Category: det nya Sverige

Den svenska befolkningssammansättningen fortsätter att bli alltmer heterogen

Den svenska totalbefolkningen och fr a den svenska befolkningssammansättningen förändras verkligen (blixt)snabbt just nu: Hela 80% av den reella befolkningsökningen utgörs idag av invandringsöverskottet jämfört med exempelvis 70% 2012 och 2017 invandrade 144 489 personer till landet jämfört med exempelvis 122 162 personer 2015.
 
I januari 2017 passerades en historisk gräns: Antalet invandrare från Syrien gick då om antalet invandrare från Finland vilka idag (d v s i februari 2018) uppgår till 172 258 personer respektive 150 877 personer och därmed detroniserades Finland som det största födelselandet för landets utrikes födda och vilket det hade varit sedan 1939 (innan 1939 var Tyskland f ö det största invandrarlandet i Sverige borträknat alla återvändande svenskamerikaner).
 
I många kommuner är idag mellan 25-40% utrikes födda (i Botkyrka t o m över 40%) och tillsammans med de s k blandade och de s k ”andrageneration:arna” utgör invånarna med utländsk bakgrund numera över 50% av befolkningen (i Malmö och Botkyrka två tredjedelar) i samtliga storstadsregioner och i flera av de större och mellanstora kommunerna i landet.
 
Totalt är idag närmare 19% av den svenska totalbefolkningen utrikes födda och de som är födda i Afrika, Asien, Sydamerika och Oceanien dominerar över de som är födda i övriga Norden, Europa och Nordamerika och den utomvästerländska invandringen har varit större än den inomvästerländska invandringen ända sedan 1990-talet.
 
De utomvästerländska invandrarna och deras barn är generellt unga eller t o m mycket unga (d v s många är under 18 år och barn och ungdomar) medan de inomvästerländska invandrarna och deras barn generellt är äldre eller t o m över 65 år gamla (d v s många är pensionärer).
 
Den svenska befolkningsssammansättningen är idag tillbaka på samma extrema heterogenitetsnivå som gällde i det gamla Östersjöimperiet och i stormakts-Sverige på 1600-talet.

Idag talar 30% av alla barn i landet ett annat språk än svenska som förstaspråk och Sverige är därmed ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder

Sverige är redan ett av västvärldens mest mångkulturella (exempelvis har idag över en tredjedel av alla invånare någon form av utländsk bakgrund), mångreligiösa (exempelvis har idag uppåt en tiondel av alla invånare någon form av kulturell muslimsk bakgrund) och mångrasiala (exempelvis har idag en femtedel av alla invånare någon form av utomeuropeisk bakgrund) länder och är nu även i rasande takt på väg att bli ett av västvärldens mest mångspråkiga länder från att länge ha varit ett av västvärldens allra mest homogena länder ifråga om både s k ”nationell kultur”, religion och trosuppfattning, ”utseendetyp” och ”kroppstyp” och inte minst enspråkighet:
Modersmålsundervisning.jpg
 
År 1930 (d v s 25 år efter unionsupplösningen) talade kring 1,5% av totalbefolkningen ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt den folkräkning som genomfördes då men idag handlar det antagligen om över 30% även om det inte finns någon officiell språkstatistik i Sverige sedan 1930. Den enda siffra som finns att tillgå är i stället den siffra som sedan hemspråksreformen 1977 anges per läsår vad gäller antalet grundskoleelever som är berättigade till modersmålsundervisning och som bygger på att barnets och elevens föräldrar och vårdnadshavare rapporterar detta (och vilket inte alla gör på långt när):
 
Läsåret 2016/17 var 275 329 grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning och vilket motsvarade 26,9% av samtliga grundskoleelever och den verkliga procentsiffran överstiger sannolikt en bra bit över 30% och under läsåret 2017/18 går det att anta att den officiella siffran är på väg mot 30% mot bakgrund av den kraftiga procentuella ökningen under de senaste (läs)åren (läsåret 2014/15 var exempelvis ”bara” 23,8% av alla grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning).
 
