Category: barnfattigdom

Hur många s k ”andrageneration:are” växer upp i fattigdom och hur många blir höginkomsttagare?

Det heter ofta att allt fokus i Sverige är på invandrarna, d v s på de utrikes födda, och på senare tid än mer på de nyanlända, d v s på de som har invandrat till landet inom de senaste 4-5 åren, men ibland finns det också statistik att tillgå om de s k ”andrageneration:arna”, d v s de som är födda och uppvuxna i Sverige med två utrikes födda föräldrar och tyvärr tyder det mesta på att den etnisk-rasliga hierarkin ser likartad ut för ”andrageneration:arna” såsom för deras föräldrar, d v s de riktiga och ”autentiska” invandrarna, både i relation till majoritetsbefolkningen och vad gäller hierarkin inom minoritets-Sverige:
 
Fattigdom bland ”andragenerationsbarn” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land (fattigdomen bland majoritetssvenska barn uppgick mellan 2008-10 till ca 3-4%):
Bosnien 18%
Grekland 20%
Chile 29%
Iran 33%
Eritrea 33%
Etiopien 33%
f d Jugoslavien 33%
Turkiet 42%
Syrien 49%
Libanon 51%
Irak 55%
Somalia 59%
 
OBS: Ovanstående siffror handlar i praktiken om att växa upp med fattiga invandrade föräldrar och säger inte att ovanstående ”andrageneration:are” är dömda till fattigdom per automatik när de blir vuxna. Dock är chanserna betydligt lägre för de ”andragenerationsgrupper” som växer upp med fattiga invandrarföräldrar att bli höginkomsttagare som vuxna.
 
Chansen (eller för den delen risken för den som inte tycker att pengar är allt i livet) att komma att tillhöra den översta tiondelen av ”inkomstligan” på den svenska arbetsmarknaden för ”andrageneration:are” som är födda i Sverige och vars föräldrar är födda i X land om föräldrarna åtminstone har en genomgången/avslutad gymnasieutbildning och om föräldrarna har bott i Sverige i mer än tio år (för majoritetssvenskars vars båda föräldrar åtminstone har en gymnasieutbildning är chansen att bli höginkomsttagare 42%):
Somalia 2%
Etiopien 4%
Irak 5%
Chile 7%
Vietnam 11%
Turkliet 13%
Finland 29%
Norge 33%
Tyskland 42%

Vilka barn och ungdomar i landet växer upp som fattiga och vilka växer upp som rika?

Ännu fler (smått deprimerande) siffror om minoritets-Sverige, och denna gång om minoritets-Sveriges alla barn och ungdomar eller snarare om hur det stod till med landets minoritetsbarns (bio/foster/adoptiv/styv)föräldrars och vårdnadshavares (oavsett sexuell läggning) privat/hushållsekonomi mellan 2008-10 (och dessförinnan):
18519515_10154666287520847_2971104044854593068_n
 
Mellan 2008-10 hade 28% av alla barn och ungdomar mellan 0-18 år två inrikes födda föräldrar, d v s de var majoritetssvenskar, medan 12% var s k ”andrageneration:are”, 11% var blandade, 5% var utrikes födda och 1% var utlandsadopterade.
 
En mycket hög andel av de utrikes födda barnen (en 3 gångers överrepresentation) och en hög andel av ”andragenerationen”-barnen (en 2,4 gångers överrepresentation) växte upp med vuxna som klassificerades som fattiga mellan 2008-10 medan det omvänt handlade om en underrepresentation för de majoritetssvenska barnen liksom för de utrikes födda adoptivbarnen för vilka ”risken” att växa upp med föräldrar (och vårdnadshavare) som tillhörde landets översta inkomstskikt (d v s den tiondel av den vuxna befolkningen som tjänade allra mest/bäst mellan 2008-10) i stället var fördubblad medan den ”risken” var många gånger mindre för särskilt ”andragenerationen”-barnen (en hela 6 gångers underrepresentation).

