Kategori: Björn Collinder

Varför gick en av Sveriges största språkvetare och Shakespeare-översättare egentligen med i fascistiska Nysvenska rörelsen?

Den gamle upsaliensaren Björn Collinder, den store s k ”lappologen” Karl Bernhard Wiklunds doktorand och lärjunge och dennes efterträdare på professorsstolen i finsk-ugriska språk i Uppsala som han behöll i många decennier på raken, var en av ytterst få (världs)berömda svenskar som valde att ansluta sig till den svenska s k nationella rörelsen under efterkrigstiden och jag har alltid undrat varför han gjorde det och inte riktigt hittat något bra svar på min fråga/undran/nyfikenhet.
90185774_10157274001940847_1951471966359650304_n.jpg
 
Någon gång mellan 1962-64 anslöt sig Collinder till fascistiska Nysvenska rörelsen, som även hans son den blivande medicinaren Eje Collinder var medlem i, och kanske handlade det helt enkelt om att sonen övertalade och övertygade fadern om att göra detta.
 
Collinder kan då mycket väl ha varit den svenska s k nationella rörelsen bästa ”kap” under efterkrigstiden vad gäller akademiker och forskare innan etnologen Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och antropologen Jonathan Friedman ”kom ut” i högerradikala sammanhang för några år sedan.
 
Collinder var på sin tid en av Sveriges mest kända språkvetare och han var en polyglott av den gamla skolan som både behärskade samiska och finska (och skaplig ungerska och turkiska) och kunde publicera sig i och på både svenska, engelska, franska och tyska akademiska tidskrifter och förlag.
 
Vid sidan av sin forskargärning hann Collinder även med att översätta både islänningarnas, finnarnas och engelsmännens s k nationalepos Eddan, Kalevala respektive Beowulf liksom ett flertal Shakespeare-pjäser såsom Hamlet, Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Macbeth, Othello och Romeo och Julia (d v s Collinder var helt enkelt både ”sjukt” lärd och bildad och ”sjukt” arbetsam och produktiv).
 
Dessutom var Collinder en stridbar debattör i den dåtida svenska offentligheten ända sedan han som ung student och senare som doktorand var aktiv i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala, som han under en tid även var ordförande för, och på 1950-talet engagerade han sig ”med hull och hår” bl a i den s k Kejne-affären och i ”rättsrötedebatten” tillsammans med bl a Vilhelm Moberg och gav ut skrifter på SAC-Syndikalisternas förlag Federativ som handlade om ”rättsrötefrågan”.
 
Collinder intresserade sig också för både japanskan och koreanskan (som möjligen är ”släkt” med de finsk-ugriska språken på långt håll) och han var den som möjliggjorde för den idag bortgångne koreanen Seung-bog Cho från den japanska lydstaten Manchukuo (som f ö kom att gifta sig med Michel Foucaults väninna när han och hon befann sig i Uppsala på 1950-talet) att bli (Sveriges förste) professor i japanska och som gjorde att både japanska och koreanska (som jag själv har doktorerat i) blev akademiska ämnen inom den svenska högskolevärlden, vilket bl a innebär att Collinders arv är levande än idag.