Kategori: Carl von Linné

Om Linné som den moderna globala rastaxonomins skapare

Då jag för bara några dagar sedan föreläste om rastänkandets idéhistoria för genusvetarstudenter vid Karlstads universitet så skulle jag tillägga följande (i punktform för läsbarhetens skull):
 
1, Under 1700-talet ”peak:ade” den transatlantiska slavhandeln vilket sannolikt påverkade att Linné betraktade afrikaner och svarta människor i den s k Nya världen (och både slavar och fria svarta som levde i Nord- och Sydamerika på 1700-talet) som lägst stående bredvid urfolk som samer m fl. Under 1700-talet infördes exempelvis allt fler lagar i de europeiska kolonierna i den s k Nya världen som kodifierade och institutionaliserade att afrikanska slavar och ättlingarna till dessa var de enda som kunde vara slavar medan vita inte längre kunde förslavas därefter (tidigare hade det även funnits vita slavar i den s k Nya världen).
 
 
2, Även om Linné hade konkurrenter under sin tid som föreslog andra raskategorier och/eller andra rastaxonomier (d v s att det just finns ett antal huvudraser på jorden) så var det Linné som avgick med segern och hans uppdelning är den som fortfarande gäller såsom att vi kopplar färgen vit till européerna och till de europeiska bosättarättlingarna över haven eller att vi kopplar vissa specifika karaktärsdrag till de s k gula asiaterna o s v.
 
 
3, Även om Linné inte ens till en början använde termen ras utan termen varietet och även om Linné byggde sin rastaxonomi på den europeiska antikens och medeltidens temperaments/sjukdomslära (även Upplysningstidens mest framträdande namn hade svårt att bryta med både antiken och kristendomen) så står det utom allt tvivel att Linné just placerade afrikaner och svarta lägst (bredvid urfolken), att de karaktärsdrag som Linné fastslog för desamma präglades djupt av slavhandeln och slaveriet samt sist men inte minst att Linnés uppdelning av mänskligheten i 4-5 huvudraser eller raskategorier är de som fortfarande gäller än idag inklusive hur de färgkodades av Linné och även i mångt och mycket hur de karaktärsbeskrevs.
 
 
4, Därmed går det att konstatera och fastslå att Linné är urfadern (d v s ”the founding father”) till och grundaren av det moderna s k vetenskapliga svenska, europeiska och västerländska (och därmed globala) rastänkandet såsom idéhistoriker just omtalar honom som, att Linné spelade en avgörande roll för att ”vetenskapligfiera” negativa och nedsättande föreställningar om afrikaner och svarta (d v s göra dem till kunskap, ”sanning” och ”verklighet”) samt att Linné lever än idag i våra huvuden och styr våra synintryck (d v s hur vi raskodar/rasifierar visuellt) då Linnés rastaxonomi just var den som kom att vinna.
 
 
För övrigt bör det också tilläggas att den som grundlade rastänkandet som en empirisk vetenskap framåt 1800-talets mitt var ännu en svensk – nämligen Anders Retzius som var den som uppfann skallindexmåttet och som såg sig själv som Linnés arvtagare. Likt Linné hyllas även Retzius runtom i landet med statyer, byster, gatunamn, namn på salar och stipendier o s v. Utan Linné hade rastänkandet möjligen aldrig kommit att bli en s k vetenskap men utan Retzius hade rastänkandet inte utvecklats till ett fullfjädrat forskningsfält överhuvudtaget under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft med allt vad det kom att innebära för hela planeten och mänskligheten.
 
 
”Hur rasistisk var Carl von Linné? Den frågan debatteras nu när statyer av bland annat slavhandlare välts runt om i världen. Enligt Gunnar Broberg som forskat om Linné, så finns det inget enkelt svar.
 
Under protesterna efter George Floyds död i USA har flera statyer föreställande bland annat tidigare slavägare välts och saboterats i protest. I Storbritannien har aktivister vält en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, och även i Sverige höjs nu röster för att statyer borde tas bort. Till exempel har en namnlista startas som kräver att statyer av Carl von Linné plockas ner.
 
Anledningen är att Linnés forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”, enligt namnlistan.
 
– Det beror på att han klassificerat människan, och hur han skrivit om svarta, säger Gunnar Broberg som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Broberg har skrivit biografin Mannen som ordnade naturen, om just Linné.
 
Enligt Gunnar Broberg använder Carl von Linné inte begreppet raser, men han trodde på olika människorarter. Han rangordnade dem, och satte de afrikanska folken lägst i hierarkin.
 
Rasbiologi som begrepp fanns inte på Linnés tid, men hans forskning fick stor inverkan genom att han klassificerade allt liv, även om han själv inte utförde skallstudier eller liknande.
 
