Kategori: Chile

Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”

Om att skapa ”hittebarn” av stulna barn

Helsingborgs Dagblads Maria Berkmo intervjuar David från Höganäs, som är en av alla de adopterade från Chile som genomkorrupta Adoptionscentrum tog till Sverige på illegala grunder och detsamma gäller hans (hel)bror, som också han är adopterad från Chile.

Det visar sig nu att David och hans bror i Sverige har en tredje (hel)bror som blev kvar i Chile och det var militären som helt sonika stal David och hans bror från deras föräldrar (och möjligen p g a att deras chilenska förstapappa var gruvarbetare och därmed antagligen socialist medan förstamamman hamnade i fängelse) och sannolikt i maskopi med genomkorrupta Adoptionscentrums superentreprenöriella ”child finder” i Sydamerika och i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Davids lillebror sades falskeligen ha varit ett s k ”hittebarn” enligt genomkorrupta Adoptionscentrums adoptionsdokument som hans svenska adoptivföräldrar erhöll i samband med adoptionen, och vilket är en ytterst vanlig uppdiktad bakgrundshistoria inom adoptionsindustrin.

Det fullkomligen vimlar då av ”tekniska” s k ”hittebarn” (d v s ”på pappret-hittebarn”) bland Sveriges 60 000 utlandsadopterade och att påstå att någon är ett s k ”hittebarn” för att dölja ett brott och trots att så ofta inte är fallet är det antagligen allra mest effektiva sättet för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla de adopterade själva från att söka efter sin förstafamilj (utöver att påstå att förstamamman är en promiskuös och semiprostituerad ”slarver” som därför inte är värd att få vara förälder och få behålla sitt barn) och samtidigt få adoptivföräldrarna att tro att deras adoption var helt legitim.

Den uppdiktade ”hittebarn”-bakgrundshistorien motsvarar när adoptionsindustrin ljuger för förstamamman och förstafamiljen att barnet har dött och dödförklarar detsamma, d v s även det är ett mycket effektivt sätt för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla förstamamman och förstafamiljen från att söka efter sitt barn:

”För ett par år sen hittade David Henningson från Höganäs sin mamma i Chile. Han upptäckte då att han och hans bror stulits som barn. Nu har han också fått kontakt med sin pappa – som avslöjade en familjehemlighet. Samtidigt öppnar regeringen för en utredning av hur chilenska barn med oklara papper kunde hamna i Sverige.”

https://www.hd.se/2021-03-17/han-stals-som-barn-i-chile-nu-har-han-funnit-bada-sina

”Nyligen har Dagens Nyheter genomfört en granskning av svenska adoptioner från utlandet. Trots att frågan drivits hårt av Vänsterpartiet under flera års tid är det först nu det kan bli fråga om en svensk utredning av hur det egentligen gick till när bland annat chilenska barn mellan 1960- och 1990-talen kunde adopteras till Sverige trots stora brister i barnens dokument.

Ett av dessa barn som hamnade i Sverige är David Henningson. Hans mamma togs av militärjuntan i Chile 1976 och trodde under 45 år att hennes två söner var döda. Hon satt fem år i fängelse. Och försökte få klarhet utan framgång.”

(…)

”Hans lillebror påstods ha hittats på en kyrktrappa. Hur man i så fall hittade honom fanns det inget svar på. I själva verket stals både David Henningson och hans lillebror och fick en svensk adoptionsfamilj. Men David har lyckats spåra sin rötter och det blev en känslosam återförening med biologiska mamman Maria Antonio vintern 2019. Han ger inte mycket för de löften alla politiska partier på riksplan nu gett om en utredning kring hur stulna barn kunnat bli bortadopterade.

– Socialministern säger ”kanske” i DN:s artikel. Hon säger inte ja. Man vet ju att startar man en utredning efter så här många år så är det många aktiva politiker som varit involverade i besluten, säger David Henningson.

Han är inte heller imponerad av moderatledaren Ulf Kristersson som vill ha en vitbok över alla adoptionerna.

– Han var med på 1990-talet när han själv satt i styrelsen för Adoptionscentrum. Då misstänkte svenska ambassaden i Chile att saker inte gått rätt till. Det blev en snabbutredning som sa att det inte varit något fel. Kristersson vill ju inte bli granskad.

Det David Henningson vill ha är en offentlig ursäkt från svenska myndigheter.

– Jag vill också ha samma typ av utredning som i Holland och Danmark – en oberoende utredning, utan några politiker, som tar ett helhetstag. Varenda dokument ska granskas och alla arkiv öppnas. Och detta ska göras med alla adoptioner – inte bara från Chile.

