Kategori: blandrelationer
Sannolikheten att en invånare med någon form av utländsk bakgrund har en intimrelationspartner som också har någon form av utländsk bakgrund har ökat markant över tid och hänger samman med den tilltagande skolsegregationen
Risken/chansen (beroende på hur en ser det) att en invånare med någon form av utländsk bakgrund har en intimrelationspartner som också har någon form av utländsk bakgrund har ökat markant över tid och hänger samman med den tilltagande skolsegregationen och knappt 10% av majoritetsinvånarna har en intimrelationspartner som har någon form av utländsk bakgrund medan de utlandsadopterade ”beter” sig som majoritetsinvånarna vad gäller partnerval:
Debbie Laus avhandling ”Empirical Essays on Education and Health Policy Evaluation” som lades fram i juni i år vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet undersöker bl a risken/chansen (beroende på hur en ser det) att ha en intimrelationspartner från samma grupp som en själv eller ej mot bakgrund av att den svenska skolan genomgick en kraftig segregering efter införandet av det fria skolvalet och att den svenska skolan idag helt enkelt är utpräglat segregerad.
Studien inbegriper samtliga invånare som gick ut 9:an 1988-2000, d v s alla invånare i landet som var niondeklassare någon gång mellan 1988-2000 vilka sammantaget utgör över en miljon personer och både hetero- och homosexuella intimrelationer är inkluderade i studien.
Studien visar bl a att av de elever med utländsk bakgrund som gick i 9:an 1988 hade 44% en intimrelationspartner med utländsk bakgrund 15 år senare i livet. Av de elever med utländsk bakgrund som gick i 9:an 2000 hade sedan hela 63% en intimrelationspartner med utländsk bakgrund 15 år senare i livet, vilket tyder på att det finns ett samband mellan skolsegregation och partnerval då den svenska skolan blev påtagligt segregerad mellan dessa båda år.
Studien visar dessutom att av de elever med en bakgrund i en viss region (t ex Afrikas horn, Västafrika, Centralamerika, Balkanhalvön, Sydostasien, Sydasien eller Västasien o s v) som gick i 9:an 1988 hade 31% en intimrelationspartner med samma regionala bakgrund 15 år senare i livet. Av de elever med en bakgrund i en viss region som gick i 9:an 2000 hade därefter hela 50% en intimrelationspartner med samma regionala bakgrund 15 år senare i livet, vilket återigen tyder på att det finns ett samband mellan skolsegregation och partnerval.
För de elever med utländsk bakgrund som går i en skola där majoriteten av de andra eleverna också har utländsk bakgrund ökar dessutom sannolikheten att de har en intimrelationspartner med samma bakgrund som dem själva 15 år senare i livet med ytterligare 7 procentenheter, d v s det går att plussa på 7% för just dessa personer och det hör då till saken att en majoritet av alla elever med utländsk bakgrund numera just går på skolor där majoriteten av de andra eleverna också har utländsk bakgrund.
Vad gäller att ha en partner med samma ursprungslandsbakgrund som en själv så har totalt 41,6% av alla de som gick ut 9:an 1988-2000 och som har utländsk bakgrund det 15 år senare i livet. Det är dock vanligare att utrikes födda, d v s invandrare eller ”förstageneration:are”, har det än de s k ”andrageneration:arna”, d v s de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
Vad gäller majoritetsinvånarna slutligen så har 91,4% en intimrelationspartner som också är en majoritetsinvånare 15 år senare i livet och detta oavsett om majoritetsinvånaren ifråga hade gått på en skola med många eller få elever med utländsk bakgrund.
I studien har Lau också särskiljt de utomeuropeiska utlandsadopterade från både majoritetsbefolkningen och invandrarna och deras barn (d v s den s k ”andragenerationen”) utifrån hypotesen att de adopterade ser annorlunda ut rent visuellt-fysiskt såsom de utomeuropeiska invandrarna och deras barn (d v s den s k ”andragenerationen”) också gör och försökt att undersöka om de adopterades proportionella närvaro på en viss skola (som har ett högstadium/en niondeklass) gör någon skillnad men hon finner att de adopterade vare sig för ”till eller från”. Även de utomeuropeiska utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har till övervägande delen majoritetsinvånare som intimrelationspartners och vare sig de är hetero- eller homosexuella.
Att cirka 10% av majoritetssvenskarna har en intimrelationspartner som har någon slags utländsk bakgrund och vare sig det handlar om hetero- eller homosexuella relationer har även andra studier tidigare indikerat och detta är antagligen numera vanligare bland manliga majoritetssvenskar än bland kvinnliga dito vilket dock var fallet under 1900-talets sista decennier – d v s det var vanligare att majoritetssvenska kvinnor var tillsammans med invandrare på exempelvis 1960-, 70-, och 80-talen än att majoritetssvenska män var det då men idag är situtationen troligen omvänd. Det är också möjligt att det bland homosexuella är vanligare att majoritetssvenskar har en intimrelationspartner som har någon slags utländsk bakgrund än bland heterosexuella.
Att ha en intimrelationspartner som har en liknande eller samma bakgrund som en själv är inte på något sätt fel i sig men när partnervalet till stora delar beror på skolsegregationen och säkert också på bostadssegregationen och även på arbetslivssegregationen och på segregationen i övrigt på fritiden, i föreningsvärlden och i det sociala privatlivet i stort så finns det all anledning att påtala det såsom Lau gör i sin avhandling.
Om ras i den svenska offentliga bildkulturen
För inte särskilt många år sedan var jag nog en av de antirasistiska forskare, aktivister, debattörer och skribenter som ”härjade” på allra mest om att den svenska offentliga visuella kulturen (utomhusreklam, bioreklam, informationsbroschyrer, flygblad, affischer, digitala skärmar med information mm mm) var extremt vit och homogen och inte avspeglade den rådande svenska befolkningssammansättningen på något sätt med undantag av en formidabel överanvändning för att inte säga ultraexploatering/exponering av adoptivbarn/adopterade, mixade barn/blandade, asiatiska kvinnor och svarta (och oftast mixade) män vilka i stort sett var de enda som syntes som var icke-vita och helst tillsammans med vita lekkamrater, vänner, kollegor eller partners för att verkligen emfasera att de var ”integrerade” och inte ”konstiga” annat än renr utseendemässigt.
