Kategori: bibliotek

Det senaste numret av BTJ-häftet bjuder på en affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Det senaste numret av BTJ-häftet, som ges ut av Bibliotekstjänst som fortfarande besitter en mycket stor makt vad gäller att styra de svenska (folk)bibliotekens inköp av böcker (d v s vilka böcker som bör eller inte bör köpas in), bjuder på en trist och synnerligen affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som delvis känns igen från andra recensioner av boken.


Kort och gott borde jag ha framträtt mer som egen person i boken, redovisat mina egna åsikter och framför allt tagit avstånd från 1960-talets svenskars tal om ras. DN:s Lars Linder efterlyste då också min egen person och mina åsikter i sin recension av boken och Arbetarens Josephine Askegård chockerades likaså av 60-talets tal om ras.
Recensenten är alldeles uppenbart mäkta upprörd över allt tal om ras som var legio bland 1960-talets svenskar och är närmast chockerad över att det helt öppet kunde talas om t ex den s k rasblandningens väl och ve på t o m ledarsidorna under detta årtionde.


Framför allt så efterlyser den djupt indignerade recensenten att jag själv borde ha trätt fram mer i boken och fördömt den fullfjädrade rasvokabulär som existerade bland dåtidens svenskar, som t o m benämns som ”ond”, och redovisat mina egna åsikter om saken.


Jag har naturligtvis all förståelse för att vi svensktalande som råkar leva just idag inte talar om ras längre och för att vi därför uppfattar 1960-talets svenskspråkiga texter som genomrasistiska och jag kan också förstå att jag kan uppfattas som oansvarig och oetisk som reproducerar 1960-talets svenska sätt att tala om ras på utan att ta avstånd ifrån detsamma och utan att ha en egen åsikt om 1960-talets svenskars sätt att tala om ras på.


Däremot måste det vara möjligt att kunna studera 1960-talets synsätt på ras utan att behöva framträda som egen person med egna åsikter om dåtidens svenskar och framför allt måste det få vara möjligt att göra det som den kritiska rasforskare jag är, som studerar hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till frågor om ras har uttryckts och förändrats över tid.


”Författaren Tobias Hübinette är forskare och bland annat engagerad i frågor kring rasism och adoption. Han ligger bakom ett flertal böcker, till exempel Att skriva om svenskheten (2019) och Adoption med förhinder (2008).
I Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt har han studerat hur internationella adoptioner från ickeeuropeiska länder påverkat hur man i dagens Sverige ser på sådant som ras och vithet. Han urskiljer några olika perioder under 1900-talet, men fokuserar på sextiotalets debatt kring huruvida det var bra eller dåligt att adoptera barn från framför allt Asien och Afrika.


Här kan man ta del av en mängd häpnadsväckande och förfärande uttalanden från såväl myndighetspersoner som kändisar och adoptivföräldrar. Barnens perspektiv är frånvarande. Av urvalet att döma tycks det ha varit helt okej att uttrycka rasistiska värderingar, oavsett om man ansåg att barnen var gulliga och kunde medverka till att riva rasbarriärer och inskränkthet i Sverige, eller om man ansåg att de var av en lägre stående ras. De onda exemplen haglar, men de mer resonerande analyserna är färre.


Jag har svårt att riktigt urskilja författarens åsikt om det som tas upp i boken, förutom att han anser att adoptionerna varit viktiga i svenskarnas fostran till mer toleranta antirasister. Kanske är det så.”

