Kategori: blandrelationer
Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande
Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av.
Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.

Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.
Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.
Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson.
Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull.
De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet.
Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag.
Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.
Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York.
Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”.
Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.
Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.
Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’
I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.
Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk.
Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.
På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).
På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:
”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)
Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.
År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.
År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.
Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).
Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).
Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar.
Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.
Om en av de första svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – Anne-Marie Colliander från Karlstad
När en väl börjar gräva i de svenska (öst- och sydost)asiaternas tidiga historia i Sverige – d v s kort och gott den asiatiska diasporans första år i landet – så hittar en sannerligen de mest oväntade ”saker”:
Idag hittade jag bl a att när den förste kände asiaten besökte Sverige – den kinesiske köpmannen och tolken Choi Afock som antagligen av ren nyfikenhet följde med Svenska ostindiska kompaniets fartyg hem till Sverige 1786 och som hann förevigas på en tavla signerad Elias Martin innan han återvände hem till Kina – så rapporterade en dåtida svensk tidning faktiskt om denna långväga besökare i form av en notis och när Thailands kung Chulalongkorn, som likt kejsaren av Japan försökte modernisera sitt land för att slippa att koloniseras av européerna, besökte Sverige 1897 så beskrevs han som ”gul” och ”snedögd” i svensk press och en tidning skrev också att kungen och hans thailändska följe påminde om ”våra l-pp-r” (d v s om samerna) till utseendet (”småväxta” o s v). En uppgift säger också att folk (d v s dåtidens svenskar) i någon mindre stad ropade ”tjing tjong” eller något liknande när de såg thailändarnas kung.


Och precis nyss tror jag mig ha hittat en av de första (riks)svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – nämligen Anne-Marie Colliander från Karlstad, dotter till den värmländske godsägaren Alexis Colliander, som träffade en kinesisk man i Paris på 1920-talet som hon förlovade sig med och därefter gifte sig med.
Under 1920-talet bodde tidvis runt 15 000 kineser i Frankrike och de utgjorde då den överlägset största utomeuropeiska invandrargruppen i landet. 1920-talets Frankrike och inte minst huvudstaden Paris (och sist men inte minst 13:e arrondismanget nära Place d’Italie där de ”vita” ryssarna f ö också ”hängde”) var något av en global frizon för icke-vita människor från hela världen och åtskilliga svarta amerikaner liksom afrikaner, araber och indier flockades till landet och till Paris förutom kineserna.
Många av kineserna i Frankrike såsom antagligen Anne-Maries blivande man hade tillhört den s k Fjärde maj-rörelsen och var anarkister och blev senare kommunister – bland kineserna i Paris hittades t ex Maos blivande närmaste man Zhou Enlai och Kinas blivande ledare Deng Xiaoping. Bland de vänsterradikala kineserna i Frankrike hittades också en av de mest kända kinesiska anarkisterna Li Shizeng som kom att lansera den idag så populära sojamjölken i Frankrike och därmed i Väst (han tog t o m patent på mjölken/produkten).
En av Lis anarkistkamrater grundade f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris som sägs ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa och pengarna från både sojamjölksförsäljningen och restaurangen sägs ha finansierat den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i hemlandet Kina och inte minst i Guangzhou eller Kanton, som räknades som den mest vänsterradikala staden i Kina på 20-talet och där närmare 70 anarkistiska och syndikalistiska tidningar och tidskrifter kom att ges ut under detta årtionde.
I Guangzhou fanns f ö även en vänsterradikal exilkoreansk befolkning varav åtminstone 100-150 ska ha stridit i och för den s k Kanton-kommunen 1927 och endast ett 15-tal av dem ska ha överlevt den blodiga s k vita terrorn (eller snarare slakten) efter upproret och under ledning av den gamle anarkisten Kim San a.k.a. Jang Jirak lyckats fly hem till Koreahalvön.

