Kategori: Chile

Intervjuad i Internationalen om de korrupta adoptionerna

Rasmus Klockljung intervjuar Chileadoption.se:s Clas Lindholm och mig i Internationalen:

Sett till befolkningsmängd har fler barn adopterats till Sverige än till något annat land i världen. Omkring 60 000 barn födda i över 100 länder har fått nya familjer här. Den svenska föreningen Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsorganisation, hade verksamhet i Chile från tidigt 1970-tal fram till 1992, och har genomfört de flesta av de svenska adoptionerna som är aktuella i polisutredningen. Deras ombud i landet återkommer gång på gång i adoptionshandlingar, och var redan på 1970-talet föremål för flera polisutredningar om misstänkta barnarov, men friades då. Nu förekommer hon även i den pågående utredningen.

Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum mellan 2003 och 2005. Under den perioden gjorde två chilenska journaliststudenter en granskning som de skickade till föreningen, som i sin tur gjorde en internutredning. Den kom fram till att inga fel kunde påvisas. Kristersson anser fortfarande att det inte fanns några orsaker att misstänka att några dokument var förfalskade. Nu, efter de senaste granskningarna i media, tvärvänder Kristersson och vill istället att en vitbok görs över den svenska adoptionsverksamheten.

2018, efter att avslöjandena om illegala adoptioner från Chile fått uppmärksamhet, bildades föreningen Chileadoption.se som hjälper adopterade att söka efter sina rötter. Clas Lindholm är föreningens ordförande, och tycker att det betyder mycket att frågan ”äntligen fått stort genomslag”. 

– Vi hoppas att Sverige tillsätter en statlig oberoende utredning kring våra adoptioner, hur de kunde genomföras och godkännas på så vaga grunder i svenska tingsrätter, vad Sverige vetat om, att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas, skriver han i ett mejl. 

– Den parlamentariska utredningen har slagit fast att det som skett är brott mot mänskliga rättigheter. Vi har systematiskt blivit dödförklarade, kidnappade och fått våra dokument medvetet förfalskade. Vi vill ha upprättelse och kompensation. Vi är inte intresserade av en vitbok. 

Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet och sedan många år en mycket aktiv debattör i adoptionsfrågor. Han menar att det som skett i Chile inte på något sätt är unikt. 

– Min ståndpunkt är att så som det gått till i Chile är så det har gått till i i stort sett alla ursprungsländer. I Chile har däremot ursprungslandet gjort jobbet med polisutredningen, vilket är skillnaden mot många andra länder. 

Såväl Dagens Nyheters pågående granskning som reportage i andra medier under tidigare år visar mycket riktigt att barn rövats bort i många länder för att adopteras bort utomlands. I Nederländerna avslutades nyligen en statlig utredning som visade just detta, vilket ledde till att landet satt stopp för internationella adoptioner eftersom risken för att de är olagliga bedöms vara så stor. 

Hübinette säger till Internationalen att det är en väg som även Sverige bör välja. 

– Om man kommer fram till att det inte går att garantera att även dagens adoptioner är rättssäkra, så är det för svensk del det man bör göra. Eftersom det är samma ursprungsländer som både holländare och svenskar adopterat från skulle det mycket väl kunna bli konsekvensen, för medieavslöjanden om adoptionsskandaler är minst lika vanliga i dag som de alltid har varit.

Den ansvariga tillsynsmyndigheten i Sverige är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof. Ett av dess uppdrag är att göra tillsynsresor till ursprungsländer och granska att allt går rätt till, och tjänstemän har även efter millennieskiftet i många år rapporterat att de upptäckt oegentligheter. Generaldirektören Per Bergling kan när DN frågar inte ge en sådan garanti som Tobias Hübinette efterfrågar. 

I tisdags besvarade socialministern Lena Hallengren i riksdagen en interpellation från vänsterpartisten Jon Thorbjörnson, där hon utlovade en översyn av hur svensk adoptionsverksamhet gått till under tiden från 1960-talet till 1990-talet. Det är en omsvängning från att hon så sent som för ett par månader sedan ansåg att Sverige borde invänta den chilenska polisutredningen, men nu hänvisar ministern till att den drar ut alltför mycket på tiden. 

Trots Thorbjörnsons upprepade frågor om huruvida inte översynen borde omfatta även senare år menade Hallengren att det inte behövs eftersom adoptioner numera är mer rättssäkra än tidigare. 

Detta räcker inte, anser Tobias Hübinette. 

– Nej, jag skulle gärna vilja se en genomlysning av alla adoptioner från början till slut. Det skulle visserligen vara ett gigantiskt uppdrag med tanke på hur många adoptioner vi talar om, men det är på min önskelista.”

Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum stal henne från hennes chilenska förstamamma och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar

Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) stal henne från hennes chilenska förstamamma (och från hennes storasyster som aldrig slutade att leta efter sin lillasyster – d v s Maria – som AC kidnappade) och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar samt hur AC än idag ”äger” hennes av AC manipulerade identitet och uppdiktade bakgrundshistoria då AC rent juridiskt-ekonomiskt-materiellt-administrativt fortfarande äger och sitter på hennes adoptionsdokument.

AC hittade då på att Marias förstamamma var en oansvarig och t o m ”smutsig” kvinna (d v s hon sades helt enkelt ha varit promiskuös) som inte brydde sig om och tog hand om sina barn vilket plågade Maria under hela hennes barndom och uppväxt på ett negativt och destruktivt sätt då hon upplevde att hon var oönskad. Alltför många adopterade lider redan av att ha blivit övergivna och av att känna sig oönskade och oälskade och adoptionsindustrins lögner om att förstamammorna antingen är själlösa semiprostituerade och genompromiskuösa ”sexmaskiner” och/eller intellektuella lågliv med ett svagt utvecklat känsloliv som bara föder en massa barn och som de inte bryr sig om och fr a inte saknar när de blir av med dem gör knappast de adopterades redan generellt dåliga psykiska ohälsa och skyhöga självmordstal en tjänst.

Marias förstamamma framställdes helt enkelt som närmast vegetativ såsom så kallade ”Tredje världen”-kvinnor och kanske särskilt mammor i Sydamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien ofta gör i den västerländska fantasin. Den koloniala fantasin om att kvinnorna i den utomeuropeiska och utomvästerländska världen, och särskilt då mammorna, inte kan eller vill ta hand om sina egna barn och kanske t o m saknar ett utvecklat känsloliv inklusive moderskänslor är synnerligen utbredd just inom adoptionssammanhang när förstamammorna beskrivs och presenteras av adoptionsindustrins aktörer.

