Kategori: Danmark
Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal
Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S), som ju svenska S numera ser som sin förebild, gör nu som Ulf Kristersson och förespråkar att de inhemska adoptionerna ska ta över utlandsadoptionerna för att lösa Danmarks ofrivillig barnlöshet-kris:
Som alltid chockar och förskräcker danskarna (vilka ju bredvid holländarna brukar vara de allra mest frispråkiga och frigjorda i ett västvärldssammanhang) och denna gång gäller det Danmarks fortfarande skapligt nytillträdda socialdemokratiska regeringschef och statsminister Mette Frederiksen som svenska S numera säger sig inspireras av mot bakgrund av att danska S har lyckats locka tillbaka 100 000-tals fr a majoritetsdanska arbetar- och lägre medelklassväljare från Dansk Folkeparti genom att till stora delar ”stjäla” Dansk Folkepartis politik.
Bakgrunden till Frederiksen nyårstalsutspel är då att liksom i Sverige omhändertas numera nästan enbart barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund och i Danmark handlar det då i hög grad om s k ”andrageneration:are” i de danska motsvarigheterna till våra svenska miljonprogramsområden som i Danmark officiellt benämns som ”ghetton”. Nu när ”ghettona” ska rivas som en del av implementeringen av det danska s k ”ghettopaketet” vill då Frederiksen att de inhemska adoptionerna ska öka och inte minst då utlandsadoptionerna till Danmark numera utgör ”en skugga av sitt forna jag” och för tillfället har de kvarvarande danska adoptionsorganisationerna t o m valt att för närvarande inte längre ta emot några ansökningar om utlandsadoptioner.
I hela västvärlden inklusive både i Danmark och i Sverige pågår idag en slags anglo-amerikanisering av reproduktionspolitiken och reproduktionsmarknaden: Idag är fler danskar, svenskar och västerlänningar än någonsin tidigare i (när)historien ofrivilligt barnlösa och även om många ofrivilligt barnlösa danskar, svenskar och västerlänningar nyttjar olika reproduktionstekniker så är behovet av barn som går att adoptera, d v s s k adopterbara barn, sannolikt större än någonsin tidigare.
I USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, d v s i den s k anglo-amerikanska delen av västvärlden som ju generellt brukar vara före med det mesta, är inhemsk adoption numera långt vanligare än internationell adoption och de barn som adopteras inhemskt är då nästan alltid minoritetsbarn av olika slag (barn till urfolk, barn till slavättlingar, barn till invandrare, barn till resande o s v) vilka har omhändertagits av (majoritets)samhället och gjorts ”adopterbara” och de allra flesta som adopterar dessa barn är då infödda majoritetsinvånare och numera både singlar och par, och både heteros och icke-heteros.
Detta ”scenario”, d v s att den idag närmast gigantiska efterfrågan på barn att adoptera i länder som Danmark och Sverige ”löses” genom att minoritetsinvånarnas barn omhändertas och adopteras bort till de ofrivilligt barnlösa majoritetsinvånarna, är även vad Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson har förespråkat ända sedan 2000-talet och senast i våras argumenterade då Kristersson exempelvis för att de s k IS-svenskarnas barn ska omhändertas och adopteras bort till ofrivilligt barnlösa par och singlar, som då återigen både kan vara heteros och icke-heteros.
Både Frederiksen och Kristersson tänker sig helt enkelt samma typ av framtid och modell som redan gäller i den anglo-amerikanska världen, d v s de båda har insett att utlands(mass)adoptionernas epok nu är över för gott och för att tillgodose det närmast astronomiska behovet av barn att adoptera p g a det enorma antalet ofrivilligt barnlösa i både Danmark och Sverige (liksom i övriga västvärlden, och återigen gäller det både singlar och par och både heteros och icke-heteros) så ska minoritetsinvånarnas barn, och för dansk och svensk del fr a ”andrageneration:arna” i ”ghettona” respektive i miljonprogramsområdena som ju redan omhändertas i mycket hög utsträckning, bli lösningen på den pandemi som Danmark, Sverige och västvärlden lider av idag och som stavas ofrivillig barnlöshet.
