Kategori: deckare

Om Liza Marklunds nya bok ”Polcirkeln” och dess huvudkaraktär SD:aren Carina Burstrand

Journalisten Annakaisa Suni skriver idag i SvD om att Liza Marklunds nya bok ”Polcirkeln” introducerar den svenska samtidslitteraturens första sverigedemokratiska huvudkaraktär och t o m den första fiktiva sverigedemokratiska hjältinnan. 

Suni verkar dock inte ha någon vidare ”koll” på svenska litterära verk och fiktionstexter där SD och SD:are figurerar.

SD och SD:are har då genom åren figurerat i ett flertal romaner och även i en del dikter och pjäser och ibland explicit – d v s det har tydligt framgått att det just handlar om SD såsom i Sami Saids debutroman ”Väldigt sällan fin ”– men ofta implicit såsom t ex i Zulmir Bečevićs roman ”Avblattefieringsprocessen” och i Johannes Anyurus kritikerrosade roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Det går också att argumentera för att det är SD som åsyftas i bl a Camilla Stens ”En annan gryning” och i Christin Ljungqvists ”Vita tigern” vilka båda kategoriseras som ungdomsromaner liksom även i Niklas Ekdals roman ”Öppna era hjärtan”.

Att det just är Sveriges okrönta ”deckardrottning” och Piratförlagets medgrundare Liza Marklund som har skapat ”vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna” är nog inte en slump.

Från att tidigare ha stått till vänster och arbetat på syndikalistiska Arbetaren och socialdemokratiska Aftonbladet samt stöttat SAP har hon under de senaste åren likt en del andra feminister på vänsterkanten rört sig åt SD-hållet och i samband med att hon sommarpratade för 6-7 år sedan valde hon att s k hundvissla genom att spela SD:s mångåriga husband Ultima Thules första hitsång ”Sverige Sverige fosterland” som SD:s föregångare BSS gav ut på skiva.

”SD-politikern Carina är den mest omsorgsfullt skildrade karaktären i Liza Marklunds deckare ”Polcirkeln”. Det är ett gigantiskt utropstecken i tiden.”

https://www.svd.se/a/66xMdz/det-ar-ett-gigantiskt-utropstecken-i-tiden

”I skönlitteraturen har sverigedemokrater varit mindre synliga. Lars Andersson doppade tårna i SD-tjärnen med ”Nu”, där han lät litteraturvetaren Sten Wadh råka bli representant för Sverigedemokraterna i kyrkorådet. Ett parti som karaktären inte sade sig sympatisera med och en position som han inte aktivt strävat efter, men som han inte heller frånsade sig.

Ett rejält dopp tar däremot Liza Marklund, som i fjol återvände till deckarscenen och bästsäljarlistorna med ”Polcirkeln”. Fem tonårstjejer har en bokcirkel tillsammans, en av dem mördas och kroppen hittas först 40 år senare. När de andra medlemmarna återförenas inför begravningen visar det sig att bokcirkelns bärande kraft, Nabokov-entusiasten Carina Burstrand, har blivit sverigedemokratisk lokalpolitiker.”

(…)

”Carina säger saker som ”Kriminologerna får inte ens räkna på hur överrepresenterade invandrarna är på våra fängelser. Fattar ni vad de kostar samhället?” och ”En majoritet av utrikesfödda utan högre utbildning blir aldrig självförsörjande. Inte min åsikt, studie från Entreprenörskapsforum”. I författarens tack skriver Marklund att studien egentligen inte var publicerad i december 2019 då boken utspelar sig, utan kom i april 2020. Och det är just detta lilla medgivande som paradoxalt nog höjer bevisvärdet av Carinas ord. Genom att antyda att det endast är datumet som är fel skapas känslan att Carina nog har rätt på övriga punkter.

I övrigt är hon en tuff kvinna som kämpar vidare trots att hon blir kallad rasist på Systembolaget och trots att hennes ena dotter har sagt upp kontakten efter att mamma gick med i SD. Hon gör sin egen grej, oavsett vad andra tycker om henne. Där liknar hon faktiskt Annika Bengtzon, den egensinniga journalisten som svenskarna lärde sig att älska i Liza Marklunds tidigare böcker. 

I Carina Burstrand har vi fått vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna.”

Den brittiska tv-serien ”Young Wallander” skildrar Sverige som ett land på randen till ett raskrig

Konstaterar att den brittiska Netflix-tv-dramaserien ”Young Wallander” som hade premiär i dagarna framställer dagens Sverige, Skåne och Malmö som ett land, en region och en stad som i praktiken står på randen till ett s k raskrig och ”naturligtvis” dyker SD upp i form av det högerradikala partiet Sverige först (som dock verkar ledas av en kvinna i tv-serien) liksom NMR i form av nazistiska Svenska skyddsförbundet.