Personliga reflektioner kring årets Bokmässa som glädjande nog har Sydkorea som tema

Det har väl inte undgått någon att årets Bokmässa i Göteborg har Sydkorea som huvudtema (och vilket på alla sätt och vis är mycket glädjande i ett land vars invånare då inte kan särskilt mycket om Korea och koreaner) och av programmet att döma har i stort sett samtliga av landets Koreaexperter, Koreaentusiaster och Koreakännare mobiliserats för de olika programpunkterna såsom bl a Linus Hagström, Patrik Lundberg, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Lars Vargö, Artur Szulc, Yukiko Duke, Elisabeth Hjorth, Aase Berg, Jörgen Huitfeldt, Dick Harrison, Athena Farrokhzad, Magnus Hultén, Tomas Kroksmark och Karin Nygårds m fl vilka alla har det gemensamt att de ska presentera och/eller samtala om Korea och/eller med en eller flera av de inbjudna sydkoreanska gästerna och jag ska väl inte sticka under stol med att jag känner mig lite bitter och bortglömd (även om bitterhet inte är särskilt klädsamt precis) som då råkar vara en av sammanlagt fyra svenskar som någonsin har doktorerat i det ämne som ibland kallas koreanologi och ibland Koreas språk och kultur liksom Korean studies på engelska även om jag samtidigt naturligtvis är väl medveten om att jag genom åren har gjort bort mig rejält och betett mig illa och inte minst hunnit med att bli utkastad och utslängd från både den svenska Korea- och Asienvärlden, den svenska adoptions- och adopteradevärlden, den svenska invandrar- och minoritetsvärlden och den svenska antirasistiska och feministiska världen och i samtliga fall med s k buller och bång (d v s avsked, uteslutningar, uthängningar, anmälningar mm).

67645795_10156626843975847_1764453521035362304_n.jpg

67336104_10156626844170847_7122377686097330176_n.jpg

 

67431263_10156626844540847_1512450768823648256_n.jpg

Reflektioner kring hur svenska bibliotek katalogiserar böcker om ras

Frågan om både vilka bibliotek som köper in ens böcker och hur böckerna kategoriseras utifrån signum och ämnesord liksom även vem/vilka som lånar ens böcker (vilket så klart är ”hemligt” och ska så förbli tycker så klart även jag) är alltid intressant att reflektera kring. Min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” verkar då redan ha hunnit anlända till och även hunnit katalogiseras av ett dussintal bibliotek runtom i landet om inte fler än så och det är för mig roligt att konstatera att stadsbiblioteket i Motala nu har ett exemplar och att två Motalabor (förmodar jag i alla fall) redan har ställt sig i kö och reserverat den i förväg (och en av dem är då inte min pappa, då han fick ett eget exemplar av mig under påskhelgen).
ALL.jpg
 
Södertörns högskola har sorterat boken under signum ”Ohe Minoriteter” vilket ju är helt korrekt medan Stockholms stadsbibliotek ännu ej verkar ha erhållit boken men som det verkar så har huvudstadens folkbibliotek köpt in hela tre exemplar och i bibliotekskatalogen står det glädjande nog explicit ”rasrelationer” utöver ”rasism”, som ju är det brukliga – d v s det är då sällan som ordstammen ras- används överhuvudtaget numera i Sverige i offentliga och officiella sammanhang (såsom i kommunala sammanhang då den offentliga biblioteksverksamheten ju fortfarande är en kommunal angelägenhet) liksom än mer som fristående glosa (d v s kort och gott ”ras”) förutom vad gäller just ordet ”rasism” (och även i form av adjektivet och adverbet ”rasistisk/t” samt i form av substantivet ”rasist/er”).

Positivt ”utlåtande” i BTJ-häftet

Ett väl inte helt oävet ”utlåtande” i senaste Bibliotekstjänst-häftet (nr. 12/2019 av BTJ-häftet) rörande min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” som förhoppningsvis leder till att åtminstone några bibliotek runtom i landet nu införskaffar boken.

shopping.jpeg

Min nya bok låg f ö på tredje plats på Bokus försäljningslista i kategorin ”social diskriminering” (de allra allra flesta av de böcker som sorteras under denna kategori handlar då om kön och om kvinnor och om feminism och böcker om feminism och kvinnor är s a s ”svårslagna”) liksom på åttonde plats på Bokus försäljningslista i kategorin ”litteraturvetenskap” (de allra allra flesta av de böcker som sorteras under denna kategori handlar då om specifika författare och om biografier som rör historiska personer och böcker om historiska författare är s a s ”svårslagna”) under förra veckan.

