Kategori: bostad

Ny rapport om svensk-eritreanerna visar att närmare hälften erhöll ekonomiskt bistånd 2018 och över en tredjedel är arbetslösa

I dagarna har stiftelsen The Global Village, som varje år arrangerar Järvaveckan, publicerat en ny rapport om eritreanerna som är en av landets största utomeuropeiska invandrargrupper.

De siffror som presenteras här nedan gäller för 2018-19, d v s innan pandemin, och det är sannolikt att siffrorna är sämre och värre idag p g a att invånarna med utomeuropeisk bakgrund drabbades mycket hårt av pandemin.

Det finns idag närmare 70 000 personer i landet som har någon form av ursprung i Eritrea inräknat invandrarna, de adopterade, andragenerationarna och de blandade eller mixade. Av dem är 1/3 födda i Sverige medan 1/3 är under 15 år.

Svensk-eritreanerna utgör den näst största subsahariska afrikanska gruppen efter svensk-somalierna och det är högst sannolikt att gruppen är större än så (d v s fler än närmare 70 000 personer) då de eritreaner som anlände till Sverige innan Eritreas självständighet 1993 kategoriserades som etiopier.

Rapporten visar tyvärr att det svensk-eritreanska barnen och ungdomarna inte klarar skolan i lika stor utsträckning som majoritetsinvånarna och utbildningsnivån hos de vuxna svensk-eritreanerna är lägre än riksgenomsnittet. 59% av de svensk-eritreanska grundskoleeleverna uppnår gymnasiebehörighet och knappt 30% av dem som kommer in på gymnasiet går ut gymnasiet inom fyra års tid och mellan 15-20% av samtliga vuxna svensk-eritreaner i arbetsför ålder har en högskoleutbildning bakom sig.

Totalt förvärvsarbetar 48% av männen i arbetsför ålder liksom 42% av kvinnorna i samma ålderskategori vilket kan jämföras med närmare 80% bland majoritetssvenskarna. 37% av de som har ett arbete arbetar vidare inom vård- och omsorgssektorn och är offentliganställda.

Gruppen är kraftigt överrepresenterad bland de som uppvisar de lägsta (års)inkomsterna, 50% lever med en låg ekonomiskt standard och 60% av alla barn och ungdomar med eritreansk bakgrund växer upp i hushåll med vårdnadshavare som är fattiga.

33-34% av de vuxna svensk-eritreanerna i arbetsför ålder är tyvärr arbetslösa och nästan 49% erhåller ekonomiskt bistånd eller s k socialbidrag att jämföra med några enstaka procent bland majoritetssvenskarna.

81% av alla svensk-eritreanerna bor slutligen i hyresrätt, och fr a i miljonprogramsområdena, att jämföra med under 20% av majoritetssvenskarna, endast 5% bor i villa eller radhus och de allra flesta bor trångt eller mycket trångt.

Ny rapport visar att bostadssegregationen i Sverige har ökat dramatiskt sedan 1990

Idag publicerade Delmos – Delegationen mot segregation – (som snart läggs ned p g a TAN-högerns budget) sin sista rapport som visar att bostadssegregationen i Sverige har ökat dramatiskt för att inte säga skenat sedan 1990 och att det inte bara handlar om de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna utan också om de mindre kommunerna.

Under 2010-talet stagnerade bostadssegregationen en aning för att sedan ta fart igen under och efter 2018 och den är idag på ”all time high”-nivå och ser tyvärr ut att fortsätta att öka.

Rapporten konstaterar bl a att en hög andel barn och unga numera växer upp i socioekonomiskt utsatta områden, som i stort sett alltid är detsamma som miljonprogramsområden, vilket innebär att den sociala mobiliteten kommer att minska framöver. Detta beror på att de som bor i miljonprogramsområdena generellt är i fertil ålder och då koncentreras en hög andel barn och unga till dessa områden.

Rapporten visar bl a att behörigheten till gymnasiet exempelvis är 30% lägre i miljonprogramsområdena jämfört med i de välbärgade områdena och andelen som lyckas ta en gymnasieexamen uppgår i genomsnitt till ca 40% i miljonprogramsområdena.

