Kategori: Danmark

Om pågående adoptionsutredningar

Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…:

I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit. Därefter har en uppgörelse med adoptionerna av grönländska barn till majoritetsdanska familjer dragit igång som bl a har medfört att det nu har blivit känt att kring 160 grönländska barn har adopterats till Danmark på oegentliga grunder fram tills 1979.

I mitten av december 2020 bad den sittande schweiziska regeringen om ursäkt för att landet har varit involverat i kring 900 illegala adoptioner från Sri Lanka från 1960-talet och fram tills 1990-talet med anledning av en ännu pågående utredning rörande korrupta utlandsadoptioner till Schweiz.

I mitten av januari 2021 publicerade den irländska Mother and Baby Homes Commission of Investigation en gigantisk rapport på närmare 3000 sidor som bl a avslöjade att Irland har varit inblandat i 1000-tals illegala adoptioner ända sedan självständigheten från Brittiska imperiet på 1920-talet och fram tills 1990-talet varav flertalet rör inhemska, nationella adoptioner men också adoptioner av irländska barn till katolska familjer i USA.

I början på februari 2021 offentliggjordes den holländska statliga rapporten om korruptionen inom den holländska internationella adoptionsverksamheten från 1960-talet och fram tills 2018 som bl a ledde till att den holländska regeringen bad om ursäkt till Nederländernas 40 000 utlandsadopterade och på obestämd tid stängde landets gränser för fortsatta utlandsadoptioner.

I slutet av februari i år inledde DN artikelserien ”Barn till varje pris” som sedan dess har fått socialminister Lena Hallengren att lova att även Sverige ska tillsätta en utredning någon gång innan 2022 års val som förhoppningsvis kommer att gå till botten med de korrupta utlandsadoptionerna till Sverige och alla oegentligheter som har ägt rum inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den internationella adoptionens barndom på 1960-talet och fram tills idag.

I april månad i år slutligen väntas en dansk rapport publiceras, som primärt handlar om de illegala adoptionerna från Chile till Danmark men som antagligen också kommer att ta upp oegentligheter inom den danska internationella adoptionsförmedlingen i allmänhet.

Dansk utredning om de korrupta adoptionerna på gång

Den danska dagstidningen Jyllands-Posten rapporterar om en kommande dansk statlig utredning om korruptionen inom den danska internationella adoptionsförmedlingen sådan den har ägt rum mellan 1968-1998 som likt den holländska utredningen med all sannolikhet kommer att visa att tusentals av de danska utlandsadoptionerna har varit illegala. 

Danmark och danskarna har då dadopterat kring 30 000 utländska barn sedan 1960-talet varav majoriteten kommer från Sydkorea och övriga Asien och just de (syd)koreanska adoptionerna har tyvärr emanerat från en veritabel adoptionsindustri som utan jämförelse är den mest hänsynslösa och brutala i världen. 

Nog är ursprungsländerna i Latinamerika och Karibien mer eller mindre fullkomligt genomkorrupta och än mer länderna i Afrika och Mellanöstern men de asiatiska ländernas korruption kombinerad med den värsta sortens patriarkat har skapat en utvandring utan dess like – av en miljon adoptioner till Väst har Sydost/Nordostasien stått för långt över hälften av desamma… 

”Illegale adoptioner har ikke kun fundet sted i Chile. Også i Indonesien, Colombia og Sri Lanka, hvorfra hundredvis af børn er adopteret til Danmark, er der fundet tegn på ulovligheder. Det skriger på en dansk kommissionsundersøgelse, mener adoptivorganisation.” 

https://jyllands-posten.dk/international/ECE12789800/hundredvis-af-boern-i-danmark-er-adopteret-fra-lande-hvor-hollandsk-kommission-har-fundet-tegn-paa-systematisk-misbrug

”Det er ikke kun børn adopteret til Danmark fra Chile, der potentielt kan have været ofre for illegale adoptioner. Også i en række andre lande, hvorfra danskere har adopteret hundredvis af børn, er der mellem 1968-1998 fundet tegn på »systematisk og strukturelt misbrug« – og dermed potentielt også brud på Haagerkonventionen, der skal beskytte børnene mod bortførelser.”