OBS 1: Naturligtvis innebär ofrivillig barnlöshet ett oerhört lidande för närmast otaliga danskar, svenskar och västerlänningar och både för singlar och par liksom för heteros och icke-heteros.
OBS 2: Naturligtvis finns det tyvärr en del minoritetsbarn som växer upp med vårdnadshavare som kanske inte alltid är s k ”good enough”.
OBS 3: Naturligtvis finns det fortfarande infödda majoritetsdanskar, majoritetssvenskar och majoritetsvästerlänningar som tillhör den lägre arbetarklassen ock vars barn omhändertas och ibland adopteras bort inhemskt inom landet men de är numera mycket få.
”Fler barn bör adopteras bort. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) i sitt första nyårstal, skriver danska medier.
”Uttalandet, om att adoptera bort fler barn, i Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) nyårstal fick stort genomslag i danska medier.
Det blev ett uppmärksammat första nyårstal för Mette Frederiksen som tillträdde posten för ett drygt halvår sedan. Framför allt gav hennes ord om att fler barn ska tvångsavlägsnas från sina föräldrar eko och uppmärksammandes bland annat av Danmarks TV2:
– I dag får en del föräldrar för många chanser. Kanske i den bästa mening. Men när en 12-åring blir omhändertagen från hemmet så ligger det ofta elva dåliga år bakom, sa hon.
Hon säger att det är tid att släppa ”beröringsskräcken”.
– Fler utsatta barn ska ha ett nytt hem tidigare än i dag. Och villkoren för omhändertagna barn ska vara långt mer stabila. Det viktigaste – ja, det avgörande för ett litet barn – är att växa upp med trygghet, kärlek och stabilitet. Därför bör fler utsatta barn också bortadopteras, så att de får en verkligt ny start på sina liv, sa Mette Frederiksen i sitt tal.
Hon har tidigare varit ordförande i en socialnämnd och sagt att barn som far illa inte enbart handlar om föräldrar som sviker, utan också om ett samhälle som inte har reagerat korrekt.
– Jag vet att det inte är alla som håller med mig. Några kommer säga att vi att vi ska förebygga mer och arbeta mer med familjerna. Det ska vi, men det är inte tillräckligt. Vi måste ta barnens parti, sa hon i talet.”
Varför älskar skandinaverna asiatiska barn och asiatiska kvinnor?
DN:s Kerstin Gezelius recenserar idag den danska dokumentärfilmen ”Hjärtelandet”:
”Hur kommer det sig att över 900 thailändska kvinnor hamnat i en vindpinad dansk fiskeby? Gripande och ambivalenta ”Hjärtelandet” väver samman berättelser om migration, kulturkrockar och närhetslängtan med en poesi som varken förskönar eller förfular.”
De skandinaviska länderna är då västvärldens och jordens epicentrum för både (mass)utlandsadoptioner av asiatiska barn och (mass)intimrelationer med asiatiska kvinnor per capita (d v s proportionellt sett i förhållande till den inhemska folkmängden), d v s endast i Danmark, Sverige och Norge (och i mindre utsträckning i Finland och Island) finns det en sådan massiv demografisk närvaro och fysisk-kroppslig täthet av asiatiska barn som adopterats av majoritetsinvånare och av asiatiska kvinnor som är tillsammans med majoritetsmän.
Två av tre av alla utlandsadoptioner handlar då om barn från Nordost- och Sydostasien och en av tre av alla transnationella äktenskap som ingås mellan en svensk och en utlänning handlar om en svensk man och en kvinna från Nordost- och Sydostasien.
