Kategori: Danmark
Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?
Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.
De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.
Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD.
En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.
Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.
Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).
https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/
”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.
Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.
Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.
Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?
Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.
Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.
Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten.
Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.
Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”
(…)
”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.
Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”
(…)
”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.
Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.
Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”
Om pågående adoptionsutredningar
Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…:
I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit. Därefter har en uppgörelse med adoptionerna av grönländska barn till majoritetsdanska familjer dragit igång som bl a har medfört att det nu har blivit känt att kring 160 grönländska barn har adopterats till Danmark på oegentliga grunder fram tills 1979.
I mitten av december 2020 bad den sittande schweiziska regeringen om ursäkt för att landet har varit involverat i kring 900 illegala adoptioner från Sri Lanka från 1960-talet och fram tills 1990-talet med anledning av en ännu pågående utredning rörande korrupta utlandsadoptioner till Schweiz.
I mitten av januari 2021 publicerade den irländska Mother and Baby Homes Commission of Investigation en gigantisk rapport på närmare 3000 sidor som bl a avslöjade att Irland har varit inblandat i 1000-tals illegala adoptioner ända sedan självständigheten från Brittiska imperiet på 1920-talet och fram tills 1990-talet varav flertalet rör inhemska, nationella adoptioner men också adoptioner av irländska barn till katolska familjer i USA.
I början på februari 2021 offentliggjordes den holländska statliga rapporten om korruptionen inom den holländska internationella adoptionsverksamheten från 1960-talet och fram tills 2018 som bl a ledde till att den holländska regeringen bad om ursäkt till Nederländernas 40 000 utlandsadopterade och på obestämd tid stängde landets gränser för fortsatta utlandsadoptioner.
I slutet av februari i år inledde DN artikelserien ”Barn till varje pris” som sedan dess har fått socialminister Lena Hallengren att lova att även Sverige ska tillsätta en utredning någon gång innan 2022 års val som förhoppningsvis kommer att gå till botten med de korrupta utlandsadoptionerna till Sverige och alla oegentligheter som har ägt rum inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den internationella adoptionens barndom på 1960-talet och fram tills idag.
I april månad i år slutligen väntas en dansk rapport publiceras, som primärt handlar om de illegala adoptionerna från Chile till Danmark men som antagligen också kommer att ta upp oegentligheter inom den danska internationella adoptionsförmedlingen i allmänhet.
Dansk utredning om de korrupta adoptionerna på gång
Den danska dagstidningen Jyllands-Posten rapporterar om en kommande dansk statlig utredning om korruptionen inom den danska internationella adoptionsförmedlingen sådan den har ägt rum mellan 1968-1998 som likt den holländska utredningen med all sannolikhet kommer att visa att tusentals av de danska utlandsadoptionerna har varit illegala.
Danmark och danskarna har då dadopterat kring 30 000 utländska barn sedan 1960-talet varav majoriteten kommer från Sydkorea och övriga Asien och just de (syd)koreanska adoptionerna har tyvärr emanerat från en veritabel adoptionsindustri som utan jämförelse är den mest hänsynslösa och brutala i världen.
Nog är ursprungsländerna i Latinamerika och Karibien mer eller mindre fullkomligt genomkorrupta och än mer länderna i Afrika och Mellanöstern men de asiatiska ländernas korruption kombinerad med den värsta sortens patriarkat har skapat en utvandring utan dess like – av en miljon adoptioner till Väst har Sydost/Nordostasien stått för långt över hälften av desamma…
”Illegale adoptioner har ikke kun fundet sted i Chile. Også i Indonesien, Colombia og Sri Lanka, hvorfra hundredvis af børn er adopteret til Danmark, er der fundet tegn på ulovligheder. Det skriger på en dansk kommissionsundersøgelse, mener adoptivorganisation.”
”Det er ikke kun børn adopteret til Danmark fra Chile, der potentielt kan have været ofre for illegale adoptioner. Også i en række andre lande, hvorfra danskere har adopteret hundredvis af børn, er der mellem 1968-1998 fundet tegn på »systematisk og strukturelt misbrug« – og dermed potentielt også brud på Haagerkonventionen, der skal beskytte børnene mod bortførelser.”