Barnfattigdomen bland landets barnhushåll med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är rekordhög och verkar tyvärr även växa

Försäkringskassans nya socialförsäkringsrapport som bl a undersöker den disponibla inkomstutvecklingen mellan 1998-2015 för landets samtliga hushåll med särskild tonvikt på barnhushållen visar att hushåll med svensk bakgrund inklusive barnhushåll där båda föräldrarna är födda i Sverige har en mycket högre ekonomisk standard jämfört med hushåll med utländsk bakgrund och särskilt barnhushåll där båda föräldrarna är utlandsfödda – det skiljer åtskilliga 10 000-tals kronor dem emellan i årsinkomst.
 
Denna skillnad gäller både för ensamstående och sammanboende föräldrar och medan föräldrarna som är födda i Sverige har fått uppleva en inkomstutveckling utan dess like sedan 1998, en genomsnittlig ökning med cirka 20 procent, p g a den förra regeringens alla skattesänkningar parat med stora löneökningar, så har barnhushållen där båda föräldrarna är utlandsfödda inte på långt när fått uppleva samma positiva ekonomiska utveckling.
 
I hushåll med två föräldrar där den ena föräldern är född utanför Sverige och den andra är inrikes född, d v s de s k blandfamiljerna, är den ekonomiska standarden något lägre än i barnhushåll med två svenskfödda föräldrar men högre än i barnhushåll med två utlandsfödda föräldrar.
 
De allra fattigaste barnhushållen är de där den ensamstående föräldern är utlandsfödd: Osannolika 63 procent av alla barnhushåll bestående av en ensamstående mor med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet. Särskilt ensamstående flerbarnsföräldrar med utländsk bakgrund är extremt utsatta – inom denna grupp lever overkliga 70 procent med en låg ekonomisk standard. Tyvärr är andelen ensamstående mödrar dessutom även högre bland utländsk bakgrund-befolkningen än bland invånarna med svensk bakgrund då migrationen i sig ofta verkar leda till skilsmässor.
 
Bland sammanboende föräldrar med svensk bakgrund är andelen ekonomiskt utsatta 4,8 procent jämfört med nästan 40 procent bland sammanboende föräldrar med utländsk bakgrund, och det ska också nämnas att i svensk bakgrund-kategorin ingår även åtskilliga s k ”andrageneration:are” som tyvärr drar upp statistiken för denna kategori. Bland sammanboende s k blandfamiljer lever 10 procent i ekonomisk utsatthet.
 
medianårsinkomst per barnhushåll 2016:
sammanboende med barn, svensk bakgrund: 250 345 kr
sammanboende med barn, svensk och utländsk bakgrund, d v s s k blandfamiljer: 240 216 kr
sammanboende med barn, utländsk bakgrund: 166 109 kr
ensamstående med barn, svensk bakgrund: 170 534 kr (ensamstående fäder med svensk bakgrund: 203 859 kr)
ensamstående mödrar med barn, utländsk bakgrund: 122 946 kr
 
För övrigt och slutligen kan även nämnas att bland sammanboende utan barn med svensk bakgrund lever knappt 2 procent i ekonomisk utsatthet.
 
Observera att samtliga ovanstående siffror EJ särredovisar utomeuropeisk bakgrund-invånarna överhuvudtaget: Hade Försäkringskassan valt att göra det så hade siffrorna varit än mer extrema och med all sannolikhet gränsat till rena katastrofläget. Det går t ex att med stor sannolikhet anta att andelen fattiga barnhushåll med utomeuropeisk bakgrund uppgår till åtminstone 55-60 procent och andelen fattiga ensamstående mödrar med utomeuropeisk bakgrund bör med all sannolikhet uppgå till 75-80 procent medan andelen fattiga bland s k ”helvita helsvenskar” sannolikt ej överstiger 2-3 procent när landets alla ”andrageneration:are” och även s k blandade med utomeuropeisk bakgrund exkluderas och subtraheras.
 
Disclaimer 1: Att vara fattig eller t o m extremt fattig med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund betyder inte att en måste må dåligt, och likaså måste inte alla majoritetssvenskar som har höga inkomster och stora förmögenheter må bra.
 
Disclaimer 2: Att redovisa siffror om fattigdom och ekonomisk utsatthet bland landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund innebär inte att ”frossa i” och ”gotta sig i” fr a utomeuropéernas tyvärr rätt så katastrofala privatekonomi och ”hänga ut” och ”stigmatisera” dem.
 
