Kategori: diskriminering

Debattartikel som kritiserar KD:s förslag att ta bort modersmålsundervisningen

Idag talar kring 1/3 av alla barn, ungdomar och unga vuxna ett annat språk än svenska som förstaspråk men trots det vill KD nu liksom sedan tidigare SD och även flera M-politiker avskaffa modersmålsundervisningen:


https://www.aftonbladet.se/debatt/a/EpWB6K/kds-forslag-spar-pa-vi-mot-dem-i-samhallet?fbclid=IwAR0xGdXNywlmvfrUobH2Tz8PluOlu4nS0Lvp0Sm_qsqXWFwKxgmOCGEKJ2k


”Kristdemokraterna diskuterar just nu ett förslag om att ta bort rätten till modersmålsundervisning. I en intervju till Sveriges Radio säger partisekreterare Peter Kullgren att partiet är kritiskt till brister i modersmålsundervisningen. Bland annat lyfts att 40 procent av lärarna saknar behörighet.


Kullenberg pekar också på att rätten till modersmålsundervisning tillkom under en tid när barn inte hörde sitt modersmål någon annanstans än i hemmet och hävdar att de i dag omvänt ”inte möter det svenska språket”.


Ett resonemang som enligt oss är både felaktigt och som bygger på en rad föreställningar om ett ”vi” och ett ”dem”. I Kristdemokraternas bild av Sverige är ”vi:et” enspråkiga majoritetssvenskar. De flerspråkiga barnen som deltar i modersmålsundervisning är ”de andras” barn. De som, enligt Kullenberg, inte möter det svenska språket.


Enligt Statistiska centralbyrån är 19,6 procent av Sveriges befolkning född utomlands. Även om en andel av dessa procent bor i stadsdelar där majoritetssvenskar lyser med sin frånvaro, innebär det inte att dessa grupper inte möter det svenska språket. På förskolor där barn har ursprung i tjugo länder talas inte hemspråken, utan just svenska, som är det gemensamma språket även för dessa barn.


Många flerspråkiga barn är dessutom tredje generationens invånare: födda i Sverige, av inrikesfödda föräldrar, som i sin tur är barn till arbetskraftsinvandrare och flyktingar med många olika ursprung och språk. Att tro att dessa barn inte ”möter det svenska språket” säger mer om Kristdemokraternas syn på språkliga minoriteter, än om barnens tillvaro.


Varför är det viktigt med modersmålsundervisning?


Till att börja med har FN slagit fast att minoriteters rättigheter ska skyddas, exempelvis genom statliga initiativ för att stärka minoritetsspråk samt att inte driva krav på assimilering. Vidare blev Barnkonventionen lag i år och artikel två i den säger att staten ska vidta åtgärder för att skydda barn mot diskriminering.


Det är diskriminerande att inte få lära sig läsa på sitt språk – oavsett om det gäller kurder i Turkiet eller somalier i Sverige.


FN:s expert på minoritetsfrågor, Fernand Varennes sa tidigare i år att modersmålsundervisning kombinerat med att följa läroplanen på majoritetsspråket är kostnadseffektivt på lång sikt då det minskar avhopp från skolan, ger bättre akademiska resultat (särskilt för tjejer), höjer nivån på läskunnighet på båda språken samt leder till ett större familj- och samhällsengagemang.

Att vi i Sverige har misslyckats med att utbilda tillräckligt många lärare för att möta barns behov av modersmål i skolan kan inte tas för anledning att ta bort den rätten. Snarare bör vi satsa mer på att förbättra, avseende undervisningstid, organisation och modersmålslärarnas möjlighet till utbildning och fortbildning.


Vi vill tillägga att det är väl dokumenterat i svensk och internationell forskning att flerspråkighet har en positiv effekt på den kognitiva utvecklingen hos barn, såväl som på identitetsutveckling och psykiskt välmående utöver de positiva effekterna vad gäller akademiska resultat.
Vidare kan vinsterna i en flerspråkig befolkning inte underskattas avseende Sveriges ställning i en global ekonomi.


