Kategori: Carl Wilhelm von Sydow

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

En dyrköpt läxa från året som snart är slut

Under 20-talets första år (d v s 2020, som snart är över) har jag fått lära mig flera nya läxor och en av dem (en dyrköpt sådan efter ett flertal hårda drev som jag drabbades av under året) är att allt fler människor i dagens Sverige av någon anledning mår dåligt och blir arga för att inte säga hatiska när jag tar upp att en bortgången kändis råkar ha haft högerextrema föräldrar eller släktingar såsom när både Max von Sydow och Jörn Donner gick bort i år.


Jag har då påpekat sådant åtminstone sedan 00-talet och kanske tidigare än så utan att särskilt många har reagerat men på senare år har jag noterat att väldigt många människor upprörs storligen över att jag gör det och uttrycker sorg, ilska och ibland just även hat p g a det och gentemot mig.


Vad detta kan tänkas bero på är svårt att veta – kanske handlar det om en tilltagande anti-biologistisk/essentialistisk attityd, d v s att människor numera verkligen är emot det de uppfattar som biologism och essentialism, eller om en slags individualistisk och sekulär ”det finns ingen arvssynd”-attityd eller om en djup empati med de bortgångna kändisarnas efterlämnade anförvanter eller helt enkelt om den gamla vanliga svenska antipatin mot att ”disclose:a” människors politiska åsikter vilka anses vara en privatsak just i Sverige och nästan ännu mer än en persons sexuella läggning.


I varje fall så är detta en tendens som jag har noterat just i år och då även råkat ut för rejält i form av drev när jag t ex nämnde att Donners far var högextremist och t o m inblandad i en högerradikal statskupplan i Finland samt att von Sydows far var en av grundarna av ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och under en tid också dess vice ordförande (även hans mor var dessutom medlem i samma förening).

Carl Wilhelm von Sydow och extremhögern

Fascinerande om varför en känd svensk akademiker och en ”hedervärd” och ”aktad” svensk medborgare valde att först stödja både Nazi-Tyskland och extremhögern och därefter gradvis under kriget ta avstånd från desamma (det är ytterst sällan en har förmånen att läsa sådana här uppgörelser från elitsvenskars sida som en gång valde Nazi-Tysklands och extremhögerns sida): utdrag ur förtroligt brev från Carl Wilhelm von Sydow, legendarisk svensk etnologprofessor, grundare av Folklivsarkivet i Lund, föreståndare för Hyltén-Cavallius stiftelse för svensk folkminnesforskning, den som bidrog till grundandet av keltiska studier och ämnet iriska vid Uppsala universitet mm mm samt även far till skådespelaren Max von Sydow, till dennes kusin Adelheid von Schmiterlöw (också hon adlig och en gång i tiden organiserad pro-nazist: hennes släkt donerade stora summor till svensk extremhöger – särskilt en viss dam, bosatt på ett slott och som dyker upp om och om igen i Sveriges nationella förbunds bidragslistor både under och efter kriget) i december 1945. von Sydow var en av grundarna av elit- och överklassbaserade Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937 och ett tag dess vice ordförande, och han författade även artiklar åt högerextrema Sveriges nationella förbund. Citatet är hämtat ur Petra Garberdings bok Vetenskap mellan diktatur och demokrati, som behandlar den svenska etnologins relationer till Nazi-Tyskland.

11707864_10153057015160847_6466440464792793419_n