Disclaimer 3: Att som barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund växa upp fattigt eller t o m extremt fattigt betyder inte att en måste må dåligt, än mindre och ej heller att en måste hamna i kriminalitet, utvecklas till extremist, misslyckas i skolan, bli en UVAS:are/NEET:are/”hikikomori” eller dö i förtid.
 
Disclaimer 4: Att vara en fattig ecuadorian i Madrid, en fattig algerier i Paris, en fattig etiopier i Rom, en fattig pakistanier i London eller en fattig kines i Lissabon är naturligtvis bra mycket värre än att vara en fattig syrian i Norsborg, en fattig kurd i Sätra, en fattig chilenare i Biskopsgården, en fattig irakier i Rosengård, en fattig somalier i Tensta eller en fattig vietnames i Angered.
 
Disclaimer 5: Det är lika illa och lika fel att det finns fattiga vita som att det finns fattiga icke-vita, och naturligtvis ska även fattiga majoritetssvenskar få hjälp och stöd från samällets sida.

Sverige tillhör numera bottenligan i Väst vad gäller marginaliseringen av fattiga (icke-vita) barn och ungdomar

”Sverige dåligt på att fånga upp utsatta barn” enligt en ny FN-rapport från FN:s barnfond UNICEF som jämför situationen för alla barn och ungdomar i världens OECD-länder, d v s i praktiken i hela västvärlden samt i de fem icke-västerländska industrialiserade länder som också räknas som OECD-länder.

 

 

Sveriges tidigare topposition som ett land som genomsyras av små inkomstskillnader överlag och därmed av relativt små materiella skillnader mellan landets alla barn och ungdomar är nu förlorad för alltid:

 

Våra nordiska grannländer håller sig kvar på toppen liksom Schweiz men Sverige har nu sjunkit som en sten särskilt vad gäller de aktiva åtgärder som görs (eller inte görs) för att förbättra situationen för de mest utsatta barnen och ungdomarna och hur långt de har tillåtits halka efter genomsnittet i statistikens värld. Sverige ligger nu på plats 23 av 35 vad gäller ojämlikheter mellan barn och ungdomar utifrån de samlade måtten ekonomi, hälsa, utbildning och välbefinnande och tillhör därmed den sämre halvan av listan tillsammans med länderna i Östeuropa och länder som Grekland och USA.

 

Vidare har Sverige sjunkit än mer på listan vad gäller ojämlikheter och skillnader i skolresultat (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/03/14/skola-elever-utlandsk-bakgrund)

 

Påminner gärna än en gång om hur barnfattigdomen såg ut i landet år 2013 – observera att allt har blivit än värre sedan dess – idag är sannolikt ej mer än 1,5-2% av landets alla ”helvita” ”helsvenska” barn och ungdomar fattiga eller mycket fattiga medan uppemot 30% av landets alla barn och ungdomar med någon form av utomeuropeisk bakgrund lever i materiell fattigdom alternativt i allvarlig materiell fattigdom.

 

andel invånare i Sverige som lever i materiell fattigdom: 4%
andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som
lever i materiell fattigdom: 2%
andel med utländsk bakgrund som lever i materiell fattigdom:
8,7%
andel utrikes födda som lever i materiell fattigdom: 8,5%
andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k
”andrageneration:arna”) som lever i materiell fattigdom: 9,5%
andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i materiell
fattigdom: 18%

 

plus

 

andel invånare i Sverige som lever i allvarlig materiell fattigdom:
1%
andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som
lever i allvarlig materiell fattigdom: 0,3%
andel med utländsk bakgrund som lever i allvarlig materiell
fattigdom: 2,8%
andel utrikes födda som lever i allvarlig materiell fattigdom: 2,3%
andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k
”andrageneration:arna”) som lever i allvarlig materiell fattigdom:
4,3%
andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i allvarlig
materiell fattigdom: 8%

 

Om Sveriges barn och ungdomar bara hade bestått av ”helvita” ”helsvenska” barn och ungdomar så hade Sverige varit det land som utan konkurrens hade uppvisat de allra bästa siffrorna för just barn och ungdomar både i världen och i världshistorien, d v s ingen annan statsbildning och inget annat ”folkslag” i homo sapiens sapiens historia har hittills och någonsin lyckats uppnå en sådan samlad rikedom och ett sådant samlat välstånd per capita som Konungariket Sverige och majoritetssvenskarna.

