Kategori: bistånd

Ett år efter den första granskningen som Global Bar Magazine genomförde visar det sig nu att biståndssektorn är fortsatt homogen på ledningsnivå

Enligt årets granskning (som avser situationen 2020) så har andelen vita i organisationernas styrelser minskat en aning, från 95 procent 2019 till ca 90 procent 2020. I ledningsgrupperna är siffran så gott som identisk, 94 procent 2020, mot 95 procent året innan.

Totalt sitter det 149 personer i de granskade organisationernas styrelser. Av dem är bara 15 vad vi definierat som icke-vita. ”Bäst” är två organisationer (IM och Amnesty) som både ”enbart” har 70 procent vita i sina styrelser.

I organisationernas ledningsgrupper ingår 105 personer. Av dem är bara sju icke-vita. Faktum är att bara en organisation har under 80 procent vita i sin ledningsgrupp (We Effect, 75 procent vita), samtidigt som mer än hälften av organisationerna enbart har vita i sina ledningsgrupper.

– Nej, jag är inte så förvånad, det är inte så konstig och på sätt och vis också lite förståeligt, det är ju långa processer och folk sitter länge på sina positioner, så av den anledningen hade jag inte förväntat mig att det skulle ha skett så mycket på det här året, konstaterar Maria Eriksson Baaz, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, som förra året skrev en uppmärksammad debattartikel i DN kring biståndets brist på mångfald.

– Men det som är lite oroväckande är att de svar jag sett inte verkar tyda på att det pågår så mycket konkret heller, förutom att organisationerna poängterar att de tycker att det är en viktig fråga, fortsätter hon.

Tobias Hübinette är en av Sveriges mest produktiva forskare när det gäller frågor om ras och mångfald. Inte heller han är särskilt förvånad över resultatet:

– Men med tanke på att er förra granskning fick så stort genomslag hade man kunnat tänka sig att det åtminstone skulle ha sett lite annorlunda ut, men så är det ju inte. Grundproblemet är inte att vi saknar vilja, mångfaldsretorik eller ens handlingsplaner. Det står ju numera så gott som alltid inskrivet att organisationer, företag och myndigheter bejakar mångfald. Det som saknas är accepterade instrument för att följa upp och mäta mångfalden. Och så länge vi saknar dessa kommer det nog att förbli ganska mycket status quo, säger Tobias Hübinette.

(…)

Men det går faktiskt att mäta den etniska mångfalden, menar både Tobias Hübinette och Maria Eriksson Baaz. De efterlyser båda det som ofta kallas för jämlikhetsdata och där man ibland frågar om språk, etnicitet och religion i anonyma och frivilliga självsvarsformulär utifrån en självkategorisering. En organisation som arbetat med detta sedan några år tillbaka är fackförbundet DIK https://dik.se/om-oss/villkor-och-policyer/darfor-arbetar-dik-med-jamlikhetsdata

– Ett argument som jag ofta får höra från de som motsätter sig användningen av jämlikhetsdata är att man på något sätt vill värna om människor som är i minoritet och inte ”hänga ut dem” som ”annorlunda”. Men framför allt tror jag att det handlar om att många inte vill tänka – eller erkänna för sig själva – att dessa skillnader faktiskt har betydelse. Man gömmer sig istället bakom en slags övertygelse om att man talar för de här minoritetspersonernas väl och ve, och antyder att det här i det närmaste är någon form av rasism att presentera denna typ av data, konstaterar Tobias Hübinette.

Maria Eriksson Baaz poängterar att ett problem i sättet som många organisationer mäter mångfald är att alla utlandsfödda klumpas ihop i en grupp, oavsett ursprung:
– Om en organisation har många i personalen som är födda i andra länder i Europa kan det se ut som att organisationen har en stor mångfald och inte har anledning att oroa sig för potentiell diskriminering. Detta blir ett problem, eftersom vi vet från andra områden att diskriminering framför allt drabbar icke-vita människor. Det faktum att biståndet traditionellt setts som en bransch där vita människor hjälper icke-vita kan dessutom antas skapa ytterligare problem just inom biståndet. 

Om den svenska extremhögerns syn på biståndet och om SD:s nya förslag att halvera detsamma

Den svenska s k nationella rörelsen har alltid haft en ambivalent inställning till det svenska biståndet, som då (för de/n som händelsevis inte vet det) ända sedan det infördes och sjösattes på 1950- och 60-talen har varit det allra största i världen mätt i pengar per capita.
 
Å ena sidan har nazistpartier som NRP krävt att biståndet ska avskaffas samtidigt som andra högerextrema organisationer har uppskattat att biståndsverksamheten dels har bekämpat den s k befolkningsexplosionen i den utomvästerländska, postkoloniala och icke-vita världen (och vilket svenskarna inte minst har varit utomordentligt duktiga på att göra, d v s den svenska s k nationella rörelsen har utan problem varit ”med på noterna” vad gäller att decimera antalet icke-vita människor på jorden med hjälp av massteriliseringar, massaborter, massadoptioner, massutdelningar av preventivmedel, födelsekontrollmasskampanjer o s v) och dels har inneburit s k ”hjälp på plats”, vilket antagligen har gjort att färre icke-vita invandrare har kommit till Sverige.
 
Samtidigt har det alltid funnits en stark kritik inom t ex SD att biståndet anses ha gått till i första hand socialistiska stater samt att biståndet har resulterat i en oerhört positiv Sverigebild i den utomvästerländska, postkoloniala och icke-vita världen, som har gjort att många icke-vita människor i världen har velat invandra till och även har invandrat till Sverige.
 
Nu har SD passat på att i skuggan av pandemin föreslå en dramatisk och drastisk halvering av det svenska biståndet, vilket då är en rejält extrem (och inte minst på alla sätt och vis historisk åtgärd mot bakgrund av att Sverige är världens största biståndsland) om SD någon gång skulle komma till makten och dessutom motiverat denna halvering med den pågående pandemin:
 
”I sin vårbudgetmotion föreslår Sverigedemokraterna att biståndets andel av bruttonationalinkomsten halveras. ”Hela utgiftsområdet karaktäriseras av slöseri”, skriver partiet i motionen.”
 
 
”OmVärlden har tittat på oppositionspartiernas vårbudgetmotioner. Medan Vänsterpartiet föreslår att biståndet ökar med en halv miljard, föreslår Sverigedemokraterna en minskning på 20 miljarder kronor.
Kristdemokraterna håller fast vid det av riksdagen överenskomna enprocentsmålet, att Sveriges bistånd ska vara 1 procent av bruttonationalinkomsten. Moderaterna står fast vid sitt förslag från i höstas om att minska biståndet med 16 miljarder kronor, till 0,7 procent av BNI.
 
När Sveriges riksdagspartier lade sina skuggbudgetar i höstas var Moderaterna och Sverigedemokraterna eniga om att minska biståndsramen till 0,7 procent av BNI. Nu går alltså Sverigedemokraterna längre.”