Kategori: Danmark

Dags för en svensk adoptionsutredning?

Den danska journalisten Anne Kirstine Hermann skriver idag i DN om hur de 22 grönländska barnen som (tvångs)placerades i foster- och adoptivhem i Danmark på 1950-talet var brickor i den danska kolonialpolitikens maktspel i Nordatlanten med målet att skapa en s k infödd västerlandiserad elit som skulle hjälpa det Danska imperiet att ”civilisera” grönländarna under efterkrigstiden som ett sätt för Danmark att behålla Grönland som koloni även efter avkolonialiseringen.
 
grön.jpg
 
”Tvångsförflyttningarna, fördanskningen och experimentet med de 22 barnen anses av historiker vara den värsta delen av den danska kolonialhistorien på Grönland. Den postkoloniala forskaren Lars Jensen skriver: ”den danska kolonisationen av Grönland var faktiskt mest omfattande efter att den formella kolonialperioden avslutades 1953…”
 
Och en stillsam undran från min sida: Kanske är det även dags för en svensk uppgörelse med och utredning rörande den internationella adoptionens ursprung och framväxt i Sverige på 1960- och 70-talen?
 
Alltför mycket tyder nämligen på att hela detta gigantiska barn(tvångs)migrationsprojekt som Sverige initierade på 1960-talet i anslutning till den vänsterliberala s k 68-revolutionen, och som har resulterat i att inget annat folk på jorden sedan dess har adopterat så många barn från andra länder som just (majoritets)svenskarna, också handlade om att (adoptiv)barnen var brickor i ett större spel som handlade om att vänja (de vita majoritets)svenskarna vid att komma nära och umgås med människor som ser annorlunda ut i ett land som så sent som 1970 kanske var Västeuropas allra vitaste och mest homogena land bredvid Finland och Irland (år 1970 fanns det ungefär 10 000 utomeuropéer i Sverige motsvarande 0,15% av totalbefolkningen och varav just de adopterade utgjorde kanske en fjärdedel och så sent som 1980 var en bra bit under 1% av invånarna i Sverige utomeuropéer) och i förlängningen om att skapa en antirasistisk nation när Sverige närmast över en natt ville lämna sin tidigare rasbesatthet bakom sig.
53435271_10156291845105847_5470449464948817920_n.jpg
 
Till skillnad från den danska kolonialpolitiken så handlade m a o de första adoptionerna av utomeuropeiska barn i Sverige om en antirasistisk politik men i praktiken var detta visserligen vällovliga syfte att vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor och därmed få dem att sluta att vara så s k ”rasfixerade” och intoleranta (på 1960-talet publicerades attitydundersökningar som visade att dåtidens svenskar var utpräglat s k rasmedvetna och intoleranta mot människor som dåtidens svenskarna inte betraktade som vita) också ett uttryck för koloniala attityder som såg de icke-vita adoptivbarnen från Tredje världen som verktyg för ett högre syfte – d v s för den på 1960-talet gryende svenska antirasismen som senare kom att utvecklas till världens mest militanta och radikala antirasism i form av den så unika och specifika svenska färgblinda antirasismen.

Danmark gör upp med tvångsomhändertagandet av de grönländska barnen

Danmark ska nu äntligen göra upp med det koloniala ”civilisationsprojekt” som drabbade 22 grönländska barn på 1950-talet när Danmark försökte skapa en s k infödd elit som tillsammans med danskarna skulle leda arbetet med att ”modernisera” Grönland under efterkrigstiden och efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska koloni (Grönland är då något av det Danska imperiets ”juvelen i kronan”) efter att ”moderlandet” hade varit ockuperat av tyskarna under krigsåren.
 
Att ta barn från infödda och koloniserade folk och transportera dem till imperiemetropolen (d v s till kolonialmaktens ”moderland” och huvudstad) och där placera dem i vita, kristna och västerländska fosterhem och adoptivhem har en lång tradition i kolonialismens historia och de första ”sociala experimenten” av detta slag genomfördes redan på 1500- och 1600-talen (och i Sverige skedde då detta med samiska barn).
 
