Kategori: Dagens Nyheter

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Det är inte bara Fredrik Malm inom FP/L som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund utan även DN:s f d chefredaktör Hans Bergström

Det är tyvärr inte bara Fredrik Malm inom FP/L (som då tidigare tillhörde Expo) som har svängt i synen på SD vad gäller FP/L:are som har en antirasistisk bakgrund:

En gång i tiden var DN:s f d chefredaktör statsvetaren (och värmlänningen och tillika adoptivpappan) Hans Bergström en av de som var allra mest emot SD i svensk media. Bergström är mångårig medlem i FP/L och har en bakgrund inom den pro-Tredje världen-orienterade falangen inom FP/L. På både 1960-, 70- och 80-talen fanns det en radikal pro-Tredje världen- och en antirasistisk falang inom FP/L som både stöttade bl a palestinierna, vietnameserna och de svarta amerikanerna.

Bergström är vidare adoptivpappa och satt en period i styrelsen för adoptionsorganisationen Sri Lankas Barns Vänner då han bl a försvarade all kritik rörande att adoptionsverksamheten på Sri Lanka var korrupt. År 2002 vägrade Bergström att låta SD annonsera i DN i egenskap av att vara chefredaktör och vilket ska ställas mot att DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski lät antisemiten och SD:aren Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och journalisten (och SD:aren?) Gunnar Sandelin annonsera i DN 2013 för deras samförfattade bok ”Invandring och mörkläggning”, som just tack vare DN-annonsen blev en bästsäljare utan dess like som kom att tryckas i flera upplagor och ”sälja som smör”.

Bergström motiverade sitt val att säga nej till SD (och SD:s pengar – en helsidesannons i DN ger då en skaplig intäkt till DN) med att skriva att ”det mest konkreta uttrycket…är att de fortfarande i partiprogrammet har ståndpunkten att adoptioner ska förbjudas från utomeuropeiska länder”. Det var m a o adoptivpappan Bergström lika mycket som antirasisten Bergström som talade 2002.

Efter 2014 års val (och rekordval för SD:s del) valde Bergström att på eget bevåg ta kontakt med SD och Åkesson och tillsammans med NyD:s f d grundare och ledare greve Ian Wachtmeister coach:a SD och Åkesson och uppmana och ”hetsa” partiet och Åkesson att fälla Löfvens första rödgröna regering. Allt detta ledde som bekant slutligen fram till den s k Decemberöverenskommelsen och nu visar det sig att Bergström är en av dem inom L som har kampanjat mest för att Sabuni ska lämna Februariöverenskommelsen och i stället satsa på M, KD och SD.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/41R4bE/valfardskapitalister-styr-nyamko-sabuni

”I tidningen Liberalen har Hans Bergström, som via sin hustru är delägare i Internationella Engelska skolan och därmed miljardär på vinstdrift i välfärden, öppet drivit på i debatten för att L ”ska sätta ner foten” i regeringsfrågan”

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas

Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner. 

DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. 

Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar. 

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”

https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/

”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade social­minister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksam­heten som DN har granskat i artikel­serien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”

(…)

”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark. 

Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlands­adoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”

(…) 

”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn. 

I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro. 

Vi som står bakom denna artikel före­träder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget. 

Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018. 

● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut. 

● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommitté­medlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation. 

● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten. 

● Utöver att vi vill att alla ursprungs­länder och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna. 

● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt. 

● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte före­kommer i samband med dagens adoptioner. 

Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) 

Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade 

Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) 

Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia 

Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet 

Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) 

Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien 

Clas Lindholm, Chileadoption.se 

Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) 

Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA) 

Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB) 

Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT) 

Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland

Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland och förhoppningsvis (det hoppas i varje fall jag) snart också Norge – både Finland och Norge tittar ju av historiska skäl ofta på vad som händer Sverige och brukar inte sällan följa efter Sverige i olika sammanhang. På 90-talet fick jag höra om de stulna barnen från Taiwan som hade adopterats till Sverige och bl a också till Finland och finlandssvenska Sabina Söderlund-Myllyharjus är då en av dem.

Peter Bratt på DN visste också om detta men vägrade att skriva om de korrupta adoptionerna från Taiwan av hänsyn till adoptivföräldrarna i Sverige, om jag minns det hela rätt. Över 600 barn har genom åren adopterats från Taiwan till Sverige varav åtminstone ett 50-tal av de som adopterades på 1980-talet är stulna, vilket då Bratt visste men vägrade att avslöja och rapportera om:

https://www.hbl.fi/artikel/hon-adopterades-till-finland-med-falska-handlingar-letar-fortfarande-efter-sina-foraldrar-i-taiwan

”Situationen var märklig. Bredvid henne satt de två personer som enligt Sabina Söderlund-Myllyharjus adoptionshandlingar var hennes biologiska mamma och pappa. Det var uppdukat med snacks och de hade gåvor till henne, örhängen minns hon att det var. Men kort innan, 2005, hade hon fått veta att pappren var förfalskade, och att det här paret i Taiwan inte alls var hennes föräldrar. Hon hoppades ändå att de kunde ge information som skulle hjälpa henne ta reda på sanningen om hennes bakgrund – och få veta vilka de biologiska föräldrarna var. Tyvärr blev det inte så.