”Maria Nilsson från Växjö var ett av barnen som stals i Chile och adopterades till Sverige. I 38 år trodde hon att hennes förstamamma inte ville ha henne. Lika länge letade Maria Cecilia efter sitt barn.”

https://www.smp.se/vaxjo/maria-stals-i-chile-och-adopterades-till-sverige-hon-grat-och-grat-och-sa-att-jag-blivit-stulen-d766b58e

”Maria Nilsson föddes i Chile 1980 som Yesenia Silvana och adopterades vid sex månaders ålder av Birgit och Bengt Olsson i Fröseke. I Dagens Nyheters stora granskning av internationella adoptioner är Maria Nilsson en av dem som berättat sin historia som liksom så många andras innehåller osanna bakgrundshistorier och felaktiga födelsedatum. På frågan varför Maria Nilsson vill berätta sin historia svarar hon:

– Jag har min historia. Jag vet vad som hände och har min familj i Sverige och i Chile. Men jag vill berätta för alla dem som finns kvar. Alla förstamammor som inte vet var deras barn är. För dem som fortfarande letar. Men det är svårt när id-nummer och namn har ändrats. Var ska de leta efter? Om min historia kan få fler att förhålla sig kritisk till sina adoptionsdokument, om fler kan återförenas, så är det värt besväret.

2008 begärde Maria Nilsson ut dokument från Adoptionscentrum.

– De äger de dokument vi adopterade kom med, något som är ifrågasatt. De selekterar vilka papper de skickar. Jag har begärt ut dokument i flera omgångar men vet inte om jag fått alla. Då för tretton år sedan lästes underlaget från socialarbetarna i Chile upp för Maria Nilsson. Hon berättar att hennes förstamamma målades upp som en smutsig, fattig och outbildad kvinna som inte visade något intresse för sin nyfödda dotter.

– Hon hade lika gärna kunnat ha eller mista mig. Det var en mörk bild. I tio år gick hon runt och bar på den tunga lasten som visade sig vara en lögn.

– Det är svårt att förstå vad det gör med en människa att höra att hon var totalt ointresserad av mig. Det har fler konsekvenser än man tror. Adoptionscentrum sa ingenting om att det fanns skäl för mig att vara kritisk till informationen, att jag skulle ta uppgifterna med en nypa salt. Jag var 28 år och ung småbarnsmamma.

2018, tio år senare, avslöjade Sveriges Television att det förekommit oegentligheter när barn adopterades från militärdiktaturens Chile till Sverige på 1970- och 80-talen. Maria Nilsson började då göra efterforskningar och kom i kontakt med andra adopterade från Chile med liknande historier som hennes. Namn och adresser som fanns i Marias dokumentation fanns även i deras.

– Det tog mig några veckor att inse att om jag vill få svar så finns det en person som har dem. Min förstamamma i Chile. Jag behövde hitta henne, trots allt som stod i dokumenten, för att få veta sanningen. Någonstans längst inne fanns ändå ett litet hopp om att det kanske inte var så illa som dokumentationen sa. Det tog inte många veckor innan den chilenska organisation, som Maria Nilsson kontaktat för att få hjälp att spåra sin förstamamma och syster, hörde av sig. En sen kväll när familjen gått och lagt sig plingade det till i telefonen.

– Jag har konversationen kvar i mobilen. De skrev att de hittat min förstamamma. Hon grät och grät och sa att jag blivit stulen. Det som knockade mig var att hon sa att jag föddes den 5 maj. Den 5 juli var dagen de tog dig. Det som i Maria Nilssons papper var hennes födelsedag var i själva verket en mörk dag i hennes och Maria Cecilias liv.

Den historia som Marias förstamamma Maria Cecilia Gonzalez Gonzales berättade var att hon under en vecka lämnat sin lilla dotter på så kallad tillfällig barnomsorg i kuststaden Valdivia i södra Chile. Där skulle Maria få vara på heltid under tiden Maria Cecilia kom på fötter och hittade ett jobb.

– Jag tror att hon blev tipsad om det där stället. Hon hade skrivit på papper om att jag skulle vara där i en vecka. Inte adoption. Enligt min syster var mamma där dagligen och ammade mig. Men en dag när Maria Cecilia kom dit var stället stängt och igenbommat.

Maria Cecilia letade förgäves efter sitt barn, hos polisen, militären och på sjukhus. Mellan den 5 juli, när Maria Nilsson stals, till den 23 november när hon flögs från Chile till Sverige vet hon inte var hon befann sig, vem som tog hand om henne. Maria Nilssons föräldrar, Birgit och Bengt Olsson i Fröseke, blev även de förtvivlade och arga över den sanning familjen berövats under alla år.

– De kände sig lurade på alla sätt man kan. Det var ett svek från Adoptionscentrum. Det är bedrägeri att under så många år låta en människa tro att hon blivit bortlämnad frivilligt på grund av fattigdom.

Maria Nilsson har kunnat släppa sin tunga ryggsäck nu. Den tyngde som värst i tonåren och när hon och maken Fredrik blev föräldrar till sönerna Gabriel, 17, och Joakim, 14. I livsavgörande ögonblick. Maria Nilsson tycker det känns bra att veta att hon inte, som hon uttrycker det, är född på Arlanda sex månader gammal. Att även hon har en släktlinje bakom sig i Chile. Och två nyvunna yngre bröder, Alvaro och Miguel.

Efter Dagens Nyheters artikelserie om adopterade som stulits från sina biologiska föräldrar, öppnar socialminister Lena Hallengren (S) för att utreda adoptionsförmedlingen till Sverige under 1960- till 1990-talen. Till Dagens Nyheter säger socialministern att det ska gälla alla adoptioner, inte enbart dem från Chile. Brottsutredningen i Chile, där tusentals misstänkta illegala adoptioner ingår, inleddes för tre år sedan.

Maria Nilsson har skickat sina uppgifter till Chile. Adoptionscentrum anser inte att de har begått några fel. Föreningen välkomnar enligt DN en svensk oberoende utredning. Maria Nilsson, och många med henne, kräver att det görs en oberoende utredning kring Adoptionscentrums roll.

– Det kan inte nog understrykas att Sverige behöver se över sitt ansvar och göra vad man kan för att underlätta. Numer firar Maria Nilsson och hennes familj hennes födelsedag den 5 maj.

– Den 5 juli gör vi så lite som möjligt.

Maria Nilssons storasyster Ilda Gonzalez i Chile slutade aldrig leta efter efter sin syster. Hon gjorde bland annat efterlysningar i chilensk radio. Föga anade hon att lillasystern levde i Sverige, under annat namn och med felaktigt personnummer.”

