Kategori: Dagens Nyheter

Dagens Nyheter kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptionerna

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptioner som Sverige som stat, svenskarna som folk och de svenska adoptionsförmedlarna med genomkorrupta Adoptionscentrum i spetsen har förestått och genomfört i många decennier.

Wolodarski ser i sin artikel en tydlig parallell mellan Sydkorea och Sverige: Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land på jorden som har adopterat bort proportionellt flest barn till andra länder och 1998 bad den dåvarande sydkoreanska presidenten Kim Dae-Jung landets alla bortadopterade barn (varav majoriteten idag är vuxna och numera befinner sig i ett 20-tal västländer – 10 000 av dem finns exempelvis i Sverige) om ursäkt. Sedan länge är adoptionsfrågan ett nationellt trauma i Sydkorea och just nu håller adoptionsfrågan på att utveckla sig till ett nationellt trauma också i Sverige, som är det land i världen som har adopterat proportionellt flest barn från andra länder.

Sanningen om historiens övergrepp måste ändå fram till slut menar Wolodarski även om den smärtar, gör ont och skapar nationella trauman och för att en försoningsprocess överhuvudtaget ska kunna inledas så att Sveriges 60 000 utlandsadopterade äntligen får veta på vilka grunder de hamnade i Sverige. Frågan gäller dessutom även landets 10 000-tals adoptivföräldrar och de 10 000-tals förstaföräldrarna i ursprungsländerna liksom de adopterades syskon, släktingar, partners och barn vilka likaså också har ett behov av att få veta sanningen bakom varför Sverige och svenskarna blev världens och historiens mest adopterande land och folk med visserligen goda intentioner (antirasism, internationell solidaritet, Sveriges helhjärtade stöd till de gamla kolonierna och till icke-vita människor världen över, en önskan att bryta med rasismen här och nu och över en natt genom att bilda familj över rasgränserna o s v) men till ett pris som nog aldrig går att reparera:

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-blundade-sverige-nar-barnen-fordes-bort/

”En skyldighet att bidra till att sanningen kommer fram.

”När Sydafrika befriades från apartheid för 30 år sedan etablerade landet en kommission för sanning och försoning. Med frihet öppnas ofta såren i det förflutna. Människor kräver att få veta, lögnerna behöver skingras.

När Sydkorea började röra sig mot demokrati hände något liknande. President Kim Dae-Jung, som i likhet med Sydafrikas Nelson Mandela, hade suttit i husarrest och fängelse under de hårda åren, ägnade stor möda åt just försoning och sanning. Det vi svenskar känner till är hans utsträckta hand mot Nordkorea, den så kallade solskenspolitiken, som gav honom Nobels fredspris år 2000. Mindre känt är vad president Kim gjorde på ett område som har en nära koppling till Sverige: utländska adoptioner.

1998 höll han ett tal – som inte fick någon mediebevakning i Sverige – där han offentligt bad om ursäkt för att Sydkorea skickat 150 000 barn runt om i världen för adoption. Adoptionerna stred i chockerande många fall mot mödrarnas vilja. Bakom den officiella fasaden florerade ofta lögner, förfalskade handlingar och pengar. Kort sagt: ett historiskt svek mot barnen, de som omöjligen kan bevaka sina egna rättigheter. Här finns djupa sår i det koreanska samhället – sår som än i dag påverkar inte bara Sydkorea utan människor runt om i världen, inte minst i Sverige.

DN:s journalister Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud har under en längre tid granskat brotten som pågått i adoptionernas spår, och talat med ett hundratal personer som adopterades till Sverige från 1960- fram till 1990-talet. Ett par av deras artiklar har redan publicerats, fler reportage kommer.”

(…)

”Det är inte första gången det kommer larmrapporter om adoption och oegentligheter. Det omskakande här är vidden av problemet och att det finns så mycket obesvarat. Varje enskild berättelse är drabbande, men på ett politiskt plan är frågan större än så.

Det handlar om en stor, oklart hur stor, grupp svenska medborgare som utsatts för ett allvarligt brott under sin tidiga uppväxt. De och deras anhöriga har rätt till den svenska statens fulla stöd för att ta reda på sanningen. Och att få eventuella oegentligheter skyndsamt utredda.”

(…)

”Den svenska adoptionshistorien rymmer välmenande avsikter, som i sin ädla form handlat om att säkra en trygg uppväxt för utsatta barn. Adoptivföräldrar har agerat i god tro. Men till vilket pris har denna politik bedrivits? Vad visste den svenska staten och de ledande adoptionsaktörerna? Orkade vi titta när det jobbiga skymtade förbi? Ibland är det enklare att inte ställa frågor, att inte rota i det svåra, att bara fortsätta som tidigare i tron att man ändå göra något gott.

