Kategori: bok

Ny postkolonial feministisk bok om internationell adoption i Frankrike

Tipsar gärna om Johee Bourgains kommande bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités”, som likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist samt anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption.

Frankrike är det land i världen som i absoluta tal har adopterat flest barn från andra länder efter USA liksom från just Sydkorea – det handlar om åtminstone 75 000 barn varav 15 000 härrör från Sydkorea – och merparten av utlandsadoptionerna härrör från det gamla Franska kolonialimperiet.

Den idag korruptionsdömde Sarkozy var mycket aktiv i adoptionssammanhang och tillsatte t o m en statlig utredning för att få Frankrike och fransmännen att adoptera ännu fler utländska barn och det var just Sarkozy som förespråkade att Frankrike skulle satsa på att adoptera från sina f d kolonier som ett sätt att utnyttja en ”komparativ fördel” och därmed konkurrera med USA och med de andra stora västerländska adoptionsländerna såsom Spanien och Italien då efterfrågan på adoptivbarn alltid har varit större än tillgången på s k adopterbara barn i ursprungsländerna.

Utredningen leddes av Sarkozys vän Le Mondes redaktör Jean-Marie Colombani som f ö även kontaktade mig i egenskap av svensk forskare under utredningens gång och bad om information om den svenska adoptionsvärlden.

L’adoption internationale, mythes et réalités

”À quoi pensez-vous quand vous entendez « adoption internationale » : à un acte d’amour, un geste qui sauve un·e orphelin·e ? Joohee Bourgain analyse les pratiques et les enjeux de l’adoption internationale dans une perspective antiraciste, anticapitaliste et décoloniale. À partir d’une critique des rapports asymétriques de pouvoir entre le Nord et le Sud, l’autrice déconstruit un par un les mythes qui entourent l’adoption – le mythe de l’abandon, de l’orphelin·e misérable, ou de l’adoption comme acte non-raciste, pour ne citer qu’eux.

Car si cette mythologie n’est jamais questionnée, n’est-ce pas parce que l’on entend rarement les personnes adoptées s’exprimer sur ce sujet ? L’autrice témoigne à partir de sa propre expérience d’adoptée sud-coréenne, fait le lien avec le vécu d’autres minorités, et appelle à la politisation pour que la prise de conscience individuelle soit suivie d’une organisation collective.

Joohee Bourgain, enseignante dans le secondaire, est également militante antiraciste et féministe. Persuadée de la nécessité de rendre visible un discours critique sur l’adoption internationale et de reconsidérer l’adoption du point de vue des adopté·es, elle souhaite par ce livre libérer la parole et porter ce sujet dans le débat public.”

Det senaste numret av BTJ-häftet bjuder på en affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Det senaste numret av BTJ-häftet, som ges ut av Bibliotekstjänst som fortfarande besitter en mycket stor makt vad gäller att styra de svenska (folk)bibliotekens inköp av böcker (d v s vilka böcker som bör eller inte bör köpas in), bjuder på en trist och synnerligen affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som delvis känns igen från andra recensioner av boken.


Kort och gott borde jag ha framträtt mer som egen person i boken, redovisat mina egna åsikter och framför allt tagit avstånd från 1960-talets svenskars tal om ras. DN:s Lars Linder efterlyste då också min egen person och mina åsikter i sin recension av boken och Arbetarens Josephine Askegård chockerades likaså av 60-talets tal om ras.
Recensenten är alldeles uppenbart mäkta upprörd över allt tal om ras som var legio bland 1960-talets svenskar och är närmast chockerad över att det helt öppet kunde talas om t ex den s k rasblandningens väl och ve på t o m ledarsidorna under detta årtionde.


Framför allt så efterlyser den djupt indignerade recensenten att jag själv borde ha trätt fram mer i boken och fördömt den fullfjädrade rasvokabulär som existerade bland dåtidens svenskar, som t o m benämns som ”ond”, och redovisat mina egna åsikter om saken.


Jag har naturligtvis all förståelse för att vi svensktalande som råkar leva just idag inte talar om ras längre och för att vi därför uppfattar 1960-talets svenskspråkiga texter som genomrasistiska och jag kan också förstå att jag kan uppfattas som oansvarig och oetisk som reproducerar 1960-talets svenska sätt att tala om ras på utan att ta avstånd ifrån detsamma och utan att ha en egen åsikt om 1960-talets svenskars sätt att tala om ras på.


Däremot måste det vara möjligt att kunna studera 1960-talets synsätt på ras utan att behöva framträda som egen person med egna åsikter om dåtidens svenskar och framför allt måste det få vara möjligt att göra det som den kritiska rasforskare jag är, som studerar hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till frågor om ras har uttryckts och förändrats över tid.