Så sent som läsåret 2007/08 så låg denna procentsiffra på ej mer än kring 15% och mot bakgrund av att endast knappt 9000 grundskoleelever (av de 275 329 grundskoleleverna) uppgav finska som förstaspråk under läsåret 2016/17 så går det dels att med stor säkerhet säga att siffran 26,9% är en mycket kraftig underskattning och dels så indikerar det att den absoluta majoriteten av alla de barn i landet som talar ett annat språk än svenska som förstaspråk inte talar ett nationellt minoritetsspråk (såsom t ex finska, jiddisch, romani eller samiska) utan ett invandrarspråk och den absoluta majoriteten av dessa språk är dessutom utomeuropeiska språk och oftast heller inte indo-europeiska språk (förutom bl a persiska, kurdiska, spanska och hindi).
 
Senaste gången som 30% av landets invånare talade ett annat språk än svenska som förstaspråk var under Östersjöimperiets tid och under stormaktstiden när mellan 15-20 språk talades i riket inklusive de språk som talades i Nya Sverige, på Svenska Guldkusten, i Baltikum, i Nordtyskland, i Östdanmark, i Östtröndelag och i Sameland.

36,6% av alla invånare mellan 0-44 år har numera utländsk bakgrund inräknat de blandade liksom 42-43% i Stockholm och Göteborg och 52,7% i Malmö

Nu börjar utländsk bakgrund-statistiken strömma in uppdelad på ålder, region och kommun:
 
Procentandel av alla invånare i riket mellan 0-44 år som hade utländsk bakgrund den 31 december 2016 inklusive de utrikes födda (invandrarna) och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar (de blandade och ”andrageneration:arna”) men exklusive de s k ”tredjegeneration:arna”: 36,6% (inklusive de s k ”tredjegeneration:arna” så handlar det med all sannolikhet om över 40% och varav en absolut majoritet har bakgrund utanför västvärlden)
 
Procentandel av alla invånare i Stor-Stockholm som hade utländsk bakgrund den 31 december 2016 inklusive de utrikes födda (invandrarna) och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar (de blandade och ”andrageneration:arna”) men exklusive de s k ”tredjegeneration:arna”: 41,8% (42,2% i Stockholms stad)
 
Procentandel av alla invånare i Stor-Göteborg som hade utländsk bakgrund den 31 december 2016 inklusive de utrikes födda (invandrarna) och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar (de blandade och ”andrageneration:arna”) men exklusive de s k ”tredjegeneration:arna”: 33,8% (42,7% i Göteborgs stad)
 
Procentandel av alla invånare i Stor-Malmö som hade utländsk bakgrund den 31 december 2016 inklusive de utrikes födda (invandrarna) och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar (de blandade och ”andrageneration:arna”) men exklusive de s k ”tredjegeneration:arna”: 39,9% (52,7% i Malmö stad)

Om ett nytt litterärt tema i den svenska samtidslitteraturen: Den mångkulturella och (anti)rasistiska dystopin

Jenny Aschenbrenner recenserar Johannes Anyurus nya roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” i dagens SvD Kultur och uppmärksammar bl a ett ämne, ett spår och ett tema som jag själv har börjat fundera på alltmer inom den svenska samtidslitteraturen, nämligen en ny typ av dystopiska litterära skildringar av ett framtida Sverige kopplat till frågor om mångfald, migration och minoriteter:
 
”Johannes Anyuru är sparsmakad med metaforerna denna gång, texten är i stora stycken rak och återhållsam. Lämnar utrymme åt den hisnande framtid som framträder genom flickans psykotiska vision. Den är delvis en logisk följd av den nya avhumaniserade flyktingpolitik som vi levt med sedan ett år tillbaka, av den överhettade debatten om no gozoner och islamistiska terrorhot på svensk mark. Delvis en skrattspegel av det välmenande Sveriges yttrandefrihet och demokratiska värderingar, som måste gälla för alla. För hur tvingar man fram frihet, och vems frihet är det man menar? I det framtida Sverige måste alla invandrare skriva på ett samhällskontrakt, ett konkret dokument där de lovar att vara ”fria” och ”toleranta” på majoritetsamhällets villkor. Om de vägrar spärras de in i läger där de tvingas äta fläsk och rita nidbilder av profeten.”
 
