Kategori: Centraleuropa

Reflektioner kring SD:s och extremhögerns olika klädmoden och klädmärken

Nyligen postade en av programledarna för SD:s tv-kanal Riks detta foto på sig själv och ännu en Riks-programledare väl medveten om att denna typ av klädsel liksom Oktoberfesttemat går mycket väl hem hos Riks-tittarna och SD:s mansdominerade väljarkår liksom nog även hos de mer ideologiskt och historiskt medvetna SD:arna. 

Mången SD:are har nämligen genom åren haft en särskild förkärlek för Centraleuropa inbegripet just Bayern liksom Österrike och ibland också Schweiz och Norditalien, regioner och länder som till och från har hyst och/eller hyser stora och framgångsrika högerpopulistiska partier och där den ursprungliga, historiska nationalsocialismen (i München med omnejd) och fascismen (i Milano med omnejd) dessutom en gång uppstod. 

Det är exempelvis välkänt att den tidigare närmaste kretsen runt Åkesson liksom han själv var stamgäster på den österrikiska restaurangen Rauhrackel i Lund under student- och SDU-åren på 00-talet och ännu en Riks-programledare – Christopher Jarnvall – gillar att klä sig i en omisskännlig österrikisk s k lodenkavaj precis som den franska högerradikala författaren Renaud Camus gärna gör, som är den som myntade begreppet le grand remplacement, d v s det stora utbytet som mer är känt som folkutbytet i SD-sammanhang. Ett flertal SD:are har vidare genom åren också deltagit i den åtminstone tidigare årliga alleuropeiska högerpopulistiska och högerradikala balen på Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.

Att den svenska s k nationella rörelsen liksom motsvarande rörelser runtom i Europa, och både de historiska och de samtida rörelserna, inte bara är en politisk rörelse utan också en slags subkultur och i det närmaste en egen värld med sina egna klädmoden och klädkoder och med sina egna klädmärken är då inget nytt: 

Innan och under kriget stod österrikaren Hugo Boss för ett flertal av det tyska nazistpartiets mer eleganta uniformer, i Sverige införde dåvarande högerradikaliserade MUF 1933 en egen paramilitär uniform till sina s k kampgruppsavdelningar (KG-avdelningar) bestående av en stilig, stålgrå skjorta med läderkoppel och svart slips som den legendariske konservative ideologen Arvid Fredborg ska ha designat (som ibland har kallats den europeiska efterkrigstida ”konservatismens Marx”) och efter kriget har klädmärken som brittiska Fred Perry, Ben Sherman och Lonsdale (som SD:s mångtaliga skinheads skrudade sig i på 90-talet inklusive Åkesson själv att döma av ett gammalt skolfoto) liksom ryska White Rex och tyska Thor Steinar (som ledande SD:are har burit persedlar från) förknippats med denna rörelse och för svensk del heter det ju ibland att Dressman har ekiperat mången SD-man som vill framstå som salongsfähig. 

Slutligen går det ju i sammanhanget inte att undvika att nämna SD:s egen stilikon Mattias Karlsson som har inspirerat till utvecklandet av en alldeles egen slags klädstil bland dagens SD-män.

Några glimtar från den märkliga och bortglömda historien om relationerna mellan det en gång gigantiska Österrike-Ungern och det fortfarande lilla landet Korea

Nyligen har en tämligen unik bok publicerats – den akademiska antologin ”Central Europeans in Korea” som består av texter författade av i huvudsak centraleuropeiska Koreaforskare och som handlar om hur personer från den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern besökte och bodde i Korea samt kom i kontakt med koreaner fr o m 1800-talets slut och fram tills Österrike-Ungerns upplösning 1918.


De officiella kontakterna mellan kejsardömet och kungariket (K.u.K.) Österrike-Ungern och kungariket Korea inleddes formellt 1890 när diplomaten och greven Wladimir von Khittel avlade ett officiellt besök i Seoul vilket ledde till att de båda länderna inledde diplomatiska förbindelser och handelsrelationer med varandra två år senare.