1,4 miljoner invånare bor idag i socioekonomiskt utsatta områden där mellan 30-45% lever med en låg ekonomisk standard medan 1 miljon invånare bor i socioekonomiskt mycket välbärgade områden och de allra flesta av de sistnämnda är majoritetssvenskar.

Två aktuella protestkampanjer visar med all önskvärd tydlighet att det är majoritetsinvånarna som driver på bostads- och skolsegregationen

På sistone har representanter för både Villaägarnas riksförbund och Svenskt näringsliv med all önskvärd tydlighet och dessutom på ett närmast gränslöst skamlöst sätt (be)visat att det är majoritetsinvånarna som aktivt driver på både bostads- och skolsegregationen (och de hänger då intimt samman) och inte minoritetsinvånarna.

Både bostads- och skolsegregationen anses kort och gott vara mycket värre i Sverige än i andra västländer från att tidigare ha varit mycket mindre i Sverige än i andra västländer på en statistisk-demografisk nivå.

Medan representanter för Villaägarnas riksförbund försöker stoppa ett regeringsförslag som syftar till att göra det möjligt att bygga fler flerbostadshyreshus för att motverka den ständigt accelererande bostadssegregationen så försöker representanter för Svenskt näringsliv att stoppa att flera kommuner på sistone har valt att bussa majoritets- och/eller minoritetselever mellan olika skolor för att motverka den stadigt växande skolsegregationen. 

I båda fallen är det alldeles uppenbart att det är majoritetsinvånarna som väljer att bo i villa eller radhus respektive som väljer skolor med en liten andel minoritetselever som adresseras med hjälp av nyliberala argument som handlar om valfrihet och underförstått (för det är ju det det egentligen handlar om) för att slippa minoritetsinvånargrannar respektive minoritetselever.

För att förstå ovanstående sammanhang (inklusive de rejält uppskruvade och vreda protesterna) så bör här nämnas att över 70% av alla majoritetssvenska barn och ungdomar numera bor i villa eller radhus medan endast några procent av barnen och ungdomarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma (och många av dem är adoptivbarn och s k blandbarn eller s k mixade barn) och endast 2% av alla majoritetssvenska elever går på en skola där 75% (eller fler) av eleverna har utländsk bakgrund medan de allra flesta elever med utomeuropeisk bakgrund gör just det.

Ny avhandling visar att den svenska white flight-tröskeln ligger på 5-10%: När andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund överstiger 10% i ett visst bostadsområde eskalerar sedan white flight-effekten

En ny avhandling i ämnet sociologi vid Linköpings universitet – Alex Giménez de La Pradas ”Local social exposure and inter-neighborhood mobility” – har undersökt den majoritetssvenska ”toleranströskeln” för när den s k white flight-effekten inträder, d v s kort och gott när infödda majoritetssvenskar väljer att flytta från ett bostadsområde (respektive sannolikt också väljer att undvika att flytta ett visst område – d v s den s k white avoidance-effekten).

Avhandlingen, som utgår från omfattande registerdata som fr a rör den svenska huvudstadsregionen (d v s alla invånare i Stockholms län/Stor-Stockholm) indikerar att när andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund – de s k synliga minoritetsinvånarna (d v s personer som har ursprung i Latinamerika, Kariben, subsahariska Afrika, MENA-regionen eller Asien och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) – överstiger 5% så börjar en white flight-effekt att märkas som därefter stegras när de förstnämnda överstiger 10% och slutligen ”peak:ar” när andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår till 15-20%. När desamma sedan utgör över 25% i ett visst bostadsområde verkar flertalet infödda majoritetssvenskar lämna området i fråga.

Avhandlingen visar också att det sker en succesivt ökande white flight-effekt fr o m 1990 och framåt och att den svenska bostadssegregationen eskalerar därefter och att denna segregation handlar om att landets invånare med utomvästerländsk bakgrund – de s k synliga minoritetsinvånarna – är kraftigt koncentrerade till miljonprogramsområdena (och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) medan de infödda majoritetssvenskarna och de s k osynliga minoritetsinvånarna (invånare med bakgrund i övriga Norden, Europa och Väst och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) numera bor någon annanstans (liksom tillsammans) än i miljonprogramsområdena.

