Kategori: Chile

Den märkliga historien om hur Adam Alsing kom att sätta igång en kedjereaktion som till slut ledde till att de illegala Chile-adoptionerna och hela problematiken med den korrupta adoptionsverksamheten avslöjades

Idag har Chileadoption.se anordnat ett möte på Solidaritetshuset i Stockholm med anledning av att två av föreningens styrelseledamöter nyligen besökte Chile för att ytterligare försöka bringa klarhet i de 1000-tals korrupta adoptioner som ägde rum från Chile under 1970-, 80- och 90-talen och under mötet kom jag att tänka på att det faktiskt är en ren slump att allt detta till slut uppdagades och därigenom förändrade hela synen på den internationella adoptionsverksamheten både i Chile, i Sverige och i världen i övrigt.

Eftersom avslöjandet om de illegala Chile-adoptionerna utgjorde startskottet på hela den process som sedermera ledde fram till att Löfvens regering tillsatte en statlig utredning om den korrupta adoptionsverksamheten i oktober 2021 så blir denna bakgrund som här sammanfattas i korthet än mer anmärkningsvärd.

STOCKHOLM 20170814 Adam Alsing aktuell med ny s‰song av ”Arga snickaren” p Kanal 5. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

På 1990-talet var Adam Alsing från Karlstad, som ju var en av de allra första kändisarna i Sverige som dog av viruset under pandemin, en av cheferna på Nordisk film där jag arbetade på den tiden på produktionsbolagets dokumentäravdelning.

År 2000 kom Adam tillbaka från en affärsresa i Nederländerna och där hade han köpt formatet till det som sedermera blev tv-programmet Spårlöst försvunnen, som idag går under namnet Spårlöst. 

Jag var en av dem som ingick i ursprungsredaktionen och som jobbade med programmet i totalt fem säsonger (d v s under två och ett halvt år) samtidigt som jag var doktorand vid Stockholms universitet. Jag var också den första anställda på Nordisk film som blev tillfrågad att arbeta med och starta upp detta program i Sverige p g a att Adam hade en så stor respekt för mina färdigheter att kunna spåra upp människor som inte är så lätta att hitta och som f ö kanske inte alltid heller vill bli funna.

För att göra en lång historia kort så slutade det med att 1000-tals utlandsadopterade runtom i landet skickade in sina adoptionsdokument till oss på Nordisk film och Spårlöst-redaktionen under de fem säsonger som jag arberade med programmet varav många var från Chile. 

Enbart under höstsäsongen 2000 inkom t ex över 700 enskilda fall till Spårlöst-redaktionen varav hela 40% rörde utlandsadopterade och ett 40-tal fall rörde just Chile bara under den säsongen. Min uppgift på redaktionen var, utöver att spåra upp och hitta förstaföräldrar till adopterade ”på löpande band” i en mängd olika ursprungsländer, att systematisera och kategorisera alla 1000-tals och åter 1000-tals inkomna fall och även göra statistik på dem såsom exempelvis hur många fall per säsong som gällde Chile-adoptioner. Jag skapade därtill också ett både sökbart och överblickbart arkiv över alla inkomna fall samt hjälpte också en massa adopterade att hitta sina förstaföräldrar utöver själva programmet – d v s ”vid sidan av” programmet. För mig var det på den tiden helt enkelt en politisk handling att hjälpa adopterade oavsett ursprungsland att hitta sin förstafamilj

I samband med Spårlösts första Chile-program som handlade om en utlandsadopterad person som sökte sin förstamamma i Chile anställde vi på redaktionen journaliststudenten Ana María Olivares som den som sökte efter förstamamman på plats i Chile p g a att en av oss i redaktionen som stod för foto plus redigering var en chilensk invandrare – Iván Blanco. 

Iván var bekant med Ana María och det var därför vi anlitade henne och när vi på redaktionen till slut insåg att de adopterade från Chile hade så likartade och märkliga för att inte säga fabricerade och manipulerade adoptionsdokument så skickade vi kopior av dem till Ana María och frågan om de illegala adoptionerna från Chile till Sverige blev sedan hennes examensuppsatsämne och upprinnelsen till att allt till slut kom ut i offentligheten i Chile. 