”Författaren Tobias Hübinette är forskare och bland annat engagerad i frågor kring rasism och adoption. Han ligger bakom ett flertal böcker, till exempel Att skriva om svenskheten (2019) och Adoption med förhinder (2008).
I Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt har han studerat hur internationella adoptioner från ickeeuropeiska länder påverkat hur man i dagens Sverige ser på sådant som ras och vithet. Han urskiljer några olika perioder under 1900-talet, men fokuserar på sextiotalets debatt kring huruvida det var bra eller dåligt att adoptera barn från framför allt Asien och Afrika.


Här kan man ta del av en mängd häpnadsväckande och förfärande uttalanden från såväl myndighetspersoner som kändisar och adoptivföräldrar. Barnens perspektiv är frånvarande. Av urvalet att döma tycks det ha varit helt okej att uttrycka rasistiska värderingar, oavsett om man ansåg att barnen var gulliga och kunde medverka till att riva rasbarriärer och inskränkthet i Sverige, eller om man ansåg att de var av en lägre stående ras. De onda exemplen haglar, men de mer resonerande analyserna är färre.


Jag har svårt att riktigt urskilja författarens åsikt om det som tas upp i boken, förutom att han anser att adoptionerna varit viktiga i svenskarnas fostran till mer toleranta antirasister. Kanske är det så.”

Nu har Göteborgs stads publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”

Nu har Göteborgs stads kulturförvaltning publicerat inspelningen av Catrin Lundströms och min (digitala) (bok)presentation ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” som ägde rum på Blå stället i Angered den 25 mars i år. 

Detta innebär att jag nu är med i ett 20-tal Youtube-filmer:

Min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” har redan börjat sälja skapligt

Inte illa ändå att hamna på plats 12 på Adlibris försäljningslista vad gäller böcker som Carlssons har gett ut och som finns till försäljning trots att min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” kom ut officiellt för bara fem dygn sedan och trots att inga recensioner eller omnämningar ännu har publicerats.

Samtidigt ligger böcker jag har givit ut ensam eller tillsammans med andra på plats 1 vad gäller böcker som Makadam och Verbal förlag har gett ut och som finns till försäljning, på plats 1 respektive på plats 3 vad gäller böcker som Mångkulturellt centrum har gett ut och som finns till försäljning och på plats 4 vad gäller böcker som Arx förlag har gett ut och som finns till försäljning.

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”

Arbetarens Josephine Askegård recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Arbetarens Josephine Askegård recenserar idag min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”:

”Läraren och forskaren Tobias Hübinette skriver i sin nya bok om hur debatten under 1960-talet böljade fram och tillbaka mellan tillskyndare och motståndare till adoptioner av barn med ”exotisk” härkomst. En sorgligt naiv period från alla håll, visar det sig.”

Svårsmälta fakta i upptakten till svenska utlandsadoptioner

”2017 levde knappt 57 000 adopterade utrikesfödda människor i Sverige. Sverige tillhör de länder med absolut flest utlandsadopterade barn – hur kom det sig? Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, har forskat och skrivit om svenska utlandsadopterade barn i många år, och berättar i Adopterad, en bok om Sveriges sista rasdebatt om språnget från ett fåtal adoptioner vid 1960-talets början till den stora ökningen från 1970-talet då till exempel 3 705 sydkoreanska och 1 987 indiska barn adopterades av svenska föräldrar.

Hübinette berättar med många citat om organisationer och enskilda som engagerade sig med olika förtecken i frågan om utlandsadoptioner. Det är en fruktansvärt sorglig skildring av vuxna som tvärsäkert spekulerade i det blå om tänkbara effekter av att hämta barn med mörkare hudfärg eller ansiktsdrag som förknippas med barn från olika asiatiska länder. De skulle ju bli avvikande i vårt land. Allra minst är det de adopterade barnens bästa man ser för sig – förutom som anledning till de vuxnas egna skäl att adoptera.

När det gällde risken som motståndarsidan påpekade att barnen kunde känna ett utanförskap skrev en förespråkare att det ju ändå var bättre än att svälta ihjäl i Algeriet. Arbetet för att underlätta utlandsadoptioner startade gentemot öppen skepsis från flera myndigheter och många politiker i början av 1960-talet – en attityd som var otänkbar bara ett par decennier senare då Adoptionscentrum fått stor auktoritet och myndighet.