Det är f ö tydligt att Stor-Stockholms invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund är koncentrerade till fyra större geografiska kluster: Järvaområdet, röda linjen från Bredäng till Norsborg, Hässelby-Vällingby och Hagsätra-Farsta-Skarpnäck.

De utrikes födda invånarna underpresterar även i de mest välmående bostadsområdena och misslyckas bl a med sina gymnasiestudier samt är ofta arbetslösa trots att de utrikes födda som bor och lever i dessa bostadsområden har grannar som tillhör de majoritetssvenska övre skikten

En ny rapport från Delegationen mot segregation (Delmos) som publicerades idag visar att den svenska bostadssegregationen har eskalerat kraftigt sedan 1990-talet och fram tills 2018.


Den socioekonomiska boendesegregationen har ökat dramatiskt mellan 1990-2018, vilket de facto är detsamma som den etnorasiala boendesegregationen.


Nästan 60 procent av landets invånare bodde exempelvis år 2018 i en kommun som var mer segregerad än vad den genomsnittliga segregationsnivån i hela riket var år 1990.


Numera är bostadssegregationen därtill lika utpräglad i riket i stort från att tidigare mest ha gällt de tre storstadsregionerna och delvis även de mellanstora städerna. Mer än hälften av Sveriges alla kommuner härbärgerar idag exempelvis ett eller flera fattiga och marginaliserade bostadsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.


Var sjunde person i hela landet, cirka 1,4 miljoner invånare, bor idag i fattiga bostadsområden och de allra flesta av dem har utländsk och inte minst utomeuropeisk bakgrund.


I rapporten undersöks landets samtliga bostadsområden utifrån fem områdestyper:


områdestyp 1: områden med stora socioekonomiska utmaningar

områdestyp 2: områden med socioekonomiska utmaningar

områdestyp 3: socioekonomiskt blandade områden

områdestyp 4: områden med goda socioekonomiska förutsättningar

områdestyp 5: områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar


Tyvärr redovisas inte samtliga invånare med utländsk bakgrund eller specifikt invånarna med utomeuropeisk bakgrund utan i stället alla utrikes födda invånare vilka jämförs med de inrikes födda invånarna.


Till att börja med bor en större andel inrikes födda i områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) och i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5) medan de utrikes födda är överrepresenterade i områden med stora eller mycket stora socioekonomiska utmaningar (områdestyp 1 och områdestyp 2).


Det som är mycket oroväckande för att inte säga alarmerande är att andelen förvärvsarbetande invånare är lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda OAVSETT områdestyp.


I riket som helhet handlar det om 85% för inrikes födda och 64% för utrikes födda, d v s en skillnad i förvärvsarbetesfrekvens på osannolika 21 procentenheter.


Vad gäller områdestyperna är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda som störst i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), där andelen förvärvsarbetande uppgår till 82% bland de inrikes födda och 63% bland de utrikes födda.


Det som vidare är mycket, mycket oroväckande för att inte säga en ren och skär katastrof är att en lägre andel utrikes födda, OAVSETT områdestyp, slutför sin gymnasieutbildning inom tre år efter påbörjade gymnasiestuder. Störst skillnad mellan inrikes och utrikes födda, nästan 38 procentenheter, finns i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), följt av områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) där skillnaden mellan inrikes och utrikes födda uppgår till vansinniga och overkliga 30 procentenheter.


Avslutningsvis är andelen unga som varken arbetar eller studerar (d v s den s k UVAS-gruppen) högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och också det OAVSETT områdestyp vilket är oerhört chockerande för att inte säga fullständigt surrealistiskt. Störst skillnad mellan inrikes födda och utrikes födda finns i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5).