”Master-planen” bakom denna typ av regelrätta kidnappningar (de infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn till kolonialherrarna eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) var då att de infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”civiliseras” (och ”avvildas”) och till slut bli som dem och sedan skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att både missionera bland, ”civilisera” och ”modernisera” sitt ursprungsland.
 
”Danmark och Grönland har beslutat om en historisk utredning kring de 22 grönländska barn som 1951 fördes till Danmark för ett socialt experiment.”
 
 
”– Min mor sa nej två gånger, tredje gången bestämde de bara, säger Helene Thiesen.
 
Hon var 1951 sju år och ett av de 22 grönländska barn som valdes ut för ett socialt experiment. Barnen fördes till Danmark där de skulle bilda förtrupp för det nya tvåspråkiga skolsystemet på Grönland. De skulle lära sig det danska språket och ta till sig dansk kultur för att sedan influera andra grönländska barn.
 
När Helene Thiesen efter 18 månader i Danmark fick träffa sin mor på Grönland kunde de inte längre tala med varandra.
 
– Jag sprang för att krama min mamma och började berätta om allt som hänt i Danmark. Men jag såg att hon inte förstod mig, jag hade tappat grönländskan, säger hon.
 
Helene Thiesen tog ifrån sin mor igen och sattes på barnhem på Grönland där man fortsatt bara fick tala danska. De 22 barnen återförenades inte med sina familjer utan växte upp på barnhem eller i fosterhem där de tappade språk, kultur och familj. Både Helene Thiesen och många av de andra barnen har haft men för livet.
 
– Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans, säger hon.
 
Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen och Grönlands regeringschef, Kim Kielsen skrev i förra veckan under ett avtal om att det ska göras en historisk utredning om experimentet. Men i ett pressmeddelande förtydligar den danske statsministern att utredningen inte handlar om att placera skuld eller att be om ursäkt.
 
Organisationen Rädda Barnen, som var med och gjorde urvalet 1951, har bett om ursäkt, men det har inte den danska staten gjort.
 
– Jag hoppas att den här utredningen gör dem klokare och att staten ber oss om ursäkt, säger Helene Thiesen.”

Den ”danska modellen” blir nu alltmer en del av den ”svenska modellen”

DN:s Eva Stenberg påminner (provokativt) om att Danmark, d v s SD:s föregångs- och modelland och det västland som tillsammans med Nederländerna var allra först med att ”fronta mot mångkulturen” med allt vad det innebär av s k ”hårdare tag” och som tidigare framstod som Sveriges absoluta motsats (och t o m ”kombattant” och kanske t o m ”fiende”) i ett panvästerländskt perspektiv och sammanhang vad gäller synen på invandrare och minoriteter och på migrations och integrationsfrågor, idag är på väg att även inspirera det svenska samhällsbygget nu när det svenska (GAL-TAN-)”kulturkriget” och ”kampen om svenskheten” är här med full kraft ”tack vare” SD:
 
”Danmark har gått från ideal om integration till allt hårdare krav på anpassning. Sverige rör sig åt samma håll. Kraven för att bli svensk medborgare ska skärpas. Frågor om invandrares seder, klädsel och matvanor är på väg att förvandlas till politiska minfält också här.”
 
 
””Sverige skall inte bli som Danmark” deklarerade den svenska integrationsministern mellan 2010 och 2014, Erik Ullenhag (L) i en debattartikel 2011. Fram till flyktingkrisen 2015 var det många svenska politiker som höll fram vårt södra grannland som ett avskräckande exempel på hur muslimer stigmatiseras och främlingsfientlighet odlas.
 
Argumenten mot den danska politiken handlade då om principer som tolerans och öppenhet, men också om resultat. Borgerliga och rödgröna politiker pekade på att hårda krav på minoriteter leder till sämre integration.”
 
(…)
 
”Hela inrikespolitiken är på väg att förändras. Frågor som har varit odramatiska har förvandlats till politiska minfält. Det gäller särskilda badtider för kvinnor, kvinnors klädsel, religiös kost och frågan om att ta i hand. Till skillnad från de gamla stridsfrågorna är de svåra att kompromissa om. När det gäller skatter, bidrag och anslag går det alltid att lägga sig någonstans mittemellan. Men antingen måste man ta i hand, eller så är man fri att låta bli. Det är inget alternativ att kroka finger.
 