Det enda som klarnade var att Söderlund-Myllyharju hade getts identitetshandlingar som tillhörde ett barn som det här paret i sin tur hade adopterat men lämnat tillbaka. Hon misstänker att de fått ekonomisk ersättning för att överlåta id-uppgifterna. Den aktuella diskussionen om internationella adoptioner i Sverige, där det i en granskning i Dagens Nyheter har framkommit att barn kan ha fått sina identiteter förfalskade och till och med blivit stulna från sina föräldrar, har väckt många frågor hos henne.

– Varför kunde de inte använda mina riktiga papper vid adoptionen, varför behövdes förfalskade? Jag kan inte säga att det är så, men jag misstänker att det inte har funnits tillåtelse till adoptionen av mina föräldrar.

Sabina Söderlund-Myllyharju kom till Finland 1980. Enligt uppgifterna i hennes pass var hon då 1 år gammal.”

(…)

”I tonåren började hon fundera allt mer på sin bakgrund, och det eskalerade när hon blev ung vuxen.

– Ibland kunde jag ligga och gråta och jag kände smärta i bröstet. Så klart jag ville träffa min förstamamma och sedan också se om jag har syskon.”

(…)

”En tid lät hon det bero, men några år senare kontaktade hon Taipei Representative Office i Helsingfors. Och det var då hon fick beskedet, efter en polisutredning i Taiwan: Sabina Söderlund-Myllyharju är ett av de barn som adopterades utomlands på 1980-talet från Taiwan på förfalskade papper. Det handlade om en människohandelshärva där omkring hundra barn adopterades till Finland, Sverige, USA och Australien. Den ledde på sin tid till fängelsestraff för gärningspersonerna.

– Varför försökte man inte då genast återförena oss med föräldrarna, berättar Söderlund-Myllyharju att hon efteråt har funderat över. Även för de finländska föräldrarna kom uppgifterna som en chock.

– De hade adopterat i god tro och trott att allt är okej, säger hon. Sabina Söderlund-Myllyharju har gjort det mesta man kan tänka sig.

Hon har framträtt i taiwanesiska medier tillsammans med andra som delar hennes öde, i hopp om att på så sätt hitta föräldrarna eller släktingar. Hon har till och med mött den kvinna som ses som hjärnan i fallet. Enligt Söderlund-Myllyharju sade hon sig inte minnas den information som skulle behövas, och hade förklarat att hennes syfte hade varit att ge barnen en bättre framtid. Efter den gången i Taiwan tänkte Sabina Söderlund-Myllyharju att det får räcka nu, hon ger upp. Men sen kom möjligheten att göra kommersiella dna-tester, som för hennes del ännu inte gett napp, men hon har gett prover till två genbanker.

Debatten i Sverige de senaste veckorna, där vuxna adopterade har berättat sina historier, har fått henne att kontakta taiwanesiska myndigheter på nytt. Där har man föreslagit ytterligare en presskonferens där hon och kanske andra adopterade skulle delta. Tanken är att folk som har lämnat bort sina barn, eller har fått dem fråntagna eller stulna, ska anmäla sig till en polisdatabas så att dna-test kan tas.”

(…)

”Sabina Söderlund-Myllyharju sällar sig till dem som vill att Finland utreder sina internationella adoptioner. Det har Nederländerna gjort, och i Sverige har alla riksdagspartier i veckan meddelat att de vill se översyn över tidigare adoptioner. I Nederländerna har adoptioner fram till 1998 granskats och i Sverige gäller planerna de som gjorts mellan 1960 och 1990. Även Schweiz beslutade tidigare att utreda adoptioner från i synnerhet Sri Lanka. Också i Danmark har en utredning gjorts.

– Jag flaggar för det, det är välkommet också här, säger Söderlund-Myllyharju.

Frågan är känslig, inte minst för de föräldrar som har adopterat barn till Finland eller för dem som ihärdigt står i adoptionskö. Sabina Söderlund-Myllyharju är aktiv i olika diskussionsgrupper om adoption, och säger att hon ändå har fått mycket stöd för kravet. Även adoptivföräldrar vill veta sanningen, och blivande sådana vill enligt henne inte heller senare få veta att allt inte har gått rätt till.

