Kategori: bioföräldrar

Nu kräver förstamödrarna i Storbritannien upprättelse och en ursäkt för att de p g a ett patriarkalt hederstänkande tvingades lämna bort sina barn för adoption inom landet innan den s k 68-revolutionen

Innan den s k 68-revolutionen och mellan cirka 1918-70 tvingades uppemot 50 000 unga, ogifta (majoritets)svenska kvinnor att överge och lämna bort sina barn p g a press från sina föräldrar och från omgivningen i övrigt under en tid när det inte fanns någon fri abort, när samhället inte gav något (ekonomiskt) stöd till ensamstående, ogifta mödrar som saknade en partner och när desamma stigmatiserades hårt p g a ett patriarkalt hederstänkande. Barnen föddes ofta på särskilda ”hemliga” mödrahem runtom i landet, dit kvinnorna hade flyttat och tagit in ”i lönndom” när graviditeten började synas alltför mycket. Ofta fick kvinnorna inte ens se sina barn efter födseln och barnen blev sedan placerade på barnhem och bortadopterade inom landet. Även om flertalet av dessa (majoritets)svenska förstamödrar har hunnit gå bort så lever fortfarande 10 000-tals av dem (liksom naturligtvis även förstafäderna) och i flera västländer har denna demografiska grupp låtit höra talas om sig på sistone och krävt upprättelse och inte minst en ursäkt. Tidigare har det handlat om förstamödrar i bl a USA, Kanada, Australien och Nederländerna och nu sker detta även i Storbritannien.

Varför de svenska förstamödrarna inte har låtit höra talas om sig på samma sätt och ställt liknande krav i Sverige är dock för mig en gåta mot bakgrund av att den s k 68-revolutionen kanske var mer genomgripande just i Sverige än i något annat västland i världen vad gäller en ny och frigjord syn på sexualitet, reproduktion, barn, föräldraskap, familjebildning o s v. Ytterst få svenska förstamödrar har t ex någonsin valt att träda fram i offentligheten och berätta om att de just är förstamödrar och inte någon förstafäder har gjort det vad jag känner till.

”Hundreds of women forced into giving up their babies for adoption in the 1950s, 60s and 70s have called on the prime minister to issue a government apology. Up to 250,000 women in Britain were coerced into handing over their babies because they were unmarried. Many of the women never had more children and say the loss caused them to lead a lifetime of grief. They want the UK to follow Australia, which in 2013 was the first country to apologise for forced adoptions.”


“Veronica Smith became pregnant in 1965 while working as a nurse at a Butlin’s Holiday Camp in Bognor Regis in West Sussex. The chilling reality of her situation hit home when she broke the news to her mother.

”My mother told me if my father found out it would kill him, so I never told him, ever.”

Instead, Veronica was secretly sent to a mother and baby home in a part of London not far from her parents’ house and she would meet up with her mother on Wimbledon railway station every Saturday.

”She would bring a blank airmail envelope and I would write a letter saying I was in Spain enjoying work and life. She would then take the letter home and show it to my father, who believed I was in Spain.”

Lawyers examining the birth mothers’ cases have focused on the period between 1945 and 1975 – before a change in adoption law – when around 500,000 babies were adopted in Britain, mostly from mothers who were under 24 and unmarried.

Their research suggests about half of those women faced sustained pressure to give up their babies from professionals, including doctors, midwives, workers in mother and baby homes and adoption staff in religious and council-run homes.

Ann Keen was 17 when she became pregnant in 1966 and recalls a particularly cruel moment during the birth of her son.

”I wasn’t given any pain relief,” she says.

”The midwife said ‘you’ll remember this, so you won’t be wicked again’.”

Ann says she wasn’t even given the opportunity to say goodbye to her son.

”Eight days after giving birth, I went to the hospital nursery to see him and he wasn’t there,” she says.

”The midwife told me ‘he’s gone. He’s in that room over there. They’ll be happy and that’s the last you’ll see of him’.”

