Kategori: barn

Två f d (?) nazister spelade en viktig roll för att initiera och etablera den internationella adoptionen i och utlandsadoptionerna till både Danmark och Sverige

Nu när den internationella adoptionens historia möjligen börjar lida mot sitt slut i den meningen att antalet utlandsadoptioner bara fortsätter att minska (p g a att andra reproduktionstekniker har tagit över) och i det närmaste har upphört vad gäller vissa västländer såsom bl a vårt grannland Danmark börjar allt fler forskare liksom journalister och andra gå tillbaka till hur denna gigantiska globala barnmigration uppkom och uppstod på 1950- och 60-talen (sammanlagt har över en miljon barn adopterats till Väst sedan 1950-talet varav kring 100 000 har adopterats till de nordiska länderna – d v s Norden är utan konkurrens proportionellt sett världens ledande adopterande region bredvid f ö den amerikanska delstaten Minnesota).


Och eftersom jag både är engagerad i frågor som rör adoption och extremhögern så kan jag så klart inte låta bli att påminna om att både i Danmark och i Sverige så spelade f d (?) nazister en viktig roll för att initiera de första och tidigaste utlandsadoptionerna.


I Danmark handlade det om Anna Lorenzen, som arbetade tillsammans med utlandsadoptionspionjären Tytte Botfeldt, som var den som på 1960-talet organiserade de första utlandsadoptionerna till Danmark i form av blandade barn från Västtyskland som hade svarta amerikanska fäder och tyska mödrar. Lorenzen, som på den tiden var bosatt i Hamburg, var då den som spårade upp och hittade barnen på plats (d v s runtom i dåvarande Västtyskland) och som ”levererade” dem till Botfeldt och till Danmark.


Under kriget och den tyska ockupationen hade Anna Lorenzen varit tillsammans med den danska nazisten och Hilfspolizei (HIPO)-chefen Jørgen Lorenzen vars HIPO-grupp gjorde sig ökänd för att utföra ett flertal mord och för att systematiskt använda sig av tortyr som förhörsmetod. Anna Lorenzen deltog också i HIPO-verksamheten och även i att tortera den danska motståndsrörelsens fångar tillsammans med sin partner och hon dömdes därför till döden efter kriget som en av endast två danskor att göra det (hon sägs t o m ha kallats ”Fru piskrapp” eller ”Danmarks Irma Grese” p g a att hon sades ha våldsamma böjelser).


I samband med att Anna Lorenzen greps av motståndsrörelsen när Danmark befriades blev hon dessutom skjuten och tvingades därefter amputera sin högra arm. På grund av att hon fortfarande var Hilfspolizei-anställd när hon sårades så erhöll hon därefter och livet ut krigspension från den (väst)tyska staten.


Dödsstraffet omvandlades dock till ett fängelsestraff medan hennes partner avrättades och efter 11 års fängelsevistelse emigrerade Lorenzen till just Västtyskland 1956 där hon under efterkrigstiden blev känd bland tyskarna som ”Barmhärtighetens ängel” för sitt arbete för de tyska blandade barnen och senare också för andra utsatta tyska barn.


Anna Lorenzen deltog även i att grunda och driva den (väst)tyska avdelningen av den schweiziska NGO:n Terre des Hommes, som verkade som den viktigaste (väst)tyska adoptionsbyrån på 1960- och 70-talen och som bl a hjälpte (väst)tyskar att adoptera (syd)vietnamesiska barn.
Lorenzen avled först 2007 i det återförenade Tyskland och hennes öde liknar märkligt nog den svenska grevinnan Birgitta von Rosens dito som också hon var nazist innan och under kriget och som likaså utvandrade till Västtyskland efter kriget där hon blev känd bland tyskarna som ”Fångarnas ängel” för sitt arbete för tyska straffångar och fängelseinterner och också Birgitta levde länge och gick bort först 2009.


För svensk del är det då den gamle nazisten Åke J Ek som jag tänker på då han spelade en viktig roll under den internationella adoptionens till Sverige tidiga historia genom att på sin tid vara landets mest kända Koreaexpert efter att ha tjänstgjort som vakt- och säkerhetschef vid Svenska Koreaambulansen (ett svenskt fältsjukhus som Svenska Röda korset drev) under Koreakriget.