För hans egen del har det blivit ytterligare två resor till Chile sedan han var där första gången. Och känslan när han kommer till sitt födelseland är densamma. Här känner han att han hör till. Han längtar efter att pandemin ska vara över så att han kan åka dit igen.

Kontakten med biologiska mamman Maria Antonio har fortsatt. Minst ett par, tre gånger i veckan hörs de av. Samtidigt har ytterligare släktingar upptäckts. David Henningson har alldeles precis hittat sin biologiska pappa Manuel Domingo.”

(…)

”- Jag hittade honom för en månad sedan. Via en efterlysning på Facebook var pappan snabbt lokaliserad. För en månad sedan satte han sig ner framför datorn och hade det första videosamtalet med honom. Det var känslosamt från båda sidor.

– Han var väldigt rörd. Jag fick veta lite mer hur han såg på det som hänt. Hans och mammas historia stämde. Pappan jobbade i gruvan när militären kom.

– Han skyndade sig hem. Någon sa att vi hade kommit till sjukhuset och han körde dit. Men där fanns inte skymten av några söner. Sedan dess har Orlando Domingo levt med ovissheten.

– Han har undrat hela tiden var vi var. Och minnet av David och hans lillebror har hela tiden levt i pappans nya familj.

– Mina syskon på den sidan har alltid vetat om oss. Kontakten med pappan har lett till att David bjudits på en mycket stor överraskning. Plötsligt är han inte äldst i syskonskaran. Det finns en äldre son som hans mamma och pappa fick och som mamman valt att inte berätta om.

– Mamma var väl inte så glad att jag fick veta. Men det är viktigt för mig och min bror att få en helhet. Samtidigt har det på den privata sidan i hemma i Höganäs varit omtumlande. David Henningsons äktenskap är slut. Han tror att det beror på sökandet av sina chilenska rötter.

– Jag tror att det har med detta att göra. Man blir en annan person. Väldigt många som startar en sådan här process skiljer sig. Nu bor vi nära varandra för barnens skull. I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning kring de bortadopterade barnen. David Henningsson är en del av den och har lämnat sitt vittnesmål.

– Det har min pappa och mamma också. Men jag tror inte det händer något för det är så politiskt laddat.”

En av landets många dödförklarade utlandsadopterade träder fram i Smålandsposten

Smålandspostens Per Ohlsson intervjuar Liza Lindblom i Älmhults kommun som är en av ett mycket stort antal utlandsadopterade i Sverige som är juridiskt-tekniskt dödförklarade i ursprungslandet.

Att dödförklara nyfödda barn alternativt att dödförklara äldre barn vilka i båda fallen därefter adopterades bort till Sverige eller till andra västländer har genom årtiondena varit ett mycket vanligt modus operandi inom den globala adoptionsindustrin och inte minst i många ursprungsländer i Asien såsom i Sydkorea.

I Chile var det genomkorrupta Adoptionscentrums mångåriga predatorisk-entreprenöriella ”child finder” på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som satte i system att stjäla barn och antingen direkt efter födseln på sjukhusen eller så handlade om äldre barn, vilka hon sedan såg till att bli just dödförklarade så att förstaföräldrarna aldrig skulle komma på tanken att ens försöka leta efter barnet ifråga.

Utöver vinstintresset och behovet av att tillgodose den omätliga efterfrågan på s k adopterbara barn bland de närmast oräkneligt antalet ofrivilligt barnlösa (hetero- och homosexuella) paren och singlarna i Sverige och i Väst så handlar denna metod om den koloniala föreställningen om att de ofrivilligt barnlösa blivande adoptivföräldrarna i Sverige och i Väst är mer värda och därför förtjänar att få barn och att få reproducera sig medan människorna i den utomvästerländska världen i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien mer eller mindre betraktas som vegeterande lågliv som knappt ens är kapabla till ett känsloliv och vilka mest bara ynglar av sig likt djur.

”Hon döptes till Elizabeth Del Carmen men dödförklarades på ett sjukhus i Chile innan hon fyllt två. Likväl, här sitter undersköterskan Liza Lindblom i villan hemma i Häradsbäck 37 år senare, och försöker pussla ihop en tillvaro byggd på lögner.”

https://www.smp.se/almhult/dodforklarad-i-santiago-men-livs-levande-i-haradsback-8b50c7ae

”Vid köksbordet i södra Småland berättar hon om en hissnande resa. Hon gör det osentimentalt och med udden mot makten. Med distans och närvaro i symbios.

– Min biologiska mamma har berättat att vi var väldigt fattiga och att jag var underviktig och svagast av oss syskon och därför ibland lämnades bort till en klinik som drevs av några nunnor. Det var där, på hemmet där hon skulle få hjälp att samla livskraft och där familjen skulle få nytt hopp, som saker gick väldigt snett. Kanske någon kände behov av att agera allsmäktigt och ta kommando över naturlagar och människoliv.