Danmark ber nu de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet

Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu äntligen å den danska statens och det danska majoritetssamhällets vägnar bett de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit och arbeta som chefer inom den danska administrationen på Grönland.

https://politiken.dk/indland/art8026438/Mette-Frederiksen-siger-undskyld-til-22-eksperimentbørn

Flera av de 22 grönländska barnen kom att adopteras av majoritetsdanskar och detta sociala experiment slutade i katastrof då barnen längtade hem till sina föräldrar, familjer och släktingar och till sitt hemland och under uppväxten och som vuxna började flera missbruka alkohol och droger och många gick senare bort i förtid efter att ha utvecklat olika former av psykisk ohälsa och ett självdestruktivt leverne. Idag lever fortfarande sex av de ursprungligen 22 grönländska barnen som ingick i den större planen att ”modernisera” och ”utveckla” Grönland efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska besittning då metropolen och ”moderlandet” hade befriats i och med Andra världskrigets slut.

Ända sedan 1500-talet använde sig de europeiska kolonialmakterna av s k infödda barn vilka utan sina föräldrar fick växa upp hos och med européerna och de europeiska bosättarna i kolonierna över haven för att senare i livet återvända till sitt land och sitt folk och utgöra en slags länk mellan kolonialmakten och de s k infödda. På 1600-talet transporterades exempelvis en grupp samiska barn till Uppsala utan sina föräldrar och på riksrådet Johan Skyttes initiativ för att studera där och med syftet att som vuxna återvända till Sameland för att verka som missionärer.

Den allomfattande ”master-planen” bakom denna typ av barnöverföringar och barnförflyttningar (de s k infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) från 1500-talet och fram tills 1900-talet var då att de s k infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”assimileras” (och samtidigt ”avvildas”) och till slut mer eller mindre bli som dem och därefter skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att missionera bland sitt ursprungsfolk och ”civilisera” sitt ursprungsland.

Två f d (?) nazister spelade en viktig roll för att initiera och etablera den internationella adoptionen i och utlandsadoptionerna till både Danmark och Sverige

Nu när den internationella adoptionens historia möjligen börjar lida mot sitt slut i den meningen att antalet utlandsadoptioner bara fortsätter att minska (p g a att andra reproduktionstekniker har tagit över) och i det närmaste har upphört vad gäller vissa västländer såsom bl a vårt grannland Danmark börjar allt fler forskare liksom journalister och andra gå tillbaka till hur denna gigantiska globala barnmigration uppkom och uppstod på 1950- och 60-talen (sammanlagt har över en miljon barn adopterats till Väst sedan 1950-talet varav kring 100 000 har adopterats till de nordiska länderna – d v s Norden är utan konkurrens proportionellt sett världens ledande adopterande region bredvid f ö den amerikanska delstaten Minnesota).


Och eftersom jag både är engagerad i frågor som rör adoption och extremhögern så kan jag så klart inte låta bli att påminna om att både i Danmark och i Sverige så spelade f d (?) nazister en viktig roll för att initiera de första och tidigaste utlandsadoptionerna.


I Danmark handlade det om Anna Lorenzen, som arbetade tillsammans med utlandsadoptionspionjären Tytte Botfeldt, som var den som på 1960-talet organiserade de första utlandsadoptionerna till Danmark i form av blandade barn från Västtyskland som hade svarta amerikanska fäder och tyska mödrar. Lorenzen, som på den tiden var bosatt i Hamburg, var då den som spårade upp och hittade barnen på plats (d v s runtom i dåvarande Västtyskland) och som ”levererade” dem till Botfeldt och till Danmark.