Ingen vet egentligen varför de infödda majoritetsskandinaverna har utvecklat en sådan specifik (och just intim) relation till asiatiska barn respektive till asiatiska kvinnor under de senaste decennierna (beror det på den lutherska kulturen? har skandinaverna svårare att få barn än andra s k folkslag i västvärlden? o s v) men Janus Metz och Sine Plambechs nya dokumentär bidrar möjligen med åtminstone en pusselbit för att förstå detta unika skandinaviska samtidsfenomen som ju också är ett migrationsfenomen:
””De tycker om mat som inte smakar så mycket. Men den får inte vara kall. Man äter direkt när man har lagat maten.” ”Var snäll mot honom. Krama och kyss honom. Var inte dum nu. Tänk på att du får det bättre här än i Pattaya”.
Sommai, sedan länge gift med en dansk man, ger sin systerdotter Kae instruktioner. Hon hjälper kvinnor från sin hemtrakt i Thailand att hitta danska makar och ger ett intryck av oerhörd inre styrka.
En sammanbiten pionjär som inte väntar sig att något ska lösa sig av sig själv. För tjugofem år sedan var hon ensam här med sin danske man, som hon träffat just i sexturismens huvudort Pattaya. Nu bor det 926 thailändskor i området
Att lämna släkt, ofta egna barn och flytta till ett radhus i en dyster, kall by på andra sidan jordklotet; lägga sig med en blek främling som man länge inte ens förstår vad han säger. Det är ett ofattbart stort steg att ta. Regissören Janus Metz och Sine Plambech gjorde en dokumentärfilm om fenomenet, som så många undrar över och har åsikter om, redan för tio år sedan med titeln ”Från Thailand till Thy”.”
Dags för en svensk adoptionsutredning?
Den danska journalisten Anne Kirstine Hermann skriver idag i DN om hur de 22 grönländska barnen som (tvångs)placerades i foster- och adoptivhem i Danmark på 1950-talet var brickor i den danska kolonialpolitikens maktspel i Nordatlanten med målet att skapa en s k infödd västerlandiserad elit som skulle hjälpa det Danska imperiet att ”civilisera” grönländarna under efterkrigstiden som ett sätt för Danmark att behålla Grönland som koloni även efter avkolonialiseringen.
”Tvångsförflyttningarna, fördanskningen och experimentet med de 22 barnen anses av historiker vara den värsta delen av den danska kolonialhistorien på Grönland. Den postkoloniala forskaren Lars Jensen skriver: ”den danska kolonisationen av Grönland var faktiskt mest omfattande efter att den formella kolonialperioden avslutades 1953…”
Och en stillsam undran från min sida: Kanske är det även dags för en svensk uppgörelse med och utredning rörande den internationella adoptionens ursprung och framväxt i Sverige på 1960- och 70-talen?
Alltför mycket tyder nämligen på att hela detta gigantiska barn(tvångs)migrationsprojekt som Sverige initierade på 1960-talet i anslutning till den vänsterliberala s k 68-revolutionen, och som har resulterat i att inget annat folk på jorden sedan dess har adopterat så många barn från andra länder som just (majoritets)svenskarna, också handlade om att (adoptiv)barnen var brickor i ett större spel som handlade om att vänja (de vita majoritets)svenskarna vid att komma nära och umgås med människor som ser annorlunda ut i ett land som så sent som 1970 kanske var Västeuropas allra vitaste och mest homogena land bredvid Finland och Irland (år 1970 fanns det ungefär 10 000 utomeuropéer i Sverige motsvarande 0,15% av totalbefolkningen och varav just de adopterade utgjorde kanske en fjärdedel och så sent som 1980 var en bra bit under 1% av invånarna i Sverige utomeuropéer) och i förlängningen om att skapa en antirasistisk nation när Sverige närmast över en natt ville lämna sin tidigare rasbesatthet bakom sig.
Till skillnad från den danska kolonialpolitiken så handlade m a o de första adoptionerna av utomeuropeiska barn i Sverige om en antirasistisk politik men i praktiken var detta visserligen vällovliga syfte att vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor och därmed få dem att sluta att vara så s k ”rasfixerade” och intoleranta (på 1960-talet publicerades attitydundersökningar som visade att dåtidens svenskar var utpräglat s k rasmedvetna och intoleranta mot människor som dåtidens svenskarna inte betraktade som vita) också ett uttryck för koloniala attityder som såg de icke-vita adoptivbarnen från Tredje världen som verktyg för ett högre syfte – d v s för den på 1960-talet gryende svenska antirasismen som senare kom att utvecklas till världens mest militanta och radikala antirasism i form av den så unika och specifika svenska färgblinda antirasismen.