Det leder till en hätskare och mer polariserad debatt. Det som förr sågs som individuella livsval inom lagens råmärken ses nu som hot mot jämställdhet och andra svenska värderingar.
 
I Danmark har den här debatten förts längre och intensivare än i Sverige. Där måste den som invandrat, på förslag från högerpopulistiska Danskt Folkparti, ta i hand för att få bli medborgare. De särskilda proven i danska och samhällskunskap som länge har krävs för medborgarskap har gjorts allt svårare.
 
Nu ska Sverige också införa medborgarskapstest. Det är en del i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det finns en bred majoritet i riksdagen för sådana språkkrav. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är också för.”

Familjenamn med svensk anknytning bland de danska nazisterna

Alla ”knappologiska” ”kalenderbitare” som liksom jag har ägnat timmar åt att ”lusläsa” den nyligen offentliggjorda namnlistan över 5265 medlemmar i Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) mellan 1930-45 har säkerligen redan noterat att flera namn dyker upp som har svenska kopplingar då det inte är ovanligt att svenskar och danskar blir tillsammans med och får barn med varandra och då en hel del danska nazister invandrade till Sverige efter 1945. Namnlistan offentliggjordes i dagarna av Danske Slægtsforskere men tyvärr så saknas 17 530 namn då dansk lagstiftning endast har möjliggjort publiceringen av de partimedlemmar som var födda före 1908.
45496802_10156011238230847_4972399143134691328_o.jpg
I namnlistan hittas exempelvis både en del Westrup:are och Aae:are (d v s familjenamn som sedermera har gjort sig bemärkta även inom den svenska extremhögern) liksom en del adliga namn (med vidhängande slottsadresser) såsom baronessan Gyldenkrone och Schimmelmann-greven (på Lindenborgs slott) och flera Neergaard:are som också finns företrädda inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen såsom Bruno de Neergaard som var medlem i det s k lindholmspartiet och ledare för dess ungdomsorganisation Nordisk Ungdom i Värmland.

Är det månne Lag- och rättvisepartiets alltmer auktoritära och nationalistiska Polen som numera är SD:s förebild(sland)?

Är det månne Lag- och rättvisepartiets alltmer auktoritära och nationalistiska Polen som numera är SD:s förebild(sland)?
 
I alla fall så anslöt sig SD till EU-parlamentets grupp ECR (European Conservatives and Reformists) igår och som just räknar det högerradikala polska regeringspartiet Lag och rättvisa bland sina medlemmar tillsammans med bl a de belgiska högernationalisterna i N-VA, finska Sannfinländarna, tjeckiska ODS, lettiska LNNK och inte minst Dansk Folkeparti (DF) som SD kanske ser upp till allra mest bland alla partier som numera ingår i den panvästerländska högerpopulistiska partifamiljen och som tidigare har valt att hålla avstånd gentemot SD så gårdagens SD-medlemskap i ECR var väl kanske också samtidigt något av en historisk ”seger” för SD som nu äntligen får ”dela säng med” DF.
 

Den danska högerradikala forskaren Mikael Jalving intervjuas i Svenska Dagbladet

Susanna Popova intervjuar den danska högerradikala forskaren Mikael Jalving i Svenska Dagbladet som öppet talar om (majoritets)svenskarnas ”underkastelse under islam och mångkulturen” (läs: ”kosmopoliternas” och ”kulturmarxisternas” ”master plan”) och säger sig föredra Småland där SD idag har sitt största fäste (ca 25% av smålänningarna sympatiserar idag med SD liksom närmare 30% av alla småländska män) och som enligt Jalving utgör ”det sista Sverige” (läs: det homogena 1900-talssverige) då det där är ”tomt på genusforskare, veganer och Södermalmsmänniskor” (läs: antirasistiska och feministiska vänsterliberaler).
36176171_10155729726830847_834340870906970112_n.jpg
 
36064806_10155729726835847_5782523940454793216_n.jpg

Danmark vill koncentrera flyktingar som fått nej på en asylansökan till läger ”på en oattraktiv plats”

Det alltid lika avantgardistiska och ”finurligt” kreativa (och tänk då inte bara Lego och Carlbergs elefantöl utan smyckeslagen, gettopaketet, slöjförbudet o s v) Danmark fortsätter att visa vägen i ett alltmer högerradikaliserat Europa vad gäller både retorik och praktik i relation till allt som rör migration, integration, invandrare och minoriteter:
 