Under kriget och den tyska ockupationen hade Anna Lorenzen varit tillsammans med den danska nazisten och Hilfspolizei (HIPO)-chefen Jørgen Lorenzen vars HIPO-grupp gjorde sig ökänd för att utföra ett flertal mord och för att systematiskt använda sig av tortyr som förhörsmetod. Anna Lorenzen deltog också i HIPO-verksamheten och även i att tortera den danska motståndsrörelsens fångar tillsammans med sin partner och hon dömdes därför till döden efter kriget som en av endast två danskor att göra det (hon sägs t o m ha kallats ”Fru piskrapp” eller ”Danmarks Irma Grese” p g a att hon sades ha våldsamma böjelser).


I samband med att Anna Lorenzen greps av motståndsrörelsen när Danmark befriades blev hon dessutom skjuten och tvingades därefter amputera sin högra arm. På grund av att hon fortfarande var Hilfspolizei-anställd när hon sårades så erhöll hon därefter och livet ut krigspension från den (väst)tyska staten.


Dödsstraffet omvandlades dock till ett fängelsestraff medan hennes partner avrättades och efter 11 års fängelsevistelse emigrerade Lorenzen till just Västtyskland 1956 där hon under efterkrigstiden blev känd bland tyskarna som ”Barmhärtighetens ängel” för sitt arbete för de tyska blandade barnen och senare också för andra utsatta tyska barn.


Anna Lorenzen deltog även i att grunda och driva den (väst)tyska avdelningen av den schweiziska NGO:n Terre des Hommes, som verkade som den viktigaste (väst)tyska adoptionsbyrån på 1960- och 70-talen och som bl a hjälpte (väst)tyskar att adoptera (syd)vietnamesiska barn.
Lorenzen avled först 2007 i det återförenade Tyskland och hennes öde liknar märkligt nog den svenska grevinnan Birgitta von Rosens dito som också hon var nazist innan och under kriget och som likaså utvandrade till Västtyskland efter kriget där hon blev känd bland tyskarna som ”Fångarnas ängel” för sitt arbete för tyska straffångar och fängelseinterner och också Birgitta levde länge och gick bort först 2009.


För svensk del är det då den gamle nazisten Åke J Ek som jag tänker på då han spelade en viktig roll under den internationella adoptionens till Sverige tidiga historia genom att på sin tid vara landets mest kända Koreaexpert efter att ha tjänstgjort som vakt- och säkerhetschef vid Svenska Koreaambulansen (ett svenskt fältsjukhus som Svenska Röda korset drev) under Koreakriget.


Efter hemkomsten grundade Ek 1951 västvärldens första Koreaförening – Svenska Koreaföreningen – som under 1950- och 60-talen kom att bli den största och viktigaste föreningen för alla de svenskar som adopterade barn från Sydkorea under dessa decennier. Ek var ända fram tills 1970-talet något av Sveriges Koreaexpert i dåtidens medier och via dåtidens Liberalerna (d v s Folkpartiet) som Ek var medlem i under efterkrigstiden samtidigt som han fortsatte med sin högerextrema verksamhet bidrog han till att underlätta för svenskar att adoptera barn från andra länder i form av bl a flera riksdagsmotioner och lobbyingkampanjer. Eks förening var dessutom först med att redan på 70-talet försöka arrangera den första s k återresan för svenska adoptivfamiljer med koreanska adoptivbarn, som dock aldrig ägde rum p g a politiska förvecklingar.


Under kriget var Ek krigsfrivillig i Karelen under Finska fortsättningskriget och bl a ansvarig för Antisemitiska kamputskottet inom det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och vid krigsslutet deltog han i att smuggla in både norska och baltiska SS-män till Sverige vilka var efterlysta för krigsförbrytelser. Ek bodde t o m tidvis i partiets högkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm och i början av 1945 låg han bakom ett spektakulärt bombattentat mot den dåvarande brittiska ambassaden på Strandvägen i Srockholm. Ända fram till sin bortgång 2011 var Ek sedan aktiv i allsköns högerextrema sammanhang samtidigt som han fortsatte att vara engagerad i adoptions- och Koreafrågor och Kungliga Sällskapet Pro Patria tilldelade sedermera Ek en guldmedalj för hans livslånga engagemang för Korea under efterkrigstiden.