Kort och gott försåg vi på Spårlöst-redaktionen Ana María med det empiriska materialet till hennes uppsats. För övrigt blev alla Thailand-adopterade som kontaktade oss på Spårlöst ursprunget till den första svenska dokumentären någonsin om korrupta adoptioner (från Thailand) som sändes på SVT 2002 – d v s Spårlöst ledde m a o både fram till att de illegala adoptionerna från Chile och Thailand uppdagades tack vare alla adopterade från dessa båda länder som kontaktade oss på redaktionen för att få hjälp med att hitta sina förstaföräldrar.

På den tiden hade vi på Spårlöst-redaktionen också kontakt med Adoptionscentrum (AC) som var mer eller mindre emot programmet, och vi bråkade ständigt med AC p g a det. Det är troligt att AC var emot Spårlöst p g a att AC förstod att vi till slut skulle komma de korrupta adoptionerna på spåren. AC var inte minst på den tiden ökända för att inte vilja hjälpa adopterade att hitta sina förstaföräldrar vilket högst sannolikt var orsaken till att 1000-tals utlandsadopterade valde att vända sig till och kontakta oss på Spårlöst då de upplevde att inga andra än ett ”ytligt” och fr a (genom)kommersiellt tv-program som miljontals svenskar tittade på på den tiden ville och kunde hjälpa dem i deras sökande efter sina förstafamiljer.

När Ana Marías uppsats blev klar publicerades delar av den i en chilensk tidning och via en norsk adoptionsorganisation fick AC 2003 veta om uppsatsen och dess innehåll. Ulf Kristersson var då AC:s ordförande och han såg till att uppsatsen översattes från spanska till svenska samt tillsatte en internutredning inom AC som absurt nog kom fram till att allt mer eller mindre hade gått rätt till.

Därmed begravdes kunskapen om de illegala Chile-adoptionerna tack vare Ulf och dennes märkliga internutredning ända fram tills 2018 när en journalist på SVT:s Göteborgsredaktion i samarbete med en chilensk tv-kanal till slut rapporterade om de korrupta adoptionerna och resten är historia som det heter.

Inget av detta hade m a o hänt om inte Adam hade åkt till Nederländerna och fått nys om ett tv-programformat som senare kom att heta Spårlöst, om inte Adam hade bett mig att starta upp en svensk version av formatet, om inte Iván hade jobbat på redaktionen, om inte Iván hade varit tillsammans med Ana María och sist men inte minst om inte 1000-tals utlandsadopterade hade kontaktat oss på Spårlöst-redaktionen varav åtskilliga var adopterade från Chile p g a att AC inte ville hjälpa de adopterade att hitta sina förstaföräldrar.

Hade inte allt ovanstående hänt så hade Chile, Sverige och hela världen m a o inte vetat om det som är känt idag vad gäller problemet med de korrupta adoptionerna och de olika utredningarna som har tillsatts i ett flertal västländer inklusive den svenska utredningen hade aldrig kommit till stånd.

Så tack Adam för att du satte igång en kedjereaktion vars långtgående och genomgripande konsekvenser ingen av oss kunde ana år 2000 och som idag skriver historia världen över. Slutligen tipsar jag likt en epilog gärna om Jonas Sjöstedts nya roman ”Hämndens tid” som kom ut i veckan då den just handlar om de illegala Chile-adoptionerna och även det faktumet är ju den idag hädangångne Adams förtjänst.

Protestmöte utanför Riksdagshuset för att uppmärksamma genomkorrupta Adoptionscentrums illegala adoptioner från Chile till Sverige

Tidigt i morse anordnade den svenska föreningen Chileadoption.se, som samlar adopterade från Chile, och den chilenska föreningen Hijos y Madres del Silencio, som arbetar för att återförena adopterade från Chile med sina chilenska förstafamiljer, en manifestation utanför Riksdagen i Stockholm i närvaro av ordföranden för den chilenska brottsutredningen samt ordföranden för den chilenska parlamentariska utredningen rörande Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Chile till Sverige. Även den person som en gång i tiden avslöjade allt detta var på plats – nämligen Ana Maria Olivarez vars uppsats i journalistik var först med att skriva om frågan.

Hijos y Madres del Silencio visade även foton på personer i Chile som söker efter sina bortadopterade barn – förstamammor, förstapappor och biologiska syskon och släktingar till de som adopterats bort till bl a Sverige.do

På plats var också Vänsterpartiets båda riksdagsledamöter Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado Varas som har drivit frågan om de korrupta adoptionerna allra längst i riksdagen.