Trots att Österrike-Ungerns ambassadör i Tokyo greve Heinrich Johann Maria von Coudenhove-Kalergi, d v s fadern till den sedermera världsberömde Richard von Coudenhove-Kalergi, arbetade för att få till stånd en fysisk habsburgsk ambassad i Seoul så realiserades aldrig detta av Wien utan Österrike-Ungern kom att representeras av Tyskland och konkret från den tyska ambassadbyggnaden på plats i Korea och i Seoul fram tills 1918.


Mellan 1880-1918 besökte ett relativt stort antal personer från Österrike-Ungern Korea och några av dem bosatte sig även permanent i landet såsom greve Canut des Enffans d’Avernas som verkade som missionär i Korea fr o m 1911 och som i det närmaste koreaniserades och ”gick native” och han antog senare också namnet Na Kuk-chae. Greven av des Enffans d’Avernas eller Na Kuk-chae avled sedan av umbäranden under Koreakriget i november 1950 i samband med en s k dödsmarsch när kinesiska Folkets befrielsearmé tvingade en grupp amerikanska krigsfångar och expat-västerlänningar i Korea att gå till fots en längre sträcka för att helt enkelt plåga dem till döds.


En annan person från Österrike-Ungern, Joseph Haas, som ibland betraktas som Österrike-Ungerns första Kinaforskare/sinolog och som f ö under en period var konsul i Shanghai åt den bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, var under 1880-talet anställd vid koreanska Tullverket tillsammans med den tyske greven Paul Georg von Möllendorff.


Mellan cirka 1870-1910 var det mycket vanligt att västerlänningar anställdes av de asiatiska statsbildningarna för att västerlandisera/modernisera de asiatiska länderna såsom i Kina, Thailand och Japan och även i Korea.
Samtidigt passade Haas på att i lönndom gräva upp och samla på sig koreanska skelett och skallar som han antagligen sålde till rasforskare runtom i Europa och några av dessa kvarlevor som Haas grävde upp nattetid och i största hemlighet ska fortfarande finnas kvar i bl a Prag och Wien. På 1880- och 90-talen rådde osäkerhet om koreanernas s k rasliga ursprung och s k rasliga tillhörighet bland de västerländska forskarna och därför var behovet stort av att få tillgång till koreanska skelett och skallar för att studera och s k raskategorisera dessa vid de olika västerländska universiteten och forskningsinsituten.


Korea betraktades allmänt i Väst och generellt bland västerlänningarna som både det mest slutna och isolerade och det kanske mest s k primitiva och arkaiska asiatiska landet i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien vid slutet av 1800-talet och ett praktiskt problem för alla västerlänningar som besökte Korea vid denna tid var att så få västerländska hotell fanns i landet att ta in på.


En viss J Steinbeck från Österrike-Ungern och närmare bestämt från Galizien försökte åtgärda denna brist på västerländska hotell i landet genom att grunda och driva Hotel de Corée i dagens Incheon fram tills 1890-talet, d v s i Seouls hamnstad där det antagligen fanns flest permanentboende expat-västerlänningar vid denna tid varav dock bara en handfull var landsmän och landsmaninnor till Steinbeck.


Andra personer från Österrike-Ungern som besökte Korea innan landet blev en japansk koloni de facto 1905 och de jure 1910 var bl a sudettysken Maximilian Taubles som hade ”äran” att bli den förste västerlänningen någonsin i modern tid som avled i Korea och närmare bestämt i Seoul 1886 och antagligen i samband med en koleraepidemi samt den ungerske greven Péter Vay de Vaya Luskod och den tjeckiske globetrottern Josef Kořenský samt sist men inte minst baron Ernst von Hesse-Wartegg vars reseskildring ”Korea. Eine Sommerreise nach dem Lande der Morgenruhe” från 1895 blev en formidabel bästsäljare som översattes till många olika västerländska språk och bl a till svenska med titeln ”Öst-Asien i våra dagar. Japan och Korea” (1905).