Eftersom jag just nu läser alla romaner jag kan hitta skrivna på svenska och av svenskar och som handlar om Sverige i relation till frågor om mångfald, migration och minoriteter så tror jag mig kunna spåra en ny typ av dystopisk genre som nog majoritetssvenska nazister och högerextremister faktiskt var först ut med (t ex Karl Petterssons Vargarna) men som därefter majoritetssvenska antirasister och antifascister (t ex Camilla Stens En annan gryning) kom att anamma och som nu på senare år minoritetssvenska författare som Anyuru också ansluter sig till.
 
Medan det handlar om ett dystopiskt ”multikulti-Sverige” som styrs av vänsterextrema majoritetssvenska antirasister och antifascister för majoritetssvenska nazistiska och högerextrema författare så handlar det om ett dystopiskt ”rasse-Sverige” som styrs av högerextrema majoritetssvenska rasister och fascister för majoritetssvenska antirasistiska och antifascistiska författare men för minoritetsförfattarna handlar det nog faktiskt mest bara om dagens Sverige skildrat ur ett minoritetsperspektiv (om än måhända i en något uppskruvad version – se t ex Hassen Khemiris integrationsplan, Bakhtiaris Malmö, Bečevićs avblattefieringsprocess och nu Anyurus Göteborg o s v) som styrs av både majoritetssvenska nazister och högerextremister och av majoritetssvenska antirasister och antifascister.

Om statistik om minoriteter – än en gång

Den kontroversielle Tino Sanandaji som liksom jag själv älskar att pumpa ut och ösa ut statistik om minoriteter och om det nya Sverige har i dagarna publicerat boken Massutmaning som redan ligger etta på de stora bokförsäljningslistorna och vilket är ytterst ovanligt för en (fakta)bok som inte handlar om mat, som inte är en deckare eller som inte är en internationell storsäljare: Sanandajis bok har på bara några dagar sålt i tusentals och åter tusentals exemplar (det handlar redan med all säkerhet om femsiffriga försäljningssiffror) och innehåller mängder med siffror om utländsk bakgrund-invånarna, om miljonprogramsområdena och fr a om landets alla invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika.
16837926_10154418112580847_599574622_n
 
Ska jag vara självkritisk eftersom jag själv älskar att bada och frossa i siffror om minoritets-Sverige så inser jag ju att åtskilliga av de tusentals som under de senaste dagarna har inhandlat Sanandajis ”statistikbok” om det nya genomsegregerade hypermångfalds-Sverige som är på god väg att bli årets och bokbranschens bästsäljare och kioskvältare och redan har gjort författaren smått förmögen nog är SD:are och samma typ av köpare och läsare som de som för några år sedan köpte och slukade Arnstbergs och Sandelins bok Invandring och mörkläggning som också den tog sig upp till toppen på försäljningslistorna tack vare en helsidesannons i DN (och dessutom gjorde även de författarna smått förmögna).
 
Samtidigt vidhåller jag att vi behöver mer och bättre diversifierad statistik om det nya Sverige hur reproducerande och stigmatiserande siffrorna än kan tyckas vara: Alla indikationer tyder på att Sverige är det västland och det i-land där klyftorna är som allra mest extrema idag mellan majoritetsinvånarna och invånarna med bakgrund utanför västvärlden (d v s inte mellan män och kvinnor eller mellan medelklass och arbetarklass eller mellan äldre och yngre eller mellan ”provinserna” och huvudstaden såsom är fallet i andra västländer och i-länder) och även om det kan tyckas både ”förnedrande” (för landets alla antirasister) och ”skrämmande” (för landets alla s k rasister) så måste det kunna sägas i just siffror – annars är det omöjligt att ens bli medveten om att så är fallet och än mindre försöka bekämpa och minska dessa klyftor.

Arbetslösheten bland landets utomeuropéer uppgår till över 31% och väntas öka än mer

Idag kom Arbetsförmedlingen med ännu en rapport som inte är särskilt upplyftande för landets utomeuropéer och landets miljonprogramsområden och som tyvärr offentliggör rena katastrofsiffror för landets invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika:

 16299506_10154355429605847_8606627447287620597_n.jpg

Medan övriga västvärlden fortfarande slickar sina sår efter 2008 års finanskris och samtidigt som merparten av alla övriga västländer fortfarande tampas med en s k massarbetslöshet som också inkluderar höga andelar av majoritetsbefolkningen så har den svenska arbetslösheten sjunkit UTAN UNDANTAG i hela 38 månader PÅ RAKEN och vilket torde vara västvärldsrekord och kanske rekord överhuvudtaget i ett s k avancerat västerländskt lands arbetsmarknadshistoria – d v s den svenska ekonomin och den svenska arbetsmarknaden är starkare än någonsin just nu mätt utifrån arbetslöshets- och förvärvsfrekvensstatistiken.