Danmark ber nu de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet
Danmarks statsminister Mette Frederiksen har nu äntligen å den danska statens och det danska majoritetssamhällets vägnar bett de 22 grönländska barnen om ursäkt som transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit och arbeta som chefer inom den danska administrationen på Grönland.
https://politiken.dk/indland/art8026438/Mette-Frederiksen-siger-undskyld-til-22-eksperimentbørn
Flera av de 22 grönländska barnen kom att adopteras av majoritetsdanskar och detta sociala experiment slutade i katastrof då barnen längtade hem till sina föräldrar, familjer och släktingar och till sitt hemland och under uppväxten och som vuxna började flera missbruka alkohol och droger och många gick senare bort i förtid efter att ha utvecklat olika former av psykisk ohälsa och ett självdestruktivt leverne. Idag lever fortfarande sex av de ursprungligen 22 grönländska barnen som ingick i den större planen att ”modernisera” och ”utveckla” Grönland efter att Danmark hade ”återtagit” sin nordatlantiska besittning då metropolen och ”moderlandet” hade befriats i och med Andra världskrigets slut.
Ända sedan 1500-talet använde sig de europeiska kolonialmakterna av s k infödda barn vilka utan sina föräldrar fick växa upp hos och med européerna och de europeiska bosättarna i kolonierna över haven för att senare i livet återvända till sitt land och sitt folk och utgöra en slags länk mellan kolonialmakten och de s k infödda. På 1600-talet transporterades exempelvis en grupp samiska barn till Uppsala utan sina föräldrar och på riksrådet Johan Skyttes initiativ för att studera där och med syftet att som vuxna återvända till Sameland för att verka som missionärer.
Den allomfattande ”master-planen” bakom denna typ av barnöverföringar och barnförflyttningar (de s k infödda barnens föräldrar och familjer blev antingen övertalade att lämna ifrån sig sina barn eller så blev de helt sonika fråntagna sina barn med våld och med hjälp av olika tvångsmedel) från 1500-talet och fram tills 1900-talet var då att de s k infödda barnen skulle växa upp med vita och kristna fosterföräldrar och adoptivföräldrar och därmed ”assimileras” (och samtidigt ”avvildas”) och till slut mer eller mindre bli som dem och därefter skulle de som vuxna återvända ”hem” för att hjälpa kolonialmakten att missionera bland sitt ursprungsfolk och ”civilisera” sitt ursprungsland.
Två f d (?) nazister spelade en viktig roll för att initiera och etablera den internationella adoptionen i och utlandsadoptionerna till både Danmark och Sverige
Nu när den internationella adoptionens historia möjligen börjar lida mot sitt slut i den meningen att antalet utlandsadoptioner bara fortsätter att minska (p g a att andra reproduktionstekniker har tagit över) och i det närmaste har upphört vad gäller vissa västländer såsom bl a vårt grannland Danmark börjar allt fler forskare liksom journalister och andra gå tillbaka till hur denna gigantiska globala barnmigration uppkom och uppstod på 1950- och 60-talen (sammanlagt har över en miljon barn adopterats till Väst sedan 1950-talet varav kring 100 000 har adopterats till de nordiska länderna – d v s Norden är utan konkurrens proportionellt sett världens ledande adopterande region bredvid f ö den amerikanska delstaten Minnesota).
Och eftersom jag både är engagerad i frågor som rör adoption och extremhögern så kan jag så klart inte låta bli att påminna om att både i Danmark och i Sverige så spelade f d (?) nazister en viktig roll för att initiera de första och tidigaste utlandsadoptionerna.
I Danmark handlade det om Anna Lorenzen, som arbetade tillsammans med utlandsadoptionspionjären Tytte Botfeldt, som var den som på 1960-talet organiserade de första utlandsadoptionerna till Danmark i form av blandade barn från Västtyskland som hade svarta amerikanska fäder och tyska mödrar. Lorenzen, som på den tiden var bosatt i Hamburg, var då den som spårade upp och hittade barnen på plats (d v s runtom i dåvarande Västtyskland) och som ”levererade” dem till Botfeldt och till Danmark.