Ann says: ”It was coercion. The phrase they used was, ‘This is for the best’ and ‘if you really love your baby, you should give him up’.””


”Hundreds of women have now written to Prime Minister Boris Johnson to say they deserve one from the UK government, on behalf of the institutions and individuals who treated them so badly.

Birth mothers in Australia received the world’s first government apology in 2013 when Julia Gillard, the prime minister at the time, apologised to around 150,000 women whose babies were taken from them. And three years ago, the Canadian Senate recommended the federal government issue an apology to 300,000 Canadian women. In January of this year, the Irish Taoiseach, Micheal Martin, apologised to former residents of mother and baby homes in Ireland for the way they were treated over several decades.

The women in Britain, most of whom are now in their 70s and 80s, say an apology would bring lasting comfort. Ann Keen, who went on to become an MP and junior minister, says:

”I did not give up my son or abandon him. An apology would clear my name and my son’s name. An historical injustice is what happened. It’s time to say sorry.”

In a statement, Children and Families minister Vicky Ford said: ”I want to express my deepest sympathy to all those affected by historic forced adoption. We cannot undo the past, but we can be reassured that our legislation and practices have been significantly strengthened since then.” ”

David Smolin föreslår att alla internationella adoptioner suspenderas temporärt

The American professor of law David Smolin calls for a moratoria on intercountry adoption, which nowadays involves around 8,000 children annually who are adopted from the Global South and post-Communist Central/Eastern Europe to the West (North America, Western/Northern/Southern Europe and Australia/New Zealand):
Now is the time for moratoria on intercountry adoption. Further, resuming intercountry adoption should depend on certain conditions. Such a call is neither radical nor unattainable, but would be entirely consistent with international law and the historical development of intercountry adoption.
In summary, the message is simple: intercountry adoption should not be done until and unless it can be done right. Doing intercountry adoption correctly means both meeting international standards and also providing remedies for past adoptions which violate those standards.
The majority of intercountry adoptions over the last sixty years have occurred in contexts of chronic violations of current international standards, in the core sense that the separation of children from their original families frequently was unnecessary and hence adoptions induced and/or exacerbated unnecessary separations of family members.
Remedies for such past practices have only rarely been provided. In practice, preventing future illicit practices without addressing past illicit practices has not worked, because it creates cycles of abuse amidst never-ending impunity.
Hence, doing intercountry adoption correctly means not only preventing future illicit practices, but also providing remedies for past illicit practices.
Hence, there should be a priority on family preservation, creating duties to act affirmatively to avoid unnecessary temporary separations and to re-unite children with their families where separations occurred. Children should not be obtained for intercountry adoption by fraudulently tricking parents and families, by purchasing children, or by stealing or kidnapping children.
Children should not be obtained for intercountry adoption – an inherently expensive practice – merely due to poverty. Children should not be taken from a parent or parents merely because the parents are not married. Where children cannot be maintained in their own families, alternative care and adoption options should generally favor those within the child’s nation and closer to the child’s origins. Adopted persons have a right to information regarding their origins that is accurate, at least by the time they become adults.
These standards acknowledge that sometimes children must, for their own protection and safety, be separated from their families due to severe abuse or neglect. These standards also acknowledge that sometimes separations occur despite the best efforts of all involved.
However, intercountry adoption itself – the demand for children by those wishing to adopt, the possibility of monetary remuneration for intermediaries or governmental actors, the very existence of intercountry adoption systems – should not create separations.
To the contrary, governments and NGOs should prioritize family preservation, and any intercountry adoption systems should reinforce, rather than weaken, this priority on family preservation.
The majority of the estimated one-million intercountry adoptions completed over the last sixty years (1960 to 2020) occurred in contexts of chronic violations of basic ethical principles as now codified in international instruments.42 These unethical adoption systems have profoundly altered the lives of hundreds of thousands of adoptees and millions of original and adoptive family members of those adoptees.
Adoptions due primarily to poverty have been a typical part of the intercountry adoption system throughout its history, impacting adoptions from Latin America, Africa, Southeast Asia, East Asia, South Asia, and Europe. Family preservation efforts to address poverty and avoid adoptive placements have been the exception rather than the rule. Intercountry adoptive systems have typically accepted relinquishments and abandonments caused primarily by poverty as a fact of life over which they have no control and usually have made little or no effort to offer financial assistance to preserve families.
In many cultures it is conceptually easy to add family – extra fathers and mothers or uncles and aunts. Children may circulate fairly freely among trusted adults. Further, in some cultural contexts “hostels” or what are labeled “orphanages” in practice are boarding schools for the poor: a way in which poor families under stress ensure that their children will receive an education and food, while intending to maintain parental status and relationship.