Sedan förändrades allt efter att den svenska reklambranschen, PR-världen och kommunikatörssfären hade sitt s k mångkultur/mångfaldsår för några år sedan och idag ser den samtida svenska offentliga visuella kulturen rejält annorlunda ut jämfört med för 7-8 år sedan vad gäller mångfald, representation och heterogenitet.
Dock har jag noterat (och jag är säkerligen inte den enda som har noterat detta) att det finns en mycket stark tendens att satsa (sten)hårt på s k blandrelationer/blandfamiljer, d v s på s k intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna av alla de slag och både hetero- och homosexuella sådana som om tanken är att slå ”två flugor i en smäll”, d v s att både nå majoritets- och minoritetsinvånarna på en och samma gång tack vare denna typ av i antirasistiska sammanhang så älskade och hyllade parkombination/familjekonstellation.
Fortfarande lyser m a o de endogama ”hel”-minoritetsparen/familjerna med sin frånvaro inom den svenska visuella kulturen såsom t ex ett arabiskt eller latinamerikanskt homosexuellt par med eller utan barn, en somalisk eller marockansk ”hel”-flergenerationsstorfamilj, ett iranskt, turkiskt eller kurdiskt heterosexuellt ”hel”-par eller en indisk, vietnamesisk eller kinesisk ”hel”-kärnfamilj.
Varför vill så få blandade bli kallade blandade och varför blir så många föräldrar till blandbarn så upprörda över att någon/jag talar om deras barn som just blandade?
På sistone har av någon anledning allt fler både föräldrar till blandbarn och blandade själva kontaktat mig på olika sätt och uttryckt att de inte vill att jag fortsätter att kalla deras barn (som ibland kan vara vuxna) eller dem själva (som ibland kan vara ungdomar men oftast vuxna) för just blandade och i många fall vill de inte att jag ska skriva om och forska om dem överhuvudtaget (”sluta kalla mitt barn för blandbarn”, ”kalla mig för h-e inte blandad” o s v).
Det ska också sägas att genom åren har mängder med både adoptivföräldrar och adopterade kontaktat mig på olika sätt och uttryckt exakt samma irritation och ilska över att jag skriver om och forskar om adoptivbarn/adopterade som en specifik grupp och benämner dem som transras-personer mm (”mina barn är som vilka andra barn som helst förutom att jag inte har fött dem själv, sluta peka ut dem som en specifik grupp”, ”sluta forska om mig nu, jag har inget som helst att göra med andra adopterade och jag ser mig inte ens som adopterad utan jag är bara jag och inget annat” o s v).
Med blandbarn och/eller blandad/e menar jag här de/n som har en vit och en icke-vit förälder och denna grupp är då kanske större i Sverige proportionellt sett än i de allra flesta andra västländer då de infödda majoritetssvenskarna har ”blivit ihop med” och fått barn med icke-vita personer ända sedan 1960-talet. Det heter då ibland att Sverige inte bara är ett paradis för utlandsadoptioner utan också ett paradis för s k blandrelationer och blandäktenskap (d v s proportionellt sett i relation till folkmängden).
Det finns då idag närmare 200 000 blandade enligt denna definition och många föddes igår (eller så föds de idag) och är därmed 0 år gamla medan andra kan vara i 60-årsåldern vid det här laget och de allra flesta är nog i åldrarna 15-50 just nu skulle jag tippa på.
Av dessa 200 000 blandade är cirka 30 000 blandade afrosvenskar (d v s svarta blandade, och nästan alla har då en svart pappa och en vit mamma) och åtminstone 70 000 om inte fler än så har asiatisk bakgrund (d v s blandade asiater, och nästan alla har då en asiatisk mamma och en vit pappa) och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen eller Latinamerika eller för den delen från Sydasien och andra delar av världen samt en vit förälder.
Till viss del handlar nog irritationen, kritiken och ilskan om att jag själv inte är blandad och att det anses konstigt att jag därför engagerar mig i och intresserar mig för gruppen. För min del har det dock handlat om att i alla fall jag anser att det finns många likheter och paralleller mellan adopterade och blandade och många adopterade är dessutom blandade.
Jag anses därmed s a s inte ha någon som helst rätt att representera de blandade i landet då jag själv är adopterad och inte blandad på något sätt (det har jag f ö ett DNA-testbevis på, d v s jag är 100% asiat genetiskt-medicinskt sett och har osannolika 0% vita europeiska gener i min kropp).
Alltmer tror jag dock att det faktiskt handlar om beteckningen (att namnge någon/t betyder ju också i förlängningen att kategorisera, räkna och definiera och därför i sämsta fall att stigmatisera, exkludera och essentialisera) blandade i sig och bakom aversionen mot benämningen blandade hittas antagligen också en önskan om att inte vara en specifik demografisk subkategori trots att 200 000 personer är en rejält stor grupp i ett så befolkningsmässigt litet land som Sverige (de adopterade är då t ex bara 60 000) och därmed om en önskan om att helt enkelt bara ”få vara ifred”, vilket i slutänden innebär att få vara svensk och inget annat (”jag vill inte att du ska göra att mitt barn sticker ut”, ”jag vill inte sticka ut” o s v).