Någon såg också justitieminister Morgan Johansson passera förbi protestmötet men enligt uppgift ville han inte ta emot det flygblad som delades ut i samband med manifestationen som krävde att preskriptionstiden för människohandel upphävs vad gäller just utlandsadoptioner till Sverige. Detta är då något som Nederländerna har valt att göra för de holländska adopterades skull så att de idag i efterhand kan stämma de holländska adoptionsbyråerna om de vet att deras adoptioner inte gick rätt till. 

För svensk del skulle det möjliggöra för de adopterade från Chile och från en mängd andra ursprungsländer att kunna polisanmäla genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) för alla illegala adoptioner som AC har stått bakom under ett halvt sekels tid. AC är med sina 30 000 adoptioner till Sverige (sedan 1969) världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt som sedan 50-talet har stått bakom 100 000 adoptioner till USA.

Chileadoption.se kräver också att svenska staten ska ta över ansvaret för alla utlandsadopterades handlingar och (adoptions)dokument så att AC och de andra organisationerna inte längre ska kunna undanhålla dem från de adopterade med hänvisning till att de är AC:s och de andra organisationers privata egendom. Det är högst sannolikt att AC inte alltid vill lämna ut samtliga adoptionshandlingar till de adopterade eftersom de helt enkelt innehåller bevis på att adoptionen var illegal.

Pinochet-regimen utnyttjade adoptionerna till Sverige i propagandasyfte och samarbetade med svenska högerextremister medan genomkorrupta Adoptionscentrum ingick en djävulens pakt med juntan i Santiago för att kunna maximera antalet adoptioner

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld intervjuar den chilenska historikern Karen Alfaro som berättar om hur adoptionerna från Chile till Sverige utnyttjades av Pinochet-regimen för att skapa goodwill och en positiv bild av Chile bland svenskarna, vilka på 1970- och 80-talen överlag var emot juntan i Santiago.

Högerextrema Svensk-chilenska sällskapet samarbetade med chilenska ambassaden i Stockholm och var en aktiv part i sammanhanget medan genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig utnyttjas och ingick en djävulens pakt med Pinochet-regimen för att kunna maximera antalet adoptioner till Sverige samtidigt som militärjuntan tillät att en brutal adoptionsindustri växte fram i Chile som slog sönder livet för 10 000-tals människor, varav flertalet tillhörde arbetarklassen eller urfolket mapuche.

Även i Sydkorea ägde exakt samma sak rum: Den sydkoreanska militärregimen var likt Pinochet-regimen också till en början skeptisk mot utlandsadoptionerna av nationalistiska hedersskäl men insåg snart att adoptivbarnen kunde utnyttjas för att skapa goodwill bland svenskarna, vilka till allra största delen var emot juntan i Seoul. 

Svensk-koreanska föreningen (Swedish-Korean Society), som leddes av den gamle nazisten och högerextremisten Åke J Ek, liksom även Koreanska sällskapet samarbetade intimt med den sydkoreanska ambassaden i Stockholm och gjorde reklam för adoptionerna samt arbetade idogt för att skapa en positiv bild av Sydkorea i Sverige. Både svenska staten, i form av Socialstyrelsen som handhade adoptionerna från Sydkorea till Sverige under de första åren, och genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig i sin tur utnyttjas av militärregimen för att kunna maximera antalet adoptioner från Sydkorea till Sverige samtidigt som den sydkoreanska juntan aktivt uppmuntrade att en hänsynslös och brutal adoptionsindustri utvecklades inom landet, som kom att förstöra livet för 100 000-tals människor varav flertalet tillhörde under- och arbetarklassen.

I Chile var det Pinochets kusin justitieminister Mónica Madariaga som fick i uppdrag att skapa en predatorisk adoptionsindustri i Chile och på ett liknande sätt ska en släkting till en av Sydkoreas militärdiktatorer ha varit inblandad i den sydkoreanska adoptionsindustrin.

Så kom det sig att västvärldens annars mest progressiva land, som i decennier förde en mycket aktiv politik för att bekämpa orättvisor världen över och inte minst militärregimer i den s k Tredje världen, samtidigt kom att bli det land på jorden som adopterade ojämförligt flest barn per capita från samma korrupta och brutala länder p g a den faustiska pakt som ingicks med ett stort antal regimer av samma typ som dem i bl a Santiago och Seoul och som innebar att svenskarna gavs särskilda privilegier och förmåner i relation till andra adopterande västländer och fr a tilläts adoptera så många barn som möjligt.