Det sägs vidare att en diplomat från Österrike-Ungern och möjligen baron Ladislaus Müller von Szentgyörgy med egna ögon ska ha bevittnat när en grupp koreanska högre tjänstemän som i både Nord- och Sydkorea idag räknas som de allra värsta landsförrädarna undertecknade det s k Eulsa-fördraget som i praktiken innebar att Korea blev en japansk koloni 1905. Baronen ifråga ska även ha sett att den siste koreanske kungen Sunjong föll i tårar i samband med denna händelse.


När Sydkorea sedan blev en självständig stat 1948 lät den första postkoloniala regeringen gräva upp liken efter de som hade undertecknat Eulsa-fördraget vilka mutilerades systematiskt och i det närmaste hackades sönder i småbitar och så sent som 2005 införde Sydkorea en lag som bestämde att ättlingarna till Eulsa-fördragets undertecknare blev av med allt de ägde, vilket är ett uttryck för ett typiskt konfucianskt klantänkande som också förekommer i dagens Nordkorea – d v s att straffa de efterkommande till en viss person över flera generationer.


Flera av de personer från Österrike-Ungern som besökte Korea eller som permanent eller periodvis bodde i landet både fotograferade, tecknade och målade det de såg och var med om utöver alla de som gav ut reseskildringar och skrev resereportage i den habsburgska mångspråkiga pressen såsom den ungerske fotografen Dezső Bozóky, den österrikiske Secession-konstnären Hans Böhler, den japonistiske tjeckiske konstnären Emil Orlik och österrikarna Karl Görlich och Edmund Adler.


Även de Österrike-Ungern-konstnärer som aldrig besökte Korea kunde vid denna tid låta sig inspireras av landet såsom Gustav Klimt vars berömda porträttmålning Bildnis der Friederike Maria Beer eller Porträtt av Friederike Maria Beer bygger på ett slagfältsmotiv (d v s bakgrunden bakom Klimts älskarinna Friederike) som Klimt hämtade från en koreansk vas som han hade i sin ägo.


Också i Manchuriet och i den ryska provinsen Primorskij kraj och fr a i de mellan cirka 1890-1918 extremt mångkulturella städerna Harbin och Vladivostok interagerade personer från Österrike-Ungern med koreaner. År 1917 fanns det t ex över 20 000 i huvudsak centraleuropeiska judar i Harbin liksom närmare 35 000 ryssar och tusentals andra västerlänningar i denna manchuriska kosmopolitiska storstad som också inhyste tusentals koreaner bland sina invånare. Den polske greven Marek Stankiewicz träffade t ex sin hustru Aleksandra Kim i denna del av Nordostasien, som räknas som den första kvinnliga koreanska kommunisten.

Den röda grevinnan Aleksandra Kim-Stankiewicz som också stod nära Lenin stupade sedan under Ryska inbördeskriget i september 1918 då hon kommenderade en röd koreansk brigad som stred mot s k vita kosacktrupper i Chabarovsk.


Under Första världskriget kallade Österrike-Ungern sammanlagt in 9 miljoner män under vapen som stred i dubbelmonarkins jättearméer på en mängd olika fronter och närmare 30% av dem tillfångatogs varav flertalet av Tsar-Rysslands armé och varav flertalet placerades i enorma krigsfångeläger utanför Vladivostok i provinsen Primorskij kraj.


Dubbelmonarkins armé var visserligen världens mest välekiperade armé då dess uniformer var genomestetiserade men armén kanske inte var den bästa på själva slagfältet – dess adelsdominerade officerskår sägs exempelvis ha uppskattat att sjunga operaarior iklädda de vackraste och ståtligaste av uniformer när de gick till anfall och t o m när de stupade och tog sina sista andetag.