Under samma 38 månader (och tyvärr även innan dessa 38 månader), d v s mitt under rådande högkonjunktur när de s k ekonomiska hjulen har snurrat som aldrig förr och när antalet lediga jobb och vakanser är fler än någonsin och när nästan alla yrken (med några få undantag) från LO via TCO till SACO numera är bristyrken (d v s det saknas helt enkelt s k anställningsbara och arbetsföra att nyanställa inom rikets gränser p g a de stora pensionsavgångarna som i huvudsak rör majoritetssvenskarna) så har samtidigt arbetslösheten bland landets utomeuropéer ökat stadigt för att inte säga dramatiskt och förvärvsfrekvensen bland desamma har antingen stått stilla eller endast ökat marginellt.

Idag uppgår arbetslösheten bland alla inrikes födda till 4,4% och eftersom åtskilliga s k ”andrageneration:are” tyvärr är arbetslösa så motsvarar det i praktiken en arbetslöshet på 2,5-3% bland landets majoritetssvenskar och vilket i sin tur i praktiken betyder att full sysselsättning råder, d v s det finns knappt ens några fler att ”ta av” bland majoritetssvenskarna i arbetsför ålder (16-64 år), d v s det finns knappt någon majoritetssvensk s k reservarbetskraft kvar att ”plocka av” vare sig för den offentliga eller den privata sektorn.

Bland invånarna som är födda i övriga Norden och i Europa ligger arbetslösheten på 10,2% medan den uppgår till osannolika 31,3% bland invånarna som är födda i Afrika, Asien och Latinamerika och oavsett utbildningsnivå är arbetslösheten tyvärr betydligt högre bland utomeuropéerna än bland majoritetssvenskarna.

arbetslösa 16-64 år ”rakt av”

födda i Sverige: 4,4% (OBS: de s k ”andrageneration:arna” utgör här åtminstone 1,5% om inte mer än så)

födda i övriga Norden och i Europa: 10,2% (i huvudsak numera Central- och Östeuropa)

födda i Afrika, Asien och Latinamerika: 31,3% (OBS: arbetslösheten bland landets invånare med bakgrund i Afrika och Asien är än högre än så och dessutom ytterligare än högre än så bland kvinnorna med bakgrund i Afrika och Asien)

arbetslösa 16-64 år bland de som endast har förgymnasial utbildning:

födda i Sverige: 10,2% (OBS: de s k ”andrageneration:arna” utgör här en mycket hög andel av de som inte har klarat att gå ut högstadiet och 9:an med gymnasiebehörighet alternativt av de som har hoppat av gymnasiet utan att fullgöra en gymnasieexamen)

födda i övriga Norden och i Europa: 21,6% (i huvudsak numera Central- och Östeuropa)

födda i Afrika, Asien och Latinamerika: 54% (OBS: detta är rena katastrofsiffran)

arbetslösa 16-64 år bland de som har gymnasial utbildning:

födda i Sverige: 4,6%

födda i övriga Norden och i Europa: 10,1% (i huvudsak numera Central- och Östeuropa)

födda i Afrika, Asien och Latinamerika: 24,4%

arbetslösa 16-64 år bland de som har eftergymnasial utbildning:

födda i Sverige: 2,7% (i praktiken innebär det i det närmaste full sysselsättning)

födda i övriga Norden och i Europa: 7,5% (i huvudsak numera Central- och Östeuropa)

födda i Afrika, Asien och Latinamerika: 22,6% (OBS: arbetslösheten är m a o kring 300% högre bland utomeuropéerna med högskoleutbildning än bland majoritetssvenskarna med högskoleutbildning)

Vidare är långtidsarbetslöshet mycket vanligare bland utomeuropéerna (och därmed att vara bidragsberoende) än bland majoritetssvenskarna och bland de som har bakgrund i övriga Norden och Europa, d v s när majoritetssvenskar väl blir arbetslösa så hittar de ett nytt jobb mycket snabbare än vad utomeuropéerna gör. Faktum är att närmare hälften av utomeuropéerna tyvärr har varit arbetslösa under en längre tid och för varje år som går så minskar tyvärr deras chanser att överhuvudtaget få in en fot på arbetsmarknaden.