Under kriget och den tyska ockupationen hade Anna Lorenzen varit tillsammans med den danska nazisten och Hilfspolizei (HIPO)-chefen Jørgen Lorenzen vars HIPO-grupp gjorde sig ökänd för att utföra ett flertal mord och för att systematiskt använda sig av tortyr som förhörsmetod. Anna Lorenzen deltog också i HIPO-verksamheten och även i att tortera den danska motståndsrörelsens fångar tillsammans med sin partner och hon dömdes därför till döden efter kriget som en av endast två danskor att göra det (hon sägs t o m ha kallats ”Fru piskrapp” eller ”Danmarks Irma Grese” p g a att hon sades ha våldsamma böjelser).
I samband med att Anna Lorenzen greps av motståndsrörelsen när Danmark befriades blev hon dessutom skjuten och tvingades därefter amputera sin högra arm. På grund av att hon fortfarande var Hilfspolizei-anställd när hon sårades så erhöll hon därefter och livet ut krigspension från den (väst)tyska staten.
Dödsstraffet omvandlades dock till ett fängelsestraff medan hennes partner avrättades och efter 11 års fängelsevistelse emigrerade Lorenzen till just Västtyskland 1956 där hon under efterkrigstiden blev känd bland tyskarna som ”Barmhärtighetens ängel” för sitt arbete för de tyska blandade barnen och senare också för andra utsatta tyska barn.
Anna Lorenzen deltog även i att grunda och driva den (väst)tyska avdelningen av den schweiziska NGO:n Terre des Hommes, som verkade som den viktigaste (väst)tyska adoptionsbyrån på 1960- och 70-talen och som bl a hjälpte (väst)tyskar att adoptera (syd)vietnamesiska barn.
Lorenzen avled först 2007 i det återförenade Tyskland och hennes öde liknar märkligt nog den svenska grevinnan Birgitta von Rosens dito som också hon var nazist innan och under kriget och som likaså utvandrade till Västtyskland efter kriget där hon blev känd bland tyskarna som ”Fångarnas ängel” för sitt arbete för tyska straffångar och fängelseinterner och också Birgitta levde länge och gick bort först 2009.
För svensk del är det då den gamle nazisten Åke J Ek som jag tänker på då han spelade en viktig roll under den internationella adoptionens till Sverige tidiga historia genom att på sin tid vara landets mest kända Koreaexpert efter att ha tjänstgjort som vakt- och säkerhetschef vid Svenska Koreaambulansen (ett svenskt fältsjukhus som Svenska Röda korset drev) under Koreakriget.
Efter hemkomsten grundade Ek 1951 västvärldens första Koreaförening – Svenska Koreaföreningen – som under 1950- och 60-talen kom att bli den största och viktigaste föreningen för alla de svenskar som adopterade barn från Sydkorea under dessa decennier. Ek var ända fram tills 1970-talet något av Sveriges Koreaexpert i dåtidens medier och via dåtidens Liberalerna (d v s Folkpartiet) som Ek var medlem i under efterkrigstiden samtidigt som han fortsatte med sin högerextrema verksamhet bidrog han till att underlätta för svenskar att adoptera barn från andra länder i form av bl a flera riksdagsmotioner och lobbyingkampanjer. Eks förening var dessutom först med att redan på 70-talet försöka arrangera den första s k återresan för svenska adoptivfamiljer med koreanska adoptivbarn, som dock aldrig ägde rum p g a politiska förvecklingar.
Under kriget var Ek krigsfrivillig i Karelen under Finska fortsättningskriget och bl a ansvarig för Antisemitiska kamputskottet inom det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och vid krigsslutet deltog han i att smuggla in både norska och baltiska SS-män till Sverige vilka var efterlysta för krigsförbrytelser. Ek bodde t o m tidvis i partiets högkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm och i början av 1945 låg han bakom ett spektakulärt bombattentat mot den dåvarande brittiska ambassaden på Strandvägen i Srockholm. Ända fram till sin bortgång 2011 var Ek sedan aktiv i allsköns högerextrema sammanhang samtidigt som han fortsatte att vara engagerad i adoptions- och Koreafrågor och Kungliga Sällskapet Pro Patria tilldelade sedermera Ek en guldmedalj för hans livslånga engagemang för Korea under efterkrigstiden.