Vår samtid är polariserad. Det finns en politisk rörelse mot att minimera minoriteters tillgång till språk- och kultur som slår särskilt hårt mot minoriteter med utomeuropeisk bakgrund, eftersom dessa grupper inte skyddas av den svenska lagstiftningen som gäller för nationella minoriteter.
Nationella minoriteters rättigheter kan förhoppningsvis stoppa Malmö Stads planer på slopad modersmålsundervisning i förskoleklass. Andra plattformar som främjar språkliga minoriteters tillgång till kultur och samhällslivet är under ständigt hot.


Vi såg hur internationella biblioteket i Stockholm stängdes ner och vi ser med oro på framtiden. Tvärtemot vad KD tycks tro, upplever många familjer utmaningar i att barnen överhuvudtaget ska exponeras för modersmålet.


Förslaget som diskuteras av kristdemokraterna bryter mot partiets tidigare inställning till modersmålsundervisning. Det illustrerar en förskjutning som pågår, inte bara inom partiet utan i samhället i stort, där krav på assimilering ersätter visioner om mångfald.


Vi vänder oss emot den människosynen och vill med all vår samlade kunskap och erfarenhet betona att rätten till modersmålsundervisning ger vinster både på individ och samhällsnivå.

Ny rapport om de unga vuxna s k ”andrageneration:arna” i miljonprogramsområdena visar bl a att de oroar sig för den ökande brottsligheten, är mer skeptiska till jämställdhet än andra men samtidigt mer öppna för mångfald än andra samt uppvisar en låg grad av tillit till andra människor

Unga vuxna i miljonprogramsområdena, d v s de s k ”andrageneration:arna”, uppskattar polisens brottsbekämpning i sina stadsdelar men oroar sig för den ökande brottsligheten, är inte är särskilt politiskt aktiva, är mer skeptiska till jämställdhet än andra, är mer öppna för mångfald än andra, är mer utsatta för både diskriminering och brott än andra och uppvisar en låg grad av tillit till andra människor enligt en ny undersökning:
 
Global Village och Novus har i dagarna publicerat en ny rapport som handlar om de över en halv miljon människor som bor och lever i de 60 allra mest s k utsatta miljonprogramsområdena i landet och årets rapport har fr a fokus på de unga vuxna (18-29 år) invånarna i dessa områden vilka i huvudsak är s k ”andrageneration:are”.
 
I de 60 allra mest s k utsatta miljonprogramsområdena bor det då en proportionellt sett högre andel unga vuxna än i landet i övrigt p g a att många barnhushåll i miljonprogramsområdena är s k barnrika och p g a att invånarna i miljonprogramsområdena generellt är unga eller t o m mycket unga jämfört med de majoritetsdominerade villa- och radhusområdena och de majoritetsdominerade historiska innerstäderna där medelåldern i båda fallen numera är hög.
MYND
 
Rapporten visar att frågor som rör lag och ordning är det allra viktigaste politikområdet för de som har deltagit i undersökningen och 53% svarar att de är positiva till polisens brottsbekämpning i sina stadsdelar, vilket är dubbelt så många som i resten av landet, medan 18% ser negativt på polisens arbete. Samtidigt oroar sig 46% för att utvecklingen har gått åt fel håll under de senaste fem åren vad gäller brottsutvecklingen i deras bostadsområden medan endast 24% tycker att trenden har varit positiv under de senaste fem åren vad gäller brottssituationen.
UTSATT.jpg
 
Hela 45% av de unga vuxna i undersökningen uppger vidare att de antingen själva har utsatts för diskriminering eller känner någon som har blivit det och 37% uppger att de har sett öppen droghandel, 22% att de har sett någon misshandlas, 17% att de känner någon som har blivit beskjuten, 13% att de känner någon som radikaliserats religiöst och 6% att de känner någon som har blivit utsatt för hedersvåld.
JÄMS.jpg
 