Antalet arbetslösa utomeuropéer har dessutom mer än trefaldigats under de senaste 10 åren och idag utgör utomeuropéerna i praktiken snart 50% (d v s HÄLFTEN) av landets alla arbetslösa inräknat både de s k förstageneration:arna och ”andrageneration:arna”.

Det som gör det hela än mer tragiskt är att utomeuropéerna överlag är unga medan majoritetssvenskarna överlag är äldre, d v s någonstans är det trots allt värre att vara arbetslös som ung vuxen utomeuropé än att vara det som majoritetssvensk i 60-64 års ålder.

År 2018 förväntas slutligen antalet arbetslösa utomeuropéer att öka mycket kraftigt i antal när alla de 10 000-tals som kom till landet under det s k flyktingkrisåret börjar söka jobb och tyvärr troligen kommer att bli (långtids)arbetslösa i alltför hög utsträckning även om det säkert kommer att gå mycket bra för en del av de nyanlända utomeuropéerna.

 

Det tidigare trots allt ändå relativt homogena småstads-, bruksorts-, landsbygds- och glesbygds-Sverige är ej mer

Fram tills rätt så nyligen var det i stort sett enbart kommunerna som är belägna i landets tre storstadsregioner plus de mellanstora kommunerna som kännetecknades av en hög andel invånare med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund och särskilt gällde detta specifika stadsdelar som nästan enbart handlar om miljonprogramsområden: Idag har 40-60% av alla invånare i det s k urbana Sverige (d v s just de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna som har kring 80 000 invånare och uppåt) utländsk bakgrund ”rakt av” (d v s i vissa kommuner handlar det om kring 40% medan det handlar om kring 60% i andra kommuner) och andelen invånare i det urbana Sverige som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika uppgår idag till mellan 20-25%.
 
Sedan några år tillbaka och framför allt sedan 2015 års s k flyktingkrisår så har dock även flertalet av landets mindre kommuner också sett sin demografiska sammansättning förändras i grunden och i många fall i det närmaste på nolltid och på rekordtid och ett sådant exempel (av mängder av s k småkommuner runtom i landet) är Hultsfred där andelen invånare med utländsk bakgrund utgjorde lite mer än 15% 2014 men idag är på väg mot 35-40% och flertalet av dem har idag utomeuropeisk bakgrund:
 
 
Ett mycket stort antal kommuner med ett invånarantal på mellan 5000-50 000 invånare uppvisar helt enkelt idag procentandelar som snart redan är ”ikapp” (OBS: det existerar så klart ingen tävling om vilken kommun i landet som har flest invånare med utländsk och utomeuropeisk bakgrund) de procentandelar som gäller i det urbana Sverige vad gäller invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och i nästan alla av dessa kommuner är åldersstrukturskillnaden dessutom än mer påtaglig än den är i det urbana Sverige:
 
Invånarna med fr a utomeuropeisk bakgrund i de mindre kommuner är nästan alltid unga eller t o m extremt unga medan invånarna med svensk bakgrund i dessa kommuner generellt är medelålders eller äldre. Visserligen är denna åldersstrukturskillnad påtaglig även i exempelvis Stockholm och Göteborg och i flertalet mellanstora kommuner där invånarna med svensk bakgrund som är koncentrerade till de historiska innerstäderna och till villa- och radhusområdena också alltmer och generellt är medelålders eller äldre medan invånarna i miljonprogramsområdena som har utomeuropeisk bakgrund nästan alltid är unga eller t o m extremt unga men i de mindre kommunerna innebär detta även att de nyanlända med utomeuropeisk bakgrund samtidigt ”räddar” kommunerna från att helt enkelt gå under rent demografiskt sett då det redan från början finns färre invånare att ”ta av” än i kommunerna i det urbana Sverige, d v s ett s k ”nytillskott” på endast 300-400 nyanlända barn, tonåringar och unga vuxna eller för den delen nyfödda s k ”andrageneration:are” kan i en kommun som har mellan 10-30 000 invånare ”över en natt” innebära en försvarlig andel av samtliga barn och unga i hela kommunen.