730176_n.jpg
 
I januarinumret, som nyligen kom ut i handeln, hittas då ett reportage om Wikhus säteri utanför Västerås där godsägarparet Gustaf och Myran Paulson bor tillsammans med Gustafs far Ulf Paulson som i sin tur är son till Sven och Maggie Paulson. Sven och Maggie Paulson var då under krigsåren både prenumeranter på antisemitiska Tidningen Nationen samt medlemmar i fascistiska Svensk Opposition och i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland.
50282484_10156172288420847_4973979596610338816_n.jpg

Ny rasskandal på en Stiftelsen Carpe Diem-skola

Efter förra årets nazistskandal på Fredrikshovs slotts skola (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/rektor-polisanmaler-elever-for-nazifilm) där SD f ö fick 13% i förra skolvalet (och som f ö också är den skola som har högst söktryck i landet) så följer nu ännu en s k rasskandal på Manillaskolan som drivs av samma ägare (d v s Stiftelsen Carpe Diem) och som bl a har använt sig av en särskild kvot för nyanlända (utomeuropeiska) barn för att i stället låta (majoritetssvenska mång)miljonärsbarn gå före i kön men dock får vi väl hoppas att hertiginnan av Östergötland prinsessan Estelle inte har kommit in på elitskolan Manilla på samma nyanländakvot och i stället för ett utomeuropeiskt barn utan att hennes föräldrar har stått i kö:
 
 
”Läraren vittnar bland annat om hur skolans mörkhyade elever inte fick synas på officiella bilder.
 
– Det var väldigt viktigt att synas i pressen och det här var något alla vi anställda fick veta på ett eller annat sätt, att de mörkhyade skulle gärna inte synas på de bilderna.”

Varför finns det ännu inte en större icke-vit svensk bourgeoisie som kan reproducera sig själv?

Framåt årsskiftet så kastar sig alla vi som är besatta av landets elit och överklass och rika och förmögna höginkomsttagare och oftast även högutbildade övre skikt som nog många oftast även upplever och uppfattar som s k framgångsrika och s k lyckade (och även s k lyckliga) över Taxeringskalendern såsom den numera publiceras i form av namnlistor i landets tidningar och de av oss som samtidigt är fixerade vid ras, minoriteter och det nya Sverige söker med ljus och lykta efter utomeuropéer i namnlistorna i jakten på en icke-vit svensk bourgeoisie men varje år blir vi tyvärr lika besvikna:
26540302_10155314762360847_2141170232_o.jpg
 
De senaste namnlistorna som listar tio-i-toppen bland alla som tjänar över en miljon kronor visar tyvärr att även i utpräglade s k ”b-l-e-kommuner” som Botkyrka, Huddinge, Haninge och Södertälje så lyser utomeuropéerna med sin frånvaro och det är endast i vissa församlingar och stadsdelar i Stockholms stad som enstaka av dem dyker upp (i Skärholmen respektive i Spånga-Kista) och som alltid kring årsskiftet så undrar vi (”vi” = alla vi som är 1, biologistiskt besatta av socialgrupp ett 2, statistiskt besatta av utomeuropéerna) var alla rika latinamerikaner, kineser, indier, araber och afrikaner är, d v s varför finns de ännu inte i Sverige i några större mängder?
26512924_10155314762365847_695573043_o.jpg
 
Fram tills idag har Sverige tyvärr utmärkt sig som det västland där det kanske är allra svårast för utomeuropéerna att just bli rika och förmögna och s k framgångsrika och lyckade (och s k lyckliga) höginkomsttagare mot bakgrund av hur stor andelen utomeuropéer är i den svenska totalbefolkningen: I jämförbara länder som USA, Storbritannien, Australien, Kanada, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Tyskland och Schweiz (d v s de västländer som idag är på Sveriges nivå vad gäller minoritetspopulationsandelar) så finns det trots allt idag en icke-vit elit och överklass som numera är ikapp det infödda vita övre skiktet vad gäller inkomst- och förmögenhetsnivåer (även om det totala antalet superrika icke-vita i t ex USA, Storbritannien och Frankrike naturligtvis inte ska överdrivas) men i Sverige har det av antagligen flera anledningar tagit längre tid innan även vi får en icke-vit bourgeoisie som kan reproducera sig själv, d v s som utmärks av s k endogama s k intimrelationer (d v s som blir tillsammans med och får barn med varandra och inte bara med vita partners, vilket i hög grad är fallet just i Sverige vad gäller socialgrupp ett-icke-vita).
 
Tyvärr har inte ”Vem är det” givits ut på över tio år men den senaste och antagligen sista upplagan (som jag så klart äger ett ex av och ofta slår i för att utröna vem som är barn till vem och vem som är tillsammans med vem o s v) av ”Vem är det” (från 2007) innehöll då endast ett 30-tal (SIC!) utomeuropéer bland de närmare 9000 elitsvenskar som listades i boken och vilket tyvärr säger någonting om det socioekonomiska tillståndet bland landets utomeuropéer, d v s det går inte särskilt bra för utomeuropéerna just i Sverige i materiella mått mätt (OBS: naturligtvis är det inte ett självändamål i sig att som utomeuropé i Sverige vara eller bli s k rik och s k förmögen och s k lyckad och s k lycklig och alla 100 000-tals fattiga, bidragsberoende och arbetslösa utomeuropéer måste inte vara olyckliga i sig bara för det).
 
Sedan är jag självklart väl medveten om att en stor andel av landets majoritetssvenska höginkomsttagare som dyker upp i namnlistorna har utomeuropeiska adoptivbarn liksom icke-vita partners och blandade barn med dessa men tyvärr så innebär inte det per automatik att deras adopterade och blandade barn kommer att lyckas reproducera sina föräldrars rikedom och s k framgång och s k lycka utan tvärtom så finns det statistiska indikationer som visar att detta sällan äger rum samtidigt som de vita icke-adopterade och icke-blandade höginkomsttagarbarnen oftast lyckas reproducera sina föräldrars status. Slutligen så är jag också väl medveten om att det absolut finns en del utomeuropeiska ”andrageneration:are” i flera miljonprogramsområden som tjänar över en miljon per år och vilka inte dyker upp i namnlistorna då deras inkomster ej är taxerade (d v s de hamnar aldrig i Taxeringskalendern överhuvudtaget).
 
Så frågan är nu hur lång tid det egentligen ska ta innan en större icke-vit svensk bourgeoisie som kan reproducera sig själv växer fram och tar sina första försiktiga steg?