Kategori: Centerpartiet

Optimistiska centerpartister och pessimistiska sverigedemokrater

En närmast ofattbar skillnad vad gäller synen på Sveriges framtid och utvecklingen i landet:

Opinionen just nu: Optimism – var god dröj

I stort sett alla SD:are (97%) tycker att utvecklingen går åt fel håll medan mellan 56-79% av miljöpartisterna, socialdemokraterna och centerpartisterna tycker att utvecklingen på det hela taget går åt rätt håll i/för landet.

Varför är SD så fixerade vid Fredrick Federleys fall?

Att alternativmedia just nu frossar i Fredrick Federleys fall har säkerligen inte undgått någon som ”konsumerar” alternativmedia då alternativmedierna anser sig ha fått denne på fall medan de s k mainstreammedierna anses ha misslyckats med att rapportera om Federley enligt samma alternativmedier bland vilka SD:s nya tv-satsning Riks (Riksstudios) nog tar priset i just frossande och en undrar ju i sitt stilla sinne vad som egentligen spökar (och medvetet eller omedvetet) bakom frossandet i Federleys intimliv:

För utöver att i stort sett alla så klart fördömer pedofili och förutom att SD på alla sätt och vis avskyr och föraktar C så får i varje fall jag åtminstone en liten vibb av både QAnon-konspirationsteorin och SD:s homofoba ursprung och historia samt, men det kanske bara är jag, att jag också känner historiens vingslag från den s k Kejneaffären och 1950-talets paranoida s k rättsröteaffärer.

Den konservativa statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför idag Centerpartiets förflutna med Sverigedemokraternas förflutna i en gästledare i Svenska Dagbladet

Att det finns en vrede mot C inom stora delar av högern efter det senaste valet kan jag förstå utan att själv vara höger liksom att jag också kan förstå att stora delar av högern sympatiserar med KD:s öppning mot SD då opinionsundersökning efter opinionsundersökning ju har visat att en absolut majoritet av moderatväljarna vill att M ska börja samarbeta med SD men när Svenska Dagbladet låter en professor i statsvetenskap likställa C:s förflutna med SD:s förflutna så är det inget annat än ren och skär historierevisionism som går i samma anda som när SD i det närmaste likställer SAP med tyska NSDAP eller åtminstone beskyller SAP för att vara ett parti med rasideologiska och antisemitiska rötter:
 
Den rätt så konservativt lagda statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför och likställer idag C:s förflutna med SD:s förflutna i en ledare i SvD som syftar till att försvara KD:s öppning (och M:s förestående dito) mot att samarbeta med SD.
 
Under 1900-talets första hälft var det då riktigt gott om riksdagspolitiker som omhuldade det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och de enda som egentligen var explicit emot dåtidens hegemoniska idéer om ras och svenskhet (d v s föreställningen om att svenskarna var vitast av alla folk på jorden och därför skulle skyddas från s k rasfrämlingar och från s k rasblandning) var vissa kristna, vissa liberaler och vissa socialister i dåtidens svenska riksdag och tyvärr fanns det också alltför många antisemitiskt lagda riksdagsledamöter under samma tidsperiod men antisemitismen var dock aldrig inskriven i något av de stora partiernas partiprogram.
 
Visst var väl C tillsammans med dåvarande M antagligen allra mest anfrätt av rastänkandet och antagligen också av antisemitismen men det går inte att på något sätt jämföra C:s historia med SD:s historia och det säger jag utan att vare sig vara statsvetare (eller historiker) eller professor:
 
Dåvarande C:s partiprogram från 1933 var då en helt och hållet integrerad del av dåtidens allmänna svenska rastänkande och i praktiken alla dåtida partier utom dåvarande V hade skrivit in värnandet om den s k nordiska rasen (d v s om de infödda vita majoritetssvenskarna) i sina partiprogram på 1920- och 30-talen men dåvarande SD:s både rasideologiska och antisemitiska partiprogram som gällde i olika versioner mellan 1988-99 var då inte en integrerad del av 1980- och 90-talens Sverige utan tvärtom ett program som på alla sätt och vis stack ut som mycket extremt när 1900-talet gick mot sitt slut.
 
 
”Centerpartiet, eller Bondeförbundet som det då hette, hade vid den tiden en känd professor som riksdagsman, Sten Wahlund. Denne var statistiker vid institutet för rasbiologi i Uppsala och publicerade bland annat en studie av samernas rasegenskaper tillsammans med institutets chef Herman Lundborg. Otto Wallén, en annan riksdagsman för bondeförbundet, var uttalad antisemit.
 
För dagens centerledning kan en läsning av partiets grundprogram från 1933 också vara av intresse, inte minst om temat för dagen är partiers rötter och eventuella rasism. Där står under punkt IV:
 
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.
 
Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”
 
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men någon stor uppgörelse inom centern med sitt förflutna har inte skett, trots att forskningen konstaterat att partiet var det avgjort brunaste då. En ytligt hållen essä av en amatörforskare, är det mesta som presterats.
 