– Jag brukar säga att jag inte kan ändra på det som har hänt, men att jag gör det här för framtiden, för andra barn.”

DN:s avslöjande om de korrupta utlandsadoptionerna utmanar hela den svenska antirasistiska självidentiteten och Sveriges unika relation till icke-vita människor, till världen utanför Väst och till de gamla kolonierna

En genomgång av svenskspråkig ”gammelmedia” (vilket innebär att jag har hoppat över nyheter om Sverige på andra språk än svenska samt alternativmedia – OBS: jag kan så klart ha missat någon lokaltidning eller något lokalradioprogram) ger vid handen att inga andra tidningar, redaktioner och medier än så länge har ”hakat på” och följt upp DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten förutom två TT-notiser, ett SVT-inslag och två SR-program.

Det enda undantaget som åtminstone jag kan hitta är i så fall Piteå-Tidningens intervju med adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Barnens vänners i Piteå chef men i övrigt är det knäpptyst och inaktivt i och från andra svenska mediers sida vilket är chockerande men samtidigt inte förvånande:

Sverige är då världens största adoptionsland per capita och en hög andel av alla majoritetssvenskar, och fr a inom det massivt majoritetssvenskdominerade SACO-kollektivet liksom bland TCO:s övre skikt, har åtminstone en adopterad i sitt ”extended kin network” vilket gör att miljontals människor i landet berörs av DN:s granskning utöver de 60 000 utlandsadopterade själva och deras närmaste kärnfamiljssläktingar och ”significant others” i form av adoptivföräldrar och eventuella adoptivsyskon, partners och egna barn.

Därtill är Sverige det enda landet i världen som har gjort internationell adoption till en del av sin nationella självbild – d v s hela den internationella adoptionsverksamheten sådan den sjösattes i stor skala från och med 1968 och framåt har helt enkelt engagerat en hel nation på ett ideologiskt plan och på ett sätt som fullständigt saknar motstycke någon annanstans i världen. Konkret handlar det om Sveriges och svenskarnas absolut unika relation till världen utanför Europa och Väst, till den s k Tredje världen och till icke-vita människor i allmänhet, d v s utöver att 10 000-tals enskilda svenskar har adopterat barn från Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien så har de 60 000 utlandsadopterade spelat en absolut avgörande ideologisk roll för Sverige som land och för svenskarna som folk.

Det är just denna ideologiska roll som de adopterade har spelat för att frälsa Sverige och svenskarna från rasism och göra Sverige och svenskarna till världens mest antirasistiska land och folk som jag behandlar i min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som utkommer den 31 mars i år (se https://verbalforlag.se/bocker/adopterad).

Det är antagligen också p g a denna ideologiska roll som de utlandsadopterade spelar för Sverige som tystnaden är så öronbedövande från medie-Sveriges sida – d v s ingen vill veta detta och ingen vill fr a gräva i detta då det antirasistiska projekt som stavas internationell adoption med åren har kommit att bli en så fundamental del av Sveriges självbild och den svenska folksjälen att svenskarna helt enkelt inte klarar av att på djupet ta in och psykiskt härbärgera sanningen om hur alltför många av dessa 10 000-tals barn från de gamla kolonierna egentligen hamnade här i Sverige för då skulle den svenska antirasistiska självidentiteten som just uppstod i relation till den internationella adoptionsverksamheten gå sönder och helt enkelt i det närmaste upphöra att existera.

Dagens Nyheter kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptionerna

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kräver idag att regeringen Löfven och socialminister Hallengren tillsätter en statlig utredning i form av en sanningskommission efter holländsk modell för att en gång för alla gå till botten med de 1000-tals korrupta adoptioner som Sverige som stat, svenskarna som folk och de svenska adoptionsförmedlarna med genomkorrupta Adoptionscentrum i spetsen har förestått och genomfört i många decennier.

Wolodarski ser i sin artikel en tydlig parallell mellan Sydkorea och Sverige: Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land på jorden som har adopterat bort proportionellt flest barn till andra länder och 1998 bad den dåvarande sydkoreanska presidenten Kim Dae-Jung landets alla bortadopterade barn (varav majoriteten idag är vuxna och numera befinner sig i ett 20-tal västländer – 10 000 av dem finns exempelvis i Sverige) om ursäkt. Sedan länge är adoptionsfrågan ett nationellt trauma i Sydkorea och just nu håller adoptionsfrågan på att utveckla sig till ett nationellt trauma också i Sverige, som är det land i världen som har adopterat proportionellt flest barn från andra länder.