– När min chilenska mamma kom och skulle hämta mig så fick hon besked om att jag blivit dålig och hamnat på sjukhus. Ja, så hon tog sig dit och fick veta att jag inte längre levde. Det finns till och med en grav i Santiago dit hennes familj gått i tron att mellanbarnet avlidit på ett sjukhus. I stället hade Elizabeth Del Carmen stulits och satts på ett flyg till Sverige och fått ett nytt hem i Sollentuna. Det var också ett liv – nödvändigtvis inte bättre, men definitivt annorlunda.

– Jag har inte haft någon perfekt uppväxt, absolut inte, och har ingen kontakt med mina svenska föräldrar i dag. Men jag är inte emot adoptioner, inte generellt kritisk, som många verkar vara. Inte minst på Facebook och andra grupper på sociala media som bildats efter avslöjandena om stulna barn. Jag är uppväxt i Sverige och ska jag vara ärlig så har jag inte så mycket gemensamt med min familj i Chile.”

(…)

”- Jag har två helsyskon och ett par halvsyskon och de är bättre än vad jag är på att höra av sig. Vi har sporadiska kontakter, oftast på Messenger, och jag kommunicerar mest och bäst med min lillasyster.

I Sollentuna, där jag växte upp, fanns många chilenare och jag träffade flera av dem. Jag förstår och kan läsa en del spanska, men det är värre att prata. Hur upptäckte du att allt inte hade gått rätt till med adoptionen?

– Det var när historierna om stulna barn hade avslöjats i tv och det började skrivas och pratas om det för några år sedan. Jag fick syn på ett namn som jag kände igen från adoptionspapperen. Allt började med att tv-kanalen Chilevision 2017 avslöjade att flera tusen adoptioner från Chile var illegala. SVT Väst hakade på och granskade de många svenska fallen och Adoptionscentrums ombud i Santiago och flera chilenska kontaktpersoner pekades ut som delaktiga i ett nätverk. Det handlade främst om att barn stulits från tillfällig barnvård eller dödförklarats direkt vid födseln och förts bort.

– Det hände mycket skumt under diktaturen i Chile, konstaterar Liza Lindblom. Sedan fortsätter hon:

– Jag är inte ledsen för att ha hamnat i Sverige och jag känner ingen agg eller sorg och tycker inte att jag typ förlorat ett land och jag har svårt med ett tv-program som Spårlöst, som ju säkert river upp många sår hos adoptivföräldrar. Fast, ärligt talat, visst skulle det vara intressant att åka till Chile och se landet.

– Jag är stolt över min bakgrund, men måste säga att jag upplevt mycket vardagsrasism sedan jag flyttade söderut – först till Sölvesborg och sedan till Älmhult.

I Stockholm satte jag mig på pendeln och åkte till jobbet i Upplands Väsby och där fanns det människor av alla former och sorter och jag kände mig verkligen som en i mängden. Här kan jag bli tilltalad på engelska i affären och folk kan komma fram på gatan och fråga mig hur jag trivs i Sverige. Jag har bott här sedan jag var två, och vet inget annat.

Efter en nyligen publicerad artikelserie i Dagens Nyheter om oegentligheter kring adoptioner har socialminister Lena Hallengren (S) öppnat för någon form av översyn av förmedlingen av barn till Sverige under 1900-talets sista decennier.

– Hur svårt kan det vara. De borde starta en brottsutredning precis som i Chile, kommenterar Liza Lindblom.

Svenska Adoptionscentrum uppger att de granskat all dokumentation från de chilenska adoptionerna utan att upptäcka att några fel har begåtts. Ulf Kristersson, ordförande för Adoptionscentrum 2003-2005 och nu partiledare för Moderaterna, har också deklarerat att han välkomnar en vitbok som går till botten med alla misstankar om brott och korruption.

– Vad ska jag säga? I så fall kan han ju själv pryda omslaget på den där vitboken, för han tog inte precis tag i problemet när han hade chansen som ordförande i organisationen, säger Liza Lindblom, kvinnan som dödförklarades och försvann, och som lever med livet efter lögnen.”

Dansk utredning om de korrupta adoptionerna på gång

Den danska dagstidningen Jyllands-Posten rapporterar om en kommande dansk statlig utredning om korruptionen inom den danska internationella adoptionsförmedlingen sådan den har ägt rum mellan 1968-1998 som likt den holländska utredningen med all sannolikhet kommer att visa att tusentals av de danska utlandsadoptionerna har varit illegala. 

Danmark och danskarna har då dadopterat kring 30 000 utländska barn sedan 1960-talet varav majoriteten kommer från Sydkorea och övriga Asien och just de (syd)koreanska adoptionerna har tyvärr emanerat från en veritabel adoptionsindustri som utan jämförelse är den mest hänsynslösa och brutala i världen. 