Efter hemkomsten grundade Ek 1951 västvärldens första Koreaförening – Svenska Koreaföreningen – som under 1950- och 60-talen kom att bli den största och viktigaste föreningen för alla de svenskar som adopterade barn från Sydkorea under dessa decennier. Ek var ända fram tills 1970-talet något av Sveriges Koreaexpert i dåtidens medier och via dåtidens Liberalerna (d v s Folkpartiet) som Ek var medlem i under efterkrigstiden samtidigt som han fortsatte med sin högerextrema verksamhet bidrog han till att underlätta för svenskar att adoptera barn från andra länder i form av bl a flera riksdagsmotioner och lobbyingkampanjer. Eks förening var dessutom först med att redan på 70-talet försöka arrangera den första s k återresan för svenska adoptivfamiljer med koreanska adoptivbarn, som dock aldrig ägde rum p g a politiska förvecklingar.


Under kriget var Ek krigsfrivillig i Karelen under Finska fortsättningskriget och bl a ansvarig för Antisemitiska kamputskottet inom det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och vid krigsslutet deltog han i att smuggla in både norska och baltiska SS-män till Sverige vilka var efterlysta för krigsförbrytelser. Ek bodde t o m tidvis i partiets högkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm och i början av 1945 låg han bakom ett spektakulärt bombattentat mot den dåvarande brittiska ambassaden på Strandvägen i Srockholm. Ända fram till sin bortgång 2011 var Ek sedan aktiv i allsköns högerextrema sammanhang samtidigt som han fortsatte att vara engagerad i adoptions- och Koreafrågor och Kungliga Sällskapet Pro Patria tilldelade sedermera Ek en guldmedalj för hans livslånga engagemang för Korea under efterkrigstiden.

Även barn användes som ”försöksdjur” i de famösa Vipeholmsexperimenten

Att svenska forskare och svenska staten använde sig av människoförsök för den s k folkhälsans skull efter Andra världskriget har varit känt sedan länge men nu visar det sig att även barn användes i den mest kända människoförsöksstudien – d v s i de s k Vipeholmsexperimenten vilket Sveriges Radios Randi Mossige-Norheim nu har gjort en (radio)dokumentär om.

Vipeholm var f ö på sin tid Europas största slutna institution för s k ”mindervärdiga” och ”sinnesslöa” och någon gång på 1960-talet ska Sverige ha satt världsrekord utanför kommunistvärlden vad gäller att institutionalisera och låsa in flest invånare per capita på just slutna institutioner. Efter kriget blev studier som inbegrep människoförsök kontroversiella p g a nazismens förbrytelser men i vissa länder fortsatte ändå denna typ av studier.

Och kort går det att säga att svenskarna har varit förtjusta i sötsaker åtminstone ända sedan 1700-talet då socker importerades från kolonierna i Karibien och fortfarande äter det s k svenska folket mer godis och sötsaker än de allra flesta andra s k folkslag. Tidigare hade svenskarna generellt en dålig eller t o m mycket dålig tandhälsa p g a det stora sockerintaget (ca 98% av dåtidens svenska barn och ungdomar led exempelvis av karies fram tills 1950-talet) men efter de s k Vipeholmsexperimenten och efter en storsatsning på svenskarnas tandhälsa anses det s k svenska folket idag uppvisa ett av de bästa tandhälsotillstånden i världen.

”När svenska myndigheter gjorde experiment för att framkalla karies på 1940-talet användes barn som försökspersoner. Ekot och P1 Dokumentär kan nu visa att barn så unga som sex år deltog i experimentet.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7578900

”Försöken gjordes på Vipeholmsanstalten i Lund, en anstalt för bland annat psykiskt funktionsnedsatta. 12-årige Bertil Losell var en av dem som skulle äta stora mängder specialtillverkad extra söt och klibbig kola.

Hans bror Leif Losell reagerar med bestörtning när han nu 70 år senare får läsa Bertils journal.

– Hur kan de göra så på ett sjukhus ”du ska äta, du ska äta” för att de ska kunna göra sitt experiment, undrar Leif Losell.

Bertil Losell skulle äta 24 stycken jättekolor varje dag. Hans bror Leif läser ur journalen:

– ”Kräkningar på förmiddagen.” ”Klagar över huvudvärk.” ”Ingen kräkning under eftermiddagen.” ”Kräkningar på kvällen.”

– Varför gör de så?…fodrar honom med så mycket kola.

Det var svenska staten, genom Medicinalstyrelsen, som drev på tandförsöken på Vipeholm, först med en studie om vitaminer och mineraler med syfte att förebygga karies. När det inte gav några säkra resultat så ändrade Medicinalstyrelsen inriktningen. Nu blev forskarnas uppdrag att framkalla karies på försökspersonerna.

