Kategori: diplomater

Koreanska sällskapets f d ordförande Christer Sylvén har gått bort som en gång avsatte och slängde ut mig som varande en säkerhetsrisk och för s k vänsterextremism

Den f d överceremonimästaren vid Kungl. hovstaterna (d v s på Stockholms slott) och den f d ambassadören (i bl a Sydkorea) Christer Sylvén har nyligen gått bort som också har varit UD:s personalchef. 

Christer var tidigare och länge ordförande för Koreanska sällskapet, d v s den största och viktigaste föreningen för svenskar som hyser ett Koreaintresse och som har ett Koreaengagemang. 

Koreanska sällskapet samlar officerare som har tjänstgjort (i FN-uniform) vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, affärsmän och industri- och näringslivsföreträdare som har bott och levt i eller handlat med Sydkorea, f d ambassadörer och diplomater som har tjänstgjort och verkat i landet, forskare som studerar de båda Korea, gamla läkare, sjuksköterskor, missionärer och biståndsarbetare som har arbetat i landet samt svenskar som har adopterat koreanska barn eller som är gifta med koreanska kvinnor. 

Jag var själv länge aktiv medlem i föreningen och under flera år chefredaktör för dess tidskrift. Tyvärr fick mitt långvariga och stora engagemang i föreningen ett mycket abrupt slut: 

När Christer var ordförande för Koreanska sällskapet valde han att tillsammans med grundaren av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) överste (av första graden) Lennart Frick, som hade varit ordförande för Koreanska sällskapet innan denne, avsätta mig med omedelbar verkan på ett för mig dramatiskt och förnedrande styrelsemöte på det s k Högkvarteret på Valhallavägen på Östermalm i Stockholm.

Att jag helt sonika slängdes ut från Koreanska sällskapet hade högst sannolikt att göra med att jag på den tiden var frenetiskt (för att inte säga fanatiskt) aktiv i att publicera mig i mängder av tidningar och tidskrifter och framträda och debattera i radio och tv i fr a adoptionsfrågan (jag var på den tiden och i många år den enda som gjorde det i Sverige på ett kritiskt sätt) vilket gjorde att jag blev hårt stämplad som vänsterradikal. 

Den direkta orsaken, hävdade Christer och Lennart i kör, var att jag hade recenserat en på den tiden ny akademisk bok om Koreakriget och avslutat min långa anmälan av boken med att skriva något i stil med att krigen i Asien, som Väst har deltagit i och utkämpat, ofta har urartat i ett extremt blodigt raskrigsliknande massdödande av asiater. Detta uppfattade Christer och Lennart troligen som ett utslag för s k ”omvänd rasism” (för japanerna var ju kanske inte alltid heller så snälla mot de brittiska soldaterna längs Burmafronten, vietnameserna var väl inte särskilt trevliga mot fransmännen och nordkoreanerna och kineserna lyckades ha ihjäl tusentals västerländska soldater på slagfältet innan vapenstilleståndet inträdde) och inte minst för s k vänsterextremism.

Det är också högst troligt att Christer och Lennart, vilka nu båda har gått bort, helt enkelt såg mig som en säkerhetsrisk då många medlemmar i föreningen på den tiden tillhörde samhällets övre skikt inklusive många av adoptivföräldrarna och många av männen som var gifta med koreanska kvinnor. 

Under min tid som chefredaktör och styrelseledamot i Koreanska sällskapet var det också något jag själv noterade bland alla direktörer, generaler, hovfunktionärer, ambassadörer, ingenjörer, läkare, docenter och advokater varav en del också var adliga eller tillhörde kända akademiska och/eller s k högborgerliga familjer (d v s några av landets s k bra och s k fina familjer). Det är exempelvis symptomatiskt att jag ersatte en grevinna von XX som chefredaktör för föreningens tidskrift.

Jag minns också hur jag ibland var på möten hemma hos eller besökte personer som bodde och levde i gigantiska s k våningar på Östermalm och det är mycket troligt att många eller kanske de flesta av dem betraktade mig som en s k vänsterextremist och antagligen också som en rejäl säkerhetsrisk gentemot dem själva liksom gentemot deras partners och barn och kanske också barnbarn. En av dem var f ö en rejält åldrad överste (av första graden) som var runt 90 om jag inte minns fel, vars fru hade gått bort för länge sedan, och som hasade runt i sin stora våning (en åttarummare tror jag han bodde i – hemtjänsten kom dit dagligen som jag förstår det och tittade till den gamle översten) iklädd en elegant Brittiska imperiet-utstyrsel och rökte kubanska cigarrer och pimplade dyr whisky.