13015340_10153613542085847_3900677907383682334_n.jpg

De majoritetssvenska barnhushållen är rikare än någonsin tidigare medan icke-vita barn i Sverige är fattigast i västvärlden proportionellt sett

Rädda barnens färska barnfattigdomsrapport som vid det här laget har studerat barnfattigdomen i Sverige longitudinellt ända sedan 1991 visar att fattigdomen bland svensk bakgrund-hushåll (oavsett om det handlar om ensamstående föräldrar/målsmän, hetero- eller homosexuella par, storfamiljer, kollektivboenden, adoptiv- och fosterfamiljer o s v) som innefattar en folkbokförd ”hushållsmedlem” under 18 år (d v s juridiska barn: med ”barn” menas här alltifrån biobarn till adoptivbarn till styvbarn och till fosterbarn, liksom så klart också ”kollektivbarn” och andra typer av barn) nu är nere på otroliga 4,9% procent och bland barn som bor med två svensk bakgrund-vuxna är denna siffra så osannolikt låg som 2% (OBS: TVÅ PROCENT!!!), vilket i båda fallen är den allra lägsta fattigdomssiffran i världen för en majoritetsbefolkning och med all sannolikhet den allra lägsta fattigdomssiffran i svenska folkets historia åtminstone sedan den neolitiska jordbruksrevolutionen. Fattigdomen bland majoritetssvenska barnhushåll har dessutom sjunkit sedan år 2000 – då klassades 9,4% av denna hushållskategori som fattiga.

De fattiga svensk bakgrund-föräldrar som fortfarande finns kvar idag är troligen en mycket heterogen blandning av högskolestuderande föräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning, föräldrar som är utslagna och missbrukare, föräldrar som är kriminella, fängslade och institutionaliserade samt föräldrar som är hemlösa och ”vagabonderande”. Det kan också vara värt att nämna att fattigdomen även är förhöjd när föräldraparet utgörs av en s k blandrelation – 7% av alla blandade barn växer idag upp som fattiga.

Rädda barnen utgår ifrån ett s k absolut fattigdomsmått som innebär att de sammanlagda inkomsterna under en viss nivå räknas som att vara fattig. Dessutom är asylsökande ej inkluderade överhuvudtaget i statistiken, och naturligtvis inte heller de papperslösa och ej heller expats som inte är folkbokförda i Sverige.

I alla andra västländer utom i Sverige (och möjligen några av våra nordiska grannländer) finns idag fortfarande betydande procentandelar majoritetsinvånare som också kategoriseras som fattiga: I USA och Storbritannien handlar det t ex om åtminstone uppemot en femtedel av majoritetsbefolkningen, och även länder som Frankrike och Nederländerna för att in tala om i praktiken hela Syd- och Östeuropa inhyser stora procentandelar fattiga vita i sina totalbefolkningar.

Fattigdomen bland barnhushåll med utländsk bakgrund kvarstår samtidigt på en mycket hög nivå även i relation till andra västländer och inte minst i relation till svensk bakgrund-barnhushållen: Idag räknas 34,3% eller över en tredjedel av alla hushåll med utländsk bakgrund bestående av två vuxna och innehållande ett eller flera juridiska barn som fattiga, och den siffran har varit mer eller mindre oförändrad under det senaste årtiondet även om den har sjunkit från år 2000:s nivå på 37,7%. Bland ensamstående föräldrar/målsmän med utländsk bakgrund är fattigdomssiffran f ö än högre – hela 53,4% jämfört med 16,2% bland ensamstående med svensk bakgrund.

Totalt är överrisken hela 500% (OBS: FEMHUNDRA PROCENT!!!) att vara fattig för barnhushåll med utländsk bakgrund jämfört med barnhushåll med svensk bakgrund – en differens som aldrig någonsin har varit så stor tidigare i Sverige och som utan konkurrens måste vara den allra största i hela västvärlden.

I Stockholms, Göteborgs och Malmös miljonprogramsområden som numera helt domineras av invånare som inte bara har utländsk utan också utomvästerländsk bakgrund är det ”normala” idag att mycket höga andelar av samtliga barnhushåll som bor där är fattiga – i Rosengård exempelvis över 60%, i Rinkeby-Kista 36% och i hela Östra Göteborg över 37%.