”Adoptionerna från Chile blev en del av militärjuntans påverkanskampanj mot Sverige.  DN har tagit del av brev som visar hur svenska nazister på 1970-talet samarbetade med Pinochets diktatur för att förbättra relationen mellan länderna. 

 – Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger den chilenska forskaren Karen Alfaro.”

https://www.dn.se/varlden/pinochet-anvande-adoptioner-for-att-paverka-sverige

”Nu kan DN berätta om det politiska spelet på 1970-talet som öppnade för oegentligheterna.

Tidningen har tagit del av dokument som visar att den chilenska militärjuntan använde de internationella adoptionerna till Sverige i en politisk påverkanskampanj för att försöka förbättra relationerna mellan länderna.

I en färsk forskningsrapport, ”Chilenska barn adopterade av svenska familjer – diplomati under Kalla kriget (1973–1990)”, har forskarna Karen Alfaro och José Luis Morales gått igenom offentliga och hemligstämplade handlingar från tiden då Augusto Pinochet styrde Chile.

Handlingar, som DN har läst, visar att militärjuntan använde adoptivbarnen som ett sätt att förbättra regimens rykte i Sverige.

– Efter militärkuppen 1973 var regimen skeptisk till adoptioner. Man ansåg att övergivna barn kunde användas som ett sätt för Sverige att smutskasta den chilenska regeringen och de brott mot mänskliga rättigheter som pågick i landet, säger Karen Alfaro, doktor i historia vid Universidad Austral de Chile.

Få barn adopterades från Chile till Sverige de första åren efter militärkuppen. Men efter att Chiles justitieminister Mónica Madariaga – kusin till Augusto Pinochet – hade besökt Sverige kom militärjuntan på andra tankar.

– Man insåg snabbt att adoptioner kunde medföra något positivt för Chile, både politiskt och ekonomiskt. Man ville visa för omvärlden att diktaturen också brydde sig om de övergivna barnen. Man ville visa humanitet, säger Karen Alfaro.

Sverige var vid den här tiden framträdande i det internationella samfundets kritik mot militärjuntan: statsminister Olof Palme drev en hårdför retorik mot Chile, dessutom växte den exil-chilenska diasporan i Sverige.

– Sverige hade en viktig position inom FN. Därför ville juntan förbättra bilden av diktaturen, speciellt efter den anti-chilenska kampanj som drevs av politiska flyktingar i Sverige, säger Karen Alfaro.

Alfaros forskning visar att justitieminister Mónica Madariaga lyckades övertyga militärjuntan om adoptionernas fördelar, hennes departement fick ansvar för frågan och förenklade adoptionsprocessen.

– Juntan skapade en ny praxis för tvångsadoptioner av barn från fattiga familjer genom förenklade processer, säger Karen Alfaro.

Adoptionerna från Chile till Sverige ökade nu explosionsartat, från några enstaka barn åren efter militärkuppen till närmare 1 000 barn under andra halvan av 1970-talet.

Den chilenska brottsutredningen om adoptionerna, som har pågått sedan 2018, är långt ifrån klar, men en parlamentarisk utredning konstaterade sommaren 2019 att ”barn har ryckts från sina föräldrar och blivit adopterade”.

Handlingarna från det chilenska utrikesdepartementet visar att påverkanskampanjen utfördes av Chiles ambassad i Stockholm, under andra halvan av 1970-talet. Ambassadören var en tidigare chilensk elitidrottare med svenska rötter.

– Han var spindeln i nätet. Ambassadören underlättade och förenklade adoptionerna, säger Karen Alfaro.

Det var honom som svenska tingsrätter – som godkände adoptionerna – kontaktade, när de undersökte adoptioner som inte verkade korrekta.

I flera brev, som DN har läst, skriver ambassadören till chilenska utrikesdepartementet och berättar om sin syn på läget i Sverige.

Hösten 1976 är ambassadören aningen ”hoppfull”, när Olof Palmes socialdemokrater förlorar valet. Han hävdar att militärjuntan har ”vänner” i den nya högerregeringen.

I ett brev berättar ambassadören att han samarbetar med Svensk-chilenska sällskapet, en sammanslutning av regimvänliga svenskar vars syfte är att skapa vänskapliga relationer länderna emellan.