Detta är ”Malmö noir”-estetik i dess kanske mest tillspetsade form och tyvärr framställs Malmö åtminstone delvis i enlighet med den panvästerländska högerpopulismens och extremhögerns syn på staden som den s k Eurabiens huvudstad och Sverige som världens en gång vitaste land som nu har ”fallit” för den utomvästerländska s k massinvandringen och därför slits sönder av s k raskonflikter.


Samtidigt är det alldeles uppenbart att utomlands och i omvärlden kopplas Sverige ofta och nog alltmer till just högerpopulism och högerextremism och måhända är det delvis både Stieg Larssons och Henning Mankells ”fel” men så klart och tyvärr inte minst de svenska högerradikalernas och nazisternas egen ”förtjänst”.

Ännu en deckare där huvudpersonen är adopterad från Asien

Det är uppenbarligen något alldeles speciellt med (nordost/sydost)asiatiska kvinnor i en västerländsk kontext och särskilt verkar det gälla adopterade asiatiska kvinnor inom den västerländska deckargenren och kanske har det att göra med att det fascinerar västerländska läsare att kvinnor som generellt är små till växten och späda till kroppen och en gång har blivit föräldralösa i ett asiatiskt land och därefter har blivit adopterade till ett västerländskt land också kan vara hårda och tuffa och t o m våldsamma samtidigt som de är ”troubled”?
118559729_10157803667710847_3342254852537364581_o.jpg
 
Nu har nämligen även den amerikanska deckargenren fått sin adopterade asiatiska kvinnliga karaktär – Sung J. Woos Siobhan som innehar huvudrollen i dennes senaste roman ”Skin deep” och som är adopterad från Korea och detektiv.
 
Norge har då sin Marian Dahle, som också hon är adopterad från Korea och polis i ett flertal av den norska/nordiska ”deckardrottningen” Unni Lindells bästsäljande böcker medan Sverige både har Fredrik Ekelunds polis Monica Gren som är adopterad från Korea och Olle Lönnaeus polis Eva Ström som är adopterad från Vietnam.
 
Sedan har ju Sverige så klart också Stieg Larssons Lisbeth Salander som visserligen vare sig är asiat eller adopterad men hon har onekligen vissa ”asiatiska” utseendedrag att döma av hur hon beskrivs av Stieg och hon har ju i det närmaste blivit föräldralös och ”adopterad”.
 
Själv frågade jag en gång Fredrik a.k.a. Marisol om varför hen egentligen har valt att skapa en huvudkaraktär som är en adopterad asiatisk kvinna och polis i flera av hens romaner och detta är då vad hen svarade mig:
 
”Hej, Tobias! Jag minns inte exakt hur det gick till när hon föddes men tror att det var så att jag ville ha en kvinnlig motpol till den lite trubbige och väldigt svenske/skånske inspektören Hjalmar Lindström, en kvinna som kunde väcka honom till något annat. Och mina tankar var en lite sprödare kvinna så jag fick kontrasten hårt kriminalarbete, tuffa uppgifter MOT denna kroppsliga sprödhet men tuffa inre. Tanken var först att det skulle vara en kvinna med chilensk bakgrund eftersom jag kan Chile väl och varit där mycket och talar spanska men så slog det mig att jag har en väninna i Malmö med denna sydkoreanska bakgrund och då fick det bli så i stället. Har intervjuat henne en del om detta och fått intressant information om villkoren för den typen av adoptivbarn. Ungefär så, alltså, Tobias.”

Rasstereotyper i svenska deckare

Deckarforskaren (och litteraturvetaren) Kerstin Bergman och deckarförfattaren (och kriminologen) Christoffer Carlsson diskuterar rassterotyper i den svenska historiska och samtida kriminalromanen på Stockholms stadsbibliotek: rasstereotyperna flödade inom genren mellan ca 1900-65, särskilt vad gäller romer och judar, men också latinos, ”svartmuskiga” sydlänningar och andra ”utlänningar”. Bl a omnämns också Sveriges troligen första (deckar)roman om en blandad svensk (svart amerikansk och vit svensk förälder) – H-K Rönbloms Senatorn kommer tillbaka från 1959.

11053626_10152835208690847_4563880817889766733_n

Idag (sedan 1991) är genren dock explicit antirasistisk och antifascistisk, inte minst p g a ikoner som Henning Mankell och Stieg Larsson, men samtidigt i stort sett helt och hållet vit både vad gäller författarna, huvudkaraktärerna och troligen också läsarna (kanske med undantag för Jens Lapidus romaner och noveller).