Motståndet var inriktat på att barnens exotiska utseenden, men även föreställda karaktärsdrag hos olika folkgrupper som barnen kom ifrån, som till exempel temperament. Det är trots alla citat i boken svårt att riktigt förstå varför adoptionsförespråkarna fick så stort inflytande i mediedebatten, de använde argument som handlade om att hela samhället hade nytta av att fler barn med uppenbart icke-nordeuropeiskt utseende kom till Sverige, inte minst för att landet skulle slippa skämmas över sin homogent vita befolkning när man samtidigt kritiserade rasismen, eller rasförtrycket som man kallade det, i andra länder som exempelvis USA.

Det är inte självklart att det var privata familjers längtan efter barn som var det drivande i frågan, detta ansågs inte alltid vara det lämpliga skälet till adoption, utan snarare att man gjorde nytta i världen. Många svenskar inom myndigheter, socialtjänst och media var stolta över Sverige som världssamvete och över landets snabba utveckling till välfärdssamhälle. För nationens egen skull var det också viktigt att svenskarna fick vänja sig vid andra typer av utseende, här förespråkades att barnen med mörk hy eller asiatiska utseenden hade en viktig uppgift.

När man läser Hübinettes urval av motioner, remissvar, debattartiklar och reportage är det är häpnadsväckande hur lite man förutspådde hur barnen skulle få ta stöten – och när de väl gjorde det var nonchalansen stor där också. Så stor att den är svårsmält och jobbig att ta del av.

Det verkar finnas en enorm mängd vittnesmål från utlandsadopterade barn som blev ordentligt utsatta, inte bara av klasskamrater, utan dagligen av alla andra personer, barn som vuxna som de kom i kontakt med under uppväxten. Människor glömde aldrig att påpeka annorlundaheten, med ett vänligt och förvånat leende eller med misstänksamhet eller rena elakheter. Journalister och rapportörer från till exempel skola eller socialtjänst kunde uttrycka det som att situationen var övervägande positiv angående rasistiska trakasserier, alltså att ett visst mått av gliringar eller tråkningar fick barnen lära sig att kasta av sig. Vissa föräldrar vande barnen vid glåpord av rasistisk karaktär för att de inte skulle ta illa upp då de dök upp från främlingar eller klasskamrater.

Intressant är uppgiften att många afrikanska länder vägrade att adoptera bort sina barn till Sverige, man ansåg att erfarenheterna från koloniala äventyr påvisat låg respekt för kultur och religion som barnen fötts in i, något som självklart avfärdades av förespråkarna av fler utlandsadoptioner, men ett faktum var att just afrikanska barn inte var populära när blivande adoptivföräldrar fick pricka i sina önskemål på blanketten.

Hübinettes genomgång är en viktig vidräkning kring en period som inte bara handlade om rasism, inställningen till mental hygien och misskötsel på flera områden där samhället hade rätt till långtgående inskränkningar i människors, och särskilt barns och andra svaga rösters liv levde fortfarande och påverkade människors blinda tro på sin egen godhet.

Boken har ändå flera inslag som är problematiska i mina ögon, användningen av ordet ras är det tyngsta. Hübinette använder det som en självklarhet och det provocerar och stör läsningen ordentligt, inte minst eftersom han inte förklarar eller försvarar varför han använder ett uttryck som man måste kalla vetenskapligt utsorterat. Här finns ord som blandbarn utan citattecken, uttryck som rasligt homogent också utan citattecken och så vidare. Någon inkonsekvens finns här också kring citattecken. Även ett uttryck som färgblindhet används som ett föraktfullt epitet på människor utan att förklara vad som menas.

Slappt är att kalla barnen för icke-vita (utan citattecken), som görs ofta, som om det normerade är vitt. Kan man inte låta dessa barn ta plats med sina karaktäristiska utseenden för ett område i sin egen rätt när det behövs för ett sammanhang, i stället för att klumpa ihop dem i raser eller ljus- eller mörkhet? De har varit osynliggjorda så länge. Rasifierade är också ett bra uttryck i relevanta sammanhang som hade passat bra på många ställen här, men det använder författaren inte, utan att förklara varför.

Oavsett om Hübinette har förklarat sitt (och andra forskares) ställningstagande kring uttrycken i andra sammanhang borde det återigen förklaras här. Människor begick (och begår säkert fortfarande) svåra och oförlåtligt ignoranta misstag och övergrepp mot många barn som adopterades till Sverige (och då har inte ens de som stulits från sina föräldrar och sålts till Sverige via barnhem eller enskilda skurkar, enligt gamla misstankar och nya uppgifter, nämnts här), men ofta är det oklart hur de goda intentionerna fick så galna konsekvenser. Författaren ger uttryck för att objektivt beskriva en tid och en debatt men känslan är att det finns ett ärende utöver det. Det är svårt att sätta fingret på vad det är när han utger sig för att bara redovisa historiska fakta, men självklart är det ett urval.