Organisationen är högerextrem: dess ordförande är högt uppsatt i pronazistiska Sveriges Nationella Förbund och dess sekreterare är aktivist inom fascistiska Nysvenska rörelsen.

Tillsammans arbetar ambassadören och Svensk-chilenska sällskapet ”med stor försiktighet för att inte väcka misstankar”.

De bedriver, enligt ambassadörens brev, en påverkanskampanj för att ”sprida en verkligare bild av Chile genom olika medier”.

En av handelsvarorna som ska tvinga fram diplomatiska relationer mellan länderna: adoptivbarnen.

Svenska Adoptionscentrum blev, enligt handlingarna, en viktig del av Chiles strategi för att förbättra relationerna till västvärlden.

I ett brev daterat år 1979, som DN har läst, skriver en annan chilensk diplomat i Stockholm hem till militärjuntan: Han uppger att Adoptionscentrum vill ta del av och sprida informationsmaterial om Chile till blivande adoptivföräldrar.

Diplomaten uppger att det finns cirka 4 000 svenska par som vill adoptera.

Han ser en möjlighet: detta kan ”förbättra Chiles rykte markant” och ”detta kan gynna oss något enormt”.

I sitt svar till diplomaten skriver en högt uppsatt chef vid det chilenska utrikesdepartementet att han är tacksam för arbetet, och att han kommer att informera ambassaden om hur det går med den ”möjliga kampanjen med adoption av chilenska barn av svenska familjer genom Adoptionscentrum.”

Fler än 2 100 adoptioner kunde genomföras fram till slutet av 1980-talet då Chile inledde en demokratisering. Nästan samtliga adoptioner förmedlades via föreningen Adoptionscentrum.

Efter Augusto Pinochets avgång upphörde adoptionerna i princip att existera, år 1992 kom det sista barnet till Sverige. Samma år avslutade Adoptionscentrum sin verksamhet i Chile.

– Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger Karen Alfaro.”

Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”

Om att skapa ”hittebarn” av stulna barn

Helsingborgs Dagblads Maria Berkmo intervjuar David från Höganäs, som är en av alla de adopterade från Chile som genomkorrupta Adoptionscentrum tog till Sverige på illegala grunder och detsamma gäller hans (hel)bror, som också han är adopterad från Chile.

Det visar sig nu att David och hans bror i Sverige har en tredje (hel)bror som blev kvar i Chile och det var militären som helt sonika stal David och hans bror från deras föräldrar (och möjligen p g a att deras chilenska förstapappa var gruvarbetare och därmed antagligen socialist medan förstamamman hamnade i fängelse) och sannolikt i maskopi med genomkorrupta Adoptionscentrums superentreprenöriella ”child finder” i Sydamerika och i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Davids lillebror sades falskeligen ha varit ett s k ”hittebarn” enligt genomkorrupta Adoptionscentrums adoptionsdokument som hans svenska adoptivföräldrar erhöll i samband med adoptionen, och vilket är en ytterst vanlig uppdiktad bakgrundshistoria inom adoptionsindustrin.

Det fullkomligen vimlar då av ”tekniska” s k ”hittebarn” (d v s ”på pappret-hittebarn”) bland Sveriges 60 000 utlandsadopterade och att påstå att någon är ett s k ”hittebarn” för att dölja ett brott och trots att så ofta inte är fallet är det antagligen allra mest effektiva sättet för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla de adopterade själva från att söka efter sin förstafamilj (utöver att påstå att förstamamman är en promiskuös och semiprostituerad ”slarver” som därför inte är värd att få vara förälder och få behålla sitt barn) och samtidigt få adoptivföräldrarna att tro att deras adoption var helt legitim.

Den uppdiktade ”hittebarn”-bakgrundshistorien motsvarar när adoptionsindustrin ljuger för förstamamman och förstafamiljen att barnet har dött och dödförklarar detsamma, d v s även det är ett mycket effektivt sätt för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla förstamamman och förstafamiljen från att söka efter sitt barn:

”För ett par år sen hittade David Henningson från Höganäs sin mamma i Chile. Han upptäckte då att han och hans bror stulits som barn. Nu har han också fått kontakt med sin pappa – som avslöjade en familjehemlighet. Samtidigt öppnar regeringen för en utredning av hur chilenska barn med oklara papper kunde hamna i Sverige.”

https://www.hd.se/2021-03-17/han-stals-som-barn-i-chile-nu-har-han-funnit-bada-sina

”Nyligen har Dagens Nyheter genomfört en granskning av svenska adoptioner från utlandet. Trots att frågan drivits hårt av Vänsterpartiet under flera års tid är det först nu det kan bli fråga om en svensk utredning av hur det egentligen gick till när bland annat chilenska barn mellan 1960- och 1990-talen kunde adopteras till Sverige trots stora brister i barnens dokument.