Var hela det koloniala projektet kanske inget annat än ett gigantiskt ”sexprojekt”? Om de icke-vita och vita kvinnornas roll i det europeiska och västerländska imperiebyggandet och om blandbarnens och de blandades betydelse för de globala och post/koloniala rasrelationerna
Litteraturvetaren Merete Mazzarella skriver idag om Julie Peakmans bok ”Licentious worlds. Sex and exploitation in global empires”, och frågar sig om det koloniala projektet egentligen inte var ett enda gigantiskt ”sexprojekt” utöver kyrkans jakt på nya själar, militärens jakt på nya segrar, handelskompaniernas jakt på nya vinster, forskarnas jakt på nya upptäckter och de europeiska furstarnas och staternas jakt på nya länder mot bakgrund av att 80-90% av de européer som ”upptäckte”, besökte, reste till och bosatte sig i länderna och kolonierna utanför Europa utgjordes av (unga) män ända fram tills 1800-talet och fram tills att den jättelika europeiska massutvandringen till bosättarkolonierna över haven inleddes på allvar.
Det är också ett faktum att de europeiska männens (mass)övergrepp och (mass)våldtäkter på och (mass)bortrövande av infödda kvinnor gång efter annan var själva grundorsaken till och startskottet för de otaliga krig och konflikter som rasade mellan européerna och de infödda i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien mellan ca 1500-1800 och även långt senare än så:
En massaker på vita män som hyllas i både dagens Nord- och Sydkorea är exempelvis dödandet av det amerikanska fartyget General Shermans hela besättning som ägde rum i augusti 1866 i närheten av Pyongyang efter att de amerikanska männen sades ha börjat förgripa sig på koreanska kvinnor. I Nordkorea heter det t o m att landets nuvarande ledare Kim Jong-uns farfars farfar deltog i dödandet av de vita amerikanska männen som visserligen ledde till en amerikansk straffexpedition och invasion fem år senare och att Korea till slut tvingades öppna sig för Väst som det antagligen sista stora landet på jorden att behöva göra det.
Peakmans bok ”återinstallerar” m a o kvinnans avgörande roll och betydelse i det koloniala projektet och i imperiebyggandet och det gäller både de infödda icke-vita kvinnorna och de vita europeiska bosättarkvinnorna och deras efterkommande.
Medan flera icke-vita kvinnor som inledde s k intimrelationer med vita män (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det av kärlek eller ej men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer över de s k rasgränserna i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de infödda kvinnorna) kom att spela en avgörande roll som s k ”översättare” och verkade som tolkar, vägvisare och interkulturella ”go-betweeners” och ”brokers” mellan européerna och de infödda så kom de utvandrade vita bosättarkvinnorna från Europa att bilda grunden till bosättarstaternas framväxt i Nord- och Sydamerika, Nordafrika, södra Afrika, Östafrika och Australasien på 1800- och 1900-talen.
Utan de miljontals vita kvinnor som valde att lämna Europa under dessa århundraden (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det frivilligt eller ej och av kärlek eller ej då många av dem blev bortgifta men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de utvandrade vita bosättarkvinnorna) hade bosättarstaterna och bosättarkolonierna aldrig just kunnat bli vita bosättarstater och vita bosättarkolonier, d v s det krävdes en tillräcklig ”kritisk massa” av heterosexuella ”rasseparatistiska” och ”helvita” äktenskap som ledde till att ”helvita” barn föddes i tillräckligt stor mängd för att till slut kunna skapa alla dessa kopior av Europa över haven som bosättarstaterna till slut kom att utvecklas till.
Kolonierna över haven fungerade f ö också som något av en ”frizo för Europas alla icke-heterosexuella och många var de fr a icke-heterosexuella män som valde ett liv och en ”karriär” i någon koloni för att kunna leva mer fritt bland de infödda än i det på den tiden religiösa, heteronormativa, pryda och patriarkala Europa.
De miljontals s k blandbarn som under århundradena kom till p g a alla s k intimrelationer över de s k rasgränserna ledde till hela s k etnogeneser av nya demografiska subgrupper och s k rasminoriteter som gick under en mängd olika beteckningar i de olika imperierna.
De blandade kom fr a att spela en viktig roll under den senkoloniala epoken mellan ca 1900-60 när 100 000-tals blandade barn och blandade vuxna i Europas alla kolonier hamnade i fokus för omfattande politiska och offentliga debatter om just s k intimrelationer över de s k rasgränserna, om de vita männens s k gränslösa sexuella begär efter infödda icke-vita kvinnor och om de blandades prekära situation.
Många blandade i kolonierna över haven under senkolonial tid kom också att spela en viktig roll som objekt för vita kvinnors kristna och feministiska välgörenhetsprojekt och senare också som några av de första adoptivbarnen som togs till Europa för att ”räddas” från de ”primitiva” infödda i kolonierna och från de predatoriska vita bosättarmännen där, som sades ha blivit ”djuriska” ”sexmaskiner” som sades ha korrumperats av sexuella förbindelser med de ”lösaktiga” och ”liderliga” icke-vita kvinnorna.
De blandade kunde dessutom betraktas som potentiella ”rasförrädare” av de vita bosättarna, som när som helst tänktes kunna ”gå över till” sina icke-vita biologiska mödrars sida och välja den antikoloniala kampen och bli symboliska s k ”patricider” eller fadersmördare (d v s i den vita bosättarfantasin kunde blandbarnen föreställas som att de en dag som vuxna t o m skulle komma att döda sina vita biologiska pappor) medan de betraktades som både ”smutsiga” (då de hade vita män som biologiska fäder) och mer ”civiliserade” av de icke-vita infödda (då de ofta växte upp nära de vita på speciella barnhem, i speciella skolor, i speciella stadsdelar o s v).
Denna ambivalenta syn på de blandade gjorde att de blandade nästan alltid kom att bli utsatta, förföljda och förtryckta efter avkoloniseringen och självständigheten, då de kom att via sina s k ”halvvita” kroppar symbolisera den vita imperiemakten, och i många fall valde européerna helt enkelt därför ta med sig alla ”sina” blandbarn och blandade vuxna ”hem” till Europa på 1950- och 60-talen för att de inte skulle råka illa ut och t o m dödas.