The concept of full severance adoption, in which a parent will permanently lose parentage and any contact and relationship with the child merely through signing a document, is an unfamiliar, even ludicrous, practice to much of the world. These widespread cultural contexts make it very difficult in practice to evaluate a purported “consent to adoption.”
The consent may be understood by parent(s) as consent to a boarding school experience or some kind of child sponsorship, exchange program, or temporary placement. To the degree that “adoptive” parents are in view, they will likely be viewed as new and additional family members, rather than as complete replacements for the birth family.
Under these circumstances, it has been very easy for intermediaries to intentionally extract children for adoption under the false pretenses that the children would remain in law and fact the children of their original families.
Indeed, even intermediaries who intend to explain the meaning of full adoption may have trouble making themselves understood by first families that lack a cultural context for such an arrangement. Intercountry adoption has been understood by innumerable first families as educational and economic opportunities for their children that ultimately would assist the family, rather than as permanently severing the child’s relationship with the family.
Hence, this disjunction between the concept of full severance adoption and common cultural practices in many places has contributed both to intentional child laundering schemes, and also to unintentional placements despite a lack of true consent and real understanding by the birth family. Countless parents who intended to benefit their children with opportunities and support while maintaining contact and parental status, have found themselves permanently severed from their children.
To translate this to the cultural practices of some western parents: it is as though you signed a contract for a summer camp or boarding school or exchange program for your child, only to be later told that you signed a contract to permanently relinquish your child, and would never see your child again. Then you are told that it is your fault and there is no remedy, since you “signed” – a permanent and irrevocable act.
Children who are accidentally separated from their children, for example, while traveling or in other understandable circumstances, become subjects of adoption and intercountry adoption systems with little or no effort made at family re-unification. Low levels of education and literacy and a multitude of national languages can contribute to the difficulties in accomplishing re-unifications. The lack of effort made toward re-unification is sometimes due to the financial incentives favoring adoption.
One way to hide the origins of a child is simply to record them as being found abandoned. Further, in China, a prominent country of origin, relinquishments have been unlawful, making abandonments the normative route for children to come into care. This limits the possibilities of family preservation efforts while creating a shield for misconduct, since every case is an abandonment with the origins and original situation of the child and the child’s family officially unknown.
The family bonds created and lived by adoption radically complicate the question of remedies, placing adoption triad members in conflicted and extraordinarily difficult dilemmas. Hence, remedies should seek to address those conflicts and dilemmas. The passage of time does not eliminate the need for remedies, but rather changes the available remedies. Wrongful adoption still matters after more than a half century to those whose lives were profoundly altered. Hence, remedies must be long-term and intergenerational.
Wrongful separations of children from families induced and/or followed by intercountry adoption has been a wrong without a remedy for more than a half century. The instances in which any kind of acknowledgement or remedy has been facilitated or provided by governments are quite rare. In general, wrongdoers have been able to act with complete impunity. In general, adoption triad members have been forced to manage the harms and traumas on their own, sometimes with the assistance of NGOs.
Indeed, to a significant degree, being wrongfully separated from family and then adopted has not even been treated or defined as a harm or wrong at all. Instead, the positive image of adoption has defined these wrongs as ultimately beneficial and hence in no need of a remedy.
Even in the rare cases of some kind of criminal prosecution, the complex question of how to handle adoption triad relationships over lifetimes amidst these crimes has been usually left unaddressed. Remedies for adoption triad members that would address the wrongful separation have generally been neglected. Again, there are a few exceptions, but these are so notable particularly because they are so very rare.
Beyond the issue of providing remedies for individual cases is that of providing national responses to long-standing practices that violate human rights. Some degree of national reckoning has occurred in a few states in response to the wrongful taking of children from indigenous peoples, and from single mothers, generally in the context of domestic adoption or apart from adoption.
However, in the context of intercountry adoption such responses have been even more rare, or are just in early stages. The Impunity Commission in Guatemala is a rare exception, although it did not really include the provision of remedies for victims in regard to the illegal separations of children from families. Unfortunately, it has been more common for governments to create obstacles to systemic or individual remedies.
For example, an NGO assisting Ethiopian birth families victimized by wrongful intercountry has been threatened by European governmental actors with the claims that they are violating privacy laws, even though their information came directly from birth families rather than from adoption files. Indeed, a birth mother who wanted to tell her story regarding the loss of her child to a domestic adoption to my own law school class was threatened by court action.