Några av de ledande mediepersoner som i dag ropar att vissa partier har ett förflutet som för evigt dömer dem till fredlöshet, tycks ha glömt att de själva bara för några år sedan påpekade ett lika klandervärt eller än värre förflutet just hos centerpartiet.
 
Kanske är det så att de flesta partier har något som kryper under stenarna, om man är villig att lyfta på dem. Kanske är det också så, att en deklaration att man är beredd att tala med alla partier i riksdagen innebär en något lägre grad av hyckleri, än att skenheligt utgå från att just man själv har en själ vit som snö och ett alldeles obefläckat förflutet.”

Sonja Fredgardh, en av de (center)politiker som stod bakom Sveriges första jämställdhetslag 1979, hade en högerradikal bakgrund

Hur många svenska efterkrigsriksdagsledamöter som någon gång har varit medlemmar i en högerradikal organisation (och borträknat NyD:s och SD:s riksdagsledamöter) är det nog ingen som vet men själv har jag hittat åtminstone ett 40-tal riksdagsledamöter efter 1945 som har en sådan bakgrund och igår råkade jag ”stöta på” ytterligare en riksdagsledamot med denna ”profil”, nämligen centerpartisten, journalisten vid Skånska Dagbladet och feministen Sonja Fredgardh som var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren och pikant nog skrev en (hyllande) artikel om den nazityska kvinnoorganisationen Deutsche Frauenschaft i föreningens tidskrift Sverige-Tyskland för att sedan på 1960- och 70-talen leda Centerkvinnorna och 1979 så var Fredgardh en av de politiker och riksdagsledamöter som tillsammans med landets dåvarande jämställdhetsminister (och tillika invandrarminister) Karin Andersson drev igenom Sveriges första jämställdhetslag.

Sonja Fredgardh 29140.jpg

Om SD:s kommande vitbok och Centerpartiets misslyckade dito

SD har tydligen svårt att hitta akademiker och forskare som kan tänka sig att ta på sig uppdraget att granska partiets historia och ta fram partiets utlovade s k vitbok och vilket bl a sannolikt beror på att det forfarande finns få disputerade och få SACO-medlemmar bland SD:s medlemmar och sympatisörer:
 
 
”– Vi hade en statsvetare som är rätt känd i Sverige som var med ett tag. Men han fick lämna återbud för att han hade för många uppdrag. Det har varit lite småkörigt, medger han.”
 
Ett parti som dock har tagit fram en s k vitbok om sin historia är Centerpartiet som utlovade en sådan redan på 1990-talet när flera avslöjanden hade indikerat att dåvarande C hade varit det större parti (d v s bortsett från de högerextrema partierna som verkade i landet mellan 1920- och 40-talen) som starkast hade omfamnat mellankrigstidens rastänkande och som också efter kriget hade attraherat och lockat till sig ett flertal f d nazister och högerextremister.
 
C:s vitbok drog dock ut rejält på tiden – först skulle den komma ut till partiets 90-årsjubileum år 2000 men till slut slut så kom den äntligen ut inför 100-årsjubiléet år 2010 i form av en bok författad av Anders Björnsson som partiet hade beställt och finansierat – Skuggor av ett förflutet. Bondeförbundet och trettiotalet (2009).
 
Björnsson har då en bakgrund som maoist och har likt många andra vänsterprofiler blivit alltmer högerradikal sedan millenieskiftet och när Björnsson fick uppdraget att skriva C:s vitbok (inte heller C hade åtminstone tidigare särskilt många disputerade och SACO-medlemmar i sina led) så var hans högerradikala böjelser inte en hemlighet och vilket naturligtvis resulterade i att Björnsson (d v s ”i mina ögon” så var det åtminstone en mindre skandal att uppdraget gick till just Björnsson) mer eller mindre helt och hållet friskrev C från allt vad rastänkande och antisemitism heter utifrån den s k tidsandanhypotesen (”det var väldigt många som tyckte illa om eller t o m avskydde judar på den tiden” och ”alla trodde ju på raser på den tiden och alla ansåg ju att svenskarna var rasmässigt överlägsna alla andra på den tiden” o s v).
 
Själv var jag ”inblandad” i den första vitboken som aldrig kom ut då jag kände en antifascistisk centerpartist på 1990-talet som brukade bistå mig med viktig information under Expos första år och som ville att partiet skulle ta hjälp av mig: Den första kontakten med partiet slutade med att jag till att börja med tillsände C en lång lista på f d nazister och högerextremister som hade valt att gå in C under efterkrigstiden och i flera fall göra en rätt så bra s k karriär inom partiet (såsom bl a riksdagsledamöterna Per Olof Sundman och Nils-Eric Gustafsson, som f ö också var en varm Nordkoreavän och som gick bort tidigare i år – det har då genom åren funnits Nordkoreavänner i Sverige även på högerkanten). Därefter hörde jag ingenting mer från partiet och när jag sedan många år senare läste C:s s k vitbok, d v s Björnssons apologetiska bok, så hittade jag inga som helst spår av alla de namn som jag hade ”överlämnat” till partiet.
 