Många utlandsadopterade barn har försökt hitta rötter, släkt och sammanhang och funnit missgrepp eller rena brott kring sin adoption till Sverige, utan att bli trodda eller få stöd i det. Andra har kommit hit av föräldrar med goda intentioner, men nötts ned av möten med främlingsfobi, intolerans och rasism. Åter andra känner sig nöjda över sin plats och familjesituation som den blev. Var och en av dessa bör se sig återspeglad och respekterad i forskningen kring hur hen kom till Sverige. Tobias Hübinettes bok berättar om hur det hela började, en viktig historia som alla de barnen har rätt till om de vill ha dem, och alla som inte tillhör dem nog bör ta till sig.”

Idag kom min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” från tryckeriet

Så har nu den sista av fyra böcker som jag har samskrivit eller författat på egen hand publicerats inom sju månaders tid, d v s inom i det närmaste ett halvår, och detta är onekligen den mest omfattande av de fyra böckerna (d v s i relation till Jenny Heijun Wills, Indigo Willings och min bok ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific”, Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” och min egen bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”):

Det handlar om boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” som uppgår till 450 sidor och som behandlar hela den svenska efterkrigstida rapporteringen och diskussionen om och fr a synen på och förståelsen av ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang. Med utgångspunkt i kring 10 000 sidor tidnings- och tidskriftstext som publicerades mellan 1946-77 går boken systematiskt och kronologiskt igenom bl a incidenser av rasdiskriminering i det sena 40-talets Sverige, 1950-talets svenska rasord och språkliga benämningar på olika minoriteter, de svenska så kallade rasfrågornas 60-tal och 1970-talets utländska rapportering om svensk rasism liksom 70-talets svenska raskravaller.

Boken handlar då enbart om Sverige – d v s ingenting tas upp om hur svenskarna såg på frågor om ras och rasism i USA, i Sydafrika, inom Brittiska imperiet eller i de franska eller portugisiska kolonierna.

Allt det arbete som har krävts för att ge ut fyra böcker – och återigen antingen tillsammans med andra eller ensam – inom i det närmaste ett halv års tid har möjliggjorts av att jag har Vetenskapsrådet-forskningsmedel på 50% tillsammans med Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström samtidigt som att jag undervisar på 50%.

Det ”ironiska” i sammanhanget är att jag 2017 sökte en 4-årig 100%:ig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet som hade inneburit att jag mellan 2018-21 hade haft 100% forsknings(arbets)tid, d v s då hade jag kunnat forska på heltid i hela fyra år på raken och högst sannolikt hunnit med mycket mer än det jag har hunnit med under rådande förhållanden (d v s just 50% undervisning plus ett evigt tidsödande pendlande till och från Karlstad mm).

Nu fick jag dock aldrig denna tjänst, jag ingick inte ens i den av de sakkunniga uttagna tätgruppen bestående av de mest meriterade sökande och jag blev inte kallad till anställningsintervju ihop med de tre topprankade kandidaterna. Sedan dess har jag fått överleva på egen hand inom den svenska akademin p g a att jag överklagade tillsättningen och därigenom blev hårt stigmatiserad och marginaliserad som en ”förrädare” och därefter hamnade i konflikt med och inte minst utanför i praktiken hela den antirasistiska och feministiska svenska forskarvärlden.

Jag har samtidigt publicerat totalt sex böcker sedan 2018 inräknat även Andréaz Wasniowskis och min bok ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) och min egen bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) och ytterligare tre böcker om ras och rasism skriver jag på just nu tillsammans med andra eller ensam vilka förhoppningsvis kommer ut under 2022.

Då samtliga dessa tre kommande böcker alla handlar om ras och rasism just i ett svenskt sammanhang så kan jag med fog numera även hävda att jag antagligen är den som har publicerat mest om specifikt svenska frågor om ras och rasism inom högskole- och forskar-Sverige – det vill säga inte om frågor som rör ras och rasism i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Nederländerna o s v utan enbart om frågor om ras och rasism i Sverige och i relation till svenskarna och svenskheten.

Därtill har jag sedan 2018 också publicerat ett 10-tal vetenskapliga tidskriftsartiklar och ett 35-tal andra texter (rapporter, antologibidrag, recensioner, översiktsartiklar, debattinlägg mm) samt stått bakom ett 15-tal internationella konferenspapers och ett 60-tal seminariepresentationer och offentliga föreläsningar och totalt kan jag även räkna in runt 750 citeringar i texter författade av andra forskare sedan 2018 så jag får väl trots allt vara nöjd ändå antar jag trots att jag aldrig fick den 4-åriga Cemfor-forskartjänsten i rasismforskning vid Uppsala universitet.