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) och AC:s anställda på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som skötte adoptionerna från Chile och även från andra sydamerikanska länder.

Svenska genomkorrupta AC, världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt och vars modus operandi-metoder på plats och på fältet i ursprungsländerna i Sydamerika, Centralamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien just genomsyras av korruption, stal helt enkelt Samuel från hans förstamamma utan hennes vetskap, medgivande och tillstånd och diktade upp en bakgrundshistoria om att Samuels chilenska mamma hade utsatts för ett sexuellt övergrepp som han var produkten av, vilket plågade honom under hela hans uppväxt som i övrigt kantades av mobbning p g a att han ser annorlunda ut.

AC:s påhittade bakgrundshistoria hade då som syfte att svärta ned och demonisera förstamamman (som då mycket ofta framställs som prostituerad eller promiskuös eller som missbrukare och barnmisshandlare eller som offer för våldtäkt och sexuella övergrepp o s v), att få Samuels adoptivföräldrar att tro, tänka och känna att allt hade gått rätt till och att de hade ”räddat” en ursprungsfolkpojke från Chile till Sverige samt att Samuel som vuxen inte skulle vilja söka efter sitt ursprung och sin förstafamilj så att genomkorrupta AC:s brott aldrig skulle uppdagas:

”Redan som barn visste Samuel Lindström att han var adopterad från Chile. Men tidigt kände han instinktivt att det var något som inte stämde med den knapphändiga informationen i hans adoptionspapper. Inte förrän för ett par år sedan skulle den hemska sanningen komma fram.”

https://www.hemtrevligt.se/hemmetsjournal/artiklar/artiklar/20210223/jag-stals-fran-min-biologiska-mamma

”Han var 3 månader när han kom till Sverige och Älvsbyn, där han växte upp med mamma, pappa och en syster, som också adopterades. Han fick tidigt veta att han var ett barn med indianskt ursprung. Han älskade att leka med pilbåge och fjäderskrud och funderade mycket kring om hans hemland var som i filmen Pocahontas.

Men den magiska sagobilden krockade ordentligt med hur skolkamraterna såg på honom. – Det var inte helt lätt att växa upp på en liten ort och vara avvikande, med en annan hudfärg. Jag har fått uppleva mobbning och rasism och har alltid känt mig annorlunda.

Samuel minns när barnen varit dumma mot honom och hans mamma förvandlades till en lejonhona som ville försvara sitt barn. Hon tog Samuel i handen och stegade iväg till hans klass för att berätta om sin lille pojkes bakgrund.

Fast egentligen fanns det inte så mycket att berätta, informationen om Samuels första tid i livet var knapphändig.

– Med åren har jag fått en gnagande känsla av att något inte stämmer, att det finns något mer bakom den där korta berättelsen om min adoption, som fanns att läsa i pappren mamma och pappa fått.

Och visst var det så. Samuel adopterades från Chile och är ett av barnen som stals från sina mödrar. Han är ett av de barn som fick en kärleksfull och bra uppväxt i Sverige men som nu letat rätt på sina rötter.

Samuel har flera gånger försökt få ut sin adoptionsakt från Adoptionscentrum, men bara blivit bemött med misstänksamhet. Man har ifrågasatt varför han vill ha den och man har hävdat sekretess eftersom andra personer också nämns i skrifterna.

Då och då har Samuel gjort efterforskningar och han har gått igenom den lilla information som familjen hade om hans adoption.

– Mamma förvarade pappren i ett bankfack. Redan som barn läste jag det lilla som stod i handlingarna.

En gång om året hämtade mamma dokumentet och vi satt vid köksbordet och gick igenom informationen. Det fanns en rad som fastnade i Samuels medvetande när han blivit lite större. Hans biologiska mor hade blivit utsatt för ett övergrepp.

– Under några år i tonåren ville jag inte se adoptionspappren, jag ville inte ens höra talas om Chile.

Tankarna på att jag var oönskad och bortlämnad gnagde i mig och när jag skulle sova på kvällen kom tårarna. I många år kände Samuel mest obehag inför att fira sin födelsedag. Den 7 november blev han alltid lika ledsen.

När Samuel blev äldre funderade han på varför han hade kvar sitt medborgarskap i Chile. Han hade ju läst att man förlorar medborgarskapet i födelselandet i samband med adoptionen. Det fanns flera saker som inte stämde.

Men det skulle dröja till 2018, när Samuel lyssnade på ett radioprogram om illegala adoptioner som polletten trillade ner och han på allvar började söka efter sanningen. I programmet berättades om en människohandel där de inblandade skodde sig på att lura fattiga familjer.

Samuel, som jobbade med kyrkogårdsskötsel, brukar lyssna på musik när han kör sin arbetsmaskin. Den här dagen hade han glömt sina hörlurar och slog på radion. Programmet slog an en sträng hos honom, kanske var detta en ledtråd till hans historia.

– Alla varningstecken om stulna barn stämde in på min historia och namnen som var inblandade i illegala adoptioner fanns också i mina papper. Jag skrev ett mejl till kvinnan som var med i radioprogrammet och inom ett dygn satt vi i ett långt videosamtal.

Nu gick allt i en rasande fart. En organisation i Chile kopplades in och Samuel fick kontakt med två andra chile-svenskar i Skellefteå. Det blev ett omvälvande möte med tårar och stark samhörighet.

– Vi delar något som många andra inte förstår. Våra berättelser och känslor liknade varandra och vi pratade och pratade i timmar. Det var känslosamt och värmande och när jag åkte hemåt med min familj var jag bara lycklig.

Äntligen hade den där oroskänslan, som jag burit på i många år, släppt, säger Samuel.

Under bilresan hemåt plingade det till i Samuels mobil och han blev tvungen att stanna bilen längs landsvägen. Efter två omvälvande veckor hade organisationen i Chile nystat upp Samuels bakgrund, de hade funnit hans mamma Guillermina och tre syskon: Jaqueline, 35, Mauricio, 31, och Andreita, 29.

– Jag skrek och började storgråta! Min fru Desirée och barnen, som somnat, vaknade och Desirée förstod genast vad som hänt. Jag tänkte att eftersom jag hade tre syskon måste någon av dem vilja träffa mig.

Nu följde några dagars nervös väntan. Samuel förberedde sig på att släktingarna kanske inte skulle vilja ha med honom att göra. När mobilen ringde, och det var ett Facebooksamtal, vågade Samuel först inte svara. Nyheterna kunde vara de bästa – eller de värsta.