Det ska slutligen också sägas att många av männen i föreningen som hade koreanska fruar och blandade eller s k mixade barn samt av adoptivföräldrarna i föreningen som hade koreanska adoptivbarn kände sig personligen attackerade och kanske också ganska så förnedrade av mina många texter, vilket ju inte gjorde saken bättre precis för min del.

General Bruno von Uthmanns son har gått bort

Nu har ännu ett (ofrivilligt förövar)vittne gått bort från Andra världskriget – nämligen greve Hans-Alexander von Uthmann, son till Tredje rikets eller det s k Stortysklands militärattaché i Sverige innan och under kriget general Bruno von Uthmann.
107066181_10157653590115847_3797865502420720001_o.jpg
 
Hans-Alexander har berättat för journalisten och författaren Staffan Thorsell om sina minnen från krigsårens Stockholm och bl a om att hans far Bruno hade hoppats att få leda en egen Wehrmacht-division när Operation Barbarossa inleddes 1941 vilket han då aldrig fick göra utan OKW (Wehrmachts överkommando) ansåg att Bruno behövdes bättre i Stockholm där han hade mycket goda kontakter bland de svenska s k överklassnazisterna och inte minst inom den pro-nazityska falangen inom den svenska officerskåren.
 
Efter kriget internerades Bruno och efter en sedvanlig avnazifieringsprocess kvarstannade han i Västtyskland fram tills sin död 1978 medan Hans-Alexander emigrerade till Sverige efter kriget där han kvarstannade fram tills sin död i juni i år.
 
Bruno von Uthmann dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang under krigsåren som vän till bl a Sveriges dåvarande ÖB Olof Thörnell och Sven Hedin m fl. År 1940 erhöll Bruno Svärdsorden av första klass av Sveriges dåvarande försvarsminister Per Edvin Sköld medan Thörnell i sin tur en tid därefter erhöll storkorset av Tyska Örnens orden av Bruno och den tyska ambassadören prinsen av Wied.

Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort

Friherre Erik Belfrage, en av Sveriges sista stora s k toppdiplomater av den gamla skolan, har gått bort av viruset. Belfrage var en av kungaparets närmaste vänner som bl a har jagat tillsammans med kungen ett flertal gånger och han var likaså en ofta sedd gäst vid de kungliga middagarna på de olika kungliga slotten. Belfrage var även tillsammans med kungen under det beryktade besöket hos sultanen av Brunei.
 
Belfrages bror Frank, som figurerade i den s k Panamaläckan, arbetade f ö också på UD och han var den som bokade och arrangerade kungens statsbesök och både besök till landet och när han själv var på besök i andra länder. Belfrage stod dessutom också nära familjen Wallenberg och dess maktbolag Investor, som han arbetade för under många år.
 
Belfrage var inte minst en av kungens nära vänner som han växte upp tillsammans med och bl a gick de båda på Sigtuna läroverk tillsammans. Efter greve Lewenhaupts självmord och friherre Belfrages frånfälle under den pågående pandemin har nu kungens barndoms- och vänskapskrets glesnat betydligt. En annan av kungens nära vänner blev vådaskjuten redan på 70-talet – friherre Johan Lövenskiold som kungen ska ha ”lajvat” SS-soldat tillsammans med någonstans i Skåne och som dessutom var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) – och ond bråd död har då drabbat kungen ända sedan barnsben när hans pro-nazityska far arvprinsen förolyckades i Danmark.
drottning_silvia_belfrage_aok_article3.jpg
Och då Belfrage syns på detta fotografi tillsammans med två andra av UD:s legendariska toppdiplomater – nämligen Jan Eliasson och Sverker Åström – kan jag så klart inte låta bli att påminnas om att jag en gång i tiden hittade att hbtq-ikonen Åström, som anses ha varit hjärnan, arkitekten, den grå eminensen och spindeln i nätet bakom den svenska efterkrigstida neutralitetspolitiken, var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) under perioden 1932-37.
 
Åström anslöt sig till SNF den 14 december 1932 efter att ha besökt ett rasideologiskt föredrag som Uppsala-avdelningen anordnade som handlade om ”ras och kultur” och han kvarstannade i organisationen under sina studieår i både Uppsala och (Nazi-)Tyskland. År 1934 gick han sedan med i SNF:s studentklubb i staden liksom i Heimdal och erhöll sedermera ett generöst (nazi)tyskt stipendium som möjliggjorde att han kunde studera statsrätt och folkrätt (av Carl Schmitt-snitt) vid de båda genomnazifierade universiteten i Kiel och i München mellan 1936-37. Åström återvände sedan till landet med toppbetyg och 1939 fick han anställning på UD där han sedermera blev kollega med Belfrage och resten är då svensk efterkrigs- och Kalla krigs-historia.