SD radikaliseras alltmer just nu och därtill inför öppen ridå

Inför igår (d v s under de senaste dagarna) har SD:arna och SD-lägret (i bred mening – d v s de s k ”svärjevännerna”) varit besatta av och fixerade vid sitt ”favvoland” och ”favvofolk” Danmark och danskarna (bredvid Ungern och numera också Polen plus ett antal andra länder) och igår kom något av crescendot och den stora urladdningen i form av en efterlängtad dansk dom och ett likaledes efterlängtat (svenskt) upplopp efter att en efterlängtad dansk(-svensk) s k ”islamkritisk” demonstration ”förbjudits” medan en efterlängtad dansk blev ”portad” från att komma in i Skåne/Sverige (men några av den efterlängtade danskens danska partimedlemmar kom ändå in i Skåne/Sverige och till Malmö där de vid åtminstone två tillfällen lyckades bränna samt spela fotboll med Koranen på offentlig plats och på äkta frigjort danskt ”manér”).
118615178_10157802589010847_1506367299148843046_n.jpg118523536_10157802745985847_4674322805278995705_n

För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och har sedan dess skilt sig från övriga Norden och Väst

För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och påbörjade sitt ”öde” att bli världens rikaste och mest välmående (och även mest jämlika, jämställda och antirasistiska) land och Sverige har sedan dess kastat loss och skilt sig från övriga Norden och västvärlden vilket den just nu pågående pandemin är något av slutbeviset på:

DN:s ledarskribent Barbro Hedvall påminner idag, när både Norge, Danmark och Finland stänger oss inne p g a pandemin såsom Tyskland (och Ryssland) gjorde 1940, om att Andra världskrigets utbrott i Skandinavien för 80 år sedan den 9 april 1940 i hög grad påverkar varför vi i Sverige just nu väljer en annan väg under pandemin än våra grannländer och övriga västvärlden och varför våra grannländer och övriga västvärlden hånar oss och kanske t o m föraktar oss p g a att vi svek våra grannländer och övriga västvärlden när de antingen gick under eller stred desperat mot axelmakterna på världens alla hav och kontinenter och kanske inte minst p g a att vi idag fortfarande är ett av världens absolut rikaste länder och har varit det ända sedan 1950 (då vi för första gången i svensk historia blev världens rikaste land per capita, vilket vi sedan förblev under kring 40 år ”på raken” tillsammans med ett annat under kriget neutralt land som skodde sig minst lika hejdlöst på kriget som vi svenskar, d v s Schweiz) p g a att vi inte bara slapp undan kriget utan också blev just (super)rika ”tack vare” kriget för efter att ordrarna från axelmakterna upphörde strömmade ordrarna från de allierade inklusive från Sovjet i stället in när både Väst- och Östeuropa skulle återuppbyggas efter 1945 (och därefter följde ordrarna från den utomeuropeiska s k Tredje världen under Kalla kriget och avkoloniseringen för som neutralt land kunde vi ”deal:a”/handla med och exportera till både det kapitalistiska Väst, det kommunistiska Öst och den utomvästerländska och postkoloniala världen på en och samma gång, vilket gjorde att svenskarna blev fullständigt osannolikt och overkligt superrika framåt 1960- och 70-talen).