Av dokumenten från Vipeholm, som Ekot gått igenom, framgår att Bertil Losell inte var ensam om att må direkt dåligt av att äta sådana mängder kola. Det är också uppenbart att försöksdeltagarna allmänt var i dåligt skick. En del hade tvångströja i perioder, eller tumvantar av läder som hindrade den som bar dem att röra på fingrarna. En del beskrivs som ”svårskötta” och ”våldsamma”. Alla räknades som ”sinnesslöa”.

Minst tio försökspersoner är under femton år gamla. Den yngsta Ekot hittat är en 6-årig pojke. Han tvingas så småningom dra ut tre tänder som förstörts av karies. Experimenten motiverades då med att karies var ett stort folkhälsoproblem.

Forskningsresultaten, som slog fast sambandet mellan socker och karies, blev världsberömda, säger Peter Lingström, professor i kariologi, läran om karies. Han känner väl till kariesexperimentet, men uppgifterna om att även barn var försökspersoner är nya för honom.

– Ja, så klart blir det ju andra tankar kring det. Det är klart att även för mig så är det lite omtumlande. Det är ju förståeligt att det är någonting vi inte ska upprepa.

Sista gången Bertil Losells tänder undersöks har koladieten gett resultat. Han har nio nya hål, och han har tvingats dra ut sin ena kindtand.

Ingenstans i de tusentals dokument från Vipeholm som Ekot gått igenom framgår att anhöriga till försökspersoner fått veta något om kariesexperimenten.”

Ensamstående mödrar med utländsk bakgrund är särskilt fattiga

En ny rapport från Försäkringskassan visar att 18% av alla barnhushåll med en ensamstående förälder lider av ekonomisk utsatthet att jämföra med 8% av alla barnhushåll och värst är det för/bland ensamstående mödrar med utländsk bakgrund (d v s både den s k första och andra generationen) – 42% i denna grupp lider av en långvarig ekonomisk utsatthet medan samma sak gäller för/bland hela 58% av de utrikes födda ensamstående mödrarna (d v s de invandrade ensamstående mödrarna).

Om den svenskamerikanska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck/Roberts

Märkligt – mot bakgrund av att Sverige samt Minnesota (i USA) skulle komma att bli världens och historiens mest (utlands)adopterande länder/delstater per capita under Kalla kriget – att se detta foto på en (majoritets)svensk(amerikansk) kvinna från Uppland/Minnesota som håller två koreanska nyfödda bebisar i sin famn och fotot är då taget någon gång på 1930-talet (d v s för cirka 80-90 år sedan när världen såg helt annorlunda ut än idag) på ett västerländskt sjukhus i Seoul i den dåtida japanska kolonin Chosen.


Mellan 1916-40 (liksom dessutom även mellan 1947-52) bodde den svenska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck från Uppland, som gick under efternamnet Roberts efter att ha emigrerat till Minnesosta i USA, i den dåvarande japanska kolonin Chosen – d v s dagens Nord- och Sydkorea – och under sin tid som långa tid som missionär och sjuksköterska på ett amerikanskt sjukhus som Metodistkyrkan drev i närheten av Dongdaemun/Östra stadsporten i dagens Seoul hann hon förlösa 100-tals koreanska kvinnor.


Käck/Roberts levde ett mycket långt liv för hennes årskull/generation och gick bort så sent som 1981 i Minnesota i en ålder av 97 år efter att under efterkrigstiden flera gånger ha hunnit besöka sitt gamla födelse- och hemland Sverige och hon är begravd i Minneapolis som så många andra första- och även andragenerationssvenskar i USA.

Om problematiken med den minskade läs- och skrivkunnigheten

Liberalernas Cecilia Elving och Jessica Johnson varnar för att den stadigt sjunkande läs- och skrivkunnigheten bland landets barn, ungdomar och unga vuxna kan leda till både (fysisk och psykisk) ohälsa, fattigdom (och arbetslöshet), missbruk och kriminalitet i Dagens Arena och jag påminner som vanligt gärna om att den sjunkande läs- och skrivkunnigheten i Sverige i första hand drabbar och slår mot minoritetsbarnen som inte har svenska som förstaspråk (OBS: det finns absolut också majoritetssvenska barn, tonåringar och unga vuxna som numera har stora svårigheter att läsa och skriva men i alltför hög grad handlar det tyvärr om landets minoritetsinvånare):

Sverige är då tyvärr ett av de EU-länder där både läs- och skrivkunnigheten bland barn och unga har gått ned allra mest under de senaste åren. Sverige är vidare det OECD-land där skillnaden i läskunnighet mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst:

Kring 35% av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter vad gäller läsning (liksom även vad beträffar räkning och problemlösning) jämfört med runt 5% av de inrikes födda och åtskilliga av de inrikes födda är s k ”andrageneration:are”.