Trots att Sverige i förhållande till befolkningsmängden adopterat flest barn i världen, har adoptionsviljan ständigt varit större än möjligheterna. Då är det enklare att bortse från den fundamentala obalans som funnits mellan rika stater som Sverige och hur länder som exempelvis Chile, Etiopien och Sydkorea tidigare behandlat de mest utsatta delarna av sin befolkning.

I flera delar av världen pågår nu en stark rörelse för att göra upp med det förflutna och förhindra nya övergrepp. Nederländerna och Schweiz agerar redan – och i länder som skickat iväg barn till adoption väcks i takt med demokratisering krav på sanning.

Sverige undkommer inte de svåra frågorna genom att inget göra. Staten har tvärtom en skyldighet att ta reda på vad som hänt och hjälpa dem som ¬söker svar. Allt måste göras för att stoppa ny brottslighet. Inte minst för att säkerställa att Sverige framgent kan vara ett seriöst mottagarland för adoptioner. En sanningskommission vore ett första steg. Sanningen är inte farlig – den är nödvändig.”

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.

Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”

Till minne: Anders Thunberg

Magnus Ranstorp, Sameh Egyptson, Carina Hägg och jag har skrivit en nekrolog i DN över den i höstas bortgångne journalisten och författaren Anders Thunberg tillsammans med Anders bror Torsten. Det vi fyra har gemensamt är då att vi alla var vänner till Anders ”på varsin kant” som det heter och för min egen del var Anders förutom en vän en outsinlig källa till kunskap om Sverige under Andra världskriget.

”Anders Thunberg, Stockholm, har gått bort i en ålder av 80 år. Han efterlämnar brodern Torsten Thunberg.”

https://www.dn.se/familj/till-minne-anders-thunberg

”Vi konstaterar med sorg i våra hjärtan att vår gemensamma vän, journalisten och författaren Anders Thunberg nyligen har gått bort efter en tids sjukdom. Anders var en sann journalist och medmänniska som var intresserad av allt och talade med alla. Han använde sin djupa kunskap i en mängd olika frågor för att försöka överbrygga många motstridiga läger och utan att ta ställning vilket reflekterade hans alltid lika kloka och balanserade personlighet.

Frågan om sambandet mellan religion och politik var inte minst ett intresse som han odlade under och även efter sitt yrkesliv och som vi alla delade med honom. Anders besatt en djup kunskap i denna numera dagsaktuella fråga som han hade tillägnat sig i yrket men också via levd erfarenhet och han hade genom åren samlat på sig ett imponerande nätverk av kontakter.”

(…)

”Anders arbetade som journalist på bland annat Dagbladet i Sundsvall, Nya Norrland i Sollefteå, Arbetarbladet i Gävle och Aftonbladet. Han blev känd för sina livfulla reportage i Sveriges Radio som utrikeskorrespondent i bland annat Italien, Grekland, Turkiet och Norge.”

(…)

”År 2009 gav Anders ut boken ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” som fortfarande är något av en bibel för alla som intresserar sig för krigsårens Stockholm och Sverige. Vi är tacksamma för allt som Anders gjorde för oss alla som kände honom. Han var omtänksam, sympatisk, generös och gästfri och hans minne kommer att leva kvar länge bland oss. Vila i frid vår vän Anders – du är mycket saknad!

Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan

Sameh Egyptson, forskare vid Lunds universitet

Tobias Hubinette, forskare vid Karlstads universitet

Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot

Torsten Thunberg”

Så händer det som alltid händer när svensk media bevakar det amerikanska presidentvalet – den svenska färgblinda antirasismen aktiveras: Idag översätter DN felaktigt ordet ras med ordet etnicitet för att just hedra den färgblinda svenska antirasismen

Så händer det som händer vart fjärde år i svensk media när det amerikanska presidentvalet bevakas av svensk media – den färgblinda svenska antirasismen aktiveras och artikuleras: Idag översätter DN felaktigt ordet ras med ordet etnicitet för att just upprätthålla och hedra den färgblinda svenska antirasismen gentemot de förment genomrasistiska amerikanerna.


I USA liksom i flertalet länder på jorden talas det öppet om ras, och både staten, statistiker, forskare, journalister och högutbildade gör det liksom ”vanligt folk” i vardagen medan Sverige är världens utan konkurrens mest färgblinda antirasistiska land där de allra flesta (svensktalande) invånare t o m försöker undvika att både säga och skriva glosan ras i sig och kanske t o m att tänka ordet inom sig i huvudet.