Det heter ju då bl a att medan vi villigt hjälpte finländarna så gott det gick som neutralt land och även när Finland var på axelmakternas sida så svek vi danskarna för andra gången (d v s sedan Danmark invaderades av Preussen och Österrike 1864) och inte minst norrmännen som vi hade varit i union med under närmare 100 år genom att bl a inte ens vilja ta emot den norska kungafamiljen och Brittiska imperiet och USA liksom Sovjet ansåg att vi förlängde kriget med kanske ett helt år genom att nästan hela vår export gick till axelmakterna och fr a järnmalmen som ibland påstås ha dödat 100 000-tals och åter 100 000-tals brittiska imperiesoldater, vita och svarta amerikaner och sovjetiska rödarmister (det svenska stålet ”biter” som bekant) medan våra superrika kapitalägare och våra exportföretag och stora industrikoncerner hängdes ut som och svartlistades av de allierade som krigsprofitörer på de allierades s k ”svarta lista” ända fram tills krigsslutet (d v s dåtidens superrika svenskar och deras miljontals anställda svenska arbetare hängdes ut av fr a Brittiska imperiet och USA för att både förlänga kriget och tjäna pengar på kriget genom att handla med och exportera till axelmakterna):

”Det finns datum som manar till lystring, datum med en ödesdiger innebörd. Den 11 september är ett sådant, den 9 april ett annat.

På torsdagen är det 80 år sedan den 9 april blev den 9 april. Dagen då Nazityskland invaderade Danmark och Norge, då många i vårt land höll andan. Sverige slapp undan men det visste ingen då.”

(…)

”Sommaren 1945 vittnade överlevande om det märkliga landet där husen stod oskadda och människor var välklädda och välnärda.

Vi stack i ögonen särskilt på de närmsta grannarna, norrmän och danskar. Den 9 april skilde oss – och det lämnade spår. Och de spåren märks än i dag. Då var det tyskarna, men i dag är det Danmarks och Norges – plus Finlands – egna beslut som stänger oss inne.

Jag vet att jag hårdrar här men bara den fullständigt tondöve kan förneka den belåtna självsäkerheten hos opinionerna i grannländerna. De pekar på det svenska undantaget med öppna utomhuskaféer och skolor och det knappast med några välgångsönskningar. Det har gått trekvarts sekel av fred och nordiskt samarbete men taggen sitter kvar, nedärvd och inbäddad.

Den 9 april kom över alla nordbor. Men den skilde oss också åt för lång, mycket lång, tid. Bortom 1945.”

Maastrichts universitet visar Jane Jin Kaisens postkoloniala mockumentär ”Loving Belinda”

Ett evenemangstips till alla som händelsevis råkar befinna sig i holländska Maastricht torsdagen den 12 februari när Maastrichts universitets Centre for Gender and Diversity bl a visar den danska konstnären Jane Jin Kaisens postkoloniala mockumentär ”Loving Belinda” som jag själv spelar i tillsammans med Jane.
85208580_10157789558745795_227455910308478976_n.jpg
 
Jane, som jag har samarbetat med i flera konstutställningar och konstprojekt, var representerad i den sydkoreanska paviljongen under 2019 års Venedigbiennal och Jane och jag spelar adoptivföräldrar till en vit adopterad dotter vid namn Belinda i två mockumentärer – ”Adopting Belinda” (2006) och ”Loving Belinda” (2015).
 
15977330_10154295672550847_7964793071860576827_n.jpg

Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal

Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S), som ju svenska S numera ser som sin förebild, gör nu som Ulf Kristersson och förespråkar att de inhemska adoptionerna ska ta över utlandsadoptionerna för att lösa Danmarks ofrivillig barnlöshet-kris:
 
Som alltid chockar och förskräcker danskarna (vilka ju bredvid holländarna brukar vara de allra mest frispråkiga och frigjorda i ett västvärldssammanhang) och denna gång gäller det Danmarks fortfarande skapligt nytillträdda socialdemokratiska regeringschef och statsminister Mette Frederiksen som svenska S numera säger sig inspireras av mot bakgrund av att danska S har lyckats locka tillbaka 100 000-tals fr a majoritetsdanska arbetar- och lägre medelklassväljare från Dansk Folkeparti genom att till stora delar ”stjäla” Dansk Folkepartis politik.
 