Tyvärr har Rädda barnen hittills vägrat att dela upp på och särredovisa utomvästerländsk eller utomeuropeisk bakgrund – troligen för att i den färgblinda och vänsterliberala antirasismens namn inte stigmatisera landets icke-vita föräldrar och barn ytterligare. Dock pekar allt på att det är bland landets icke-vita hushåll med barn som den svenska fattigdomen idag är extremt koncentrerad och närmast ”okontrollerbart” överrepresenterad – troligen handlar det om en så surrealistisk överrepresentation som 600-700% om inte mer jämfört med ”helvita” ”helsvenska” barnhushåll. Det faktum att fattigdomen är så statistiskt och spatialt-geografiskt territorialiserad till miljonprogramsområdena i städernas periferier är en mycket stark indikation på att så är fallet. På EU-nivå räknas också Sverige till ett av de länder där risken att vara eller att bli fattig som utomeuropé är som allra störst.

Det ska också tilläggas att den skyhöga fattigdomen bland barnhushåll med utomvästerländsk bakgrund inte hade varit något större ”problem” om denna demografiska subgrupp hade varit mycket liten: Idag handlar det dock om närmare en fjärdedel av rikets alla invånare under 18 år som har någon form av utomeuropeisk bakgrund och totalt har idag kring 35% av alla landets barn och ungdomar utländsk bakgrund. Den övervägande delen av alla dessa barn är dessutom födda och uppvuxna i Sverige medan ej mer än 25% är födda utomlands – d v s det handlar inte om några invandrarbarn utan om svenska minoritetsbarn.

Dessutom minskar antalet och andelen ”helvita” ”helsvenska” barn för varje år som går medan antalet och andelen med särskilt utomvästerländsk bakgrund hela tiden ökar: bara mellan 2012-13 ökade antalet minoritetsbarn med hela 27 000 invånare varav merparten hade bakgrund utanför västvärlden medan antalet majoritetsbarn minskade med 3000 invånare. Idag har över 45% av alla barn och ungdomar i landets tre storstadsregioner där sammantaget över en tredjedel av hela totalbefolkningen bor och lever utländsk bakgrund (i Stor-Malmö är majoritetsbarnen t o m i minoritet numera), och majoriteten av dessa har numera utomeuropeisk bakgrund.

Sverige framstår idag mot bakgrund av de ovanstående extrema och dessutom accelererande klyftorna mellan landets majoritets- och minoritetsbarn som ett mer eller mindre fullständigt socialt ohållbart land inför den närmaste framtiden räknat på alltifrån fördelningen av materiella tillgångar och resurser till chansen att åtminstone få ett någorlunda hyggligt och drägligt liv som vuxen, och vilket bäddar för än hårdare konflikter mellan landets majoritets- och minoritetsbefolkningar om inte dessa klyftor minskar drastiskt: Att många ”helvita” ”helsvenska” barn, ungdomar och unga vuxna idag sympatiserar med SD är därför lika lite förvånande som att alltför många barn, ungdomar och unga vuxna med minoritetsbakgrund misslyckas i skolan. Nästan alla ”helvita” ”helsvenska” barn växer idag upp som icke-fattiga i välmående och välfungerande segregerade områden och stadsdelar medan mycket höga andelar av landets minoritetsbarn omvänt växer upp som icke-rika i likaledes segregerade områden och stadsdelar som ej är välmående och ibland tyvärr ej särskilt välfungerande, och de ”naturliga” sociala interaktionerna dem emellan blir dessutom allt mindre förekommande på grund av den växande bostads- och skolsegregationen.

Extrema fattigdomssiffror bland icke-vita barn och ungdomar i dagens Sverige

SvD har idag ett reportage om barnfattigdomens utveckling i Sverige under de senaste åren, som visserligen sjunker successivt överlag men som samtidigt uppvisar allt större skillnader mellan barn med utländsk bakgrund och barn med svensk bakgrund: http://www.svd.se/farre-fattiga-barn-i-stockholm-men-fler-i-malmo/om/sverige

Barnfattigdom handlar om att mäta alla hushållsenheter i landet där någon under 18 år finns folkbokförd vare sig denna är biologiskt relaterad till de vuxna som bor i hushållet eller ej, d v s det handlar inte bara om hetereosexuella kärnfamiljer utan även adoptivbarn, fosterbarn, styvbarn och ”släktingbarn” ingår i statistiken liksom självklart alla former av familjebildningar (naturligtvis även samkönade par med barn och storfamiljshushåll samt kollektivboenden), och barn kategoriseras som fattiga när de vuxna de bor tillsammans med antingen har en mycket låg inkomst eller är beroende av bidrag.