Hence, privacy laws have been used as a shield by governmental actors to protect unethical or illicit adoption practices against being disclosed to the public or remedied. Governments typically have failed to do their job of preventing and investigating and remedying illicit intercountry adoption – and yet when others work on these tasks, governments sometimes try to block their work. Unfortunately, governments have often done more to cover up and hide illicit and unethical adoptions, then to investigate and remedy them.
There are now far more people harmed by the lack of remedies for past practices, than would be helped for the foreseeable future even if intercountry adoption could be completely reformed.
There are sixty years of misconduct, and substantial harm to millions of people, to address. In any event, reforming intercountry adoption without addressing the harms of the past is not really practical. Such an approach creates a never-ending cycle of impunity. No matter how many reforms there are, if there are no consequences or remedies for past illicit practices, this practice of impunity will tend to fuel new abuses.
So long as the impression continues that “the end justifies the means,” that the good of adoption is far greater than the harm even in cases of children wrongfully separated from their families, the abuses will continue.
Most likely, states and societies will never appreciate the profound harms caused by wrongful adoption practice until and unless there is a time of national accountability for the past. It is simply too easy to minimize these harms, because the concept of a harmful adoption is a contradiction to the mental construct of adoption as a wonderful, generous and even saving act of love.
And yet, until and unless adoption policy truly takes into account the depth and scope of harm done by intercountry adoption, rational decisions about the future of intercountry adoption are impossible.
Illicit intercountry adoption practices are often the “perfect crime” in the sense of a crime which will almost surely go unpunished. Wrongful adoption is a crime whose methodology effectively disables its victims from timely complaining or acting.
Birth families are usually too powerless and poor to effectively seek redress. Adoptees as children often are unaware of their own history and victimization and due to their developmental processes may not feel ready to investigate their history until decades after the crime.
Adoptive parents are usually unaware of the wrongdoing, and in the context of full severance adoption tend to see birth families as a threat rather than an opportunity for further relationships. Hence, it is not surprising that it is rare for there to be any kind of legal accountability, criminal, civil or administrative, for illicit adoption practices.
The negative view of moratoria views each intercountry adoptive placement prevented as a harm to that child, regardless of whether it is a statistically significant harm overall. To the contrary, it is more likely that more children would be helped than harmed by such moratoria.
Moratoria would most likely prevent a significant number of intercountry adoptive placements that violate international standards. Most likely, a significant proportion of those adoptions would have been situations where the child’s separation from their family was induced by the availability of intercountry adoption, and/or was the result primarily of child laundering, poverty, or non-marital parents. Intercountry adoption in those cases would have exacerbated an unnecessary separation of a child from the child’s family.
Moratoria would eliminate the “demand” pull of intercountry adoption, whereby children are removed from their families to satisfy the demand for children from receiving states and accompanying financial incentives for intermediaries. Thus, the moratoria would in itself most likely result in more children remaining with their families, even without more active family preservation efforts.
If implemented correctly, a moratoria on intercountry adoption would also refocus attention on active family preservation efforts, as well as greater attention to suitable domestic solutions. Thus, even as to the children who are denied intercountry adoptive placements due to a moratoria, it is likely that a significant number would end up in a different, but entirely appropriate—even better—situation. It is an unfortunate kind of arrogance, which can be labeled neo-colonialist, to assume that children are always better off by being removed from their country of origin.
One of the ironies of illicit adoption practices is that they victimize additional children beyond those placed abroad. The prospects of large intercountry adoption fees can induce some orphanages to bring children into orphanages to effectively be a kind of catalogue of options for prospective adoptive parents. The orphanages know only a small percentage will be sent abroad, but the financial benefits of the international placements nonetheless motivate a broader practice of building up an “orphan” population.
This is related also to the practice of orphanage trafficking, which is the practice of bringing children unnecessarily into residential care for the purpose of attracting donations from usually foreign donors. Moratoria on intercountry adoption is thus one part of a broader agenda of preventing the unnecessary and harmful pulling of children into residential care for purposes of profit.
I have finally realized that moratoria are a necessary part of the agenda of prevention and remedy of illicit intercountry adoption practices. Countries, like Guatemala, that have taken seriously the task of accountability for past illicit adoption practices have instituted moratoria. Even the United States has instituted moratoria in relationship to specific countries, like Cambodia and Vietnam. A call for broader moratoria is based on the evidence that violation of international standards in intercountry adoption is a much more widespread problem than has been recognized. A call for broader moratoria is also based on the glaring absence of remedies for the vast majority of instances of illicit adoption practices.
Enough is enough. The time for accountability is overdue. Let decisions about the future of intercountry adoption finally be made in full view of the past. Let the future of intercountry adoption depend on the willingness to acknowledge and remedy, so far as is possible, the past.

