Kategori: chefer

Hela 13% av de kvinnliga förortsborna svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet i en ny undersökning medan 17-23% av landets chefer inte vill ha en granne från Afrika eller Mellanöstern men endast 2-3% motsätter sig en granne som är jude eller asiat

Lagom till Almedalsveckan har stiftelsen The Global Village och opinionsinstitutet Novus som brukligt kommit med en rapport som denna gång bygger på en enkätundersökning som har 1200 invånare i landets s k utsatta områden (d v s kort och gott miljonprogramsområden bestående av höghus som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund) och 500 av landets chefer som respondenter.


Bl a visar rapporten och undersökningen att hela 25% av invånarna i dessa områden känner till någon som har utsatts för skjutvåld att jämföra med endast 3% bland befolkningen i stort. 42% har vidare bevittnat öppen droghandel i sina bostadsområden och 20% har själva utsatts för rån eller känner någon som har utsatts för rån. Vidare uppger 30% att de själva har utsatts för hatbrott eller för främlingsfientliga trakasserier alternativt känner någon som har gjort det att jämföra med 12% bland befolkningen i stort. 13% uppger också att de har erfarenhet av religiös radikalisering i sin närhet medan hela 13% av alla kvinnliga respondenter svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet.


Det är politikområdet lag och ordning som rankas som det viktigaste politikområdet bland samma invånare till skillnad från bland befolkningen i stort som rankar skola/utbildning som det viktigaste politikområdet. Förtroendet för polis och rättsväsende är överlag samtidigt lägre bland invånarna i miljonprogramsområdena än bland befolkningen i stort.


Tyvärr svarade en större andel av de som bor i de s k utsatta områdena att de inte kommer att ta något vaccin mot covid-19-viruset när det erbjuds dem – till exempel svarade närmare 40% av de unga respondenterna (de som är under 30 år) samt hela 30% av invånarna i de s k särskilt utsatta områdena att de inte kommer att göra det. Detta tyder på att det finns en stark misstro mot det omgivande majoritetssamhället bland invånarna i de s k utsatta områdena och särskilt bland ungdomarna och de unga vuxna liksom att många av dem antagligen odlar och tror på konspirationsteorier av olika slag.


Undersökningen visar också att särskilt de unga invånarna i de s k utsatta områdena hyser ett påtagligt lågt förtroende för de svenska samhällsinstitutionerna inklusive för de svenska medierna.


En majoritet ger ett underkänt betyg till den svenska integrationspolitiken som endast 20% av de s k ”andrageneration:arna” ger godkänt jämfört med 40% av deras föräldrar, d v s de utrikes födda invandrarna. Hela 40% svarar också att Sverige inte tillräckligt tar tillvara på deras erfarenheter och förmågor och en fjärdedel anser att de inte får den lön som motsvarar deras arbetsinsats.


Hälften av invånarna i de s k utsatta områdena är för att införa ett medborgarskapstest, kring hälften menar att man måste ha varit bosatt i Sverige under en längre tid för att få tillgång till vård och andra välfärdstjänster och 40% tycker att bidragen är för höga i Sverige och nästan 40% är för en mer diversifierad offentlig statistik som delar upp invandrarna och invånarna med utländsk bakgrund efter t ex födelseland såsom i t ex arbetslöshetsstatistiken även om det kan stigmatisera och peka ut vissa invandrar- och minoritetsgrupper.


Hela en fjärdedel av invånarna i de s k utsatta områdena uppger att de har haft svårt att betala boendekostnaden under de senaste 12 månaderna och ungefär lika många saknar en hemförsäkring i de s k särskilt utsatta områdena.


Nästan varannan respondent uppger att kriminaliteten har förvärrats i deras bostadsområde och varannan uppger också att de vill flytta från området när de kan det och det är kriminaliteten som uppges som den allra vanligaste orsaken till att vilja flytta.


På frågan om vilka invånarna i de s k utsatta områdena föredrar som grannar svarar de flesta att de vill ha en (majoritets)svensk granne.


Vad gäller cheferna så är en bra bit över hälften av de 500 cheferna för etnisk mångfald på sina arbetsplatser och inom sina företag, organisationer och myndigheter samtidigt som de rankar (svenska) språket som den avgörande faktorn för att uppnå (eller inte uppnå) etnisk mångfald. Särskilt kvinnliga chefer (nästan 70%!) tycker att etnisk mångfald är viktigt liksom 64% av cheferna i offentlig sektor.


55% av cheferna svarade att de har en stor etnisk mångfald bland medarbetarna och de anställda men bara runt 20% att de har det i styrelserna och ledningsgrupperna. Samtidigt uppgav endast 22% av cheferna att de försöker mäta den etniska mångfalden mer eller mindre regelbundet.