Att otroliga 13% av de utrikes födda ungdomarna och de unga vuxna är UVAS:are i miljonprogramsområdena där invånarna med utomeuropeisk bakgrund dominerar är naturligtvis en oerhörd tragedi (OBS: det är då de som pangar på varandra och som försöker spränga varandra i bitar och ibland även kniva varandra) men att 15% av de utrikes födda ungdomarna och unga vuxna är det i överklassområdena där majoritetssvenskarna med hög utbildning och höga inkomster dominerar är galet på alla sätt och vis.


För att tala klarspråk och med risk för att måhända stigmatisera invandrarna och inte minst invandrarbarnen:
Inte ens i landets allra mest välmående överklassområden där den yppersta extremt högutbildade och ofta riktigt förmögna majoritetssvenska eliten bor går det bra för de utrikes födda.


Till viss del handlar det antagligen om utlandsadopterade som underpresterar ordentligt i överklassområdena liksom om att invandrade (hetero- eller homosexuella) intimrelationspartners till majoritetssvenskar från bl a Latinamerika, Karibien, Västafrika, Sydostasien och Mellanöstern (vilka då är gifta med socialgrupp ett- och SACO-svenskar) likaså underpresterar rejält.


Slutligen handlar det möjligen om alla SACO-majoritetssvenskar som har ensamkommande som fosterbarn – t ex pojkar och unga män från Afghanistan som bor och växer upp hos majoritetssvenskarna i överklassområdena – även de underpresterar sannolikt också i statistikens och siffrornas värld.

Ny rapport om den kombinerade socioekonomiska och etnorasliga bostadssegregationen visar att den har cementerats alltmer

I veckan har Arena publicerat en ny rapport författad av Andreas Alm Fjellborg som tyvärr visar att den kombinerade socioekonomiska och etnorasliga bostadssegregationen, som just i Sverige i praktiken sammanfaller, både fortsätter att öka och har blivit än mer cementerad efter två decennier av avregleringar och efter att en tidigare bostadssektor, som reglerades av (bostads)politiken, numera har kommit att bli en bostadsmarknad, som regleras av just marknaden.

Invånarna i landet flyttar numera inom eller mellan socioekonomiskt/etnorasligt liknande bostadsområden och det har blivit både svårare och mindre vanligt att byta upplåtelseform. 

De senaste årens alla nybyggnationer som har tillkommit som en del av förtätningen av stadskärnorna och som ett svar på bostadsbristen har tyvärr inte heller ökat möjligheterna att lämna resurssvaga områden i statistikens och siffrornas värld. 

Det har vidare blivit mindre vanligt att invånare med utländsk bakgrund flyttar till områden som domineras av invånare med svensk bakgrund. Just nu under pandemin pågår också en ny ”white flight”-våg från det urbana Sverige till småstäderna och landsbygden och det handlar fr a om högutbildade majoritetsinvånare som lämnar innerstäderna eller förstäderna för småkommunerna. 

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de fattigaste bostadsområdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6% och idag är denna procentsiffra tyvärr än högre än så.

Kort och gott så fortsätter den socioekonomiska/etnorasliga bostadssegregationen både att öka och att permanentas och tyvärr går skolsegregationen och bostadssegregationen hand i hand då den absoluta majoriteten av alla barn och unga fortfarande går i en skola som ligger nära deras bostad.

Den svenska bostadssegregationen är tyvärr mer extrem än i övriga västvärlden då:

1, Det numera, och sedan flera år tillbaka, inte längre finns något bostadsområde som domineras av majoritetsinvånare som klassificeras som fattigt i statistikens och siffrornas värld. I nästan alla västländer på jorden finns det då områden som domineras av vita invånare, som kategoriseras som fattiga.

2, Det ännu inte finns något bostadsområde som domineras av minoritetsinvånare som klassificeras som icke-fattigt i statistikens och siffrornas värld. I nästan alla västländer på jorden finns det då områden som domineras av icke-vita invånare, som kategoriseras som icke-fattiga.