Nog är ursprungsländerna i Latinamerika och Karibien mer eller mindre fullkomligt genomkorrupta och än mer länderna i Afrika och Mellanöstern men de asiatiska ländernas korruption kombinerad med den värsta sortens patriarkat har skapat en utvandring utan dess like – av en miljon adoptioner till Väst har Sydost/Nordostasien stått för långt över hälften av desamma… 

”Illegale adoptioner har ikke kun fundet sted i Chile. Også i Indonesien, Colombia og Sri Lanka, hvorfra hundredvis af børn er adopteret til Danmark, er der fundet tegn på ulovligheder. Det skriger på en dansk kommissionsundersøgelse, mener adoptivorganisation.” 

https://jyllands-posten.dk/international/ECE12789800/hundredvis-af-boern-i-danmark-er-adopteret-fra-lande-hvor-hollandsk-kommission-har-fundet-tegn-paa-systematisk-misbrug

”Det er ikke kun børn adopteret til Danmark fra Chile, der potentielt kan have været ofre for illegale adoptioner. Også i en række andre lande, hvorfra danskere har adopteret hundredvis af børn, er der mellem 1968-1998 fundet tegn på »systematisk og strukturelt misbrug« – og dermed potentielt også brud på Haagerkonventionen, der skal beskytte børnene mod bortførelser.”

Genomkorrupta Adoptionscentrum stal Jenny Käppe från hennes förstamamma på sjukhuset direkt efter hennes födsel och ljög sedan för Jenny att hennes chilenska mamma inte ville ha kontakt med henne

Jenny Käppe berättar i Enköpings-Posten om hur genomkorrupta Adoptionscentrums och dess tyvärr närmast osannolikt effektiva och (super)entreprenöriella s k ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som hade i uppdrag att hitta så många s k adopterbara barn som möjligt åt svenskarna på plats i Chile och i andra sydamerikanska länder, stal henne från hennes chilenska förstamamma. Adoptionscentrum ljög dessutom för Jenny och påstod att hennes chilenska förstamamma inte ville veta av henne och ha kontakt med henne i adoptionsdokumenten som hennes adoptivföräldrar fick, vilket gjorde att Jenny utvecklade en stark vrede inom sig under uppväxten då hon kände sig övergiven och oälskad. Senare som vuxen kontaktade Jenny Adoptionscentrum som krävde pengar av henne för att överhuvudtaget försöka hjälpa henne att hitta sin ursprungsfamilj.

Både Jenny och hennes svenska adoptivmamma har idag förlorat tilliten till Adoptionscentrum och till svenska staten som har tillåtit att 1000-tals korrupta och illegala adoptioner har ägt rum till Sverige sedan 1960-talet och fram tills idag och vilka därmed har slagit sönder livet för ett närmast oräkneligt antal utlandsadopterade och deras förstaföräldrar och biologiska familjemedlemmar i ursprungsländerna samt även för deras adoptivföräldrar i Sverige:

”Hon adopterades från Chile till Sverige 1979, men det visade sig att allt inte gått rätt till. Nu berättar Jenny Käppe sin historia.”

https://eposten.se/bli-prenumerant/artikel/jdmvw80j

”I en artikelserie har Dagens Nyheter uppmärksammat hur föräldrar berövats sina barn genom illegala adoptioner. Med hjälp av förvrängda dokument och korruption har hundratals barn stulits från föräldrarna och förts till Sverige. Det rör sig om barn från bland annat Indien, Sydkorea och Etiopien. Ett av de drabbade barnen är Jenny från Chile. Hon är uppvuxen i Enköping och skildrar sin berättelse i sin adoptivmammas hus i Svinnegarn.

– Jag har gått hela livet och varit förbannad och arg. Nu känner jag mig bara dum, säger hon.

Hon föddes 1979 på ett chilenskt sjukhus utanför staden Temuco. För hennes biologiska mamma, Juana Raquel Orias Blanco, blev glädjen däremot kortvarig. Direkt efter födelsen rycktes Jenny iväg från henne. Läkarna förklarade för Juana Blanco att barnet var dött. Trots flera försök att få svar på vad som hänt fick Juana Blanco ingen respons från sjukhuset. Under Jennys uppväxt har Adoptionscentrum hela tiden sagt att mamman inte ville ha kontakt med henne.

– De tog mig ifrån henne direkt på BB. Min biologiska mamma hörde mig skrika, men hon fick aldrig se eller hålla i mig.

Barnmorskan sprang i väg med mig och sade att jag hade dött. Mamma återvände till sjukhuset för hon kände på sig att något inte stämde, men till slut hotade de med att ringa polisen, säger en känslosam Jenny. Det dröjde 40 år innan sanningen kom fram.