Unik dom i Seoul idag: En adopterad från Sydkorea vinner mot sin biologiska släkt

För första gången någonsin vinner en utlandsadopterad i en domstol i ett ursprungsland – nämligen Kara Bos från Sydkorea som adopterades till USA och som numera bor i Nederländerna och som har stämt och nu vunnit mot sin biologiska släkt och därigenom fått veta namnet på sin biologiska far. Fallet och domen är historisk och unik och innebär potentiellt att 100 000-tals och åter 100 000-tals utlandsadopterade i hela västvärlden kan stämma både sina ursprungsländer, sina adoptionsbyråer och sina biologiska släktingar om de inte berättar för dem vilka deras biologiska föräldrar är:
”Kara Bos, vars koreanska namn är Kang Mee-Sook, hittades som tvååring övergiven på en marknad utanför den sydkoreanska huvudstaden 1983. Året efter adopterades hon av en familj i USA.
Som vuxen har hon intensivt letat efter sitt ursprung, och hittade via en släktforskningssajt sin biologiska släkt i Sydkorea. Släktingarna har dock inte velat låta Bos träffa föräldrarna, eller ens avslöja huruvida de vet vem mamman är.
– Jag åkte till och med till ett av deras hus och bönade och bad, bokstavligen på mina knän. Men de ringde polisen, säger hon.
Efter domstolsbeslutet väntas hon dock få träffa sin pappa, och därmed också kanske få besked om mammans öde.
Bos, som numera bor i Nederländerna, lämnade domstolen i tårar. Hon tog av sig en ansiktsmask och sade in i mediernas kameror:
– Mamma, känner du igen mig? Snälla, kom till mig.
Beskedet kan också ge både Bos och över 200 000 andra som adopterats från Sydkorea till andra länder en rad nya formella rättigheter. Enligt Sydkoreas justitiedepartement kan det öppna för såväl arv efter de biologiska föräldrarna som medborgarskap i landet.
Den springande punkten är då att bevisa släktskap, vilket i många fall har varit snudd på omöjligt – tills dna-tekniken nu börjat få genomslag i släktforskningen.”