57% av cheferna svarade att Sverige inte tar tillvara på den etniska mångfalden i landet och hela 82% menade att Sverige inte har en bra integrationspolitik. Endast 15% av cheferna ger omvänt ett godkänt betyg åt den svenska integrationspolitiken.


En relativt stor andel av cheferna vill slutligen inte ha en granne som har bakgrund i Mellanöstern eller i subsahariska Afrika – mellan 17-23% – medan endast 2-3% av de 500 cheferna motsätter sig en granne som är jude eller asiat.

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%

Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.

Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:

https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata

När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.

Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.

Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.

Men när det gäller denna grundläggande rättvise­fråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.

Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.

För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.

När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.

https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund

”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”

Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.

Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.

Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.

Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.

(…)

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.

”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobb­ansökningar utifrån namn”, säger han.

Andra tänkbara orsaker till den brist­ande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund. 

(…)

Kommer mångfalds­gapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?

”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”

Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procent­enheter från 2013 och tre år framåt.

Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.

(…)

Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.

Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:

”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”

Nästan en femtedel av landets chefer sympatiserar med SD och hela 60% av cheferna tycker att Åkesson är en kompetent ledare

Att SD fortsätter att vara det överlägset största partiet bland landets manliga väljare (med 26,8%) såsom i Demoskops senaste opinionsundersökning är väl tyvärr inte att förvåna. Bland alla opinionsundersökningar som undersöker sympatierna för SD hos specifika demografiska subgrupper såsom bland just manliga väljare, bland väljare i Stor-Stockholm, bland arbetarväljare, bland kristna väljare och bland väljare som är lantbrukare så är nog den mest uppseendeväckande undersökningen hittills (åtminstone för min del) den som härom veckan publicerades av tidskriften Chef och Novus och som visar att hela 19,2% av landets chefer sympatiserar med SD.
Namnlöst.jpg
 
Av landets ca 500 000 chefer (d v s samtliga högsta chefer och samtliga mellanchefer – d v s var åttonde anställd i Sverige har idag ett chefsuppdrag och ett chefsansvar av något slag) har endast 8,5% någon form av utländsk bakgrund bland cheferna i den offentliga sektorn medan ej mer än 11,5% har det bland cheferna inom den privata sektorn. Den absoluta majoriteten av landets chefer är m a o majoritetssvenskar och de flesta är också män (knappt 40% av Sveriges chefer är idag kvinnor).
rosta1-768x839.jpg
 
Att SD är näst störst bland landets chefer och att nästan 25% av cheferna sympatiserar med M förvånar kanske samtidigt inte då få chefer sympatiserar med S eller V men det som faktiskt skrämmer (åtminstone mig) är dels att en så hög andel chefer sympatiserar med SD överhuvudtaget då detta är en mycket högutbildad och mycket högavlönad och därmed också mycket mäktig, priviligierad, välmående och välsituerad grupp i det svenska samhället och dels att chefernas relativt höga SD-stöd också är en mycket stark indikation på att SD-väljarna fortfarande domineras av majoritetssvenskar och vilket gör att det antagligen går att säga att långt över 1/3 av alla majoritetssvenska män skulle rösta på SD om det hade varit val idag.
 
Slutligen är Åkesson en av de svenska chefernas mest ”populära” ledare – medan endast 30% av cheferna har förtroende för Åkesson som politiker så ser hela 60% av cheferna Åkesson som en kompetent ledare i tidskriften Chefs och Novus undersökning och även om denna diskrepans även existerar i befolkningen i stort (d v s långt fler väljare är ”för” Åkesson än vad de är för SD vad gäller att ha förtroende för Åkesson och vad gäller att uppskatta Åkesson) så är detta en mycket stark indikation på att landets chefer uppskattar s k ”starka ledare”.

Stockholms stads ca 2000 chefer är fortfarande en extremt homogen grupp

För 3-4 år sedan hängde DN ut Stockholms stad ”efter noter” (och i siffror) genom att helt sonika redovisa andelen kommunala chefer i huvudstaden utifrån geografisk bakgrund.

Namnlös.jpg

Av kommunens närmare 2000 chefer var sammanlagt ynka 2% födda i Afrika, Asien och Latinamerika år 2013 trots att denna demografiska subgrupp utgör över 20% av Stockholms befolkning. Därefter valde Stockholms stad (paradoxalt nog) att i den militanta svenska antirasismens och antifascismens namn sluta att föra statistik om kommunens chefer uppdelad på geografisk bakgrund för att inte stigmatisera och ”hänga ut” de få chefer med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som finns i Stockholms stad. Den militanta antirasistiska och antifascistiska utgångspunkten var helt enkelt att de få chefer som till exempel har bakgrund i Chile, Argentina, Somalia, Etiopien, Turkiet och Iran skulle må dåligt om de ”pekades ut” (visserligen helt anonymt) i siffror och därför skulle Stockholms stad sluta att redovisa den typen av siffror för att skydda och värna om sina (få) utomeuropeiska chefer så att dessa inte skulle må dåligt och känna sig obekväma.