Godsägardottern från Karlstad måste ha rört sig i denna exilkinesiska radikala vänstermiljö i Paris och hon gifte sig sedermera med en kinesisk godsägarson från Sichuan samt flyttade till Chengdu i Kina där paret fick sonen Erland Yang på 1930-talet (och där den blivande akademiledamoten Göran Malmqvist f ö kom att träffa Anne-Marie), som senare kom att skriva svensk restaurang- och mathistoria genom att ”svenne:fiera” det kinesiska restaurangkonceptet i Sverige och uppfinna rätten fyra små rätter som bara ska finnas just i Sverige efter att ha lämnat Kina i och med Maos och kommunisternas seger i Kinesiska inbördeskriget 1949.
Erland Yang gick f ö bort rätt så nyligen och han var en av Sveriges första s k blandade eller mixade asiater om en inte räknar in Hilmer ”Kinesen” Pettersson som faktiskt föddes nio år innan Erland i Shanghai som son till en svensk man som hade emigrerat till USA på 1890-talet och bl a stridit mot spanjorerna i Filippinerna 1898 samt en kinesisk kvinna. Pettersson emigrerade även han till Sverige efter Maos seger 1949 och på 1950-talet kom han att spela i Djurgården då han tidigare hade spelat för Shanghais fotbollsklubb. Pettersson lämnade dock Sverige för USA efter bara några år i hans fars gamla hemland och han slutade sedermera som spelare i Minnesotas och svensk-amerikanernas stolthet Vikings.
Ny studie visar att det inte har utgjort något större skydd under pandemin att ha en intimrelationspartner som är majoritetssvensk för en minoritetsinvånare samt att de majoritetssvenskar som har en intimrelationspartner som har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund har drabbats mer av viruset än de majoritetssvenskar som är tillsammans med varandra
En ny registerstudie har undersökt sammanlagt 3 963 356 invånare i landet från den 12 mars 2020 tills den 23 februari 2021 vad gäller risken att insjukna och dö p g a viruset med fokus på de s k blandrelationerna. Det handlar om alla parbildningar (heteros som homos) som består av en majoritetsinvånare och en minoritetsinvånare och de är f ö påtagligt många just i Sverige proportionellt sett jämfört med flertalet andra västländer. Det kan då t ex handla om en man från MENA-regionen eller subsahariska Afrika och en majoritetssvensk kvinna eller om en kvinna från Latinamerika eller Öst/Sydostsien och en majoritetssvensk man o s v.
Syftet med studien är att undersöka om bristande kunskaper i svenska språket kan vara en förklaring till den kraftigt förhöjda överdödligheten i viruset bland fr a invånare med utomeuropeisk bakgrund och hypotesen är då att invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i en s k intim(par)relation (heteros som homos) med majoritetsinvånare bör kunna svenska språket bättre än andra invånare med utomeuropeisk bakgrund, som är tillsammans med varandra.

antal döda per 1000 invånare under den undersöka perioden: bland majoritetsinvånare som är tillsammans med majoritetsinvånare (heteros som homos): 1,18
bland minoritetsinvånare som är tillsammans med majoritetsinvånare (heteros som homos): 1,29
bland minoritetsinvånare som är tillsammans med minoritetsinvånare (heteros som homos): 1,37
Forskarna bakom studien konstaterar bl a att det inte har utgjort något större skydd under pandemin att ha en intimrelationspartner som är majoritetssvensk för en minoritetsinvånare samt att de majoritetssvenskar som har en intimrelationspartner som har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund har drabbats mer av viruset än de majoritetssvenskar som är tillsammans med varandra, vilket är den förkrossande majoriteten numerärt och proportionellt sett (liksom att de allra flesta minoritetsinvånare i Sverige också är tillsammans med varandra inom sin minoritetsgrupp).
Studiens resultat leder dock till nya frågor: Väldigt få av Sveriges alla blandrelationer, blandäktenskap och blandpar (heteros som homos) bor och lever ju i de extremt trångbodda miljonprogramsområdena utan ”omvänt” befinner sig de allra flesta av dessa par i majoritetssvenskdominerade områden där trångboddheten är obefintlig men ändå föreligger ovanstående siffror. Därtill konstaterar forskarna att överdödligheten gäller invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund oavsett om de härstammar från ett land med medelinkomstnivåer (t ex Iran) eller från ett mycket fattigt land (t ex Somalia).
”Utrikesfödda har drabbats hårdare av pandemin. Men att det skulle bero på sämre kunskap i svenska eller svårigheter att ta till sig information förklarar inte den högre dödligheten, enligt en ny studie.
– Det är tydligt att det inte är språket som gör att det blir så här, säger en av forskarna, Siddartha Aradhya.”
”Tidigt under covid-19-pandemin kom indikationer på att viruset slog hårdare mot vissa grupper i samhället – både utomlands och i Sverige. Studier har visat på att faktorer som lägre utbildning, lägre inkomst och trångboddhet skulle kunna förklara varför det bland utrikesfödda finns en högre dödlighet. I vissa fall har även bristande språkkunskaper eller brist på insyn i hur vissa samhällssystem fungerar lyfts fram som potentiella bidragande orsaker.
– Att man då inte skulle förstå restriktionerna eller missuppfatta de restriktioner som gäller. Eller att man inte förstår hur sjukvårdssystemet fungerar och hur man kommer i kontakt med sjukvården när man blir sjuk, säger Siddartha Aradhya, forskare i demografi vid Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, och fortsätter:
– Och det är problematiskt eftersom att inga av de påståendena har kunnat bevisas genom empirisk data, säger han.
Studien från Stockholms universitet pekar på att språkbrister inte kan förklara varför utrikesfödda har varit mer utsatta eller har en högre dödlighet. Inte heller kan eventuella bristande kunskaper om det svenska sjukvårdssystemet ses som en förklaring. Forskarna har jämfört personer som lever i par där båda är födda i ett annat land, par där en är utlandsfödd och par där båda är födda i Sverige.
– Ett intressant resultat vi har fått fram är att svenskfödda som är tillsammans med någon som är utrikesfödd också har en högre dödlighet. Det som detta visar är att det inte finns någon genetisk skillnad, säger Siddartha Aradhya.
Under pandemin har myndigheter, däribland Folkhälsomyndigheten, översatt information om covid-19 till olika språk för att nå så många som möjligt. Det är bra, anser han.
– Att översätta information är grundläggande. Men det kommer inte att lösa själva problemet. Det är tydligt att det inte är språket som gör att blir så här om man tittar på det vi har kommit fram till. Att översätta till olika språk är inte tillräckligt, säger han.
Så vad är det då som gör att skillnader uppstår? Att vissa drabbas hårdare än andra? Det är fortsatt svårt att säga – men inte på något sätt omöjligt att ta reda på.
– Hur vi traditionellt sett på ojämlikhet kanske inte kan appliceras på den här pandemin. Det kan finnas andra typer av ojämlikhet som har uppenbarat sig i och med covid-19-pandemin. Vi behöver bara gräva lite djupare, enligt Siddartha Aradhya.
– Vi behöver titta mer på risken för att utsättas för viruset. Det vi kan se är att det mycket handlar om hur man exponeras.”
Än en gång om svenskarnas syn på blandrelationer
Intressanta jämförande siffror från den senaste s k eurobarometern som rör frågor om diskriminering (d v s kort och gott frågor om minoriteter av olika slag):