Många av dessa tillfångatagna Österrike-Ungern-soldater var tjecker och slovaker som under Ryska inbördeskriget bildade en egen s k vit armé i Sibirien där de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna kom i kontakt med antikoloniala koreanska gerillasoldater varav åtskilliga var koreanska anarkister.


En av dem var ”Koreas Nestor Machno” den legendariske anarkistgeneralen Kim Jwa-jin (vars son f ö senare kom att bli Seouls slumområdens och Sydkoreas okrönte maffialedare under den postkoloniala sydkoreanska militärjuntans tid) som köpte eller fick vapen från de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna innan dessa återvände hem från de kaotiska striderna mellan de röda och de s k vita i Sibirien till ett självständigt Tjeckoslovakien och det var just dessa vapen som sedan användes när general Kim och de stridbara koreanska anarkisterna besegrade en japansk truppstyrka i det i både Nord- och Sydkorea mytomspunna slaget vid Cheongsan-ri i oktober 1920.


Även den blivande österrikiske nazisten Burghard Breitner som var högerextrema Verband der Unabhängiges (d v s det parti som föregick dagens högerextrema österrikiska parti FPÖ) presidentkandidat i 1951 års österrikiska presidentval hamnade i tsar-rysk fångenskap under Första världskriget och under Österrike-Ungerns sista år och på våren 1918 kom Breitner otroligt nog i direkt kontakt med Koreas siste kung Sunjongs överhovceremonimästare som då befann sig och levde i exil i ryska Primorskij kraj.


Sedan kan ingen bok som handlar om Centraleuropa och Korea så klart missa att skriva om Sydkoreas första presidentfru Francesca Donner-Rhee som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee eller Yi Sŭngman och som gick bort så sent som 1992 och då erhöll en statskvinnoliknande begravning i Seoul efter att innan sin bortgång ha varit bosatt i sin födelse- och barndomsstad Wien.


Syngman Rhee var då Sydkoreas president mellan 1948-60 innan han störtades i en revolution och tvingades gå i exil och paret fick inga barn men adopterade i stället två söner som tillhörde samma klan som presidenten själv – d v s den kungliga Jeonju Yi-klanen som jag själv råkar tillhöra rent juridiskt åtminstone – varav den ena adopterade sonen begick självmord när adoptivfadern störtades 1960.


Francesca Donner-Rhee har märkligt nog en avgörande roll i institutionaliseringen av internationell adoption. Internationell adoption såsom vi känner praktiken idag föddes då under och efter Koreakriget, d v s som en permanent överflyttning av barn mellan länder och kontinenter, och världens första internationella adoptionsbyrå grundades därför av den sydkoreanska staten den 20 januari 1954 i form av Adongyanghohoe eller Child Placement Service på engelska, som idag heter Social Welfare Society och som är den adoptionsbyrå som bl a har stått bakom de 10 000 adoptionerna av sydkoreanska barn till Sverige.


Det var just Sydkoreas första dam presidentfrun Francesca Donner-Rhee som satte sitt namn på Adongyanghohoes eller Child Placement Services grundandedokument och som agerade officiell beskyddare åt adoptionsbyrån och därmed går det att säga att en f d person från Österrike-Ungern kom att grunda och institutionalisera hela den internationella adoptionsverksamheten i både Korea och i världen i övrigt.

Daniel Hjorth har gått bort – en av landets ytterligt få austrofiler och kännare av den gamla habsburgska dubbelmonarkin och det gamla Centraleuropa

Författaren, förläggaren, skriftställaren, essayisten och litteraturvetaren Daniel Hjorth har i dagarna gått bort, som var en av landets ytterligt få austrofiler och kännare av den gamla habsburgska dubbelmonarkin och det gamla Centraleuropa (och faktiskt kanske den ende bredvid Jan Olof ”Jolo” Olsson).
89833871_10157259239445847_6723699232336773120_n.jpg

Hjorths första bok om Österrike-Ungern kom ut redan 1980 – Bifigurer och några andra – och hans mest kända bok som har tryckts i flera upplagor och utgåvor var då Kakafoni från 1984 som Henrik Tikkanen illustrerade.