Ett av dessa barn som hamnade i Sverige är David Henningson. Hans mamma togs av militärjuntan i Chile 1976 och trodde under 45 år att hennes två söner var döda. Hon satt fem år i fängelse. Och försökte få klarhet utan framgång.”

(…)

”Hans lillebror påstods ha hittats på en kyrktrappa. Hur man i så fall hittade honom fanns det inget svar på. I själva verket stals både David Henningson och hans lillebror och fick en svensk adoptionsfamilj. Men David har lyckats spåra sin rötter och det blev en känslosam återförening med biologiska mamman Maria Antonio vintern 2019. Han ger inte mycket för de löften alla politiska partier på riksplan nu gett om en utredning kring hur stulna barn kunnat bli bortadopterade.

– Socialministern säger ”kanske” i DN:s artikel. Hon säger inte ja. Man vet ju att startar man en utredning efter så här många år så är det många aktiva politiker som varit involverade i besluten, säger David Henningson.

Han är inte heller imponerad av moderatledaren Ulf Kristersson som vill ha en vitbok över alla adoptionerna.

– Han var med på 1990-talet när han själv satt i styrelsen för Adoptionscentrum. Då misstänkte svenska ambassaden i Chile att saker inte gått rätt till. Det blev en snabbutredning som sa att det inte varit något fel. Kristersson vill ju inte bli granskad.

Det David Henningson vill ha är en offentlig ursäkt från svenska myndigheter.

– Jag vill också ha samma typ av utredning som i Holland och Danmark – en oberoende utredning, utan några politiker, som tar ett helhetstag. Varenda dokument ska granskas och alla arkiv öppnas. Och detta ska göras med alla adoptioner – inte bara från Chile.

För hans egen del har det blivit ytterligare två resor till Chile sedan han var där första gången. Och känslan när han kommer till sitt födelseland är densamma. Här känner han att han hör till. Han längtar efter att pandemin ska vara över så att han kan åka dit igen.

Kontakten med biologiska mamman Maria Antonio har fortsatt. Minst ett par, tre gånger i veckan hörs de av. Samtidigt har ytterligare släktingar upptäckts. David Henningson har alldeles precis hittat sin biologiska pappa Manuel Domingo.”

(…)

”- Jag hittade honom för en månad sedan. Via en efterlysning på Facebook var pappan snabbt lokaliserad. För en månad sedan satte han sig ner framför datorn och hade det första videosamtalet med honom. Det var känslosamt från båda sidor.

– Han var väldigt rörd. Jag fick veta lite mer hur han såg på det som hänt. Hans och mammas historia stämde. Pappan jobbade i gruvan när militären kom.

– Han skyndade sig hem. Någon sa att vi hade kommit till sjukhuset och han körde dit. Men där fanns inte skymten av några söner. Sedan dess har Orlando Domingo levt med ovissheten.

– Han har undrat hela tiden var vi var. Och minnet av David och hans lillebror har hela tiden levt i pappans nya familj.

– Mina syskon på den sidan har alltid vetat om oss. Kontakten med pappan har lett till att David bjudits på en mycket stor överraskning. Plötsligt är han inte äldst i syskonskaran. Det finns en äldre son som hans mamma och pappa fick och som mamman valt att inte berätta om.

– Mamma var väl inte så glad att jag fick veta. Men det är viktigt för mig och min bror att få en helhet. Samtidigt har det på den privata sidan i hemma i Höganäs varit omtumlande. David Henningsons äktenskap är slut. Han tror att det beror på sökandet av sina chilenska rötter.

– Jag tror att det har med detta att göra. Man blir en annan person. Väldigt många som startar en sådan här process skiljer sig. Nu bor vi nära varandra för barnens skull. I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning kring de bortadopterade barnen. David Henningsson är en del av den och har lämnat sitt vittnesmål.

– Det har min pappa och mamma också. Men jag tror inte det händer något för det är så politiskt laddat.”