Svenskarna är som alltid nästan alltid mest eller näst mest s k toleranta i Europa inför s k blandrelationer medan öst- och sydeuropéerna nästan alltid är mest s k intoleranta inför s k blandrelationer och i båda fallen antagligen av både hetero- och homosexuell art.
Det heter ibland att Sverige är västvärldens demografiska paradis för s k blandrelationer (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) vilket Aftonbladet nyligen uppmärksammade (se bl a intervjun med mig om just Sverige, svenskarna, de s k blandrelationerna och de s k blandade eller mixade: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning) och det är också ett faktum att bortsett från flykting- och arbetskraftsinvandringen, som det ju är allra mest fokus på i dagens (migrations- och integrations)debatt, så har den s k kärleksinvandringen alltid varit omfattande till just Sverige.
Det finns därför flera invandrargrupper som knappt hade existerat i landet utan den s k kärleksinvandringen och de s k blandrelationerna och varinom en majoritet av alla invandrade har invandrat för att ingå en s k intimrelation (och antagligen av både hetero- och homosexuell art) med en majoritetssvensk eller åtminstone med en svensk medborgare.
Sedan är den s k kärleksinvandringen också mycket könad – män från MENA-regionen och subsahariska Afrika invandrar t ex för att gifta sig med svenska kvinnor medan kvinnor från Öst- och Sydostasien t ex invandrar för att gifta sig med svenska män.
Sannolikheten att en invånare med någon form av utländsk bakgrund har en intimrelationspartner som också har någon form av utländsk bakgrund har ökat markant över tid och hänger samman med den tilltagande skolsegregationen
Risken/chansen (beroende på hur en ser det) att en invånare med någon form av utländsk bakgrund har en intimrelationspartner som också har någon form av utländsk bakgrund har ökat markant över tid och hänger samman med den tilltagande skolsegregationen och knappt 10% av majoritetsinvånarna har en intimrelationspartner som har någon form av utländsk bakgrund medan de utlandsadopterade ”beter” sig som majoritetsinvånarna vad gäller partnerval:

Debbie Laus avhandling ”Empirical Essays on Education and Health Policy Evaluation” som lades fram i juni i år vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet undersöker bl a risken/chansen (beroende på hur en ser det) att ha en intimrelationspartner från samma grupp som en själv eller ej mot bakgrund av att den svenska skolan genomgick en kraftig segregering efter införandet av det fria skolvalet och att den svenska skolan idag helt enkelt är utpräglat segregerad.
Studien inbegriper samtliga invånare som gick ut 9:an 1988-2000, d v s alla invånare i landet som var niondeklassare någon gång mellan 1988-2000 vilka sammantaget utgör över en miljon personer och både hetero- och homosexuella intimrelationer är inkluderade i studien.