Danmark gör upp med tvångsomhändertagandet av de grönländska barnen
Danmark ska nu äntligen göra upp med det koloniala ”civilisationsprojekt” som drabbade 22 grönländska barn på 1950-talet när Danmark försökte skapa en s k infödd elit som tillsammans med danskarna skulle leda arbetet med att ”modernisera” Grönland under efterkrigstiden och efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska koloni (Grönland är då något av det Danska imperiets ”juvelen i kronan”) efter att ”moderlandet” hade varit ockuperat av tyskarna under krigsåren.
Att ta barn från infödda och koloniserade folk och transportera dem till imperiemetropolen (d v s till kolonialmaktens ”moderland” och huvudstad) och där placera dem i vita, kristna och västerländska fosterhem och adoptivhem har en lång tradition i kolonialismens historia och de första ”sociala experimenten” av detta slag genomfördes redan på 1500- och 1600-talen (och i Sverige skedde då detta med samiska barn).
”Master-planen” bakom denna typ av regelrätta kidnappningar (de infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn till kolonialherrarna eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) var då att de infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”civiliseras” (och ”avvildas”) och till slut bli som dem och sedan skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att både missionera bland, ”civilisera” och ”modernisera” sitt ursprungsland.
”Danmark och Grönland har beslutat om en historisk utredning kring de 22 grönländska barn som 1951 fördes till Danmark för ett socialt experiment.”
”– Min mor sa nej två gånger, tredje gången bestämde de bara, säger Helene Thiesen.
Hon var 1951 sju år och ett av de 22 grönländska barn som valdes ut för ett socialt experiment. Barnen fördes till Danmark där de skulle bilda förtrupp för det nya tvåspråkiga skolsystemet på Grönland. De skulle lära sig det danska språket och ta till sig dansk kultur för att sedan influera andra grönländska barn.
När Helene Thiesen efter 18 månader i Danmark fick träffa sin mor på Grönland kunde de inte längre tala med varandra.
– Jag sprang för att krama min mamma och började berätta om allt som hänt i Danmark. Men jag såg att hon inte förstod mig, jag hade tappat grönländskan, säger hon.
Helene Thiesen tog ifrån sin mor igen och sattes på barnhem på Grönland där man fortsatt bara fick tala danska. De 22 barnen återförenades inte med sina familjer utan växte upp på barnhem eller i fosterhem där de tappade språk, kultur och familj. Både Helene Thiesen och många av de andra barnen har haft men för livet.
– Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans, säger hon.
Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen och Grönlands regeringschef, Kim Kielsen skrev i förra veckan under ett avtal om att det ska göras en historisk utredning om experimentet. Men i ett pressmeddelande förtydligar den danske statsministern att utredningen inte handlar om att placera skuld eller att be om ursäkt.
Organisationen Rädda Barnen, som var med och gjorde urvalet 1951, har bett om ursäkt, men det har inte den danska staten gjort.
– Jag hoppas att den här utredningen gör dem klokare och att staten ber oss om ursäkt, säger Helene Thiesen.”
Den ”danska modellen” blir nu alltmer en del av den ”svenska modellen”
DN:s Eva Stenberg påminner (provokativt) om att Danmark, d v s SD:s föregångs- och modelland och det västland som tillsammans med Nederländerna var allra först med att ”fronta mot mångkulturen” med allt vad det innebär av s k ”hårdare tag” och som tidigare framstod som Sveriges absoluta motsats (och t o m ”kombattant” och kanske t o m ”fiende”) i ett panvästerländskt perspektiv och sammanhang vad gäller synen på invandrare och minoriteter och på migrations och integrationsfrågor, idag är på väg att även inspirera det svenska samhällsbygget nu när det svenska (GAL-TAN-)”kulturkriget” och ”kampen om svenskheten” är här med full kraft ”tack vare” SD:
”Danmark har gått från ideal om integration till allt hårdare krav på anpassning. Sverige rör sig åt samma håll. Kraven för att bli svensk medborgare ska skärpas. Frågor om invandrares seder, klädsel och matvanor är på väg att förvandlas till politiska minfält också här.”