Tack vare egna forskningar och en brottsutredning i Chile som granskar mer än 10 000 adoptionsfall – varav flera hundra är kopplade till Sverige – kunde Jenny Käppe slå hål på lögnen. Hon hade stulits från sin mamma för att adopteras till Sverige på felaktiga grunder. I dag har de kontakt med varandra och smider planer för en återförening.

– Eftersom jag inte kan spanska och hon inte kan engelska är det svårt att prata, men jag vill spara ihop pengar så att hon kan komma hit. Första gången vi hördes var jag så tagen att jag inte kände något. Mamma blev glad och chockad, hon grät och det var lite jobbigt. Så fort jag såg henne förstod jag att hon var min biologiska mamma, säger Jenny och fortsätter:

– Vi är så lika att jag tackade nej till ett DNA-test, Det gäller även min ena son. Han har lockigt hår och vi har alltid undrat var han fått det ifrån, men nu förstår vi, säger Jenny Käppe.

För adoptivmamman, Ewa Blomqvist, har uppgifterna skakat om tillvaron. Hon litade på att adoptionen gått regelrätt till, men nu i efterhand har hennes tillit gentemot samhället fått sig en törn.

– Vi har levt i en lögn i 40 år. Jag kan inte förstå hur man kan stjäla och röva bort barn från deras föräldrar som tror att de är döda. Det skulle inte förvåna mig om liknande saker hänt i Sverige, säger hon. Jenny Käppe hoppar in och fyller i:

– Nej, jag kan inte lita på någon längre. Om vi blir lurade av ett sjukhus med barnläkare är det svårt att behålla tilliten. När jag fick min yngsta son 2018 hade jag jättesvårt att lämna honom själv på sjukhuset, säger hon. Efter att uppgifterna kommit fram har regeringen sagt att de ska se över adoptionerna mellan åren 1960-1990.

För familjen i Enköping skulle det vara ett viktigt steg. – Det går inte att få åren tillbaka, men det handlar om upprättelse. Hade det här inte skett hade jag kanske fått ett annat barn, men jag hade inte velat vara utan Jenny. Det känns som att min lycka över att bli mamma blev Jennys biologiska mammas olycka, säger Ewa Blomqvist.”

Ännu en Chile-adopterad vittnar om genomkorrupta Adoptionscentrums lögner

Alexandra Prag Gustafsson i Sölvesborg, som är adopterad från Chile och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade som sedan 60-talet och fram tills idag har tagits till Sverige på korrupta och illegala grunder, berättar i Sydöstran om hur hon till slut förstod att det som svenska Adoptionscentrum hade skrivit i hennes adoptionsdokument inte stämde – att det var en lögn att hennes chilenska förstamor hade övergivit henne.

En stor andel utlandsadopterade växer tyvärr upp i Sverige med en vrede och i vissa fall t o m med ett hat mot både sin förstamamma och förstafamilj och mot sitt ursprungs- och födelseland för att det ofta uppges i adoptionsdokumenten som adoptivföräldrarna erhåller i samband med adoptionen att förstamamman övergav den adopterade och var prostituerad, promiskuös, alkoholiserad eller helt enkelt bara en kvinna som inte ”förtjänar” att fortsätta att få vara förälder. ‘

Tyvärr börjar sedan många adopterade att missbruka och börjar att leva självdestruktivt som tonåringar och unga vuxna enligt vad statistiken tyvärr säger och inte minst p g a av den vrede som alltför många adopterade bär inom sig mot förstamamman och mot ursprungslandet.

De 100-tals svenska s k ”child finders” på fältet som genom årtiondena oförtrutet har jagat efter s k adopterbara barn i ursprungsländerna har fr a riktat in sig på under- och arbetarklassen liksom på fattiga och förtryckta minoriteter då de ofta genomkorrupta, konservativa och auktoritära ursprungsländerna ändå inte ansåg att dessa grupper var värda att få reproducera sig och få bli föräldrar.

Under Kalla kriget när utlandsadoptionerna ”peak:ade” på 1960-, 70- och 80-talen var svenskarna proportionellt sett kraftigt överrepresenterade på plats i den s k Tredje världen, d v s i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika, Karibien och Oceanien, tack vare Sveriges absolut unika relation till den utomeuropeiska och utomvästerländska världen och till icke-vita människor i allmänhet under efterkrigstiden och avkoloniseringen.