– På andra sidan fanns en kvinna i min ålder. Hon lutade sig in i bild och vi tittade på varandra uppifrån och ner och hon sa på spanska:

”Han ser ut som Mauricio.”

Sedan sa min kontaktperson att detta var min syster. Hon var så vacker.

Tårarna stiger i Samuels ögon när han minns det första mötet. Han fick veta att mamman alltid pratat om honom men att han varit som en saga för dem. Nu fanns han där på riktigt och när mobilens kamera riktades mot mamman satt hon med händerna för ansiktet och grät.

– Hon bad mig om och om igen att jag inte skulle hata henne. Med hjälp av en tolk sa jag att jag självklart inte hatade henne men hoppades att få lära känna henne. Sedan tittade hon upp. Hon sa att jag var vacker. Då storgrät vi båda två och vi tittade på varandra i evigheter.

Nu skrevs Samuels livshistoria om. Han fick veta att det som stod i pappren han läst inte stämde. Uppgifterna var påhittade, precis som för många andra stulna barn.

Samuels mamma hade inte alls blivit utsatt för ett övergrepp men mannen som var hans pappa ville inte ta sitt ansvar och mamman hade svårt att klara sig ekonomiskt. Mamman var 22 år, hade redan en 3-åring och tog tacksamt emot hjälp när en svensk kvinna erbjöd henne och andra kvinnor avlastning. Kvinnan var villig att ta hand om Samuel tills mamman kommit på fötter. Men när Samuels mamma skulle hämta sin bebis fanns han inte på barnhemmet. Han hade flyttats mellan tre olika ställen innan han adopterades.

Samuels mamma hade aldrig medgivit någon adoption, skrivit under några papper eller fått betalt. Idag pågår en rättslig process i Chile mot den svenska kvinnan, som också var den som tog hand om Samuels svenska föräldrar när de kom för att hämta honom.

– Mamma och pappa har svårt att smälta att kvinnan som hjälpte dem med alla myndighetskontakter – så att de skulle slippa – och som gav dem så bra tips på restauranger och sevärdheter har begått sådana brott, säger Samuel.

Han berättar att föräldrarna hela tiden stöttat hans sökande efter sanningen.

– Mina svenska föräldrar är för alltid mina föräldrar. Det är de som gett mig kärlek och närhet under uppväxten, säger Samuel som nu har berikats med en familj till.

Han har en bror och två systrar som liknar honom och hans barn Mia-Li och William har flera kusiner i Chile.

– Mia-Li vill lära sig spanska och övade in meningen ”Hej, farmor!” som hon sa till sin chilenska farmor i ett videosamtal. Hon blev så rörd att hon först inte klarade av att svara, ler Samuel och berättar att han har regelbunden kontakt med de nya släktingarna och planen är att åka till Chile på besök, så fort pandemin är över.

Och i fjol kunde Samuel för första gången äntligen känna glädje inför sin födelsedag.”

Jenny, som är adopterad från Chile, berättar idag i TV4 om hur genomkorrupta Adoptionscentrum och dess mångåriga anställda på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren hittade på att hennes chilenska förstamamma hade försökt döda henne för att legitimera att Jenny i själva verket blev kidnappad

Jenny Wirgart berättar idag i TV4 om att hon blev kidnappad som barn och adopterad till Sverige på illegala grunder av genomkorrupta Adoptionscentrum som hittade på en falsk och fr a vidrig bakgrundshistoria för att legitimera sitt brott.

https://www.tv4.se/klipp/va/13323030/jenny-adopterades-illegalt-blev-chockad-nar-jag-fick-veta

Genomkorrupta Adoptionscentrum (AC), världens näst största adoptionsförmedlare som har stått bakom 30 000 adoptioner till Sverige, och AC:s mångåriga anställda på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som också opererade i flera andra sydamerikanska länder under de högerextrema militärjuntornas tid på 1970- och 80-talen, hittade på en uppdiktad bakgrundshistoria.

I Jennys adoptionsdokument skrev AC och ”Aja”, som blev rejält förmögen på alla adoptioner hon förmedlade från Chile och andra sydamerikanska länder till Sverige liksom till USA och andra västländer, att Jennys förstamamma hade försökt döda henne.

Jenny berättar i intervjun att hon under uppväxten i Sverige trodde på denna uppgift som AC uppgav för hennes svenska adoptivföräldrar i adoptionsdokumenten och att det var jobbigt att leva med att inte vara önskad och att ha blivit bortlämnad av sin förstamamma som t o m sades ha försökt döda henne.

I själva verket är Jenny en av de 100-tals chilenska barn som AC och ”Aja” stal och skickade till Sverige med svenska statens goda minne – svenska ambassaden i Santiago de Chile understödde och stöttade nämligen hela tiden aktivt AC:s och ”Ajas” adoptionsverksamhet på plats i landet.

Jenny kräver idag att Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med alla korrupta adoptioner liksom en offentlig ursäkt samt att de som är skyldiga på något sätt straffas. Det finns idag 1000-tals svenskar som någon gång i sitt yrkesliv har arbetat med den internationella adoptionsverksamheten.

I Nederländerna resulterade den statliga utredning som konstaterade att 1000-tals adoptioner till landet har varit korrupta dels i att utlandsadoptionerna nu har stoppats då även dagens adoptioner alltför ofta är korrupta, dels i att den nuvarande holländska regeringen har bett om ursäkt till landets alla utlandsadopterade och dels i att preskriptionstiden för människohandel och trafficking har lyfts bort för just utlandsadoptioner.

Detta innebär i praktiken att Nederländernas 40 000 utlandsadopterade numera potentiellt kan polisanmäla och stämma både de holländska adoptionsförmedlarna och holländska staten, som precis som svenska staten har varit djupt inblandad i den korrupta internationella adoptionsverksamheten. I både Sverige och Nederländerna handlar det ett mycket stort antal ambassadörer, diplomater, statligt anställda biståndsarbetare, missionärer, forskare m fl vilka genom årtiondena har deltagit i och bidragit till adoptionsverksamheten.

Adoptionsförmedlarnas förfalskade och manipulerade adoptionsdokument, som de allra flesta adoptivföräldrar och adopterade litar och tror på i både Sverige, Nederländerna och i alla de andra västländerna som adopterar barn från den utomvästerländska världen, handlar antingen om att utplåna alla spår överhuvudtaget av förstamamman, förstapappan, förstafamiljen och förstasläkten i ursprungslandet eller om att stigmatisera desamma. Framför allt gäller det just att på alla sätt och vis svartmåla och demonisera förstamamman som ibland uppges vara prostituerad eller promiskuös och ibland psykiskt sjuk eller så uppges hon vara en missbrukare som misshandlar och t o m försöker döda sitt eget barn såsom i Jennys förstamammas fall för att kunna legitimera själva brottet (d v s att barnet ifråga har stulits, kidnappats eller tagits från förstamamman med våldsamma och/eller olagliga och/eller oetiska medel) och den efterföljande adoptionen och få adoptivföräldrarna att tro att allt har gått rätt till.