Bakgrunden till Frederiksen nyårstalsutspel är då att liksom i Sverige omhändertas numera nästan enbart barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund och i Danmark handlar det då i hög grad om s k ”andrageneration:are” i de danska motsvarigheterna till våra svenska miljonprogramsområden som i Danmark officiellt benämns som ”ghetton”. Nu när ”ghettona” ska rivas som en del av implementeringen av det danska s k ”ghettopaketet” vill då Frederiksen att de inhemska adoptionerna ska öka och inte minst då utlandsadoptionerna till Danmark numera utgör ”en skugga av sitt forna jag” och för tillfället har de kvarvarande danska adoptionsorganisationerna t o m valt att för närvarande inte längre ta emot några ansökningar om utlandsadoptioner.
 
I hela västvärlden inklusive både i Danmark och i Sverige pågår idag en slags anglo-amerikanisering av reproduktionspolitiken och reproduktionsmarknaden: Idag är fler danskar, svenskar och västerlänningar än någonsin tidigare i (när)historien ofrivilligt barnlösa och även om många ofrivilligt barnlösa danskar, svenskar och västerlänningar nyttjar olika reproduktionstekniker så är behovet av barn som går att adoptera, d v s s k adopterbara barn, sannolikt större än någonsin tidigare.
 
I USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, d v s i den s k anglo-amerikanska delen av västvärlden som ju generellt brukar vara före med det mesta, är inhemsk adoption numera långt vanligare än internationell adoption och de barn som adopteras inhemskt är då nästan alltid minoritetsbarn av olika slag (barn till urfolk, barn till slavättlingar, barn till invandrare, barn till resande o s v) vilka har omhändertagits av (majoritets)samhället och gjorts ”adopterbara” och de allra flesta som adopterar dessa barn är då infödda majoritetsinvånare och numera både singlar och par, och både heteros och icke-heteros.
 
Detta ”scenario”, d v s att den idag närmast gigantiska efterfrågan på barn att adoptera i länder som Danmark och Sverige ”löses” genom att minoritetsinvånarnas barn omhändertas och adopteras bort till de ofrivilligt barnlösa majoritetsinvånarna, är även vad Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson har förespråkat ända sedan 2000-talet och senast i våras argumenterade då Kristersson exempelvis för att de s k IS-svenskarnas barn ska omhändertas och adopteras bort till ofrivilligt barnlösa par och singlar, som då återigen både kan vara heteros och icke-heteros.
 
Både Frederiksen och Kristersson tänker sig helt enkelt samma typ av framtid och modell som redan gäller i den anglo-amerikanska världen, d v s de båda har insett att utlands(mass)adoptionernas epok nu är över för gott och för att tillgodose det närmast astronomiska behovet av barn att adoptera p g a det enorma antalet ofrivilligt barnlösa i både Danmark och Sverige (liksom i övriga västvärlden, och återigen gäller det både singlar och par och både heteros och icke-heteros) så ska minoritetsinvånarnas barn, och för dansk och svensk del fr a ”andrageneration:arna” i ”ghettona” respektive i miljonprogramsområdena som ju redan omhändertas i mycket hög utsträckning, bli lösningen på den pandemi som Danmark, Sverige och västvärlden lider av idag och som stavas ofrivillig barnlöshet.
 
OBS 1: Naturligtvis innebär ofrivillig barnlöshet ett oerhört lidande för närmast otaliga danskar, svenskar och västerlänningar och både för singlar och par liksom för heteros och icke-heteros.
 
OBS 2: Naturligtvis finns det tyvärr en del minoritetsbarn som växer upp med vårdnadshavare som kanske inte alltid är s k ”good enough”.
 
OBS 3: Naturligtvis finns det fortfarande infödda majoritetsdanskar, majoritetssvenskar och majoritetsvästerlänningar som tillhör den lägre arbetarklassen ock vars barn omhändertas och ibland adopteras bort inhemskt inom landet men de är numera mycket få.
 