””Sverige skall inte bli som Danmark” deklarerade den svenska integrationsministern mellan 2010 och 2014, Erik Ullenhag (L) i en debattartikel 2011. Fram till flyktingkrisen 2015 var det många svenska politiker som höll fram vårt södra grannland som ett avskräckande exempel på hur muslimer stigmatiseras och främlingsfientlighet odlas.
Argumenten mot den danska politiken handlade då om principer som tolerans och öppenhet, men också om resultat. Borgerliga och rödgröna politiker pekade på att hårda krav på minoriteter leder till sämre integration.”
(…)
”Hela inrikespolitiken är på väg att förändras. Frågor som har varit odramatiska har förvandlats till politiska minfält. Det gäller särskilda badtider för kvinnor, kvinnors klädsel, religiös kost och frågan om att ta i hand. Till skillnad från de gamla stridsfrågorna är de svåra att kompromissa om. När det gäller skatter, bidrag och anslag går det alltid att lägga sig någonstans mittemellan. Men antingen måste man ta i hand, eller så är man fri att låta bli. Det är inget alternativ att kroka finger.
Det leder till en hätskare och mer polariserad debatt. Det som förr sågs som individuella livsval inom lagens råmärken ses nu som hot mot jämställdhet och andra svenska värderingar.
I Danmark har den här debatten förts längre och intensivare än i Sverige. Där måste den som invandrat, på förslag från högerpopulistiska Danskt Folkparti, ta i hand för att få bli medborgare. De särskilda proven i danska och samhällskunskap som länge har krävs för medborgarskap har gjorts allt svårare.
Nu ska Sverige också införa medborgarskapstest. Det är en del i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det finns en bred majoritet i riksdagen för sådana språkkrav. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är också för.”
Familjenamn med svensk anknytning bland de danska nazisterna
Alla ”knappologiska” ”kalenderbitare” som liksom jag har ägnat timmar åt att ”lusläsa” den nyligen offentliggjorda namnlistan över 5265 medlemmar i Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) mellan 1930-45 har säkerligen redan noterat att flera namn dyker upp som har svenska kopplingar då det inte är ovanligt att svenskar och danskar blir tillsammans med och får barn med varandra och då en hel del danska nazister invandrade till Sverige efter 1945. Namnlistan offentliggjordes i dagarna av Danske Slægtsforskere men tyvärr så saknas 17 530 namn då dansk lagstiftning endast har möjliggjort publiceringen av de partimedlemmar som var födda före 1908.
I namnlistan hittas exempelvis både en del Westrup:are och Aae:are (d v s familjenamn som sedermera har gjort sig bemärkta även inom den svenska extremhögern) liksom en del adliga namn (med vidhängande slottsadresser) såsom baronessan Gyldenkrone och Schimmelmann-greven (på Lindenborgs slott) och flera Neergaard:are som också finns företrädda inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen såsom Bruno de Neergaard som var medlem i det s k lindholmspartiet och ledare för dess ungdomsorganisation Nordisk Ungdom i Värmland.
Är det månne Lag- och rättvisepartiets alltmer auktoritära och nationalistiska Polen som numera är SD:s förebild(sland)?
Är det månne Lag- och rättvisepartiets alltmer auktoritära och nationalistiska Polen som numera är SD:s förebild(sland)?