 

BTJ.jpg

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg

Ett JO-beslut kan komma att tvinga bibliotek att köpa in alltmer högerradikal och högerextrem litteratur

I slutet av juni i år gav JO både Botkyrka kommun och Falköpings kommun bakläxa p g a att folkbiblioteken där har förvägrat personer att få låna Karl-Olov Åke Arnstbergs och Gunnar Sandelins (kioskvältare) ”Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid” och Lars Hedegaards ”Muhammeds flickor. Våld, mord och våldtäkter i islams hus” respektive Julia Caesars (d v s Barbo Jöbergers bästsäljare) ”Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt”:
 
 
JO ställer sig i sitt beslut i praktiken på de ”försmådda” låntagarnas sida och understryker att ”så länge ett yttrande inte är brottsligt finns det däremot inte något utrymme för ett folkbibliotek att ta hänsyn till de värderingar och åsikter som förs fram” och vilket dels slår undan benen på det interkulturella värdegrundsarbete som Botkyrka kommun har påbörjat och dels öppnar upp (åtminstone i teorin) för rena rama massinköpen (åtminstone i teorin) av högerpopulisternas och högerextremisternas alla favoritböcker som har givits ut ända sedan ”Sions vises protokoll” (1903) och Lothrop Stoddards ”The Rising Tide of Color Against White World-Supremacy” (1920) och via Jean Raspails ”Le Camp des Saints” (1973) och Arthur Butz ”The Hoax of the Twentieth Century” (1976) till identitära Arktos förlags utgivning (t ex Aleksandr Dugins böcker) och den s k sverigevänliga SD-sfärens alla favorittitlar (t ex Karl-Olov Arnstbergs övriga böcker).

Stockholms stadsbibliotek väljer att prenumera på högerextrema Nya Tider i stället för anrika Arbetaren

En av mina sista större utbildningsinsatser vid Mångkulturellt centrum (december 2013) var att föreläsa om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomskulturen och fr a att tala om det nya mångfalds-Sverige och inte minst att långt över 50% av alla barn och unga i huvudstaden numera har utländsk bakgrund inför Stockholms stads (i stort sett) samtliga bibliotekarier inklusive kommunens alla bibliotekschefer.
 
 
Då var det inkludering och antidiskriminering samt breddad representation och rekrytering som stod hög(s)t på agendan och inte minst lät det i varje fall som att det var det som skulle gälla för den nytillträdda högsta chefen (som väl fortfarande sitter kvar) men att det arbete som igångsattes 2013 skulle utmynna i att Stockholms stad sannolikt (i varje fall hittills) är den enda kommunen i landet (och därtill ju landets största kommun och huvudstadskommun, d v s det är inte vilken kommun som helst vi talar om) som har tagit in högerextrema Nya Tider (medan prenumerationen på kulturhistoriskt anrika Arbetaren samtidigt har sagts upp) och dessutom till det s k Annexet som är en del av Gunnar Asplunds världsberömda biblioteksbyggnad, d v s Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek och nog (i varje fall inofficiellt) något av alla svenska (folk)biblioteks ”moder”, hade jag aldrig kunnat föreställa mig ens i mina vildaste (och mörkaste) antifascistiska mardrömmar och det är inte utan att en kommer att tänka på att det åtminstone tidigare har funnits anställda vid just huvudbiblioteket som just arbetade i Asplunds byggnad som nog var lite väl fixerade vid att, som det brukar heta, ifrågasätta hur många judar som egentligen dödades av nazisterna under kriget (onödigt dock att nämna namn här då jag vet att det inte har med prenumerationen på Nya Tider att göra).