 
”Fler barn bör adopteras bort. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) i sitt första nyårstal, skriver danska medier.
 
”Uttalandet, om att adoptera bort fler barn, i Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) nyårstal fick stort genomslag i danska medier.
 
Det blev ett uppmärksammat första nyårstal för Mette Frederiksen som tillträdde posten för ett drygt halvår sedan. Framför allt gav hennes ord om att fler barn ska tvångsavlägsnas från sina föräldrar eko och uppmärksammandes bland annat av Danmarks TV2:
 
– I dag får en del föräldrar för många chanser. Kanske i den bästa mening. Men när en 12-åring blir omhändertagen från hemmet så ligger det ofta elva dåliga år bakom, sa hon.
Hon säger att det är tid att släppa ”beröringsskräcken”.
 
– Fler utsatta barn ska ha ett nytt hem tidigare än i dag. Och villkoren för omhändertagna barn ska vara långt mer stabila. Det viktigaste – ja, det avgörande för ett litet barn – är att växa upp med trygghet, kärlek och stabilitet. Därför bör fler utsatta barn också bortadopteras, så att de får en verkligt ny start på sina liv, sa Mette Frederiksen i sitt tal.
 
Hon har tidigare varit ordförande i en socialnämnd och sagt att barn som far illa inte enbart handlar om föräldrar som sviker, utan också om ett samhälle som inte har reagerat korrekt.
 
– Jag vet att det inte är alla som håller med mig. Några kommer säga att vi att vi ska förebygga mer och arbeta mer med familjerna. Det ska vi, men det är inte tillräckligt. Vi måste ta barnens parti, sa hon i talet.”

Varför älskar skandinaverna asiatiska barn och asiatiska kvinnor?

DN:s Kerstin Gezelius recenserar idag den danska dokumentärfilmen ”Hjärtelandet”:

”Hur kommer det sig att över 900 thailändska kvinnor hamnat i en vindpinad dansk fiskeby? Gripande och ambivalenta ”Hjärtelandet” väver samman berättelser om migration, kulturkrockar och närhetslängtan med en poesi som varken förskönar eller förfular.”

De skandinaviska länderna är då västvärldens och jordens epicentrum för både (mass)utlandsadoptioner av asiatiska barn och (mass)intimrelationer med asiatiska kvinnor per capita (d v s proportionellt sett i förhållande till den inhemska folkmängden), d v s endast i Danmark, Sverige och Norge (och i mindre utsträckning i Finland och Island) finns det en sådan massiv demografisk närvaro och fysisk-kroppslig täthet av asiatiska barn som adopterats av majoritetsinvånare och av asiatiska kvinnor som är tillsammans med majoritetsmän.

Två av tre av alla utlandsadoptioner handlar då om barn från Nordost- och Sydostasien och en av tre av alla transnationella äktenskap som ingås mellan en svensk och en utlänning handlar om en svensk man och en kvinna från Nordost- och Sydostasien.

Ingen vet egentligen varför de infödda majoritetsskandinaverna har utvecklat en sådan specifik (och just intim) relation till asiatiska barn respektive till asiatiska kvinnor under de senaste decennierna (beror det på den lutherska kulturen? har skandinaverna svårare att få barn än andra s k folkslag i västvärlden? o s v) men Janus Metz och Sine Plambechs nya dokumentär bidrar möjligen med åtminstone en pusselbit för att förstå detta unika skandinaviska samtidsfenomen som ju också är ett migrationsfenomen:

https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-hjartelandet-gripande-konstverk-om-thailandskor-i-dansk-by

””De tycker om mat som inte smakar så mycket. Men den får inte vara kall. Man äter direkt när man har lagat maten.” ”Var snäll mot honom. Krama och kyss honom. Var inte dum nu. Tänk på att du får det bättre här än i Pattaya”.