Den sittande danska högerregeringen och dess statsminister Lars Løkke Rasmussen som styr landet med högerpopulistiska Dansk Folkeparti som stödparti föreslår nu att invandrare och flyktingar som fått nej på en asylansökan ska koncentreras till läger ”på en oattraktiv plats” men utan att ännu avslöja vilken ”oattraktiv plats” det skulle handla om (och möjligen syftar han på Grönland eller på någon annan gammal europeisk koloni som européer betraktat som en ”oattraktiv plats” och vilket med all sannolikhet därmed utesluter gamla Danska Västindien) och han har fått gehör för förslaget hos den nuvarande österrikiska högerregeringen och dess förbundskansler Sebastian Kurz som styr Österrike tillsammans med högerextrema Freiheitliche Partei Österreichs:
 
 
”- Der, hvor man kunne starte, og det der ville gøre en stor forskel, var, hvis man kunne lave en lejr, som ikke lå i de attraktive asyldestinationslande, men et andet sted. Det ville have en enorm præventiv effekt, og er det rigtige sted at starte, siger Lars Løkke Rasmussen til DR Nyheder. Forslaget har regeringen diskuteret med Østrig og forbundskansler Sebastian Kurz samt en række andre lande, som statsministeren ikke vil afsløre, fordi ”det skal løses – ikke diskuteres”.”

Den franske bosättaren och kolonialkrigsveteranen prins Henrik av Danmark har gått bort

Prins Henrik av Danmark har gått bort. Prinsen föddes som Henri de Laborde och hans far André, greven av Monpezat, var en inflytelserik bosättare och förmögen plantageägare i den franska kolonin Indokina och engagerad i kampen mot den antikoloniala rörelsen Vietminh. Henriks far var redaktör för bosättartidningen ”La Volonté Indochinoise” och arbetade under Andra världskriget vid det franska Kolonialdepartementet för den fascistiska Vichy-regimen. Henrik själv växte delvis upp i Indokina och stred där i den franska kolonialarmén mot Vietminh och därefter i den franska kolonialarmén i Algeriet mot den antikoloniala rörelsen FLN.
27657676_10155423505925847_1108199918336779528_n.jpg
 
Inget av detta har naturligtvis med Danmark att göra utan allt detta hände när prins Henrik fortfarande var fransman och fransk bosättare i kolonierna och innan han ens blev prins i och med giftermålet med drottning Margrethe.

Danska S fortsätter att sätta tak på utomeuropéerna

Danska S fortsätter att sätta upp statistiska (ras)krav på utomeuropéerna: Tidigare handlade det om att sätta ett årligt tak på den utomeuropeiska invandringen (d v s ett s k raskvotsystem) och nu ska max 30% av alla invånare i de danska ”ghettona” (som de danska miljonprogramsområdena officiellt heter) få ha någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
 
Samtidigt är det ett (statistiskt) faktum att även i de mest s k ”perker”-täta stadsdelarna i vårt södra grannland så har sällan eller aldrig mer än 50-65% av invånarna utländsk bakgrund och det är få om ens några stadsdelar i Danmark där över 30% av invånarna har utomeuropeisk bakgrund och detsamma gäller f ö även i Norge.
 
Extremlandet vad gäller rassegregation är i stället Sverige där åtskilliga stadsdelar (och vilka samtliga är miljonprogramsområden) numera överstiger 90% vad gäller invånare som har någon form av utländsk bakgrund och det är just utomeuropéerna som dominerar i de svenska ”blatte”-täta stadsdelarna och det är inte ovanligt alls att långt över 30% av alla invånare i miljonprogramsområdena just har utomeuropeisk bakgrund.