Stort reportage i The Guardian om genomkorrupta Adoptionscentrum och de illegala adoptionerna från Chile

Aaron Nelsen skriver idag i The Guardian om de tusentals korrupta adoptioner som har ägt rum från Chile (och även från andra länder) till Sverige och då detta ju är en brittisk tidning så hängs ett flertal av de skyldiga ut med namn (och med rätta anser i varje fall jag då de har förstört livet för tusentals förstaföräldrar och biofamiljer/släktingar och för tusentals adopterade och även för tusentals adoptivföräldrar), d v s personer som en gång har varit anställda av västvärldens näst största adoptionsförmedlare, d v s genomkorrupta svenska Adoptionscentrum (AC) såsom AC-grevinnan som var vän med Sveriges ambassadör i Chile och som låg bakom de tecknade Pippi-filmerna och AC:s f d Latinamerikachef på plats i Latinamerika den genomkorrupta ”child finder:n” Anna Maria ”Aja” Elmgren som opererade i bl a Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien för att ”harvest:a” potentiella adoptivbarn till svenskarna.

https://www.theguardian.com/news/2021/jan/26/chile-stolen-children-international-adoption-sweden?fbclid=IwAR1unuwOQabOnNoFabnIMay8bEe5DJgZFQh6oT_84Tj9fWNRwjxBS4sJveU

Idag samlas chilenska föräldrar, syskon och släktingar som söker efter eller vet att de har bortadopterade barn, syskon och släktingar i Sverige utanför svenska ambassaden i Chile för att kräva att Sverige går till botten med alla de illegala adoptioner som genomkorrupta Adoptionscentrum genomförde från Chile till Sverige under militärdiktaturen

Idag den 18 december 2020 kl. 11.30 chilensk tid och kl. 16.30 svensk tid samlas chilenska föräldrar, syskon och släktingar som söker efter eller vet att de har bortadopterade barn, syskon och släktingar i Sverige utanför den svenska ambassaden i Santiago i Chile för att kräva att Sverige liksom Chile redan har gjort tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med alla de illegala och korrupta adoptioner som ägde rum från Chile till Sverige under militärdiktaturen.

Samtidigt genomför 47 Chile-adopterade i Sverige en virtuell solidaritetsmanifestation för de chilenska föräldrarna, syskonen och släktingarna som idag demonstrerar utanför Sveriges ambassad i Chile.

Konungariket Sveriges ambassad i Santiago de Chile är då historisk mark vad gäller de svensk-chilenska relationerna och det går inte att säga något annat än att den chilenska diasporan i Sverige helt enkelt föddes där för dit tog förföljda chilenska socialister sin tillflykt i samband med militärkuppen 1973 vilka fick asyl i Sverige och senare tog ambassaden under ledning av dess dåvarande ambassadör Harald ”Svarta nejlikan” Edelstam också emot flyende uruguayanska anarkister på ambassaden vilka också fick asyl i Sverige.

Tack vare Edelstams heroiska insatser för den chilenska vänstern härbärgerar Sverige idag proportionellt sett flest invånare per capita med någon slags chilensk bakgrund i västvärlden och utanför Spanien – den 31 december 2019 uppgick svensk-chilenarna till 58 508 invånare. 

Under militärdiktaturen 1973-90 lät sedan Sverige tyvärr sig manipuleras av Pinochets juntaregim genom att villigt ta emot 2146 adoptivbarn som svenska Adoptionscentrums förmedlade på synnerligen illegala och korrupta sätt och i nära samarbete med diktaturen. Den chilenska diktaturen erhöll därmed ”soft power”-”goodwill” i Sverige och bland svenskarna vilka annars var det västerländska folk i världen som allra mest var emot samma diktatur.

En än idag levande person, en grevinna som arbetade på Adoptionscentrum på 1970-talet och som även har varit filmregissör och bl a har deltagit i att producera flera Pippi Långstrump-filmer, varnade redan 1975 för Adoptionscentrums Chile- och Latinamerika-ansvariga som opererade på fältet i Chile och i flera andra latinamerikanska länder under militärjuntornas tid på 1970- och 80-talen för att söka efter och hitta s k ”adopterbara” barn till svenskarna. Grevinnan tillskrev 1975 svenska ambassaden i Chile och uttryckte skepsis mot sin egen dåvarande kollega, som också hon lever än idag, genom att fråga sig hur hon egentligen hittade alla dessa s k ”adopterbara” barn i dåvarande Chile:

”… vi aldrig fått riktigt klart för oss HUR hon arbetat och under vilka former hon fått tagit emot barnen. Vi har bara, för att uttrycka det drastiskt, tackat och tagit emot.”

Det är ytterst sällan som föräldrar, syskon och släktingar till barn som adopterats till Sverige demonstrerar och protesterar så öppet och offentligt som de chilenska föräldrarna, syskonen och släktingarna gör idag och mig veterligen har detta mest bara hänt tidigare i Sydkorea där det idag finns en rörelse av föräldrar, syskon och släktingar till barn som adopterats till Väst. Sverige har adopterat kring 60 000 utrikes födda barn sedan 1950-talet och i hela västvärlden finns det idag kring en miljon människor som har adopterats från andra länder.

De chilenska förstamödrarnas budskap idag till de Chile-adopterade i Sverige när de samlades utanför svenska ambassaden i Santiago var då följande:


”Leta efter oss – vi vill bli hittade – ni blev stulna men vi klandrar inte era svenska föräldrar för det!”


Samma inställning har de koreanska förstamödrarna som letar efter sina bortadopterade barn i Sverige och i västvärlden – de är aldrig arga på de svenska och västerländska adoptivföräldrarna utan på adoptionsbyråerna och adoptionsindustrin liksom på staterna som tillåter denna barnhandel som stavas internationell adoption för att få upp födelsetalen i mottagarländerna i Väst vilka lider av utbredd ofrivillig barnlöshet och alltför låg fruktsamhet och för att bli av med oöneskade ”överflödsbarn” från ursprungsländerna (d v s barn vilka av ras- och/eller klassmässiga skäl eller av köns- och hedersskäl anses vara mindre värda än andra barn såsom slavättlingsbarn, urfolksbarn, blandade/mixade barn och underklass/arbetarbarn).