 

Hjorth fortsatte sedan att publicera en strid ström av böcker om Österrike-Ungern och Centraleuropa såsom Passanter (1990), Gränslösa (1995), Kaféliv (1996), Salongsliv (1998), Brunnsliv (1999) och Flyktigt (2005) vilka inte minst visade att han även behärskade den idag tämligen utrotningshotade essäformen.

 

Hjorths bok Kakafoni, som inleds med Tikkanens porträtt av gamle kejsar Franz Joseph och även listar alla de sagoIika titlar som denne bar (hans kejserliga och kungligt apostoliska majestät av Guds nåde – kung av Böhmen, Lodomerien och Jerusalem, storhertig av Krakow, hertig av Steyer och Teschen, storfurste av Siebenbürgen, furste av Brixen, markgreve av Istrien, greve av Feldkirch, herre till Cattaro o s v), gjorde att jag själv blev en (ny)frälst och (in)biten austrofil ”över en natt” redan som tonåring i Motala.

89740447_10157259288880847_8373919237617483776_n.jpg

Sedan dess och tack vare Daniel Hjorth har jag spenderat alltför mycket tid, energi och pengar på att läsa alltför många böcker om Österrike-Ungern, köpa alltför många artefakter av Habsburgiana-karaktär, lyssna på alltför många centraleuropeiska kompositörer och artister, titta på alltför mycket centraleuropeisk konst och arkitektur och fr a genomföra alltför många resor till Centraleuropa med alltför många opera- och teaterbesök och alltför många besök på alltför många gamla palats, slott (dock ännu ej Konopiště och Mayerling), kyrkor, kloster (dock ännu ej katedralerna i Chernivtsi och Debrecen), kurorter, badorter, fästningar och slagfält (dock ännu ej Meran, Pola, Przemyśl och Isonzo).

 

Ny sydkoreansk dokumentär om de nordkoreanska ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa

”Alla” vet att Sydkorea är det land i världen som överlägset och utan konkurrens har adopterat bort allra flest av sina egna barn och medborgare till västvärlden med långt över 200 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1954 och utlandsadoptionerna pågår dessutom fortfarande (medan fastlands-Kina kommer tvåa med cirka 140 000 utlandsadoptioner och Indien alternativt Colombia trea med långt färre utlandsadoptioner än så).
 
Att Sydkorea är den utomvästerländska och postkoloniala världens ledande och största ”barnexportör” har också varit ett ”paradnummer” i Nordkoreas propaganda som genom åren har gått ut på att säga att ”Sydkorea säljer koreanska barn till de vita imperialisterna i Väst”.
 
Faktum är dock att även Nordkorea en gång i tiden ”exporterade” barn till Väst, och närmare bestämt till det då kommunistiska Central- och Östeuropa, även om syftet inte var att adoptera bort barnen permanent utan att placera dem temporärt på barnhem i bl a Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien under och efter Koreakriget (och fram tills 1959) som pågick mellan 1950-53.
 
År 2002 skrev jag om de nordkoreanska ”utlandsadoptionerna” till och ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa i en amerikansk tidskrift (se http://www.tobiashubinette.se/north_korea_and_adoption.pdf) och vilket bl a resulterade i att CNN ringde mig angående min artikel (och för första och hittills enda gången för min egen del i varje fall) då jag på den tiden möjligen var den första personen i västvärlden som skrev mer utförligt om dem och nu har en sydkoreansk dokumentärfilm snart premiär på Sofia Independent Film Festival i Bulgarien som handlar dessa barn.
FOTO.jpg
 
 
”In May 1957, the North Korean embassy in Warsaw received an urgent telegram from the Polish spy agency. It read two North Korean children had been caught at a Polish-Austrian border security checkpoint after their failed attempt to enter Austria. The two children were handed over to the North Korean agents and then sent back to the North.
 
