Kategori: bistånd
Om att biståndet ska användas som påtryckningsmedel i återvandringspolitiken och om Kristerssons speciella relation till biståndsverksamhet
Kristerssons regering ska använda det svenska biståndet som utpressningsmedel för att förmå de utomeuropeiska ursprungsländerna (varav de allra flesta är fattiga eller t o m mycket fattiga och därför kommer det svenska hotet om indraget bistånd antagligen att ”bita” och ha verkan) att gå med på att ta emot de personer som kommer att bli föremål för det utbyggda återvandringsprogrammet.
Som väntat är det ett stort fokus på återvandrings- eller repatrieringsfrågan i regeringens budgetproposition för att gå SD:s paradfråga (d v s just återvandrings- eller repatrieringsfrågan) till mötes.
Budgeten är då den första någonsin som SD har inflytande över och fr a gäller det de delar som rör migrationspolitiken och som för partiet är detsamma som den s k befolkningsfrågan, som den svenska s k nationella rörelsen har varit besatt av att hitta en lösning på ända sedan den uppstod under mellankrigstiden och just återvandring eller repatriering har alltid varit de olika partiernas stora fråga från Furugårds och Lindholms nazistpartier på 1930- och 40-talen till dagens AfS och SD.
Just Kristersson har f ö en egen speciell relation till biståndet som går tillbaka till hans tid som ordförande för världens näst största adoptionsförmedlande organisation Adoptionscentrum (AC) på 2000-talet. AC och de andra svenska adoptionsförmedlande organisationerna använde nämligen på den tiden biståndsverksamhet som ett påtryckningsmedel för att få de utomeuropeiska ursprungsländerna att adoptera bort sina barn till svenskarna.
Detta försökte en statlig utredare dock få stopp på då utredaren ifråga menade att detta var oetiskt och att det dessutom kunde uppmuntra till korruption och barnhandel samt att det också gjorde det svårt för ursprungsländerna att avsluta adoptionsverksamheten.
Kristersson valde då att gå till frontalattack mot utredaren genom att kort och gott hävda att nästan alla ursprungsländer skulle stänga dörren för Sverige om förslaget att skilja biståndsverksamheten från adoptionsverksamheten gick igenom och då skulle svenskarna inte längre kunna adoptera några utländska barn. Det hela slutade med att AC och Kristersson vann denna debatt och förslaget från utredaren skrotades.
Ett år efter den första granskningen som Global Bar Magazine genomförde visar det sig nu att biståndssektorn är fortsatt homogen på ledningsnivå
Enligt årets granskning (som avser situationen 2020) så har andelen vita i organisationernas styrelser minskat en aning, från 95 procent 2019 till ca 90 procent 2020. I ledningsgrupperna är siffran så gott som identisk, 94 procent 2020, mot 95 procent året innan.
Totalt sitter det 149 personer i de granskade organisationernas styrelser. Av dem är bara 15 vad vi definierat som icke-vita. ”Bäst” är två organisationer (IM och Amnesty) som både ”enbart” har 70 procent vita i sina styrelser.
I organisationernas ledningsgrupper ingår 105 personer. Av dem är bara sju icke-vita. Faktum är att bara en organisation har under 80 procent vita i sin ledningsgrupp (We Effect, 75 procent vita), samtidigt som mer än hälften av organisationerna enbart har vita i sina ledningsgrupper.
– Nej, jag är inte så förvånad, det är inte så konstig och på sätt och vis också lite förståeligt, det är ju långa processer och folk sitter länge på sina positioner, så av den anledningen hade jag inte förväntat mig att det skulle ha skett så mycket på det här året, konstaterar Maria Eriksson Baaz, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, som förra året skrev en uppmärksammad debattartikel i DN kring biståndets brist på mångfald.
– Men det som är lite oroväckande är att de svar jag sett inte verkar tyda på att det pågår så mycket konkret heller, förutom att organisationerna poängterar att de tycker att det är en viktig fråga, fortsätter hon.
Tobias Hübinette är en av Sveriges mest produktiva forskare när det gäller frågor om ras och mångfald. Inte heller han är särskilt förvånad över resultatet:
– Men med tanke på att er förra granskning fick så stort genomslag hade man kunnat tänka sig att det åtminstone skulle ha sett lite annorlunda ut, men så är det ju inte. Grundproblemet är inte att vi saknar vilja, mångfaldsretorik eller ens handlingsplaner. Det står ju numera så gott som alltid inskrivet att organisationer, företag och myndigheter bejakar mångfald. Det som saknas är accepterade instrument för att följa upp och mäta mångfalden. Och så länge vi saknar dessa kommer det nog att förbli ganska mycket status quo, säger Tobias Hübinette.
(…)
Men det går faktiskt att mäta den etniska mångfalden, menar både Tobias Hübinette och Maria Eriksson Baaz. De efterlyser båda det som ofta kallas för jämlikhetsdata och där man ibland frågar om språk, etnicitet och religion i anonyma och frivilliga självsvarsformulär utifrån en självkategorisering. En organisation som arbetat med detta sedan några år tillbaka är fackförbundet DIK https://dik.se/om-oss/villkor-och-policyer/darfor-arbetar-dik-med-jamlikhetsdata
– Ett argument som jag ofta får höra från de som motsätter sig användningen av jämlikhetsdata är att man på något sätt vill värna om människor som är i minoritet och inte ”hänga ut dem” som ”annorlunda”. Men framför allt tror jag att det handlar om att många inte vill tänka – eller erkänna för sig själva – att dessa skillnader faktiskt har betydelse. Man gömmer sig istället bakom en slags övertygelse om att man talar för de här minoritetspersonernas väl och ve, och antyder att det här i det närmaste är någon form av rasism att presentera denna typ av data, konstaterar Tobias Hübinette.
Maria Eriksson Baaz poängterar att ett problem i sättet som många organisationer mäter mångfald är att alla utlandsfödda klumpas ihop i en grupp, oavsett ursprung:
– Om en organisation har många i personalen som är födda i andra länder i Europa kan det se ut som att organisationen har en stor mångfald och inte har anledning att oroa sig för potentiell diskriminering. Detta blir ett problem, eftersom vi vet från andra områden att diskriminering framför allt drabbar icke-vita människor. Det faktum att biståndet traditionellt setts som en bransch där vita människor hjälper icke-vita kan dessutom antas skapa ytterligare problem just inom biståndet.
Tobias Hübinette 