Svensk rasism under efterkrigstiden

”Svensk rasism under efterkrigstiden undersöker den offentliga rapporteringen och diskussionen om frågor som rör ras och rasism i ett svenskt efterkrigstida sammanhang. Boken börjar i 1940-talets incidenter med rasdiskriminering av svarta amerikaner på svenska hotell och restauranger och slutar med raggarkravallerna i Södertälje 1977 som drabbade assyrierna och syrianerna i staden. 

Författaren berättar samtidigt något om vår tids ständiga diskussioner om svensk rasism och hur de är en fortsättning på, och i många fall också en upprepning av, de diskussioner som ägde rum under efterkrigstiden. Med utgångspunkt i tusentals artiklar hämtade från dagspress och magasin undersöks hur språket kring ras och rasism har förändrats genom årtiondena liksom synen på vilka minoriteter som anses ha varit offer för rasdiskriminering, vilka händelser som har räknats som rasistiska och inte minst olika föreställningar om hur svenskarnas rasfördomar har varierat över tid.

Tobias Hübinette är lärare vid Karlstads universitet och undervisar i interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteratur- och genusvetenskap. Han är docent i interkulturell pedagogik och verksam som forskare inom fältet svenska kritiska ras- och vithetsstudier varinom han har publicerat ett flertal böcker och studier.”

Om att se sin egen bok i bokhandeln

Alltid samma märkliga känsla som infinner sig när en ser sin egen (eller tillsammans med andra samförfattade) bok i bokhandeln (eller för den delen på antikvariat) även om det är långt ifrån första gången och denna gång är just denna bok – d v s ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” – sorterad under Samhälle & ekonomi-hyllan och inte minst råkar den befinna sig i s k fint sällskap i just denna specifika bokhandel (OBS: det är naturligtvis bara en ren slump) – d v s tillsammans med (nyutgåvan av) Yvonne Hirdmans (som jag f ö en gång var med och skrev en DN Debatt-artikel ihop med om/mot surrogatmödraskap och även tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud) klassiker ”Att lägga livet tillrätta. Studier i svensk folkhemspolitik” och Lovette Jallows självbiografi ”Främling i vita rum”.

Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som just nu bl a ligger på plats 13 på Bokus försäljningslista i kategorin Samhälle & politik liksom på plats 13 på Adlibris försäljningslista i kategorin Sociala frågor & processer.

Utdraget är hämtat från bokens sista kapitel, som består av en kronologisk genomgång av hur den svenska s k nationella rörelsen har sett på internationell adoption och utlandsadopterade ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ankom till landet på 1960-talet.

Det empiriska underlaget till detta sista kapitel och denna genomgång är helt unikt, då jag med all sannolikhet är den enda i landet som systematiskt har sökt efter och samlat på precis allt som den svenska s k nationella rörelsen har sagt och skrivit om adoption och adopterade (liksom även gjort mot adopterade) ända sedan 1960-talet och framåt: Det handlar bl a om allt ifrån ledarstick, debattartiklar och insändare som hittas i den s k nationella rörelsens olika tidningar, tidskrifter och periodica till domar, DO- och polisanmälningar som rör adopterade som har utsatts för hatbrott och diskriminering.

Det utdrag som Dagens Arena publicerar handlar specifikt om SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade, som jag i boken med all tydlighet (be)visar att den är ett direkt (ras)ideologiskt arv från just den svenska s k nationella rörelsen, d v s detta är då ett (ypperligt) bevis för att SD har sina direkta rötter i den svenska nationalsocialistiska rörelsen.

I detta utdrag slutligen driver jag även tesen att hade SD aldrig ändrat sin syn på internationell adoption och utlandsadopterade 2002, så hade SD aldrig kommit in i riksdagen 2010 och aldrig blivit det mycket stora parti som SD är idag, som ju just nu ”nosar” på makten inför 2022 års val. Det ska dock sägas att när SD valde att ta bort kravet på förbud mot utomeuropeiska (läs: icke-vita) utlandsadoptioner så fortsatte SD ändå under en tid att driva kravet på att adoptionsbidraget skulle slopas liksom också att s k internationella äktenskap skulle beskattas särskilt (åren efter Kalla krigets slut exploderade nämligen både de internationella adoptionerna i antal globalt sett liksom de internationella intimrelationerna mellan vita och icke-vita heterosexuella par, vilket i båda fallen oroade det dåtida SD).

Därefter har SD på alla sätt och vis (över)exploaterat och inte minst (över)exponerat de adopterade i sin propaganda och i sin politik (i sitt partiprogram, i sina valfilmer, i tal och intervjuer, på affischer och broschyrer o s v) på ett sätt som inget annat parti av SD:s slag gör någonstans i Europa och västvärlden. Detta förklaras i sin tur av 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som min bok just handlar om, och som också den var exceptionell och inte lät på samma sätt i något annat västland som också började adoptera barn på 1960- och 70-talen. Allt handlar helt enkelt och kort och gott och Sveriges och svenskarnas syn på ras, om relationen mellan ras och svenskhet och sist men inte minst om den specifika svenska antirasismen:

”Kanske hade Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag utan de utlandsadopterade. Det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen, skriver Tobias Hübinette.