No one has heard from them since.
 
The two unnamed boys were Korean War orphans who were protected at an orphanage in Plakowice, Poland. In the 1950s, the small Polish city was home to some 1,400 Korean War orphans who were sent there for education and vocational training.
 
Thousands of war orphans were loaded onto trains for several Eastern European countries during and after the 1950-53 Korean War. The rare wartime migration came as those governments accepted then North Korean leader Kim Il-sung’s plea to care for them temporarily.
 
Knowing their days in Europe were numbered as they were to be repatriated to North Korea soon, some children became defiant and maneuvered to stay in Europe.
 
The escapees’ cases came against this backdrop.
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
”They displayed extreme fear and anxiety after arriving in European orphanages. But they adapted to the new environment well and felt at home in Europe as the years passed,” he told The Korea Times. ”Facing calls to return to North Korea, some children displayed uneasiness. The escapees’ cases were reported in several European countries that hosted the North Korean children, such as Romania, Hungary and Poland.”
 
Some escapees had to face the tragic consequences of their failed attempts.
 
A North Korean orphan in Romania was to be adopted by a local family but the adoption had not gone well. He chose to run back the orphanage. It was a day before he and other North Korean children at an orphanage in the northeastern Romanian town of Siret were scheduled to be repatriated to North Korea. The other children brutally battered him and he became crippled. He and the other children were sent back to the North as scheduled.”
 
 
(…)
 
 
””Two Homes” features local residents who are aware of the migration of thousands of North Korean children into Eastern Europe in the 1950s. Some of them were teachers and some were friends of the Korean War orphans.
 
Kim traced their lost history based on his extensive interviews with the surviving teachers, friends and staff of orphanages that housed the North Korean children.
 
People were willing to share their photos of the children and letters they received from the orphans after they went back to North Korea.
 
Kim said the Korean War orphans in Europe was tough to uncover.
 
The children were there in the 1950s, six decades ago. Few documents or reports exist about their presence in Europe. The Eastern European nations’ decisions to accept Kim Il-sung’s request were a touchy domestic issue.
 
Europe was still recovering from World War II. In the 1950s, post-war reconstruction was still going on there and all resources were mobilized to rebuild their nations. So the leaders of the European countries were wary of the possible backlash from the public for using taxes to take care of the Korean War orphans.
 
Few knew about their presence in Eastern Europe, other than teachers and those who were involved in the orphanages.
 
The language barrier is another challenge Kim faced all during his film project. The five countries he visited ― Bulgaria, the Czech Republic, Hungary, Poland and Romania ― for the film project each have languages.
 
 
”Digging into information about the North Koreans, who were there decades ago, was challenging. Finding people who remember their presence or have first-hand experience with them was also tough,” he said. ”While shooting the documentary for three months in Europe and spending another five months editing, many thoughts came across my mind. I think ‘Two Homes’ is a thought-provoking film because it raises the issue about war orphans and how the issue should be handled. For me, it was a humanism project. I met many Europeans who still miss the North Koreans, even though chances of reunion with them are very slim.””
 
 
(…)
 
”Repatriation of the orphans was completed by 1959, three years after the North Korean leader’s state visit to Eastern Europe.
 
According to the filmmaker, Kim Il-sung might have been wary of the children who were exposed to European ways of thinking and the rise of the liberal movement that swept Eastern Europe after the death of Joseph Stalin.
 
”During his state visit to Eastern European countries, Kim Il-sung met the North Korean children at the orphanage in Poland. He would have sensed that the children were different from their cohorts in North Korea. Back then, the orphans had stayed in Europe there for four or five years, depending on the children, and had become quite European,” the director said.”
 