Den chilenska historikern Karen Alfaro Monsalve analyserar de chilenska utlandsadoptionerna som genomfördes under militärjuntans tid

Den chilenska historikern Karen Alfaro Monsalve skriver om de uppemot 20 000 chilenska barn som adopterades bort till Väst under militärjuntans tid 1973-90 varav 2200 adopterades till Sverige och precis som med de 114 000 adoptionerna från Sydkorea till Väst som genomfördes under den sydkoreanska militärdiktaturen 1961-88 så handlade det om att upprätthålla diplomatiska goodwill/soft power-relationer med Väst för att motverka det dåliga rykte som militärstyret orsakade i just Väst liksom om att ”exportera” arbetar- och underklassens barn vilka betraktades som ”mindervärdiga” och ”värdelösa” överflödsmänniskor och vilket i sin tur minskade de sociala välfärdsutgifterna samtidigt som enskilda individer tjänade grova pengar på adoptionsindustrin:

https://nacla.org/news/2020/11/20/children-who-come-afar?fbclid=IwAR0ldxrzCx51TZ0RDK4XqCQv3T9AoeqbCphFb0SkSPmIhFNIQz9uDtDx1E4

“In response to the great number of accusations of Chilean children adopted abroad without the knowledge of their biological families, in 2015 birth mothers and adoptees founded Children and Mothers of Silence. The group has since developed a systematic process of lodging complaints and assisting with family reunifications.”

(…)

“Thousands of cases, concentrated during the 1973-1990 military dictatorship, reveal the establishment of a systematic mechanism of forced transnational adoptions. Dictatorship officials promoted the adoptions to improve the standing of the Pinochet regime, whose human rights violations had made it a pariah within the international community. Decades later, many questions remain about what responsibility rests with the state and what relationship these adoptions have to the military dictatorship.”

(…)

“As a result of social pressure and public interest, in 2017 the Chilean government launched an investigation. Initially, legal actions centered on a Swedish adoption organization accused of irregular adoptions of children destined for Sweden. The following year, the lower house of Chile’s Congress formed an investigative commission, which documented 8,000 accusations of irregular adoption.”

(…)

“Under the military regime, Judge Gloria Baeza, chief of the Chilean Office of the Minor, implemented the National Child Plan, which sought to increase and facilitate adoptions as a response to the poverty that limited the regime’s economic plans.  

The Plan sought to generate a “widespread adoption publicity campaign.”  Baeza made the government’s position clear in a March 6, 1978 statement: “There is no regulation prohibiting the delivery of minor nationals to non-resident foreigners. The current tendency is for adoption, being a benefit to the minor, to have no borders.”  

According to this policy, the international adoption institutions that were operating in Chile—New Opportunities Foundation (United States), the Centro Italiano per l’Adozione Internazionale, and the Adoption Center of Sweden, among others—“should be encouraged.” (Judge Gloria Baeza, resolution 279/1978, Ministries of Justice) Moreover, these institutions became allies to carry out the policy, which was ostensibly aimed at addressing the precarious situation of so-called “irregular minors.”  

Family reunifications and the documentation that the adoptees possess have revealed lists of agents involved in the abduction and foreign placement of children. A whole series of public officials and private professionals worked to carry out the adoptions, including social workers, doctors, lawyers, and judges. In their roles in public institutions, these individuals would inform mothers of the “deaths” of their newborns, or in the case of nurseries and children’s homes, they would simply deny mothers information about their children’s whereabouts.  

After abduction, the institutional procedure for leaving the country’s borders required validating a protective measure in the courts. Officials from the Ministries of Justice and Foreign Affairs certified that the children were “minors in an irregular situation” and that their mothers were unable to care for them. Typically, these judgments highlighted the mother’s poverty or her unfavorable moral and sexual behavior. In response, the judges granted custody to a recruiter on behalf of the adoptive family and authorized the children to leave the country.”  

(…)

“Economic motivations emerge as central to this system. From 1975 to 1986, professional mediators received between $6,500 and $150,000, to facilitate each adoption.  In addition, even the state institutions that had children under their “protection”—that is, that had the power to make them available in this international circuit—benefitted through a system of “donations” for each adoption. 

In addition to economic factors, the ideological foundations of public officials’ arguments were particularly important. These arguments were made to disqualify mothers—mainly young, single, impoverished mothers—from parenting, which was a determining factor that made abducted children’s adoption in another country possible.”

(…)

“Yet the abduction of Chilean babies also had a political character and was tied to the dictatorship’s social welfare policies. This character was expressed when the regime’s authorities warned of an  increase in illegitimate children born to single mothers who were still minors. According to official data, during the dictatorship the number of live births decreased, dropping from 250,462 in 1974 to 218,581 in 1978.  

During the same period, so-called illegitimate births, to single mothers younger than 19 years of age, increased from 13,354 to 16,085. These “illegitimate” children and their increased numbers contradicted the military regime’s family values and aspirations for economic development. Any response to the problem of “minors in irregular situations” was made more complicated by the progressive decrease in public spending for child protection. Thus, transnational adoption emerged as a forced migration of poor, illegitimate children who were irreversibly separated from their mothers in the context of the military regime’s social control and neoliberal privatization of child protection.

Forced transnational adoption allowed the dictatorship to maintain diplomatic relations despite international condemnation of the regime. The presence of adoptive children in countries with high concentrations of Chilean exiles, who constantly denounced state terrorism, was particularly relevant. Adoption was part of Pinochet’s campaign to promote Chile and its culture and to reverse its negative image abroad.”  

Om vad den chilenska utredningen om de korrupta utlandsadoptionerna berättar om Sverige och svenskarna som världens och historiens allra mest utlandsadopterande land och folk liksom om världens näst största adoptionsförmedlare genomkorrupta Adoptionscentrum

Att läsa den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till Väst och inte minst till Sverige, som den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår (se https://mfof.se/nyhetsarkiv/nyheter/2020-05-20-parlamentarisk-utredning-i-chile-om-internationella-adoptioner.html), är som att läsa om vilket ursprungsland som helst i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien vad gäller hur den internationella adoptionsverksamheten har gått till (och tyvärr fortfarande i alltför hög grad går till) i bl a Colombia, Brasilien, Guatemala, Haiti, Etiopien, Uganda, Nigeria, Iran, Indien, Bangladesh, Kina, Vietnam, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea och Marshallöarna.
AC
 