Nu har dock kommunen vänt i frågan om att redovisa statistik över andelen chefer som har bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och i en ny rapport så framkommer det att hela 20,5% av Stockholms stads samtliga anställda idag har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika men trots det så har endast mellan 2,5-3,5% av kommunens samtliga chefer bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och vilket är en extrem underrepresentation som dessutom blir än värre (och därmed än mer extrem) mot bakgrund av att snart närmare en tredjedel av alla stockholmare har någon form av utomeuropeisk bakgrund.

Stockholms stads närmare 2000 chefer är med andra ord till överväldigande delen en ”öronbedövande” homogen grupp och endast kring 65-70 av cheferna i landets största kommun (som därtill är rikets huvudstad) har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika. Allt tyder tyvärr på att det ser likadant ut i landets övriga kommuner och att det tyvärr inte finns något statistiskt samband alls mellan att inhysa en hög procentandel invånare med utomeuropeisk bakgrund och att kunna uppvisa en åtminstone någorlunda skaplig representation och förekomst av chefer med utomeuropeisk bakgrund (och vad jag har förstått så ser det t o m än mer homogent ut bland de kommunala cheferna i t ex Göteborg och Malmö).

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt låg

Tidningen Chef har nu publicerat 2016 års siffror vad gäller andelen av landets ca 500 000 chefer (d v s samtliga högsta chefer och samtliga mellanchefer – d v s var åttonde anställd i Sverige har idag ett chefsuppdrag och ett chefsansvar) som har utländsk bakgrund.
 
Idag har ca 25% utländsk bakgrund inom det svenska arbetslivet men inom den offentliga sektorn (stat, landsting och kommuner liksom statliga, landstingsägda och kommunala företag) har bara 8,5% av alla chefer utländsk bakgrund medan ej mer än 11,5% har det inom den privata sektorn. Den enda sektorn där andelen är representativ handlar om egenföretagarna och småföretagarna där hela 25% numera har utländsk bakgrund.

Andelen majoritetssvenska kvinnliga chefer ökar stadigt medan andelen icke-vita chefer är mycket låg

Andelen kvinnliga chefer i den privata sektorn ökar stadigt och uppgår numera till 36% rapporterar SvD Näringsliv idag. Andelen chefer som har utländsk bakgrund i näringslivet uppgår idag till 10% och denna siffra ska då jämföras med att uppemot 30% av landets invånare har utländsk bakgrund.

Inom den offentliga sektorn uppgår andelen chefer med utländsk bakgrund till ej mer än mellan 6,5-8% (sämst är det inom staten och bäst ser det ut i landstingsvärlden).

Närmare 10% av alla inrikes födda män och uppemot 5% av alla inrikes födda kvinnor som har ett arbete överhuvudtaget är chefer eller mellanchefer att jämföra med 1-2% bland de som har en bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och som har en anställning.

Bland landets samtliga högskoleutbildade som har ett jobb är hela 12-13% av de infödda männen och 7% av de infödda kvinnorna chefer eller mellanchefer jämfört med 2-4% bland de som har en bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och som har ett arbete  (och varav en exceptionellt hög andel säkerligen är adopterade och blandade, men de har så klart också all rätt att få vara och bli chefer).

Fotnot: Självklart vill inte alla bli chefer eller ens mellanchefer (inte ens alla högskoleutbildade vill det) och att majoritetssvenskorna står först i kön för att ”ta över landet” (d v s de högsta positionerna i samhället) är inte heller särskilt konstigt: Om bara några år så kommer de majoritetssvenska kvinnorna också att vara ikapp de majoritetssvenska männen inte minst p g a de pågående och omfattande pensionsavgångarna som bl a innebär att ett mycket stort antal majoritetssvenska manliga chefer och mellanchefer (av vilka många f ö både är underutbildade och s k klassklättrare) gör sorti från arbetsmarknaden för varje år som går.

Vita kommunchefer

Södertälje är bredvid Malmö och Botkyrka de kommuner i landet med den högsta andelen invånare som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund: över 50-55% respektive åtminstone 30% (och kommuner som Stockholm, Göteborg, Huddinge m fl är f ö inte långt efter idag).

Trots det finns det varken några kommunala chefer på högsta nivå eller några kommunala bolagschefer som har utomeuropeisk bakgrund i dessa tre kommuner (Botkyrka var landets enda undantag vad gäller att ha en hög chef med utomeuropeisk bakgrund fram tills nyligen, men den chefen har idag slutat): http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sodertalje/chefer-i-kommunen-sallan-utrikesfodda