Och mer än var fjärde 15-åring i OECD (d v s i västvärlden plus i-världen) klarar inte baskraven i ett eller flera av skolans centrala ämnen och inte ens de enklaste uppgifterna i ett eller flera av PISA-undersökningens delprov i läsning (liksom ej heller i matematik respektive naturvetenskap):

I Sverige är denna siffra ännu högre – det handlar om 34% bland ”våra” tonåringar och fr a handlar det just om minoritetsbarnen – de s k blandade barnen, de s k andragenerationsbarnen och invandrarbarnen. Bland inrikes födda 15-åringar med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”) har närmare 15% inte uppnått ens de grundläggande färdigheterna i läskunnighet enligt PISA:s definition.

Bland inrikes födda 15-åringar med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”) handlar det om över 20% och bland utrikes födda 15-åringar (d v s ”invandrarbarnen”) närmare 45%.

Bristande läskunnighet bäddar för kriminalitet

”Den 8 september firades den internationella läskunnighetsdagen världen över. Sverige har sedan länge haft en av världens högsta läskunnighet för barn. Men de senaste åren har vi sett att barn och unga i Sverige läser allt mindre och med allt sämre läsförståelse.

Detta gäller allra främst pojkar, som på många håll halkar efter i skolan. Var fjärde pojke i Sverige läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Var femte kille saknar behörighet till gymnasiet och hela var tredje går inte färdigt gymnasiet.

Konsekvenserna av problemen är enorma, både för de enskilda men även för samhället i stort. De pojkar som misslyckas i skolan riskerar inte bara sämre hälsa, utan också att hamna i utanförskap. Att misslyckas i skolan är en stark riskfaktor för kriminalitet.

Studier pekar tydligt på ett samband mellan låga avgångsbetyg från grundskolan och kriminalitet. Faktum är att kriminalitet är betydligt vanligare bland lågpresterande i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund. Ett samhälle med för många misslyckade skolgångar, förenat med lägre läskunnighet, blir ett mer otryggt samhälle.”

Kommer de utlandsadopterades barn att lyckas och bli framgångsrika i större utsträckning än sina (adopterade) föräldrar?


Idag uppmärksammar DN att komikern och Youtube-kändisen William Spetz snart ska uppträda på Sveriges nationalscen Dramaten i föreställningen ”Liv Strömquist tänker på sig själv” vilket får mig att tänka på hur många barn till utlandsadopterade som kommer att s k ”lyckas” och bli s k ”framgångsrika” – Williams mor är då adopterad från Pakistan:


Sedan 1950-talet har 60 000 barn adopterats till Sverige från andra länder och den absoluta majoriteten av adoptivföräldrarna tillhör de övre skikten och är i mycket hög grad just s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika” och det går med fog att påstå att landets 60 000 utlandsadopterade till största delen har hamnat hos de svenska eliterna, överklassen och den övre medelklassen.


De adopterade själva har dock inte varit särskilt s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika” utan tvärtom har den absoluta majoriteten av dem gjort en brutal klassresa nedåt i (klass)hierarkin även om det också finns ett antal ”kändis”-adopterade i landet som definitivt är s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika”.


De utlandsadopterade har som grupp vidare reproducerat sig i mycket låg utsträckning – d v s en hög andel av de adopterade är barnlösa (och singlar) och kommer med stor sannolikhet även att dö som barnlösa.


Idag finns det kring 35-40 000 personer i landet som har en utlandsadopterad som förälder (nästan enbart handlar det om en utlandsadopterad förälder även om det finns ett 50-tal barn runtom i landet som har två utlandsadopterade föräldrar) och de allra flesta av dem är s k blandade eller mixade eller ”halvvita” då nästan alla utlandsadopterade har en vit partner (även om det finns ett antal utlandsadopterade runtom i landet som är tillsammans med invandrare) och bland dem har flera redan börjat synas och höras i olika sammanhang såsom just William Spetz (barn till adopterade hittas då idag inom exempelvis både idrotten, i media och inom kulturbranschen i stort) och den stora frågan är väl nu om barnen till de adopterade kommer att s k ”lyckas” och bli s k ”framgångsrika” på samma sätt som deras mor/farföräldrar en gång var (d v s adoptivföräldrarna) eller om de kommer att sluta som sina föräldrar (d v s de adopterade) och fortsätta att deklasseras?