När det amerikanska imperiet etablerades under Kalla kriget och efterkrigstiden och när 100 000-tals blandbarn kom till p g a de vita och svarta amerikanernas s k intimrelationer över de s k rasgränserna med de infödda kvinnorna upprepades sedan denna process: De blandade betraktades återigen som symboler för det vita imperiet (med alla sina vita och svarta soldater) och blev utsatta för förtryck och marginalisering i den s k Tredje världen och just därför kom de att bli adopterade till USA och till Väst på 1950-, 60-, 70- och 80-talen.
”De fungerade som förhandlare, öppnade bordeller, bedrev handel och medlade fred. Men mest av allt blev kvinnorna hänsynslöst utnyttjade. Historikern Julie Peakman har skrivit en rikt illustrerad bok om kvinnornas ofta bortglömda roller under femhundra år av kolonisering.”
”Imperiebyggandets historia har traditionellt varit äventyrsberättelser med manliga hjältar, och också när synen på imperialism förändrades så att hjältarna blev skurkar har man tenderat att nog så aningslöst fortsätta att föreställa sig att alla med minsta betydelse i berättelserna måste vara män. För feministiska historiker blir det särskilt provocerande när en manlig historiker – Robert Johnson – i sin bok ”Imperialism” från 2003 visar att han förvisso tänkt på kvinnorna men sedan uttrycker sig såhär: ”Problemet är att den som försöker skriva in en roll för kvinnorna riskerar att överdriva deras betydelse.”
(…)
”Det börjar med de spanska conquistadorernas ankomst till Sydamerika. Från Haiti skrev Columbus ett brev till sin drottning i vilket han omtalade ursprungsbefolkningen i entusiastiska ordalag: ”De är ett kärleksfullt folk utan all girighet och de duger till allt. Jag försäkrar Ers höghet att det inte finns något bättre land eller folk.” Vid återresan till Spanien lämnar han kvar 39 beväpnade män med uppgiften att bygga ett fort, men vid hans nästa besök visar det sig att fortet och hela bosättningen är utplånade. Mannarna hade svikit lokalbefolkningens tillit och gästfrihet, i stället för att förhandla hade de börjat plundra och framför allt hade de kidnappat kvinnor, tills ”varje spanjor hade fem kvinnor att förlusta sig med”, som ett ögonvittne rapporterade. Kvinnor som försökte göra motstånd misshandlades, några fick händerna avskurna.
Inte nog med att conquistadorerna var övertygade om att de som kristna fritt kunde ta för sig av allt som tillhörde icke-kristna, de kom som erövrare, många av dem var tidigare fängelsekunder och de såg inte kvinnorna som människor utan som krigsbyte. Begripligt nog fick den manliga befolkningen nog och slog ihjäl inkräktarna. När Columbus kom tillbaka följde en massaker på männen och massvåldtäkter på kvinnorna av vilka hundratals togs som slavar.
Det här var ett mönster som skulle upprepas om och om igen på olika håll i världen – och som fortfarande upprepas när olika militära styrkor använder massvåldtäkter och kidnappningar som ett medel för att kuva en fiende.
Mönstret var ett annat när koloniseringen var civil snarare än militär. De som kom till Nordamerika för att bedriva handel var beroende av att få ”indianernas” förtroende. Därför – och på grund av det kraftiga kvinnounderskottet – var det inte ovanligt att de tidiga bosättarna gifte sig med ”indianer”. ”Indianprinsessan” Pocahontas – i dag mest känd som Disneyfigur – ska enligt traditionen ha räddat livet på den fromme brittiske tobaksodlaren John Rolfe som hon sedan gifte sig med, men historiker tror att hon snarare träffade honom när hon själv tagits som gisslan av engelsmännen som ville tvinga hennes far att utväxla fångar. Hon var hursomhelst en av de inte alldeles få intelligenta kvinnor som kunde förhandla för sitt folk, men hennes slut blev sorgligt. Hon fördes till England där hon väckte stor uppmärksamhet vid hovet men insjuknade i tuberkulos och dog 1617, bara 21 år gammal. Hennes öde kan ses som symboliskt: det var bara i början som relationerna mellan ursprungsbefolkningen och de vita var goda.”
(…)
”Med tiden sågs blandäktenskap med alltmer oblida ögon. För Australiens del ville en brittisk politiker – Lord Sydney – lösa problemet med kvinnounderskottet genom att kidnappa kvinnor från Tahiti, men den kreativa idén förverkligades aldrig. Där, såväl som i Amerika, Indien och Afrika, började man i stället importera kvinnor från hemlandet, kvinnor som tog med sig hemlandets seder och var ivriga att skapa borgerlig hemtrivsel – samtidigt som de höll ett svartsjukt öga på ursprungsfolkens kvinnor. Kvinnorna bidrog effektivt till att etablera en systematisk rasåtskillnad.
Särskilt påtaglig var rasåtskillnaden naturligtvis i slaveriets USA. Vid 1800-talets början hade kolonialismen redan plundrat Afrika i närmare 300 år, och ingalunda bara på naturresurser som guld och elfenben utan också på människor. Redan före 1800 hade mer än 300 000 människor skeppats ut till Amerika, under första hälften av 1800-talet kom lika många till och 1860 hade landet fyra miljoner slavar. Slavar kunde paras som kreatur, starka män med dugliga kvinnor, i hopp om god avkomma.
Eftersom svarta kvinnor uppfattades som liderliga stod det ägarna fritt att utnyttja dem, svarta män ansågs sexuellt omättliga och därför farliga. Blotta rädslan ledde till att hundratals män åtalades för våldtäkt på vita kvinnor och dömdes också i de fall där kvinnan tog tillbaka anklagelserna. Vita kvinnor som hade sex med en svart man blev utfrysta, männen riskerade att bli lynchade eller åtminstone kastrerade.”