Hela 31% uppger att jämställdheten i Sverige har gått för långt, vilket är en högre siffra än i landet i övrigt, och fr a är tilliten mycket låg till andra människor bland invånarna i miljonprogramsområdena:
 
De som uppvisar en lägre grad av tillit till andra människor är fr a personer i åldern 18-29 år (40%), studerande (38%), arbetssökande (34%), de som är födda utomlands (38%) och de s k ”andrageneration:arna” (31%).
TILLIT
TILLIT2.jpg
 
I landet i övrigt anser hela 62% att det går att lita på andra människor och medan endast 53% av de som har deltagit i undersökningen litar på de som bor i deras eget bostadsområde så uppger hela 81% i landet i övrigt att de gör det.
 
Personer som bor i s k utsatta områden är samtidigt mer benägna att bo granne med någon som har bakgrund i Mellanöstern och Afrika än personer i landet i övrigt, vilket då inte är särskilt konstigt eftersom många invånare i miljonprogramsområdena just själva har bakgrund i Mellanöstern och Afrika.
 
Slutligen anser hela 64% att avståndet är för stort mellan dem själva och politiken/politikerna och endast 26% av de som har deltagit i undersökningen uppger att de känner någon som är politiskt aktiv.

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen under pandemin

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen och ”inhöstar” därmed ännu en (del)seger – samtliga 21 länsstyrelser i landet får i uppdrag av regeringen Löfven att specifikt arbeta med frågan om ras inom det svenska arbetslivet och motverka och bekämpa rasdiskrimineringsproblematiken på den svenska arbetsmarknaden:
 
 
”Länsstyrelserna får i uppdrag att motverka rasism på arbetsmarknaden
 
I Sverige behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma inkomst som en person i övriga befolkningen med treårig utbildning efter gymnasiet. Det konstaterar jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i en kommentar i samband med att regeringen nu ger länsstyrelserna i uppdrag utveckla arbetet mot rasism på arbetsmarknaden.
 
”Vi behöver lyfta fram den strukturella rasism som finns i Sverige och som många omedvetet upprätthåller.”
 
Regeringens uppdrag till länsstyrelserna innebär bland annat att Sveriges 21 länsstyrelser ska arbeta med att öka kunskapen hos aktörer på arbetsmarknaden om afrofobi och hur begränsande normer verkar kring hudfärg.
 
Regeringen vill också att länsstyrelserna ska sprida kunskapen till den egna verksamheten på arbetsmarknaden. Slutligen vill regeringen att länsstyrelserna ska lämna egna förslag på effektiva åtgärder.
 
Uppdraget riktar sig till alla de 21 länsstyrelserna men regeringen skriver att länsstyrelserna i storstadsregionerna, Skåne, Stockholm och Västra Götaland, bör fokusera extra på frågorna. Uppdraget att samordna arbetet har gått till Stockholms länsstyrelse.”

Om anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp

Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv  samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin artikelserie om rasismen i dagens Sverige:

”Den som utsätts för etnisk diskriminering har väldigt liten chans att få upprättelse. Därför tycker många att det är meningslöst att anmäla. Mörkertalet är även stort för hur många som utsätts för olika hatbrott… Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

STAT (kopia).jpg

https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt

 

”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.

 

När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.

 

Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.”

(…)

”En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.

 

När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.

 

Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.

 

Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för. Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.

 

Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition ”att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”.

 

Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.

 

Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.

 

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.

 

Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.

 

I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för ”jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är ”mindre värda än avföring under skorna”.

 

Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.”

 

(…)

 

”Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.