Studien visar bl a att av de elever med utländsk bakgrund som gick i 9:an 1988 hade 44% en intimrelationspartner med utländsk bakgrund 15 år senare i livet. Av de elever med utländsk bakgrund som gick i 9:an 2000 hade sedan hela 63% en intimrelationspartner med utländsk bakgrund 15 år senare i livet, vilket tyder på att det finns ett samband mellan skolsegregation och partnerval då den svenska skolan blev påtagligt segregerad mellan dessa båda år.
Studien visar dessutom att av de elever med en bakgrund i en viss region (t ex Afrikas horn, Västafrika, Centralamerika, Balkanhalvön, Sydostasien, Sydasien eller Västasien o s v) som gick i 9:an 1988 hade 31% en intimrelationspartner med samma regionala bakgrund 15 år senare i livet. Av de elever med en bakgrund i en viss region som gick i 9:an 2000 hade därefter hela 50% en intimrelationspartner med samma regionala bakgrund 15 år senare i livet, vilket återigen tyder på att det finns ett samband mellan skolsegregation och partnerval.
För de elever med utländsk bakgrund som går i en skola där majoriteten av de andra eleverna också har utländsk bakgrund ökar dessutom sannolikheten att de har en intimrelationspartner med samma bakgrund som dem själva 15 år senare i livet med ytterligare 7 procentenheter, d v s det går att plussa på 7% för just dessa personer och det hör då till saken att en majoritet av alla elever med utländsk bakgrund numera just går på skolor där majoriteten av de andra eleverna också har utländsk bakgrund.
Vad gäller att ha en partner med samma ursprungslandsbakgrund som en själv så har totalt 41,6% av alla de som gick ut 9:an 1988-2000 och som har utländsk bakgrund det 15 år senare i livet. Det är dock vanligare att utrikes födda, d v s invandrare eller ”förstageneration:are”, har det än de s k ”andrageneration:arna”, d v s de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
Vad gäller majoritetsinvånarna slutligen så har 91,4% en intimrelationspartner som också är en majoritetsinvånare 15 år senare i livet och detta oavsett om majoritetsinvånaren ifråga hade gått på en skola med många eller få elever med utländsk bakgrund.
I studien har Lau också särskiljt de utomeuropeiska utlandsadopterade från både majoritetsbefolkningen och invandrarna och deras barn (d v s den s k ”andragenerationen”) utifrån hypotesen att de adopterade ser annorlunda ut rent visuellt-fysiskt såsom de utomeuropeiska invandrarna och deras barn (d v s den s k ”andragenerationen”) också gör och försökt att undersöka om de adopterades proportionella närvaro på en viss skola (som har ett högstadium/en niondeklass) gör någon skillnad men hon finner att de adopterade vare sig för ”till eller från”. Även de utomeuropeiska utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har till övervägande delen majoritetsinvånare som intimrelationspartners och vare sig de är hetero- eller homosexuella.

Att cirka 10% av majoritetssvenskarna har en intimrelationspartner som har någon slags utländsk bakgrund och vare sig det handlar om hetero- eller homosexuella relationer har även andra studier tidigare indikerat och detta är antagligen numera vanligare bland manliga majoritetssvenskar än bland kvinnliga dito vilket dock var fallet under 1900-talets sista decennier – d v s det var vanligare att majoritetssvenska kvinnor var tillsammans med invandrare på exempelvis 1960-, 70-, och 80-talen än att majoritetssvenska män var det då men idag är situtationen troligen omvänd. Det är också möjligt att det bland homosexuella är vanligare att majoritetssvenskar har en intimrelationspartner som har någon slags utländsk bakgrund än bland heterosexuella.
Att ha en intimrelationspartner som har en liknande eller samma bakgrund som en själv är inte på något sätt fel i sig men när partnervalet till stora delar beror på skolsegregationen och säkert också på bostadssegregationen och även på arbetslivssegregationen och på segregationen i övrigt på fritiden, i föreningsvärlden och i det sociala privatlivet i stort så finns det all anledning att påtala det såsom Lau gör i sin avhandling.
Om ras i den svenska offentliga bildkulturen



Varför vill så få blandade bli kallade blandade och varför blir så många föräldrar till blandbarn så upprörda över att någon/jag talar om deras barn som just blandade?

Var hela det koloniala projektet kanske inget annat än ett gigantiskt ”sexprojekt”? Om de icke-vita och vita kvinnornas roll i det europeiska och västerländska imperiebyggandet och om blandbarnens och de blandades betydelse för de globala och post/koloniala rasrelationerna
Reflektioner kring de svenska asiaterna (än en gång)

Ny rapport om ”andrageneration:arna” och de blandade