Sverige var världens största biståndsland och 10 000-tals svenskar besökte, bodde, levde, arbetade och tjänstgjorde under någon gång i livet i ett utomeuropeiskt och utomvästerländskt s k Tredje världen-land efter kriget och fram tills 90-talet. Detta demografiska faktum gjorde att svenskarna var mycket skickligare på att vara s k ”child finders” än andra västerländska s k folkslag (såsom kanadensarna, belgarna, tyskarna, italienarna o s v) då svenskarna fr a inriktade sig på att hjälpa just fattiga och utsatta grupper i ursprungsländerna och därför ofta besatt en mycket stor lokalkunskap om många ursprungsländer då svenskarna fanns på plats i dessa länder i mycket högre grad än vad andra västerlänningar gjorde på den tiden.

Alexandra var då en av dem som kontaktade mig när jag arbetade på tv-programmet Spårlöst och Adoptionscentrums ytterst effektiva s k ”child finder” i Chile och i andra latinamerikanska länder Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som fortfarande är i livet, tystade Alexandra och hennes halvbror vilka var i 5-6-årsåldern (då kan ju de allra flesta barn tala och göra sig förstådda oavsett språk) när de båda ville berätta för sin svenska adoptivmamma hade de i själva verket hade föräldrar och en familj och släkt i Chile och inte var föräldralösa samt att de hade blivit stulna och kommit till Sverige på otillbörliga grunder ”tack vare” svenska Adoptionscentrum.

”Sölvesborgsbon Alexandra Prag Gustafsson adopterades från Chile till Sverige när hennes mamma var på jobbet. Nu utreds hennes adoption tillsammans med hundratals andra misstänkt olagliga adoptioner i en stor brottsutredning i Chile.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Alltihop var en lögn, säger Alexandra som nu har kontakt med sin biologiska mamma.”

https://www.sydostran.se/solvesborg/alexandra-adopterades-utan-mammans-vetskap-allt-var-en-logn-473bbc9d

”Alexandra Prag Gustafsson föddes som Ximena Alejandra Piutrin Barriga i södra Chile 1971. Enligt hennes adoptionspapper övergavs hon och hennes ett år äldre halvsyster av sin mamma, och papporna var aldrig med i bilden. Flickorna fick då bo hos sin mormor och morfar tillsammans med några av deras barn och barnbarn. Morfadern var dock alkoholist och när mormodern dog anmälde flera grannar att flickorna inte togs omhand ordentligt, enligt papprena.

Den sanna historien är dock en annan, som vi kommer återkomma till.

Alexandra adopterades till Kalmar när hon var 5 år gammal tillsammans med sin 6-åriga halvsyster.”

(…)

”När hon kom upp i tonåren började hon dock fundera över sin identitet och vem hon var, som så många andra tonåringar. – Jag hittade inte mig själv, jag visste inte vem jag var. Jag pratade med min mamma om min chilenska mamma och hon sa att hon säkert var jättefattig och kanske till och med död. Så jag tänkte ”Hon är säkert död” och då var det lättare att skjuta undan det, berättar Alexandra.

Det skulle dröja tills Alexandra fick egna barn och började titta mycket på tv-programmet Spårlöst, som hjälper adopterade att hitta sina rötter, som hon återigen började fundera över sitt ursprung. Hon sökte även själv till tv-programmet men kom inte med. När hon en dag fick höra att det förekommit felaktigheter i flera chilenska adoptioner tog hon kontakt med föreningen Chileadoption.

De började gräva i Alexandras fall och hittade saker som tydde på att allt inte hade gått rätt till. De hittade bland annat ingen underskrift från mamman på adoptionspappren, vilket är ett måste för att adoptionen ska vara laglig. Det fanns heller ingen dokumentation på att grannar hade anmält morfadern där Alexandra och hennes syster bodde.

– Ett tag tänkte jag: ”Tänk om ingenting stämmer, min ålder, min födelsedag” för jag har alltid känt mig lite yngre och lite mer barnslig, säger Alexandra. Alexandra fortsatte leta själv och hittade en kvinna på chilenska eniro som hon misstänkte var hennes mamma.

Via Chileadoption fick hon kontakt med en person i Chile som sökte upp kvinnan – som mycket riktigt visade sig vara Alexandras mamma.

– Hon blev jättechockad och helt överlycklig. Hon ville att vi skulle komma dit på en gång, berättar Alexandra. Alexandra fick bilder skickade till sig på sin mamma och några av hennes släktingar som framkallade både bra och dåliga minnen. Och likheten mellan hennes mamma och syster gick inte att ta miste på. Alexandra fick även reda på att hon hade en lillebror.

– Jag har alltid velat ha en bror som tog hand om en. Han är verkligen genomsnäll och vi klickade direkt, berättar Alexandra. Första kontakten med mamman och brodern skedde via ett telefonsamtal med en tolk eftersom varken Alexandra eller hennes syster pratar spanska.