Reflektioner kring de svenska asiaterna (än en gång)
Gårdagens stora reportage i Expressen om de thailändska och asiatiska kvinnornas situation i Sverige som lever i heterosexuella s k blandrelationer och i heterosexuella s k internationella äktenskap med svenska män bär verkligen syn för sägen:
Sedan 1980- och 90-talen har miljoner svenskar och fr a majoritetssvenska män rest till och besökt Thailand och de andra länderna i Stillahavsasien. Faktum är att fler svenskar numera någon gång i livet har besökt länderna i Nordost- och Sydostasien än USA och med all säkerhet än Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Sydasien eller Oceanien. Naturligtvis dominerar fortfarande våra grannländer plus Sydeuropa som de allra största resmålen för svenskarna men därefter kommer då idag Stillahavsasien.
Ingen annanstans i världen utanför Väst är könsobalansen heller så stor som bland de 100 000-tals svenska och västerländska s k expats som bor och lever i Stillahavsasien. Det heter ibland att av alla svenskar som bor i t ex Japan, Sydkorea, Thailand, Filippinerna, Taiwan, Hongkong, Vietnam eller Kina är uppemot 75% män om inte mer än så till skillnad från svenskarna i exempelvis Afrika och Latinamerika där könsbalansen är mer jämn och t o m i många länder till de svenska s k expat-kvinnornas favör (d v s svenska kvinnor är fler än svenska män i många länder i t ex Sydamerika och subsahariska Afrika). Bara i Thailand bor det idag uppemot 25 000 permanentboende svenskar och sammanlagt uppgår antalet svenska s k expats i regionen åtminstone till 60 000 individer varav då den absoluta majoriteten är män.
Alla som har besökt något eller några av länderna i Nordost- och Sydostasien och fr a de stora städerna vet att gatubilden och det offentliga rummet fullkomligen vimlar av västerländska män medan det är ovanligt och i vissa stadsdelar och områden i ett visst land närmast konstigt att se västerländska kvinnor där. Detta händer då även de ”bästa”/”sämsta”, d v s även en sådan som jag kan då ibland bli rejält förvånad över att springa på och få syn på en vit västerländsk kvinna i vissa stadsdelar i exempelvis Osaka, på landsbygden i Taiwan, i vissa kvarter i Shanghai, i vietnamesiska Da Nang eller i sydkoreanska Taejon.
Vidare har inget s k folkslag i västvärlden bildat familj i lika hög grad, d v s per capita, som majoritetssvenskarna med människor som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien.
Tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och tack vare att de har pågått non-stop i långt över ett halvt sekel, d v s utan något slags uppehåll överhuvudtaget sedan 1960-talet och framåt, har idag i praktiken samtliga majoritetsinvånare en asiat i sin familj och släkt och åtminstone någon asiat i sin s k extended family-nätverk såsom en flicka från Kina som någon i släkten har adopterat, en manlig kusin som är heterosexuell och gift med en kvinna från Filippinerna eller ett lesbiskt syskon som är ihop med en blandad/mixad asiatisk kvinna som har en mor från Thailand och en svensk far.
Ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” står då så nära majoritetsbefolkningen som just asiaterna p g a att de allra flesta av de över 220 000 invånare som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien bor och befinner sig i Sverige idag p g a någon slags juridisk-biologisk och/eller social-genetisk relation till en svensk person.
Faktum är att av dessa över 220 000 personer så bor och befinner sig med stor sannolikhet uppemot 2/3 i ett hushåll och i en bostadsenhet där även en icke-asiatisk person är folkbokförd och skriven och oftast en majoritetssvensk person. Det bor t o m asiater längs Strandvägen på Östermalm, i villorna i Bromma eller för den delen i de små samhällena på Österlen eller i byarna i Västerbotten där annars mycket få invånare med utomeuropeisk bakgrund går att hitta.
Sedan finns det självklart också asiatiska heterosexuella s k endogama invandrarfamiljer där både mannen/fadern och kvinnan/modern är asiater och där barnen är s k helasiater och det finns också asiater som bor ensamma i ett hushåll och är s k singlar och fr a gäller det 1000-tals asiatiska män i Sverige, som vare sig de är hetero- eller icke-heteros av någon/några anledning/ar verkar ha mycket stora svårigheter att hitta en partner överhuvudtaget och åtminstone i statistikens värld. Vidare finns det naturligtvis också hemlösa asiater.
Detta betyder så klart heller inte att det också finns exempelvis sverigefinnar eller svenska latinos/as som har adopterat flickor från Vietnam, svenska judiska heterosexuella män som har gift sig med kinesiska kvinnor, svensk-iranska dito som har gift sig med sydkoreanska kvinnor eller svensk-turkiska homosexuella män som är tillsammans med blandade asiatiska män, för det gör det då också.
Allt detta innebär helt enkelt att ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” är så biologiskt-genetiskt ”uppblandad” som just asiaterna tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och nästan alla majoritetssvenskar som är under 50-60 år idag har växt upp med en vän eller en bekant som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien och åtskilliga av dem har någon gång i livet även ”varit ihop” med en sådan person även om de inte är det just idag.
Ny rapport om ”andrageneration:arna” och de blandade
SCB publicerade idag en rapport som enbart handlar om de inrikes födda med utländsk bakgrund – ”Migration, barnafödande och dödlighet. Födda 1970–2018 efter föräldrarnas födelseland” – d v s om alla invånare i landet som är inrikes födda mellan 1970-2018 och som har en eller två utrikes födda föräldrar, d v s i praktiken om de blandade och de s k ”andrageneration:arna”.
Rapporten visar bl a följande vad gäller ”andrageneration:arna”:
– Uppemot 25% av alla ”andrageneration:are” har växt upp i eller bor i ett hushåll som är ett flergenerationshushåll – t ex växer de upp med en mormor eller en farfar förutom föräldrarna.
– ”Andrageneration:arna” flyttar i högre utsträckning inom landet än andra grupper och flyttar också oftare utomlands.
– ”Andrageneration:arna” bor oftare kvar hemma som vuxna än andra grupper: Uppemot 25% av alla ”andrageneration:are” i åldrarna 27-29 år gör exempelvis det.
– ”Andrageneration:arna” som har flyttat hemifrån bor oftare med en partner och är oftare gifta än andra grupper.