Sommai, sedan länge gift med en dansk man, ger sin systerdotter Kae instruktioner. Hon hjälper kvinnor från sin hemtrakt i Thailand att hitta danska makar och ger ett intryck av oerhörd inre styrka.

En sammanbiten pionjär som inte väntar sig att något ska lösa sig av sig själv. För tjugofem år sedan var hon ensam här med sin danske man, som hon träffat just i sexturismens huvudort Pattaya. Nu bor det 926 thailändskor i området

Att lämna släkt, ofta egna barn och flytta till ett radhus i en dyster, kall by på andra sidan jordklotet; lägga sig med en blek främling som man länge inte ens förstår vad han säger. Det är ett ofattbart stort steg att ta. Regissören Janus Metz och Sine Plambech gjorde en dokumentärfilm om fenomenet, som så många undrar över och har åsikter om, redan för tio år sedan med titeln ”Från Thailand till Thy”.”

Dags för en svensk adoptionsutredning?

Den danska journalisten Anne Kirstine Hermann skriver idag i DN om hur de 22 grönländska barnen som (tvångs)placerades i foster- och adoptivhem i Danmark på 1950-talet var brickor i den danska kolonialpolitikens maktspel i Nordatlanten med målet att skapa en s k infödd västerlandiserad elit som skulle hjälpa det Danska imperiet att ”civilisera” grönländarna under efterkrigstiden som ett sätt för Danmark att behålla Grönland som koloni även efter avkolonialiseringen.
 
grön.jpg
 
”Tvångsförflyttningarna, fördanskningen och experimentet med de 22 barnen anses av historiker vara den värsta delen av den danska kolonialhistorien på Grönland. Den postkoloniala forskaren Lars Jensen skriver: ”den danska kolonisationen av Grönland var faktiskt mest omfattande efter att den formella kolonialperioden avslutades 1953…”
 
Och en stillsam undran från min sida: Kanske är det även dags för en svensk uppgörelse med och utredning rörande den internationella adoptionens ursprung och framväxt i Sverige på 1960- och 70-talen?
 
Alltför mycket tyder nämligen på att hela detta gigantiska barn(tvångs)migrationsprojekt som Sverige initierade på 1960-talet i anslutning till den vänsterliberala s k 68-revolutionen, och som har resulterat i att inget annat folk på jorden sedan dess har adopterat så många barn från andra länder som just (majoritets)svenskarna, också handlade om att (adoptiv)barnen var brickor i ett större spel som handlade om att vänja (de vita majoritets)svenskarna vid att komma nära och umgås med människor som ser annorlunda ut i ett land som så sent som 1970 kanske var Västeuropas allra vitaste och mest homogena land bredvid Finland och Irland (år 1970 fanns det ungefär 10 000 utomeuropéer i Sverige motsvarande 0,15% av totalbefolkningen och varav just de adopterade utgjorde kanske en fjärdedel och så sent som 1980 var en bra bit under 1% av invånarna i Sverige utomeuropéer) och i förlängningen om att skapa en antirasistisk nation när Sverige närmast över en natt ville lämna sin tidigare rasbesatthet bakom sig.
53435271_10156291845105847_5470449464948817920_n.jpg
 
Till skillnad från den danska kolonialpolitiken så handlade m a o de första adoptionerna av utomeuropeiska barn i Sverige om en antirasistisk politik men i praktiken var detta visserligen vällovliga syfte att vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor och därmed få dem att sluta att vara så s k ”rasfixerade” och intoleranta (på 1960-talet publicerades attitydundersökningar som visade att dåtidens svenskar var utpräglat s k rasmedvetna och intoleranta mot människor som dåtidens svenskarna inte betraktade som vita) också ett uttryck för koloniala attityder som såg de icke-vita adoptivbarnen från Tredje världen som verktyg för ett högre syfte – d v s för den på 1960-talet gryende svenska antirasismen som senare kom att utvecklas till världens mest militanta och radikala antirasism i form av den så unika och specifika svenska färgblinda antirasismen.