SD radikaliseras alltmer just nu och därtill inför öppen ridå
För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och har sedan dess skilt sig från övriga Norden och Väst
För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och påbörjade sitt ”öde” att bli världens rikaste och mest välmående (och även mest jämlika, jämställda och antirasistiska) land och Sverige har sedan dess kastat loss och skilt sig från övriga Norden och västvärlden vilket den just nu pågående pandemin är något av slutbeviset på:
DN:s ledarskribent Barbro Hedvall påminner idag, när både Norge, Danmark och Finland stänger oss inne p g a pandemin såsom Tyskland (och Ryssland) gjorde 1940, om att Andra världskrigets utbrott i Skandinavien för 80 år sedan den 9 april 1940 i hög grad påverkar varför vi i Sverige just nu väljer en annan väg under pandemin än våra grannländer och övriga västvärlden och varför våra grannländer och övriga västvärlden hånar oss och kanske t o m föraktar oss p g a att vi svek våra grannländer och övriga västvärlden när de antingen gick under eller stred desperat mot axelmakterna på världens alla hav och kontinenter och kanske inte minst p g a att vi idag fortfarande är ett av världens absolut rikaste länder och har varit det ända sedan 1950 (då vi för första gången i svensk historia blev världens rikaste land per capita, vilket vi sedan förblev under kring 40 år ”på raken” tillsammans med ett annat under kriget neutralt land som skodde sig minst lika hejdlöst på kriget som vi svenskar, d v s Schweiz) p g a att vi inte bara slapp undan kriget utan också blev just (super)rika ”tack vare” kriget för efter att ordrarna från axelmakterna upphörde strömmade ordrarna från de allierade inklusive från Sovjet i stället in när både Väst- och Östeuropa skulle återuppbyggas efter 1945 (och därefter följde ordrarna från den utomeuropeiska s k Tredje världen under Kalla kriget och avkoloniseringen för som neutralt land kunde vi ”deal:a”/handla med och exportera till både det kapitalistiska Väst, det kommunistiska Öst och den utomvästerländska och postkoloniala världen på en och samma gång, vilket gjorde att svenskarna blev fullständigt osannolikt och overkligt superrika framåt 1960- och 70-talen).
Det heter ju då bl a att medan vi villigt hjälpte finländarna så gott det gick som neutralt land och även när Finland var på axelmakternas sida så svek vi danskarna för andra gången (d v s sedan Danmark invaderades av Preussen och Österrike 1864) och inte minst norrmännen som vi hade varit i union med under närmare 100 år genom att bl a inte ens vilja ta emot den norska kungafamiljen och Brittiska imperiet och USA liksom Sovjet ansåg att vi förlängde kriget med kanske ett helt år genom att nästan hela vår export gick till axelmakterna och fr a järnmalmen som ibland påstås ha dödat 100 000-tals och åter 100 000-tals brittiska imperiesoldater, vita och svarta amerikaner och sovjetiska rödarmister (det svenska stålet ”biter” som bekant) medan våra superrika kapitalägare och våra exportföretag och stora industrikoncerner hängdes ut som och svartlistades av de allierade som krigsprofitörer på de allierades s k ”svarta lista” ända fram tills krigsslutet (d v s dåtidens superrika svenskar och deras miljontals anställda svenska arbetare hängdes ut av fr a Brittiska imperiet och USA för att både förlänga kriget och tjäna pengar på kriget genom att handla med och exportera till axelmakterna):
”Det finns datum som manar till lystring, datum med en ödesdiger innebörd. Den 11 september är ett sådant, den 9 april ett annat.
På torsdagen är det 80 år sedan den 9 april blev den 9 april. Dagen då Nazityskland invaderade Danmark och Norge, då många i vårt land höll andan. Sverige slapp undan men det visste ingen då.”