– ”Andrageneration:arna” som har barn får barn tidigare än andra grupper. Samtidigt är andelen ”andrageneration:are” som är barnlösa högre än hos andra grupper.
– ”Andrageneration:arna” som har barn får oftare tre barn (eller fler än så) än andra grupper.
– Dödligheten bland ”andrageneration:arna” är högre än bland andra grupper.
”Andragenerationskvinnor” födda 1985–89 har i lägre utsträckning en majoritetssvensk partner än de äldre ”andragenerationskvinnorna” som är födda 1970-74 – 36% respektive 62%. ”Andragenerationsmännen” har också i lägre utsträckning en majoritetssvensk partner utifrån samma uppdelning – 43% respektive 59%. Det är ingen större skillnad mellan andelen ”andrageneration:are” som har en blandad partner vilket rör knappt 10% av ”andrageneration:arna”. Det är en större andel ”andrageneration:are” som har en partner som också är ”andrageneration:are” i den yngre födelsekullen – för både män och kvinnor har andelen ökat från 10% till drygt 20%. Andelen ”andrageneration:are” med en invandrad partner har också ökat utifrån samma uppdelning. Ökningen är mindre för männen, från 21% till 25%, än för kvinnorna, från 22% till hela 36%. I ungefär hälften av dessa parbildningar är partnern född i samma land som den ena föräldern och det är lite vanligare för kvinnor än för män.
Ungefär 75% av de blandade som har en partner, har en majoritetssvensk partner. För män är det ingen skillnad mellan de yngre och de äldre men för kvinnor är det en något mindre andel i den yngre gruppen. Ungefär 10% av de blandade har en partner som också är blandad och 5% en partner som är ”andrageneration:are”. Drygt 10% av de blandade har slutligen en partner som är invandrad och andelen är något högre för de yngre kvinnorna.
Drygt 80 procent av majoritetssvenskarna har en partner som också är majoritetssvensk. Det är inte någon större skillnad mellan kvinnor och män när det gäller andelen som har en partner med någon utrikes född förälder eller en partner som är född utomlands. Knappt 8% av majoritetssvenskarna har en partner som är blandad, knappt 3% har en partner som är ”andrageneration:are” och 7% en invandrad partner.
Om interrasiala intimrelationer i dagens Sverige
Det är tyvärr inte särskilt ofta som någon i Sverige undersöker blandrelationer och sedan Sayaka Osanami Törngrens banbrytande avhandling ”Love ain’t got no color? Attitude toward interracial marriage in Sweden” från 2011 har då inte särskilt mycket gjorts på området trots att Sverige i siffrornas värld (och därmed ju även i de konkreta och materiella kropparnas dito) är något av västvärldens ”paradis” för just blandrelationer mätt i procentandelen infödda majoritetssvenskar per årskull som ingår i intimrelationer med personer som inte är infödda majoritetssvenskar och detta gäller då (självklart) infödda majoritetssvenskar som både är heteros och icke-heteros.
Allmänt brukar det heta att i ett västvärldssammanhang så är det svenskarna och fransmännen som sticker ut vad gäller nära relationer och familjebildningar över de s k rasgränserna men samtidigt är det då tabu att tala om ras i Sverige och kanske än mer om interrasiala intimrelationer, och inte minst då intimrelationer just anses vara intima.
Nu har i varje fall Calixto Puma Samuelsson undersökt frågan om interrasiala intimrelationer i sin uppsats ”The outside gives the inside a chance” och även om det så klart inte går att generalisera kring uppsatsens resultat mot bakgrund av antalet informanter så är resultatet ändå intressant då det mer eller mindre överensstämmer med den s k verkligheten.
På frågan om informanterna var beredda att ingå i en interrasial intimrelation överhuvudtaget svarade samtliga informanter ja (”är du beredd att dejta icke-vita svenskar?”) men när frågan specificerades och delades upp på olika subkategorier av afrosvenskar – adopterade, s k ”andrageneration:are” och blandade – visade det sig att det var vanligast att föredra de blandade (d v s de som har en vit förälder och en svart förälder och oftast en svart far, som då både kan vara subsaharisk afrikan eller slavättling från de båda Amerika, och en vit mor, som då både kan vara majoritetssvensk, finsk, tysk eller amerikan) och därefter de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar) och sist de adopterade (d v s de som är adopterade till Sverige av i huvudsak majoritetssvenskar från t ex Etiopien, Eritrea, Kenya, Sydafrika eller Liberia, eller från t ex USA, Karibien, Centralamerika, Colombia eller Brasilien).
Det finns idag i landet cirka 5000 adopterade afrosvenskar, cirka 35 000 afrosvenskar som är s k ”andrageneration:are” och cirka 30 000 blandade afrosvenskar och det som går att utläsa från den offentliga statistiken är då just att de som har allra svårast att hitta och inneha en intimrelationspartner just är de adopterade, därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” och sist de blandade, som då har allra lättast att hitta och inneha en intimrelationspartner. Statistiken ifråga handlar då både om att antingen vara gift eller samboende och om att ha barn och de som t ex är mest barnlösa är då de adopterade liksom de s k ”andrageneration:arna”.
Den stora frågan (som alltid när attityder överensstämmer någorlunda väl med data såsom just i detta fall) är då så klart vad som är ”hönan eller ägget”? Vet t ex invånarna i Sverige i gemen att adopterade har svårare än blandade att få en intimrelationspartner? Eller är det så att att denna vetskap inte är särskilt spridd alls och att det helt enkelt handlar om att blandade anses vara mer ”attraktiva” (av gissningsvis en mängd olika skäl) än de s k ”andrageneration:arna” (OBS: återigen bland både heteros och icke-heteros) o s v?