Den svenska bostadssegregationen kan i hög grad förklaras med att flertalet majoritetsinvånare numera äger sin bostad och därmed är aktörer på bostadsmarknaden i egenskap av ägare att jämföra med invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka är kraftigt koncentrerade till hyresrätterna i miljonprogramsområdenas flerbostadshus (d v s höghus):

andel invånare med utländsk bakgrund som bor i hyresrätt: 59,2% (73,6% med utomeuropeisk bakgrund)

andel invånare med svensk bakgrund som bor i hyresrätt: 27%

Idag äger över 80% av alla majoritetssvenskar sitt boende i en eller annan form medan endast kring 20% av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund gör det. Och hela 70% av samtliga majoritetssvenska barn och ungdomar växer numera upp i villa eller radhus att jämföra med 20% av barnen och ungdomarna med utomeuropeisk bakgrund.

Därtill bor majoritetssvenskarna överlag stort eller t o m mycket stort medan invånarna med utomeuropeisk bakgrund bor trångt eller t o m mycket trångt:

andel invånare med utländsk bakgrund som bor trångt: 53,4% (med utomeuropeisk bakgrund 63,5%)

andel invånare med svensk bakgrund som bor trångt: 13,2% (i mycket hög grad de som bor på studentboenden och äldreboenden samt i kollektivboenden)

Andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund som bor i de fattigaste stadsdelarna i landet har ökat markant mellan 2001-2016

En ny studie som ingår i Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” visar att andelen invånare i Sverige som bor i de allra fattigaste stadsdelarna har ökat markant liksom att det numera i mycket hög grad handlar om invånare med utomeuropeisk bakgrund.

År 1990 bodde för det första knappt 3% av den svenska totalbefolkningen i de allra fattigaste områdena i landet att jämföra med 10% år 2016.

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de allra fattigaste områdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6%.

I studien undersöks också var alla 15-åringar bodde i landet år 2001 respektive år 2016 – d v s årskullarna födda 1986 respektive 2001 ingick i studien.

Av de 15-åringar som föddes 1986 och som år 2001 bodde i ett grannskap med en mycket låg andel fattiga – d v s de facto i landets rikaste stadsdelar – hade hela 84% svensk bakgrund. Andelen med nordisk och europisk bakgrund varierade inte så mycket mellan områden med olika andel fattiga. Däremot var andelen med utomeuropeisk bakgrund som här definieras som att ha minst en förälder född utanför Europa mycket liten i områden med få fattiga – d v s i landets rikaste stadsdelar – det handlade om endast 4% år 2001.

Det är alltså i mycket hög utsträckning barn, ungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som är utsatta för höga fattigdomskoncentrationer i sin barndoms- och uppväxtmiljö. Endast 8% av de invånare som var födda 1986 och som bodde i de fattigaste områdena år 2001 hade svensk bakgrund. 

Svenskarna fortsätter att vara överväldigande för mångfald samtidigt som de gör något annat i handling

En ny enkätundersökning bland stockholmarna visar att en överväldigande majoritet av dem är för mångfald och mot segregation men samtidigt är det inte en stadsdels mångfald och att motverka segregation som avgör när stockholmarna väljer var de själva ska bo ”när allt kommer till kritan” utan tryggheten i ett visst område:

92% håller helt eller delvis med om att de fattiga miljonprogramsområdena behöver bli mer uppblandade men 95% anser samtidigt att tryggheten i området är allra viktigast när de själva väljer bostadsområde.

Män, höginkomsttagare, äldre och utrikes födda är samtidigt mer negativa till mångfald än kvinnor, medelinkomsttagare, yngre och inrikes födda.

Denna paradox är något som även tidigare undersökningar har indikerat: För några år sedan visade World Values Survey att svenskarna är världens mest antirasistiska s k folkslag utifrån att vara för att ha en granne med en annan raslig, etnisk eller religiös bakgrund än de själva – hela 98,5% av svenskarna svarade att de var helt eller delvis för att ha det. Samtidigt verkar det s k svenska folket uppvisa en lägre s k toleranströskel för att få och ha en alltför hög procent av utomeuropéer som grannar än andra – den svenska white flight-tröskeln verkar helt enkelt vara lägre än motsvarande trösklar i andra västländer och ligger på kring 6-7%.