 

Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

HMF (kopia).jpg

Ny artikelserie om varför ingen talar om ras/rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre

Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

Unknown.jpg

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

JJ.jpg

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”

 

 

Temanummer om ras, afrosvenskar, jämlikhetsdata, synliga minoritetetsinvånare och diskriminering inom arbetslivet

Fint att få vara med i senaste numret av Akademikerförbundet SSR:s medlemstidskrift Akademikern, som har afrosvenskar, ras, synliga minoritetsinvånare och diskriminering inom arbetslivet som huvudtema, tillsammans med bl a Kitimbwa Sabuni, Fatima Jobe, Sima Wolgast och Marie Cham och numret genomsyras av en kritik av det dominerande svenska sättet att förhålla sig till ras på som kallas färgblindhet och som jag själv gärna kallar den specifika och unika svenska färgblinda antirasismen.
84779168_10157148116820847_7969469309883777024_o.jpg
 
Och det är då på alla sätt och vis sant, som Akademikerns redaktör Johanna Kvarnsell skriver, att långtifrån alla svenska forskare är för att tala om ras och än färre är för att mäta ras men jag är då för båda dessa saker, d v s både att även vi i Sverige måste börja tala om ras och att även vi i Sverige måste börja praktisera jämlikhetsdata:
84826183_10157148116545847_1848404416386826240_o.jpg
 
”Sedan 2008 finns termen ras inte längre med i den svenska diskrimineringslagen, något som Sverige har fått kritik för av både EU, FN och Europarådet. Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lärare vid Karlstads universitet och ansvarade tidigare för det Forte-finansierade Forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier. Han är en av ett fåtal inom den svenska högskolevärlden som instämmer i kritiken och propagerar för att vi bör återinföra rasbegreppet i Sverige.
 
– Det är nödvändigt att mäta ras eller hudfärg, eftersom det oftast är det som avgör när människor behandlas annorlunda. De föreställningar vi har om andra är ofta kopplade till just utseendet. Det är mer sällan de andra aspekterna, såsom religion, språk eller andra etniska aspekter, som är grundorsaken till att någon diskrimineras.
 
Tobias Hübinette säger samtidigt att han förstår dem som tycker att rasbegreppet inte längre bör användas. Den som har svenska som förstaspråk uppfattar idag ordet ras som laddat eftersom det för tankarna till föreställningar om biologiska raser, så som man använde termen under första halvan av 1900-talet. Men, påpekar han, nu handlar det inte om att tillskriva människor egenskaper utifrån hur de ser ut. Det handlar om att kunna adressera, och även visa genom statistik, att vi behandlas olika beroende på vad vi har för färg på huden och hur vi råkar se ut.
 
I dag mäter vi till exempel hur kvinnor och män uppfattar att de särbehandlas genom att i enkäter fråga om könstillhörighet, för att kunna korrelera det med exempelvis utsatthet i det offentliga rummet.
 
– Den typen av datainsamling tror jag på även när det gäller ras eller hudfärg. I Sverige har vi jättemycket data på kön, klass och ålder, men sedan är det nästan stopp. Därför blir det väldigt svårt för exempelvis svarta svenskar att kunna påvisa att de faktiskt blir utsatta för diskriminering.
 
Tobias Hübinette efterfrågar därför mer forskning som den vi refererar till i den här texten. Om vi hade bättre tillgång till siffror som visar diskrimineringen svart på vitt skulle det vara enklare att få en förändring till stånd, menar han.
 
– Det är helt enkelt den enda vägen framåt i Sverige för de olika icke-vita minoriteterna. Vi formulerar ju i hög grad vår politik utifrån den här typen av data. Så länge vi bara pratar om att det möjligen ser ut så här händer det dock inte så mycket.”
84731198_10157148117105847_1868133391610675200_o.jpg
 
 
 
 
84505972_10157148117430847_744921481460318208_o.jpg

FN:s kritik av Sverige vad gäller situationen för de svenska samerna och de svenska muslimerna står fast

I veckan offentliggjorde FN via CERD (Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering) i Genève sina sista rekommendationer (inklusive kritik) till Konungariket Sverige (d v s till svenska staten och dess folkvalda representant, d v s till Löfvens sittande rödgröna regeringen) och det går inte att säga något annat än att det ”lönade” sig för både de svenska samerna och de svenska muslimerna att vara på plats i Genève i Schweiz när Sverige förhördes av FN och CERD i maj 2018 (jag var då själv på plats vid det tillfället och jag var också en av medförfattarna till de svenska muslimernas alternativrapport till FN och CERD).