Sonja Amneteg ger Sveriges tusentals biologiska mödrar en röst

Sedan 1918 när den moderna och nuvarande svenska adoptionslagstiftningen började gälla (OBS: adoption förekom då som s k juridiskt-kulturellt s k institut redan under den s k vikingatiden och kallades då ”ätteledning” men avskaffades och ”glömdes” sedan mycket medvetet bort under den katolska och kristna tiden och ända fram tills 1917 då den svenska riksdagen ”återinförde” adoptionsinstitutet i svensk lagstiftning efter nästan 1000 år) har åtminstone över 50 000 legala adoptioner genomförts inom landet och i svensk domstol av svenskfödda barn som har adopterats av vuxna (majoritets)svenskar som de inte är biogenetiskt eller ”juridiskt” relaterade till (d v s exklusive alla 10 000-tals styvbarns-, syskon- och släktingadoptioner och fr a fram tills den s k 68-revolutionen) och bland dessa svenska förstaföräldrar hittas alltifrån kändisar (t ex kända kvinnliga artister, författare och skådespelare som blev med barn innan de var gifta och hade en fast partner eller kända manliga direktörer, professorer och politiker som gjorde någon kvinna med barn innan de var gifta eller medan de var gifta) till ”vanliga” svenskar (tonåringar och unga vuxna inte minst som blev med barn innan de var gifta och efter någon tillfällig förbindelse) men ytterst få av både de svenskfödda adopterade och de svenska bioföräldrarna har någonsin trätt fram i offentligheten och berättat om att vara nationellt och inhemskt adopterad respektive en svensk bioförälder men nyligen i Tendens-radio(kort)dokumentär så händer det ”plötsligt” och vilket gläder mig storligen (under många år var jag då närmast ”besatt” av alla dessa 10 000-tals svenska adopterade och förstaföräldrar och deras öden och gjorde vad jag kunde för att få åtminstone någon av dem att träda fram i offentligheten och berätta sin livshistoria och inte minst när jag arbetade på redaktionen för tv-programmet Spårlöst som åtskilliga nationellt adopterade svenskar och svenska bioföräldrar då hörde av sig till):
”Varje dag har hon tänkt på sonen hon adopterade bort direkt efter födseln. Sonja Amneteg var 21 och ogift när hon blev gravid. Idag är hon 80 och vill göra ett bokslut över det som hände.”
Sedan kan en så klart undra över varför så oerhört få av Sveriges alla svenskfödda adopterade någonsin har trätt fram och berättat att de just är adopterade och varför än färre av Sveriges 10 000-tals bioföräldrar har ”hållit tyst” och tigit och vare sig vågat eller velat berätta om att de just är förstaföräldrar.

Om att hitta adopterade i Sverige som biologiska föräldrar och släktingar i ursprungsländerna söker efter