Mer än vart tolfte barn växer upp i ett hushåll där minst en vårdnadshavare har skulder hos Kronofogden och i vissa miljonprogramsområden handlar det om en femtedel av alla barn

Mer än vart tolfte barn växer för närvarande upp i ett hushåll där minst en vårdnadshavare har skulder eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden och i Göteborg och Stockholm handlar det om en femtedel av alla barn i vissa miljonprogramsområden:
 
 
Kronofogden har nyligen släppt de senaste siffrorna som listar procentandelen skuldsatta barnhushåll per kommun (och per stadsdel för de tre storstadskommunerna) och ”naturligtvis” är ensamstående föräldrar (läs: mödrar) kraftigt överrepresenterade som skuldsatta liksom barnhushåll i en viss typ av kommuner (läs: bruksorter) och vad gäller de tre storstadskommunerna så är det alldeles uppenbart att det handlar om miljonprogramsområdenas barnhushåll.
 
 
I början av juni 2020 levde 182 084 barn i ett hushåll där minst en vårdnadshavare hade skulder eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden. Till denna siffra kommer ett okänt antal barn i hushåll med mycket små ekonomiska marginaler liksom ett okänt antal vårdnadshavare som har privata skulder till bl a kriminella. Att särskilt barnhushåll är/blir skuldsatta beror helt enkelt på att det är mycket dyrt att skaffa/ha barn.
 
Allt tyder tyvärr på att de nedanstående siffrorna kommer att bli mycket värre snart nu när (pandemi)lågkonjunkturen är här vilken kommer att slå mycket hårt mot just bruksorternas och miljonprogramsområdenas barnhushåll.
 
Högst andel barn med skuldsatta vårdnadshavare finns i Ljusnarsbergs, där siffran ligger på 20,1%. Därefter kommer Grums (19,9%) och Skinnskatteberg (18,7%). Lomma har den lägsta andelen barn som lever i skuldsatta hushåll med 1,8%, följt av Danderyd (1,9%) och Habo (2,4%).
 
Göteborg:
Angered 18,3%
Östra Göteborg 16,6%
Örgryte-Härlanda 5,2%
Majorna-Linné 4,8%
 
Malmö:
Söder 15,2%
Väster 7,7%
 
Stockholm:
Rinkeby-Kista 20,2%
Skärholmen 18,5%
Spånga-Tensta 14,2%
Södermalm 3%
Östermalm 3%
Norrmalm 2,6%
Kungsholmen 2,5%
 
OBS: Inte alla barn lider av att ha fattiga vårdnadshavare och förstår inte ens att deras vårdnadshavare är fattiga. Samtidigt är det just barn till vårdnadshavare som är skuldsatta som löper en stor risk att omhändertas och vårdas utanför hemmet och fosterhemsplaceras eller institutionaliseras.

Endast kring 10 procent av de svenska barnbokskaraktärerna är icke-vita

Har i dagarna erhållit en studentuppsats författad av Josef Schatii vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet som utgörs av en kvantitativ studie som undersöker den rasliga och etniska representationen och mångfalden i de mest (ut)lånade barnböckerna under 2019 i en mellanstor svensk stad – sammanlagt hela 159 boktitlar – och jag måste erkänna att även jag är rätt chockad av resultatet.

KARA.jpg

Att den svenska barn- och ungdomskulturen i allmänhet och barn- och ungdomslitteraturen i synnerhet är extremt homogen har så klart även jag förstått sedan länge men uppsatsens siffror är då rejält anmärkningsvärda mot bakgrund av att kring 45% av alla barn idag har utländsk bakgrund och ungefär 1/3 har utomeuropeisk dito och siffrorna kan sannolikt förklaras på följande sätt (OBS – detta är då ett citat från Shatiis uppsats):

”Sammantaget räknades 107 författare och illustratörer för de utvalda böckerna. Av de 56 författarna som kom med i urvalet hade enbart två utländsk härkomst och bland de 51 illustratörerna var antalet tre. Bland författarna är den ena Mervi Lindman som har finsk bakgrund och den andra är Katerina Janouch som är född i Tjeckien. Bland illustratörerna fanns Kadri Ilves som har estniskt påbrå, Salla Savolainen som är finsk och Benjamin Chaud som är fransk.”

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”