Ska Danmark införa ett raskvotsystem av amerikanskt 1920-talssnitt? Danska socialdemokraterna vill sätta ett tak för invandringen av utomeuropéer

Danskarna visar som alltid vägen ”framåt” – d v s det som händer i Danmark brukar ofta hända i övriga Norden något eller några år senare:
 
På gårdagens möte mellan de nordiska fackföreningsrörelserna på Arlanda utanför Stockholm presenterade de danska socialdemokraternas ledare Mette Fredriksen sitt partis nya migrations- och integrationspolitik som bl a handlar om att sätta ett tak för invandringen av utomeuropéer och invandrare med utomvästerländsk bakgrund (d v s invandrare som kommer från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien) eller s k ”ikke-vestlige udlændinge” (ibland även kallade ”ikke-vestlige fremmede”) som ekar av det raskvotsystem som USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde på 1920-talet för att just reglera invandringen så att de som på den tiden ansågs vara icke-vita inte skulle bli för många och så att de invandrare som på den tiden ansågs vara vita skulle kunna fortsätta att invandra med syftet att bibehålla en vit majoritetsbefolkning i landet.
 
Fredriksen sade bland annat att:
 
”1980 hade vi en procent med icke-västlig bakgrund. Nu är siffran lite över åtta procent. Så fort har befolkningen inte förändrats vid någon annan tidpunkt i modern tid. Vi kommer med det här utspelet för att vi, liksom resten av det danska samhället, kan se att vi har stora utmaningar med integrationen. Det är enligt vår uppfattning den största utmaningen i det danska samhället idag.”
Socialdemokratiet-vil.png
 
 
”Den danska S- ledaren Mette Frederiksen ställer sig rakt framför Stefan Löfven, och håller ett tal som skulle ha fått Jimmie Åkesson att jubla.”
 
Den danska S-ledaren Mette Frederiksen ställer sig rakt framför Stefan Löfven, och håller ett tal som skulle ha fått Jimmie Åkesson att jubla. Migrationspolitiken sliter sönder den nordiska S-familjen.
 
(…)
 
Trots de svenska skärpningarna på området är det väsensskilt från den svenska migrationspolitiken – och från sättet som de svenska Socialdemokraterna beskriver den. Flyktingpolitiken är den verkliga danska skallen för de svenska partikamraterna. Så när
 
Mette Frederiksen kliver upp i talarstolen påminner det om en scen i den danska dogmafilmen Festen. Huvudpersonen ska tala på en familjefest och har skrivit ned olika tal på två lappar. Talet på den gula lappen innehåller ohyggliga hemligheter som kommer att slita sönder familjefasaden. I talarstolen på Arlanda på tisdagen väljer Mette Frederiksen den gula lappen. Hon inleder med kamratlig idealisering, när hon säger till de nordiska partivännerna att ”vi har skapat de bästa samhällena i världen”.
 
Sedan utvecklar hon hur de nordiska välfärdssamhällena ska överleva i framtiden. Och då blir budskapen mycket mer svårsmälta, för åtminstone de svenska partivännerna. Ett av Frederiksens överlevnadsrecept är att ”reglera globaliseringen”. Hon kritiserar EU:s fria rörlighet för arbetskraft och det har hon redan förut gjort tillsammans med Sverigedemokraternas vänner i Dansk Folkeparti – ett parti som Frederiksen mycket medvetet har närmat sig.
 
Men flyktingpolitiken är den verkliga danska skallen för de svenska partikamraterna. Frederiksen säger att vi kan hjälpa många fler om vi gör det ”i närområdena” än om flyktingarna kommer hit. Att vi nu göder smugglare och människohandlare. Och att många dör på vägen till Europa: ”Det är inte humant att försvara det nuvarande flyktingsystemet”.
 
I mätningarna går det bra för de flyktingrestriktiva danska Socialdemokraterna. Stefan Löfven hör alltså en partivän från ett grannland hålla ett brandtal för den nordiska modellen, och använda flera av SD:s favoritargument.”
 
En jämförelse mellan Danmark och Sverige:
 
andel invånare med ”ikke-vestlig” bakgrund i Danmark (utrikes födda samt födda i Danmark med en eller två föräldrar som är utrikes födda):
1980: 1%
2018: 8%
2060: ca 13%
 
andel invånare med utomvästerländsk bakgrund i Sverige (utrikes födda samt födda i Sverige med en eller två föräldrar som är utrikes födda):
1980: 1,5%
2018: 20%
2060: ca 35%
 
”Ikke-vestlig” och utomvästerländsk bakgrund innebär här att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och i ovanstående siffror finns ej den s k ”tredje generationen” med.