(…)
”Sommaren 1945 vittnade överlevande om det märkliga landet där husen stod oskadda och människor var välklädda och välnärda.
Vi stack i ögonen särskilt på de närmsta grannarna, norrmän och danskar. Den 9 april skilde oss – och det lämnade spår. Och de spåren märks än i dag. Då var det tyskarna, men i dag är det Danmarks och Norges – plus Finlands – egna beslut som stänger oss inne.
Jag vet att jag hårdrar här men bara den fullständigt tondöve kan förneka den belåtna självsäkerheten hos opinionerna i grannländerna. De pekar på det svenska undantaget med öppna utomhuskaféer och skolor och det knappast med några välgångsönskningar. Det har gått trekvarts sekel av fred och nordiskt samarbete men taggen sitter kvar, nedärvd och inbäddad.
Den 9 april kom över alla nordbor. Men den skilde oss också åt för lång, mycket lång, tid. Bortom 1945.”
Maastrichts universitet visar Jane Jin Kaisens postkoloniala mockumentär ”Loving Belinda”
Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal
Varför älskar skandinaverna asiatiska barn och asiatiska kvinnor?
DN:s Kerstin Gezelius recenserar idag den danska dokumentärfilmen ”Hjärtelandet”:
”Hur kommer det sig att över 900 thailändska kvinnor hamnat i en vindpinad dansk fiskeby? Gripande och ambivalenta ”Hjärtelandet” väver samman berättelser om migration, kulturkrockar och närhetslängtan med en poesi som varken förskönar eller förfular.”
De skandinaviska länderna är då västvärldens och jordens epicentrum för både (mass)utlandsadoptioner av asiatiska barn och (mass)intimrelationer med asiatiska kvinnor per capita (d v s proportionellt sett i förhållande till den inhemska folkmängden), d v s endast i Danmark, Sverige och Norge (och i mindre utsträckning i Finland och Island) finns det en sådan massiv demografisk närvaro och fysisk-kroppslig täthet av asiatiska barn som adopterats av majoritetsinvånare och av asiatiska kvinnor som är tillsammans med majoritetsmän.
Två av tre av alla utlandsadoptioner handlar då om barn från Nordost- och Sydostasien och en av tre av alla transnationella äktenskap som ingås mellan en svensk och en utlänning handlar om en svensk man och en kvinna från Nordost- och Sydostasien.
Ingen vet egentligen varför de infödda majoritetsskandinaverna har utvecklat en sådan specifik (och just intim) relation till asiatiska barn respektive till asiatiska kvinnor under de senaste decennierna (beror det på den lutherska kulturen? har skandinaverna svårare att få barn än andra s k folkslag i västvärlden? o s v) men Janus Metz och Sine Plambechs nya dokumentär bidrar möjligen med åtminstone en pusselbit för att förstå detta unika skandinaviska samtidsfenomen som ju också är ett migrationsfenomen:
””De tycker om mat som inte smakar så mycket. Men den får inte vara kall. Man äter direkt när man har lagat maten.” ”Var snäll mot honom. Krama och kyss honom. Var inte dum nu. Tänk på att du får det bättre här än i Pattaya”.
Sommai, sedan länge gift med en dansk man, ger sin systerdotter Kae instruktioner. Hon hjälper kvinnor från sin hemtrakt i Thailand att hitta danska makar och ger ett intryck av oerhörd inre styrka.
En sammanbiten pionjär som inte väntar sig att något ska lösa sig av sig själv. För tjugofem år sedan var hon ensam här med sin danske man, som hon träffat just i sexturismens huvudort Pattaya. Nu bor det 926 thailändskor i området
Att lämna släkt, ofta egna barn och flytta till ett radhus i en dyster, kall by på andra sidan jordklotet; lägga sig med en blek främling som man länge inte ens förstår vad han säger. Det är ett ofattbart stort steg att ta. Regissören Janus Metz och Sine Plambech gjorde en dokumentärfilm om fenomenet, som så många undrar över och har åsikter om, redan för tio år sedan med titeln ”Från Thailand till Thy”.”
Tobias Hübinette 