Med detta sagt så vill jag så klart inte ”brunmåla” Centerpartiet på något sätt som ju idag är det mest antifascistiska partiet bland landets högerpartier och mellankrigstidens centerpartister hade nog knappast känt igen sig i dagens C och troligen ej heller många av efterkrigstidens centerpartister.

Centerpartiet försöker rentvå Per-Olof Sundman från hans nazistförflutna

Än en gång noterar jag att medvetna revisionistiska försök nu görs för att ärerädda ytterligare en prominent och aktad svensk medborgares minne och heder som otvivelaktigt var högerextremist, som om det inte räckte med de senaste årens försök att ärerädda Arvid Fredborg, Sven Hedin, Fredrik Böök, Sven Stolpe, Verner von Heidenstam m fl. Snart kanske vi kan börja tala om två vågor i sammanhanget: en våg mellan ca 1995-2010 när ”celebritysvensk” efter ”celebritysvensk” avslöjades som gamla högerextremister – därefter en ny våg från ca 2010 och framåt när ”celebritysvensk” efter ”celebritysvensk” som avslöjats som gamla högerextremister får sin heder återupprättad genom revisionistisk historieskrivning.

Denna gång gäller det författaren, riksdagsledamoten (c) och ledamoten av Svenska akademien Per-Olof Sundman som i Centerpartiets 100-årsjubileumsskrift ”100 år av handlingskraft” som kom ut för några år sedan rentvås från allt vad högerextremism heter av Carl-Erik Nilsson, f d chefredaktör för Norrtelje Tidning. Nilsson hävdar (hela tre gånger på raken) i boken att Sundmans nazism är ett ogrundat rykte och inget annat.

10450765_10153005481905847_2085274699212949961_n

Det var jag som en gång i tiden råkade hitta Sundman som varande medlem i lindholmsnazisternas ungdomsorganisation Nordisk Ungdom på 1930- och 40-talen. Senare var Sundman också inblandad i värvningen av svenskar till Waffen-SS och medlem i Helsingborgsgruppen Fosterländsk Enad Ungdom samt involverad i smugglingen av krigsförbrytare och nazistflyktingar som tog sin tillflykt till Sverige sommaren och hösten 1945. I november 1945 deltog Sundman t ex på en synnerligen blöt nazifest i jättevillan Hamilton House i Helsingborg, och möjligen var han också närvarande på den om möjligt än blötare Heldengedenkentag-festen i ännu en jättevilla ute på Värmdö den 9 november 1946 när Sundmans kompis, den gamle SS-veteranen och blivande författaren Folke Nystrand, råkade skjuta den danske (efterlyste) nazisten och SS-veteranen Öistein “Bamsen” Johannesen i benet (dåtidens nazistpartyn var nog både mer överdådiga och mer ”ståndsmässiga” än dagens dito).

Långt in på 1960-talet behöll Sundman dessutom kontakten med gamla nazistiska partikamrater. Sundmans gamle ”führer” från Fosterländsk Enad Ungdom-tiden Rolf Clarkson (m) satt f ö i riksdagen samtidigt med denne (efter kriget var det gott om f d nazister i den svenska riksdagen), och det sägs att när de råkade på varandra i Riksdagshusets korridorer eller var ensamma tillsammans på herrtoaletten så gick Sundman upp i enskild ställning, slog ihop klackarna och heilade/segerhälsade åt Clarkson precis som ”när det begav sig” ”på den gamla goda tiden”. Fosterländsk Enad Ungdoms uniformer syddes f ö av grevinnan Marianne Bernadotte som sommarpratade förra året och då ironiskt nog varnade för nazismen i radio, och som också närvarade på prins Carl Philips bröllop i dagarna.

Jonas Fogelqvist skrev sedan en artikel i Arbetaren om Sundmans nazism och Per Svensson skrev en bok i ämnet: Det är märkligt att Centerpartiet nu låtsas som att inget av detta är känt – en undrar ju om partiet helt enkelt är alltför förtjust i sin gamla riksdagsledamot som skänkte så mycket kulturell glans åt partiet en gång i tiden? Sedan ska det nämnas att Centerpartiet redan har äreräddat sig självt som parti genom att för flera år sedan låta den gamle maoisten och idag radikalkonservative Anders Björnsson skriva partiets vitbok om dess rastänkande och högerextrema kopplingar, och naturligtvis fann Björnsson att Centerpartiet inte har några lik i garderoben alls att tala om, och detta upprepas så klart återigen i jubileumsboken. När arbetet med vitboken igångsattes minns jag att jag skickade partikansliet en lång lista på namn på f d nazister som gick in i Centerpartiet efter kriget och i många fall gjorde lysande karriär där efter att ha blivit uppmanad att göra så av en centerpartist – jag ville helt enkelt hjälpa partiet med att göra upp med sin egen historia. Namnlistan möttes dock med total tystnad.