I alla fall så anslöt sig SD till EU-parlamentets grupp ECR (European Conservatives and Reformists) igår och som just räknar det högerradikala polska regeringspartiet Lag och rättvisa bland sina medlemmar tillsammans med bl a de belgiska högernationalisterna i N-VA, finska Sannfinländarna, tjeckiska ODS, lettiska LNNK och inte minst Dansk Folkeparti (DF) som SD kanske ser upp till allra mest bland alla partier som numera ingår i den panvästerländska högerpopulistiska partifamiljen och som tidigare har valt att hålla avstånd gentemot SD så gårdagens SD-medlemskap i ECR var väl kanske också samtidigt något av en historisk ”seger” för SD som nu äntligen får ”dela säng med” DF.
Den danska högerradikala forskaren Mikael Jalving intervjuas i Svenska Dagbladet
Susanna Popova intervjuar den danska högerradikala forskaren Mikael Jalving i Svenska Dagbladet som öppet talar om (majoritets)svenskarnas ”underkastelse under islam och mångkulturen” (läs: ”kosmopoliternas” och ”kulturmarxisternas” ”master plan”) och säger sig föredra Småland där SD idag har sitt största fäste (ca 25% av smålänningarna sympatiserar idag med SD liksom närmare 30% av alla småländska män) och som enligt Jalving utgör ”det sista Sverige” (läs: det homogena 1900-talssverige) då det där är ”tomt på genusforskare, veganer och Södermalmsmänniskor” (läs: antirasistiska och feministiska vänsterliberaler).
Danmark vill koncentrera flyktingar som fått nej på en asylansökan till läger ”på en oattraktiv plats”
Det alltid lika avantgardistiska och ”finurligt” kreativa (och tänk då inte bara Lego och Carlbergs elefantöl utan smyckeslagen, gettopaketet, slöjförbudet o s v) Danmark fortsätter att visa vägen i ett alltmer högerradikaliserat Europa vad gäller både retorik och praktik i relation till allt som rör migration, integration, invandrare och minoriteter:
Den sittande danska högerregeringen och dess statsminister Lars Løkke Rasmussen som styr landet med högerpopulistiska Dansk Folkeparti som stödparti föreslår nu att invandrare och flyktingar som fått nej på en asylansökan ska koncentreras till läger ”på en oattraktiv plats” men utan att ännu avslöja vilken ”oattraktiv plats” det skulle handla om (och möjligen syftar han på Grönland eller på någon annan gammal europeisk koloni som européer betraktat som en ”oattraktiv plats” och vilket med all sannolikhet därmed utesluter gamla Danska Västindien) och han har fått gehör för förslaget hos den nuvarande österrikiska högerregeringen och dess förbundskansler Sebastian Kurz som styr Österrike tillsammans med högerextrema Freiheitliche Partei Österreichs:
”- Der, hvor man kunne starte, og det der ville gøre en stor forskel, var, hvis man kunne lave en lejr, som ikke lå i de attraktive asyldestinationslande, men et andet sted. Det ville have en enorm præventiv effekt, og er det rigtige sted at starte, siger Lars Løkke Rasmussen til DR Nyheder. Forslaget har regeringen diskuteret med Østrig og forbundskansler Sebastian Kurz samt en række andre lande, som statsministeren ikke vil afsløre, fordi ”det skal løses – ikke diskuteres”.”
Den franske bosättaren och kolonialkrigsveteranen prins Henrik av Danmark har gått bort
Prins Henrik av Danmark har gått bort. Prinsen föddes som Henri de Laborde och hans far André, greven av Monpezat, var en inflytelserik bosättare och förmögen plantageägare i den franska kolonin Indokina och engagerad i kampen mot den antikoloniala rörelsen Vietminh. Henriks far var redaktör för bosättartidningen ”La Volonté Indochinoise” och arbetade under Andra världskriget vid det franska Kolonialdepartementet för den fascistiska Vichy-regimen. Henrik själv växte delvis upp i Indokina och stred där i den franska kolonialarmén mot Vietminh och därefter i den franska kolonialarmén i Algeriet mot den antikoloniala rörelsen FLN.
Inget av detta har naturligtvis med Danmark att göra utan allt detta hände när prins Henrik fortfarande var fransman och fransk bosättare i kolonierna och innan han ens blev prins i och med giftermålet med drottning Margrethe.
Tobias Hübinette 