En av landets många dödförklarade utlandsadopterade träder fram i Smålandsposten

Smålandspostens Per Ohlsson intervjuar Liza Lindblom i Älmhults kommun som är en av ett mycket stort antal utlandsadopterade i Sverige som är juridiskt-tekniskt dödförklarade i ursprungslandet.

Att dödförklara nyfödda barn alternativt att dödförklara äldre barn vilka i båda fallen därefter adopterades bort till Sverige eller till andra västländer har genom årtiondena varit ett mycket vanligt modus operandi inom den globala adoptionsindustrin och inte minst i många ursprungsländer i Asien såsom i Sydkorea.

I Chile var det genomkorrupta Adoptionscentrums mångåriga predatorisk-entreprenöriella ”child finder” på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som satte i system att stjäla barn och antingen direkt efter födseln på sjukhusen eller så handlade om äldre barn, vilka hon sedan såg till att bli just dödförklarade så att förstaföräldrarna aldrig skulle komma på tanken att ens försöka leta efter barnet ifråga.

Utöver vinstintresset och behovet av att tillgodose den omätliga efterfrågan på s k adopterbara barn bland de närmast oräkneligt antalet ofrivilligt barnlösa (hetero- och homosexuella) paren och singlarna i Sverige och i Väst så handlar denna metod om den koloniala föreställningen om att de ofrivilligt barnlösa blivande adoptivföräldrarna i Sverige och i Väst är mer värda och därför förtjänar att få barn och att få reproducera sig medan människorna i den utomvästerländska världen i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien mer eller mindre betraktas som vegeterande lågliv som knappt ens är kapabla till ett känsloliv och vilka mest bara ynglar av sig likt djur.

”Hon döptes till Elizabeth Del Carmen men dödförklarades på ett sjukhus i Chile innan hon fyllt två. Likväl, här sitter undersköterskan Liza Lindblom i villan hemma i Häradsbäck 37 år senare, och försöker pussla ihop en tillvaro byggd på lögner.”

https://www.smp.se/almhult/dodforklarad-i-santiago-men-livs-levande-i-haradsback-8b50c7ae

”Vid köksbordet i södra Småland berättar hon om en hissnande resa. Hon gör det osentimentalt och med udden mot makten. Med distans och närvaro i symbios.

– Min biologiska mamma har berättat att vi var väldigt fattiga och att jag var underviktig och svagast av oss syskon och därför ibland lämnades bort till en klinik som drevs av några nunnor. Det var där, på hemmet där hon skulle få hjälp att samla livskraft och där familjen skulle få nytt hopp, som saker gick väldigt snett. Kanske någon kände behov av att agera allsmäktigt och ta kommando över naturlagar och människoliv.

– När min chilenska mamma kom och skulle hämta mig så fick hon besked om att jag blivit dålig och hamnat på sjukhus. Ja, så hon tog sig dit och fick veta att jag inte längre levde. Det finns till och med en grav i Santiago dit hennes familj gått i tron att mellanbarnet avlidit på ett sjukhus. I stället hade Elizabeth Del Carmen stulits och satts på ett flyg till Sverige och fått ett nytt hem i Sollentuna. Det var också ett liv – nödvändigtvis inte bättre, men definitivt annorlunda.

– Jag har inte haft någon perfekt uppväxt, absolut inte, och har ingen kontakt med mina svenska föräldrar i dag. Men jag är inte emot adoptioner, inte generellt kritisk, som många verkar vara. Inte minst på Facebook och andra grupper på sociala media som bildats efter avslöjandena om stulna barn. Jag är uppväxt i Sverige och ska jag vara ärlig så har jag inte så mycket gemensamt med min familj i Chile.”

(…)

”- Jag har två helsyskon och ett par halvsyskon och de är bättre än vad jag är på att höra av sig. Vi har sporadiska kontakter, oftast på Messenger, och jag kommunicerar mest och bäst med min lillasyster.

I Sollentuna, där jag växte upp, fanns många chilenare och jag träffade flera av dem. Jag förstår och kan läsa en del spanska, men det är värre att prata. Hur upptäckte du att allt inte hade gått rätt till med adoptionen?