Tobias Hübinette är verksam som lärare och forskare vid Karlstads universitet. Hans senaste bok är Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt.”

SD och adoptionsfrågan

År 1979 bildades Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera kom att utvecklas till och bli SD 1988. Det är symptomatiskt att ett av BSS första och tidigaste flygblad som bar rubriken »Bryr du dig om ditt land?« just tog upp adoptionsfrågan genom att citera genetikern Jan Lindsten. I ett reportage i veckotidningen Allers hade han sagt så här om de adopterades påverkan på den majoritetssvenska arvsmassan:

”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav många kommer från Indien och Fjärran Östern. Såframt de inte återvänder till sina hemländer, såframt de adopterade barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från Jugoslavien, Grekland, Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke, säger Jan Lindsten. Det kommer i framtiden ge en helt ny »genpool« att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”

I BSS:s program, antaget på årsmötet 1983, fanns rubriken »Adoption av utländska barn« varunder det stod att läsa att den internationella adoptionsverksamheten från »avlägsna, exotiska länder« gödde en »svart barnbörs« medan de adopterade riskerade att få »stora anpassningssvårigheter«. Därför krävde BSS att utlandsadoptionerna skulle förbjudas:

”Att på detta sätt rycka loss små barn från en viss etnisk kulturmiljö och omplantera dem till en helt annan, det är att i onödan bereda dem stora anpassningssvårigheter här i världen. Dessa barn från Korea, Sri Lanka, Indien eller Afrika kan aldrig bli fullt svenska. Det är en ren fördom, att tro på en dylik försvenskning. För nöjet att få ett efterlängtat litet barn har dessa adoptivföräldrar inte besinnat sitt ansvar varken för barnet eller gentemot det egna folket. Därför yrkar BSS på att adoption av utländska barn skall förbjudas i lag.”

Sverigedemokraterna ärvde sedan BSS negativa inställning till internationell adoption och till de utlandsadopterade, vilken i sin tur var ett arv från den samlade svenska extremhögern. År 1990 sade SD:s dåvarande talesperson Ola Sundberg under ett SD-möte i Linköping: »Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig.«.

På 1990-talet radikaliserades SD:s hållning under en tid då en liknande utveckling ägde rum även i andra västländer, där motsvarande partier skärpte sin inställning till internationell adoption. År 1997 gick exempelvis ett norskt högerextremt parti vid namn Hvit valgallianse till val på ett program som krävde att de icke-vita adopterade i Norge antingen skulle repatrieras eller låta sterilisera sig. År 1998 sade även Povl Heinrich Riis-Knudsen, som då var ledare för Danmarks nationalsocialistiske bevægelse, följande om de icke-vita adopterade i Danmark i en tv-intervju: ”I det ögonblick vi har ett nationalsocialistiskt samhälle får de inte möjlighet att föröka sig. Hur är en teknisk fråga som jag inte kan ta ställning till idag.” 

I 1994 års partiprogram ställde SD aborterna mot adoptionerna under rubriken »Befolkningspolitiken« och tillade att »möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomnordiska barn starkt begränsas« . I nästföljande 1996 års partiprogram hade abort- och adoptionsfrågan rent av fått en egen rubrik, »Abort och adoption«:

”Sexualiteten är något mycket fint som framtidens ungdomar måste lära sig att handskas ansvarsfullt med. Sverigedemokraterna vill verka för att aborter efter tolfte havandeskapsveckan förbjuds, såvida medicinska skäl för abort ej föreligger. Samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt. Barn och ungdomar som redan kommit till Sverige genom icke-europeisk adoption skall fåsärskilt stöd i skolorna om de utsätts för mobbning.”

Återigen ses här tydliga spår av tidigare och andra högerextrema partiers och organisationers syn på de adopterade som offer för »kulturradikalerna«, »marxisterna« och »vänsterliberalerna«. SD:s krav på att alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn skulle upphöra kom att kvarstå till dess att ett nytt partiprogram antogs 2002.

Adoptionsfrågan skulle under åren 1996–2002 komma att förfölja SD både externt och internt då utomstående kritiker av partiet ständigt lyfte fram meningen »möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra« som ett exempel på SD:s rastänkande, samtidigt som en hätsk diskussion inom partiet till slut ledde fram till att förbudskravet togs bort. År 2002 resulterade exempelvis just denna skrivning till att Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Hans Bergström, som själv har adopterat internationellt, vägrade att ta in en annons från partiet i tidningen.