Sanningen om historiens övergrepp måste ändå fram till slut menar Wolodarski även om den smärtar, gör ont och skapar nationella trauman och för att en försoningsprocess överhuvudtaget ska kunna inledas så att Sveriges 60 000 utlandsadopterade äntligen får veta på vilka grunder de hamnade i Sverige. Frågan gäller dessutom även landets 10 000-tals adoptivföräldrar och de 10 000-tals förstaföräldrarna i ursprungsländerna liksom de adopterades syskon, släktingar, partners och barn vilka likaså också har ett behov av att få veta sanningen bakom varför Sverige och svenskarna blev världens och historiens mest adopterande land och folk med visserligen goda intentioner (antirasism, internationell solidaritet, Sveriges helhjärtade stöd till de gamla kolonierna och till icke-vita människor världen över, en önskan att bryta med rasismen här och nu och över en natt genom att bilda familj över rasgränserna o s v) men till ett pris som nog aldrig går att reparera:

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-blundade-sverige-nar-barnen-fordes-bort/

”En skyldighet att bidra till att sanningen kommer fram.

”När Sydafrika befriades från apartheid för 30 år sedan etablerade landet en kommission för sanning och försoning. Med frihet öppnas ofta såren i det förflutna. Människor kräver att få veta, lögnerna behöver skingras.

När Sydkorea började röra sig mot demokrati hände något liknande. President Kim Dae-Jung, som i likhet med Sydafrikas Nelson Mandela, hade suttit i husarrest och fängelse under de hårda åren, ägnade stor möda åt just försoning och sanning. Det vi svenskar känner till är hans utsträckta hand mot Nordkorea, den så kallade solskenspolitiken, som gav honom Nobels fredspris år 2000. Mindre känt är vad president Kim gjorde på ett område som har en nära koppling till Sverige: utländska adoptioner.

1998 höll han ett tal – som inte fick någon mediebevakning i Sverige – där han offentligt bad om ursäkt för att Sydkorea skickat 150 000 barn runt om i världen för adoption. Adoptionerna stred i chockerande många fall mot mödrarnas vilja. Bakom den officiella fasaden florerade ofta lögner, förfalskade handlingar och pengar. Kort sagt: ett historiskt svek mot barnen, de som omöjligen kan bevaka sina egna rättigheter. Här finns djupa sår i det koreanska samhället – sår som än i dag påverkar inte bara Sydkorea utan människor runt om i världen, inte minst i Sverige.

DN:s journalister Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud har under en längre tid granskat brotten som pågått i adoptionernas spår, och talat med ett hundratal personer som adopterades till Sverige från 1960- fram till 1990-talet. Ett par av deras artiklar har redan publicerats, fler reportage kommer.”

(…)

”Det är inte första gången det kommer larmrapporter om adoption och oegentligheter. Det omskakande här är vidden av problemet och att det finns så mycket obesvarat. Varje enskild berättelse är drabbande, men på ett politiskt plan är frågan större än så.

Det handlar om en stor, oklart hur stor, grupp svenska medborgare som utsatts för ett allvarligt brott under sin tidiga uppväxt. De och deras anhöriga har rätt till den svenska statens fulla stöd för att ta reda på sanningen. Och att få eventuella oegentligheter skyndsamt utredda.”

(…)

”Den svenska adoptionshistorien rymmer välmenande avsikter, som i sin ädla form handlat om att säkra en trygg uppväxt för utsatta barn. Adoptivföräldrar har agerat i god tro. Men till vilket pris har denna politik bedrivits? Vad visste den svenska staten och de ledande adoptionsaktörerna? Orkade vi titta när det jobbiga skymtade förbi? Ibland är det enklare att inte ställa frågor, att inte rota i det svåra, att bara fortsätta som tidigare i tron att man ändå göra något gott.

Trots att Sverige i förhållande till befolkningsmängden adopterat flest barn i världen, har adoptionsviljan ständigt varit större än möjligheterna. Då är det enklare att bortse från den fundamentala obalans som funnits mellan rika stater som Sverige och hur länder som exempelvis Chile, Etiopien och Sydkorea tidigare behandlat de mest utsatta delarna av sin befolkning.

I flera delar av världen pågår nu en stark rörelse för att göra upp med det förflutna och förhindra nya övergrepp. Nederländerna och Schweiz agerar redan – och i länder som skickat iväg barn till adoption väcks i takt med demokratisering krav på sanning.

Sverige undkommer inte de svåra frågorna genom att inget göra. Staten har tvärtom en skyldighet att ta reda på vad som hänt och hjälpa dem som ¬söker svar. Allt måste göras för att stoppa ny brottslighet. Inte minst för att säkerställa att Sverige framgent kan vara ett seriöst mottagarland för adoptioner. En sanningskommission vore ett första steg. Sanningen är inte farlig – den är nödvändig.”

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.

Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”