– Det var när historierna om stulna barn hade avslöjats i tv och det började skrivas och pratas om det för några år sedan. Jag fick syn på ett namn som jag kände igen från adoptionspapperen. Allt började med att tv-kanalen Chilevision 2017 avslöjade att flera tusen adoptioner från Chile var illegala. SVT Väst hakade på och granskade de många svenska fallen och Adoptionscentrums ombud i Santiago och flera chilenska kontaktpersoner pekades ut som delaktiga i ett nätverk. Det handlade främst om att barn stulits från tillfällig barnvård eller dödförklarats direkt vid födseln och förts bort.

– Det hände mycket skumt under diktaturen i Chile, konstaterar Liza Lindblom. Sedan fortsätter hon:

– Jag är inte ledsen för att ha hamnat i Sverige och jag känner ingen agg eller sorg och tycker inte att jag typ förlorat ett land och jag har svårt med ett tv-program som Spårlöst, som ju säkert river upp många sår hos adoptivföräldrar. Fast, ärligt talat, visst skulle det vara intressant att åka till Chile och se landet.

– Jag är stolt över min bakgrund, men måste säga att jag upplevt mycket vardagsrasism sedan jag flyttade söderut – först till Sölvesborg och sedan till Älmhult.

I Stockholm satte jag mig på pendeln och åkte till jobbet i Upplands Väsby och där fanns det människor av alla former och sorter och jag kände mig verkligen som en i mängden. Här kan jag bli tilltalad på engelska i affären och folk kan komma fram på gatan och fråga mig hur jag trivs i Sverige. Jag har bott här sedan jag var två, och vet inget annat.

Efter en nyligen publicerad artikelserie i Dagens Nyheter om oegentligheter kring adoptioner har socialminister Lena Hallengren (S) öppnat för någon form av översyn av förmedlingen av barn till Sverige under 1900-talets sista decennier.

– Hur svårt kan det vara. De borde starta en brottsutredning precis som i Chile, kommenterar Liza Lindblom.

Svenska Adoptionscentrum uppger att de granskat all dokumentation från de chilenska adoptionerna utan att upptäcka att några fel har begåtts. Ulf Kristersson, ordförande för Adoptionscentrum 2003-2005 och nu partiledare för Moderaterna, har också deklarerat att han välkomnar en vitbok som går till botten med alla misstankar om brott och korruption.

– Vad ska jag säga? I så fall kan han ju själv pryda omslaget på den där vitboken, för han tog inte precis tag i problemet när han hade chansen som ordförande i organisationen, säger Liza Lindblom, kvinnan som dödförklarades och försvann, och som lever med livet efter lögnen.”

Dansk utredning om de korrupta adoptionerna på gång

Den danska dagstidningen Jyllands-Posten rapporterar om en kommande dansk statlig utredning om korruptionen inom den danska internationella adoptionsförmedlingen sådan den har ägt rum mellan 1968-1998 som likt den holländska utredningen med all sannolikhet kommer att visa att tusentals av de danska utlandsadoptionerna har varit illegala. 

Danmark och danskarna har då dadopterat kring 30 000 utländska barn sedan 1960-talet varav majoriteten kommer från Sydkorea och övriga Asien och just de (syd)koreanska adoptionerna har tyvärr emanerat från en veritabel adoptionsindustri som utan jämförelse är den mest hänsynslösa och brutala i världen. 

Nog är ursprungsländerna i Latinamerika och Karibien mer eller mindre fullkomligt genomkorrupta och än mer länderna i Afrika och Mellanöstern men de asiatiska ländernas korruption kombinerad med den värsta sortens patriarkat har skapat en utvandring utan dess like – av en miljon adoptioner till Väst har Sydost/Nordostasien stått för långt över hälften av desamma… 

”Illegale adoptioner har ikke kun fundet sted i Chile. Også i Indonesien, Colombia og Sri Lanka, hvorfra hundredvis af børn er adopteret til Danmark, er der fundet tegn på ulovligheder. Det skriger på en dansk kommissionsundersøgelse, mener adoptivorganisation.” 

https://jyllands-posten.dk/international/ECE12789800/hundredvis-af-boern-i-danmark-er-adopteret-fra-lande-hvor-hollandsk-kommission-har-fundet-tegn-paa-systematisk-misbrug

”Det er ikke kun børn adopteret til Danmark fra Chile, der potentielt kan have været ofre for illegale adoptioner. Også i en række andre lande, hvorfra danskere har adopteret hundredvis af børn, er der mellem 1968-1998 fundet tegn på »systematisk og strukturelt misbrug« – og dermed potentielt også brud på Haagerkonventionen, der skal beskytte børnene mod bortførelser.”