 

Namnlöst1.jpg

 

Det ska också nämnas att när FN:s och CERDS:s kritik av Sverige offentliggjordes på sommaren 2018 valde ett flertal borgerliga dagstidningar samt Moderaterna att attackera FN och anklaga FN för ”extremism” och för att ”smutskasta” Sverige genom att framställa Sverige som ett land där diskriminering av minoritetsinvånare förekommer vilket resulterade i att den dåvarande utrikesministern tvingades gå ut och försvara FN.

Namnlöst2.jpg

Efter Andra världskriget och Förintelsen och i samband med och under avkoloniseringen under efterkrigstiden inledde FN via sitt organ UNESCO ett arbete med att omdefiniera och omformulera rasbegreppet som 1965 ledde fram till att den moderna antirasismens grundtext tillkom i form av FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering eller rasdiskrimineringskonventionen, och det är då den konventionen som CERD i Genève sedan dess förvaltar.
 
År 1966 var Sverige en av världens tio första stater att underteckna konventionen som Sverige sedan ratificerade 1971 och året därpå infördes därigenom rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen.
 
Sedan dess har då mycket vatten runnit under broarna och Sverige har därefter kommit att bli världens första land som har valt att avskaffa rasbegreppet och idag är Sverige ett av ett fåtal stater på jorden som fortfarande vägrar att samla in statistik om landets minoriteter utifrån de olika diskrimineringsgrunderna, d v s jämlikhetsdata.
 
Både Sveriges beslut att avskaffa rasbegreppet, som också innebar att rasdiskriminering numera inte är en giltig diskrimineringsgrund i Sverige, och Sveriges vägran att införa och praktisera jämlikhetsdata har FN och CERD om och om igen kritiserat (liksom f ö även EU och Europarådet) och så skedde också i maj 2018 (och ”efter noter” dessutom, d v s i hårda ordalag) men detta beslut och denna hållning försvaras då av Sverige med antirasistiska argument.

Än en gång om rasdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden kontra i Kanada, USA och Storbritannien

Hittills har jag tyvärr ännu inte sett att svensk media har rapporterat om denna nya (metaanalys)studie som finner att Frankrike och Sverige är de värsta (eller ”bästa” för de som tycker så) västländerna vad gäller förekomsten av rasdiskriminering inom arbetslivet för de invånare i respektive land som tillhör en s k synlig minoritet och gissningsvis så är det väl lika nedslående och förnedrande för det antirasistiska Sverige att ta in detta som det är för vänsterliberala Kanada att göra det.
5d0d27c5210000dc18f3f134.png.jpeg
 
En avgörande skillnad är dock att medan genomrasistiska USA och likaledes genomrasistiska Storbritannien, där rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden då är mindre vanligt förekommande än i Frankrike och Sverige (trots de genomrasistiska amerikanerna och de genomrasistiska britterna), faktiskt för statistik om ras och om synliga minoriteter så vägrar Frankrike och Sverige som bekant att göra det i den färgblinda antirasismens namn och uppenbarligen har den militanta antirasistiska sorgen, vreden och hatet mot rasbegreppet och mot allt vad siffror och statistik om ras och om minoriteter heter knappast hjälpt de synliga minoritetsinvånarna i Frankrike och Sverige:
 
 
”In a study published in Sociological Science this week, Northwestern University sociologist Lincoln Quillian and colleagues analyzed the results of 97 “field experiments” in hiring, in which fictional job applicants were created to track how they fared in the job interview process.
 
In all, the researchers looked at more than 200,000 job applications, and broke down the results by race, to see whether minority candidates with similar qualifications to white ones got as many call-backs.
 
To no one’s surprise, they didn’t.
 
The data “shows nearly ubiquitous discrimination against racial and ethnic minority groups,” the researchers concluded in a paper published Monday ― but there are notable differences between results in the nine countries surveyed.
 