”En majoritet av Mitt i:s läsare vill ha mer socialt blandade bostadsområden och oroas över segregationen. Men när de väljer bostad kommer tryggheten på första plats – social blandning kommer sist.”

https://www.mitti.se/ettsthlm/mitt-is-lasare-kluvna-till-blandade-bostadsomraden/repucy!SdUly@5htJsdAiSygPbQ5Q/?fbclid=IwAR2I24LCcKLund9DMxMhumL0VTOjkdmf3p6sdZjDvcz5KeGqpaY-bo-qv-8

”Två saker är Mitt i:s läsare till stor del eniga om, när #EttSthlm ställer frågan via undersökningsföretaget RAM (Research Analysis Media) med 449 svarande från hela Stockholmsområdet. För det första: ”tryggt att gå ut på kvällarna” är den allra viktigaste faktorn när man ska välja en ny bostad. 95 procent anger detta som ”mycket viktigt”, högst av alla de föreslagna alternativen. Även tryggheten i angränsade stadsdelar är avgörande – 94 procent i vår undersökning ser detta som mycket viktigt.

– Det kan vara folk som bor i ett fint villaområde men där det finns stökiga områden i närheten och som därför väljer att flytta, framhöll en mäklare i Täby i förra veckans tidning.

Det andra, som förenar nio av tio, är en oro för bostadssegregationen och en mer eller mindre stark åsikt att situationen behöver förändras. 92 procent håller med, helt eller delvis, om att ”samhället bör hitta lösningar för att utsatta områden ska bli mer socialt blandade”. I snitt 85 procent tycker att man också bör göra samma sak med välbärgade områden.

Men även om en majoritet vill ha mer social blandning är detta något som kommer längst ner när Stockholmarna rangordnar vad som är viktigt för var de vill bo.

– Notera att de flesta vill att det är ”samhället” som skall åstadkomma blandning, något många tycker vore bra men kanske inte är beredda att genomföra på egen hand genom att själva flytta, kommenterar Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon har tidigare genomfört liknande undersökningar vid det så kallade SOM-institutet och tycker att Mitti:s resultat är väntade:

– Trygghetsfrågorna ligger högt på den politiska agendan där de ofta kopplas till integration, säger hon.

När det gäller kopplingen mellan trygghet och mångfald är läsarna kluvna. Å ena sidan håller 85 procent med, helt eller delvis, om att ”en stor blandning av inkomstlägen, kulturer och livsstilar i ett bostadsområde är något positivt”. Samtidigt lutar 73 procent åt att en sådan blandning kan skapa otrygghet. Och 71 procent håller med, helt eller delvis, om att ”inflyttning av folk från vissa länder, kulturer och religioner skulle påverka mitt område negativt”.

Den negativa synen på sådan inflyttning är vanligast hos personer med annat modersmål än svenska. I gruppen utrikesfödda är det också betydligt fler som anser att ”en utveckling mot avgränsade ’gated communities’ kan bli nödvändig”, än i gruppen svenskfödda.

Å andra sidan är nästan alla, 95 procent, mer eller mindre överens om att ”det viktiga är inte varifrån folk kommer, utan att människor beter sig bra mot andra och tar ansvar för området.”

– Det är en sak att vilja ha trygghet, en helt annan att ange invandring som orsaken till otrygghet. Den kopplingen görs av en minoritet, säger Marie Demker.

Skillnaderna är överlag små mellan olika samhällsgruppers svar i undersökningen.

I alla grupper finns en stor majoritet som är positiva till ökad social uppblandning. Alla inkomstgrupper bekymrar sig ungefär lika mycket för bostadssegregationen, utom de med hushållsinkomst över 70 000 kr/månad. Där är det tre gånger så många som inte oroar sig för segregationen, jämfört med hushållen med medelinkomst.

I det översta inkomstskiktet är motståndet också störst mot att blanda upp välbärgade områden: 27 procent säger nej till det, jämfört med 13 procent i snitt för alla övriga. Men också här instämmer de flesta, mer eller mindre, att ökad blandning vore bra.