Samtidigt rapporterar svensk media vart fjärde år i mycket hög grad om det amerikanska presidentvalet och därför måste svensk media hitta ett sätt att rapportera på, på det svenska färgblinda antirasistiska sättet (och kanske för att skydda det s k svenska folket från de genomrasistiska amerikanernas rasfixering eller något liknande).


Generellt undviker svensk media helt enkelt att ens nämna ordet ras men tvingas ibland ändå tala om och skriva om (såsom i radio och tv liksom i dagstidningarna, magasinen, tidskrifterna och på internet) olika demografiska grupper i det amerikanska samhället såsom vita, svarta, latinos o s v.


Dock går det inte att alltid undvika ordet ras såsom när de amerikanska vallokalsundersökningarna redovisas efter ras och när svensk media refererar till och ”citerar” desamma. Det svensk media då oftast väljer att göra är att översätta ordet ras med ordet etnicitet såsom DN gör idag och det är också den rekommendation som gäller i Sverige sedan den svenska regeringen och riksdagen avskaffade rasbegreppet redan för två årtionden sedan uppbackad av det svenska forskarsamhället och samtliga poliiska partier – d v s att när ordet ras förekommer på andra språk så ska det översättas med etnicitet på svenska.


Svarta amerikaner utgör dock inte en annan etnisk grupp än vita amerikaner – de förstnämnda är amerikaner lika mycket som de sistnämnda och det enda väsentliga som skiljer dem åt är hur de ser ut rent kroppsligen och utseendemässigt sett – d v s både svarta och vita amerikaner är amerikaner men utgör samtidigt två olika demografiska rasgrupper.

DN översätter ”interracial couple” med ”svart-vita paret”

Idag skriver DN:s Kajsa Haidl om den amerikanska artisten Kanye Wests planer på att bli USA:s president någon gång i framtiden och väljer att översätta ”interracial couple” med ”svart-vita paret”.

”Interracial couple” var då det uttryck som Kim Kardashian använde när hon ville lyfta fram att hon och Kanye West just var det första ”interracial couple” som hamnade på amerikanska modemagasinet Vogues omslag, vilket skedde 2014.

Detta är då ytterligare ett utmärkt exempel ur högen på hur den svart-vita dikotomin fortfarande präglar många svenskar än idag, d v s tanken att det bara finns svarta och vita och särskilt i USA när rasfrågor aktualiseras, samt på hur den svenska färgblinda antirasismen återigen ”slår slint”:

För amerikaner liksom för britter och för engelsktalande överlag är ”interracial couple” helt enkelt bara en benämning på en hetero- eller homosexuell (intim)parrelation över rasgränserna och ingenting annat.

Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommenterat den svenska afrofobin och antisvarta rasismen med anledning av DN:s och Niklas Orrenius stora reportage om att vara afrosvensk och svart i dagens Sverige.
Löfven.jpg
 
Löfven är då fortfarande åtminstone västvärldens enda regeringschef (bredvid möjligen Kanadas dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om diskriminering och rasism) som öppet och explicit talar om både strukturell diskriminering och om vardagsrasism och som har sjösatt en nationell handlingsplan mot strukturell rasism, diskriminering, hatbrott och rasideologiska grupperingar och han leder fortfarande världens första och enda regering som sedan hans tillträde 2014 självidentifierar sig som en feministisk liksom antirasistisk regering.
 
Vidare är Löfven antagligen västvärldens mest antifascistiska regeringschef (bredvid möjligen Tysklands och Frankrikes dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om fascism och nazism) vilket sannolikt åtminstone bl a bottnar i att hans biologiska föräldrar/familjer var högerextremister (Löfven som då är svenskadopterad har i stort sett själv sagt att det beror på det, så jag biologiserar och essentialiserar honom inte här) och sedan 2014 har det inte bara handlat om att Löfven gång på gång har kallat SD för ett rasistiskt parti med fascistiska och nazistiska rötter utan också om att han om och om igen har allokerat miljontals och åter miljontals kronor till antirasistisk verksamhet av olika slag och både på myndighetsnivå och på civilsamhällesnivå liksom till forskning om rasism och inte minst har Löfvens rödgröna regering 1+2 satsat mycket stora summor på miljonprogramsområdena.
 