France and Sweden were found to have the highest likelihood of discrimination. A job applicant from a visible minority group in France is 43 per cent more likely to be discriminated against than a similar applicant in the United States. In Sweden, they are 30 per cent more likely to encounter prejudice in hiring.
 
Canada and the U.K. tied for third place, with minorities there 11 per cent more likely to face discrimination in hiring.
 
It found that people of African, Asian and Middle Eastern descent all experience similar levels of discrimination.
 
”For white immigrants, by contrast, discrimination is lower and is often not statistically significant,” the study stated, adding that “there is no evidence of ‘reverse’ discrimination against white natives” in hiring.”

Sverige värst på (ras)diskriminering i arbetslivet efter Frankrike

En ny s k metaanalysstudie som undersöker resultaten i 97 olika s k situation testing-studier som rör (ras)diskriminering på arbetsmarknaden i nio olika västländer inklusive i Sverige och som hypoteserar att det ”borde” vara mer/mest diskriminering i de västländer som en gång styrde över kolonialimperier eller i de västländer som är bosättarstater visar tyvärr att efter Frankrike så är Sverige allra värst vad gäller (ras)diskriminering i arbetslivet mot icke-vita invånare. Sedan är det naturligtvis inte så lätt att heller vara svart amerikan, brittisk asiat, tysk turk eller kurd eller surinames i Nederländerna.

 
Q3.jpg

De svenska studier som ingår i metaanalysstudien inkluderar sammanlagt 26 119 jobbansökningar från i huvudsak invånare i Sverige som fr a har någon form av bakgrund i den s k MENA-regionen och studien konstaterar att länder som Frankrike och Sverige som vägrar att tala om ras och som vägrar att föra någon som helst statistik om diskriminering som rör icke-vita invånare inte verkar ha valt ”rätt” väg, d v s färgblindheten och ”hatet” mot jämlikhetsdata och mot allt vad statistik om ras heter som råder i dessa båda länder har inte hjälpt de icke-vita invånarna i Frankrike och Sverige utan snarare stjälpt dem.

 

https://www.sociologicalscience.com/articles-v6-18-467/

 

Q4.jpg

64450680_10156525291510847_7990062389577908224_o.jpg

”In models with basic controls, France stands out with a discrimination ratio 43 percent higher than that of the United States (significantly different from the United States. Sweden is next, with a discrimination ratio about 30 percent higher than that of the United States. Next highest are Canada, Great Britain, Bel- gium, the Netherlands, Norway, and the United States.”

Invandrade akademiker har svårt att hitta ett jobb då de saknar kontakter

En ny studie från JUSEK som bygger på enkätsvar från närmare 80 000 invandrare som har en genomförd och uttagen högskoleutbildning bakom sig visar att invandrade akademiker har svårt att hitta ett jobb då de saknar kontakter (med majoritetssvenskar).
imageattno.png
 
Totalt uppger 45% av de svarande att kontakter är ett hinder för dem att jämföra med språk, som drygt tre av tio upplever som en tröskel för dem. Trots att skälen till att ha invandrat skiljer sig åt är bristen på kontakter genomgående det största problemet för att hitta ett jobb för utrikes födda högskoleutbildade. De som har kommit till Sverige för att studera upplever i lika stor utsträckning som flyktinginvandrare att brist på kontakter är ett problem när de söker jobb.
 
I dag är var femte akademiker utrikes född men tyvärr är höga andelar av dem arbetslösa och bland de som har ett arbete så har en hög andel ett arbete som inte motsvarar deras utbildningsnivå.
 
I JUSEK:s enkätundersökning framgår det tyvärr också att alltför många utrikes födda akademiker uppger att deras namn och ursprung är ett hinder för att hitta ett jobb och bli anställd.
 
Samtidigt ”skriker” den svenska arbetsmarknaden och arbetslivet efter just akademiker och snart sagt varje enskilt SACO-yrke är idag ett bristyrke.