Tyvärr har de som regelbundet följer upp barnfattigdomen (såsom organisationer som Rädda barnen, kommuner som Stockholm, Göteborg och Malmö och forskare som Tapio Salonen) hårdnackat vägrat att särskilja barn med utomeuropeisk eller utomvästerländsk bakgrund i den färgblinda antirasismens namn för att inte peka ut och stigmatisera icke-vita barn och ungdomar. Siffrorna i SvDs reportage är därmed missvisande för att inte säga friserade och än mer ”skönmålande” är den trubbiga uppdelningen mellan svensk och utländsk bakgrund som alla militanta antirasister i landet, både på vänster- och högerkanten, tyvärr försvarar med näbbar och klor för att, som det heter, just inte stigmatisera vissa befolkningsgrupper.

Jag har dock under många år själv skärskådat barnfattigdomsstatistiken, och utifrån det faktum att barnfattigdomen är extremt koncentrerad till landets miljonprogramsområden så går det ändå att med stor säkerhet räkna ut vilka som egentligen är de fattiga i dagens Sverige.

Rakt av växer just nu 5,2% av alla barn med svensk bakgrund upp som fattiga medan 29,1% av alla barn med utländsk bakgrund gör det.

Bland dessa 5,2% ingår även blandade barn, d v s de som har en inrikes född och en utrikes född förälder, liksom den s k ”tredje generationen”, d v s de vars föräldrar är födda i Sverige med vardera två utrikes födda föräldrar. Den riktiga procentsiffran ”helvita helsvenska” barn som växer upp i hushåll som klassificeras som fattiga är idag nere på 2,5%, och den siffran verkar fortsätta att sjunka (och vilket naturligtvis är bra – vita barn ska absolut inte behöva vara fattiga lika lite som andra barn).

De 29,1 procenten barn med utländsk bakgrund som växer upp i fattiga hushåll kan i sin tur delas upp på följande kategorier:
50% av de utrikes födda barnen växer upp som fattiga (d v s den s k ”första generationen”)
40% av de inrikes födda barnen med två utrikes födda föräldrar växer upp som fattiga (d v s den s k ”andra generationen”)
25% av de inrikes födda barnen med en utrikes född och en inrikes född förälder växer upp som fattiga (d v s de s k ”blandbarnen”)

Uppdelat på område och bostadsort blir det om möjligt än tydligare vilka som är fattiga och vilka som inte är det. I landets miljonprogramsområden i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora städerna där invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika dominerar, växer idag mellan 35-55% av alla barn upp i hushåll som är fattiga medan under 2% av barnen i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena växer upp som fattiga.

Idag har hela 35% av alla under 18 år i landet utländsk bakgrund och 20% eller mer än hälften av dessa har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika. En tredjedel av alla barn i Sverige idag är m a o minoritetsbarn och en femtedel av alla barn i dagens Sverige är icke-vita (bl a p g a kraftigt fallande fruktsamhetstal inom den majoritetssvenska befolkningen).

Mot bakgrund av alla dessa procentsiffror framgår det att ca 40% (sic! och OBS: FYRTIO PROCENT) av alla icke-vita barn i landet just nu växer upp i fattiga hushåll jämfört med 2,5% av alla vita svenska barn.

Skulle Sveriges alla barn och ungdomar enbart utgöras av vita svenska barn och ungdomar, så skulle Sverige vara det land i världen med den allra lägsta andelen fattiga barnhushåll överhuvudtaget. Det vill säga, Sverige skulle i så fall verkligen vara barnens paradis jorden (och vilket Sverige då i praktiken är just nu för alla vita barn). Idag är Sverige vidare det land i västvärlden där skillnaden i att vara fattig och inte fattig är som allra störst mellan majoritets- och minoritetsbarn och särskilt just mellan vita och icke-vita barn.