– Han utgår från klassisk antik temperamentslära, fångad av uttalanden som samtiden gör av variationer hos människan. Han uttrycker sin tids fördomar, från bibeln och framåt, där de svarta är förbannade utav syndafallet.
 
Men kan man säga att han var rasist?
 
– Möjligen, men han ägnade inte frågan om afrikanska folk någon särskild uppmärksamhet. Vissa av hans elever som reste mycket var tydliga slaveriförespråkare, det var inte Linné.”

Den svenska rasforskningens genealogi

Den svenska forskarvärldens absolut avgörande och ledande roll i framväxten av det moderna, globala och vetenskapliga rastänkandet blir kanske som allra mest tydlig om en tänker kontrafaktiskt, d v s vad som hade hänt om vissa specifika händelser, kontakter och interaktioner inte hade ägt rum. Hade Carl von Linné (som fått ett svenskt universitet uppkallat efter sig) inte konkurrerat ut sin franske rival Buffon så hade uppdelningen av mänskligheten i olika raser kanske inte slagit igenom alls på samma sätt som Linnés rastaxonomi kom att göra, och vilket kom att fullständigt förändra och påverka hela världshistorien och alla oss som tillhör människoarten från ca 1750 och fram tills idag. Och hade inte den tyske antropologen Blumenbach varit en av Linnés lärjungar (dock ej inkluderad i praktutgåvan av Linnés ”apostlars” samlade verk som svenska UD idag ger bort som gåva till statschefer och andra dignitärer världen över) så hade det vetenskapliga rastänkandet kanske inte ens överlevt Linné överhuvudtaget.

Vidare – hade inte Anders Retzius (hyllad av bl a Karolinska institutet och Kungl. Vetenskapsakademien) varit en lojal Linné-lärjunge så hade kanske inte dennes skallindexmått sett dagens ljus (som svenska forskare använde sig av ända in på 1960-talet), och därmed hade hans son Gustaf Retzius (som står byst på Karolinska institutet) inte kunnat bevisa empiriskt att svenskarna kroppsmåttsmässigt (och estetiskt) var vitast av alla och därmed mest värdefulla och överlägsna av alla folk på jorden. Och hade inte samme Linné-lärjunge Anders Retzius inte övertalat Sven Nilsson (som bl a står byst i Lundagård) att ge sig in på biologins och senare arkeologins bana, så hade Nilssons raskrigsteori och den senare socialdarwinistiska ”vetenskapliga sanningen” att folkfördrivning av och folkmord på ”mindrevärdiga” raser var något ”naturligt” kanske inte uppstått. Och Anders Retzius tredje gången gillt: Hade inte den tyske medicinaren Rudolf Virchow varit ett varmt Anders Retzius-fan så hade kanske inte dennes empiriska rasforskningsmetoder (d v s att mäta allt som går att mäta och kategorisera färgmässigt på den mänskliga kroppen) fått ett sådant fullständigt genomslag som de fick världen över under andra hälften av 1800-talet (och vilket i sin tur ledde till många miljoner människors lidande, förtryck och ond bråd död ända in i vår tid).

Och för att inte glömma 1900-talet: Hade inte den tyske rasforskaren Eugen Fischer delat Herman Lundborgs totala besatthet vid att forska på blandade (”Mischlingen” eller ”blandrastyper”), så hade kanske inte de blandade blivit så ”sönderstuderade”, stigmatiserade och utsatta som de blev under första hälften av 1900-talet. Och slutligen – hade inte Tredje rikets rasforskare Hans F. K. Günther varit en så fanatisk Herman Lundborg-elev (Günther var bosatt i Uppsala under en tid) och så fixerad och besatt av svenska folket och den nordiska rasen, så hade inte den nazityska raspolitiken kanske blivit så extrem och mordisk som den blev.

Inte konstigt m a o att lilla Sverige redan 1902 kunde publicera den dittills mest omfattande empiriskt baserade rasforskningsstudien som (den akademiska) världen någonsin skådat (närmare 50 000 svenska kroppar hade mätts och kategoriserats i denna studie), att den svenska forskarvärlden bidrog med hela 16% av ledamöterna i det Internationella sällskapet för rashygien redan 1909, att Sverige blev det första land i världen som 1922 inrättade ett statligt forskningscentrum för rasvetenskap, att svenska staten excellerade i rasstatistik fram tills 1945, att hela tre svenska forskare bjöds in att delta i UNESCOs arbete kring rasbegreppet efter kriget samt slutligen att Sverige blev den första suveräna nationalstaten att helt och hållet avskaffa rasbegreppet i sig från och med 2001