Det handlar om en ren och skär efterfrågestyrd (d v s från svenskarnas sida, vilka som alltid agerar utifrån principen och devisen ”vi ska ha barn till varje pris och i de gamla kolonierna finns det barn som vi kan betala för så att vi ska kunna reproducera oss”) och vinstdrivande människohandel som i ursprungsländerna kläs i en retorik som säger att barnen får det materiellt bättre hos de svenska adoptivföräldrarna och som i Sverige omgärdas av en slags vänsterliberal ideologi som handlar om internationell solidaritet, antirasism och kosmopolitism (att reproducera sig och bilda familj över de s k rasgränserna o s v):
 
Barnen har systematiskt tagits och stulits från sina mödrar, föräldrar, familjer och släktingar genom att bl a ljuga om att barnen var dödfödda eller att barnen var prematura och därför behövde kvarstanna på sjukhus och barn som tillfälligt placerats på barnhem har utan föräldrarnas tillstånd och vetskap helt sonika adopterats bort och i huvudsak handlar det om arbetarklassmödrars barn samtidigt som dessa biologiska mödrar utsattes för aktiv övertalning och i vissa fall även för fysiskt våld för att få dem att överge sina barn. I andra länder har de biologiska mödrarna inte bara tillhört arbetarklassen eller ett eller flera urfolk såsom i Chile utan också ofta varit slavättlingar, tillhört andra typer av minoriteter eller varit infödda kvinnor som har fått blandade/mixade barn med vita eller svarta amerikaner eller andra västerlänningar.
AC2
 
Barnen är vidare fortfarande registrerade i folkbokföringen i ursprungslandet och i flera fall har en del barn flera identiteter då barnens ursprungliga namn och alla juridiska kopplingar till de biologiska föräldrarna har raderats och utplånats för att för alltid omöjliggöra för det bortadopterade barnet i mottagarlandet och de biologiska föräldrarna i ursprungslandet att kunna hitta varandra och återförenas i framtiden (det handlar helt enkelt om att sopa igen spåren efter det begångna brottet, d v s adoptionen, genom att både förstöra och förfalska identiteter på löpande band och därmed manipulera folkbokföringen).
 
Sverige är då världens största adoptionsland per capita och inget annat s k folkslag på jorden har genom historien adopterat så många utrikes födda barn som just (majoritets)svenskarna med över 60 000 utlandsadoptioner sedan 1950-talets mitt och framåt.
 
MAPUCHE
Att svenskarna uppvisar det demografiska och historiska världsrekordet i internationella adoptioner har fr a att göra med att inget annat västland kom att stå och kom att komma så nära den postkoloniala världen, det globala Syd, den s k Tredje världen och den utomvästerländska världen som just Sverige i antikolonialismens, antiimperialismens och antirasismens namn i samband med avkoloniseringen och under Kalla kriget och inget annat västerländskt folk än svenskarna (förutom amerikanerna) var samtidigt också så närvarande i denna del av världen under samma tidsperiod, d v s 10 000-tals och åter 10 000-tals svenskar har helt enkelt någon gång i livet besökt, bott i, arbetat och verkat i ett land i den utomvästerländska världen sedan 1950-talet och framåt.
 
På ett liknande sätt som att de mixade/blandade barnen kom att bli det amerikanska efterkrigstida imperiets konkreta fysisk-kroppsliga ”produkter” och ”resultat” som de vita och svarta amerikanska soldaterna ”skapade” och lämnade efter sig i land efter land i den s k Tredje världen som USA invaderade, ockuperade och intervenerade i under Kalla kriget kom de utlandsadopterade att bli det svenska efterkrigstida antirasistiska nationsbyggandets konkreta fysisk-kroppsliga ”produkter” och ”resultat” som de vita svenskarna hämtade och tog med sig från land efter land i den s k Tredje världen som Sverige bistod, stöttade och var närvarande i under Kalla kriget.
HANDEL
 
Av de 60 000 utlandsadoptionerna till Sverige rör kring 2200 Chile som ursprungsland (och varav kring 1000 tillhör det chilenska urfolket mapuche). I den chilenska parlamentariska utredningen framgår det med all önskvärd tydlighet att svenskarna var allra mest aktiva på fältet av alla västerlänningar i flertalet länder i Sydamerika och även i flera länder i Centralamerika och Karibien under fr a 1970-, 80- och 90-talen vad gäller den internationella adoptionsverksamheten.
 
Världens näst största adoptionsförmedlande organisation efter amerikanska Holt, d v s genomkorrupta svenska Adoptionscentrum (AC) verkade exempelvis genom sin Latinamerikachef på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som i praktiken hela den internationella adoptionsverksamhetens katalysator, motor, spindel i nätet, expert, entreprenör och ideolog på en och samma gång i Latinamerika och Karibien och en svensk handbok som översattes till bl a spanska användes t o m som en slags instruktionsmanual för att initiera och driva den internationella adoptionsverksamheten i ursprungsländerna i regionen.
 
Tyvärr har dock AC inte varit särskilt behjälplig med att öppna sina arkiv för den chilenska brottsutredningen som för närvarande utreder de 1000-tals korrupta utlandsadoptionerna, vilket också framgår i den parlamentariska utredningen. Samtidigt adopterade slutligen 1000-tals svenskar även privat från en rad länder i Latinamerika och Karibien under samma decennier och de privata adoptionerna var om möjligt än mer korrupta än de adoptioner som genomfördes av de svenska adoptionsförmedlarna.
 
Under den svenska antikolonialismens, antiimperialismens och antirasismens stolta banér härjade de svenska adoptionsförmedlande organisationerna med genomkorrupta AC i spetsen och enskilda svenskar (i form av privata adoptioner) med svenska statens goda minne på ett exakt likadant sätt som i Chile i en mängd länder i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien på 1960-, 70-, 80-, 90- och 00-talen genom att i dessa ursprungsländer både inleda, institutionalisera och därefter driva den internationella adoptionsverksamheten på plats och utveckla den till den gigantiska människohandelsindustri som den kom att utvecklas till på 1990- och 2000-talen när utlandsadoptionerna ”peak:ade” i antal globalt sett (år 2004 genomfördes exempelvis hela 40 000 internationella adoptioner från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien till Väst).
 
Därmed skiljer sig Sverige och svenskarna (som så ofta förr) från hela den övriga västvärlden där denna typ av vänsterliberala ideologi aldrig har varit särskilt närvarande alls i relation till utlandsadoptionerna utan i stället har det antingen handlat om kristna räddningsfantasier och kristen missionsiver eller helt enkelt bara om att internationell adoption betraktas som en av flera reproduktionsmetoder för västvärldens miljontals ofrivilligt barnlösa hetero- och homopar och hetero- och homosinglar vilka av en mängd olika anledningar inte har kunnat reproducera sig själva annat än utanför kroppen (och bl a då genom internationell adoption).