 

Ny film om Österrike-Ungerns undergång

Ikväll ser jag fram emot att se den ungerska filmregissören Laszlo Nemes (som 2016 debuterade med den kritikerrosade filmen Sauls son) ”undergångsromantiska” spelfilm Sunset som idag har svensk premiär och visserligen har det blivit något av ett högerradikalt signum att hysa ett intresse för Centraleuropa och för den gamla dubbelmonarkin men som inbiten ”austrofil” jag får väl skylla på att jag faktiskt blev intresserad av Huset Habsburg och Österrike-Ungern redan i tonåren och innan SD:arna började bevista den högerextrema balen i Wien och flytta till Budapest.

 

Sunset_laszlo-nemes_4_copy.jpg

Ur Kerstin Gezelis recension i dagens DN:

https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-ungerska-sunset-en-dromsk-och-rasande-vacker-tidsresa

”Huvudpersonen i ”Sunset” är en föräldralös, ung modist som återvänt till sin födelsestad Budapest för att söka jobb i vad som en gång var hennes föräldrars hattbutik – den fashionablaste i staden.

Klädd i en resdräkt av ljusblå siden med stärkt, vit, allt solkigare spetskrage söker hon genom den bullriga dammiga staden efter sin familj, sin plats i samhället, sin historia. Men medan hon letar, frågar, jagar fram mellan överklasspalats och anarkistmöten, blodbad och hattprovningar, vittrar allt det hon söker sönder. Det är bara ett år kvar till skottet i Sarajevo och Österrike-Ungerns prakt är en kuliss på väg att rasa.”

Om den gamla Donaumonarkin

Idag för 100 år sedan, d v s den 14 oktober 1918, inleddes upplösningen och kollapsen av den en gång så mångkulturella habsburgska dubbelmonarkin i Centraleuropa genom att dess dåvarande utrikesminister greve Stephan Burián von Rajecz telegraferade till USA:s dåvarande president Woodrow Wilson och begärde vapenstillestånd samt accepterade Wilsons 14 punkter för fred och knappt en månad senare den 9 november gick den siste Habsburg-kejsaren Karl I i landsflykt som under två år hade styrt över Europas 3:e folkrikaste land och världens 7:e folkrikaste imperium.
CIMG0052-2.JPG
 
CIMG1629.JPG
Ett år innan dess hade Huset Romanov störtats i Ryssland och 1918 pågick det Ryska inbördeskriget för fullt och den 9 november 1918 avsattes även Hohenzollern i Tyskland i och med att kejsar Wilhelm II gick i exil och bara några år senare gick familjen Osmanoğlu samma öde till mötes när Osmanska imperiet upplöstes och den siste sultanen och även kalifen Abdulmejid II gick i landsflykt 1924.
CIMG0390.JPG
CIMG5049.JPG
 
Under rätt så många år så har jag på fritiden i egenskap av att vara någon slags austrofil roat mig med att resa runt i det gamla Österrike-Ungerns före detta kungariken, kronländer, hertigdömen, furstendömen och grevskap inklusive i dess en gång största städer (såsom t ex Wien, Budapest, Prag, Bratislava, Graz, Zagreb, Sarajevo, Trieste, Krakow, Novi Sad och Lviv) i det som idag är Österrike, Ungern, Italien, Tjeckien, Slovakien, Polen, Ukraina, Rumänien, Serbien, Bosnien, Kroatien och Slovenien (dock inte i det sedan länge upplösta s k Kungariket Jerusalem som i stort sett motsvarar dagens Israel och Palestina och som Huset Habsburg och dess siste kronprins Otto gjorde anspråk på ända fram tills 1958) liksom även i en av dess mycket få utomeuropeiska besittningar i Tianjin i dagens Kina.
CIMG7897.JPG
 
CIMG1779.JPG
Varje imperium utvecklade sin egen estetik och medan exempelvis det franska (kolonial)imperiet gärna frossade i nybarock och det brittiska dito ofta föredrog nygotik så gällde en rätt så unik blandning av nyhistoriska stilar och s k Sezession-stil i Österrike-Ungern, d v s en särpräglad centraleuropeisk jugend-stil som t o m fick sätta sin prägel på byggnaderna i Habsburg-imperiets s k koncession i kinesiska Tianjin.
CIMG8846.JPG
CIMG8933.JPG