Fler skillnader: De som bor i hyresrätt oroar sig för segregationen mycket mer än de som bor i bostadsrätt, radhus eller villa. De som äger sin bostad oroar sig mer för inflyttning av folk med annan inkomst, kutur och livsstil än de som bor i hyresrätt. Kvinnor och personer under 50 är generellt mer positiva till mångfald och uppblandning än män och äldre.”

1,5 miljoner invånare bor trångbott och trångboddheten är kraftigt koncentrerad till miljonprogramsområdena

SCB har i dagarna publicerat uppdaterad statistik rörande trångboddheten liksom ”storboddheten” i landet och uppgifterna härrör från 2019 och är hämtade från registerdata, vilket betyder att det med all sannolikt är ”sju resor värre” än vad den officiella statistiken visar vad gäller trångboddheten i miljonprogramsområdena där ett mycket stort antal invånare med utomeuropeisk bakgrund är bosatta de facto samtidigt som de inte är folkbokförda där av olika anledningar.


I ett normalt miljonprogramsområde där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar kan det idag helt enkelt bo uppemot 20% fler invånare än vad folkbokföringsregistret visar, vilket då innebär att trångboddheten är än mer extrem än vad den officiella statistiken säger.


Omvänt är ”storboddheten” än mer utbredd bland majoritetsinvånarna än vad den officiella statistiken säger då många majoritetsinvånare är folkbokförda på adresser som de de facto inte bor på permanent då de disponerar flera bostäder och/eller bor utomlands och/eller bor på annan plats.


Generellt bor majoritetssvenskarna stort eller t o m mycket stort och faktum är att hade det bara bott majoritetsinvånare i Sverige hade de svenska majoritetsinvånarna kanske varit de mest ”storbodda” människorna på jorden.


”Omvänt” bor landets invånare med utomeuropeisk bakgrund trångt eller t o m mycket trångt.
I genomsnitt förfogade en invånare i Sverige över 42 kvadratmeter i boendeyta år 2019 men hela 1,5 miljoner invånare bodde på under 20 kvadratmeter under samma år varav 30 000 av dem utgjordes av singelhushåll och de allra flesta av dem bodde antingen i studentområden, på särskilda boenden (t ex på äldreboenden) eller i miljonprogramsområdena.


Det finns tyvärr ett direkt statistiskt samband mellan att bo trångbott och att vara fattig liksom att som barn misslyckas i skolan och att som vuxen vara arbetslös och bidragsberoende. ”Omvänt” är de (majoritets)invånare som bor stort eller t o m mycket stort nästan alltid icke-fattiga och uppvisar en generellt hög utbildnings- och inkomstnivå och deras barn klarar sig bra eller t o m mycket bra i skolan.


Exempelvis misslyckas 20% av alla trångbodda grundskoleelever med att erhålla gymnasiebehörighet att jämföra med 5% av alla elever som inte bor trångbott.


Hela 80% av alla majoritetssvenska gymnasieelever växer vidare idag upp i villa eller radhus medan endast 30% av gymnasieeleverna med utländsk bakgrund gör det.


2% av samtliga majoritetssvenska gymnasieelever bor idag trångbott att jämföra med 25% av gymnasieeleverna med utländsk bakgrund och bland gymnasieeleverna med specifikt utomeuropeisk bakgrund är denna siffra än högre.


Slutligen tenderar majoritetssvenskarna att bo i större villor eller radhus (liksom i större lägenheter) än invånarna med utländsk bakgrund räknat i disponibel boyta (d v s minus källare, vindar, garage, ”utedass”, uthus i form av s k friggebodar/attefallshus o s v).


Stadsdelarna som uppvisar den allra högsta genomsnittliga trångboddheten i landet:


Kungshamra, Solna

Universitetet, Stockholm

Olofshöjd, Göteborg

Rinkeby, Stockholm

Krokslätt Mossen, Göteborg

Länsmansgården södra, Göteborg

Vildanden, Lund

Tjärna Ängar, Borlänge

Hässleholmen väst, Borås

Norrby, Borås

Bergsjön Rymdtorget, Göteborg

Hjällbo västra, Göteborg

Norra Biskopsgården, Göteborg

Delphinen-Kämnärsvägen, Lund

Herrgården norr, Malmö Örtagården norr, Malmö

Kronogårds Torg-Frälsegården, Trollhättan

Studentstaden, Uppsala

Hammarkullen centrala, Göteborg

Flemingsberg västra, Huddinge

Kungsmarken, Karlskrona

Porsön-Porsögården, Luleå

Parentesen-Ulrikedal, Lund

Kryddgården, Malmö

Örtagården syd-Herrgården syd, Malmö

Centrala Valsta, Sigtuna

Tingvalla, Sigtuna

Bällsta, Stockholm

Tensta, Stockholm

Vivalla, Örebro

Albyberget, Botkyrka

Lagersberg-Råbergstorp, Eskilstuna

Bergsjön nordvästra, Göteborg

Gårdsten nordöstra, Göteborg

Skälltorp Selma Lagerlöfs torg, Göteborg

Södra Biskopsgården östra, Göteborg

Jordbro centrala, Haninge

Nu drabbas återigen invånarna med utomeuropeisk bakgrund allra värst proportionellt sett under pandemins andra våg

Bostads- och urbanforskaren Martin Grander och Tapio Salonen, professor i socialt arbete, konstaterar i en ny rapport som Dagens Arena skriver om idag bl a följande mot bakgrund av vilka som sannolikt dör proportionellt mest i skrivande stund p g a virusets andra våg – d v s proportionellt sett är det invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som just nu återigen drabbas allra värst av pandemin:

»Pandemin förstärker bostadsojämlikheten«

År 1980 var Sverige det land i världen och troligen i världshistorien som satsade allra mest av sin BNP på välfärd – hela en tredjedel av statsbudgeten gick då till välfärdssystemet men sedan dess har denna budget minskat med en summa som motsvarar cirka 240 miljarder kronor.

År 1990 utgjorde allmännyttan en fjärdedel av det totala svenska bostadsbeståndet – idag är denna proportion nere på 16%.

År 1990 var 2,1% av den dåtida svenska befolkningen trångbodda att jämföra med 33,5% så sent som 1960. Sedan 1990 har trångboddheten exploderat och gäller idag för 17,4% av alla hushåll i Sverige.

Sedan miljonprogramsområdena stod klara 1975 har få nybyggnationer ägt rum i dessa områdena – ändå har antalet invånare ökat i flera miljonprogramsområden med hela 35-40% bara sedan 1990-talet.

Mellan 2012-19 ökade den svenska folkmängden med nästan 800 000 nytillkomna invånare men knappt 380 000 nya bostäder tillkom under samma tidsperiod.

Andelen fattiga hushåll har ökat från 9% till 15% sedan 1990-talets slut och de allra flesta av dessa hushåll bor i allmännyttans bostadsbestånd: Nästan en tredjedel av invånarna som bor i allmännyttans hyresrätter runtom i landet är idag fattiga och den absoluta majoriteten av detta bostadsbestånd hittas i miljonprogramsområdena. Hela 30% av alla hushåll i allmännyttans hyreslägenheter har idag så begränsade disponibla medel att de underskrider EU:s fattigdomsgräns.

De allra fattigaste bostadsområdena i landet, där minst hälften av hushållen är fattiga, uppgår till närmare 50 bostadsområden varav samtliga är miljonprogramsområden.

Mer än var femte invånare med utomeuropeisk bakgrund är idag trångbodd jämfört med 2,1% av majoritetsinvånarna. Stor-Stockholm uppvisar den högsta trångboddheten – 21,3% av alla hushåll i huvudstadsregionen är trångbodda att jämföra med 16,2% respektive 17,4% i Stor-Göteborg och Stor-Malmö.

Bland de församlingar som uppvisade den allra största trångboddheten i en undersökning från 2014 utmärkte sig Fosie (28,4%), Husie (23,7%) och Sankt Johannes (19,9%) i Malmö, Bergsjön (34,4%), Angered (34%) och Kortedala (23,7%) i Göteborg och Spånga/Kista (38,7%), Flemingsberg (38,4%), S:t Mikael (31%), Skärholmen (31%) och Botkyrka (28%) i Stockholm.