I förrgår postade en person i USA en efterlysning på Facebook som ”illustrerades” med detta foto å syskonens koreanska familjs vägnar och igår kväll lyckades jag identifiera de båda syskonen – båda lever fortfarande (som tur är – överdödligheten är då tyvärr mycket hög bland landets utlandsadopterade och inte bara p g a självmord) och en av dem är då bosatt i Halland och den andra i Stockholmsområdet.
FB 190713.jpg
Jag har genom åren lyckats identifiera och hitta ett stort antal adopterade här i Sverige när biologiska föräldrar och släktingar i ursprungsländerna på olika sätt hör av sig och söker efter dem och varje gång jag lyckas med det så känns det alltid lika bra efteråt.
Sedan betyder inte det att varje enskild återförening är ”lycklig” och ”lyckad” då livet nästan alltid blir än mer komplicerat och dramatiskt därefter för både ursprungsfamiljen och för de adopterade liksom för deras svenska adoptivföräldrar men det är i varje fall en återförening efter decennier av separation (och för förstaföräldrarnas och den biologiska familjens del oftast också efter decennier av sorg och saknad, och skuld och skam och efter åratal av desperat sökande och tyvärr också ibland efter åratal av hjärtlösa och likgiltiga svar från svenska ambassader, svenska myndigheter, svenska journalister, svenska biståndsarbetare och svenska adoptionsorganisationer).
Under många år var jag närmast besatt av att hjälpa och bistå andra adopterade att återförenas med sina föräldrar, familjer och släktingar i ursprungsländerna liksom det motsatta och vilket jag också lyckades med närmast ”en masse” när jag arbetade med tv-programmet Spårlöst under dess 3-4 första säsonger.
Jag skapade också och byggde systematiskt upp långa (Word-)namnlistor på 1000-tals utlandsadopterade i Sverige som dokumenterar deras ursprungsnamn och födelsedatum liksom ankomst- och adoptionsdatum till/i Sverige och deras adoptivföräldrars fullständiga namn och hemadresser vid tiden för adoptionen genom att regelbundet besöka den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och skriva av gamla handskrivna kartotek och genom att bl a gå igenom Migrationsverkets, Socialstyrelsens och UD:s arkiv och det är då dessa namnlistor som ofta gör att jag fortfarande lyckas återförena bioföräldrar och biofamiljer med adopterade i Sverige.
Länge drömde jag också s k ”våta drömmar” om den idag bortgångna Ingegärd Gardells kartotek (d v s Sveriges första adoptionsforskare som forskade om utlandsadopterade) som innehöll namnen på samtliga utlandsadopterade som ankom till Sverige mellan ca 1957-1970 men tyvärr lyckades jag aldrig komma över hennes kartotek trots enträgna förfrågningar via telefon och jag har heller inte lyckats lokalisera hennes kartotek efter att Ingegärd gick bort.
Framför allt är varje enskild återförening åtminstone för min del en (politisk) motståndshandling då det aldrig var tänkt att de adopterade någonsin skulle återförenas med sina ursprungliga föräldrar, familjer och släktingar utan tanken var då att de kring en miljon barn som sedan 1950-talet har adopterats till Sverige (svenskarna har då adopterat ojämförligt flest utrikes födda barn per capita från de gamla kolonierna i Afrika, Asien, Mellanöstern, Oceanien, Latinamerika och Karibien och från Öst- och Centraleuropa) och till Väst för evigt skulle (för)bli svenskar (eller norrmän, belgare, kanadensare, australiensare, holländare, italienare eller tyskar o s v) och aldrig mer återvända till ursprungslandet och än mindre söka efter och (än mindre återigen) hitta sina förstaföräldrar.
Det är först på senare år som det har blivit mer socialt accepterat i Sverige och i Väst att adopterade söker efter sin ursprungsfamilj och tyvärr är det ännu inte socialt accepterat att ursprungsfamiljen i ursprungsländerna söker efter sina bortadopterade barn i Sverige och i Väst och därför känns det för mig särskilt tillfredsställande att just kunna hjälpa ursprungsfamiljerna.
En mycket hög andel av samtliga utlandsadoptioner som har genomförts till Sverige och till Väst har dessutom inte gått rätt till och de har helt enkelt genomförts på ett korrupt och illegalt sätt på grund av en girig och brutal adoptionsindustri och vilket tyvärr innebär att flertalet av alla adopterade inte kan söka efter sina förstaföräldrar då deras ursprungsidentiteter är förstörda för alltid p g a att de har ankommit till och adopterats till Sverige och till Väst med falska och manipulerade namn, med falska och manipulerade födelsedatum, med falska och manipulerade födelseorter och sist men inte minst med falska och manipulerade bakgrundshistorier som säger att de t ex är s k hittebarn eller s k barnhemsbarn när så inte var fallet.
Därför är enda chansen för majoriteten av alla adopterade (det är då bara en minoritet av samtliga adopterade vars adoptionsdokument innehåller några uppgifter om förstaföräldrarna och ofta är de inte heller att lita på tyvärr utan även till synes ”korrekta” och ”autentiska” bakgrundshistorier är ofta manipulerade av adoptionsindustrin för att dölja alla spår av adoptionsindustrins svinerier, korruption och brott) att de biologiska föräldrarna och familjerna på något sätt lyckas hitta dem alternativt att de själva på något sätt lyckas hitta de sistnämnda via media, via DNA-tester eller via sökningar på internet och i sociala medier o s v och tyvärr är det för de flesta av alla adopterade liksom för deras biologiska föräldrar och familjer ungefär som att ”leta efter en nål i en höstack” som det gamla svenska talesättet säger.