Jag har då själv som den enda forskaren i Sverige vid två tillfällen på raken erhållit Löfvens rasismforskningspengar vilket har möjliggjort att jag just nu ”peak:ar” i yrkeslivet vad gäller s k ”output” (d v s forskning och publikationer) och jag är väl medveten om att ”après Löfven le déluge” för åtminstone min egen del för aldrig mer kommer en regering som Löfvens att styra landet igen mot bakgrund av den konservativa och högerpopulistiska orkan som just nu råder och alla vi antirasistiska forskare som har ”tjänat” på Löfven-åren har då tyvärr ingen ljus framtid att vänta utan tvärtom kommer åtminstone min egen s k karriär att snart gå fullständigt utför.
 
 
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”, skriver statsministern.
 
De intervjuade i DN-reportaget sade att för dem handlar Black lives matter främst om hur de behandlas i Sverige, inte vad som pågår USA. Enligt Stefan Löfven krävs det ett systematiskt och djupgående arbete för att radera ut den diskriminering som många utsätts för varje dag.
 
I inlägget nämner han att länsstyrelserna fått i uppdrag att ”öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi”.
 
Ett växande problem är den våldsbejakande högerextremismen, enligt statsministern som hänvisar till en utredning som tillsattes förra året som ska se över ett eventuellt förbud mot och ett särskilt straff för medlemskap i rasistiska organisationer.
 
”Detta innebär inte bara ett ökat hot om attentat och grova våldsbrott, det är ett hot mot vår demokrati”, skriver Löfven.
 
I februari nästa år ska utredningen redovisas.”

Idag hade den legendariske journalisten och författaren Jan Olof ”Jolo” Olsson fyllt 100 år om han hade levt idag

DN Kultur och DN:s Kurt Mälarstedt påminner idag om att Jan Olof ”Jolo” Olsson hade fyllt 100 år om han hade levt idag:
91605819_10157316108525847_7652566788625924096_o.jpg
 
”Jolo” var då sin tids mest produktive journalist och författare innan han gick bort i tämligen utarbetat tillstånd vid 54 års ålder och hans allra sista text handlade om den gamle anarkisten Anton ”Amaltheamannen” Nilsson.
AMAL.jpg
 
En av ”Jolos” mest kända böcker är ”1914”, som gavs ut 1964 och som nytrycktes för bara några år sedan. Boken handlar om Österrike-Ungern och upptakten till Första världskriget och det var den boken som gjorde att jag själv blev ”biten” av Centraleuropa när jag lånade den på Stadsbiblioteket i Motala och läste den någon gång under mellanstadiet.

DN:s juniorsida uppmärksammar idag den koreanska popmusiken

Kul att DN:s juniorsida idag uppmärksammar den sydkoreanska popmusiken, d v s s k K-pop som ingår i den koreanska populärkulturvågen som ibland med ett samlingsnamn kallas hallyu (som betyder den koreanska vågen på koreanska).

50294435_10156175522430847_806585950426628096_n.jpg

Själv är jag antagligen den enda forskaren i landet och kanske också i Norden som i alla fall hittills har intresserat mig för receptionen av K-pop och hallyu (K-pop, koreansk film, koreanska tv-serier o s v) i Sverige och bland svenskar och jag har genom åren presenterat sisådär en 5-6 papers om fenomenet samt publicerat två artiklar:

 

“The reception and consumption of hallyu in Sweden: Preliminary findings and reflections”, Korea Observerno. 3 2012: http://www.tobiashubinette.se/korean_popculture.pdf

 

“Who are the Swedish K-pop Fans? Revisiting the Reception and Consumption of Hallyu in Post-Gangnam Style Sweden with an Emphasis on K-pop”. Culture and Empathy no. 1-4/2018:

https://culturenempathy.org/wp-content/uploads/2018/10/Who-are-the-Swedish-K-pop-Fans-Revisiting-the-Reception-and-Consumption-of-Hallyu-in-Post-Gangnam-Style-Sweden-with-an-Emphasis-on-K-pop.pdf

 

Jag har då min akademiska bakgrund inom Korea/Asienforskningen och min doktorsexamen är då i ”Koreas språk och kultur” men sedan rätt så många år tillbaka så har jag inte ägnat mig åt någon forskning eller undervisning som vare sig rör Korea eller Asien eller för den delen diasporiska koreaner och adopterade koreaner, asiater i Sverige och i Väst eller frågor som rör migration och adoption i relation till Korea och Asien. För flera år sedan blev jag helt enkelt utkastad från och bortjagad från dessa forskningsfält då jag ansågs vara en ”extremist” genom att jag måhända alltför tidigt började tillämpa postkoloniala feministiska teoretiska perspektiv men det är en annan historia och idag är mitt namn tyvärr mycket negativt laddat bland Korea/Asienforskare och bland forskare som ägnar sig åt invandrade koreaner och asiater i Sverige och i Väst och åt forskning om adoption och adopterade.