– Då kände jag bara wow, berättar Alexandra som då fick bekräftat att både hennes ålder och födelsedag stämde. Hon fick också äntligen reda på sanningen bakom sin adoption. Alexandras mamma övergav henne aldrig. Hon var iväg och jobbade som hembiträde och hade lämnat döttrarna hos sina föräldrar under tiden. Men en dag när hon kom hem var döttrarna borta – och hennes släktingar vägrade berätta var de hade tagit vägen.

– Hon skrek och grät och letade och letade. Fy vad hemskt. Tänk om jag hade lämnat mina barn på dagis och sen när jag kommer och ska hämta dem så är de borta, säger Alexandra.

– Hon grät när hon berättade och sa: ”Det här stämmer ju ingenting. Jag skrev inte på några papper, jag ville inte adoptera bort er”, berättar Alexandra. Ingen vet vad som egentligen hände men Alexandra misstänker att någon av mammans släktingar, som var mycket fattiga, tog emot pengar i utbyte mot att adoptera bort dem. Kanske morfadern som var alkoholist eller någon av mammans 17 syskon.

– Då kände jag sådant hat, hur kan man göra så mot någon? Men det måste ha handlat om pengar, säger Alexandra. Alexandra har varit arg på sin biologiska mamma till och från genom åren för att hon övergav henne, men nu vet hon att det bara var en lögn. – Det har vi ju trott på allihop. Så jag har varit arg på mamma och inte velat ha med henne att göra. Sen visar det sig att det inte är så, då fick man ju lite panik.

Ett halvår efter det första telefonsamtalet, 2013, var det så dags för Alexandra och hennes syster att äntligen träffa sin chilenska mamma igen. Hela 37 år efter att de rycktes bort från henne.

– Hon blev jätteglad och grät och ville hålla om oss hela tiden vilket ju var lite konstigt för att vi är vuxna nu, berättar Alexandra. Själv trodde hon att hon skulle beröras mer av mötet än vad hon gjorde.

– Det kändes som att jag redan hade känt dem länge eftersom vi hade chattat med varandra ett tag då. Jag tänkte ”Herregud ska man inte känna mer?” men tydligen är det vanligt att det blir så, berättar Alexandra. Hennes mamma och bror levde fortfarande fattigt, i ett skjul med flera hål i.

– Det märktes att hon skämdes men jag sa ”jag struntar i hur du har det i ditt hem, jag vill ju träffa dig”, berättar Alexandra. Alexandras svenska mamma följde också med på resan och klickade bra med hennes chilenska mamma, vilket Alexandra tycker var skönt.

– Min mamma har haft lite dåligt samvete över adoptionen, men hon har ju adopterat i god tro och trodde att allt gick rätt till, berättar Alexandra. När hennes svenska mamma nu har tänkt tillbaka har hon dock kommit på vissa konstigheter som hon inte har tänkt på tidigare.

– Adoptionen gick väldigt snabbt. De frågade mamma i augusti och sedan kom vi i oktober så vi skulle väl bort så fort som möjligt. Och när vi kom till Sverige och mamma började prata lite spanska med oss märkte mamma att kvinnan som hade tagit dit oss inte tyckte om det. Hon var väl rädd att vi skulle berätta något. Alexandras adoption är nu en av hundratals misstänkt olagliga adoptioner som utreds i en stor brottsutredning i Chile.

Hennes fall är nummer 257 i utredningen som hon hoppas ska ge upprättelse till alla föräldrar som blev av med sina barn under 1960-90-talen. Alexandra vill även ha upprättelse för sin egen del och veta vad svenska Adoptionscentrum kände till. Regeringen har tidigare velat invänta den chilenska brottsutredningen men eftersom den har dragit ut på tiden har de nu öppnat upp för en svensk översyn av adoptionsförmedlingen i Sverige under 60-90-talen. Det rapporterade Dagens Nyheter efter sin granskning av felaktiga adoptioner och bristande adoptionskontroller.

– Det måste komma fram vad det är som har hänt. De har ju gjort fel och många har mått jättedåligt, säger Alexandra som välkomnar översynen. Alexandra är tacksam över det liv som adoptionen har gett henne i Sverige. Kärleken förde henne till Sölvesborg för några år sedan där hon trivs jättebra och hon har nu tre egna döttrar, en son och även två barnbarn. Alexandra tror att hon hade fått ett väldigt fattigt liv i Chile men hon är arg över att några tog sig friheten att beröva henne att växa upp med sin mamma.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Jag hade velat kunna mitt eget språk så jag slipper bli påtvingad en tolk när jag ska prata med min mamma. Där har de också tagit en bra bit ifrån mig, säger Alexandra som nu har kontinuerlig kontakt med sin mamma och bror och planerar att åka dit med sina barn och barnbarn i framtiden.