Uppemot 85% av alla majoritetssvenskar lever i endogama äktenskap
För alla som är intresserade av vilka intimrelationspartners de infödda majoritetssvenskarna föredrar samt lever med:
Mellan 1998-2016 blev 83,5% av alla heterosexuella majoritetssvenskar tillsammans med varandra (d v s med andra majoritetssvenskar) mätt i ingångna heterosexuella äktenskap under och mellan dessa år, d v s den stora majoriteten av alla majoritetssvenskar föredrar samt lever m a o i s k endogama intimrelationer.
Av de övriga 16,5 procenten så valde 8,2% att bli tillsammans med blandade (OBS: de allra flesta som betecknas som blandade har då en svensk förälder och en finsk, dansk, norsk, tysk eller polsk förälder), 6,2% att bli tillsammans med invandrade och 2,1% att bli tillsammans med ”andragenerationare”.
Det är dock svårt att säga hur många av dessa intimrelationer som var över de s k rasgränserna men antagligen handlade det om kring 10% och vilket kan jämföras med att 7% av alla vita britter ingår äktenskap över de s k rasgränserna samt med att 11% av alla vita amerikaner ingår äktenskap över de s k rasgränserna och det heter ibland att majoritetssvenskarna tillhör toppen i västvärlden vad gäller att just ingå i intimrelationer över de s k rasgränserna (även vita fransmän sägs också f ö ofta ingå i intimrelationer över de s k rasgränserna bredvid de vita britterna och de vita amerikanerna samt de infödda majoritetssvenskarna).
Siffrorna kommer från Nahikari Irastorzas och Annika Elwerts nya artikel ”Like parents, like children? The impact of parental endogamy and exogamy on their children’s partner choices in Sweden” som hittas i den akademiska tidskriften Journal of Ethnic and Migration Studies och artikeln ingår i ett temanummer om blandade (mixed race) och blandrelationer (interracial relationships), d v s intimrelationer över de s k rasgränserna, och Irastorzas och Elwerts visar även att blandade själva föredrar samt lever med minoritetspartners i högre grad än vad majoritetssvenskar gör (fr a andra blandade samt invandrade).
Trist och tråkigt att konstatera att (nordost- och sydost)asiater verkar fortsätta att stå ”lågt i kurs” bland både majoritets- och minoritetssvenskar
År 2007 gick Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, vilka nog är mest kända som ”duon” Filip och Fredrik, runt ”på stan” och ”på gator och torg” i Stockholm och frågade icke-asiatiska och främst majoritetssvenska kvinnor om de någonsin hade fantiserat om att ha sex med en asiatisk man i deras dåvarande tv-program ”Boston Tea Party”.
Inte en enda av de tillfrågade (och filmade och inspelade) kvinnorna sade och svarade att de någonsin hade haft det utom en enda kvinna som sade något i stil med att hon ändå tyckte att skådespelaren Jackie Chan (hon namngav då denne explicit) var lite rolig eller något liknande.
Poängen med Filips och Fredriks tv-inslag var väl att på ett närmast ”överpedagogiskt” och ”folkbildningsaktigt” sätt säga, via och med stöd i kvinnornas svar, att asiatiska män helt enkelt ”går bort” för de allra flesta av landets (heterosexuella) kvinnor och jag minns f ö att Filip och Fredrik innan programmet sändes kontaktade mig för att fråga om jag ville sitta med i tv-studion efter att inslaget hade sänts och kommentera kvinnornas svar tillsammans med dem då jag på den tiden var aktiv i den offentliga debatten om rasstereotyper av asiater (och vilket jag till slut tackade nej till).
År 2019 går den afrosvenska ”medborgarjournalistiska” Youtube-duon Ambra och Alieu runt ”på stan” och ”på gator och torg” i Göteborg och frågar icke-asiatiska och främst minoritetssvenska män och kvinnor ”vilken etnicitet skulle du aldrig dejta och varför?” och bland de olika svaren så sticker ”kineser”/”asiater” ut och därefter ”afghaner” (se nedanstående Youtube-inslag från cirka 0.10 till cirka 6.40):
Det framgår vidare ”mellan raderna” i Ambras och Alieus filmade ”enkät” att detta med asiater både är något att fnittra åt och att ha kul åt och det finns då en del indikationer som tyder på att asiater står mycket lågt ”i rang” inom minoritets-Sverige, bland invandrar- och minoritetsgrupperna och i miljonprogramsområdena.
Inte mycket verkar m a o tyvärr ha hänt vad gäller den svenska s k allmänhetens och det s k svenska folkets syn på asiater, d v s samma rasstereotyper som gällde år 2007 gäller än idag och både bland majoritets- och minoritetsinvånarna och frågan är om de rådande rasstereotyperna av asiater någonsin kommer att förändras och försvinna just i Sverige.
Sverige är västvärldens ”paradis” för blandrelationer, blandäktenskap, blandpar och intimrelationer över de s k rasgränserna
Clara Lee-Lundberg skriver idag om (hetero- och homosexuella) intimrelationer mellan vita och icke-vita i dagens ETC och intervjuar bl a undertecknad och kort går det då att säga följande om detta kontroversiella och närmast tabubelagda ämne och fenomen, d v s helt enkelt om de svenska blandrelationernas historia, samtid och framtid:
– Sverige är antagligen västvärldens ”paradis” för blandrelationer av alla de slag, d v s det finns proportionellt sett fler (hetero- och homosexuella) blandpar i Sverige än i något annat västerländskt land i världen.
– Antalet invånare i Sverige som är inrikes födda och som har en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s de s k blandade) har alltid varit fler än antalet invånare i Sverige som är inrikes födda och som har två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna) och vilket bör vara unikt i ett panvästerländskt sammanhang.
– De första icke-vita vuxna invandrarna i Sverige (d v s utöver de icke-vita adoptivbarnen) var i huvudsak unga icke-vita heterosexuella män från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och sydöstra Europa som ankom till landet på 1960- och 70-talen och blev tillsammans med (svenskfödda eller finskfödda) vita kvinnor. Efter Kalla krigets slut och sedan 1990-talet, och än mer på 2000- och 2010-talen, har därefter ett stort antal icke-vita unga heterosexuella kvinnor från fr a Nordost- och Sydostasien invandrat till Sverige för att bli tillsammans med vita män.