Ungdomar och unga vuxna i Centraleuropa blir alltmer negativt inställda till invandring och minoriteter

Tyska Bertelsmann-stiftelsen har nyligen publicerat en rapport som undersöker åsikter, attityder och värderingar hos ungdomar och unga vuxna (15-24 år) i Centraleuropa med fokus på de s k Visegrád-länderna (och i praktiken de länder som en gång i tiden ingick i Österrike-Ungern) och med fokus på deras syn på invandring och minoriteter (Österrike, Ungern, Slovakien, Polen, Tjeckien och Tyskland) och som visar att förutom de tyska ungdomarna och unga vuxna så är det de unga i dessa länder som antagligen hyser de hårdaste och mest negativa (och nog också aggressiva) attityderna till invandring och minoriteter (och fr a till utomeuropéer) i hela Europa (och sannolikt bredvid ungdomarna och de unga vuxna i Balkanländerna samt i baltländerna):
 
Endast 24% av deltagarna i studien anser att invandrarna bidrar till deras länders ekonomier (i Slovakien endast 13%) medan 53% ser dem som ett hot (i Ungern hela 70%) och 59% som en börda (i Tjeckien hela 70%) och endast 40% anser att deras länder ska ta emot invandrare och flyktingar (i Polen endast 25%).
 
Mot bakgrund av att Centraleuropa (och inkluderande Sydtyskland) åtminstone tidigare i Europas närhistoria alltid har varit först med det mesta som rör högerpopulism och högerextremism (och även då var det de unga centraleuropéerna som gick i bräschen och var ”avantgarde”) – där uppstod de första antisemitiska partierna och ledarna, där uppstod de första rasideologiska rörelserna och idéerna (d v s den s k Völkische-rörelsen, ariosofin och pangermanismen) och där uppstod sist men inte minst nationalsocialismen – så bådar detta inte särskilt gott inför framtiden.

Extremhögern går framåt med stormsteg i Centraleuropa – precis som under ”den gamla goda tiden” under mellankrigstiden

Vad beträffar extremhögern så börjar allting som alltid i Centraleuropa, d v s i de länder och regioner som ingick i eller var influerade av den gamla habsburgska dubbelmonarkin precis som under ”schöne Zeiten”, d v s ”på den gamla goda tiden”: I Centraleuropa föddes både fascismen och nationalsocialismen liksom både det esoteriska rastänkandet och den politiska antisemitismen och regionen präglas än idag av en folkligt förankrad antisemitisk resonansbotten, av ett närmast patologiskt och ohämmat förakt mot romer, av en krigs- och korstågsretorik gentemot muslimer och av ett klassiskt kolonialt synsätt på både asiater och afrikaner.
 
I Sydtyskland har Alternative für Deutschland på sistone gått framåt med stormsteg, i Norditalien är Lega Nord det största eller näst största partiet efter att ha erhållit mellan 20-40% i de senaste regionalvalen, i Schweiz fortsätter Schweiziska folkpartiet att vara landets största parti, i Slovakien gick två extremhögerpartier framåt i senaste valet, i södra Polen har PiS ett starkt fäste, i Ungern är den parlamentariska demokratin hårt naggad i kanten, i Tjeckien tävlar politikerna om att överträffa varandra i rasistiska uttalanden och i helgen gick de två extremhögerpartierna SRS och Dveri framåt i Serbien medan FPÖs presidentkandidat Norbert Hofer erhöll hela 36,4% av rösterna och därmed avgick som segrare i första omgången av det österrikiska presidentvalet.
 
Och som vanligt i Centraleuropa (och annorstädes) är det ungdomarna och de unga vuxna som är kraftigt överrepresenterade bland extremhögerns väljare, sympatisörer, medlemmar och aktivister.