Internt kom adoptionsfrågan att utvecklas till en av de viktigaste särskiljande frågorna mellan den falang som företräddes av dåvarande partiledare Mikael Jansson, som hade infört förbudskravet, och den falang som till slut tog över Sverigedemokraterna, ledd av Jimmie ÅkessonBjörn SöderMattias Karlsson och Richard Jomshof vilka ibland benämns som »de fyras gäng«. År 1999 skrev signaturen »Hemma är alltid bäst, Norrtälje« i partiorganet SD-Kuriren »tänk er för noga, flera gånger, innan ni adopterar ett utländskt barn« eftersom de adopterade »kommer att känna sig främmande i Sverige«. Signaturen anslöt sig därmed till den då rådande partilinjen.

Under valåret 2002 föreslog vidare företrädare för SD:s radikala Göteborgsavdelning att alla partimedlemmar som ville kandidera i något av de tre valen skulle underteckna ett lojalitetskontrakt och en vandelsförsäkran som bestod av flera frågor av personlig art. En av dem var »Har Du adoptivbarn?« .

Mikael Jansson har i efterhand försvarat det tidigare förbudskravet i sin självbiografi I eget spår genom obruten terräng genom att hävda att det infördes enbart för de adopterades skull, vilka partiet ville behandla »med särskild värme och respekt«. Jansson, som idag tillhör det konkurrerande partiet Alternativ för Sverige, skriver vidare i sin bok att orsaken till att just utomeuropeiska adoptioner skulle förbjudas var »att svårigheterna för adoptivbarnen torde öka i proportion till de kulturella skillnaderna«.

I praktiken tog samtliga svenska högerextrema organisationer avstånd från utomeuropeiska adoptioner under 1990- och 2000-talen, däribland även Konservativa partiet, Nationalsocialistisk front och Nationaldemokraterna. År 2000 skrev en företrädare för dåvarande Svenska motståndsrörelsen, idag Nordiska motståndsrörelsen, följande om de icke-vita utlandsadopterade. Jag väljer att citera detta in extenso då stycket sammanfattar den samlade svenska extremhögerns syn på de adopterade vid denna tid:

”Dels fyller de samma funktion som främlingsinvasionen, d v s de tränger undan svenskar av traditionellt, potentiellt »nazistiskt« snitt, vilka ersätts med mer lättkontrollerade, främmande element. Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp. Berövade som de är på sitt egentliga folks språk och kultur, är det svårt att återvända till hemlandet, trots att det i många fall är vad de helst skulle vilja när de uppnår vuxen ålder.

Ytterligare en anledning är adoptivföräldrarna själva. Dessa har så att säga satsat allt på ett kort, det mångkulturella Sverige – var annars skulle deras barn kunna fungera normalt? – och blir därmed en användbar grupp att rekrytera lojala politiker, chefredaktörer, höga polischefer, och dylikt ur. Detta underlättar för regimen att utåt sett visa upp ett ansikte där en hel del framträdande politiska- och massmediala maktpositioner trots allt besitts av svenskar, samtidigt som den bedriver en politik och propaganda som i själva verket syftar till att driva bort svenskarna från jordens yta. Att det är villkorat att man måste ha släppt all lojalitet med det svenska folket för att få inta dessa positioner, syns så att säga inte utanpå.”

Kring millennieskiftet började dessutom allt fler utlandsadopterade själva att framträda i högerextrema sammanhang, bland andra den riksbekante krigsförbrytaren och för Malexandermorden livstidsdömde Jackie Arklöv som var medlem i den nazistiska terroristgruppen Nationella revolutionära armén, liksom enstaka adopterade medlemmar inom både Nysvenska rörelsen och SD.

År 2001 intervjuade Mattias Karlsson och Björn Söder partikamraten Håkan, adopterad från Indien, som beklagade sig över att »invandrares dåliga beteende drabbar adopterade, då många svenskar tycks förväxla adopterade med invandrare«. Håkan tillade också att han »aldrig« hade »stött på någon rasism från svenskar«, samtidigt som han kritiserade SD:s förbudskrav:

”Han menar, till skillnad från sverigedemokraterna [sic], att argumentet om att utomeuropeisk adoption inte ska tillåtas på grund av att det skapar identifikationsproblem är starkt överdrivna:

– Jag har aldrig känt några andra rötter än de svenska.”

Karlsson och Söder avslutade intervjun med att provokativt skriva:

”… vi lämnar mötet med en förvissning om att våra idéer ligger i tiden, att stödet för dem blir allt större och att stödet finns även hos personer som vid första anblick inte ser ut att vara svenska nationalister.”