– De tog oss från vårt hem och vår trygghet. Det är inte okej.”

Intervjuad i Internationalen om de korrupta adoptionerna

Rasmus Klockljung intervjuar Chileadoption.se:s Clas Lindholm och mig i Internationalen:

Sett till befolkningsmängd har fler barn adopterats till Sverige än till något annat land i världen. Omkring 60 000 barn födda i över 100 länder har fått nya familjer här. Den svenska föreningen Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsorganisation, hade verksamhet i Chile från tidigt 1970-tal fram till 1992, och har genomfört de flesta av de svenska adoptionerna som är aktuella i polisutredningen. Deras ombud i landet återkommer gång på gång i adoptionshandlingar, och var redan på 1970-talet föremål för flera polisutredningar om misstänkta barnarov, men friades då. Nu förekommer hon även i den pågående utredningen.

Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum mellan 2003 och 2005. Under den perioden gjorde två chilenska journaliststudenter en granskning som de skickade till föreningen, som i sin tur gjorde en internutredning. Den kom fram till att inga fel kunde påvisas. Kristersson anser fortfarande att det inte fanns några orsaker att misstänka att några dokument var förfalskade. Nu, efter de senaste granskningarna i media, tvärvänder Kristersson och vill istället att en vitbok görs över den svenska adoptionsverksamheten.

2018, efter att avslöjandena om illegala adoptioner från Chile fått uppmärksamhet, bildades föreningen Chileadoption.se som hjälper adopterade att söka efter sina rötter. Clas Lindholm är föreningens ordförande, och tycker att det betyder mycket att frågan ”äntligen fått stort genomslag”. 

– Vi hoppas att Sverige tillsätter en statlig oberoende utredning kring våra adoptioner, hur de kunde genomföras och godkännas på så vaga grunder i svenska tingsrätter, vad Sverige vetat om, att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas, skriver han i ett mejl. 

– Den parlamentariska utredningen har slagit fast att det som skett är brott mot mänskliga rättigheter. Vi har systematiskt blivit dödförklarade, kidnappade och fått våra dokument medvetet förfalskade. Vi vill ha upprättelse och kompensation. Vi är inte intresserade av en vitbok. 

Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet och sedan många år en mycket aktiv debattör i adoptionsfrågor. Han menar att det som skett i Chile inte på något sätt är unikt. 

– Min ståndpunkt är att så som det gått till i Chile är så det har gått till i i stort sett alla ursprungsländer. I Chile har däremot ursprungslandet gjort jobbet med polisutredningen, vilket är skillnaden mot många andra länder. 

Såväl Dagens Nyheters pågående granskning som reportage i andra medier under tidigare år visar mycket riktigt att barn rövats bort i många länder för att adopteras bort utomlands. I Nederländerna avslutades nyligen en statlig utredning som visade just detta, vilket ledde till att landet satt stopp för internationella adoptioner eftersom risken för att de är olagliga bedöms vara så stor. 

Hübinette säger till Internationalen att det är en väg som även Sverige bör välja. 

– Om man kommer fram till att det inte går att garantera att även dagens adoptioner är rättssäkra, så är det för svensk del det man bör göra. Eftersom det är samma ursprungsländer som både holländare och svenskar adopterat från skulle det mycket väl kunna bli konsekvensen, för medieavslöjanden om adoptionsskandaler är minst lika vanliga i dag som de alltid har varit.

Den ansvariga tillsynsmyndigheten i Sverige är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof. Ett av dess uppdrag är att göra tillsynsresor till ursprungsländer och granska att allt går rätt till, och tjänstemän har även efter millennieskiftet i många år rapporterat att de upptäckt oegentligheter. Generaldirektören Per Bergling kan när DN frågar inte ge en sådan garanti som Tobias Hübinette efterfrågar. 

I tisdags besvarade socialministern Lena Hallengren i riksdagen en interpellation från vänsterpartisten Jon Thorbjörnson, där hon utlovade en översyn av hur svensk adoptionsverksamhet gått till under tiden från 1960-talet till 1990-talet. Det är en omsvängning från att hon så sent som för ett par månader sedan ansåg att Sverige borde invänta den chilenska polisutredningen, men nu hänvisar ministern till att den drar ut alltför mycket på tiden. 

Trots Thorbjörnsons upprepade frågor om huruvida inte översynen borde omfatta även senare år menade Hallengren att det inte behövs eftersom adoptioner numera är mer rättssäkra än tidigare. 

Detta räcker inte, anser Tobias Hübinette. 

– Nej, jag skulle gärna vilja se en genomlysning av alla adoptioner från början till slut. Det skulle visserligen vara ett gigantiskt uppdrag med tanke på hur många adoptioner vi talar om, men det är på min önskelista.”