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF föreslår att Sverige bör gå till botten med problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till bl a Sverige och föreslår samtidigt att Sverige också bör gå till botten med problematiken med korrupta och illegala adoptioner.
 
 
”MFoF anser att det i Sverige bör utredas vilka åtgärder staten bör vidta när uppgifter framkommer om oegentligheter inom internationella adoptioner”
98339468_604466806826705_5828687795140427776_n

Och igår publicerades Mariela Quintana Melins samtidigt radiokortdokumentär (35 min.) ”Jag är ett stulet barn” som handlar om Clas Lindholm, som är adopterad från Chile, och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade från Chile som adopterades till västvärlden på korrupta grunder under fr a 1970- och 80-talen.

 
 
”I hela sitt liv har Clas trott att hans biologiska mamma övergav honom på en busshållplats när han var nyfödd. Så kommer avslöjandet att många Chileadoptioner skett illegalt. Och Clas värld rämnar. När Clas Lindholm vintern 2018 får höra att chilenska myndigheter utreder en stor härva där tusentals barn adopterats bort utomlands, utan föräldrarnas medgivande, börjar han titta närmare på sina egna adoptionspapper. Stämmer det verkligen att hans mamma övergav honom? Varför finns det flera olika bakgrundshistorier i hans papper? Clas inser att allt det han trott om sitt liv varit en lögn och den upptäckten förändrar hela hans liv.”

Reflektioner kring gårdagens SVT-avslöjande som visar att genomkorrupta Adoptionscentrum och svenska staten kände till att Chile-adoptionerna var illegala redan på 1970- och 80-talen

För alla som missade gårdagens 19.30-sändning av SVT1:s Rapport och Marit A Israelssons utmärkta reportage om genomkorrupta Adoptionscentrums genomkorrupta Chile-adoptioner på 1970-, 80- och 90-talen – se https://www.svtplay.se/video/24512089/rapport/rapport-16-dec-19-30-4?start=auto (mellan ca 9.16-12.21)
79249591_10156998207400847_8608466912025772032_o.jpg
SVT-reportaget bygger på märkliga dokument och anmärkningsvärd korrespondens från svenska UD, som jag kom över i somras, och som bl a visar att genomkorrupta Adoptionscentrums dåvarande Latinamerika-chef en viss grevinnan S (som f ö också har producerat Pippi Långstrump-filmer) redan då visste och förstod att Adoptionscentrums genomkorrupta anställda på plats i genomkorrupta (Pinochets) Chile just betedde sig genomkorrupt och vilket resulterade i att tusentals barn från Chile kom att adopteras till Sverige på illegala grunder.
79243749_10156998288485847_73330059703746560_n.jpg
81170510_10156998212915847_414897714854100992_n.jpg
MFoF eller Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd är då den statliga myndighet som har ansvar för adoptionsverksamheten och att någon verkar ha hackat just den undersida som handlar om Chile-adoptionerna tyder på att det kan vara någon som är för Adoptionscentrum och i förlängningen för hela det svenska adoptionsprojektet, som sedan 1950-talets slut har tagit hit 60 000 barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Central- och Östeuropa (svenskarna har då som s k folkslag adopterat ojämförligt flest utrikes födda barn per capita i världen).
 
Sedan framkommer det tyvärr i gårdagens Rapport-inslag att genomkorrupta Adoptionscentrum förnekar brott samt att socialminister Lena Hallengren (S) vägrar att tillsätta en statlig utredning (såsom den holländska socialministern f ö nyligen gjorde) som går till botten med Sveriges 10 000-tals genomkorrupta utlandsadoptioner och grevinnan, d v s Adoptionscentrum gamla Latinamerika-chef, vägrar tyvärr idag att medge att hon en gång skrev det hon skrev trots att korrespondensen mellan grevinnan och den dåvarande svenska ambassadören i Santiago de Chile då är rejält anmärkningsvärd (bl a framkommer det även att genomkorrupta Adoptionscentrum arbetade aktivt för att stoppa svenska redaktioner, svenska journalister och svenska medier från att granska och avslöja de illegala utlandsadoptionerna).

 

80807983_10156998212800847_2910230222991261696_o.jpg
Adoptionscentrum och grevinnan ifråga hade f ö stora planer på att börja (mass)adoptera barn från militärdiktaturernas Argentina, Uruguay och Brasilien men till slut blev Chile det land som svenskarna kom att adoptera flest barn ifrån i Latinamerika bredvid Colombia.
 
Så kom det sig att samtidigt som Sverige tog emot tusentals politiska flyktingar från snart sagt alla Latinamerikas länder som under Kalla krigets sista (för latinamerikanerna) våldsamma decennier hade dukat under för (USA-stödda) militärdiktaturer så tog samma Sverige också emot tusentals adoptivbarn från i praktiken samma länder och medan Sveriges mottagande och välkomnande av de latinamerikanska flyktingarna är ett heroiserat kapitel i svensk nutidshistoria (med rätta så klart!) så kom de svenska utlandsadoptionerna likaså att heroiseras som en del av ett svenskt solidaritets-, vänster- och antirasism-projekt (OBS: att visa solidaritet med den s k Tredje världen, med icke-vita människor och med de gamla kolonierna, att vara vänster och vara antirasist är så klart inte fel i sig!).
 
SVT:s och Rapports avslöjande från igår påminner mig f ö om ett möte på en koreansk restaurang i Stockholm som Adoptionscentrums dåvarande ordförande Ulf Kristersson hade kallat till och som rörde mig. På mötet med Kristersson deltog representanter från Adopterade koreaners förening och Kristersson ville helt enkelt att de skulle försöka förmå mig att sluta vara så (hyper)aktiv och fr a att sluta att kritisera både Adoptionscentrum och hela det svenska adoptionsprojektet (och vilket jag, om sanningen nu ska fram, var fullständigt besatt av att göra på den tiden och det förstod nog Kristersson).
 
På den tiden var jag just aktiv i Adopterade koreaners förening samtidigt som jag doktorerade i koreanska vid Stockholms universitet, arbetade för både Nordisk Film, SR och SVT och ett flertal andra redaktioner och var högeligen aktiv i att driva och debattera frågor som rör internationell adoption och utlandsadopterade i den svenska offentligheten och jag hade också kontakt med flera riksdagsledamöter och politiker samt ägnade mig just åt att ”gräva upp” en massa anmärkningsvärda dokument från olika arkiv och via olika kontakter.