Sveriges 10 000-tals biologiska mödrar som under 1900-talet tvingades adoptera bort sina svenskfödda barn (inom landet) har idag fått ett ansikte

Sedan Sverige 1917 fick sin första adoptionslag i modern tid har över 100 000 adoptioner genomförts av svenskfödda adoptivbarn och även om en hög andel är s k styvbarnsadoptioner och fosterbarnsadoptioner (och i båda fallen av oftast lite äldre barn och dessutom har även flertal s k släktadoptioner och s k vuxenadoptioner genomförts) så har 10 000-tals svenskfödda spädbarn och små barn också adopterats inom landet och fr a innan den s k 68-revolutionen.
Efter den s k 68-revolutionen avtog antalet inhemska adoptioner drastiskt p g a legaliseringen av p-pillret, införandet av fri abort, särbeskattningsreformen o s v och idag genomförs bara ett 20-tal inhemska adoptioner per år av spädbarn och små barn och dagens biologiska föräldrar är numera oftast invandrare och flyktingar.
I andra västländer har de inhemska biologiska föräldrarna och fr a de inhemska biologiska mödrarna sedan flera decennier tillbaka trätt fram i offentligheten och i flera västländer har de också organiserat sig och kämpat för att få upprättelse då alltför många av de inhemska adoptionerna genomfördes under tvång eller under oetiska förhållanden och i alltför många fall också olagligen.
I Sverige har dock mig veterligen ingen biologisk mor ännu trätt fram och berättat om hur det var att adoptera bort sitt barn innan den s k 68-revolutionen samtidigt som ett flertal svenskfödda och inhemskt adopterade ändå har trätt fram och berättat om hur det är att vara just svenskadopterad.
När jag arbetade inom media så försökte jag få någon redaktion eller journalist att intressera sig för Sveriges 100 000-tals biologiska mödrar och fäder och varav åtskilliga bör vara s k kändisar av olika slag och även om en hel del har hunnit gått bort så lever antagligen många biologiska föräldrar än idag vilka av olika anledningar tvingades adoptera bort sina barn under 1900-talet.
Hertha Fischer.jpg
Nu har dock det unika hänt – en biologisk mor har nu trätt fram men i en s k dödsruna så detta sker då postumt: Det handlar då om den nyligen avlidna österrikiska judinnan och konsertpianisten Herta Fischer som nu ”out:as” som biologisk mor i dagens SvD och vilket måste sägas vara fullständigt unikt, d v s det har mig veterligen inte hänt tidigare och därmed har landets sammanlagt åtminstone 50-60 000 biologiska mödrar (och varav åtskilliga då redan har hunnit gå bort) äntligen fått ett ansikte som det heter även om det nu sker efter döden för Fischers del.
Och att ingen svensk biologisk mor eller för delen biologisk far än så länge har vågat eller velat träda fram just i Sverige samtidigt som detta har hänt i i stort alla andra västländer tyder väl antagligen på att historien om de 10 000-tals inhemska adoptionerna och om de 10 000-tals svenskfödda adopterade ännu inte är berättad och frågan är väl om den någonsin kommer att bli det?

Ännu en känd bioförälder

Janet Jackson sällar sig till skaran av ”kändisbioföräldrar” (såsom Albert Einstein, Joni Mitchell, Patti Smith, Clark Gable m fl), d v s de (bio)föräldrar som av (en mängd) olika anledningar tvingades adoptera bort sina barn (innan de blev kändisar):
Ännu har inga svenska kändisar trätt fram som bioföräldrar men jag är säker på att de finns – mellan 1918-68 adopterades uppemot 50 000 inrikes födda barn inom landet.