Det är troligt att de båda artikelförfattarna var väl medvetna om att de retade upp åtskilliga partikamrater som sympatiserade med Janssons linje i adoptionsfrågan. 2002 röstade den falang som stödde »de fyras gäng« till slut bort förbudskravet och 2005 valde den då nytillträdde partiledaren Jimmie Åkesson att utesluta det dåvarande ungdomsförbundet SDU:s tidigare ordförande tillika före detta partisekreteraren Jimmy Windeskog.

Orsaken var att Windeskog under ett partistyrelsemöte hade sagt att Tony Wiklander, på den tiden SD:s vice partiledare, »skadar partiets trovärdighet som motståndare till mångkultur« eftersom han hade en adopterad dotter från Indien.

Mellan 2003 och 2010 nämndes sedan inget särskilt om adoption i officiella SD-sammanhang fram till 2011 års partiprogram, där partiet under rubriken »Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten« motsatte sig alla adoptioner av »såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper« samt explicit inkluderade de adopterade i svenskheten under rubriken »Sverigedemokraterna och nationen«:

”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgåi den. Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

År 2011 hade Jimmie Åkesson dessutom svarat i en intervju i brittiska BBC:s HARDtalk-program att han i praktiken betraktade sverigefinnarna och de utlandsadopterade, med de adopterade från Korea som konkretexempel, som svenskar på BBC:s fråga om vilka invandrargrupper i det svenska samhället som Åkesson ansåg vara tillräckligt integrerade och assimilerade.

I 2014 års valrörelse producerade SD flera valfilmer varav den med namnet »Låt er inte tystas« fick både störst spridning och mest uppmärksamhet när den sändes på TV4 dagarna före valet. I denna valfilm förekom två dåvarande utlandsadopterade SD-medlemmar från Sri Lanka respektive Sydkorea vilka tillsammans med Jimmie Åkesson tog avstånd från rasism:

”Rasism är vidrigt. Det har orsakat några av de värsta brotten i historien och det får aldrig accepteras. Att värna om vårt land, vår kultur, vår historia, är inte rasism. Inte heller är idén att stoppa hedersvåld, tiggeri och människohandel rasism. Det är omtanke och medmänsklighet. Låt inte debatten tystas av åsiktspoliser och fega makthavare. Stå upp mot rasism. Och våga stå upp för vårt Sverige. Och det på riktigt.”

En av de adopterade som deltog i ”Låt er inte tystas”-filmen förekom även i valfilmen ”Ung svensk tjej” som det dåvarande ungdomsförbundet SDU stod bakom.

Genom att regelbundet använda sig av icke-vita adopterade i sin retorik och propaganda har Sverigedemokraterna kunnat freda sig från alla anklagelser om den typ av rastänkande som präglade partiet fram till antagandet av 2002 års partiprogram. I och med 2014 års valfilm blev SD:s officiella framhävande av utlandsadopterade mer utstuderat än tidigare.

Kanske kan man rent av säga att Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag om det inte vore för de utlandsadopterade – det vill säga det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning och om-orientering i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen 2010 och i skrivande stund nosar på positionen som Sveriges största parti. På så sätt valde SD att till slut anpassa sig till den rådande hegemoniska antirasismen i landet vilken även den svenska extremhögern måste förhålla sig till och vara i fas med.

På 2010-talet har slutligen flera politiker som själva är adoptivföräldrar kommit att framhäva att de är just det, till skillnad från tidigare då exempelvis ministrar som var adoptivföräldrar inte gärna talade offentligt om att de var det. Likväl är det svårt att säga om trenden att använda adopterade som politiska symboler har att göra med att just SD har kommit att göra det eller inte.

Under 2017 års Järvavecka, den andra i ordningen, höll till exempel Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund ett tal där han lovade sina två adopterade söner från Sydkorea att han aldrig skulle släppa fram SD till makten. I efterhand går det heller inte att säga annat än att Björklund, innan han avgick som partiledare, höll sitt löfte till sina två adoptivbarn efter valet 2018 i och med att den så kallade januariöverenskommelsen 2019 gjorde det möjligt för Stefan Löfven att fortsätta regera med Miljöpartiet och med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Ytterligare ett exempel på en adoptivförälder som också är politiker, och som på sistone har låtit detta synas i offentligheten är Ulf Kristersson som därtill tidigare var ordförande för Adoptionscentrum. Under 2018 års valkampanj bjöd Moderaternas valfilm på ett slags ”hemma hos”-reportage hos Kristersson och dennes familj och i filmen syntes hans tre adopterade döttrar från Kina och en av döttrarna förekom också på en av Moderaternas valaffisch under samma valkampanj.