– Idag utgörs ett relativt stort antal invandrargrupper i landet i praktiken nästan helt av s k ”kärleksinvandrare” såsom invandrarna som kommer från många länder i Karibien och Västafrika och från många länder i Nordost- och Sydostasien.
– Närmare 25% av alla heterosexuella intimrelationer som ingås mellan en man och en kvinna rör numera en inrikes född person och en utrikes född person och det är vanligare att inrikes födda män gifter sig med, sambor med och lever i en intimrelation med en utrikes född kvinna än att inrikes födda kvinnor gör det. Historiskt sett var det dock tidigare vanligare att inrikes födda kvinnor blev och var tillsammans med utrikes födda män än tvärtom. Hela 45% av alla homosexuella äktenskap som ingås mellan två män rör dessutom en inrikes född man och en utrikes född man.
– Det går betydligt bättre rent socioekonomiskt för icke-vita som lever i en intimrelation med en vit partner jämfört med icke-vita som är tillsammans med varandra: De allra flesta av alla fattiga och marginaliserade icke-vita i Sverige som bor och lever i miljonprogramsområdena, som är arbetslösa, som är beroende av bidrag, som är sjukskrivna, som uppvisar en låg utbildningsnivå, som är låginkomsttagare o s v och som har en partner har då en icke-vit partner. Detta betyder så klart inte att icke-vita som har en vit partner är lyckligare och mer ”lyckade” än icke-vita som är tillsammans med varandra utan det handlar enbart om materiell ”framgång” och ekonomisk standard mätt i siffror och dessa siffror säger ingenting om en viss individ samtidigt mår bra. Dessutom går det betydligt bättre rent socioekonomiskt för de s k blandade jämfört med de s k ”andrageneration:arna” och återigen handlar det om siffrornas värld, d v s det betyder inte att de blandade är mer ”lyckade” och mår bättre än ”andrageneration:arna”.
– De allra flesta av alla s k kända och s k offentliga icke-vita som har en partner har en vit partner oavsett sexuell läggning och oavsett bransch och sfär (d v s s k kända och s k offentliga icke-vita direktörer, ”superrika”, krögare, entreprenörer, skådespelare, författare, musiker, forskare, journalister, kolumnister, redaktörer o s v) och vilket i praktiken innebär att det än så länge inte finns någon s k icke-vit bourgeoisie eller icke-vit elit eller icke-vit överklass att tala om just i Sverige som kan reproducera sig själv rent ”biogenetiskt” (d v s helt enkelt icke-vita svenskar som är högutbildade och uppvisar höga inkomster och som är tillsammans med och får barn med varandra i generation efter generation).
”Att som rasifierad – oavsett om man är adopterad, har invandrat till Sverige eller är svenskfödd med en vit och en icke-vit förälder – välja en svenskfödd vit partner bidrar ofta till att man uppfattas som mindre icke-vit. Det säger forskaren och docenten Tobias Hübinette vid Karlstads universitet. Han har bland annat forskat om rasifiering, vithet och postkolonial teori, och menar att det är tabu i Sverige att prata om partnerval i relation till etnicitet och hudfärg.
– Precis som det finns strukturer och normer inom alla andra områden i samhället så finns det det även när det gäller partnerval. Sverige har intressant nog en lång historia av att vara ”blandrelationernas paradis”, till skillnad från andra länder i västvärlden där det vanligaste har varit att invandrar- och minoritetsgrupperna gifter sig med varandra inom den egna gruppen.
Historiskt sett har det inte varit så i Sverige, den utomeuropeiska invandringen bestod till stor del av ensamma unga män och av så kallad kärleksinvandring på 1960-, 70- och 80-talen, och då framför allt svarta män, latinamerikanska män och män från Mellanöstern vilka träffade svenska kvinnor och stannade här, säger Tobias Hübinette.
Han menar samtidigt att den bilden delvis har förändrats de senaste åren.
– Inom många av de stora invandrargrupperna som har kommit till Sverige sedan 1980- och 90-talen är det vanligast att man väljer en partner från den egna gruppen, såsom till exempel bland somalier, syrianer, irakier, vietnameser och turkar. En del av dem hämtar till och med en partner från ursprungslandet, säger han.
Personer som… i egenskap av icke-vit konsekvent och på politiska grunder bara väljer att bli ihop med andra icke-vita, är inte så vanliga, enligt Tobias Hübinette.
– Visst förekommer det, men då är det ofta den så kallade andra generationens invandrare, adopterade eller bland dem som har en vit och en icke-vit förälder. Jag känner till flera adopterade från exempelvis Korea, Indien, Etiopien eller Colombia som bara har relationer med andra adopterade eller med icke-vita invandrare. De menar att det nästan är ett sätt att självsegregera sig, men också ett sätt att göra motstånd mot vithetsnormen…”
(…)
”Tobias Hübinette menar att det materiella och ekonomin är en avgörande faktor vid val av partner, även om det ofta inte är uttalat.
– Det tror jag är en av de viktigaste anledningarna till att personer som rasifieras väljer en vit parter, eftersom vita svenskfödda toppar statistiken när det gäller dem som tjänar mest, lever längst och har högst utbildning. Att få ett fast jobb, ha en ny bil, tjäna bra och äga sin bostad har nästan blivit synonymt med att vara svensk, säger han.
– Ingen kan svara på frågan om hur man integrerar sig i det svenska samhället, men det är ju kanske så här man gör. Det handlar om att skaffa sig en vit, svenskfödd person med svenskt kulturellt kapital. Eftersom många rasifierade gör just det så minimeras också möjligheten att skapa en slags icke-vit övre medelklass eller överklass. Det är mycket svårare att få till en sådan i Sverige, än till exempel i Frankrike eller Storbritannien där det i dag finns en exempelvis arabisk, sydostasiatisk och svart övre medelklass, en slags rasifierad borgarklass, avslutar Tobias Hübinette.”