Att 2,5% av alla ”helvita helsvenska” barnhushåll är fattiga, är dessutom åtminstone för mig ”acceptabelt” i den meningen att denna procentsiffra nog motsvarar den ”normala” andelen marginaliserade och utslagna i vilken befolkning som helst (missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, prostituerade o s v).

De astronomiska ekonomiskt-materiella skillnaderna mellan vita och icke-vita barnhushåll vad gäller att vara fattig eller ej innebär att risken är 1600% (sic! och OBS: ETTUSENSEXHUNDRA PROCENT) eller 16 (sic! och OBS: SEXTON GÅNGER) gånger högre för ett icke-vitt barn att växa upp som fattig än för ett vitt barn i dagens Sverige. Sådana astronomiska skillnader är närmast ofattbara att ta in, och inte minst då det gäller det land i världen som fortfarande är det mest jämlika och som uppvisar de allra minsta och lägsta klasskillnaderna överlag.

Två huvudorsaker till denna enorma och dessutom växande klyfta mellan vita och icke-vita barn som i realiteten innebär att barn växer upp i helt skilda och olika världar idag, och då inte bara p g a den fysisk-geografiska (ras)segregationen, handlar om att ha ett jobb eller ej respektive att äga sitt boende eller ej – d v s det handlar om en kombination av inkomst och förmögenhet: medan 85-90% av den majoritetssvenska befolkningen i arbetsför ålder förvärvsarbetar gör endast 55-65% det bland invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika, och medan 80-85% av alla majoritetssvenskar idag äger sitt boende gör endast 20-25% det bland invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika. Till detta ska läggas den skol- och utbildningsstatistik som visar att medan 85-90% av alla vita barn, ungdomar och unga vuxna klarar sig igenom skolans och utbildningsväsendets olika stadier så faller uppemot 40-50% av de icke-vita eleverna ifrån antingen i högstadiet, i gymnasiet eller på högskolan.

De astronomiska och skenande rasklyftorna som kännetecknar dagens Sverige bådar inte gott inför framtiden: det är en sak att vara fattig som vuxen trots allt, och inget säger heller att fattiga vuxna nödvändigtvis måste må sämre än de vuxna som inte är fattiga, d v s det går säkerligen att leva lycklig och nöjd och tillfredsställd som fattig icke-vit vuxen, men med barn och ungdomar är det som alla vet annorlunda: en kombination av klasshat och rashat kan tyvärr leda till alltför mycket (själv)destruktivitet även om jag är övertygad om att flertalet icke-vita barn och ungdomar utan tvivel kommer att kunna kanalisera sådana känslor på ett konstruktivt och produktivt sätt.

Barnfattigdom och ras

Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport visar att de materiella-ekonomiska klyftorna mellan barnhushåll med svensk bakgrund och barnhushåll med utländsk bakgrund fortsätter att växa. De allra flesta infödda majoritetssvenskar har det bra idag materiellt-ekonomiskt medan höga procentandelar av den del av befolkningen som har någon form av utländsk bakgrund marginaliseras alltmer.

Uppemot en tredjedel av ”andrageneration:arna” har idag föräldrar som är fattiga att jämföra med kring 5% av alla barn/ungdomar som har svensk bakgrund. Observera att de allra flesta av alla barn/ungdomar som har utländsk bakgrund numera är födda i Sverige (bland de specifikt utrikesfödda barnen/ungdomarna lever f ö kring hälften i fattiga hushåll).

Den svenska barnfattigdomen kännetecknas av att den är så koncentrerad till barnhushåll med utländsk bakgrund samt extremt territorialiserad: I storstädernas och i de mellanstora svenska städernas miljonprogramsområden är kring hälften eller t o m fler av alla barnhushåll fattiga, vilket tyder på att det fr a handlar om barn vars föräldrar har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika, och omvänt är under 2-3% av alla barnhushåll med svensk bakgrund fattiga i storstädernas och i de mellanstora svenska städernas historiska innerstadskärnor.

Dessutom är kring 1/4 av alla barn med en svenskfödd och en utrikesfödd förälder också fattiga – troligen p g a mycket höga skilsmässotal bland blandrelationerna, vilket gör att många blandade barn/ungdomar växer upp i ensamståendehushåll.